Prop. 1946:312

('med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

1

Nr 312.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott den 27 september 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om allmän sjukförsäkring,

dels ock lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av före­ dragande departementschefen angivna huvudgrunderna för tillhandahål­ lande av sjukhusvård och läkemedel.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1946.

1 sami. Nr 312.

1

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

Förslag

till

Lag

om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1

§•

Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan angives,

vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning för utgifter för sjuk­

vård (sjukvårdsförsäkring) och dels för dag beräknad ersättning i pen­

ningar ( sjukpenningförsäkring).

Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.

2 §■

Försäkring sker i allmän sjukkassa.

Allmän sjukkassa skall vara antagen såsom sådan av tillsynsmyndighet,

varom i 91 § förmäles, samt registreras enligt vad nedan sägs.

3§-

Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa.

För varje landstingsområde samt varje stad, som ej deltager i landsting,

skall finnas en centralsjukkassa. Då särskilda förhållanden föranleda där­

till, må dock två landstingsområden eller sådant område och stad, som ej

deltager i landsting, förenas till ett centralsjukkasseområde. Örn skäl äro

därtill, må annan stad än nu sagts bilda eget centralsjukkasseområde. An­

gående indelning i centralsjukkasseområden beslutar Konungen.

Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat

i lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. Angående

indelning i lokalsjukkasseområden beslutar Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer. För varje lokalsjukkasseområde skall finnas en lokal­

sjukkassa.

Lokalsjukkassa skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars

verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

3

4§-

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet att inom riket utöva läkarkonsten;

läkarvård: vård som meddelas av läkare, dock icke vård som lämnas för­

säkrad, vilken är intagen å sjukvårdsanstalt;

sjukvårdsanstalt: allmänt sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning, till

vars drift statsbidrag utgår;

allmänt sjukhus: sjukvårdsinrättning, där vårdavgift å allmän sal eller

darmed likställt rum icke må uttagas eller må uttagas endast för den som

icke tillhör sjukvårdsområdet, dock icke sjukvårdsinrättning som är anord­

nad vid fattigvårdsanstalt;

hemortssjukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller den kom­

mun, inom vars område försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag användes uttrycket sjukkassa, avses därmed lokal­

sjukkassa eller, där sådan ej finnes inrättad, centralsjukkassa.

Om obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

5§.

Varje svensk medborgare som är bosatt i riket skall, där ej nedan annor­

lunda stadgas, från och med ingången av kalendermånaden näst efter den,

varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara

försäkrad enligt denna lag.

Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är

bosatt och mantalsskriven i riket.

Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

6

§-

Försäkringsplikt åvilar ej gift kvinna, vars man är försäkringspliktig, så­

framt makarna sammanleva och hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej

uppgår till ettusen kronor.

Från försäkringsplikt undantagas vidare

a) den som vårdats å sjukvårdsanstalt under minst sjuhundratrettio da­

gar i följd, så länge vården å anstalten därefter pågår;

b) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för lid, som

kan antagas komma att omfatta minst två år;

d) därest Konungen eller efter Konungens bemyndigande tillsynsmyndig­

heten så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

4

:

7

§•

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. På grund av

sådan försäkring är jämväl familjemedlem sjukvårdsförsäkrad, såframt ej

beträffande denne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses.

Barn, som ej uppnått den ålder, varmed följer försäkringsplikt, och som

icke är att anse såsom familjemedlem, är ändock sjukvardsförsäkrat, så­

framt försäkringsplikt förelegat örn barnet haft nämnda alder.

8 §•

Med familjemedlem förstås dels hustru till medlem i allmän sjukkassa,

därest hon ej själv är medlem i sådan kassa, dels ock barn till sjukkassemed-

lem intill utgången av den kalendermånad, varunder barnet fyller sexton år.

Med egna barn likställas adoptivbarn och fosterbarn ävensom barn, adop­

tivbarn och fosterbarn till medlemmens make. Vad nu är sagt örn barn och

adoptivbarn gäller dock ej, där vårdnaden örn barnet tillkommer annan än

sjukkassemedlemmen eller make, med vilken denne sammanlever. Foster­

barn må icke anses såsom familjemedlem till annan än barnafostraren.

Därest enligt de i första stycket givna reglerna barn skulle bliva att anse

såsom familjemedlem till makar, skall barnet betraktas såsom familjemed­

lem allenast till mannen. Sjukkassan må dock efter framställning av ma­

karna medgiva, att barnet i stället skall anses såsom familjemedlem till

hustrun. Sådant medgivande må lämnas allenast, såframt hustruns årsin­

komst av förvärvsarbete överstiger mannens årsinkomst av dylikt arbete,

och gäller från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, var­

under tillståndet lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom familjemedlem intill utgången av den kalen­

dermånad, varunder det fyller sexton år.

9§-

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst

sexhundra kronor, skall vara

sjukpenning

försäkrad. Hustru, som är familje­

medlem och ej fyllt sextiosju år, är sjukpenningförsäkrad, oavsett huruvida

hennes man är sjukpenningförsäkrad eller ej, såframt icke beträffande

henne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses, eller till henne utgår

folkpension eller hennes make för henne uppbär hustrutillägg till folk­

pension.

Annan än i första stycket avses ma ej vara sjukpenningförsäkrad.

10

§.

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i

penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills

vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet,

räknas ej såsom förvärvsarbete.

Kungl. Majda proposition nr 312.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

5

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa upp­

skattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomst­

skatt.

Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsva­

rar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej

eljest äro kända för sjukkassan, grundas på de upplysningar, som kassan

kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna

framgå av den uppskattning, som vid senaste taxering gjorts av den för­

säkrades inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.

11 §•

Försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan

för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Är försäk­

ringspliktig icke mantalsskriven inom riket, skall han vara medlem i sjuk­

kassan för den kommun, där han är bosatt vid ingången av kalenderåret

eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa

tillika medlem i den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, utgives av

sjukkassan för den kommun, där barnet är bosatt.

12

§.

Inträder försäkringsplikt för barn, som dittills varit att räkna såsom

familjemedlem, skall sjukkassa inskriva den försäkringspliktige såsom med­

lem i kassan.

Då försäkringsplikt eljest uppkommer, skall den försäkringspliktige senast

inom fjorton dagar därefter anmäla sig till inträde i den sjukkassa han skall

tillhöra. Göres anmälan inom tid sorn nu sagts, blir den försäkringspliktige

medlem i kassan från försäkringspliktens uppkomst.

Ändå att anmälan som i andra stycket sägs ej gjorts, skall sjukkassa så

snart ske kan såsom medlem i kassan inskriva försäkringspliktig, vilken då

räknas såsom medlem från försäkringspliktens inträde, dock tidigast från

och med tredje kalendermånaden före den, varunder inskrivning sker.

Så snart sjukkassa, genom anmälan eller eljest, erhållit kännedom örn att

medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig, skall kassan avföra denne

såsom medlem från tidpunkten för försäkringspliktens upphörande.

13 §.

Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida

denne skall vara sjukpenningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess

kännedom kommit, att medlems årsinkomst av förvärvsarbete undergått

ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela

det beslut, som därav påkallas.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom, som i 21 §

avses, må han icke uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt

till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

14

§.

Blir den som är medlem i en sjukkassa mantalsskriven inom annan kas­

sas verksamhetsområde, anses han därigenom från och med ingången av

det kalenderår mantalsskrivningen avser utträda ur den förra kassan och

ingå såsom medlem i den senare.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där

medlem i sjukkassa i annat fall än där sägs till följd av ändrad bosättning

skall för visst kalenderår tillhöra annan sjukkassa än den vari han före­

gående år varit medlem. I dylikt fall åligger det medlemmen att till den

nya kassan utan dröjsmål göra anmälan om flyttningen.

I fall, som i denna paragraf avses, skall vad den sjukkassa, från vilken

medlemmen utträder, bestämt angående dennes sjukpenningförsäkring gälla

intill dess annat föreskrivits.

Sjukvårdsförsäkringen.

15 §.

Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning

för utgifter för läkarvård och i samband därmed företagna resor ävensom,

där han för sjukdom intagits å sjukvårdsanstalt, för resan dit och åter.

16 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt

läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller,

då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa

skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter

för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg,

som erfordras för utfående av sjukpenning.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen

röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så

ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres

av därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdomsfall utan fog sökt mer

än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behöv­

ligt, utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först råd­

frågade läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har för­

säkrad, oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillstån­

det kunnat besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annor­

7

städes, må ersättningen nedsättas till belopp, som av sjukkassan skulle hava

utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning enligt 17 § för det

fall att den försäkrade besökt läkaren.

17 §•

Är försäkrad enligt 16 § berättigad till ersättning för utgifter för läkar­

vård, skall ersättning utgå jämväl för utgifterna för resor till och från

läkaren, dock endast safrand resekostnaden överstiger tre kronor för varje

läkarbesök. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden, om försäkrad

efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre fjärde­

delar av den överskjutande kostnaden, dock må högre belopp ej utgivas än

som skulle hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade vistas.

Ersättning, som i första stycket avses, utgår endast där resan föranletts

huvudsakligen av behovet av läkarvård samt den försäkrade skriftligen be­

tygar att så är fallet. I fråga om rätten lill sådan ersättning skall vidare gälla

a) att ersättning må beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekom­

mande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas;

b) att ersättning ej må utgivas, om med hänsyn till resans längd samt

den sjukes vanor och tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat

eller färdats på annat dylikt sätt, som icke krävt särskild kostnad;

c) att för resa med annan automobil än ambulansbil eller sådan bil, som

gar i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven far­

kost, som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas enligt av Ko­

nungen fastställd taxa;

d) att ersättning för återresa må utgivas högst för resa till den plats, var­

ifrån resan till läkaren företogs, eller till den sjukes bostad, dock att ersätt­

ning för återresa till bostaden ej må beräknas för den del av färdsträckan,

varmed denna med mer än en mil överstiger färdsträckan vid resan till

läkaren;

e) att ersättning ej må utgivas för resa utom riket.

Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer

honom till läkaren, skall jämväl följeslagarens resa ersättas enligt ovan an­

givna grunder; ersättningen skall därvid beräknas å den sammanlagda rese­

kostnaden för den sjuke och hans följeslagare.

18 §.

Utgifter för försäkrads resa för intagning ä sjukvårdsanstalt ersättas högst

med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna sjuk­

hus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hem-

ortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

vårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst med belopp, som mot­

svarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjuklius, där erforderlig vard

kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsanstalten ersättas endast i

den mån de överstiga tre kronor. Ersättning för återresa utgår icke, om

behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad vistats utom det

län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning därav intagits å sjuk­

vårdsanstalt belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa må ej beräk­

nas högre än för resa från sjukvårdsanstalten till den försäkrades bostad.

Vid beräkning av ersättning, som i denna paragraf avses, skall vad i 17 §

andra stycket a), b), c) och e) är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer

honom vid intagning å sjukvårdsanstalt eller vid återresa därifrån eller att

vårdare därvid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens resa

eller kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan i denna

paragraf är stadgat, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda kost­

naden för den försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt att er­

sättning för följeslagares resekostnad varje gång högst må utgivas efter

kostnaden för tur- och returresa.

19 §.

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller

på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemed­

lade personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen för­

ordna, att den efter grunder som av Konungen fastställas skall vara be­

rättigad att av vederbörande allmänna sjukkassa erhålla ersättning för kost­

nad för läkarvård, som sålunda bereus försäkrad. Sadan ersättning ma i

varje särskilt fall utgivas allenast i den man ersättning i anledning av var­

dén ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som skolat

utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad som ovan i 16—18 §§ avses, äger han hos den

sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för kostnaden

enligt bestämmelserna i denna lag; dock må ersättning utgå högst med be­

lopp, som skulle hava utgivits, därest kostnaden uppkommit vid den sjukes

vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde.

20

§.

Om ersättning för sjukvård utom riket skola gälla de föreskrifter Ko­

nungen meddelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

9

S jukpenningförsäkringen.

21

§.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete, för varje dag rätt till sjukpenning med två kronor för tiden till och med den månad, varunder han fyller ader­ ton år, och för tiden från och med månaden näst efter den, varunder han fyller sextiosju år, samt med tre kronor 50 öre för annan tid.

Hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem, äger vid sjukdom som i första stycket sägs rätt till sjukpenning nied en krona 50 öre för dag.

Såsom sjukdom skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och som allt­ jämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.

Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, örn sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den för­ säkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest långvarig skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, under­ sökas huruvida den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkes­ utbildning, är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Om den försäkrade enligt vad nyss sagts är i stånd därtill, må han ej vidare anses vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl äro därtill, påfordra att förlust av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.

22

§.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i barnhem, skola tillhörande harna- och ungdomsvården eller allmän uppfostringsanstalt;

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.

23 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem, som är gift och sammanlever med sin make, skall utgivas maketillägg till sjukpenningen med två kronor för dag. Maketillägg utgår dock ej, där medlemmen uppbär huslrutillägg till folkpension eller maken fyllt sextiosju år.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Äro båda makarna sjukpenningförsäkrade medlemmar, utgår maketillägg

allenast till mannens sjukpenning, såframt ej sjukkassan efter framställning

av makarna medgivit att maketillägg i stället skall utgivas till hustruns

sjukpenning. Beträffande sådant medgivande skall vad i 8 § andra stycket

är stadgat om där omförmält medgivande äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn,

vilka äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall för

varje sådant barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med 50 öre för dag.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad medlem har annat barn, som

icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt, såframt medlemmen

är underhållsskyldig beträffande barnet och på sätt tillsynsmyndigheten

föreskrivit styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg må dock

ej utgivas för barn, som är att anse som familjemedlem till make med vilken

medlemmen sammanlever. Ej heller må barntillägg utgå för tid, beträffande

vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära barntillägg för barnet.

Till hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem,

utgår barntillägg till sjukpenningen med en krona för dag, såframt i hem­

met finnes minst ett barn under tio år som också är att anse såsom familje­

medlem.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad vårdas å sjukvårdsanstalt, skall i stället

för sjukpenning utgivas hempenning.

Hempenning utgör två kronor om dagen för sjukpenningförsäkrad med­

lem, vars sjukpenning är tre kronor 50 öre, samt en krona om dagen för

annan sjukpenningförsäkrad. Å hempenning skola utgivas maketillägg och

barntillägg enligt 23 och 24 §§.

I övrigt skall vad i denna lag sägs örn sjukpenning gälla även hempenning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdoms­

fall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej hel­

ler för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där

det ej är uppenbart att hinder mött för sådan anmälan.

Karenstid tillämpas ej när sjukdomsfall inträffar inom nittio dagar efter

den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

27 §.

Sjukpenning utgår vid varje sammanhängande sjukliglietstillstånd för

högst sjuhundratrettio dagar; dock må försäkrad för tid efter utgången av

den månad, varunder han fyllt sextiosju år, vid varje sammanhängande

sjuklighetstillstånd uppbära sjukpenning för högst nittio dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

11

Vid tillämpning av denna paragraf skall sjukdomsfall, som inträffar under tid för vilken sjukpenning utgives eller inom nittio dagar efter den sista dag för vilken sjukpenning utgivits, räknas såsom samma sjukdoms­ fall som det tidigare fallet. Därest försäkrad, frånsett arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år varit fullt arbetsför, skall därefter inträffande sjukdom anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd, ändå att medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav den försäkrade lidit före nämnda tid.

28 §.

Vad i 21, 23 och 27 §§ är sagt om sjukpenning och maketillägg för tid efter det någon fyllt sextiosju år skall äga motsvarande tillämpning beträf­ fande sådan sjukhjälp för tid efter utgången av den månad, varunder till försäkrad utbetalas folkpension i annan form än ålderspension eller till hans make utgår hustrutillägg till folkpension, allt så länge förmånen åtnjutes.

29 §.

Sjukpenning samt make- och barntillägg må skäligen nedsättas eller helt indragas, såframt försäkrad

a) ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom;

b) vid sjukdom vägrar att underkasta sig undersökning och vård av lä­ kare, då sjukkassa föreskrivit det såsom villkor för sjukhjälp, eller att låta undersöka sig av läkare, som har kassans uppdrag därtill, eller att följa läkares föreskrifter eller att underkasta sig sjukhusvård, då läkare funnit sådan vård vara av betydelse för sjukhjälpstidens förkortande;

c) vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av befattningshavare, som sjukkassa anställt för sjukkontroll;

e) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till sjukhjälp;

f) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta sjukkassan därom;

g) under sjukdom avreser till utlandet, där ej sjukkassan medgivit att sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses utsikt före­ finnas att genom dylik åtgärd förebygga varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan, må sjukpenning jämte make- och barntillägg helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han er­ inrats örn denna påföljd.

12

30 §.

Har vid arbetstagares sjukdom arbetsgivaren på grund av lag eller för­

fattning, utfärdad av Konungen, utgivit lön till arbetstagaren, äger arbets­

givaren i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren till­

kommande sjukpenning jämte make- och barntillägg, i den mån nämnda

sjukhjälp icke överstiger den utbetalda lönen.

Utgöres lön helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas

efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna inskränkningar i rätten till

sjukhjälp.

31 §.

Framställning örn sjukhjälp skall göras, beträffande sjukpenning inom

sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga om annan sjuk­

hjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit det belopp, varför

ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det sjuk­

kassan meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning av sjukhjälpen

vägras.

32 §.

Sjukhjälp enligt denna lag utgives ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är

berättigad till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

eller i anslutning till nämnda lag meddelade bestämmelser örn tillämpning

av densamma å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, lagen

om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förordningen den 24 mars 1938

(nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl., förordningen samma dag (nr 103) om sådan ersättning åt fångar

m. fl., lagen örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande perso­

ner, förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel

i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

eller ock enligt gällande föreskrifter om ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänstgöring, hemvärnstjänstgöring, tjänstgö­

ring i civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt.

33 §.

Sjukhjälp utgår ej för sjukdom, som försäkrad avsiktligt ådragit sig.

34 §.

Familjemedlem till sådan medlem i sjukkassa, som ej är svensk med­

borgare, äger rätt till sjukhjälp, allenast såframt familjemedlemmen vistas

här i riket.

13

Sjukförsäkringsavgifter.

35 §.

Medlem i allmän sjukkassa är, där ej nedan annorlunda stadgas, pliktig att erlägga avgift för försäkringen (sjukförsäkringsavgift). Familjemedlem eller den som i 7 § andra stycket avses äger uppbära honom enligt denna lag tillkommande förmåner utan att därför erlägga avgift.

Sjukförsäkringsavgift för den som är medlem i såväl lokal- som central­ sjukkassa skall innefatta avgift för försäkringen i båda kassorna.

36 §.

Sjukförsäkringsavgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för vederbörande allmänna sjukkassa tillgängliga medel må antagas förslå till infriande av kassans förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondbildning.

Avgifterna, som beräknas för kalenderår och av vilka en tolftedel anses belöpa å varje månad, skola inom envar av följande medlemsgrupper utgå med samma belopp för varje medlem som tillhör gruppen, nämligen

a) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt 21 och 28 §§ utgör tre kronor 50 öre;

b) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt nämnda paragrafer utgör två kronor;

c) medlemmar som äro enbart sjukvårdsförsäkrade. Inom grupperna b) och c) skola avgifterna vara så avvägda, att de unge­ färligen motsvara inom grupp b) två tredjedelar och inom grupp c) en sjättedel av avgifterna inom grupp a).

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av till­ synsmyndigheten, som ock i förekommande fall har att bestämma huru avgiftsbeloppen skola fördelas mellan central- och lokalsjukkassa.

37 §.

Sjukförsäkringsavgift utgår från och med den kalendermånad, varunder försäkringspliktig blivit medlem i sjukkassa. Då försäkringsplikt upphör, utgår ej avgift för löpande kalendermånad.

Har sjukkassa beslutat örn ändring beträffande medlems sjukpenningför­ säkring eller har eljest ändring inträffat i fråga om medlems rätt till sjuk­ penning, skall därav betingad ändring i sjukförsäkringsavgiftens belopp in­ träda från och med den kalendermånad, då beslutet vinner tillämpning eller beloppet av sjukpenningen ändras.

38 §.

Därest vad medlem har att erlägga i sjukförsäkringsavgift för ett kalen­ derår skulle uppgå till lägre belopp än två kronor, skall avgift icke påföras honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

39 §.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna stadgas i upp-

bördsförordningen.

40 §.

Allmän sjukkassa äger i den ordning Konungen bestämmer av statsverket

uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som debiterats för

kassans räkning.

I avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som komma att debiteras för

visst kalenderår, äger allmän sjukkassa av statsverket erhålla förskott enligt

de föreskrifter Konungen utfärdar.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Statsbidrag.

41 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag i

form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i den ordning Konungen

bestämmer.

42 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår med nedan angivna procentuella andel av de ut­

gifter under kalenderåret, som skola stanna å den allmänna sjukkassan,

nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare ..

50 procent;

b) försäkrads resa för intagning å och återresa från sjuk­

vårdsanstalt .......................................................................................... 50 procent;

c) sjukpenning................................................................................. 50 procent;

d) make- och barntillägg ............................................................... 100 procent.

Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn

till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkomma för

ändamål, som i första stycket a) och b) sägs, bidraget för utgifter till dylika

ändamål skall utgå med mer än femtio procent av de utgifter, som skola

stanna å kassan, dock med högst sjuttio procent av desamma.

43 §.

Medlemsbidrag utgår för envar, som vid utgången av kalenderåret är sjuk-

kassemedlem, med följande belopp, nämligen

a) i Stockholm, Göteborg och Malmö ........................ 3 kronor;

b) i övriga städer som utgöra särskilda centralsjuk-

kasseområden ............................................................................... 3 kronor 50 öre;

c) annorstädes

i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Väster­

norrlands län ............................................................................... 4 kronor 50 öre;

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län . . 5 kronor;

i riket i övrigt .............................................................. 4 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

15

Konungen äger medgiva att, där särskilda svårigheter med avseende å

sjukkontrollen eller förvaltningen i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende

medlemmar tillhörande viss eller vissa lokalsjukkassor skall utgå med högre

belopp än i första stycket angivits, dock med högst sex kronor.

Medlemsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjuk­

kassa och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till för­

hållandena prövas skäligt.

44 §.

Avgiftslindringsbidrag utgår med sex kronor för varje medlem, som vid

kalenderårets utgång är sjukpenningförsäkrad, och med två kronor för varje

medlem, som vid nämnda tidpunkt är enbart sjukvårdsförsäkrad.

Avgiftslindringsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan cen­

tralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn

till förhållandena prövas skäligt.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

45 §.

Försäkrad är skyldig alt så snart ske kan och senast inom fjorton dagar

till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,

som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Jämväl i övrigt åligger det försäkrad att, i enlighet med de föreskrifter

som meddelas av Konungen eller, efter Konungens bestämmande, av tillsyns­

myndigheten, till sjukkassan lämna de uppgifter, som äro av betydelse vid

tillämpningen av denna lag.

46 §.

Arbetsgivare är pliktig att på begäran av allmän sjukkassa lämna de upp­

gifter angående hos honom anställdas avlönings- och andra anställnings­

förhållanden, som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag. Den

som underlåter att fullgöra vad sålunda åligger honom straffes med böter,

högst etthundra kronor. Böterna tillfalla kronan.

Den som har att verkställa debitering av statlig inkomst- och förmögen­

hetsskatt är skyldig att på begäran av allmän sjukkassa lämna kassan de

uPP8*fter ur inkomstlängden, vilka kunna erfordras för beräkning av för-

säkrads årsinkomst av förvärvsarbete.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Jämväl annan statlig eller kommunal myndighet än i andra stycket sägs

ävensom försäkringsbolag, understödsförening eller annan försäkringsin-

rättning eller stiftelse för välgörande ändamål skall, i den mån hinder där­

emot ej möter enligt lag eller författning, på begäran av allmän sjukkassa

lämna denna de upplysningar rörande viss försäkrad, vilka äro av betydelse

vid tillämpningen av denna lag och som ej kunna erhållas från social­

register.

Om frivillig försäkring.

47 §.

Medlem i allmän sjukkassa äger i enlighet med vad nedan sägs genom

frivilliga avgifter försäkra sig hos den centralsjukkassa han tillhör för er­

hållande av tillägg till den sjukhjälp, som utgives på grund av den obliga­

toriska sjukförsäkringen.

Sådan frivillig försäkring må meddelas endast under förutsättning att

medlemmen ej fyllt femtiofem år och har god hälsa; dock skall vad nu

sagts icke gälla där medlem, som är frivilligt försäkrad i en kassa, enligt

14 eller 104 § övergår till annan kassa.

Försäkring, som i denna paragraf sägs, må av medlemmen när som helst

uppsägas.

48 §.

Bidrag till försäkrads sjukvård utöver vad som omfattas av den obligato­

riska sjukvårdsförsäkringen må ej avse annat än sjukgymnastik eller eljest

behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed

jämförlig behandling.

Förmån, som i första stycket sägs, må beredas endast av centralsjuk­

kassa, som därtill erhållit medgivande av tillsynsmyndigheten, och i enlig­

het med de närmare föreskrifter, som meddelas av tillsynsmyndigheten.

Försäkring, som i denna paragraf avses, må omfatta även familjemedlem

till sjukkassemedlem; och skall därvid vad i 47 § andra stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

49 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger genom frivillig försäkring erhålla till-

lägg till sjukpenningen å en krona 50 öre, tre kronor eller fyra kronor 50

öre för dag. Ej må dock någon vara frivilligt försäkrad så, att sjukpenning­

tillägget tillsammans med de förmåner den försäkrade äger uppbära enligt

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen och den lön eller ersättning, var­

till han eljest må vara berättigad under sjukdom, för dag räknat uppgår till

högre belopp än en trehundrasextiondel av hans årsinkomst av förvärvs-

. arbete.

17

50 §.

Har för sjukkassemedlem vid den frivilliga försäkringens beviljande ej fordrats läkarintyg angående hans hälsotillstånd, må medlemmen icke på grund av sådan försäkring tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall, som in­ träffar under de första tre månaderna efter det försäkringen beviljats (vänte­ tid). För medlem, vilken erhållit övergång från mindre till mer omfattande sjukhjälp, skall, under samma förutsättning, sjukhjälp vid sjukdom, som in­ träffar under de första tre månaderna efter övergången, utgå i den mindre omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen för­ anletts av olycksfall, som inträffat efter den frivilliga försäkringens bevil­ jande eller efter övergången till den mer omfattande sjukhjälpen.

Lämnar centralsjukkassa vid sjukdom, som drabbar familjemedlem, er­ sättning för sjukvård varom i 48 § sägs, skola bestämmelserna i första styc­ ket äga motsvarande tillämpning med avseende å familjemedlemmen.

Väntetid må icke tillämpas då medlem, som är frivilligt försäkrad i en kassa, enligt 14 eller 104 § övergår till annan kassa eller då ny försäkring beviljas enligt vad i 51 § andra stycket sägs.

51 §.

Häftar någon vid utgången av andra månaden efter den, varunder stad­ gad avgift för den frivilliga försäkringen senast skolat betalas, fortfarande för avgift till kassan, eller, där han enligt 14 eller 104 § övergått från en kassa till en annan, för avgift till den förra kassan, skall hans frivilliga för­ säkring anses hava upphört vid nämnda tidpunkt, där ej dessförinnan av särskild anledning anstånd med betalningen medgivits honom.

önskar den, vars försäkring sålunda upphört, inom ett år därefter ånyo erhålla frivillig försäkring och har hans hälsotillstånd under tiden ej för­ sämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den för­ flutna tiden erläggas, bevilja ny försäkring, även örn de i 47 § andra stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen.

52 §.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen skola i fråga om såväl sjukvård som sjukpenning var för sig vara så avvägda, att de, i förening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel, må an­ tagas förslå lill infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga centralsjukkassan i denna del åliggande utgifter ävensom till erfor­ derlig fondbildning.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen må icke utgå med olika belopp för olika medlemmar i centralsjukkassan i vidare mån än som föranledes av skillnad mellan medlemmarna i fråga örn deras ålder och sjukhjälpens omfattning.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

2

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av till­

synsmyndigheten.

53 §.

• Till centralsjukkassa utgår statsbidrag för den frivilliga sjukpenningför­

säkringen med tjugu procent av vad kassan under kalenderåret på grund

av nämnda försäkring utgivit i sjukhjälp.

Statsbidrag utbetalas i den ordning Konungen bestämmer.

54 §.

Beträffande den frivilliga försäkringen skall i övrigt vad i 8, 10, 21, 22,

26, 27, 29, 31—33, 45 och 46 §§ stadgas i tillämpliga delar lända till efter­

rättelse.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Om allmänna sjukkassor.

Organisation och verksamhet.

55 §.

Allmän sjukkassas firma skall innehålla beteckning, som anknyter till

kassans verksamhetsområde. Centralsjukkassas firma skall därjämte inne­

hålla orden »allmän» och »centralsjukkassa». Lokalsjukkassas firma skall

innehålla orden »allmän» och »sjukkassa».

I allmän sjukkassas firma må ej intagas något av orden »bolag», »bank»,

»ömsesidig» eller »försäkring». Lokalsjukkassas firma må ej heller inne­

hålla ordet »central».

Firman skall tydligt skilja sig från annan allmän sjukkassas firma.

Ej må annan än allmän sjukkassa i sin firma eller eljest vid beteckning

av rörelsen använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något av orden

»allmän» eller »central». Annan än allmän sjukkassa må ej heller eljest i

firman intaga något, varigenom kan givas sken av att firman innehaves av

allmän sjukkassa.

56 §.

För allmän sjukkassa skola finnas stadgar avfattade enligt formulär, fast­

ställt av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den ort, där kassans styrelse skall hava sitt säte;

4) huru kassans värde- och övriga säkerhetshandlingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av sjukhjälp;

6) antalet ombud, som i 61 § avses, samt, där så erfordras, grunderna för

utseendet av sådana ombud;

19

7) det sätt, varpa kallelse till ombuds val och ombudsmöte skall ske och

andra meddelanden skola bringas till medlemmarnas eller ombudens känne­

dom, ävensom den tid före ombudsval och ombudsmöte, då föreskrivna kal­

lelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

8) antalet styrelseledamöter.

I stadgar för centralsjukkassa skall härjämte angivas ordningen för in­

betalning av avgifter för den frivilliga försäkringen.

Utöver vad ovan sägs må bestämmelser ej intagas i stadgarna, såvida ej

tillsynsmyndigheten för särskilt fall så medgiver.

Allmän sjukkassas stadgar skola vara fastställda och registrerade av till­

synsmyndigheten. Beslut om ändring av stadgarna må ej gå i verkställighet,

innan ändringen blivit fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

57 §.

För allmän sjukkassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar.

Utan tillsynsmyndighetens medgivande må allmän sjukkassa ej upptaga,

övertaga eller ikläda sig ansvar för lån, ej heller åtaga sig annan förplik­

telse, såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

58 §.

Allmän sjukkassa ma ej bedriva annan verksamhet än som föreskrives

eller medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän sjukkassa pliktig att inom

sitt verksamhetsområde jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar

biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller under-

stödsverksamhet ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter. För

sitt biträde vid omförmälda försäkrings- eller understödsverksamhet må

kassan, där det finnes pakallat till följd av den kassan sålunda anförtrodda

verksamhetens omfattning, erhålla ersättning enligt de grunder Konungen

bestämmer.

Allmän sjukkassa skall, i den mån så kan ske, till myndighet, som hand­

har folkpensionering, olycksfallsförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring, av­

giva de yttranden och lämna det biträde i övrigt, som påkallas av myndig­

heten. I övrigt skall kassa tillhandagå statlig eller kommunal myndighet,

försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i

den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande

olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan.

59 §.

Det åligger allmän sjukkassa att enligt bestämmelser, som utfärdas av till­

synsmyndigheten, för annan sådan kassas räkning utgiva sjukhjälp och ut­

öva sjukkontroll. Även i övrigt skola kassorna genom samarbete underlätta

tillämpningen av denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

60 §.

Allmän sjukkassas angelägenheter handhavas i enlighet med vad i denna

lag är stadgat av ombudsmöte och kassans styrelse.

Ombudsmöte.

61 §.

Ombud till ombudsmöte väljas i lokalsjukkassa av den eller de kommu­

ner, inom vilkas områden kassan har sin verksamhet, i centralsjukkassa,

vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av staden samt i annan

centralsjukkassa å ombudsmöten i de till kassan anslutna lokalsjukkassorna.

Antalet ombud skall vara minst femton. Består lokalsjukkassas verksam­

hetsområde av flera kommuner, skall det antal ombud, som varje kommun

har att utse, med hänsyn till kommunens invånarantal bestämmas i kassans

stadgar.

Ombud skall vara svensk medborgare och myndig samt medlem i kassan

eller familjemedlem till sådan medlem.

Val av ombud skall avse två kalenderår, räknade från och med året näst

efter det, då valet sker.

Beträffande ombudsval i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde ej

utgöres enbart av stad, äger ombudsmöte eller efter dess bemyndigande kas­

sans styrelse fastställa de föreskrifter, vilka erfordras utöver bestämmelserna

i denna lag och kassans stadgar.

62 §.

Ombud må ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom

och den allmänna sjukkassan. Ej heller må han deltaga i behandling av

fråga örn avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett

väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stad­

gats skall äga motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan

talan mot honom eller tredje man. Ombud, som tillika är styrelseledamot,

må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken

han är ansvarig, eller i val av revisor.

63 §.

Till ombud må arvode ej utgivas; men resekostnad må, där ombudsmötet

så bestämmer, ersättas efter billigaste färdsätt. I centralsjukkassa må där­

jämte utgivas dagtraktamente enligt de grunder, som fastställas av ombuds­

mötet, dock högst med vad som utgår till landstingsman vid tjänstgöring å

landstingsmöte.

64 §.

Före den 1 juli varje år skall hållas ordinarie ombudsmöte, vid vilket sty­

relsens förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse framläggas. Å detta

möte skola följande ärenden företagas till avgörande:

a) frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid reviso­

rernas berättelse omfattar;

b) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem;

c) inom lokalsjukkassa, val av ombud i centralsjukkassan.

Frågan om ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till avgörande

vid nytt ombudsmöte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

21

65 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa äger, när den finner lämpligt, kalla om­

buden till extra ombudsmöte. Enahanda rätt tillkommer tillsynsmyndigheten.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med

angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra ombudsmöte

att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.

Har sådan påfordran skett, skola revisorerna ofördröjligen underrätta till­

synsmyndigheten därom. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka reviso­

rernas påfordran, äga revisorerna själva utlysa ombudsmöte. Äro icke samt-

liga revisorer ense örn ombudsmötes utlysande, gäller den mening, varom

de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra

ombudsmöte ej böra hållas.

Extra ombudsmöte skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet

ändamål skriftligen påfordras av minst en tredjedel av samtliga ombud.

66

§.

Ombudsmöte tillkommer, utöver vad i 64 § sägs,

a) att fastställa den allmänna sjukkassans förvaltningsstat för nästföl­

jande kalenderår;

b) att besluta angående överlåtelse av fast egendom eller belastande av

sådan egendom med inteckning för gäld;

c) att besluta angående ändring av kassans stadgar;

d) att avgiva yttranden i frågor, som av kassans styrelse eller tillsyns-

myndigheten hänskjutas till ombudsmöte.

67 §.

Å ombudsmöte må ärende, som ej blivit angivet i kallelsen till mötet, icke

företagas till avgörande, örn det ej enligt 64 § skall förekomma å mötet eller

omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras eller av tillsyns­

myndigheten hänskjutits till ombudsmötet.

Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å ombudsmöte, bli­

vit ombuden särskilt meddelade på sätt och å tid före mötet, som i stad­

garna angives beträffande kallelse till ombudsmöte, skall anses, som örn

ärendena varit upptagna i kallelsen till mötet.

önskar lokalsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling å om­

budsmöte i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten,

22

eller önskar ombud i lokalsjukkassa eller i centralsjukkassa, vars verksam­

hetsområde utgöres enbart av stad, att ärende skall upptagas till behandling

å ombudsmöte i kassan, skall lokalsjukkassan eller ombudet skriftligen an­

mäla detta till styrelsens ordförande, vilken, därest anmälningen inkommit

inom erforderlig tid före mötet samt ärendet är av beskaffenhet att kunna

företagas av sådant möte, har att tillse, att detsamma i kallelsen till mötet

uppföres bland överläggningsämnena.

De ärenden, som företagas till avgörande av ombudsmöte, skola, där ej

fråga är örn val, förut vara vederbörligen beredda av den allmänna sjuk­

kassans styrelse. Val må beredas av därför särskilt utsedda ombud. Vad nu

sagts örn val gäller även ärende, som av tillsynsmyndigheten hänskjutits till

ombudsmötet.

68

§.

Varje ombud äger en röst. Ombud må ej låta rösträtten utövas av annan.

Ombudsmöte är beslutfört, då mer än halva antalet ombud är närva­

rande. Begäres omröstning, skall sådan verkställas och utom vid val ske

öppet. Såsom mötets beslut gäller den mening, örn vilken de flesta röstande

förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning.

Vid ombudsmöte skall utses ordförande att leda förhandlingarna. Under

dennes överinseende skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som

skall till riktigheten vitsordas av två i mötet deltagande ombud. Senast fyra

veckor efter mötet skall protokollet vara tillgängligt för den allmänna sjuk­

kassans medlemmar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Styrelse och firmateckning.

69 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa tillkommer att besluta i kassans ange­

lägenheter, i den mån de ej skola handhavas av ombudsmöte eller i särskilt

föreskriven ordning.

Styrelse för centralsjukkassa skall bestå av minst sju och högst nio leda­

möter. För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten

för honom utses av tillsynsmyndigheten, en ledamot och suppleanten för

honom av medicinalstyrelsen samt en ledamot och suppleanten för honom

av landstinget eller, där fråga är om centralsjukkassa, vars verksamhets­

område utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Hava två landstings­

områden förenats till ett centralsjukkasseomrade, skall vartdera landstinget

utse en ledamot och suppleanten för honom; utgöres centralsjukkasseomrade

av landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, utses en ledamot

och suppleanten för honom av landstinget samt en ledamot och suppleanten

för honom av stadsfullmäktige. Övriga styrelseledamöter och suppleanter

väljas å ombudsmöte.

23

Styrelse för lokalsjukkassa skall bestå av minst fem och högst sju leda­ möter. För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten för honom utses av styrelsen för den centralsjukkassa, till vilken lokalsjuk­ kassan är ansluten. Övriga styrelseledamöter och suppleanter väljas å ombudsmöte. i

Är styrelseledamot förhindrad att tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första hand inkallas den för honom utsedde suppleanten.

70

§.

De styrelseledamöter, som skola väljas å ombudsmöte, utses för tiden från det möte, då valet äger rum, till det ordinarie ombudsmötet andra året där­ efter. Av de första gången valda skall dock hälften eller, om antalet valda ej är delbart med två, hälften av det med ett minskade antalet avgå vid det ordinarie ombudsmötet året efter valet.

Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som ut­ sett honom.

Avgår styrelseledamot, som valts av ombudsmöte, innan den tid, för vil­ ken han blivit utsedd, gått till ända och är styrelsen ej beslutför med kvar­ stående ledamöter och suppleanter, åligger det dessa att ofördröjligen för­ anstalta örn fyllnadsval.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

71 §.

Ledamot av styrelsen för allmän sjukkassa skall vara svensk medborgare samt medlem i kassan eller familjemedlem till sådan medlem. Den som ej råder över sig och sitt gods må ej vara styrelseledamot.

72 §.

Styrelsen väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Äro både ord­ föranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig till styrelsesamman­ träde, äger styrelsen utse en ledamot att för tillfället föra ordet. Vid styrel­ sens sammanträden skola under ordförandens överinseende föras protokoll, vilka skola till riktigheten bestyrkas av ordföranden och ytterligare en vid sammanträdet närvarande.

Styrelsen är beslutför, da mer än halva antalet ledamöter är närvarande. Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan, samtliga ledamöter kallas. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, örn vilken de flesta rös­ tande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ord­ föranden.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och den allmänna sjukkassan eller rörande hans försäkring i kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande

tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten

eller tredje man.

Minst sex veckor före det ordinarie ombudsmötet skall styrelsen till revi­

sorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberät­

telse för det senast förflutna året.

Styrelsen skall varje kalenderår upprätta förslag till förvaltningsstat för

nästföljande år. Förslaget skall hållas tillgängligt för medlemmarna minst

två veckor före det ombudsmöte, å vilket förslaget skall behandlas.

73 §.

Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den

allmänna sjukkassan att teckna kassans firma (firmatecknare) samt upp­

draga åt styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens

vägnar fatta beslut i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande

vilka så lämpligen kan ske.

Styrelsen äger handla å kassans vägnar i förhållande till tredje man samt

företräda kassan inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörig­

het tillkommer firmatecknare. Inskränkning i befogenhet som nu sagts är,

i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje

man, med mindre han ägt eller bort äga kännedom örn inskränkningen. Be­

stämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej registreras.

Har styrelsen bestämt, att rätten till firmateckning må av firmatecknare

utövas allenast i förening med annan, skall det lända till efterrättelse.

74 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för allmän sjukkassa, bör undertecknas

med kassans firma. Vid firmateckning skola de som teckna firman även

underskriva sina namn. Har handlingen ej undertecknats med kassans

firma och framgår ej av dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar,

svara de, som underskrivit handlingen, för vad genom denna må hava slu­

tits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet

skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid hand­

lingens tillkomst framgick, att den utfärdades för kassan, samt den till vilken

handlingen ställts av kassan erhåller behörigen undertecknat godkännande

av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts

eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

75 §.

Angående behörighet att för allmän sjukkassas räkning mottaga delgiv­

ning i rättegång är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant av­

seende gäller äga motsvarande tillämpning, då annat meddelande skall del­

givas kassan.

Vill styrelsen väcka talan mot kassan, skall styrelsen utlysa ombudsmöte

för val av ställföreträdare att föra kassans talan i tvisten. Stämning skall

anses delgiven, då den blivit föredragen å mötet.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

25

76 §.

Styrelsen och firmatecknare i allmän sjukkassa skola i sin förvaltning av

kassans angelägenheter ställa sig till efterrättelse denna lag och andra för

kassans verksamhet gällande författningar samt kassans stadgar, så ock de

föreskrifter, som av ombudsmöte eller, såvitt rör firmatecknare, av styrelsen

meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller annan författning.

77 §.

Vad i denna lag finnes stadgat angående styrelseledamot skall i tillämp­

liga delar gälla beträffande suppleant.

Har suppleant företrätt allmän sjukkassa, är den omständigheten, att

förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan ver­

kan mot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

Räkenskaper, fonder och revision.

78 §.

I avseende å förandet av allmän sjukkassas räkenskaper må särskilda

förskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten att gälla utöver dem, som kas­

san jämlikt bokföringslagen har att iakttaga. Lokalsjukkassa har härjämte

att i fråga örn bokföring och kassarörelse följa de anvisningar, som lämnas

av centralsjukkassan.

Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår samt vara verkställd inom

lokalsjukkassa före utgången av nästföljande februari månad och inom

centralsjukkassa före utgången av nästföljande april månad.

Särskilda räkenskaper skola hållas för den obligatoriska försäkringen och

för den frivilliga försäkringen.

79 §.

Då bokslut är uppgjort för centralsjukkassa, skall till särskilda fonder

avsättas

a) vad av kassans inkomster från den obligatoriska försäkringen ej åtgått

för löpande utgifter under det år bokslutet avser (fonden för den obligato­

riska försäkringen );

b) vad av inkomsterna från den frivilliga försäkringen ej åtgått för lö­

pande utgifter under nämnda tid (fonden för den frivilliga försäkringen).

Vardera fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den

mån beträffande vederbörande försäkring inkomsterna ej förslå till täc­

kande av löpande utgifter.

Tillgångar motsvarande ifrågavarande fonder skola redovisas

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stads-

hypotekskassas obligationer;

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, postverket, svenskt bank­

aktiebolag, svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garante­

rade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande er­

hållit Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning

uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än in­

dustrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, allt inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruks­

fastighet icke må inräknas värdet av växande skog, dock att i varje fall

åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas,

vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning

försett brandförsäkringsbolag inom riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans

verksamhet; och skall i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad

vid 5) stadgas.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må centralsjukkassa med tillsyns­

myndighetens medgivande såsom tillgång i fonderna redovisa lån till lokal­

sjukkassa, så ock värdet av inventarier, som anskaffats för centralsjukkas­

sans verksamhet, under förutsättning dock att nedskrivning av sagda värde

sker med minst en tiondel varje år.

80 §.

Då bokslut är uppgjort för lokalsjukkassa, skall vad av kassans inkomster

ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till fond.

Beträffande denna fond skall vad i 79 § andra och tredje styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning.

81 §.

Styrelsens förvaltning och den allmänna sjukkassans räkenskaper skola

granskas av revisorer.

Årligen skola utses inom centralsjukkassa tre och inom lokalsjukkassa

två revisorer samt lika många suppleanter för dem. Inom centralsjukkassa

utses en revisor och en suppleant av tillsynsmyndigheten samt övriga revi­

sorer och suppleanter av ombudsmöte. Inom lokalsjukkassa utses en revisor

och en suppleant av styrelsen för centralsjukkassan samt den andre revi­

sorn och suppleanten av ombudsmöte i lokalsjukkassan.

Revisors uppdrag utgår ej före det ordinarie ombudsmöte, vid vilket revi­

sorernas berättelse framlägges. Revisor må skiljas från uppdraget genom

beslut av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i eko­

nomiska förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras

för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelse­

ledamots tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

27

82 §.

Revisor äger när som helst inventera kassans medel och övriga tillgångar samt granska dess böcker, räkenskaper och andra handlingar. Styrelsen eller verkställande tjänsteman, varom i 84 § sägs, må ej vägra att lämna av revi­ sor begärd upplysning angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten meddelar, så ock de särskilda föreskrifter, som meddelas av ombudsmöte och ej innefatta inskränkning i revisorernas i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot kassans stadgar.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en av dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen

minst

två

veckor före det ordinarie ombudsmötet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Talan mot styrelse och revisorer.

83 §.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid revisorernas berät­ telse omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å om­ budsmöte, skall anses, som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen, som grundas på att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda handling.

Talan för allmän sjukkassa örn skadestånd mot revisor på grund av hans uppdrag må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berät­ telse framlades å ombudsmöte, såvida icke talan grundas på att revisor be­ gått brottslig handling.

Befattningshavare hos allmän sjukkassa.

84 §.

Hos allmän sjukkassa skall, därest tillsynsmyndigheten ej annat medgiver, vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken i enlighet med de anvis­ ningar, som lämnas av kassans styrelse, har att leda arbetet inom kassan. Verkställande tjänsteman, som ej är styrelseledamot, äger närvara vid sty­ relsens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas i centralsjukkassa av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av centralsjukkassans styrelse. Innan verkställande tjänsteman hos allmän sjukkassa tillsältes eller ent­ ledigas, skall yttrande inhämtas från kassans styrelse.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Verkställande tjänstemans avlönings- och pensionsförmåner skola på för­

slag av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

85 §.

Annan befattningshavare hos allmän sjukkassa än verkställande tjänste­

man tillsättes och entledigas av kassans styrelse. Förtroendeläkare, som i

90 § sägs, skall dock efter centralsjukkassas hörande tillsättas och entledi­

gas av medicinalstyrelsen. Kassan är beträffande avlönings- och andra an­

ställningsvillkor för sådan läkare pliktig ställa sig till efterrättelse de anvis­

ningar, som på förslag av medicinalstyrelsen meddelas av tillsynsmyndig­

heten.

Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa.

86

§.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av ersättning enligt den obliga­

toriska sjukvårdsförsäkringen. Av utgifterna härför äger kassan att från

vederbörande centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar eller, i fråga om sjuk­

vårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, hela beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningförsäk­

ringen ansvarar lokalsjukkassa för de nittio första sjukhjälpsdagarna vid

varje sammanhängande sjuklighetstillstånd samt centralsjukkassa för tiden

därefter.

87 §.

Lokalsjukkassa har att på begäran av den centralsjukkassa, vartill den

är ansluten, utöva nödig sjukkontroll och att för centralsjukkassans räk­

ning utbetala sjukhjälp.

I fråga örn den frivilliga försäkringen har lokalsjukkassa därutöver att

enligt centralsjukkassans bestämmande för dess räkning meddela sådan för­

säkring samt att handhava uppbörden av avgifterna för densamma.

88

§.

Centralsjukkassa är pliktig att enligt de närmare bestämmelser, som ut­

färdas av tillsynsmyndigheten, utan ersättning biträda ansluten lokalsjuk­

kassa vid dennas bokförings- och statistikarbete samt jämväl i övrigt bistå

lokalsjukkassan i dennas arbete.

Utan särskilt bemyndigande äger centralsjukkassa granska ansluten lokal­

sjukkassas räkenskaper och övriga handlingar samt inventera dess medel

och värdehandlingar. Sådan granskning och inventering skall verkställas

minst en gång årligen.

Representant för centralsjukkassa äger närvara vid ombudsmöten och sty­

relsesammanträden i ansluten lokalsjukkassa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

29

Sjukkontroll.

89 §.

Allmän sjukkassa skall genom anordnande av sjukkontroll tillse att miss­ bruk av försäkringen hindras. Lokalsjukkassa har därvid att iakttaga de föreskrifter, som lämnas av centralsjukkassan.

Tillsynsmyndigheten äger utfärda erforderliga föreskrifter angående sjuk­ kontrollens anordnande.

90 §.

Hos centralsjukkassa skola förtroendeläkare till erforderligt antal vara anställda.

Förtroendeläkare skall biträda vid sjukkontrollen inom centralsjukkas­ sans verksamhetsområde samt även i övrigt tillhandagå kassan i frågor, som kräva medicinsk sakkunskap. Han skall även söka främja samarbetet mel­ lan allmän sjukkassa och inom dess område verksamma läkare.

Registrering och tillsyn.

91 §.

I denna lag föreskriven registrering av och tillsyn å allmänna sjukkassor handhaves av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.

Hos tillsynsmyndigheten skall föras register över allmänna sjukkassor (sjukkasseregister) för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet.

92 §.

Anmälan till sjukkasseregistret skall göras skriftligen. Vid anmälan om beslut angående antagande av stadgar eller ändring av stadgarna skola fo­ gas, där anmälningen avser antagande av stadgar, två exemplar av stad­ garna jämte avskrift av protokoll vid ombudsmöte, utvisande att stadgarna blivit antagna, samt, där anmälningen avser ändring av stadgarna, i två exemplar avskrift av protokoll, som förts i ärendet. Nu nämnda handlingar skola vara till riktigheten styrkta av notarius publicus eller med styrelse­ ledamöternas egenhändiga bevittnade namnteckningar.

Har ej, då registrering av allmän sjukkassa sökes, varje styrelseledamot och styrelsesuppleant så ock i övrigt envar, som ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna kassans firma, å ansökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då anmälan sker att sty­ relseledamot eller suppleant blivit utsedd eller att eljest någon, ensam eller i förening med annan, blivit berättigad att teckna firman.

93 §.

Vid registrering av allmän sjukkassa skall tillsynsmyndigheten låta i re­

gistret införa

1) dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt säte;

4) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam

eller i förening med annan, är berättigad att teckna kassans firma, dennes

fullständiga namn och hemvist;

5) av vilka och huru kassans firma skall tecknas, där den ej tecknas alle­

nast av styrelsen.

Det ena av de till tillsynsmyndigheten ingivna exemplaren av stadgarna

skall förses med bevis om antagandet till allmän sjukkassa och registre­

ringen samt återställas till sökanden.

94 §.

Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning skett i registret, skall,

där registrering beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Samma

lag gäller, där åt administratörer på sätt i 99 § sägs uppdragits att handhava

allmän sjukkassas angelägenheter eller sådant uppdrag upphört.

Registreras ändring i allmän sjukkassas stadgar, skall ena exemplaret av

det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, återställas till sökan­

den, försett med bevis örn registreringen.

95 §.

Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskilt för varje

allmän sjukkassa, förvaras såsom bilagor till registret.

96 §.

Mot den som inhämtat kännedom örn vad registret beträffande visst för­

hållande innehåller å den tid, varom fråga är, kan ändring i samma för­

hållande ej åberopas med laga verkan, med mindre han visas hava ägt vet­

skap örn ändringen.

97 §.

Det åligger allmän sjukkassas styrelse att varje år före utgången av juli

månad till tillsynsmyndigheten ingiva styrkt avskrift av styrelsens och revi­

sorernas berättelser angående föregående räkenskapsår samt av protokoll,

upptagande de beslut, som ombudsmötet fattat i anledning av nämnda be­

rättelser.

Centralsjukkassas styrelse har att inom tid som i första stycket sägs till

tillsynsmyndigheten ingiva i enlighet med fastställt formulär upprättad sta­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tistisk redogörelse rörande den verksamhet, som under året drivits av kas­ san och envar av de till denna anslutna lokalsjukkassorna. Redogörelsen skall vara underskriven av styrelsens ordförande och kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt att av allmän sjukkassa infordra ytter­ ligare upplysningar, skola sådana ofördröjligen lämnas av kassans styrelse.

Allmän sjukkassas styrelse är pliktig att när som helst bereda tillsyns­ myndigheten eller dess ombud tillfälle att inventera kassans medel samt att granska kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar så ock att lämna dem tillträde till ombudsmöte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

31

98 §.

Tillsynsmyndigheten skall tillse, att allmän sjukkassas verksamhet står i överensstämmelse med denna lag och andra rörande verksamheten utfär­ dade författningar och föreskrifter. Tillsynsmyndigheten har vidare att över­ vaka verksamhetens ekonomiska utveckling och därvid, om så finnes erfor­ derligt, försäkringstekniskt utreda kassans ställning. Jämväl i övrigt skall tillsynsmyndigheten vaka över verksamheten samt tillhandagå kassan med råd och upplysningar.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga formulär; och kassa är pliktig att i föreskriven ordning begagna formulären.

99 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att anledning till anmärkning förekommer mot allmän sjukkassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela kas­ san anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av verksamheten som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Underlåter kassan att ställa sig sålunda meddelad anvisning till efter­ rättelse, må tillsynsmyndigheten uppdraga åt två eller flera personer att i egenskap av administratörer handhava kassans angelägenheter under viss tid, dock längst intill dess, efter nyval av ombud som i 61 § avses, ombuds­ möte utsett styrelseledamöter och dessa trätt i tjänst. Administratörer hava att i denna egenskap fullgöra de på ombudsmöte och styrelse enligt denna lag ankommande åliggandena, dock ej sådana som i 64 § avses, och skall i tillämpliga delar beträffande dem gälla vad i denna lag stadgas angående ombudsmöte samt styrelse eller styrelseledamöter. Det åligger administra­ törer att ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser angående upp­ dragets fullgörande, som må utfärdas av tillsynsmyndigheten.

Uppdrag att vara administratör må när som helst återkallas av tillsyns­ myndigheten. Arvode till administratör skall utgivas av kassan efter de grunder, som fastställas av tillsynsmyndigheten.

32

100

§.

Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens organisation samt örn sjuk-

kasseregistrets förande och tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt med­

delas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Besvär m. m.

101 §.

Över allmän sjukkassas beslut i ärende angående försäkring enligt denna

lag må klagan föras hos tillsynsmyndigheten genom besvär, vilka skola in­

lämnas till kassan eller dit insändas med posten. Besvären skola hava kom­

mit kassan tillhanda senast inom en månad efter det klaganden erhållit

kännedom örn beslutet. Kassan har att inom två veckor därefter med eget

yttrande översända besvären till tillsynsmyndigheten. Den omständigheten,

att besvären av klaganden ingivits eller insänts direkt till tillsynsmyndig­

heten, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de

inkommit till tillsynsmyndigheten före utgången av den stadgade besvärs-

tiden. I sådant fall skall tillsynsmyndigheten omedelbart överlämna besvä­

ren till kassan för behandling som ovan sagts.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att klagan icke forts, till prövning upp­

taga ärende som i första stycket avses.

102

§.

Uppstår tvist mellan allmänna sjukkassor angående tolkning eller tillämp­

ning av denna lag, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna avgöras

av tillsynsmyndigheten.

103 §.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom i 101 och 102 §§ förmä-

les, må talan fullföljas allenast såframt tillsynsmyndigheten lämnat tillstånd

därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där någon av dem som inom tillsyns­

myndigheten deltagit i behandlingen av ärendet uttalat avvikande mening,

så ock där tillsynsmyndigheten finner utgången av ärendet vara av synner­

lig betydelse för part. Klagan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola

inlämnas eller insändas med posten till socialdepartementet. Besvären skola

hava inkommit till departementet senast inom en manad efter det klagan­

den erhållit del av tillsynsmyndighetens beslut.

Utan hinder av anförda besvär skall tillsynsmyndighetens beslut i fråga,

som i 101 och 102 §§ avses, gå i verkställighet, där ej tillsynsmyndigheten

annorlunda förordnar.

Fråga, som i 101 och 102 §§ åsyftas, må ej prövas i annan ordning än

bär ovan sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

33

Särskilda bestämmelser.

104 §.

Minskas allmän sjukkassas verksamhetsområde, skall till den kassa, var­

till medlemmar på grund härav överföras, av den förra kassans fondmedel

utbetalas behörig andel, beräknad efter grunder som fastställas av tillsyns­

myndigheten.

Allmän sjukkassa skall, därest Konungen så förordnar, helt eller delvis

överlåta sin rörelse och sina tillgångar å annat försäkringsorgan. överlåtes

rörelsen helt, skall kassan gå i likvidation. I annan ordning må beslut om

överlåtelse av kassas rörelse eller dess trädande i likvidation ej fattas.

I fråga om allmän sjukkassas likvidation och upplösning skall i övrigt

i tillämpliga delar gälla vad i sådant avseende finnes föreskrivet i lagen om

understödsföreningar, därvid dock skall iakttagas att i nämnda lag beträf­

fande likvidator förekommande hänvisning till stadgande angående styrelse

eller styrelseledamot skall avse bestämmelse härom i denna lag.

105 §.

Fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, må ej för gäld

tagas i mät.

Ej heller må rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade är berät­

tigad att lyfta sjukhjälpen.

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att

fullgöra stadgad anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat, att sjuk­

hjälp till honom eller hans familjemedlem obehörigen utgått eller utgått

med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt

belopp uppburit sjukhjälp, och har han skäligen bort inse detta, skall åter­

betalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning

är att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

I fall, som i denna paragraf avses, må i avräkning å vad för mycket ut­

gått innehållas skäligt belopp av försäkrad tillkommande sjukhjälp, som

därefter förfaller. Har försäkrad, till vilken sjukhjälp felaktigt utbetalats,

övergått till annan sjukkassa, må sådan avräkning ske även å den sjuk-

hjälp, vartill han ina vara berättigad från nämnda kassa.

107 §.

Allmän sjukkassa äger ej av den som framkallat sjukdom hos annan

eller eljest i anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till

försäkrad återkräva sina utgifter för utgiven sjukhjälp.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Är någon på grund av vållande eller eljest pliktig att till försäkrad gälda

skadestånd i anledning av sjukdomsfall, skall från skadeståndet avräknas

vad den försäkrade på grund av den obligatoriska försäkringen uppburit

eller ägt uppbära från allmän sjukkassa.

108 §.

Styrelseledamot, verkställande tjänsteman eller revisor i allmän sjukkassa,

som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet till­

skyndat kassan skada, är pliktig att till kassan utgiva ersättning för skadan.

Äro flera ersättningsskyldiga, skola de svara för ersättningen en för alla och

alla för en. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter vad

som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes

ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där styrelseledamot eller

annan, som i första stycket avses, genom att överträda denna lag eller före­

skrift, som meddelats med stöd av densamma, eller kassans stadgar uppsåt­

ligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.

109 §.

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos allmän sjukkassa må

ej till obehörig yppa något om enskilds personliga förhållanden, varom

han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap, eller utlämna handling, till

vilken han i sådan egenskap erhållit tillgång.

Den som bryter mot vad i första stycket är stadgat straffes med dags­

böter. Böterna tillfalla kronan.

110

§.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt om til­

lämpning av denna lag å andra dess medborgare som vistas här i riket än

dem å vilka lagen eljest är tillämplig.

Om lagens ikraftträdande m. m.

lil §■

Denna lag skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft

den 1 juli 1950, vid vilken tidpunkt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)

om erkända sjukkassor upphör att gälla.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till stadgande, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

Har för understödsförening registrerats firma, som icke överensstämmer

35

med vad i 55 § sista stycket stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten att, därest ej före den 1 januari 1951 för registrering anmälts beslut om änd­ ring av firman till överensstämmelse med nämnda stadgande, anmana för­ eningen att inom sex månader för registrering anmäla beslut om sådan änd ring. Efterkommes ej anmaningen, skall tillsynsmyndigheten föreslå änd ring av föreningens firma och, sedan föreningen erhållit tillfälle att yttre sig över förslaget, besluta i ärendet. Om beslutad ändring skall tillsynsmyn­ digheten ofördröjligen underrätta föreningen. Över beslutet må besvär an­ föras i den ordning, som i 79 § lagen örn understödsföreningar sägs. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall i understödsföreningsregistret införas an­ teckning om ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas för­ eningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Antagande av allmänna sjukkassor m. m.

112

§.

Till allmän sjukkassa skall i första hand antagas erkänd sjukkassa, som är verksam inom det för den allmänna sjukkassan avsedda verksamhets­ området.

Landsting ävensom stad, som ej deltager i landsting, svarar för att all­ män centralsjukkassa finnes för landstingsområdet eller staden. Ansvar för att allmän lokalsjukkassa finnes för lokalsjukkasseområde åvilar den eller de inom lokalsjukkasseområdet belägna kommunerna.

113 §.

Ansökan om antagande till allmän sjukkassa skall göras av styrelsen för den förening, som önskar bliva antagen till allmän sjukkassa. Ansökan skall vara tillsynsmyndigheten tillhanda före den 1 januari 1949, då fråga är örn antagande till centralsjukkassa, samt före den 1 juli 1949, såvitt angår antagande till lokalsjukkassa. Tillsynsmyndigheten må dock med hänsyn till särskilda omständigheter medgiva, att ansökningen ingives senare. Vid ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten bestämmer.

Innan förening antages till allmän sjukkassa, skall den liava antagit stad­ gar, avfattade på sätt i 56 § sägs, varjämte i fråga örn lokalsjukkassa tillsynsmyndigheten skall inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan skall vara ansluten.

Beslut, som på grund av vad i första och andra styckena sägs eller eljest erfordras för erkänd sjukkassas antagande till allmän sjukkassa eller för överlåtelse varom nedan i 114 § förmäles, skall, ulan hinder av att för den erkända sjukkassan gälla bestämmelser av annat innehåll, vara giltigt, därest det å föreningssammanträde biträtts av de flesta röstande samt god­

36

kännes av tillsynsmyndigheten. Sådant beslut må ej sedermera utan till­

synsmyndighetens medgivande upphävas eller ändras. Ansökan om anta­

gande till allmän sjukkassa, som gjorts med stöd av beslutet, är för den

erkända sjukkassan bindande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

114 §.

Söker mer än en förening bliva antagen till centralsjukkassa eller lokal­

sjukkassa för samma område, skall tillsynsmyndigheten, där så finnes lämp­

ligt, söka få till stånd överlåtelse enligt 66 § lagen om understödsföreningar

på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för ända­

målet bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse som

nu sagts ej åvägabringas eller finnes sådan lämpligen ej böra ifrågakomma,

har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening som ma anses lämpligast,

därvid, med beaktande jämväl av vad i 112 § första stycket sägs, hänsyn

särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsanslutning inom verksamhets­

området.

115 §.

Antages erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och skola medlemmar i

kassan enligt denna lag vara försäkrade i annan allmän sjukkassa eller sker

utsträckning av den tid, under vilken i fråga örn medlemmar i kassan an­

nan allmän sjukkassa skall ansvara för utgivandet av sjukpenning, är den

förra kassan pliktig att, i den omfattning och den ordning tillsynsmyndig­

heten bestämmer, till den senare kassan överföra medel, som vid tidpunkten

för antagandet funnos avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande.

Antages ej erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och har dess rörelse

ej överlåtits på sätt i 114 § sägs, skall kassan utan särskilt beslut den 1

juli 1950 träda i likvidation. Sådan kassa är, utan binder av vad därutm-

nan må vara föreskrivet i kassans stadgar, pliktig att, enligt de föreskrif­

ter tillsynsmyndigheten meddelar, till den eller de allmänna sjukkassor, till

vilka medlemmarna skola höra, överföra de medel som vid utgången av

juni 1950 funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

lie §.

För lokalsjukkassa samt centralsjukkassa, vars verksamhetsområde ut­

göres enbart av stad, skola före den 1 mars 19o0 utses ombud föi 1950 och

1951 års ombudsmöten. Lokalsjukkassa skall före den 1 maj 1950 för

samma tid utse ombud i den centralsjukkassa, till vilken den är ansluten.

Vid val av ombud, som nu sagts, skall i stället för vad i 61 § tredje stycket

stadgas om medlem i kassan eller familjemedlem gälla, att ombudet skall

vara mantalsskrivet inom kassans verksamhetsområde.

Möte med ombud, som i första stycket avses, skall hållas i lokalsjukkassa

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

37

före den 1 maj 1950 och i centralsjukkassa före den 1 juni 1950. Å sådant

möte skola utses de styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för dem,

vilka enligt denna lag skola väljas å ombudsmöte.

De som hava att utse övriga styrelseledamöter och revisorer jämte supp­

leanter i allmänna sjukkassor skola göra detta, vad beträffar centralsjuk­

kassa före den 1 maj 1950 och såvitt angår lokalsjukkassa före den 1 juni

1950. Därvid skall beträffande styrelseledamot och suppleant för sådan i

stället för vad i 71 § sägs om medlem i kassan eller familjemedlem gälla,

att ledamoten eller suppleanten är mantalsskriven inom kassans verksam­

hetsområde. Uppgift å de sålunda utsedda skall senast nämnda dagar till­

ställas tillsynsmyndigheten och vederbörande kassa.

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall icke träda i tjänstgöring förrän den 1

juli 1950; dock tillkommer det dessförinnan sådan styrelse i centralsjukkassa

att enligt vad i 116 § tredje stycket stadgas utse de styrelseledamöter, revisorer

och suppleanter för dem i anslutna lokalsjukkassor, vilka enligt denna lag skola

utses av centralsjukkassans styrelse. I övrigt äger intill nämnda tidpunkt

den enligt äldre bestämmelser utsedda styrelsen för förening, som antagits

till allmän sjukkassa, vidtaga sådana åtgärder som erfordras i anledning av

denna lags ikraftträdande.

Övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor.

118

§.

I samband med ikraftträdandet av denna lag skall envar, som vid ut­

gången av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa och som är försäkrings-

pliktig enligt lagen eller för vilken försäkringsplikt förelegat örn han fyllt

sexton år, överföras såsom medlem till den allmänna sjukkassa han skall

tillhöra. Beträffande medlem, som sist sagts, skall ej gälla vad i lagen stad­

gas angående familjemedlem.

Sådan gift kvinna, som i 6 § första stycket avses och som vid utgången

av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa, skall vid lagens ikraftträdande

överföras till vederbörande allmänna sjukkassa såsom familjemedlem.

119 §.

Vid tillämpningen av vad i 6 § andra stycket a) stadgas skall beträffande

medlem i erkänd sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 vårdas å sjuk­

vårdsanstalt, medräknas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraft­

trädande. Den som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkänd sjuk­

kassa skall i intet fall på grund av nämnda stadgande vara undantagen

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

från försäkringsplikt förrän rätten till sjukhjälp enligt de för den erkända

sjukkassan gällande bestämmelserna upphört.

120

§.

Är någon vid utgången av juni 1950 berättigad att uppbära sjukpen­

ning från erkänd sjukkassa, skall följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden skall medräknas tid före den 1 juli

1950, för vilken erkänd sjukkassa utgivit eller haft att utgiva sjukpenning

på grund av samma sjuklighetstillstånd eller tidigare sådant tillstånd,

varmed den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger.

b) Den som enligt 9 § icke må vara sjukpenningförsäkrad äger likväl

uppbära sjukpenning enligt de vid utgången av juni 1950 å honom tillämp­

liga föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 9 § skall vara sjukpenningförsäkrad skola

för det sammanhängande sjuklighetstillstånd varom fråga är gälla de vid

utgången av juni 1950 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna örn rätt

till sjukpenning, i den mån han därigenom blir berättigad till sjukpenning

för längre tid än eljest eller till sjukpenning för viss tid med högre belopp

än som eljest skolat tillkomma honom såsom sjukpenning jämte make- och

barntillägg för den tiden.

Vad ovan under a)—c) sägs skall ock gälla, där den som vid utgången av

juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa och då ej ägde uppbära sjukpen­

ning därefter drabbas av sjukdom, som äger medicinskt samband med sjuk­

dom, för vilken rätt till sjukpenning från erkänd sjukkassa förelegat, dock

ej för fall att den försäkrade, frånsett arbetsoförmåga på grund av kort­

varig och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år före

sista insjuknandet varit fullt arbetsför.

Tillsynsmyndigheten äger meddela särskilda föreskrifter örn beloppet av

de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan

sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas.

121

§.

Sådan medlem i allmän sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 var

medlem i erkänd sjukkassa, må utan hinder av att han ej uppfyller de

i 47 § andra stycket stadgade villkoren erhålla frivillig försäkring, såframt

han före den 1 oktober 1950 gör framställning därom.

Där på grund av före den 1 juli 1950 gjord ansökan frivillig försäkring

beviljas någon, som den 1 april 1950 i erkänd sjukkassa hade försäkring för

mer omfattande sjukhjälp än som tillkommer honom enligt den obliga­

toriska försäkringen, skall väntetid icke tillämpas; dock skall i fall som

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

39

nu sagts vad i 50 § första stycket andra och tredje punkterna stadgas äga motsvarande tillämpning.

Därest i allmän sjukkassa storleken av avgifterna för den frivilliga för­ säkringen gjorts beroende av medlemmens ålder vid inträdet i den frivil­ liga försäkringen, skall beträffande medlem som överförts från erkänd sjuk­ kassa hänsyn tagas till hans ålder vid inträdet i erkänd sjukkassa eller, om han omedelbart före inträdet i sådan kassa tillhört annan statsunderstödd sjukkassa, vid inträdet i kassa av sistnämnda slag.

Övergångsbestämmelser för andra än medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §.

Det åligger envar, som före den 1 juli 1949 fyllt femton år och jämlikt denna lag skall vara försäkringspliktig, att, därest han ej vid utgången av 1949 är medlem i erkänd sjukkassa, före den 1 februari 1950 anmäla sig till inträde i vederbörande allmänna lokalsjukkassa eller, där sådan ej fin­ nes, i vederbörande allmänna centralsjukkassa. Göres anmälan som nu sagts och finnes försäkringsplikt föreligga, skall den försäkringspliktige inskrivas såsom medlem i kassan från och med den 1 juli 1950.

Underlåter någon att företaga anmälan som i första stycket avses, skall han ändock inskrivas såsom medlem i kassan från och med den 1 juli 1950; och skall han i sådant fall vara skyldig att, därest ej giltigt skäl för underlåtenheten förelegat, erlägga dubbla avgifter för juli, augusti och sep­ tember 1950.

123 §.

Vårdas annan än medlem i erkänd sjukkassa vid utgången av juni 1950 å sjukvårdsanstalt, skall vid tillämpningen av 6 § andra stycket a) medräk­ nas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som i 6 § andra stycket c) avses.

124 §.

Där den, som den 1 juli 1950 blir försäkrad i allmän sjukkassa men som icke omedelbart dessförinnan var medlem i erkänd sjukkassa, vid utgången av juni 1950 lider av sjukdom som i 21 § avses, skall vid beräkning av sjukhjälpstiden medräknas den tid, varunder sjuklighetstillståndet eller tidigare sådant tillstånd med vilket den ifrågavarande sjukdomen sam­ manhänger, varat före lagens ikraftträdande. Vid prövning, huruvida sjuk­ dom skall anses utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd, skall vad i 27 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning, därvid vad som sägs örn tid, för vilken sjukpenning utgivits, skall hava avseende å tid, under vilken arbetsoförmåga på grund av sjukdom förelegat.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om försäkrad som där avses

efter utgången av juni 1950 drabbas av sjukdom, som äger medicinskt sam­

band med dessförinnan inträffat sjukdomsfall, såvida den försäkrade inom

två år före insjuknandet vid något tillfälle varit arbetsoförmögen på grund

av det tidigare sjukdomsfallet.

T illämpningsf öreskrifter.

125 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för lagens tillämpning,

meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsyns­

myndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

41

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april

1946.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson, ministern för utrikes ärendena

U

ndén, statsråden

W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, E

rlander

, D

anielson

,

V

ougt

, M

yrdal

, Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående lagstiftning

om allmän sjukförsäkring m. m. samt anför.

Inledning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1937 utsågs

den 3 januari 1938 en kommitté bestående av nio personer för verkställande

av utredning och avgivande av förslag rörande den svenska socialvården.

Denna kommitté, som antog benämningen socialvårdskommittén, har under

de gångna åren avgivit ett flertal betänkanden avseende skilda grenar av den

sociala hjälpverksamheten.

På hösten 1938 upptog socialvårdskommittén frågan örn en reform av sjuk-

lcasseverksamheten till behandling och verkställde därvid till en början —

i syfte att erhålla ett material som kunde utgöra underlag för bedömande av

den statsunderstödda sjukkasseverksamheten, särskilt dess utbredning och

utvecklingstendenser — en statistisk undersökning rörande nyanslutningen

till de erkända sjukkassorna under tiden den 1 januari 1936—30 juni 1938.

över denna undersökning avgav kommittén i september 1940 ett med nr II

betecknat betänkande (SOU 1940:31). Vidare företog kommittén en under­

sökning beträffande de hjälpbehövande, som under viss tidsperiod erhållit

understöd av fattigvårdsstyrelse i hemmet eller i form av vård å länslasarett

eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning. Resultatet av denna undersök­

ning finnes redovisat i kommitténs betänkande nr III (SOU 1941: 29).

I april 1944 avlämnade socialvårdskommittén dels ett med nr VII beteck-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

nät betänkande (SOU 1944: 15) med förslag till lag om allmän sjukförsäk­

ring samt lag om införande av lagen örn allmän sjukförsäkring dels ock ett

betänkande nr VIII (SOU 1944: 16) innehållande kostnadsberäkningar till

nämnda lagförslag. Lagförslagen torde såsom bilaga (Bilaga B) fogas till

statsrådsprotokollet för denna dag. Vid avgivandet av dessa sistnämnda

båda betänkanden bestod kommittén av förre landshövdingen Bernh. Eriks­

son, ordförande, byråchefen E. G. Bexelius, ledamoten av riksdagens andra

kammare, lasarettssysslomannen A. Hagård, t. f. generaldirektören K. J.

Höjer, ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Olivia Nordgren,

stadsfullmäktiges i Malmö ordförande, direktören E. Olsson, ledamöterna

av riksdagens andra kammare J. M. Skoglund och O. A. Wallén samt

fattigvårdsdirektören i Stockholm O. R. Wangson. Vid behandlingen av före­

varande spörsmål biträddes kommittén därjämte av föl iande sakkunniga,

nämligen ordföranden i styrelsen för svenska siukkasseförbundet tjänste­

mannen K. Ilj. Anderson, lasarettsläkaren i Västerås I. A. Behring, förste

byråinspektören i försäkringsinspektionen fil. doktor G. Brundin, direktören

i arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag G. Bergström, cen-

tralsjukkassedirektören C. Brännberg, Mölndal, medicinalrådet J. T. Byttner,

byråchefen i riksförsäkringsanstalten C. H. J. von Schulzenheim, landsorga­

nisationens i Sverige kassör A. Strand, verkställande direktören i svenska

arbetsgivareföreningen C. F. Söderbäck, byråchefen i pensionsstyrelsen O. E.

Tegendal och byråchefen i riksförsäkringsanstalten D. O. Östrand. Såsom

den följande framställningen utvisar anmäldes på vissa punkter avvikande

meningar av kommittéledamöter eller sakkunniga.

över socialvårdskommitténs betänkanden nr VII och VIII avgåvos till följd

av remiss yttranden av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrel­

sen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, försvarets sjukvårdsförvalt­

ning, samtliga landstings förvaltningsutskott utom Stockholms läns, Kalmar

läns södra, Göteborgs och Bohus läns, Örebro läns och Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundet, svenska stadsför­

bundet, svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barna-

vårdsförbundet, svenska sjukkasseförbundet, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, de fria sjukkassornas för­

bund, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, riksförbun­

det landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-

Bremer-förbundet, svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté, folkpar­

tiets kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Pensionsstyrelsen inhämtade yttranden från de erkända sjukkassorna och

fogade vid sitt utlåtande en sammanfattning av de yttranden, som avgivits

av 27 centralsjukkassor och ett 90-tal lokalsjukkassor. Medicinalstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

43

hörde Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet ävensom vissa

andra läkarorganisationer. Överståthållarämbetet inhämtade yttrande från

Stockholms stad, varjämte länsstyrelserna hörde ett flertal kommuner. De

på sådant sätt framkomna uttalandena redovisades i samband med remiss­

yttrandena.

Förutom remissvaren inkommo i ärendet skrivelser från tandläkarinstitu-

tets lärarråd, vissa organisationer och sjukkassor m. fl.

Vid den förberedande granskning av socialvårdskommitténs förslag angå­

ende lag om allmän sjukförsäkring, som därefter ägde rum inom socialdepar­

tementet, prövades, delvis i anslutning till önskemål som framförts i remiss­

yttrandena, olika förslag till jämkning av kommittéförslaget. Denna pröv­

ning resulterade i en den 31 maj 1945 dagtecknad promemoria — i det föl­

jande kallad sjukförscikringspromemorian — angående vissa ifrågasatta jämk­

ningar i kommitténs förslag. Rörande de kostnader som skulle bli följden av

dessa jämkningar, verkställde förste byråinspektören Brundin en särskild be­

räkning. Över sjukförsäkringspromemorian med tillhörande kostnadsberäk­

ning avgåvos yttranden av flertalet av de myndigheter och sammanslut­

ningar, som tidigare yttrat sig i ärendet, samt därutöver av socialvårds-

kommittén, 1944 års uppbördsberedning, Stockholms läns landstings

förvaltningsutskott, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Skånes socialdemo­

kratiska kvinnodistrikt, svensk sjuksköterskeförening, Sveriges lantbrulcs-

förbund, Skånes erkända sjukkassors centralförening och Gällivare sockens

erkända sjukkassa. Överståthållarämbetet fogade vid sitt utlåtande yttrande

av Stockholms stadskollegium ävensom av sjukhusdirektionen, sjukhusav-

giftsdelegerade, fattigvårdsdirektören, kammarkontoret och drätselnämnden

i Stockholm. Vissa förvaltningsutskott bifogade yttrande av vederbörande

förste provinsialläkare eller statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent.

Skrivelser i ärendet inkommo vidare från ett antal sjukkassor m. fl.

Ifrågavarande lagstiftningsärende har sedermera blivit föremål för ytterli­

gare behandling inom socialdepartementet. Därvid har — sedan fråga upp­

kommit att ur den föreslagna sjukförsäkringen utbryta sjukhusvården —

landstingsdirektören Einar Restad såsom inom departementet tillkallad sak­

kunnig upprättat en den 31 december 1945 dagtecknad promemoria an­

gående ifrågasatt övertagande från statens sida av patientavgifterna å allmän

sal vid sjukhus inom riket, över denna promemoria, i fortsättningen kallad

sjukhusvårdspromemorian, ha yttranden avgivits av ett stort antal myndig­

heter och sammanslutningar. Vidare lia apotekaren Gustaf Söderberg och

förste kanslisekreteraren Sven Sjöberg i egenskap av sakkunniga inom de­

partementet i en den 31 december 1945 upprättad promemoria angående till­

handahållande av läkemedel kostnadsfritt eller lill nedsatt pris behandlat

frågan örn möjligheten att ur sjukförsäkringen utbryta även läkemedlen.

Jämväl över denna promemoria, som i det följande benämnes läkemedels-

promemorian, har ett flertal myndigheter och sammanslutningar yttrat sig.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad i detta lagstiftningsärende

förekommit och börjar därvid med den nuvarande statsunderstödda sjuk­

försäkringen.

Den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen.

Lagstiftningen om erkända sjukkassor.

Den gällande statsunderstödda sjukförsäkringen i vårt land är helt byggd

på frivillighetens grund. Den meddelas av erkända sjukkassor — lokalsjuk­

kassor eller centralsjukkassor — med lokalt avgränsade verksamhetsområ­

den. Härjämte finnas erkända sjukkassor, vilkas verksamhetsområde är be­

stämt genom anknytning till vissa företag eller yrken (fabriks- eller yrkes-

sjukkassor). Slutligen finnes en erkänd sjukkassa avsedd uteslutande för

dövstumma personer. Sjukkassorna äro till sin rättsliga natur understöds­

föreningar. Inträde i erkänd sjukkassa må beviljas allenast den, som fyllt

15 men ej 50 år och bär god hälsa samt icke är behäftad med lyte, vilket

medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbets­

förmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Såsom understöd

från de erkända sjukkassorna lämnas dels sjukhjälp och dels moderskaps-

hjälp. Sjukhjälpen består av ersättning för utgifter till sjukvård (sjukvårds­

ersättning) samt ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning).

Sjukvårdsersättning utgår med 2h av den sjukes utgifter för läkarvård, kost­

naderna för läkares — men ej för den sjukes -—- resa häri inräknade, dock

att utgifterna ej få överstiga 2/s av det belopp, som fastställts i en av Ko­

nungen fastställd läkartaxa. Därest vård å sjukhus är erforderlig, utgår er­

sättning för kostnaderna för sjukhusvård å allmän sal. Högsta sjukpenning

är i regel 6 kronor. Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid

varje sjukdomsfall, den dag sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid).

Sjukhjälpstiden må sammanlagt ej understiga två år för ett samman­

hängande sjuldighetstillstånd. Moderskapshjälp utgår med minst 110 kro­

nor. Till sjukförsäkringen utgå statsbidrag i olika former.

De närmare bestämmelserna angående erkända sjukkassor återfinnas i för­

ordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor och lagen den

24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar. Bestämmelserna angående

statsbidrag finnas meddelade i kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) an­

gående statsbidrag åt sjukkassor. I dessa författningar ha efter deras utfär­

dande ändringar vidtagits vid olika tillfällen.

I kommitténs betänkande nr VII sid. 98—105 lämnas en utförlig redo­

görelse för gällande bestämmelser på detta område.

Sjukförsäkringens omfattning.

Såsom redan inledningsvis framhållits har socialvårdskommittén verkställt

en statistisk undersökning rörande anslutningen till de erkända sjukkassorna.

Beträffande denna undersökning torde få hänvisas till kommitténs betän-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

45

tande nr II samt det sammandrag därav, som intagits i betänkandet nr VII sid. 105—109.

Vid utgången av år 1941 hade de erkända sjukkassorna 1 643 388 med­ lemmar, utgörande 32,2 % av befolkningen över 15 år. Motsvarande tal voro vid slutet av år 1942 1 860 277 respektive 36,1. Vid utgången av år 1943 var medlemsantalet 2 147 381, motsvarande 41,6 % av befolkningen över 15 år. Vid 1944 års slut uppgick medlemsantalet till i runt tal 2 350 000. Medlemsantalet vid slutet av år 1945 har beräknats till 2 550 000 och vid slutet av år 1946 till 2 725 000. Av nuvarande medlemsantal är det allenast en ringa bråkdel som är enbart sjukvårdsförsäkrad.

De erkända sjukkassorna voro vid 1943 års slut till antalet 1 673. Av kassorna voro 28 centralsjukkassor och 1 645 lokalsjukkassor.

Vid 1943 års utgång vörö 48,8 % av medlemmarna män och 51,2 % kvin­ nor. Antalet sjukkassemedlemmar i procent av den vuxna befolkningen var vid slutet av år 1943 störst i städerna eller 45,4 %. För landsbygden var motsvarande siffra 38,8 %.

I fråga om åldersfördelningen vörö vid slutet av år 1943 21,6 % av med­ lemmarna under 25 år, 29,1 % mellan 25 och 35 år, 25,2 % mellan 35 och 45 år, 11,9 % mellan 45 och 55 år samt 7,2 % mellan 55 och 65 år. över 65 år gamla voro 5,0 %. Minst 95 % av de försäkrade befunno sig alltså i ar­ betsför ålder. Medelåldern vid slutet av år 1943 var 37,0 år. För männen var medelåldern icke oväsentligt högre än för kvinnorna (38,4 respektive 35,7 år). De under tiden 1 januari 1936—30 juni 1938 nytillträdande medlemmarna i sjukkassorna fördelade sig ganska jämnt på de olika 5-årsgruppema mellan 15 och 40 år. Nyanslutningen var dock något större i de lägre åldrarna.

Av de under tiden 1 januari 1936—30 juni 1938 nyinträdande, som läm­ nat inkomstuppgift vid inträdet, hade 85,7 % en årsinkomst understigande 2 500 kronor eller ingen inkomst. Endast något mera än V

2

% av motsva­

rande antal hade en årsinkomst överstigande 6 000 kronor. Anslutningen var relativt sett mest otillfredsställande inom de lägsta inkomstgrupperna och i synnerhet, inom dessa grupper, bland jordbruksbefolkningen. Av de nyinträdande voro 7,2 % självständiga yrkesutövare, 62,8 % anställda och 30,0 % utan förvärvsarbete. Till den senare kategorien hörde huvudsakligen hustrur samt hemmasöner och hemmadöttrar, studerande och liknande.

Vad särskilt anslutningen till sjukpenningförsäkringen beträffar var anta­ let sjukpenningförsäkrade sjukkassemedlemmar vid 1941 års utgång 1 594 869. Enligt 1940 års folkräkning utgjorde antalet yrkesverksamma personer i det närmaste 3 miljoner. Denna siffra lärer till 1941 års utgång ha för­ skjutits endast obetydligt. Antalet gifta kvinnor, som icke voro inkomst­ tagare, vid 1941 års utgång kan enligt kommittén uppskattas lill minst 1 050 000. I förhållande till summan av nämnda antal inkomsttagare och gifta kvinnor utgjorde antalet sjukpenningförsäkrade omkring 40 %. Vid 1943 års utgång var antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar 2 081 642.

Enligt pensionsstyrelsens statistiska redogörelse för de erkända sjukkas­

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sorna under år 1943 voro av hela antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar

i stadskassör 55,9 % och i landsbygdskassor 77,6 % tillförsäkrade en sjuk­

penning av högst 2 kronor; endast 14,8 % i städerna och 6,0 % på landsbyg­

den voro tillförsäkrade en sjukpenning överstigande 3 kronor. I samtliga

sjukkassor voro 66,2 % av medlemmarna tillförsäkrade en sjukpenning av

högst 2 kronor samt 11,1 % en sjukpenning överstigande 3 kronor. Den ge­

nomsnittliga sjukpenning, som under år 1943 av de erkända sjukkassorna

utbetalades per sjukdag, uppgick till 2: 09 kronor.

Vid utgången av år 1943 utgjorde de erkända sjukkassornas tillgångar

över skulder sammanlagt 90 177 253 kronor. Av beloppet belöpte 62 905 572

kronor å centralsjukkassorna och återstoden eller 27 271 681 kronor å lokal­

sjukkassorna. Under år 1943 ökades de behållna tillgångarna med 10 818 119

kronor i centralsjukkassorna och 3 285 694 kronor i lokalsjukkassorna eller

tillhopa 14 103 813 kronor.

Kostnaderna för sjukförsäkringen.

Försäkringen i de erkända sjukkassorna finansieras i stort sett genom av­

gifter från kassornas medlemmar och statsbidrag. Kommunala bidrag och

bidrag från arbetsgivare förekomma dock i ej obetydlig omfattning. Under

år 1943 uppburo sålunda erkända kassor i kommunbidrag sammanlagt

3 400 566 kronor. På vissa håll erhålla härjämte sjukkassemedlemmar för­

måner i form av nedsatta legosängsavgifter å sjukhus eller bidrag till kon-

valescenthemsvård.

De genomsnittliga årsavgifterna i den nuvarande sjukförsäkringen framgå

av följande tabell.

Äkta makar

tillhopa, då

Sjukpenning

hustrun har

kr. 1: 50 i

sjukpenning

1

kronor

kronor

kronor

Enbart sjukvårdsersättning...........................................

_

5:40

____

Sjukvårdsersättning och sjukpenning .....................

i 50

21: —

42: —

2

27: 60

48: 60

3

42: —

63: —

4

56: 40

77: 40

5

70: 80

91: 80

6 —

85: 20

106: 20

Statsbidragen till de erkända sjukkassorna beräknades för kalenderåren

1942 och 1943 till 23,1 respektive 27,1 miljoner kronor. I dessa belopp

ingingo statsbidrag till moderskapshjälp ävensom övergångsvis utgående

särskilt statsbidrag samt kristillägg. Bortsett från nämnda bidragsposter

återstodo 18,7 respektive 20,8 miljoner kronor, motsvarande ungefär 10 kro­

nor per medlem och år.

För budgetåren 1943/44 och 1944/45 utgjorde statsbidragen 27,3 respektive

33,9 miljoner kronor. För budgetåren 1945/46 och 1946/47 ha statsbidragen

beräknats till 36,4 respektive 46,9 miljoner kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

47

Socialvårdskommitténs förslag.

Den nuvarande sjukförsäkringen och dess utvecklingsmöjligheter.

Enligt socialvårdskommitténs uppfattning är den nuvarande frivilliga sjuk­

försäkringen icke tillfyllest vare sig i fråga om anslutning eller effektivitet

för att i erforderlig man tillgodose de föreliggande hjälpbehoven vid sjuk­

dom. Anslutningen till sjukkassorna vöre — trots de senaste årens starka

medlemsökning — socialt sett otillfredsställande, och behov av en mera om­

fattande anslutning förelåge inom praktiskt taget alla yrken och inkomst­

lägen. Särskilt otillfredsställande vöre anslutningen från det lägsta inkomst­

skiktet, vilket förhållande framför allt gjorde sig gällande i fråga om jord­

bruks- och närstående yrkesgrupper. Sjukpenningen vöre i stort sett otill­

räcklig särskilt då det gällde familjeförsörjarna. Vid sidan av denna otill­

räckliga försäkring förekomme emellertid, att medlemmarna i ej obetydlig

utsträckning vore för högt försäkrade. Så vore fallet särskilt i fråga om åld­

ringar, vissa kategorier av anställda, som helt eller delvis åtnjöte lön även

under sjukdom, samt gifta kvinnor utan förvärvsarbete.

En ej obetydlig del av de sista årens nyanslutning till sjukkassorna vore

enligt socialvårdskommitténs mening att anse såsom en engångsföreteelse.

Erfarenhetsmässigt bomme nyanslutningen förr eller senare att avtaga och

medlemsökningen så småningom att helt upphöra, därvid betydande delar

av just de befolkningsskikt, vilka det vöre särskilt angeläget att få med

i försäkringen, fortfarande bomme att stå utanför densamma. Genom särskilda

åtgärder, t. ex. en höjning av åldersgränsen för inträde i sjukkassa, torde

visserligen en nyrekrytering befrämjas. Men även örn inträdesmöjlighetema

på detta sätt ökades, skulle vinsten härav uppenbarligen bli endast mera

övergångsbetonad. Och alt höja inträdesåldern så att även den del av befolk­

ningen, som överskridit 50-årsåldern, skulle äga nyansluta sig till försäk­

ringen skulle ur risksynpunkt knappast vara tillrådligt. De avgifter dessa

högre åldrar skulle betinga måste dessutom bli så stora, att de med säker­

het skulle utgöra ett hinder för inträde, i vart fall av någon större del av

dessa grupper.

Även örn den nuvarande sjukförsäkringen skulle utveckla sig på gynn­

sammast tänkbaia sätt anser sig kommittén med ganska stor visshet kunna

antaga, att densamma ej i erforderlig mån kommer att draga till sig sådana

inkomsttagare, vilkas delaktighet i sjukförsäkringen av sociala skäl är sär­

skilt önskvärd, nämligen de som lia de lägsta inkomsterna och sålunda i

stort sett lia den minsta ekonomiska motståndskraften vid inträffad sjukdom.

En delvis mycket betydande underrepresentation av de lägsta åldersgrup­

perna, vilka ur sjuklighetssynpunkt vore särskilt gynnsamt ställda, torde icko

heller kunna undvikas inom försäkringen. Anslutningen till den frivilliga för­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

säkringen kunde sålunda knappast förväntas motsvara de krav, som måste

ställas på en social sjukförsäkring, avsedd att inpassas i ett enhetligt social-

vårdssystem. Vidare skulle det möta betydande svårigheter att inom ramen

för en frivillig försäkring råda bot på svagheterna i fråga örn den nuva­

rande försäkringens effektivitet och förhindra överförsäkring.

Kommittén fortsätter:

Att märka är, att det nuvarande statsbidragssystemet direkt mot­

verkar delaktighet för en högre sjukpenning, i det att de lägsta försäkrin­

garna proportionsvis åtnjuta ett så avsevärt större statsbidrag, att merkost­

naden för att ernå en effektivare försäkring ofta synes medlemmarna vara

oproportionerligt stor. Den förefintliga åldersgränsen bidrager också till att

hindra höjning av sjukpenningförsäkringen, då behov därav inträder på

grund av ökade inkomster eller förändringar i fråga örn försörjningsbördan

eller penningvärdet. Att genom partiella reformer av den frivilliga försäk­

ringen eller ökade statsbidrag råda bot på dessa missförhållanden synes knap­

past möjligt, särskilt som statsbidragen redan nu äro relativt höga och för­

säkringen i ganska betydande omfattning utnyttjas av medborgare, vilkas

ekonomiska situation är sådan, att än högre statsbidrag för deras vidkom­

mande knappast kunna ifrågakomma. Inom en frivillig försäkring erbjuder

det även stora svårigheter att förhindra överförsäkring. Inom de erkända

sjukkassorna ha visserligen uppställts vissa allmänna regler rörande maximi-

storleken av den sjukpenning, som medlemmarna kunna tillförsäkra sig vid

inträdet i kassorna, men såsom regeln blivit utformad sakna kassorna möj­

lighet att under medlemstidens gång nedsätta en sjukpenning av den anled­

ningen, att inkomsterna nedgått eller den ekonomiska ställningen på annat

sätt förändrats, så att sjukpenningen ej längre kan anses riktigt avvägd. För

en kvinnlig medlem, som vid inträdet kunnat tilldelas en hög sjukpenning,

emedan hon då såsom ogift hade stor arbetsinkomst, kan sålunda sjukpen­

ningen icke sänkas i samband med att hon gifter sig och upphör med sitt

förvärvsarbete, ehuru detta vore befogat. Ej heller kan man sänka sjukpen­

ningen, då en medlem på grund av ålder upphör med sitt arbete och därmed

kommer i det läget, att han under sjukdom icke längre förlorar någon arbets­

inkomst. Visserligen torde det ur författningssynpunkt icke möta något hin­

der för en sjukkassa att införa bestämmelser av antytt slag i sina stadgar.

Men dylika inskränkningar torde i praktiken icke vara möjliga att genom­

föra, så länge försäkringen är frivillig. I en frivillig försäkring måste man

åtminstone i en viss omfattning lämna fritt spelrum åt valfriheten beträf­

fande förmånernas storlek och även i övrigt tillämpa mera mjuka och smi­

diga försäkringsformer. Göres icke detta, inträffar en reaktion hos allmän­

heten, vilken finner försäkringen mindre tilltalande och därför vänder sig åt

annat håll för erhållande av försäkringsskydd, även örn förmånerna där äro

mindre eller dyrare, eller också helt uraktlåter att försäkra sig.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det förelåge ett starkt behov av

den statsunderstödda sjukförsäkringens reformering eller utbytande mot

annan hjälpform såväl med hänsyn till behoven av bättre tillgång till er­

forderlig sjukvård och av säkrad försörjning vid sjukdom som med hänsyn

till socialvården i övrigt.

49

Sättet för förbättring av hjälpåtgärderna.

När det gäller att vid sjukdom tillförsäkra medborgarna erforderlig sjuk­

vård och kontant sjukhjälp, avsedd att ersätta den genom sjukdomen förlo­

rade arbetsinkomsten, kan man enligt socialvårdskommittén följa olika hu­

vudvägar. Vid den ena linjen — av kommittén betecknad såsom under-

stödslinjen — garanterade det allmänna, med eller utan behovspröv-

ning, varje medborgare dessa förmåner och bestrede kostnaderna därför

med allmänna medel. En sådan anordning skulle, om behovsprövning före-

låge, innebära en form av socialhjälp (fattigvård), samt, om sådan prövning

icke förelåge, blott ha det gemensamt med försäkring i egentlig mening, att

förmånerna utginge endast vid vissa bestämda risktillfällen. Däremot skulle

den fördelning av kostnaderna efter vars och ens beräknade risk, som in-

ginge såsom ett bärande moment i en egentlig försäkring, helt vara borta.

Den andra linjen, kallad socialförsäkringslinjen, innebure, att

medborgarna genom särskilda avgifter till större eller mindre del bestrede

kostnaderna för de tillförsäkrade förmånerna.

Enligt socialvårdskommitténs mening äger socialförsäkringslinjen ett be­

stämt företräde framför understödslinjen. Endast örn försäkringsformen val­

des kunde den psykologiska faktor tillvaratagas, som bestode i de hjälp-

behövandes känsla av tillfredsställelse i medvetandet om att de genom egna

bidrag förskaffat sig rätt till hjälpen. Denna korrespondens mellan fullgö­

randet av förpliktelser och rätt till hjälp vore även ägnad att skapa ansvars­

känsla hos medborgarna. Därjämte funnes större förutsättningar för att

kostnaderna skulle kunna begränsas, då hjälpformen ordnades enligt för-

säkringslinjen än då dess finansiering helt och hållet skedde skattevägen.

Inkomstgränsen för det allmännas direkta hjälpverksamhet måste vidare av

kostnadsskäl alltid bli ganska snäv. Åtskilliga medborgare inom de grupper,

vilkas inkomster läge över denna gräns, komme i vissa situationer att bli

i behov av hjälp. Genom en försäkring, som i princip byggde på medlem­

marnas egna insatser, kunde däremot staten indirekt genom tillskott till verk­

samheten även i sådana fall lämna medlemmarna värdefullt stöd. För be­

gränsning av utgifterna för sjukhjälpen vore det vidare av vikt med visst

lokalt självansvar och att således lokalt begränsade områden själva genom

avgifter på medborgarna inom dessa områden finge i viss utsträckning svara

för sjukhjälpen till dem. Endast genom sådant självansvar kunde samban­

det mellan en ökning av utgifterna för sjukhjälpen och en höjning av av­

gifterna därför göras klar för de förmånsberättigade.

I fråga örn de skäl, som tala för att låta sjukförsäkringen få

formen av en obligatorisk försäkring, framhåller socialvårds-

kommilten, att en ur social synpunkt erforderlig anslutning eller till­

fredsställande effektivitet erfarenhetsmässigt icke kunde vinnas inom ramen

av en frivillig försäkring. Utformningen och bedrivandet av en sådan för­

säkring påverkades också på ett ogynnsamt sätt av hänsynen till mcd-

BUtäng till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

4

Kungl. Majus proposition nr 312.

50

Kungl. Majlis proposition nr 312.

lemsrekrytering och risken för avfall av redan anslutna medlemmar.

Om större delen av folket genom sjukförsäkring sörjt åtminstone delvis

för sin vård och försörjning i händelse av sjukdom samt ett väsent­

ligt antal av återstoden i händelse av sjukdom måste anlita det allmänna,

kunde det icke heller anses rättvist, att de, som själva sörjt för sina

behov vid sjukdom, skulle genom sina skatter sörja även för dem,

som underlåtit att försäkra sig och ej hade andra medel att tillgå vid sjuk­

dom. De nämnda olägenheterna med en frivillig försäkring förelåge ej hos

en försäkring, till vilken alla, som hade behov därav, måste höra. En sådan

försäkring kan dessutom lättare ledas och utnyttjas av det allmänna än en

frivillig försäkring. Någon anledning syntes icke förefinnas att antaga, att

intresset för handhavandet av sjukkassornas angelägenheter i någon mera

betydande grad bomme att slappas, om försäkringen bleve obligatorisk, sär­

skilt om försäkringen bleve anordnad på sådant sätt, att den nuvarande sjuk­

försäkringens tillgångar i personligt avseende tillgodogjordes. Erfarenheten

från andra länder, där man sedan många år tillbaka hade obligatorisk sjuk­

försäkring, visade också, att den idealitet som utmärkte en frivillig sjuk-

kasserörelse icke gått förlorad genom försäkringstvånget. Att risken för miss­

bruk av försäkringen kunde bli större, då man i densamma tvångsvis intoge

personer, vilka varit vana att vända sig till olika allmänna eller enskilda

hjälporganisationer, så snart de haft behov av hjälp i någon form, vöre vis­

serligen tydligt. Mot sådana medlemmar kunde sjukkassorna otvivelaktigt

uppträda med större kraft inom en obligatorisk försäkring än inom en fri­

villig sådan. I och med att kassorna bleve större och erhölle mera kvalifi­

cerad personal, ökades även möjligheterna att komma tillrätta med dylika

missförhållanden. I en frivillig försäkring inträdde i viss utsträckning sådana,

som kände sig ha behov av försäkringen på grund av svag hälsa eller ofta

inträffad sjuklighet. Örn icke en noggrann inträdesprövning förekomme,

skulle sjukkassornas medlemmar därför rimligen kunna antagas genom­

snittligt utgöra avsevärt sämre risker än de, som icke tillhörde sjukkas­

sorna. Trots noggrann inträdesprövning vunne säkerligen också åtskilliga

personer, som ur sjukdomssynpunkt äro att anse såsom dåliga risker, med­

lemskap i sjukkassorna. Ingenting hindrade heller, att sådana, som vid in­

trädet varit fullgoda risker, sedermera komme att lida av stor sjuklighet.

Härtill kommer att ökningen av antalet sjukliga personer, som bleve med­

lemmar av kassorna vid obligatorisk försäkring, uppvägdes av de yngre och

i regel friska personer, som vid sådan försäkring tillfördes medlemsbestån-

det men som endast i relativt ringa omfattning inträdde i en frivillig för­

säkring. I en obligatorisk försäkring kunde de på grund av ålder eller andra

orsaker arbetsoförmögna utestängas från sjukpenningförsäkringen effekti­

vare än i en frivillig försäkring, vilket minskade risken för missbruk och

även i övrigt sänkte försäkringens utgifter. Sannolikheten talade således för

att den genomsnittliga sjukligheten inom en obligatorisk försäkring skulle-

visa sig vara mindre än inom den frivilliga försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

51

Kommittén anför vidare:

Farhågor ha uttalats för att, därest en obligatorisk försäkring infördes, tillströmningen till sjukhusen skulle öka. Detta kan måhända bliva för­ hållandet, men är ingalunda säkert. Därigenom att alla medborgare erhålla tillgång till läkarvård kan förväntas, att sjukdomarna komma under behand­ ling på ett tidigare stadium. I den mån kostnaderna vid vård i hemmet kunna bestridas av försäkringen, minskas de sjukas ekonomiska intresse av att bli intagna å sjukhus. Dessa omständigheter kunna antagas komma att motverka tillströmningen till sjukhusen. Särskilt må påpekas den inom den stats­ understödda sjukkasserörelsen nu förefintliga tendensen att helt ersätta sjuk­ husvården utan att samtidigt minska sjukpenningen. Detta premierar otvivel­ aktigt dem, som låta sig intagas å sjukhus, och har måhända lett till att sjuk- kassemedlemmar mera än andra utnyttja sjukhusen. I en obligatorisk för­ säkring, där ackvisitionssvnpunkten kan lämnas åsido, låter det sig lättare göra att reducera sjukpenningen under tiden för sjukhusvistelse. Kommittén vill i detta sammanhang uttala som sin mening, att det i möjligaste mån bör undvikas, att personer intagas eller få kvarligga på sjukhus av sociala skäl. Den dyrbara sjukhusvården bör vara förbehållen dem, som ur vårdsynpunkt oundgängligen behöva sådan vård. Beträffande övriga sjuka böra andra an­ ordningar i möjligaste mån vidtagas. Kommittén är väl medveten om, alt detta krav kan medföra svårigheter för vederbörande läkare, men anser likväl nödvändigt, att ett sådant krav upprätthålles.

Å läkarhåll hysas vissa farhågor för, att läkarnas ställning såsom fria och obundna yrkesutövare samt deras auktoritet skulle rubbas, örn sjukförsäk­ ringen bleve allmän. Det har antytts, att erfarenheterna från utlandet skulle peka i sådan riktning. Häremot vill kommittén invända, att resultatet i detta avseende rimligen kan antagas bli detsamma, antingen den frivilliga sjukför­ säkringen vinner sådan utbredning, att större delen av befolkningen omfattas av densamma, eller motsvarande medborgare tvångsvis intagas i försäkringen. Hittills har den frivilliga försäkringen praktiskt taget endast medfört för­ delar för läkarkåren. Anordnas en obligatorisk försäkring efter de principer, som i detta avseende tillämpats inom den frivilliga försäkringen, synas där­ för de angivna farhågorna från läkarhåll fullständigt obefogade. Det bör även erinras örn att utomlands i allmänhet tillämpas ett system med sjuk- kasseläkare, vilka mot viss i allmänhet låg ersättning ombesörja medlem­ marnas läkarvård. T vårt land har däremot med goda verkningar tillämpats ett system med fritt läkarval. Enligt kommitténs mening kunna därför icke några som helst slutsatser dragas av de olägenheter för läkarna, som tidigare otvivelaktigt varit förenade med sjukförsäkringen i vissa stater.

Vad angår organisationen av en obligatorisk sjukför­ säkring anför kommittén, alt vid försäkringens reformering intet finge underlåtas, som kunde bidraga till att binda samman den nya försäkringen med den nuvarande och att rädda över till denna så mycket som möjligt av de traditioner och den sakkunskap, som funnes inom den senare. Psyko­ logiska moment borde här tillmätas en viss roll utan att man för den skull i organisatoriskt eller annat avseende läte den nya försäkringen taga i arv sådant, som i densamma innebure en onödig komplikation. Ur dessa syn­ punkter vöre det av mycket stor betydelse att icke göra det till en i egentlig mening kommunal uppgift alt handha sjukförsäkringsverksamheten utan

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att för detta ändamål söka finna former, vilka anslöte sig till den erkända

sjukkasseverksamhetens organisation. Härvid syntes ligga närmast till

hands, att man, liksom skett så gott som överallt i utlandet, läte särskilda

sammanslutningar, sjukkassor, vara bärare av försäkringen. En förbättring

av sjukförsäkringen borde därför taga sikte på en i möjligaste mån allmän

sjukförsäkring med särskilda ekonomiskt fristående organ (sjukkassor) så­

som försäkringens bärare, vilka kassor dock organisatoriskt borde förankras

i kommunerna.

Till närmare utveckling av sin mening att sjukförsäkringen borde omhän-

derhavas av särskilda sjukkassor och icke anknytas direkt till kommunerna

framhåller kommittén såsom synnerligen betydelsefullt, att gränsdragning

skedde mellan socialförsäkringen och den direkta understödsverksamhet

som kommunerna bedreve, samt anför vidare:

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen utgör såväl till verksam­

hetens materiella utformning som till kostnadstäckningen en verklig försäk­

ring. Detsamma är för närvarande fallet med arbetslöshetsförsäkringen och

olycksfallsförsäkringen. Hos folkpensioneringen är försäkringskaraktären

mindre framträdande. Huru förhållandet i detta avseende kommer att fram­

deles ställa sig med avseende å folkpensioneringen kan icke nu sägas, men

i kommitténs uppdrag ingår att utreda, huruvida icke invalidernas försörj­

ning skall kunna ordnas genom anknytning till sjukförsäkringen. Det synes

då ligga närmast till hands, att en rationalisering genomföres på sådant sätt,

att med sjukkassan såsom grund bildas ett socialförsäkringsorgan, vilket även

omhänderhar arbetslöshetsförsäkringen och övertager vissa av olycksfallsför­

säkringens uppgifter samt eventuellt den del av folkpensioneringen, som om­

fattar invalidförsäkringen. Ett sådant organs arbetsuppgifter komma att bliva

så stora, att sammankoppling med socialnämnden icke ger någon administra­

tiv vinst men däremot betydande nackdelar. Vad beträffar de tjänstemän, som

skola handhava de socialvårdande uppgifterna, synes en viss specialisering

på detta likaväl som på andra verksamhetsområden vara till fördel och detta

såväl för de hjälpsökande som för det allmänna. Skillnaden i fråga örn de

olika arbetsuppgifterna framgår tydligt därav, att i ena fallet behovspröv-

ning är regel, under det att i det andra fallet sådan icke förekommer. I fråga

om uppbörden av socialförsäkringsavgifterna skulle det säkerligen innebära

en bestämd nackdel, om denna förlädes till ett kommunalt organ, i det att

dessa avgifter därigenom skulle få karaktär av skatt på ett annat sätt än örn

de uppbäras av t. ex. en sjukkassa. Någon administrativ vinst skulle heller

icke uppkomma genom en sålunda centraliserad uppbörd, enär socialförsäk-

ringsavgiftema, i motsats till de allmänna skatterna, böra uppbäras i små

poster för att lättare kunna betalas av personer med små inkomster och enär

de skola betalas även av personer, som icke äro inkomsttaxerade. Det är otvi­

velaktigt av vikt, att den kommunala hjälpverksamheten och sjukkassornas

på självhjälpens grund uppbyggda understödsverksamhet hållas åtskilda. I

motsatt fall föreligger fara för att självhjälpstanken i betänklig mån avtrub­

bas och oberättigade anspråk på hjälp från sjukförsäkringen uppammas.

Genom en sammanslagning av den kommunala verksamheten och sjukför­

säkringen skulle utan tvivel de stora ideella värden, som nu finnas inom sjuk-

kasserörelsen och som man kan förvänta i väsentliga avseenden komma att

53

överföras till den nya försäkringen, helt spolieras. Enligt lagen om försäk­ ringsrörelse får kommun icke bedriva försäkringsrörelse. Detta förbud har säkerligen tillkommit på goda skäl.

Den omständigheten att sjukförsäkringen meddelas av särskilda sjukkas­ sor behövde enligt kommittén dock icke lägga hinder i vägen för samarbete med de kommunala hjälporganen, under förutsättning att sjukkassornas verk­ samhetsområden anknötes till den kommunala indelningen.

Kommittén diskuterar ingående, huruvida det nuvarande systemet med centralsjukkassor och lokalsjukkassor borde bibehållas och dryftar tre i och för sig möjliga alternativ i fråga örn sjukkasseverksamhetens organisation. Enligt det folsta av dessa skulle hela landets befolkning utgöra en gemensam försäkringsorganisation med lokalorgan — sjukkassor — inom varje kommun eller annat mindre geografiskt område och en hela landet omfattande kost­ nadsutjämning. Sjukkasseavgiften skulle utgå med lika stort belopp inom hela landet. I den man sjukkasseavgifterna icke försloge för sjukkassorna, finge de hänvända sig till den gemensamma utjämningsinstitutionen, vilken utbetalade vad som erfordrades. Detta system medförde den fördelen, att av­ gifterna bleve lika för alla i hela landet. Någon lokal självrisk komme emellertid icke att föreligga. Enligt det andra alternativet inrättades enbart lokala sjukkassor, vilka hade att på egen risk omhänderhava försäkringen och upptaga därför erforderliga avgifter. Även enligt detta alternativ bleve dock en central organisation nödvändig, vilken antingen skulle understödja respektive sjukkassor allenast under exceptionella förhållanden, såsom vid större epidemier o. d., eller också skulle ha att, liksom de nuvarande central­ sjukkassorna, konstant svara för vissa sjukhjälpsutgifter. Det tredje alter­ nativet innebure bibehållande av det nuvarande systemet nied centralsjuk­ kassor för länen och till dessa anslutna lokalsjukkassor.

Det första alternativet avvisas av kommittén under hänvisning till nöd­ vändigheten ur ekonomisk synpunkt av viss lokal självrisk. Det andra alter­ nativet vore ur ekonomisk synpunkt avsevärt mera tillfredsställande och överensstämde med det system, som förefunnes i Danmark och Norge. En lösning av organisationsproblemen enligt detta alternativ kunde ske enligt i huvudsak två olika linjer. Enligt den ena av dessa skulle den centrala organisationen allenast ekonomiskt understödja lokalsjukkassorna under exceptionella förhallanden, under det att enligt den andra linjen central­ organet konstant tjänstgjorde såsom utjämningsorgan ungefär på samma sätt som de nuvarande centralsjukkassorna.

Kommittén fortsätter:

Skall centralorganet allenast utjämna riskerna under exceptionella för­ hållanden, måste uppenbarligen lokalsjukkassorna i princip svara för ut­ givandet av all sjukbjälp. Någon utjämning av avgifterna mellan de olika sjukkasseområdena vinnes i sådant fall icke annat än i den mån sådan kan åvägabringas genom lämplig utformning av statsbidragen. I stället för av-

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

54

Kungl. Majlis proposition nr 312.

giftsutjämning resulterar ett sådant system tydligen i större avgiftsdiffe-

renser än för närvarande. Ur ren försäkringssynpunkt torde starkt kunna

ifrågasättas, örn lokalsjukkassor av den storlek, som kan ifrågakomma, bli

tillräckligt stora ur riskutjämningssynpunkt vid en försäkring med så lång

sjukhjälpstid och så stora sjukvårdsförmåner som den föreslagna. Sannolikt

skulle kassorna ganska ofta bli nödsakade söka hjälp hos det centrala orga­

net. Härigenom komme känslan av självansvar att i avsevärd mån avtrub­

bas, varjämte en stark kontroll över kassornas skötsel från centralorganets

sida bleve nödvändig. Då en sådan kontroll svårligen kan på ett effektivt

sätt handhavas centralt, skulle behov av länsorgan uppkomma. Örn sådana

inrättades, skulle det säkerligen befinnas lämpligt, att dessa i likhet med

de erkända centralsjukkassorna kunde tjäna såsom rådgivande och hjäl­

pande organ i förhållande till lokalkassorna. Länsorganen komme därför

måhända att i vissa avseenden få samma uppgifter som de nuvarande

centralsjukkassorna. Under sådana förhållanden synes det kommittén, som

örn icke heller några mera betydande fördelar i förvaltningsmässigt hän­

seende skulle vinnas, om organisationen anordnades efter denna linje.

Valde man åter den utvägen, att man i princip på centralorganet överläte

de uppgifter, som nu ankomme på centralsjukkassorna, vunne man otvivel­

aktigt någon utjämning i fråga om avgifterna. Denna avgiftsutjämning

torde dock bli tämligen betydelselös. Det syntes vidare sannolikt, att ett

system av ifrågavarande slag icke skulle medföra någon minskning av de

totala förvaltningsutgifterna. Kommittén anser sig därför kunna konstatera

att övervägande skäl förelåge att icke välja det andra alternativet för anord­

nande av organisationen samt anför vidare:

Härtill kommer, att man icke utan vägande skäl bör frångå en organi­

sationsform, som redan finnes och som visat sig vara lämplig. Den omstän­

digheten att vid densammas utformning avsikten varit, att den skulle utgöra

grundvalen för en obligatorisk försäkring kanske icke bör tillmätas för stor

vikt, men kan icke heller helt förbises. De erkända centralsjukkassorna ha

också varit av mycket stor betydelse såsom sammanhållande och ledande

organ för lokalsjukkassorna inom verksamhetsområdena. De ha i denna

sin egenskap bedrivit ett betydelsefullt rådgivnings- och upplysningsarbete,

som ej kunnat utföras av ett för hela landet gemensamt organ, och ha ut­

gjort en naturlig och värdefull förbindelselänk mellan tillsynsmyndigheten

och lokalsjukkassorna. Även inom en obligatorisk försäkring torde mot­

svarande uppgifter bäst kunna handhavas, därest centralsjukkassor fort­

farande finnas. Kommittén föreslår därför, att det nuvarande systemet med

centralsjukkassor och lokalsjukkassor skall bibehållas. Genom denna lösning

underlättas också övergången från den nuvarande till den nya försäkringen

och låter det sig göra att utan allt för stora svårigheter till den nya försäk­

ringen överföra såväl de erkända centralsjukkassornas fondtillgångar som

de inom dessa kassor förefintliga tillgångarna i fråga örn erfarenhet och

skolad personal.

Vad ovan sagts gäller sjukkassorna inom länen. I storstäderna däremot

är systemet med lokal- och centralsjukkassor enligt vad erfarenheten utvisar

varken lämpligt eller behövligt. Sjukkontroll och annan kontroll över med­

lemmarna kan i en stad minst lika väl handhavas av allenast en kassa som

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

55

av flera, varjämte förvaltningen blir enklare, om allenast en kassa finnes. Utvecklingen i storstäderna har också gått därhän, att medlemmarna i allt större utsträckning blivit direkt anslutna till centralsjukkassorna, och att tidigare förefintliga lokalsjukkassor överlåtit sin verksamhet å centralsjuk­ kassorna. Förslaget innebär därför för storstädernas del att endast central­ sjukkassor skola finnas.

Vad angår statsverkets årliga utgifter vid införandet av en obligatorisk försäkring beräknas dessa av socialvårdskommittén till omkring 80 miljoner kronor. En sådan kostnadsökning måste enligt kommitténs upp­ fattning te sig relativt överkomlig och väl motiverad med hänsyn till dels att försäkringen omfattade hela folket och sålunda även de ekonomiskt svagaste befolkningsskikten, dels att ett gott försäkringsskydd vunnes dels ock att stora fördelar i ekonomiskt och administrativt hänseende erhölles för social­ vården i dess helhet.

Kommittén sammanfattar sin uppfattning angående frågan om införandet av en allmän sjukförsäkring på följande sätt:

Vid övervägande av de skäl, som tala för och emot införandet av en obliga­ torisk sjukförsäkring, finner kommittén, att tvekan ej kan råda om lämplig­ heten av en sådan åtgärd, vilken även mer eller mindre klart skymtat såsom slutmålet för lagstiftningsarbetet på sjukförsäkringens område i vårt land. Enligt kommitténs mening skulle ett socialvårdssystem, där frågan angående bestridandet av kostnaderna för medborgarnas vård och försörjning under sjukdom lämnats öppen, förete en fundamental brist.

Kommittén är därför övertygad om, att en allmän och obligatorisk sjukför­ säkring skulle vara till fördel för socialvården i vårt land och därmed för hela vårt folk. Införandet av en sådan försäkring synes kommittén ligga inom det ekonomiskt överkomligas gräns.

I utlandet har obligatorisk sjukförsäkring införts i de flesta europeiska och många utomeuropeiska länder. Kommitténs slutsats att behovet av en förbätt­ rad sjukförsäkring bör lösas genom tvångsanslutning kan därför icke på något satt anses revolutionerande — tvärtom måste det anses anmärknings­ värt att lagstiftningen i vårt land icke tidigare tagit detta steg. I viss män torde detta förhållande kunna förklaras med strävandena här i landet att i möjligaste mån göra sociallagstiftningen tillämplig å alla medborgare — härpå erbjuder folkpensioneringen ett gott exempel — och att det otvivel­ aktigt både ur teknisk och ekonomisk synpunkt är svårare att genomföra en allmän sjukförsäkring än en sjukförsäkring, som endast avser löntagare. I utlandet är försäkringen i regel endast löntagarförsäkring, örn man också kunnat förmärka en tendens att utsträcka försäkringen till allt flera befolk­ ningsgrupper. Ur denna synpunkt kan alltså göras gällande att införandet av en allmän sjukförsäkring skulle ställa vårt land ibland föregångsländema på området.

Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag.

Vid uppgörande av sitt förslag har kommittén utgått från, att en lagstift­ ning av den genomgripande natur varom här vore fråga varken kunde eller borde anpassas efter en vid förslagets tillkomst förefintlig lagstiftning inom

56

Kungl. Majlis proposition nr 312.

de områden som berördes av detsamma. Lagar och författningar av mera

speciell natur borde i stället anpassas efter den föreslagna lagstiftningen.

Denna borde emellertid i möjligaste mån anknytas till den nu förefintliga

statsunderstödda sjukförsäkringen och bygga på den grund, som lagts av

den nuvarande sjukkasseverksamheten.

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen skall handhavas av all­

männa sjukkassor, vilka förutsättas uppkomma genom ombildning av de

nuvarande erkända sjukkassorna.

Enligt förslaget skola medborgarna i princip vara pliktiga att tillhöra en

allmän sjukkassa för att komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna.

Försäkringsplikt skall åvila alla i Sverige bosatta svenska medborgare samt

utländska medborgare, som äro såväl bosatta som mantalsskrivna här i lan­

det från och med månaden efter den, under vilken vederbörande fyller 16 år.

Från försäkringsplikten undantagas emellertid dels vissa kategorier, som ej

kunna ha nytta av försäkringen, såsom »utförsäkrade» sjuka, vissa fångar

m. fl., dels ock gifta kvinnor, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår

till minst 900 kronor, under förutsättning att de sammanleva med sina män

och dessa äro sjukförsäkrade. Dessa gifta kvinnor äro i stället, liksom även

barnen under 16 år, sjukförsäkrade i sin egenskap av familjemedlemmar.

Antalet försäkrade beräknas år 1950 uppgå till 6 570 000, varav 5 060 000

vuxna personer. Antalet sjukkassemedlemmar vid samma tidpunkt beräknas

bli 3 870 000. Skillnaden mellan antalet vuxna försäkrade och antalet sjuk­

kassemedlemmar utgöres av de familjeförsäkrade gifta kvinnorna.

Ur försäkringsteknisk synpunkt består försäkringen dels av en sjukvårds-

försäkring och dels av en sjukpenningförsäkring.

Alla de försäkrade — både sjukkassemedlemmarna och familjemedlem­

marna — bli sjukvårdsförsälcrade. Sjukvårdsförsäkringen kommer sålunda

att omfatta även sådana kategorier, som på grund av sin anställning vid

sjukdom erhålla sjukvårdsförmåner såsom läkarvård, läkemedel och sjuk­

husvård.

Sjukpenningförsäkrade bli däremot allenast de sjukkassemedlemmar, vil­

kas normala årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor, samt

de familjeförsäkrade gifta kvinnorna. Från sjukpenningförsäkringen undan­

tagas dock dels ordinarie och extra 'ordinarie statstjänstemän samt vissa

andra med dem i pensionshänseende jämställda befattningshavare, dels de

som äga uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd från folkpensione­

ringen, dels ock vissa andra speciella kategorier. År 1950 beräknas sjuk­

penningförsäkringen komma att omfatta 3 621 000 personer, varav 1 144 000

familjeförsäkrade gifta kvinnor.

Försäkringsförmånerna på grund av sjukvårdsförsäkringen utgöras av er­

sättning för läkarvård, vari inräknas ersättning för resor, som företagas i

samband därmed, vissa läkemedel samt sjukhusvård, ersättning för intag­

ning å sjukvårdsanstalt och hemresa därifrån häri inräknad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

57

Ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård — kostnaderna för läkares resa ävensom för utfående av sjukpenning erforderliga läkarintyg häri in­ räknade — skall utgivas med 3/4 av utgifterna, dock högst s/4 av det belopp, vartill utgifterna beräknas uppgå enligt av Konungen fastställd taxa. Till läkarvård skall hänföras röntgen- och radiumbehandling. Ersättning för resa till och från läkare utgör i regel 3/4 av det belopp, varmed resekostnaden över­ stiger 3 kronor. Vissa ganska detaljerade bestämmelser ha föreslagits i syfte att förhindra missbruk av denna förmån.

Ersättning för läkemedel avser sådana av läkare föreskrivna läkemedel, som äro av betydelse för sjukdomens hävande eller lindrande och som upp­ tagits i en av Konungen fastställd förteckning. Ersättning skall utgivas med 1h av kostnaderna. Lider försäkrad av sockersjuka eller av allvarlig blod- eller hjärtsjukdom, skall dock ersättning utgå med sji av kostnaden för så­ dana läkemedel, som enligt läkares utsago måste av den försäkrade nyttjas under längre tid.

För vård å sjukhus — allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsanstalt som upptagits i särskild av Konungen fastställd förteckning — skall full ersätt­ ning utgivas. Med allmänt sjukhus förstås sjukvårdsanstalt som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller kommun och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt, vidare Konung Oscar lits jubileumsfond tillhörigt sanatorium ävensom kuranstalt, som dis­ poneras för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Ersättning beräk­ nas enligt för vård å allmän sal eller avdelning gällande taxa, dock under iakttagande att, där vården kunnat meddelas å hemortssjukhus, ersättning högst utgives enligt taxan för vård å för sjukdomens behandling lämpat så­ dant sjukhus. Det förutsättes att en viss begränsning skall stadgas i fråga om storleken av de avgifter, som kunna uttagas vid de allmänna sjukhusen, i syfte att förhindra att kostnaderna för sjukhusvården överflyttas från lands­ ting och städer till sjukkassorna.

Beträffande rätten till ersättning för intagning å sjukhus gäller i stort sett, att intagning å närmaste för vården lämpade allmänna sjukhus alltid ersät­ tes. Återresa från sjukhus skall ersättas med belopp, varmed kostnaden över­ stiger 3 kronor.

Medlem som omfattas av sjukpenningförsäkringen äger på grund därav rätt till sjukpenning, familjetillägg och hempenning. Familjeförsäkrad gift kvinna äger, oberoende av om mannen är sjukpenningförsäkrad eller ej, rätt till sjukpenning och hempenning. Med hempenning avses den kontanta sjuk- hjälp, som utgives i stället för sjukpenning för tid, under vilken den försäk­ rade vistas å sjukvårdsanstalt och sjukförsäkringen lämnar ersättning för vården därstädes.

Sjukpenningen är till sin storlek beroende av den sjukpenningklass, i vilken medlemmen placerats av sjukkassan. Vid placering av medlem i sjukpen­ ningklass har kassan att taga hänsyn dels till medlemmens årsinkomst av

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 312

förvärvsarbete och dels till hans ålder. Antalet sjukpenningklasser är tio för

personer, som ej fyllt 67 år, och tio för personer, som uppnått nämnda ålder.

Huvudregeln för inkomstbestämningen är att såsom försäkrads årliga in­

komst av förvärvsarbete skall anses den för år beräknade inkomst i pen­

ningar eller naturaförmåner, som han kan antagas komma att tills vidare

åtnjuta av sådant arbete. Naturaförmåner skola uppskattas enligt de vid

taxering till kommunal inkomstskatt tillämpade reglerna. Konungen må

emellertid fastställda särskilda grunder, efter vilka medlemmar tillhörande

viss eller vissa yrkesgrupper skola hänföras till sjukpenningklass.

Följande tabell utvisar sjukpenningens storlek i olika fall vid förlust av

arbetsförmågan:

Årsinkomsten av förvärvs­

arbete uppgår

Sjukpenningen utgör

men ej till

för medlemmar,

för medlemmar,

till kronor

kronor

som ej fyllt

som fyllt

67 år, kronor

67 år, kronor

600

900

1: 50

1:50

900

1200

2: —

1:75

1 200

1 600

2: 50

2: —

1 600

2 000

3: —

2: 25

2 000

2 400

3: 50

2: 50

2 400

2 800

4: —

2: 75

2 800

3 200

4: 50

3: —

3 200

3 600

5: —

3: 25

3 600

4 000

5:50

3: 50

4 000

6: —

3: 75

Till familjeförsäkrad hustru utgives en sjukpenning av en krona 50 öre.

Medför sjukdomen ej förlust av arbetsförmågan, i vilket fall medlemmen

ej är berättigad till hel sjukpenning, skall till honom utgivas halv sjukpen­

ning, såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning av såväl arbetsförmågan som

inkomsten av förvärvsarbete med minst hälften. Rätt till halv sjukpenning

tillkommer dock ej familjeförsäkrad gift kvinna.

Familjetillägg utgöres av hustrutillägg och barntillägg samt kan endast

utgivas å sjukpenning eller hempenning till medlem. Hustrutillägg utgår till

medlem med familjeförsäkrad hustru eller med självständigt försäkrad

hustru, vars årsinkomst av förvärvsarbete understiger 1 600 kronor. Barn­

tillägg utgår för varje hemmavarande barn under 16 år. Äro barnets båda

föräldrar medlemmar, utgår dock i regel barntillägg allenast å faderns sjuk-

eller hempenning. Hustrutillägg utgör en krona samt barntillägg 50 öre för

varje barn. Utgives halv sjukpenning, utgår även familjetillägget med halvt

belopp.

Hempenning utgör hälften av den sjukpenning, som eljest skall tillkomma

försäkrad, dock lägst en krona 50 öre. Å hempenning till medlem utgives

familjetillägg med belopp, som skulle ha utgått, om medlemmen erhållit sjukpenning.

För rätt till sjukpenning och hempenning skall liksom för närvarande gälla tre dagars karenstid.

Till förhindrande av att försäkrads inkomster under sjukdom komma att överstiga hans inkomster såsom frisk föreslås vissa bestämmelser. Dessa inne­ bära i stort sett, att summan av sjukpenning och familjetillägg ej må över­ stiga 90 % av den dagsinkomst, som motsvarar den till grund för medlem­ mens försäkring liggande årsinkomsten av förvärvsarbete, samt att försäk­ ringsförmånerna tillsammans med behållen avlöning, förmåner på grund av annan försäkring eller därmed likartade inkomster icke må överstiga nämnda dagsinkomst.

Sjukhjälpstiden för rätten till ersättning för sjukhusvård och sjukpenning skall för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd vara högst 730 dagar, därvid dock skall gälla att sådan sjukhjälp må utgivas allenast för högst 365 dagar för tid efter ingången av den månad, under vilken vederbörande fyllt 67 år. I fråga örn sammanläggning av tid för olika sjukdomsfall har före­ slagits en regel som i stort sett överensstämmer med den nu gällande.

Efter medgivande av tillsynsmyndigheten — pensionsstyrelsen förutsättes även i fortsättningen vara tillsynsmyndighet — äger sjukkassa bidraga lill de försäkrades sjukvård i vidare omfattning än i lagen föreskrives. Reglerna för dessa merprestationer äro mera restriktiva än de nuvarande och avse huvud­ sakligast att i de kassor, där så prövas lämpligt, möjliggöra ersättning för massage, bad och fysikalisk behandling.

Påföljdsbestämmelser ha föreslagits, vilka medföra eller kunna medföra, att försäkringsförmånerna nedsättas eller indragas, därest den försäkrade gjort sig skyldig till försummelse eller underlåtenhet av visst slag. Beträf­ fande sjukvårdsavgifterna har i detta hänseende föreslagits, att därest med­ lem ej i föreskriven ordning erlägger sådan avgift och underlåtenheten kan antagas ha berott på tredska, sjukvårdsersättning för honom må skäligen nedsättas eller helt indragas. Påföljden av underlåtenhet att erlägga sjuk­ penningavgifter är däremot icke beroende av skälighetsprövning. Häftar medlem vid ingången av den månad, under vilken han insjuknar, för ogulden sjukpenningavgift för tre månader eller längre tid och har han ej erhållit anstånd med betalningen av avgiften, må sjukpenning för det sjukdomsfallet ej utgivas till honom.

Utgifterna för försäkringen skola bestridas genom medlemmarnas avgifter samt statsbidrag.

Särskilda avgifter skola av tillsynsmyndigheten, efter vederbörande sjuk­ kassas hörande, fastställas för sjukvårdsförsäkringen (sjukvårdsavgifter) och särskilda för sjukpenningförsäkringen (sjukpenningavgifter). Sjukvårds- avgiften skall utgå med ett enhetligt belopp för alla medlemmarna inom varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

59

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukkasseområde. Den genomsnittliga årsavgiften beräknas till 14 kronor

65 öre. Sjukpenningavgiften skall stå i direkt proportion till den försäkrades

sjukpenning samt vara avvägd med hänsyn till sjukhjälpstidens längd. De

sammanlagda sjukvårds- och sjukpenningavgifterna beräknas bli i genom­

snitt i den lägsta sjukpenningklassen (sjukpenning 1: 50 kronor) 28 kronor

90 öre, i 2-kronorsklassen 38 kronor 65 öre, i 3-kronorsklassen 55 kronor

15 öre, i 4-kronorsklassen 68 kronor 65 öre, i 5-kronorsklassen 82 kronor

15 öre samt i högsta sjukpenningklassen 95 kronor 65 öre. De nämnda av­

gifterna avse även de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjukförsäkring

(sjukvårdsersättning samt sjukpenning 1 krona 50 öre) och barnens sjuk-

vårdsförsäkring.

Sjukförsäkringsavgifterna skola inbetalas direkt till vederbörande sjuk­

kassa. Avgifterna skola erläggas förskottsvis för månad, dock må sjukkassa

besluta att de skola erläggas kvartalsvis. Inbetalningarna skola, såvitt angår

arbetstagare, fullgöras av arbetsgivaren, som i anledning härav har att göra

avdrag med erforderligt belopp å arbetstagarens lön. Har avgift ej erlagts

inom två månader från den dag då den senast skolat inbetalas och har an­

stånd ej beviljats med avgiftens erläggande, skall medlemmen anmanas er­

lägga förfallna avgifter. Ha avgifterna ej erlagts inom 14 dagar, är den kom­

mun, inom vilken den försäkringspliktige skall vara sjukförsäkrad, skyldig

att på hemställan av kassan utan dröjsmål dels erlägga de sjukvårdsavgifter,

som anmaningen avser, och dels hos betalningsskyldig låta indriva sjukpen­

ningavgifterna. Kommunerna äro således ansvariga för sjukvårdsavgiftemas

erläggande men däremot icke för betalningen av sjukpenningavgifterna.

Statsbidragen — vilka avvägts på sådant sätt, att avgifterna skola bli i möj­

ligaste mån lika inom de olika sjukkasseområdena samt att kostnaderna för

familjetilläggen endast i relativt ringa mån skola påverka avgifterna — äro

av tre slag. Å sjukhjälpsavgifterna skall utgå ett procentuellt bidrag (sjuk-

hjälpsbidrag). För varje medlem skall utgå ett fixt bidrag (medlemsbidrag).

Slutligen skall ett särskilt bidrag (avgiftslindringsbidrag) utgå för att minska

de lägsta inkomsttagarnas sjukpenningavgifter. Medlemsbidraget, vilket före­

slagits skola utgå med olika belopp inom olika delar av landet, skall fördelas

av tillsynsmyndigheten mellan centralsjukkassa och till denna ansluten

lokalsjukkassa.

Sjukhjälpsbidraget föreslås utgå med följande procentuella andel av de

nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare..................... 50 %

b) läkemedel ...................................................................................................... 50 %

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt.................. 50 %

d) sjukpenning .................................................................................................. 20 %

e) familjetillägg .................................................................................................. 75 %

f) hempenning.................................................................................................... 20 %

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

61

Tillsynsmyndigheten äger besluta, att statsbidraget för under a) och c) nämnda utgifter må utgå med mera än 50 % av nettoutgifterna, dock högst 70 % av desamma, till centralsjukkassa, för vilken på grund av kommuni­ kations- och bosättningsförhållanden särskilt stora utgifter uppkomma för läkarvård och försäkrades resor för erhållande av läkar- eller sjukhusvård.

Medlemsbidraget varierar mellan lägst 3 kronor (i Stockholm, Göteborg och Malmö) samt högst 5 kronor (i Jämtlands, Västerbottens och Norrbot­ tens län).

Avgiftslindringsbidraget utgår till centralsjukkassa med 6 kronor för varje sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem, som vid årets slut är hänförd till lägsta sjukpenningklassen, och med 3 kronor för varje sjukpenningförsäkrad medlem, som vid årets slut är hänförd till näst lägsta sjukpenningklassen.

Enligt kommitténs beräkningar, som bygga på 1937 års inkomstläge, komma statsbidragen att uppgå till år 1950 78,4 miljoner kronor och år 1960 82,6 miljoner kronor. De beräknade statsbidragens fördelning på sjukförsäk­ ringens olika grenar framgår av följande uppställning:

Å r

1950

1960

18,3

18,9

9,0

9,3

0,9

1,0

21,7

24,4

9,4

9,3

14,9

15,4

4,2

4,3

78,4

82,6

Kostnaden avser:

Läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare.......... Läkemedel ........................................................................................... Intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt.......................... Sjuk- och hempenning ....................................................................... Familjetillägg ....................................................................................... Medlemsbidrag....................................................................................... Avgiftslindringsbidrag .......................................................................

Summa

De sammanlagda försäkringskostnaderna nämnda båda år beräknas till 219,7 respektive 235,9 miljoner kronor.

De besparingar, som efter försäkringens genomförande uppkomma i fattig- vårdskostnader och för tilläggspensioner, beräknas av kommittén uppgå för kommuner och landsting till 12—15 miljoner kronor samt för folkpensione­ ringen, bortsett från dyrtidstillägg, till inemot 6 miljoner kronor.

Försäkringen skall såsom tidigare nämnts handhavas av allmänna sjuk­ kassor, vilka skola vara självständiga juridiska personer. De allmänna sjuk­ kassorna skola vara dels centralsjukkassor och dels lokalsjukkassor. En centralsjukkassa skall i regel finnas för varje landstingsområde. För vissa större städer komma vidare att finnas särskilda centralsjukkassor. Lands­ tingsområdena skola uppdelas i lokalsjukkasseområden omfattande en eller flera kommuner. Invånarantalet inom ett lokalsjukkasseområde bör i regel uppgå till minst 3 000—4 000. Statsunderstödda yrkes- eller fabrikskassör kunna icke finnas efter den nya lagstiftningens tillkomst. Ej heller kunna lokalsjukkassor finnas för stad, för vilken inrättats centralsjukkassa.

62

Försäkringsansvarigheten föreslås bli så fördelad mellan lokal- och central­

sjukkassa, att centralsjukkassan skall ansvara för ersättning för sjukhusvård,

sjukpenning, hempenning och familjetillägg med avseende å tiden efter de

första 90 sjukhjälpsdagarna vid varje sjuklighetstillstånd, under det att lokal­

sjukkassan ansvarar för övrig sjukhjälp. Vidare skall centralsjukkassan er­

sätta lokalsjukkassan med 3/é av det belopp, vartill dennas utgifter för annan

sjukvård än sjukhusvård uppgått under året.

De befogenheter, som vanligen tillkomma föreningssammanträde, skola i

de allmänna sjukkassorna utövas av särskilda ombud. Dessa skola i lokal­

sjukkassa och för stad antagen centralsjukkassa väljas av respektive kom­

munala institutioner. Ombuden i annan centralsjukkassa skola väljas av de

till denna anslutna lokalsjukkassoma. Ombudsmöte skall utse flertalet sty­

relseledamöter i kassan. Återstående styrelseledamöter skola i centralsjuk­

kassa utses av tillsynsmyndigheten, medicinalstyrelsen och landstinget

respektive stadsfullmäktige samt i lokalsjukkassa av vederbörande central­

sjukkassa.

Inom varje sjukkassa skall finnas en verkställande tjänsteman. I central­

sjukkassa utses denne av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av ve­

derbörande centralsjukkassa. Varje centralsjukkassa skall hos sig ha anställd

minst en förtroendeläkare, vilken tillsättes av medicinalstyrelsen.

Över sjukkassas beslut i ärenden rörande försäkringstillhörighet, sjukhjälp

eller avgiftsindrivning må besvär anföras hos tillsynsmyndigheten, mot

vars beslut talan ej är tillåten.

De bestämmelser, som sammanhänga med den föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande, ha sammanförts i en särskild lag. I denna promulgationslag

ha även införts bestämmelserna om antagande av allmänna sjukkassor. Den

nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1947. Med nämnda

lag skola medlemmarna av de erkända sjukkassorna och deras familjemed­

lemmar upptagas i den nya försäkringen. Övriga medborgare skola före den

1 juli 1947 anmäla sig till inträde i försäkringen.

I fråga om de erkända sjukkassemedlemmarna skola, oberoende av ålder,

de nya bestämmelserna omedelbart bli gällande, i den mån annat ej framgår

av övergångsbestämmelserna. Beträffande slutregleringen av pågående sjuk­

domsfall ha föreslagits regler, vilka i stort sett innebära, att de före den nya

lagstiftningens införande för den försäkrade gällande bestämmelserna skola

tillämpas. I den mån de nya bestämmelserna leda till fördelaktigare resultat,

skola dock dessa tillämpas i vissa fall. Rörande gamla sjukkassemedlemmars

samt statstjänstemäns och därmed jämställdas sjukpenningförsäkring ha vi­

dare föreslagits vissa uppmjukande övergångsbestämmelser, vilka skulle möj­

liggöra för dessa att, därest de äro medlemmar av allmän sjukkassa och de

icke äga uppbära tilläggspension, utfå ungefärligen lika stor sjukpenning

som tidigare, trots att de enligt de nya reglerna bort ha lägre sjukpenning eller

ingen sådan. De nämnda fördelarna för de erkända sjukkassornas medlem­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Kungl. Majus proposition nr 312.

63

mar ha ansetts motiverade bland annat därav, att de betydande fondmedel, som hopsamlats i dessa kassor, förutsatts komma den nya försäkringen till godo.

De medborgare, som icke äro medlemmar av erkänd sjukkassa vid 1946 års utgång, bli sjukvårdslörsäkrade samt, om de då icke uppnått 60 års ålder, även sjukpenningförsäkrade. Härvid gäller emellertid, att ersättning för sjuk­ husvård eller sjukpenning icke utgives för sjukdomsfall, som inträffat under tid, då den sjuke ej var försäkrad enligt den föreslagna lagstiftningen, såvida den sjuke varit arbetsoförmögen på grund av sjukdomen någon tid av de se­ nast förflutna två åren. Dessa restriktioner ha gjort det möjligt att utan sär­ skild läkarundersökning eller annan prövning av hälsotillståndet upptaga hela folket i försäkringen.

Särskilda bestämmelser lia vidare föreslagits angående överförande av fondmedel, likvidation av erkända sjukkassor, som ej antagits till allmänna, m. m.

Kommitténs förslag är enhälligt utom beträffande vissa detaljer. Sålunda ha herrar Flogård och Skoglund uttalat, att den föreslagna försäkringen borde införas, såvida icke en radikal försämring av de normala ekonomiska förhål­ landena inträdde i vårt land. Herr Bexelius har, med instämmande av nyss­ nämnda båda kommittéledamöter, ansett karenstiden för rätt till sjukpenning böra bestämmas till sju dagar i stället för föreslagna tre dagar. Herr Bexelius har vidare framställt visst yrkande i fråga om skyldighet för kommunerna att ansvara för erläggandet av avgifter för sjukpenningförsäkringen. Fru

Nordgren har yrkat, att sjukhjälpstiden skulle beträffande gamla medlemmar av statsunderstödda sjukkassor vara två år, även sedan dessa medlemmar uppnått 67 års ålder. I ett av fru Nordgren och herr Wangson avgivet ytt­ rande har föreslagits, att pensionsstyrelsens beslut i fråga örn försäkringstill- hörighet, sjukhjälp m. m. skulle kunna överklagas hos försäkringsrådet.

Herr Strand har ansett, att de uppgifter, som åvilade de erkända central­ sjukkassorna, borde anförtros åt ett centralt förvaltningsorgan. Herr Söder­ bäck har betonat vikten av att förtroendeläkareinstitutionen hos sjukkas­ sorna utvecklades och förstärktes samt framfört vissa synpunkter i fråga om de ekonomiska möjligheterna att genomföra förslaget. Av herr Wallén har framställts yrkande örn att även personer, som icke förut tillhört erkänd sjukkassa och vid lagens ikraftträdande vore 60 men icke 67 år, skulle bli sjukpenningförsäkrade.

Samordning av sjukförsäkringen med annan social försäkring.

Med hänsyn till den samordning mellan socialvårdens olika grenar, vilken socialvårdskommittén enligt direktiven har att planlägga, har kommittén fun­ nit det vara av stor vikt, att lagstiftningen rörande varje särskild socialför- säkringsgren utformades på sådant sätt, att försäkringarna erhölle den sam­

64

Kungl. Majlis proposition nr 312.

stämmighet, som vöre naturlig på grund av likheten i syftemål och nödvändig

för att de tillsammans skulle erhålla största möjliga effektivitet. Härjämte

borde tillses att handhavandet av socialförsäkringen underlättades genom att

de skilda socialförsäkringsgrenarnas administration i görligaste mån sam­

ordnades.

I fråga om folkpensioneringen uttalar kommittén, att den föreslagna sjuk­

försäkringen borde vara en fullt tillfredsställande grund för påbyggnad av

invalidförsäkringen, huru densamma än bleve utformad. Den omständig­

heten, att förslaget till allmän sjukförsäkring framlades innan förslag ut­

arbetats till en reformerad folkpensionering, utgjorde därför ej något hinder

för den erforderliga anknytningen mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.

Någon lucka borde ej få uppkomma mellan förmånerna på grund av sjuk­

försäkringen och förmånerna från invalidförsäkringen. Flertalet tilläggspen-

sionärer komme att bli sjukkassemedlemmar och i denna egenskap skyldiga

att betala avgifter. Enligt kommitténs tanke borde folkpensioneringen erlägga

avgifterna för dem utan att avdrag gjordes å pensionerna. Kostnaderna här­

för beräknas till omkring 6 miljoner kronor om året.

Kommittén, som även har att verkställa en allmän översyn av den sociala

olgcks falls för säkringslag stift ningen, anser att en samordning mellan den före­

slagna sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde genomföras på

sådant sätt, att avsevärda fördelar vunnes. Örn sjukkassorna finge övertaga

viss del av sjukhjälpstiden inom olycksfallsförsäkringen skulle enligt kom­

mitténs mening ernås snabbare utbetalning, effektivare sjukkontroll och,

åtminstone i vissa avseenden, administrativa lättnader. Rörande de härmed

förknippade frågorna, i vilka kommittén ej framlagt några mera preciserade

förslag, torde få hänvisas till kommitténs betänkande nr VII sid. 284—293.

Därest en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring genomfördes, borde enligt

kommitténs mening sjukförsäkringens lokala organisation kunna utnyttjas

även för arbetslöshetsförsäkringen. Härom må hänvisas till nämnda betän­

kande sid. 293—295.

Yttranden angående kommittéförslaget.

I det alldeles övervägande antalet remissyttranden intages en positiv

ställning till frågan örn en lagstiftning på förevarande

område, och behovet av en sådan lagstiftning vitsordas så gott som allmänt.

Sålunda framhåller socialstyrelsen att förslaget, örn det genomfördes, skulle

leda till ett mycket betydelsefullt framsteg för socialförsäkringens och social­

vårdens rationalisering. Jämte den förebyggande effekt på fattigvårdsbeho-

vet, som särskilt sjukvårdsförsäkringen skulle få, finge erinras om den hu­

manitära innebörden av en allmän sjukförsäkring. Att ge alla medborgare

tillgång till den moderna medicinens sjukdomsbotande, sjukdomslindrande

Kungl. Majas proposition nr 312.

05

och invaliditetsförebyggande vårdresurser vöre en socialreform av verklig!

personligt värde. En tidigare genomförd läkarbehandling och i rätt tid inledd

vård ledde i de flesta fall till ett förbättrat behandlingsresultat. Ur statsfinan-

siell synpunkt vore visserligen kostnaderna för förslagets genomförande be­

tydande men åtminstone huvuddelen av kostnadsökningen kunde sägas inne­

bära en akt av rättvisa mot den del av befolkningen, som ej omfattades av

den nuvarande statsunderstödda frivilliga försäkringen och därför ej bomme

i åtnjutande av de betydande statsanslagen till desamma. En sådan utjäm­

ning vore desto mera befogad som det till övervägande del torde vara de

lägsta inkomsttagarna och deras familjer som nu stöde utanför sjukförsäk­

ringen. Socialstyrelsen ansåge det vara ytterst angeläget att förslaget genom­

fördes snarast möjligt.

Medicinalstyrelsen betonar, att enligt modernt medicinskt betraktelsesätt

åtnjutandet av erforderlig sjukvård måste anses utgöra en rättighet som till-

komme även de mindre bemedlade utan att densamma på något sätt finge

vara förknippad med begreppet fattigvård. Medicinalstyrelsen ansåge, att den

föreslagna allmänna sjukförsäkringen skulle bli till väsentlig fördel för sjuk­

vården.

Enligt den mening, som uttalas av försäkringsinspektionen, torde det en­

dast örn försäkringen gjordes obligatorisk bli möjligt att åstadkomma en

önskvärd avgränsning i förhållande till samhällets direkta understödsverk-

samhet och att finna en väg till rationell samverkan med övriga socialförsäk-

ringsgrenar. Även med hänsyn till det statsunderstödda sjukkasseväsendets

nuvarande omfattning och till synes alltjämt fortgående starka frammarsch

torde övergången till obligatorisk försäkring innebära ett naturligt utveck-

lingssteg.

Sjukkasseförbundet uttalar, att inom sjukkassekretsar sedan länge varit

icke blott ett önskemål utan även ett krav att försäkringen skulle vara all­

män. Förbundet gåve därför sin fulla anslutning till förslaget om införande

av en allmän obligatorisk sjukförsäkring.

Landsorganisationen framhåller, att den nuvarande frivilliga sjukförsäk­

ringen icke i fråga örn medlemsanslutning och effektivitet kunde anses mot­

svara de krav som borde ställas på en socialt ändamålsenlig försäkring och

att det knappast vöre möjligt att genom partiella reformer eller ökade stats­

bidrag avhjälpa dessa missförhållanden. Landsorganisationen fortsätter:

Kommittén har enligt landsorganisationens mening förebragt övertygande

skäl för att sjukförsäkringens utbyggnad och effektivisering bäst sker genom

en övergång till den allmänna obligatoriska försäkringen, och i likhet med

kommittén anser landsorganisationen också att tidpunkten för en dylik om­

läggning nu är inne. De betänkligheter som anförts mot en övergång — bland

annat att den skulle betyda uppgivandet av ideella, i sjukkasserörelsens fri­

villighet grundade värden, försvagande av medlemmarnas ansvarskänsla och

risker för missbruk av försäkringen — äro visserligen icke helt ogrundade

men kunna icke tillmätas den styrka alt de skulle utgöra avgörande motiv

Bihang lill riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Kr 312.

5

66

Kungl. Majda proposition nr 312.

mot reformen. Frivilligheten måste här dock främst värderas ur synpunkten

av dess betydelse för försäkringens effektivitet. Vad angår den ideella tillgång,

som den i och för sig innebär, och som landsorganisationen högt skattar, bör

ej bortses från att även den obligatoriska försäkringen, sådan den nu före­

slagits, betyder en sådan tillgång genom de hänsyn till samhällssolidaritet och

allmän ansvarsgemenskap som förestavat utformningen av densamma, sär­

skilt reglerna örn sjukvårdsförsäkring och familjeförsäkring, hänsyn vilka

detta försäkringssystem måste tillvinna ökad förståelse och respekt.

I de yttranden, i vilka man ställt sig mera kritisk mot införan­

det av en lag örn allmän obligatorisk sjukförsäkring,

har i några fall hänvisats till den frivilliga sjukförsäkringens gynnsamma ut­

veckling och de fördelar av ideell art, som vore förenade med den nuvarande

sjukkasserörelsen. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län, att

man hade all anledning antaga att, örn den frivilliga verksamheten finge

fortgå i oförändrad form, medlemsantalet borde ytterligare stadigt ökas.

Man vöre därför gärna böjd att ifrågasätta huruvida icke frivilligheten i

denna verksamhet vöre av så stort ideellt värde att man borde uppskjuta

ett avgörande i ärendet ytterligare några år för att avvakta huruvida denna

viktiga fråga hade utsikt att lösas på frivillighetens väg. Liknande synpunk­

ter anföras av länsstyrelsen i Jönköpings län.

De fria sjukkassornas förbund ställer sig avvisande mot tanken att införa

en obligatorisk sjukpenningförsäkring. Det syntes förbundet endast vara

fråga om några få år innan det övervägande flertalet av landets befolkning

tagit en frivillig sjukpenningförsäkring. De som levde på existensminimum

och därför ej kunde ansluta sig till en frivillig sjukförsäkring finge ingen

verklig hjälp genom tvångsanslutning till den allmänna sjukförsäkringen.

En dylik hjälp erhölle de blott om deras levnadsstandard höjdes. En allmän

sjukpenningförsäkring skulle vidare medföra att en av vårt lands äldsta

folkrörelser komme i ytterligare beroende av staten med därav följande byrå­

krati och minskad personlig frihet.

I andra yttranden påtalas den bristande tillgången på sjukhusplatser och

läkare.

Medicinalstyrelsen förklarar, att ehuru styrelsen icke funne det helt ute­

slutet att den föreslagna sjukvårdsförsäkringen kunde genomföras ur syn­

punkten av tillgång till läkare överhuvud, det å andra sidan ej heller vore

uteslutet, att ett latent läkarbehov komme att på ett akut sätt avslöjas, vil­

ket dock i så fall finge anses vara en fördel. Styrelsen vöre närmast benägen

att anse, att det förelåge en betydande läkarbrist och ville meddela, att en­

ligt av styrelsen inhämtade uppgifter en avsevärd del erkända lokalsjuk­

kassor holle före, att läkartillgången för den öppna sjukvården vore otill­

fredsställande redan för den nuvarande sjukförsäkringen. Oaktat de krav

på utökning av läkarkrafterna i såväl den öppna som den slutna sjukvår­

den ävensom sjukhusplatserna, som förvisso komme att bli en följd av den

67

nya sjukförsäkringens genomförande, ansåge medicinalstyrelsen den före­ liggande sjukförsäkringsfrågan vara av så stor allmän betydelse, att hänsyn till nyssnämnda omständighet icke borde lägga hinder i vägen för frågans lösande. Med undantag för provinsialläkarinstitutionen borde man hellre gå fram den vägen, att enligt föreliggande förslag genomföra en utsträckt försäkring och låta täckandet av det i förevarande avseenden uppkommande behovet successivt anpassas efter försäkringens krav, än att försäkringen ställdes på en obestämd framtid i avvaktan på att ifrågavarande person- och platstillgång skulle kunna komma att anses tillfyllest för läkarvårdsför- säkringen och sjukhusvården inom en utsträckt sjukförsäkring.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida den nuvarande läkarkåren vore tillräcklig för att möta den starka ökning av kravet på läkarvård som förslagets genomförande skulle aktualisera. Denna fråga syntes böra bli föremål för närmare övervägande innan förslaget upphöjdes till lag. Det borde även övervägas, huruvida ökningen av konsumtionen av läkarvård kunde komma att medföra att nuvarande sjukvårdsanstalter, vilka ofta vöre starkt överbelagda, kunde tillgodose eventuellt ökade anspråk på anstaltsvard. Det ökade behovet av läkare påtalas även av länsstyrelsen i Skaraborgs län och Hallands läns landstings förvaltningsutskott.

Betänkligheter av statsfinansiell art framkomma i några yttranden. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Gotlands län, att en allmän sjukförsäkring komme att medföra så betydande kostnader för statsverket att det under nuvarande labba ekonomiska läge vöre svart att bestämt avgöra örn en sådan reform kunde genomföras utan att inkräkta på andra kanske mera nödvändiga sociala uppgifter. All anledning förelåge för statsmakterna att taga frågan om tidpunkten för en utvidgad sjukförsäkrings genomförande under särskilt övervägande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar sig i liknande riktning. Även svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till det statsfinansiella läget och uttalar, att det måhända kunde möta oöverstigliga svårigheter att inom en nära framtid genomföra en obligatorisk sjukförsäkring.

Den av kommittén förordade försäkringslinjen har allmänt godtagits utan någon diskussion om alternativa lösningar av sättet för tillgodoseende av förbättrade hjälpåtgärder vid sjukdom. I några yttranden har dock ifråga­ satts, huruvida sjukvårds hjälpen eller i varje fall vissa former därav borde ordnas annorledes än försäkring s- m ä s s i g t.

Pensionsstyreisen framhåller rörande ifrågavarande spörsmål, att även om man utginge från den allmänna sjukförsäkringen såsom medel att nå förbättrade möjligheter till sjukhjälp, det ingalunda vore givet att de synpunkter och avgöranden, som legat till grund för den frivilliga försäk­ ringen, utan vidare ägde giltighet i en obligatorisk, hela folket omfattande sådan. Kunde i fråga örn någon försäkringsgren syftet med försäkringen för­

Kungl. Maj:ls proposition nr 312.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

verkligas genom allmänna åtgärder — vilket kunde förefalla naturligt efter­

som försäkringen skulle omfatta hela folket — borde noggrant prövas, om

anledning föreiåge att inbegripa verksamhetsgrenen i fråga i försäkringen.

Med hänsyn härtill hade pensionsstyrelsen särskilt övervägt, huruvida icke

den av kommittén föreslagna ersättningen för sjukvård, d. v. s. läkarvård,

sjukhusvård och läkemedel, kunde utbrytas ur försäkringen och förmånerna

i stället meddelas i annan ordning.

I fråga om läkarvården anför pensionsstyrelsen att en väsentlig olägen­

het med det av kommittén förordade ersättningssystemet vore det avsevärda

förvaltnings- och kontrollarbete, som vore förenat med detsamma. Enbart

för läkarvården komme i den nya försäkringen antalet verifikationer san­

nolikt att uppgå till minst 4 miljoner årligen, varvid vore att märka att

verifikation måste innehålla uppgift om vården och, i förekommande fall,

specifikation av kostnaderna enligt läkarvårdstaxan. Härtill komme att,

eftersom läkarna ej vore bundna av taxan, den försäkrade kunde få vid­

kännas större kostnader än hans andel i det taxeenliga arvodet, vilket för­

hållande dels kunde motverka syftet med försäkringen, dels ock ge an­

ledning till missnöje med densamma.

Pensionsstyrelsen fortsätter:

En eventuell utbrytning av läkarvården ur försäkringen —- vilken givetvis

ej behöver innebära att läkarvården göres helt fri för den enskilde — torde

förutsätta åtskilliga organisatoriska åtgärder, bland annat en betydlig ökning

av antalet tjänsteläkare (i statens, kommuns eller landstings tjänst anställda

läkare), anordningar som måste taga åtskillig tid att genomföra. Med hän­

syn härtill torde en dylik utbrytning närmast få betraktas som en fram-

tidstanke. För närvarande torde man således få räkna med att läkarvården

bibehålies inom försäkringen. Men även örn man gör så, får detta icke till

en oviss framtid förskjuta åtgärder för ett effektivt utbyggande av möjlig­

heterna att erhålla billig men samtidigt kvalificerad läkarvård.

Däremot anser pensionsstyrelsen det i detta sammanhang böra övervägas,

huruvida icke beträffande läkemedlen ersättningssystemet med fördel kunde

frångås och läkemedelskostnaderna i stället förbilligas genom direkta åt­

gärder från statens sida. Likaså skulle enligt pensionsstyrelsens mening åt­

skilligt vinnas om jämväl sjukhusvården frigjordes från sjukförsäkringen,

och styrelsen föresloge därför att nämnda möjlighet övervägdes.

Försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter, huruvida försäkringens form

vöre lämplig inom den del av socialvården, som sjukvardsförsäkringen

avsåge att tillgodose. Medlemsavgifterna för sjukvårdsförsäkringen bleve

så ringa i förhållande till det allmännas utgifter i form av bidrag till

försäkringen och direkta kostnader för sjukvården, att en frågeställning av-

nyssnämnt slag kunde anses motiverad. Man bleve ytterligare betänksam

gentemot försäkringsvägen med hänsyn till de svårigheter, som yppat sig då

det gällt att anpassa prestationerna efter behoven utan att uppamma miss­

bruk. För att nämna ett exempel skulle den öppna sjukvården, som under

alla förhållanden ställde sig relativt billig för det allmänna, komma att för

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

69

de försäkrade ställa sig avgjort oförmånligare än den för det allmänna mycket kostsamma sjukhusvården. Sjukvårdsersättningen komme vidare att mycket ojämnt ansluta sig till de kostnader för läkarvård m. m., som de försäkrade själva skulle få vidkännas. Det förefölle ingalunda osannolikt att sådana bristfälligheter skulle kunna undvikas, om man släppte försäkringens form.

Kvinnoföreningars samarbetskommitté uttalar, att det funnes andra möj­ ligheter än försäkringsvägen att ordna en billig eller avgiftsfri sjukhus- och läkarvård för allmänheten. En grundläggande utredning om olika alter­ nativ för lösning av sjukvårdsfrågan med kostnadsberäkningar och pröv­ ning av de praktiska och psykologiska skälen för dessa alternativ vore önskvärd.

Förslaget att göra de nuvarande erkända sjukkassorna till bärare av försäkringen har så gott som genomgående vunnit bifall i yttrandena.

Försäkringsinspektionen framhåller, att den i likhet med kommittén an- såge ett vidmakthållande av den lokala självrisken vara synnerligen bety­ delsefullt ur ekonomisk synpunkt. Härigenom torde det bli möjligt att be­ gränsa den fara för missbruk som lätt insmöge sig i en sjukförsäkring, där försäkringsfallet i många fall icke läte sig fastställa enbart på objektiva grunder.

Länsstyrelsen i Uppsala lån förklarar sig i den föreslagna försäkrings­ formen, som byggde på erfarenheterna från de erkända sjukkassorna, se en viss trygghet mot alltför stora överraskningar vid genomförandet av orga­ nisationen av den obligatoriska försäkringen. Även länsstyrelsen i Jönkö­ pings län anser det välbetänkt att bygga vidare på det frivilliga sjukkasse- väsendets grund och söka bevara dess traditioner. Att kassorna skulle fort­ leva som självständiga juridiska personer med ansvar för sin egen ekonomi vore tilltalande och borde utgöra en viss garanti för sparsamhet i deras för­ valtning. För att den entusiasm och hängivenhet som tidigare präglat sjuk- kassearbetet icke skulle förkvävas vore det emellertid av stor betydelse att ledningen av den centrala administrativa apparaten utövades med tillbörlig försiktighet, så att de lokala kassornas styrelser verkligen finge frihet och självbestämmanderätt så långt som möjligt.

Landskommunernas förbund uttalar, att förbundet i stort sett kunde an­ sluta sig till kommittéförslaget vad anginge det organisatoriska handha- vandet av den blivande sjukförsäkringsverksamheten. Förbundet delade de synpunkter, som kommittén anfört både då den avvisat tanken på att an­ knyta försäkringen till de tidigare i annat sammanhang föreslagna social­ nämnderna och då den ansett att sjukförsäkringsverksamheten framdeles liksom nu borde bygga på insatser från lokala och centrala sjukkassor.

Kommitténs förslag beträffande formerna för det kommunala inflytandet på sjukkasseverksamhetens bedrivande funne förbundet välbetänkta.

Sjukkasse förbundet anför, att under den tid under vilken den nuvarande

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

lagstiftningen på sjukförsäkringens område varit gällande systemet med

central- och lokalsjukkassor visat sig fylla de på detsamma ställda förvänt­

ningarna. Det vore därför i högsta grad oklokt att ersätta den organisa­

tionsform som redan funnes med något nytt och oprövat, vilket skulle för­

svåra genomförandet av en allmän sjukförsäkring.

Enligt den mening, som uttalas av statskontoret, borde det emellertid klar­

läggas, huruvida det organ, som skulle handhava sjukförsäkringen och

annan socialförsäkring, skulle få formen av en fristående juridisk person

utan att därigenom de förenklingar av arbetet äventyrades, som framstode

såsom möjliga vid ett inlemmande i den kommunala förvaltningsorganisa­

tionen. Vidare kunde ifrågasättas, huruvida de nuvarande centralsjukkas­

sorna borde bibehållas vid sin uppgift såsom ekonomisk utjämningsinstans.

Det syntes statskontoret icke kunna undvikas att förhandenvaron av två

utbetalningsorgan måste medföra en dubblering av vissa arbetsuppgifter.

Kommitténs förslag på denna punkt innebure därjämte, att försäkringsav­

gifterna skulle kunna utgå med olika belopp inom olika delar av landet.

Enligt statskontorets mening vöre det emellertid icke tillfredsställande att

samma prestationer skulle beläggas med skiftande avgifter, beroende på var

den försäkrade vöre bosatt. Inom den frivilliga försäkringen torde en sådan

premiedifferentiering vara naturlig. Då försäkringen gjordes obligatorisk

och förmånerna uniformerades, torde emellertid anordningen icke böra

bestå. Vidare torde framhållas att kommittén syntes hysa den uppfatt­

ningen, att ett bevarande av lokalsjukkassornas självrisk vöre möjligt, även

om centralsjukkassorna skulle upphöra såsom ekonomiska utjämningsorgan.

Anledning att med hänsyn till självriskidén bibehålla centralsjukkassorna

förelåge alltså icke.

Försäkringsbolags riksförbund anser, att ett bibehållande av de nuva­

rande centralsjukkassorna icke kunde medföra någon bestående fördel,

sedan lokalsjukkassorna fått större minimiomfattning och sin ansvarighet

utsträckt till att gälla de nittio första sjukhjälpsdagarna. En differentiering

av kostnaden för långa sjuktider vore enligt förbundets mening icke önsklig.

Sedan den nya organisationen fått stadga, torde en centralisering av den

överbyggnad å organisationen, som centralsjukkassoma representerade, när­

mast bli till fördel. Förbundet ville dock förorda stadganden av sådan inne­

börd, att man kunde utnyttja de nu bestående erkända centralsjukkassoma

under en övergångstid för att därefter centralisera deras verksamhet.

Landsorganisationen framhåller, att ett bibehållande av det nuvarande

systemet med centralsjukkassor och lokalsjukkassor visserligen möjliggjorde

en smidig övergång till den nya försäkringen och underlättade överförandet

av de erkända kassornas fonder m. m. I princip delade landsorganisationen

dock den av herr Strand i en reservation uttalade meningen, att en mera

centraliserad ordning vore att föredraga. Att de olika grenarna av social­

försäkringen gjordes organisatoriskt likformiga torde i vart fall vid en sam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

71

ordning dem emellan vara rationellt. Denna likformighet torde för de öv­ riga grenarnas vidkommande icke vara möjlig genom en organisationsform efter mönster av dem, som utbildats inom den föreningsmässigt organise­ rade sjukkasserörelsen.

Frågan om sjukförsäkringens samband med andra gre­ nar av socialförsäkringen har berörts i flera yttranden. Här­ utinnan anför socialstyrelsen:

Av praktiska skäl har kommittén sett sig nödsakad att icke på en gång utarbeta och framlägga erforderliga förslag till reformer inom socialförsäk­ ringens och socialvårdens alla områden i en stor, sammanhängande plan utan i stället upptaga frågorna undan för undan i särskilda mer eller mindre fristående förslag. Denna metod torde väl också vara den enda möjliga om förslagen skola kunna inom rimlig tid praktiskt genomföras.

Med denna metod är det emellertid svårt att undvika att de successiva reformerna brista exempelvis i fråga örn den hjälptekniska och organisato­ riska anknytningen mellan de olika försäkrings- och socialvårdsformerna. Av än större betydelse är svårigheten att efter varandra anpassa storleken av försäkrings- och understödsförmånerna i närliggande hjälpformer. Detta kan motverka befogade — eller uppmuntra till icke önskvärda — över­ gångar från en hjälpform till en annan, exempelvis från arbetslöshetsför­ säkring till sjukförsäkring. Kommittén synes emellertid i stort sett ha lyckats att väl tillvarataga möjligheterna att förbereda en lämplig anknytning till andra hjälpformer. Vad beträffar frågan om förmånernas storlek så är den nu anförda synpunkten ett skäl till en viss återhållsamhet på nuvarande sta­ dium, då en anpassning mellan de olika hjälpformerna väl alltid kommer att ske genom en höjning av den lägre förmånen och icke genom en sänkning av den högre. Även denna synpunkt synes ha vunnit tillbörligt beaktande i kommitténs förslag.

Försäkringsinspektionen uttalar, att även örn de förslag, som kunde komma att framläggas rörande övriga socialförsäkringsgrenar skulle komma att på­ kalla vissa ändringar i nu förevarande lagförslag, denna omständighet dock icke behövde medföra betänkligheter mot ett genomförande av detta förslag.

Försvarets sjukvårdsförvaltning finner det angeläget, att en revision av olycksfallsförsäkringslagen skedde i så god tid att största möjliga överens­ stämmelse åvägabragtes mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarnas ersätt­ ningsformer.

Statskontoret uttalar, att frågan huruvida icke olycksfallsförsäkringens förmåner helt borde anpassa sig efter sjukförsäkringens torde allvarligt böra övervägas.

Sjukkasseförbundet anser det böra betecknas som en svaghet att kom­ mittén icke framlagt något förslag som kunde läggas till grund för en önskad samordning mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsför­ säkringen. Enligt förbundets mening borde man vid delta tillfälle lia kunnat komma fram till en sådan lösning, att sjukkassorna ålades denna nya arbets­

uppgift vilket skulle ha varit till fördel för den sociala försäkringen över

huvud.

Försäkringsbolags riksförbund framhåller, att en obligatorisk sjukför­

säkring med fog plägade uppfattas som själva kärnan i den sociala för-

säkringslagstiftningen, kring vilken övriga grenar grupperade sig. Enligt

denna uppfattning bleve anordnandet av sjukförsäkringen i mycket hög grad

bestämmande för prestationer och bestämmelser i övriga försäkringsgrenar.

Det torde därför vara nödvändigt att klarlägga dessa konsekvenser genom

utformandet av en huvudlinje för hela socialförsäkringen, innan man kunde

göra ett definitivt uttalande om ändamålsenligheten av det framlagda för­

slaget. Av denna anledning borde förslaget icke lagfästas förrän förslag rö­

rande alla grenarna av socialförsäkring förelåge åtminstone i sina huvud­

linjer och dessa förslag underkastats en ingående granskning.

Jämväl riksförsäkringsanstalten finner det önskvärt, att en samordning

mellan den föreslagna sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde

komma till stånd. Men förutsättningen för en samordning måste naturligen

vara, att den läte sig genomföra på sådant sätt att fördelarna därav upp­

vägde de nackdelar, som mer eller mindre torde bli förknippade därmed.

Enligt anstaltens mening hade kommittén ej tillräckligt beaktat de stora svå­

righeter i olika hänseenden, vilka motte för en godtagbar lösning av frågan.

Försåkringsrådet anser, att fördelarna av en samordning av de sociala

sjuk- och olycksfallsförsäkringarna icke borde överdrivas. Lokalsjukkas­

sorna i allmänhet kunde icke tänkas förvärva personal med erforderlig

kompetens att handlägga ärenden i enlighet med bestämmelserna i olycks­

fallsförsäkringslagen. Förutsättningarna för ersättning enligt nämnda lag

vore ofta svåra att konstatera i det enskilda fallet och skulle förorsaka

lokalsjukkassornas personal avsevärt extra arbete. Spörsmålen om förutsätt­

ningarna för ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen förelåge skulle vid

många olycksfall komma att behandlas både av sjukkassor och försäkrings-

inrättningar vilket skulle komplicera administrationen. Det syntes därför

försäkringsrådet som om i den mån ersättning för olycksfall i arbete skulle

utgå från sjukkassorna detta borde ske efter samma regler som för sjuk­

domar i allmänhet.

Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anser det ovisst,

huruvida de med den av kommittén föreslagna samordningen mellan sjuk­

försäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen eftersträvade för­

delarna verkligen skulle nås. Enligt föreningens mening skulle en dylik sam­

ordning medföra risk för avsevärda nackdelar i olika hänseenden, och för­

slagets genomförande skulle möta betydande svårigheter. Sjukhjälpsutbetal-

ningarna skulle näppeligen påskyndas i någon avsevärd mån genom en dylik

samordning. Sjukkontrollen vid olycksfallsskadorna torde med nuvarande

systern i allmänhet fungera tillfredsställande och om den kontroll av olycks­

fallsskadorna som sjukkassorna kunde utöva bleve av större värde måste

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

73

enligt föreningens mening lämnas öppen, överflyttningen till sjukkassorna av viss del av skaderegleringen vid olycksfall torde icke medföra en admini­ strativ förenkling av det av försäkringen betingade arbetet i dess helhet. Föreningen hemställde, att frågan om en samordning mellan sjukförsäk­ ringen och den sociala olycksfallsförsäkringen i avseende å ersättningsutbetal- ningen gjordes till föremål för fortsatt utredning sedan den obligatoriska sjukförsäkringen trätt i kraft och man bättre kunde bedöma förhållandena än som för närvarande vore möjligt. Vid en sådan utredning borde jämväl beaktas, i vad mån eftersträvade förbättringar med fördel kunde ernås inom ramen av nuvarande organisation.

Tjänstemännens centralorganisation hemställer, alt någon samordning mellan sjukförsäkringen och en eventuell obligatorisk arbetslöshetsförsäkring icke komme till stånd. Artskillnaden mellan dessa båda former av social­ försäkring vore sådan, att en samordning absolut icke vore lämplig.

Mot den föreslagna detaljutformningen av sjukförsäk­ ringen lia i de angivna remissyttrandena framställts åtskilliga erinringar. Flertalet av dessa erinringar äro emellertid av den art, att de lämpligen böra beröras i det följande vid behandlingen av de olika avsnitten i försla­ get. I detta sammanhang torde endast böra anmärkas följande.

I fråga om sjukpenningklassernas antal ifrågasättes i ett yttrande, avgivet av Hallands läns landstings förvaltningsutskott, huruvida klassindelning borde förekomma och om icke sjukpenningen i stället borde utgå med ett för alla lika belopp. Placeringen i sjukpenningklass komme att vålla många svårlösta problem och det borde övervägas om ej en enhetlig avgift liksom enhetliga förmåner vore att föredraga. I andra yttranden, avgivna av försäkring sinspektionen, länsstyrelsen i Jönköpings län, Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet, sjukkasse förbundet, försäkringsbolags riksförbund och riksförbundet landsbygdens folk, påyrkas att sjukpenningklassernas antal måtte avsevärt reduceras. Till stöd därför åberopas att det stora antalet sjukpenningklasser komme att medföra ett onödigt tyngande administrativt arbete för sjukkassorna ävensom risk för att medlemmarna bleve placerade i annan sjukpenningklass än den, till vil­ ken de med sina inkomstförhållanden rätteligen bort hänföras. Pensionsstyrelsen, fattigvårds- och barnavårds förbundet, sjukkasseförbundet och landsorganisationen förorda att sjukpenningen för personer över 67 år bleve densamma som för övriga medlemmar.

I åtskilliga yttranden framhålles önskvärdheten av att sjukpenning­ beloppen ävensom familjetilläggen underginge en all­ män höjning. De föreslagna beloppen jämte familjetillägg ansåges icke utgöra tillräcklig ersättning för av sjukdom förorsakat inkomstbortfall, fram­ för allt icke inom de lägsta sjukpenningklasserna. Yrkanden i sådan rikt­ ning ha framförts av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, försäkringsinspek-

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Konen, Överståthållarämbetet, stadsförbundet, fattigvårds- och barnavårds-

förbundet, landsorganisationen samt riksförbundet landsbygdens folk. Å

andra sidan uttalar tjänstemännens centralorganisation att man knappast

kunde tänka sig en högre obligatorisk sjukpenning än 6 kronor om dagen,

då detta skulle medföra att många löntagare finge betala avsevärda premier

trots att deras försörjning under sjukdom kanske vore fullt tillfredsställande

ordnad genom de sjuklöneförmåner som arbetsgivarna tillämpade. Däremot

kunde övervägas införande av en frivillig påbyggnad av sjukpenningförsäk­

ringen med ytterligare ett par sjukklasser. Socialstyrelsen och tjänstemän­

nens centralorganisation framhålla härjämte, att sjukpenningen till de

familjeförsäkrade gifta kvinnorna vore för låg. Denna mening omfattas även

av sjukkasseförbundet, högerns centrala kvinnoråd och socialdemokratiska

kvinnoförbundet. Beträffande familjetilläggen påyrkas från flera håll att

barntillägg och maketillägg borde kunna anknytas

till moderns respektive hustruns sjukpenning. Därvid

framhålles, att hustrun understundom kunde vara den egentliga familjeför­

sörjaren eller i allt fall i betydande omfattning bidraga till familjens uppe­

hälle genom eget förvärvsarbete. Denna tanke kommer till uttryck i yttran­

dena av socialstyrelsen, försäkringsrådet och flertalet av de hörda kvinno­

organisationerna.

Den föreslagna karenstiden (3 dagar) har vunnit gillande av bland

andra medicinalstyrelsen, tjänstemännens centralorganisation samt ett fler­

tal länsstyrelser. Medicinalstyrelsen hemställer emellertid, att möjligheten

för en differentiering av karenstiden efter olika inkomst- eventuellt yrkes­

grupper prövades. Å andra sidan anses i åtskilliga yttranden den föreslagna

karenstiden alltför kort, och socialstyrelsen finner sig böra påyrka en ut­

sträckning av karenstiden till minst 6 dagar. I anslutning till den av herr

Bexelius framförda reservationen ha bland andra statskontoret, försåkrings-

inspektionen, ett flertal länsstyrelser och läkarförbundet uttalat sig för en

höjning av karenstiden till 7 dagar.

Den till förhindrande av överförsäkring föreslagna regeln, att

sammanlagda beloppet av sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga

90 % av den dagsinkomst, som motsvarade den för medlemmen fastställda

årsinkomsten av förvärvsarbete (90 %-regeln), föreslås av de fria sjukkas­

sornas förbund ersatt med en 100 %-regel. Förbundet framhåller, att in­

komstbehovet vid sjukdom ofta vöre större än under vanliga förhållanden,

och påpekar, att enligt förslaget de försäkrade själva finge vidkännas en ej

obetydlig del av kostnaderna för läkarvård och medicin. Särskilt för per­

soner vilka hade sin inkomst vid ett existensminimum skulle 90 %-regeln

innebära en kännbar beskärning av den ekonomiska standarden. I andra

yttranden, avgivna av statskontoret och länsstyrelserna i Jämtlands och Väs­

ternorrlands lån, anses däremot att en kontant sjukhjälp uppgående till 90 %

av arbetsinkomsten utgjorde en för svag påtryckning på vederbörande att

återgå i arbete och att det därför borde övervägas att utbyta 90 %-regeln

mot en 80 %-regel.

I fråga om sjukförsäkringsavgifternas storlek uttalar pen-

sionsstyrelsen, att den föreslagna lägsta avgiften för de sjukpennings- och

sjukvårdsförsäkrade — enligt förslaget i genomsnitt 28: 90 kronor för år —

torde vara väl hög för ett inkomstläge av 600—900 kronor om året. Det­

samma torde sägas om de två följande sjukpenningklasserna, motsvarande

inkomstgrupperna 900—1 200 kronor och 1 200—1 600 kronor. Med hänsyn

till frågans stora sociala betydelse förutsatte pensionsstyrelsen, att avgifter­

nas storlek såväl för enbart de sjukvårdsförsäkrade — vilka till stor del ut­

gjordes av tilläggspensionärer och andra med obetydliga inkomster och utan

nämnvärd betalningsförmåga — som för de lägst sjukpenningförsäkrade

foges under förnyad prövning.

Även beträffande statsbidragens avvägning ha vissa erin­

ringar gjorts. Pensionsstyrelsen och sjukkasseförbundet finna en skälig höj­

ning av medlemsbidraget önskvärd och anse det kunna ifrågasättas, örn ej

familjetilläggen helt borde bekostas av statsmedel. En höjning av medlems­

bidraget till sjukkassorna i Norrland förordas av socialstyrelsen. Länssty­

relsen i Jämtlands län tillstyrker en utjämning av avgifterna så att högre av­

gifter icke behöva uttagas inom vissa sjukkasseområden. I liknande riktning

uttalar sig även landskommunernas förbund.

En sådan anordning av avgiftsuppbörden att avgifterna kunde

inbetalas i samband med skatteuppbörden ifrågasättes av statskontoret, pen­

sionsstyrelsen, Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige

i Stockholm, svenska arbetsgivareföreningen, försäkringsbolags riksförbund

och trafiktjänstemännens riksförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

75

Sjukförsäkringspromemorian.

Sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande sjukvårdsförsäkringens utformning ifrågasättes i promemo­

rian den förändringen, att statsverket borde övertaga ansvaret för sjukhus­

avgifternas erläggande i den mån vården lämnades å allmän sal eller avdel­

ning. Därest ett dylikt ansvar för statsverket infördes, kunde sjukhusvården

utbrytas ur försäkringen. Enligt promemorian skulle detta för försäkringens

vidkommande medföra den beaktansvärda fördelen, att sjukvårdsavgifterna

kunde avsevärt sänkas, varjämte det administrativa arbetet kunde förenklas.

Kostnadsökningen för statsverket vid en sådan utbrytning uppskattas i pro­

memorian till ungefär 50 miljoner kronor örn året. Det framhålles emeller­

tid att icke obetydliga besparingar skulle uppkomma för landsting och i

landsting ej deltagande städer.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukpenningförsäkringen.

I fråga om sjukpenningförsäkringen har, vid sidan av kommitténs förslag

i denna del, i promemorian skisserats två alternativa förslag.

Enligt det ena alternativet —- betecknat såsom alternativ I — bibe­

hålies grundtanken i kommitténs förslag, nämligen att sjukpenningen jämte

familjetillägg skall utgöra ersättning för inkomstbortfall, som förorsakas av

sjukdom. Emellertid har sjukpenningklassernas antal väsentligen reducerats

varjämte beloppet av såväl sjukpenning som familjetillägg avsevärt höjts.

Sjukpenningklassernas antal föreslås således minskat till 6 enligt följande

skala:

Medlemmens årliga inkomst av

Sjukpenning-

förvärvsarbete uppgår till

klass

600 kronor men ej till 1 000 kronor .......................... 1

1000

»

»

»

» 1 800 » .............................. 2

1 800

»

»

*

» 2 700

»

3

2 700

»

*

»

» 3 600

»

4

3 600

»

»

»

> 4 500

»

5

4 500

» eller högre belopp....................................... 6

Denna sjukpenningskala föreslås tillämplig å alla sjukpenningförsäkrade

medlemmar oberoende av huruvida de fyllt 67 år eller icke. Sjukpenning­

beloppen i de olika klasserna föreslås till respektive 2, 3, 4, 5, 6 och 7 kro­

nor. Halv sjukpenning utgår med hälften av dessa belopp.

Till sjukpenningförsäkrad medlem skall, liksom i kommittéförslaget, ut­

givas familjetillägg till sjukpenningen. Familjetilläggen utgöras av maketill-

lägg och barntillägg. Maketillägg, som vid hel sjukpenning utgör 2 kronor,

utgår för hustru som är familjeförsäkrad eller som är sjukpenningförsäkrad

enligt andra sjukpenningklassen. Maketillägg utgår vidare, i det fall att gift

kvinna är medlem, för hennes man, om denne på grund av hans årsinkomst

av förvärvsarbete ej uppgår till minst 600 kronor icke är sjukpenningförsäk­

rad eller om han är sjukpenningförsäkrad enligt första eller andra sjuk­

penningklassen.

Barntillägg, som till hel sjukpenning utgör en krona, utgår för varje

hemmavarande barn under 16 år. Äro båda föräldrarna medlemmar utgår

barntillägg till varderas sjukpenning; om i dylikt fall båda samtidigt äro

sjuka utgår dock barntillägg endast till den enes sjukpenning.

Familjetillägg till halv sjukpenning skall utgå med hälften av angivna

belopp.

Enligt promemorian bli således makar helt jämställda med avseende på rät­

ten att uppbära barntillägg till sjukpenning, och likställigheten makarna

emellan har vidare utsträckts därhän, att självständigt försäkrad gift kvinna

äger uppbära maketillägg till egen sjukpenning, därest mannens årsinkomst

av förvärvsarbete icke uppgår till 1 800 kronor.

Kungl. Majlis proposition nr 312.

77

Gift kvinna, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 000 kronor

och som sammanlever med sin man, blir icke självständigt försäkrad utan

endast försäkrad i egenskap av familjemedlem. I denna del intager alltså

promemorian samma principiella ståndpunkt som kommittéförslaget. För den

familjeförsäkrade kvinnan föreslås en sjukpenning av 1: 50 kronor och å

denna sjukpenning skall utgå ett barntillägg å en krona, därest makarna ha

ett eller flera barn under 10 år som vistas i hemmet.

Barn under 16 år skola, såsom enligt kommittéförslaget, icke vara sjuk-

penningförsäkrade utan endast sjukvårdsförsäkrade.

I överensstämmelse med kommittéförslaget skall för tid, då sjukpenning-

försäkrad åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempen-

ning. Hempenningen skall utgöra hälften av den sjukpenning, som eljest

tillkommer försäkrad, dock lägst 2 kronor, samt för familjeförsäkrad

hustru 1: 50 kronor. Å hempenningen skola utgå familjetillägg med samma

belopp som om vederbörande erhållit sjukpenning.

Såsom maximeringsregel föreslås gälla, att sammanlagda beloppet av

sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga den inkomst som motsvarar

V360 av den för medlemmen fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete eller,

där endast halv sjukpenning utgives, 50 % av denna inkomst. Vid tillämp­

ningen av ifrågavarande regel anses emellertid den som är försäkrad enligt

första eller andra sjukpenningklassen alltid ha en inkomst per dag av minst

2 respektive 3 kronor. I promemorian har således kommittéförslagets 90 lås­

regel ersatts med en motsvarande 100 %-regel.

Karenstiden enligt detta alternativ föreslås oförändrad eller till 3 dagar.

Sjukpenningförsäkringen enligt det andra departementsalternativet — be­

tecknat alternativ II — innebär en principiell avvikelse från kommitté­

förslaget. Detta alternativ tager således icke direkt sikte på storleken av det

av sjukdomen vållade inkomstbortfallet, utan sjukpenningens uppgift är här

att vid sjukdom garantera den försäkrade ett belopp som skall innefatta ett

rimligt skydd mot umbäranden och nöd (minimistandard). Från denna ut­

gångspunkt föreslås att sjukpenningen skall utgå med ett för alla lika belopp

och jämte förekommande familjetillägg motsvara vad som vid sjukdom rimli­

gen kräves för den försäkrades och hans familjs försörjning. Den sålunda för

alla lika sjukpenningen föreslås till 3: 50 kronor per dag, dock att för per­

soner under 18 år föreslås en sjukpenning av allenast 2 kronor. Halv sjuk­

penning skall utgå med hälften av angivna belopp. Som komplement till en

så beskaffad obligatorisk försäkring förutsättes emellertid en frivillig stats­

understödd försäkring avsedd att i görligaste mån garantera levnadsstan­

dardens upprätthållande i det särskilda fallet. Denna frivilliga försäkring

föreslås ha fyra eller tre sjukpenningklasser med sjukpenningbelopp från

1:50 till 4:50 kronor. Även enligt detta alternativ skall till sjukpenning-

försäkrad medlem utgivas familjetillägg till sjukpenningen, och familjetill-

lägget utgöres jämväl här av maketillägg och barntillägg. Maketillägg utgår

Kungl. Majda proposition nr 312.

för make oberoende av hans eller hennes inkomst av förvärvsarbete och föreslås till 2 kronor. Barntillägg utgår med en krona för varje hemma­ varande barn under 16 år. Familjetillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av nämnda belopp.

Äro båda makarna medlemmar av sjukkassa, skall familjetillägg utgå en­ dast till den av makarna, vilken är att anse såsom den huvudsakliga försör- jaren d. v. s. i regel mannen. Är i undantagsfall hustrun den huvudsakliga försörjaren och önska makarna att familjetilläggen nied anledning härav skola anknytas till hennes sjukpenning, skall anmälan härom göras till sjuk­ kassan och därvid styrkas att hustruns arbetsinkomst överstiger mannens. Bifalles ansökningen gäller beslutet härom från och med ingången av må­ naden efter den, då beslutet meddelas, till ingången av månaden efter den, då nytt beslut meddelats.

Gift kvinna, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 900 kronor, skall, om hon sammanlever med mannen och denne är försäkrad enligt lagen, omfattas av familjeförsäkringen på samma sätt som enligt alternativ I. Sjuk­ penningen bestämmes även här för hennes vidkommande till 1: 50 kronor. Å denna sjukpenning utgår ett barntillägg å en krona, därest makarna ha ett eller flera barn under 10 år, som vistas i hemmet.

Barn under 16 år bli såsom enligt alternativ I ej sjukpenningförsäkrade. Hempenningen föreslås bestämd till 2 kronor eller, såvitt angår familje- försäkrad hustru, 1: 50 kronor. Å hempenningen skall utgå familjetillägg med samma belopp som örn vederbörande erhållit sjukpenning.

Någon begränsning av sjukpenningens och familjetilläggets sammanlagda belopp med hänsyn till den försäkrades arbetsinkomst föreslås icke enligt detta alternativ. Däremot införes en maximeringsregel av innebörd att ingen må uppbära barntillägg för flera än fem barn. Den högsta kontanta sjuk­ hjälpen enligt alternativ II blir alltså (3:50 + 2:—+ 5:—) 10 kronor 50 öre om dagen.

Med hänsyn till karenstidens längd föreslås de sjukpenningförsäkrade in­ delade i två grupper. Till den ena gruppen, för vilken skulle gälla en karens­ tid av 3 dagar, skulle hänföras arbetstagare, familjeförsäkrade gifta kvinnor samt sådana självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelsen vore direkt beroende av deras egen dagliga arbetsinsats. Till sistnämnda kategori bleve att hänföra bland andra mindre hantverkare och affärsidkare samt vissa fria yrkesutövare såsom läkare, advokater och därmed jämställda. Till den andra gruppen, för vilken skulle gälla en karenstid av 4 veckor, skulle hänföras övriga självständiga företagare. Hit äro att räkna bland andra industri­ idkare samt sådana handlande och hantverkare, vilkas rörelser vore av större omfattning, ävensom lantbrukare. Rörande de försäkrades hänförande till den ena eller andra gruppen föreslås följande gälla. Året före det då den nya lagstiftningen träder i kraft ha sjukkassorna att på eget initiativ pröva till vilken grupp de försäkrade skola höra. Sjukkassorna skola där­ efter årligen företaga en översyn av medlemsbeståndet i förevarande hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

79

seende. Sjukkassans beslut tillämpas från och med den 1 januari året efter det då beslutet meddelas. Beträffande dem, som under löpande kalenderåret bli sjukpenningförsäkrade, sker hänförandet till respektive grupp vid in­ skrivningen. Beslutet härom tillämpas till utgången av följande kalenderår.

Det kan anmärkas att av de år 1950 självständigt försäkrade 2 059 500 beräknas komma att tillhöra gruppen med den kortare karenstiden och 417 400 gruppen med den längre karenstiden.

Enligt det förslag, som skisserats för den frivilliga försäkringen, skall sjukpenningförsäkrad medlem beredas tillfälle att i den allmänna sjukkassa, varav han är medlem, frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenning utöver den som utgives på grund av den obligatoriska försäkringen.

Sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen föreslås till respektive 1:50,

2. 50, 3: 50 och 4: 50 kronor per dag. Sammanlagda beloppet av sjukpen­ ningarna från den obligatoriska och den frivilliga försäkringen skulle alltså utgöra respektive 5, 6, 7 och 8 kronor. Alternativt kunde sjukpenningen inom den frivilliga försäkringen bestämmas till 1: 50, 3 respektive 4: 50 kronor per dag. Frivillig försäkring skall ej få beviljas någon efter fyllda 55 år. Ej heller må sådan försäkring meddelas annan än den som har god hälsa och icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning.

Frivilligt försäkrad må icke tillerkännas sjukpenning för sjukdomsfall, som inträffat under de första sex månaderna efter det försäkringen beviljats. Vad nu sagts skall dock icke gälla, där sjukdomen föranletts av olycksfall.

Till förebyggande av överförsäkring skall det åligga sjukkassorna att tillse, att sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obli­ gatoriska försäkringen och sjukpenningen från den frivilliga försäkringen icke överstiger den försäkrades normala arbetsinkomst. Den som begär frivil­ lig försäkring för erhållande av viss sjukpenning har därför att till kassan lämna uppgift örn sina inkomstförhållanden i vad avser inkomst av förvärvs­ arbete; och kassan får icke bevilja försäkring till högre belopp än som nyss sagts. Vid inträffat försäkringsfall har sjukkassan att pröva huruvida det sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska försäkringens och den frivilliga försäkringens sjukpenning överstiger den normala dagsinkomsten. Befinnes detta vara fallet, sker erforderlig reduk­ tion å sjukhjälpen från förstnämnda försäkring.

Samma karenstid — 3 dagar respektive 4 veckor — som föreslagits för den obligatoriska försäkringen skall gälla också för den frivilliga för­ säkringen.

Finansiering och avgiftsuppbörd.

Beträffande försäkringens finansiering föreslås i promemo­ rian ingen ändring i kommitténs förslag alt försäkringen skall finansieras

80

genom avgifter av de försäkrade samt statsbidrag. Saväl i fråga örn avgif­

terna som statsbidragen föreslås emellertid betydande avvikelser från kom­

mittéförslaget, i det att de av kommittén föreslagna avgifterna väsentligt

sänkts.

Enligt alternativ I har eftersträvats sådan utformning av statsbidragen,

att avgifterna vid en tillfredsställande sjukkontroll icke skola i nämnvärd

mån behöva överstiga 2,5 % av lägsta inkomsten i varje sjukpenningklass,

d. v. s. i första klassen 15 kronor, i andra klassen 25 kronor etc. I genomsnitt

skulle enligt detta alternativ avgifterna kunna beräknas för enbart sjukvårds-

försäkringen till 8 kronor samt för sjukvårds- och sjukpenningförsäkringen

till 15: 85 kronor (sjukpenning 2 kronor), 25: 10 kronor (sjukpenning 3 kro­

nor), 44:35 kronor (sjukpenning 4 kronor), 63:60 kronor (sjukpenning 5

kronor), 72: 85 kronor (sjukpenning 6 kronor) och 82: 10 kronor (sjukpen­

ning 7 kronor).

I det andra förslaget, alternativ II, ha statsbidragen för den obligatoriska

försäkringen konstruerats med ledning av den principen, att för sjukpenning-

försäkrade medlemmar över 18 år, som äro hänförliga till gruppen med den

kortare karenstiden, d. v. s. huvuddelen av de försäkrade, avgifterna vid en

tillfredsställande sjukkontroll borde stanna vid omkring 18 kronor per år. I

avsaknad av klassindelning kunna avgifterna ej differentieras efter den för­

säkrades inkomst. I övrigt skola de sammanlagda avgifterna komma att

utgå med följande genomsnittliga belopp för nedan angivna kategorier:

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Kategori

Årsavgift kr.

3: —

j

Sjukvårdsförsäkring och sjukpenning

18: —

12: —

12: —

»

under» »

»

»

»

.................................................

8: —

Enligt den frivilliga försäkringen enligt detta alternativ skulle — under

förutsättning att anslutningen till densamma bleve ungefär 75 % — avgif­

terna för de försäkrade med den kortare karenstiden beräknas till följande

genomsnittliga belopp:

Sjukpenning

Årsavgift kronor

1:50 ................................................................. 13:50

2:50 ................................................................. 22:50

3:50 ................................................................. 31:50

4:50 ................................................................. 40:50

För försäkrade med den längre karenstiden beräknas avgifterna till 13

av nämnda belopp.

Därest sjukpenningen, såsom alternativt ifrågasatts, bestämdes till respek­

tive 1: 50, 3: — och 4: 50 kronor, anses detta icke medföra någon väsentlig

förändring av avgiftsnivån.

81

I efterföljande tabell ha sammanställts de enligt alternativ I och II beräk­ nade genomsnittsavgifterna. Till jämförelse lia även angivits avgifterna en­ ligt socialvardskommitténs förslag ävensom nu gällande avgifter (ungefärligt genomsnitt).

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

i

Alt. II

Soc.-

Nu gäll. avg.

Alf. I

3 dag. kar.-tid

28 dag. kar.-tid

vårdskomm.

Ensam­ stående

Äkta makar3

: Enbart sjukvårdsersättning............ 1 Sjukvårdsers. och sjukp.:

8: —

3: — 3: —

14: 65

5:40

Sjukpenning 1

2

50........................

15:85 12:—1

8:—1

28: 90 38: 65

21: — 27: 60

42: — 48: 60

2 50........................

— —

48: 40

34: 80 55: 90

l

............................. 25:10

55: 15

42: — 63: —

3 50........................ — 18: —

12: — 61:90

49:20 70:20

4 —........................ 44: 35

68:65 56: 40

77: 40

5 —........................ 63: 60

31:50* * 21:—*

82: 15 70: 80

91: 80

6 —........................ 72:85 40: 50

27: — 95: 65

85: 20

106: 20

7 —........................ 82: 10 49: 50

33: —

_ _

8

.........................

58:50

39: —

— —

Statsbidragen föreslås i enlighet med kommittéförslaget skola utgå i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag. I fråga örn statsbidragens storlek skiljer sig emellertid departementspromemorian i be­ tydande mån från kommittéförslaget.

Enligt alternativ I skall sjukhjälpsbidraget utgå med följande procentuella andel av de nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, näm­ ligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare........... ca 50 %

b) läkemedel .................................................................................................... 50 »

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt .... ca 50 »

d) medlemmarnas och de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjuk-

och hempenning.......................................................................................... 20 »

e) make- och barntillägg ............................................................................... 100 »

Medlemsbidrag föreslås utgå enligt kommittéförslaget. Avgiftslindringsbidrag föreslås utgå med 20 kronor för varje sjukpenning- försäkrad medlem, som vid årets slut tillhör första eller andra sjukpenning­ klassen, samt med 10 kronor för varje sjukpenningförsäkrad medlem, som vid årets slut tillhör tredje sjukpenningklassen.

Det föreslås alltså att kostnaderna för make- och barntillägg skola i sin helhet bestridas av statsmedel samt att avgiftslindringsbidraget liöjes i bety­ dande mån.

Med tillämpning av samma antaganden i fråga örn inkomst- och familje­ förhållanden, sjuklighet m. m., som ligga till grund för socialvårdskommit-

1 För försäkrade, som ej fyllt 18 år.

1

Dessa och följande avgifter avse sammanlagd avgift till obligatorisk och frivillig försäkring.

* Tillhopa då hustrun har 1: 50 kr. i sjukpenning.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

(J

82

Kungl. Majlis proposition nr 312.

téns på 1937 års inkomstläge byggda beräkningar, skulle statsbidragen

komma att utgå under år 1950 med 126,4 miljoner kronor och år 1960 med

131,5 miljoner kronor.

Försäkringens årskostnader nämnda år, beräknade på grundval av social-

vårdskommitténs antagande rörande 1937 års inkomstläge, skulle utgöra

225,3 respektive 243,3 miljoner kronor.

Med hänsyn till den förskjutning av inkomstläget, som ägt rum sedan år

1937, har en särskild undersökning verkställts rörande den därav föranledda

ökningen av försäkringskostnaderna. Därvid har antagits att sedan år 1937

en inkomstökning ägt rum med 50 % i inkomstlägena upp till 1 500 kronor,

med 40 % i inkomstlägena 1 500—3 000 kronor och med 35 % i högre in­

komstlägen. Resultatet av dessa beräkningar är, att statsbidragen åren 1950

och 1960 skulle utgöra 135,3 respektive 141,4 miljoner kronor.

Försäkringens årskostnader åren 1950 och 1960 skulle enligt denna beräk­

ning bli 260,2 respektive 281,2 miljoner kronor.

Vid en obligatorisk försäkring enligt alternativ 11 föreslås sjukhjälpsbidrag

utgå med följande procentuella andel av de nettoutgifter under året, som

skola stanna å sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare........... ca

b) läkemedel ....................................................................................................

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt .... ca

d) medlemmarnas och de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjuk-

och hempenning.........................................................................................

e) make- och barntillägg ...............................................................................

Medlemsbidrag föreslås utgå enligt kommittéförslaget.

Avgiftslindringsbidrag föreslås utgå med 15 kronor för varje sjukpenning-

försäkrad medlem. För medlem, som är enbart sjukvårdsförsäkrad, skall utgå

sådant bidrag med 5 kronor.

I detta fall skall alltså avgiftslindringsbidrag utgå även för enbart sjuk-

vårdsförsäkrade. Därest sådant bidrag ej infördes, skulle för de enbart sjuk-

vårdsförsäkrade behöva uttagas en avgift av 8 kronor. Denna avgift skulle

överensstämma med den avgift, som i genomsnitt utginge för medlemmar

under 18 år med lång karenstid. Då det emellertid skulle vara stötande att

tillämpa samma avgift för två grupper med så väsentligt olika förmåner, har

ett avgiftslindringsbidrag för de enbart sjukvardsförsäkrade ansetts pa

sin plats.

Statsbidragskostnaderna åren 1950 och 1960 för den obligatoriska försäk­

ringen enligt alternativ II beräknas vid 1937 ars inkomstläge till 181,5 respek­

tive 191,8 miljoner kronor och vid nuvarande inkomstläge till 190,1 respek­

tive 200,8 miljoner kronor.

Den obligatoriska försäkringens årskostnader åren 1950 och 1960 beräk­

nas vid 1937 års inkomstläge till 231,7 respektive 248,7 miljoner kronor och

vid nuvarande inkomstläge till 241,8 respektive 259,5 miljoner kronor.

50 %

50 »

50 »

50 »

100

»

83

Med hänsyn till önskvärdheten av att den frivilliga försäkringen vinner största möjliga anslutning har statsbidrag om 20 % av kostnaderna ansetts böra utgå till densamma. Med maximal anslutning beräknas årskost­ naden vid 1937 års inkomstläge till omkring 12 miljoner kronor. Därest an­ slutningen komme att bli cirka 75 %, kunde årskostnaden beräknas till om­ kring 10 miljoner kronor. Med ett statsbidrag av 20 % bleve statsverkets andel av årskostnaden ungefär 2 miljoner kronor. Vid nuvarande inkomst­ läge kunde årskostnaden vid maximal anslutning beräknas till omkring 27 miljoner kronor. Antages att anslutningen komme att stanna vid omkring 75 %, bleve hela kostnaden ungefär 20 miljoner kronor. Med ett statsbidrag av 20 % skulle statens kostnad då bli cirka 4 miljoner kronor.

En sammanställning av statsbidragen vid nuvarande inkomstläge enligt alternativ I och II visar följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Försäkringsgren

Alt. I

Alt. II

1950

1960

1950 1960

I Läkarvård...............................

18 3

18,3

9.0 0,9 64,0

32,2

6.0 14,9 44,8

4,0

18,9

9,3 1,0 72,1

31,7

6,0 15.4 46.4

4,0

Läkemedel........................

q q

1 Intagning å och återresa från sjukhus........ [ Sjuk- och hempenning...........................

0,9 30.9

24.1

6,0 14.9 31.2

1,0 34,8

23,7

| Familjetillägg: ; till självständigt försäkrade......................

till familjeförsäkrade.............. Medlemsbidrag........................... Avgiftslindringsbidrag.............. Frivillig försäkring......................

Summa 135,3

141,4

194,1

204,8

Härtill kommer den kostnadsökning, sannolikt ungefär 50 miljoner kronor örn året, som uppstår för statsverket, därest statsverket övertager ansvaret för sjukhusavgifternas erläggande.

I detta sammanhang må erinras örn att försäkringens sammanlagda kost­ nader åren 1950 och 1960 vid nuvarande inkomstläge beräknas bli, vid alter­ nativ I 260,2 respektive 281,2 miljoner kronor och vid alternativ II 261,8 respektive 279,5 miljoner kronor.

I fråga örn avgiftsuppbörden förutsättes i promemorian att vid tidpunkten för ikraftträdandet av en lag örn allmän sjukförsäkring det nu­ varande skatteuppbördssystemet är omlagt, så att utskylderna för viss in­ komst kunna erläggas i sa nära samband som möjligt med inkomstförvärvet, och det föreslås att uppbörden av försäkringsavgifterna i den obligatoriska försäkringen, vare sig denna anordnas enligt alternativ I eller II, anknytes til! ett sålunda omlagt skatteuppbördssystem.

Beträffande den frivilliga försäkringen enligt alternativ II föreslås att be­ stämmelser om avgiftsuppbörd upptagas i kassornas stadgar. Bestämmelserna anses kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller. Även härvidlag .skulle man dock kunna tänka sig att uppbörden av avgif­ terna ägde rum i samband med skatteuppbörden.

84

Kungl. Maj:t$ proposition nr 312.

Yttranden angående sjukförsäkringspromemorian.

Sjukvårdsförsäkringen.

Ehuru i sjukförsäkringspromemorian allenast mera i förbigående berörts

tanken, att all sjukhusvård å allmän sal eller avdelning skulle göras kostnads­

fri för vårdtagaren därigenom att statsverket övertoge ansvaret för denna

vård, har frågan om utbrytning av sjukhusvården ur försäk­

ringen blivit föremål för uppmärksamhet i ett flertal yttranden. Därvid

har utbrytningen av sjukhusvården principiellt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, pensions-

stijrelsen, försåkringsinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, försvarets

sjukvårdsförvaltning, en ledamot av socialvardskommittén, sjukkasseför-

bundet, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, försäkringsbolags

riksförbund, de fria sjukkassornas förbund, landsorganisationen, riksför­

bundet landsbygdens folk, tjänstemännens centralorganisation och yrkes­

kvinnors samarbetsförbund. I vissa fall synes emellertid vederbörande re­

missinstans därvid ha utgått ifrån att den skulle erhålla tillfälle att åter­

komma till detta spörsmål, sedan departementsutredningen därom slutförts.

Förslaget i denna del har avstyrkts av lantarbetsgivareföreningen,

varjämte länsstyrelsen i Älvsborgs län, stadsförbundets sjukvårdsdelegation

och högerns centrala kvinnoråd uttalat vissa betänkligheter mot detsamma.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke upptagit före­

varande spörsmål till bedömande, vissa — bland dem landstingsförbundet

— under uttalande, att det förutsattes att tillfälle skulle beredas vederbö­

rande att, när utredningen i denna fråga avslutats, härutinnan framföra sina

synpunkter.

I de yttranden, vari utbrytningen tillstyrkts, har i huvudsak framhållits,

att det vore rimligare att kostnaderna för sjukhusvården helt sloges ut på

medborgarna efter de för beskattningen gällande grunderna än att de lades

på individerna efter huvudtalet. Genom överflyttningen av sjukhusavgif­

terna å statsverket skulle den sjuke bli befriad fran bestridandet av avgifter

för vårdtid, som sträckte sig utöver den för sjukkassorna bestämda sjuk-

hjälpstiden. En sådan utvidgning av samhällets bistånd beträffande sjuk­

vården vöre ur social synpunkt behjärtansvärd. I administrativt hänseende

innebure överflyttningen på staten stora förenklingar både för landstingen

och sjukkassorna. Att sjukkassornas kontrollverksamhet med avseende å de

försäkrades anlitande av sjukhusvård skulle komma att bortfalla vore ej

ägnat att inge större betänkligheter, då möjligheten för kassornas kontroll­

organ att påverka tillströmningen till sjukhusen vore obetydlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

85

De som ställt sig avvisande till ifrågavarande förslag ha åberopat, att för- säkringslinjen borde bibehållas, enär denna skapade ansvarskänsla hos med­ borgarna och ledde till större rättvisa. Om staten ställde sig såsom garant för sjukhusavgifterna, förelåge risk för att sjukhusägarnas rätt att organi­ sera sjukvården skulle komma att inskränkas. Förslagets genomförande skulle medföra en ökad belastning av sjukhusen, som endast kunde bemäst­ ras genom utökning av såväl den slutna som den öppna vårdens resurser. Den administrativa förenklingen torde för sjukkassornas del icke bli av någon mera avsevärd omfattning.

I vissa yttranden, vari man uttalat sig för sjukhusvårdens utbrytande ur sjukförsäkringen, har ifrågasatts, huruvida icke även övriga delar av sjukvården kunde helt eller delvis lösgöras från försäkringen. En fullständig utbrytning ifrågasättes av försäkrings­ bolags riksförbund, som framhåller att — sedan sjukhusvården utbrutits ur den allmänna försäkringen -— avgifterna för sjukvårdsförsäkringen i övrigt skulle bli mycket låga (8 respektive 3 kronor) i förhållande till totalkostnaden. Med hänsyn härtill och då handhavandet av ifråga­ varande uppgifter ur administrativ synpunkt hörde till de för sjukkassorna mest kostnadskrävande, torde beaktansvärda fördelar kunna vinnas genom en begränsning av den allmänna sjukförsäkringen till att avse endast sjuk­ penningförsäkring. En närmare undersökning borde ske av möjligheterna att bereda de försäkrade, d. v. s. hela svenska folket, de förmåner i sjuk- vårdshänseende, som åsyftades såväl enligt socialvårdskommitténs förslag som i departementspromemorian, utan att sjukkassorna belastades med handhavandet av ifrågavarande uppgifter. Förvaltningsmässigt måste dessa uppgifter kräva kostnader, som icke stöde i rimlig proportion till de försäk­ rades egna avgifter eller till de utgående förmånerna.

Enligt de fria sjukkassornas förbund borde läkarvården och läkemedlen helt bekostas av allmänna medel. Ett minimikrav vore att barnen erhölle fri läkarvård och medicin. Skulle emellertid läkemedlen bekostas av staten endast till 50 %, borde detta kunna ordnas i form av rabatt hos apoteken utan att sjukkassorna anlitades såsom mellanled. Det statliga bidraget skulle ju lämnas mot att läkare utskreve recept, och behovsprövning skulle härvid­ lag icke göras av sjukkassorna.

Yrkeskvinnors samarbctsförbund anser, att genom sjukvårdens utbryt­ ning uppnåddes en principiellt betydligt klarare gränsdragning mellan den sociala försäkringen och den offentliga hushållningen. Sjukförsäkringen skulle då i direkt parallell med annan socialförsäkring, t. ex. ålderdoms- och arbetslöshetsförsäkringen, avse risken för inkomstbortfall. Möjlighe­ terna att sammankoppla de olika socialförsäkringsformerna till ett enhetligt system syntes därmed betydligt ökade.

Pensionsstgrelsen yttrar, alt — ehuru styrelsen närmast med tanke på organisationssvårigheter tidigare betecknat frågan om läkarvårdens frigö­

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rande från försäkringen närmast såsom en framtidstanke — styrelsen gärna

skulle se att frågan härom finge en snabbare lösning än styrelsen tidigare

ansett sig kunna räkna med. I fråga örn läkemedlen framhåller pensions-

styrelsen, att genom en utbrytning därav skulle i administrativt avseende

uppkomma betydande fördelar för försäkringen.

Läkemedelsersättningens utbrytande förordas även av länsstyrelsen i

Jämtlands län, Sveriges yngre läkares förening samt olika myndigheter i

Stockholms stad. Sålunda framhåller t. f. inspektören hos sjukhusavgifts-

dclegerade i Stockholm, till vilkens yttrande avgiftsdelegerade ansluta sig,

att skälen att undantaga medicinen från försäkringen vöre än starkare än

beträffande sjukhusvården. I yttrandet anföres vidare:

Medan det, vad det gäller sjukhusvården, är för försäkringstagaren av

föga betydelse, om den blir fri eller om sjukkassan betalar densamma, har

han beträffande medicinen ett direkt intresse av om det ordnas på det ena

eller andra sättet. Går man försäkringsvägen enligt kommitténs och departe­

mentets åsikter, måste var och en förskottera medicinkostnaden för att

sedan återfå viss del av eller hela kostnaden genom sjukkassan. Det är

svårt att förstå denna omständliga väg. Förutom det besvär, som åsamkas

genom att vända sig till två instanser, apoteket och sjukkassan, i stället för

enbart den förra, måste det socialt vara mer tillfredsställande, att veder­

börande själv endast behöver betala sin andel i kostnaden, vilket han i fler­

talet fall kan klara. Skall däremot hela kostnaden betalas, kanske detta i

många fall måste påkalla fattigvårdsmyndighetens medverkan.^ Den vinst

man gör i administrationskostnader genom den fria sjukhusvården torde

åtminstone för sjukkassornas del till stor del bli illusorisk genom att bevara

medicinförsäkringen. Det belyses bäst av att hänvisa till vad pensionssty-

relsen, som även påyrkat medicinens undantagande från försäkringen, an­

fört i denna punkt, då styrelsen uppskattar läkemedelsköpens antal till

9 miljoner årligen. För Stockholms del torde de därför kunna uppskattas

till minst en miljon per år. Vilken oerhörd belastning det måste bli för apo­

tek och sjukkassa att utfärda, granska och likvidera denna miljon räkningar

ligger i öppen dag.

Sjukpenningförsäkringen.

I det stora flertalet yttranden, i vilka man tagit ställning till frågan om

sjukpenningförsäkringens utformning, har man givit sin principiella anslut­

ning till att en sådan försäkring genomföres i huvudsaklig överensstämmelse

med de riktlinjer, som angivits i något av de båda departementsalternativen,

och således ansett dessa vara att föredraga framför socialvårdskommitténs

förslag. Allenast länsstyrelsen i Östergötlands län, svenska arbetsgivareför­

eningen, lantarbetsgivareföreningen och Sveriges yngre läkares förening ha

förklarat sig icke kunna ge sin anslutning till någotdera av

dessa alternativ utan ansett att socialvårdskommitténs förslag —

ehuru med olika ändringar i detaljerna — borde bli normgivande för en lag

örn allmän sjukförsäkring.

Av övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha de flesta givit

alternativ I företräde framför alternativ II. Denna ståndpunkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

87

företrädes av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försök- ringsrädet, försäkringsinspeklionen, pensionsstyrelsen jämte 18 centralsjuk­ kassor och 13 lokalsjukkassor, medicinalstyrelsen, socialvårdskommittén,

Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Kris­ tianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands Örebro och Jämtlands län, landstingsförbundet och samtliga de landstings förvaltningsutskott, som yttrat sig i ärendet med undantag av Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet, landskommunernas för­ bund, fattigvårds- och barnavårdsförbundet, sjukkasseförbundet, försäk­ ringsbolags riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, landsorganisationen, lantbruksförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet och högerns centrala kvinnoråd.

Alternativ II har i princip biträtts av länsstyrelserna i Upp­ sala, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Västmanlands, Kop­ parbergs, Gävleborgs, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län,

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, 9 ccntralsjukkassor och 5 lokalsjukkassor, de fria sjukkassornas förbund, tjänstemännens centralorga­ nisation, riksförbundet landsbygdens folk, folkpartiets kvinnoförbund, lands­ bygdens kvinnoförbund samt socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Av dem, som sålunda givit sin anslutning till någotdera av ifrågavarande alternativ, ha emellertid flera framfört betänkligheter av principiell art och i åtskilliga fall har i olika avseenden riktats kritik mot den föreslagna ut­ formningen av försäkringen enligt såväl det ena som det andra alternativet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, försvarets sjukvårdsförvaltning, 1944 års uppbördsberedning, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmo­ dersföreningars riksförbund ävensom en centralsjukkassa och en lokalsjuk­ kassa ha icke tagit ställning till ifrågavarande principspörsmål.

De erinringar av allmän natur, som i remissyttrandena riktas gemensamt mot promemorians båda alternativ, avse främst frågan om sjukförsäk­ ringens finansiering och dess samband med övrig social­ försäkring. Socialstyrelsen uttalar sålunda, att den visserligen funne de i promemorian redovisade jämkningsförslagen utformade som rationella och radikala konsekvenser av en uppfattning, som i sjukförsäkringen ville se den mest effektiva sociala metoden för att undanröja sjukdom såsom orsak till fattigdom. I promemorian ifrågasatta förbättringar av förmå­ nerna och förenklingar av systemet hade emellertid kunnat utformas en­ dast genom bortseende från de hänsyn, som bundit socialvårdskommitténs förslag, nämligen hänsynen till kostnadsramen och anknytningen till försäk­ rings- och understödsformer i närliggande hjälpformer. I och för sig hade socialstyrelsen icke något att erinra mot att förmånerna i sjukförsäkringen ökades och avgifterna sänktes i den omfattning som föreslagits i promemo­ rian. Styrelsen ansåge sig dock böra uttala, att det syntes vara möjligt att med en tämligen måttlig ökning av den kostnadsram, som läge lill grund

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

för kommitténs förslag, åstadkomma en allmän sjukförsäkring, som gåva ett

tillfredsställande skydd mot sjukdomarnas ekonomiska skadeverkningar,

samt att styrelsen ansåge flera av de övriga nu föreliggande stora och kost­

nadskrävande sociala reformfrågorna vara av större angelägenhetsgrad än

ett ytterligare utbyggande av sjukförsäkringen.

Medicinalstyrelsen kan icke finna, att bärande skäl anförts för ett frångå­

ende av den tidigare tillämpade principen att den allmänna sjukförsäkringen

alltfort baserades på den enskildes ekonomiska medansvar för erhållande av

försäkringens förmåner även om dessa anpassades så, att de bättre än hit­

tills fyllde sin uppgift inom socialvården.

För säkring srådet betonar, att det vöre av betydelse att veta hur övrig so­

cial försäkring och allmän understödsverksamhet vore avsedd att utformas.

Kännedom härom bleve av ännu större betydelse, då man såsom i departe-

mentsförslagen, särskilt i alternativ II, i hög grad närmade sig understöds-

karaktären. Sjukhjälp från staten av så stor ekonomisk betydelse för den

enskilde som den föreslagna måste antingen anpassas efter övriga sociala

hjälpformer eller ock dessa efter sjukhjälpen. Försiktighetsskäl talade för att

staten icke för sjukhjälpen engagerade sig med så stora belopp, att genom­

förandet av andra sociala reformer försvårades. Därest sjukhjälp skulle utgå

i den omfattning som föreslagits i promemorian, borde därför övervägas om

icke statsbidragsandelen i kostnaden borde minskas och de försäkrades an­

del höjas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att båda alternativen innebure

en icke önskvärd överflyttning av tyngdpunkten i fråga om försäkringens

finansiering från försäkringstagarna till staten. Av såväl psykologiska som

ekonomiska skäl borde försäkringen bygga på den av kommittén förordade

självhjälpsprincipen. Även örn departementsförslagen ur rent tekniska och

administrativa synpunkter vore kommittéförslaget överlägsna, kunde dock

de fördelar, som alternativen ur nämnda synpunkter företedde, icke tiller­

kännas avgörande betydelse.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att, sedan kommittén lämnat

sitt betänkande, några omständigheter icke inträffat som motiverade ett upp­

tagande av huvudprinciperna i sjukförsäkringen ur nya synpunkter. För­

eningen hyste de allvarligaste farhågor för att nuvarande statsfinansiella

läge icke medgåve de betydligt ökade statsbidrag för genomförande av för­

säkringen, som promemorian gåve vid handen. Det vöre nödvändigt med en

fullständig sammanställning av statens utgifter för den på olika områden

planerade utvidgningen av socialvården, så att det bleve möjligt att bedöma

i vad mån och under vilka förutsättningar möjlighet förelåge för svenskt

näringsliv att bära den skattebörda, som förorsakades av den hastigt sväl­

lande socialbudgeten. Först därefter borde de olika detaljförslagen behand­

las och genomföras under aktgivande på de ekonomiska verkningarna på

andra förslag som väntade på behandling. Grundtanken att de olika social-

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

89

vårdsgrenarna skulle samordnas finge icke övergivas. Föreningen ville gärna medverka till en förbättrad socialvård, men denna förbättring finge ej ske så brådstörtat, att näringslivet ej utan ogynnsamma konsekvenser kunde bära kostnaderna därför. En uppläggning av sjukförsäkringen på det sätt, som i promemorian förordades, innebure att man måste släppa den tidigare grundtanken att de olika socialvårdsgrenarna skulle samordnas. Enligt för­ eningens uppfattning borde man noga överväga innan man övergåve den nämnda grundtanken.

Lantarbetsgivareföreningen yttrar, att det borde stå klart för statsmak­ terna att ovissheten örn den närmaste framtiden på det ekonomiska om­ rådet borde mana till försiktighet i fråga örn ytterligare åtgärder på social­ vårdens område, samt betonar vikten av att de olika socialvårdsreformerna samordnades. Föreningen hade en känsla av att utredningarna av social­ vårdens utformning i olika hänseenden påginge oberoende av varandra. Svå­ righeterna att bedöma lämpligheten av en reform på ett område bleve för­ denskull mycket stora.

Riks försäkringsanstalt en anmärker, att förhållandet mellan å ena sidan olycksfallsförsäkringen och försäkringen för vissa yrkessjukdomar samt å andra sidan den tillämnade sjukförsäkringen icke berörts i promemorian.

Anstalten utginge från att en samordning mellan ifrågavarande försäkrings- grenar alltjämt avsåges.

Svenska personal-pensionskassan framhåller, att i promemorian icke be­ handlats de problem, som uppkomme då det gällde att till en allmän sjuk­ försäkring anpassa den omfattande och ur social synpunkt betydelsefulla försäkring åt anställda vilken tillkommit genom kassans och andra försök - ringsinrättningars verksamhet. Kassan förutsatte att frågan härom senare toges under övervägande. En allmän plan för socialförsäkringen borde god­ kännas av statsmakterna, innan sjukförsäkringen genomfördes, så att bland annat den anpassning, som måste göras till sjukförsäkringen och som kunde innebära djupa grepp i den privata försäkringsverksamheten, ej behövde företagas i flera etapper.

Betänkligheter av statsfinansiell art mot ett genomförande av försäkringen enligt de i sjukförsäkringspromemorian framlagda förslagen anföras även av statskontoret, socialvårdskommittén, länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, en reservant inom landstingsförbundet, för­ valtningsutskotten i Stockholms läns landsting, Jönköpings läns landsting,

Hallands läns landsting och Jämtlands läns landsting, Sveriges yngre läka­ res förening och högerns centrala kvinnoråd. Därvid framhålles att en så betydande överflyttning av försäkringens kostnader från medlemmarna till statsverket, som ifrågasattes i promemorian, icke kunde anses motiverad, allra helst som försäkringsförmånerna föreslagits förbättrade. Med hänsyn till att särskilt i de lägsta inkomstklasserna undertaxering i stor utsträck­ ning torde förekomma, syntes det möjligt att utan alt oskäligt belasta för­

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

säkringstagarna med avgifter något höja desamma och därigenom åstad­

komma en minskning av statsbidragen. Avgifterna borde avvägas så, att den

enskilde kände med sig att han själv gjorde en insats för att försäkra sig

och sin familj. De gjorda utgiftskalkylerna torde för övrigt icke komma

att visa sig hållbara, med hänsyn till att enligt promemorieförslagen förmå­

nerna på grund av sjukpenningförsäkringen i ett mycket stort antal fall

bleve av sådan höjd, att överförsäkring kunde anses föreligga.

Vidare erinras mot båda alternativen att en sjukförsäkring i enlighet med

något av dem förutsatte en utökning av den förebyggande hälso- och sjuk­

vården. Härutinnan framhåller medicinalstyrelsen, att en effektiv lösning av

föreliggande socialekonomiska problem icke vöre möjlig med mindre om-

förmälda vård gåves ett ännu kraftigare stöd från det allmännas sida och

den öppna vårdens möjligheter ökades, särskilt genom en i snabbare takt

än hittills fortgående utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen. Sveriges

yngre läkares förening anser, att ett genomförande av något av promemo­

rieförslagen med nödvändighet måste föregås av en inventering av vår

sjukvårdsorganisations möjligheter att möta de ökade krav på densamma,

som varje form av obligatorisk försäkring måste medföra. Särskilt borde

en sådan utredning taga sikte på ett klargörande av, vilka sjukvårdsväsen-

dets personella resurser stöde till buds för täckande av det starkt ökade

vårdbehov som komme att uppstå. En dylik utredning syntes särskilt

påkallad med hänsyn till vunna erfarenheter, bland annat av folktandsvårds-

lagstiftningen och den i dess spår på grund av personalbrist följande tvångs-

lagstiftningen för tandläkare. Det bristfälliga förarbetet i nämnda fråga

visade nödvändigheten av en grundlig utredning för undvikande av vitt­

gående icke förutsedda konsekvenser i form av tvångsingripanden av olika

slag. Detta syntes särskilt angeläget, då redan under nuvarande av efter-

krisen betingade förhållanden tvångsmedel i viss utsträckning kommit till

användning för anskaffande av läkare till extraordinära behov.

Föreningen fortsätter:

Beträffande departementets nu framlagda P. M. så är i och för sig intet

att erinra mot att de vid sjukdom utgående förmånerna höjas. Emellertid

måste man betänka, att en ökning av förmånerna till en nivå lika med eller

över den normala arbetsinkomsten medför en kraftigt ökad risk för att de

försäkrade vilja utnyttja försäkringen för att tidvis erhålla en arbetsfri in­

komst och därigenom uppstår en synnerligen allvarlig belastning av försäk­

ringens kontrollorgan. Då det knappast är tänkbart att utöva en kontroll

av det berättigade i de försäkrades anspråk på sjukpenning utan den be­

handlande läkarens medverkan, kommer läkaren i sin verksamhet att hårt

pressas av den intressekonflikt, som råder mellan å ena sidan den försäk­

rade och å andra sidan sjukkassan. Denna svårighet för läkaren föreligger

visserligen vid varje form av sjukförsäkring men i den tidigare föreslagna

sjukförsäkringen begränsades enligt föreningens uppfattning riskerna i detta

avseende på ett någorlunda tillfredsställande sätt. I båda de nu av departe­

mentet föreslagna alternativen finner däremot föreningen att alltför liten

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

91

hänsyn tagits till dessa risker. I detta sammanhang kan framhållas, att, därest den nuvarande pressen på läkarna i deras funktion som skiljeman mellan patient och sjukkassa skärpes eller fortsätter, så ökas svårigheterna att halla nuvarande höga standard hos läkarkåren i etiskt och moraliskt hänseende. Därest den allmänna försäkringsmoralen sjunker som resultat av överförsäkring, kan pressen på läkarkåren bli för hård, i det patienterna hellre söka upp den läkare, som faller undan för krav på ett sjukintyg än den som verkligen gör sjukskrivningen beroende av behovet. Följden skulle kunna bli ett premierande av de mot pressen mindre resistenta medlem­ marna av denna kår.

De yttranden, i vilka alternativ II förordats, innehålla i huvud­ sak följande synpunkter. Vid anordnande av en obligatorisk sjukpenning­ försäkring vore principiellt riktigast, att sjukpenningen bestämdes till be­ lopp motsvarande minimistandard, och det funnes ingen anledning för det allmänna att tillse, att de försäkrade i högre inkomstgrupper bereddes högre sjukpenning än vad normalt kunde anses oundgängligt för att hindra umbäranden och nöd. Den obligatoriska försäkringen skulle ju komplette­ ras med en frivillig sådan, och det borde vara den enskildes sak att själv avgöra, huruvida och i vad mån han genom ytterligare försäkring borde be­ reda sig och de sina större trygghet mot de ekonomiska skadeverkningarna av sjukdom än dem, som erbjödes därigenom att familjens uppehälle tryg­ gades. Härigenom tillgodosåges önskemålet, att låta den enskilde själv känna ansvaret för att ordna sina angelägenheter och att sörja för sig och sm familj. Därest sjukpenningen vid den obligatoriska försäkringen bestäm­ des till belopp motsvarande minimistandard, kunde den försäkrade i hän­ delse av sjukdom under alla förhållanden tryggas för nöd. Detta vore av största vikt, när det gällde den betydande del av befolkningen, vars inkomst­ läge vore sådant att sjukdom, åtminstone av någon varaktighet, direkt förde med sig fattigvårdsbehov. Genom en försäkring enligt alternativ II und- vekes en prövning av de försäkrades inkomstförhållanden — en prövning som skulle medföra stora irritationsanledningar och innebära ett icke önsk­ värt ingrepp i vederbörandes personliga förhållanden. Försäkringsavgif­ terna kunde sättas betydligt lägre vid alternativ II, och detta alternativ hade vidare den stora fördelen, att det medförde förenklad organisation och minskade administrationskostnader. Ifrågavarande fördelar syntes väga tyngre än den risk för oberättigad överförsäkring, som alternativ II otvivel­ aktigt kunde medföra i högre grad än alternativ I.

Såsom redan anmärkts ha i de yttranden, i vilka vederbörande anslutit sig till alternativ II, vissa erinringar gjorts mot den obligatoriska sjukpen­ ningförsäkringens utformning enligt detta alternativ. Även i några andra yttranden har ifrågavarande alternativ blivit föremål för detaljkritik. Rö­ rande denna kritik må i detta sammanhang anmärkas följande.

92

Kungl. Majus proposition nr 312.

Det föreslagna sjukpenningbeloppet — 3:50 kronor om dagen

för alla personer, som fyllt 18 år, oavsett var de äro bosatta —• anses av

länsstyrelsen i Skaraborgs län icke täcka den för de arbetande grupperna

genomsnittliga minimistandarden, och länsstyrelsen finner sjukpenningen

böra bestämmas till 4 kronor om dagen. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings

län måste 3: 50 kronor om dagen jämte familje- och barntillägg på många

orter något överstiga existensminimum, varför det syntes riktigt att till vin­

nande av en betydande kostnadsminskning och säkerhet mot missbruk för­

säkringsbeloppet sänktes till förslagsvis 2:50 kronor. Försäkringsrådet anser,

att åtminstone någon hänsyn borde tagas till levnadskostnaderna å olika

orter inom landet och att det icke borde medföra några nämnvärda admi­

nistrativa olägenheter att tillämpa olika sjukpenning för olika orter. Då det

föreslagna beloppet 3: 50 kronor om dagen, som visserligen vore i underkant

å dyr ort, överstege nödtorftig försörjning å billig ort, borde i stället sjuk­

penningen kunna bestämmas till 3: 50 kronor och 2: 50 kronor å respektive

dyr och billig ort. Såsom dyr ort skulle eventuellt kunna anses ort, hänförlig

till någon av grupperna IV—IX i hyresortsgrupperingen enligt kungörelsen

den 17 december 1937 (nr 984) angående fördelning av orterna i riket å de i

14 § avlöningsreglementet den 30 september 1937 för lärare vid folk- och

småskolor upptagna hyresgruppema och kungörelsen den 17 december 1943

(nr 876) angående ändrad placering i hyresgrupp av vissa orter, samt såsom

billig ort sådan, som hänförts till någon av ortsgrupperna I—III däri. Av­

gifterna borde differentieras med hänsyn till de olika sjukpenningarna.

Försäkringsrådet fortsätter:

Personer, som fyllt 67 år, erfordra i allmänhet icke så mycket till sin för­

sörjning som vuxna yngre personer. Vidare äro sådana personer i stor ut­

sträckning försörjda på annat sätt än genom eget förvärvsarbete. Dessa om­

ständigheter tala för en lägre sjukpenning för personer över 67 år än för

yngre vuxna. Det synes därför rådet som om dessa äldre böra komma i åt­

njutande av samma sjukpenning som personer under 18 år. Möjligen skulle

någon höjning av sjukpenningen för sådana personer, bosatta å dyr ort, äga

rum med hänsyn till att dessa i större utsträckning än personer under 18 år

själva få bestrida hyreskostnaden för egen bostad.

För att vid tillämpningen av alternativ II motverka, att lägre inkomst­

tagare på grund av den i förhållande till inkomsten höga sjukpenningen

lockas att söka bliva sjukskrivna i större omfattning än som kan vara mo­

tiverat av sjukdomen, borde — ehuru det icke är i överensstämmelse med

alternativets grundläggande princip — personer med inkomst, understi­

gande 1 000 kronor, hänföras till samma kategori som personer under 18 år.

Avgiften borde då sänkas till det belopp, som komme att gälla för personer

under 18 år. Möjligen kan även här liksom beträffande personer över 67 år

någon höjning av sjukpenningen ifrågasättas för sådana, som äro bosatta å

dyr ort.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det böra ifrågasättas, huru­

vida ej sjukpenningens storlek borde göras beroende av dyrortsgruppering.

Samma ståndpunkt intages av de fria sjukkassornas förbund, som anser en

Kungl. Majlis proposition nr 312.

93

minimistandard av 3: 50 kronor örn dagen på åtskilliga dyrorter ligga allt­ för lågt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att även örn man satte sjukpen­ ningen så högt som till 3:50 kronor per dag, man icke därmed nådde fram till en tillfredsställande försörjning, när det gällde befolkningen på de dyraste orterna, och likväl utbetalade man då belopp, som för stora medborgargrup- per, särskilt på landsbygden, vore onödigt höga. För att nå fram till en fullständigt genomförd försäkring skulle det alltså vara nödvändigt att dyr- ortsgruppera sjukpenningen. Om försäkringsprincipen skulle bibehållas, följde emellertid härav, att försäkringspremierna också måste dyrortsgrup- peras. En sådan anordning syntes emellertid med hänsyn till den omständ­ liga apparat, som därmed skulle bli förknippad, knappast genomförbar. Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att det visserligen icke kunde anses fullt tillfredsställande att beloppet bestämts utan hänsyn till levnadskostnaderna å olika orter men att detta likväl torde vara att föredraga framför ett in­ vecklat dyrortsgrupperingssystem.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser, att bärande skäl för en be­ gränsning av sjukpenningens belopp för personer under 18 år icke förelåge.

Många ungdomar vore helt självförsörjande och många bidroge därutöver till anhörigas uppehälle. Även om ungdomarna vore hemmaboende, syntes det icke tillfredsställande att deras inkomstbortfall under sjukdom skulle åsamka familjen lidande.

Kvinnoförbundet framhåller vidare, att på grund av levnadskostnadens variation alternativ II reellt innebure ett till beloppet olika stort understöd inom olika delar av landet. Medan ersättningen på vissa billiga orter mer än väl täckte de med sjukdomen förbundna kostnaderna, vore den ej till­ räcklig i storstäderna. Förbundet fortsätter:

Med den förenklade uppbyggnad av bidragsformen, som förslaget inne­ bär, och som synes förbundet ytterst eftersträvansvärd, kan givetvis ett full­ ständigt undvikande av dylika sociala orättvisor ej åstadkommas. Men för­ bundet anser att genom en enkel praktisk åtgärd den sålunda påtalade orätt­ visan skulle i betydande utsträckning kunna undvikas. Förbundet avser därmed att sjukersättningen borde uppdelas i två kategorier, nämligen dels hyresersättning, varierande efter orternas levnadskostnader, dels ett för hela riket gemensamt ersättningsbelopp, beräknat per dag. En fixerad kvalifi­ kationstid för rätt till hyresersättning och en maximering av denna torde få föreskrivas.

Genom en på detta sätt nyanserad sjukhjälp skulle ett för hela landet i det närmaste gemensamt realunderstöd införas, utan att åtgärden behövde medföra något mer komplicerat administrativt förfarande. Förbundet hän­ visar i sammanhanget till vunna erfarenheter i samband med förordningen om familjebidrag.

Frågan örn en hyresförsäkring bär uppmärksammats även av yrkeskvin­ nors samarbetsförbund, som anser att den största praktiska skillnaden mellan alternativ 1 och alternativ II ej vore den risk för överförsäkring av små inkomsttagare, som alternativ II skulle kunna antagas medföra, utan

94

Kungl. Majlis proposition nr 312.

snarare den möjlighet till högre sjukpenning vid högre inkomster, som alter­

nativ I rymde. Denna fördel skulle emellertid enligt förslaget vinnas genom

en frivillig försäkring till förmåner utöver enhetsbeloppet, vilka emellertid

borde betalas fullt försäkringsmässigt och ej medföra anspråk på subven­

tion av statsmedel. Skulle man kunna åstadkomma, att denna individuella

toppförsäkring finge formen av en direkt hyresförsältring och familjens

hyra således för viss framtid vore garanterad, syntes invändningarna om

att hänsyn måste tagas till familjernas olika faktiska levnadsstandard, till

olika dyrorter etc. falla till marken. Att finna formerna för en hyresför-

säkring syntes förbundet vara en synnerligen angelägen utredningsuppgift.

Den detalj i alternativ II, mot vilken kritiken särskilt riktats, avser frågan

örn karenstiden. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att promemorians

gruppindelning icke kan anses tillfredsställande samt anför härom:

Bedömandet av till vilken kategori en viss företagare är att hänföra måste

bereda sjukkassorna stora svårigheter och sannolikt föranleda en betydande

ojämnhet i tillämpningen och en mångfald besvärsmål. Gruppindelningen i

sig själv kan ej heller anses lämplig och rättvis, särskilt om, såsom i moti­

veringen framhålles, lantbrukare bli hänförliga till den senare gruppen.

Varje lantbrukare, som själv regelmässigt deltager i arbetet eller personligen

leder detsamma utan biträde av inspektor eller förvaltare, bör få åtnjuta

den kortare karenstiden. Detsamma torde böra gälla vissa andra grupper av

näringsidkare, såsom hantverkare och köpmän, även om deras rörelser

under någon kortare tid kan skötas av anställda eller familjemedlemmar

utan någon mera nämnvärd inkomstminskning för rörelseidkaren. Det kan

icke vara tillfredsställande att näringsidkare av nu nämnda grupper ute­

slutas från sjukpenning intill fyra veckor, medan avlönade företagsledare

med betydande inkomster få uppbära sjukpenning redan efter tredje sjuk­

dagen. Bestämmelserna om karenstidens längd böra därför omarbetas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget i denna del i högsta grad

olyckligt. Den föreslagna uppdelningen av gruppen företagare torde vara

fullständigt ogenomförbar och måste leda till godtyckliga resultat. Det vore

av allra största betydelse att karenstiden gjordes lika för alla. Enligt läns­

styrelsens mening borde karenstidens längd bestämmas till 7 dagar. En

karenstid av dylik längd förordas även av länsstyrelsen i Kronobergs län,

som framhåller den begränsning av statens kostnader som därigenom skulle

uppstå. Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår en gemensam karenstid av

3 dagar för alla försäkrade och samma ståndpunkt intages av riksförbundet

landsbygdens folk.

Erinringar rörande de föreslagna skilda karenstiderna framställas vidare

av länsstyrelsen i Västmanlands län, de fria sjukkassornas förbund, tjänste­

männens centralorganisation, lantbruksförbundet och landsbygdens kvinno­

förbund.

Lantbruksförbundei anför:

Om någon företagare skulle vara beroende av den dagliga arbetsinsatsen,

så borde det väl vara jordbrukaren. Så är emellertid icke fallet enligt moti­

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

95

veringen. Det anses visserligen enligt promemorian tveksamt, huruvida icke lantbrukare under de delar av året, då »det egentliga jordbruksarbetet» på­ går, borde tillhöra gruppen med den kortare karenstiden, men detta avvisas under hänvisning till administrativa svårigheter. Detta resonemang är oför­ ståeligt. Det synes bottna i ett antagande, att arbetet inom jord- och skogs­ bruket pågår några månader och att jordbrukaren under övrig tid av året skördar frukterna av sitt arbete utan någon arbetsinsats. Intet kunde vara felaktigare. Med den produktionsinriktning, som det svenska jordbruket har, måste arbetet pågå kontinuerligt såväl vintertid i djurstallar, på loge och i skogen som sommartid ute på fälten för att icke tala om de reparatio­ ner och tillsynsarbeten, som ständigt måste utföras såväl vinter som som­ mar. Alla dessa arbeten äro i stort sett lika nödvändiga och lika egentliga. Om något eftersättes på grund av sjukdom, blir följden endast en fördubb­ lad arbetsbörda efter tillfrisknandet eller för övriga familjemedlemmar — ofta med förnyad sjukdom, nöd och umbäranden som resultat. I många fall kan dessutom skador och förluster i övrigt uppstå, som överhuvud taget icke kunna ersättas. Som bekant utgöres över 90 % av landets bruknings­ delar av brukningsenheter intill 20 hektar, där ägarens och hans familjs arbetskraft är tillräcklig för jordbrukets inklusive skogsbrukets skötsel under större delen av året. Det kan väl näppeligen vara allvarligt menat, att denna grupp, som utgör en betydande del av det svenska folket, väl skulle få hjälpa till att betala de betydande kostnaderna för socialförsäk­ ringen men icke i tillnärmelsevis samma omfattning som övriga samhälls­ grupper få åtnjuta de förmåner, som äro förbunda därmed.

Förslaget om försäkringens finansiering enligt detta alternativ lämnas i de remissyttranden, vari alternativ II givits företräde framför alter­ nativ I, allmänt utan erinran. Endast länsstyrelsen i Västmanlands län har en anmärkning på denna punkt att göra. Länsstyrelsen anför bland annat följande:

Med hänsyn till angelägenheten av att icke onödigtvis belasta statsverket med för stora utgifter, måste länsstyrelsen anse det erforderligt, att stats­ bidraget minskas och att i stället en högre avgift uttages av de sjukpenning- försäkrade medlemmarna. Länsstyrelsen får i sådant avseende föreslå, att statsbidraget bestämmes utgå med sådant belopp, att avgiften för medlem över 18 år bleve 36 kronor i stället för alternativets 18 kronor. Denna högre avgift kan förvisso icke anses oskäligt hög i förhållande till värdet av den trygghet, som sjukförsäkringen ger, eller vid beaktande av det förhållandet att i de delar av landet, där den frivilliga sjukförsäkringen är mera allmänt omfattad, ansvarsmedvetna medborgare i en lönearbetares blygsamma in­ komstläge ofta nog betala betydligt mer än 36 kronor per år i sjukförsäk­ ring. Länsstyrelsen förbiser ingalunda, då den förordar en avgiftshöjning, att vid en obligatorisk sjukförsäkring, alltså under ett försäkringstvång, av­ giften kan och måste sättas avsevärt lägre än vid frivillig försäkring.

För de i ekonomiskt avseende sämst situerade av de inkomsttagare, som omfattades av sjukpenningförsäkringen, skulle man väl kunna tänka sig en avgiftslindring efter prövning i varje särskilt fall. En sådan anordning borde kunna konstrueras så att förfarandet icke skulle behöva bli alltför administrativt betungande för sjukkassorna. I

I några av ifrågakomna remissyttranden bär ifrågasatts huruvida

96

Kungl. Majds proposition nr 312.

den obligatoriska försäkringen över huvud borde kom­

pletteras med en statsunderstödd frivillig försäkring.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller härutinnan, att därest en fri­

villig försäkring ansåges böra finnas, den under alla förhållanden borde

bygga på fullt försäkringsmässiga grunder och icke erhålla något statsbi­

drag. Genom den obligatoriska grundförsäkringen gynnades ändå de större

inkomsttagarna mera än de små inkomsttagarna, örn man såge till med­

lemmarnas ekonomiska förmåga att bära avgifterna. De fria sjukkassornas

förbund ifrågasätter, huruvida det vore samhällets skyldighet eller uppgift

att upprätthålla en levnadsstandard, högre än den statligt garanterade mini­

mistandarden, och anser därför att samtliga sjukkassor i fortsättningen

borde arbeta utan statsbidrag.

De erinringar, som uttalats mot en sjukpenningförsäkring enligt alterna­

tiv II och därvid även innefatta skälen för alternativ I, kunna

sammanfattas på följande sätt. Sjukpenningförsäkringens syfte borde vara

att motverka standardsänkning under sjukdom. För den enskildes trygghet

vore det viktigare, att den aktuella standarden rubbades så litet som möjligt

än att viss minimistandard garanterades. Man borde ej bortse från att levnads­

kostnaderna avsevärt skilde sig åt på olika orter och ej heller därifrån, att

den försäkrades standard bunde honom vid fasta utgifter, framför allt hy­

reskostnader, från vilka han ej kunde frigöra sig vid sjukdomen. Mången­

städes — särskilt på dyrort — skulle det ej gå att existera på det generella

standardbeloppet. På grund härav och då den kompletterande frivilliga för­

säkringen icke kunde förväntas få önskvärd anslutning skulle följden bli,

att brist uppstode i försäkringsskyddet, varför det allmänna skulle nödgas

träda emellan med andra hjälpformer. Därigenom skulle syftet med den obli­

gatoriska försäkringen — att i möjligaste mån se till att den försäkrade icke

ens till någon del behövde täcka sitt medelsbehov med fattigvårdsunderstöd

— komma att förfelas. För övrigt vöre det i och för sig inkonsekvent, att

den som vore bosatt å en billigare ort obligatoriskt skulle vara tillförsäkrad

en sjukpenning som motsvarade hans behov, medan den som vore bosatt å

dyrare ort ej skulle få sitt minimibehov täckt genom statens försorg utan

måste tillgripa den frivilliga försäkringen. Om således en försäkring enligt

alternativ II skulle lämna otillräcklig försäkring för stora grupper, skulle

å andra sidan enligt detta alternativ många få sin levnadsstandard avsevärt

höjd genom sjukpenningförmånerna, i det att sjukpenningen, eventuellt jämte

familjetillägg, komme att under sjukdom tillföra den försäkrade inkomst till

högre belopp än han som frisk skulle ha haft av förvärvsarbete. För dessa fall

vore faran av missbruk av försäkringen avsevärd genom simulation, aggrava-

tion och försäkringsneuros. För motverkande av dessa missbruk skulle erford­

ras en omfattande och dyrbar sjukkontroll, som dock aldrig kunde bli effektiv.

Alternativ II skulle alltså verka orättvist och ojämnt och leda till ej önsk­

värda konsekvenser. Detta vore särskilt fallet med de föreslagna olika ka-

97

rens tidsbestämmelserna. Någon väsentlig förenkling i administrationen skulle ej föranledas av alternativ II. Det vöre ej möjligt att samordna en sjukpenningförsäkring enligt detta alternativ med en olycksfallsförsäk­ ring. Svårigheterna att samordna en dylik sjukpenningförsäkring med en arbetslöshetsförsäkring vore vidare avsevärda. Slutligen talade de stats- finansiella skälen mot alternativ II. Av remissyttrandena må här återgivas följande.

Socialvårdskommittén framhåller, att det vore en felaktig slutsats såväl att en enhetlig sjukpenning skulle utgöra en följd av minimistandardsprin- cipen som att sjukpenningens uppgivna syfte — att trygga mot umbäranden och nöd — i praktiken kunde vinnas genom en sjukpenning lika för alla.

Minimistandardprincipen hade ett naturligt användningsområde i fråga om framför allt invalider och åldringar, men den borde icke tillämpas beträf­ fande personer, som kunde förväntas i fortsättningen deltaga i produktions­ livet. En legalt fastställd minimistandard måste av ekonomiska skäl vara tämligen blygsam. För ett mycket stort antal medborgare skulle ett försörj- ningsbidrag, byggt på denna princip, vara otillräckligt åtminstone under en övergångstid. Det skulle för dem icke vara möjligt att omedelbart nedbringa vissa utgiftsposter, t. ex. hyresutgifterna, i nivå med minimistandarden. Trygghetskravet bleve icke tillgodosett, om ej vid sjukpenningens utmätande hänsyn foges till dyrortsförhållandena. Med den stora skillnad i fråga om levnadskostnaderna, som vöre rådande mellan å ena sidan jordbruksbygden och å andra sidan större industrisamhällen och städerna, särskilt storstä­ derna, bomme en lika sjukpenning att bli allt för hög för de billigaste or­ terna, om den skulle fylla trygghetskravet på de dyraste orterna. En ut­ giftspost som hade mycket stor betydelse ur försörjningssynpunkt är hyres- och bränsleposten. En omfattande undersökning, som företagits av social­ vårdskommittén beträffande folkpensionärernas bostadsförhållanden, visade, att den genomsnittliga bostads- och bränslekostnaden för de folkpensionärer, som förhyrde bostad, växlade från omkring 235 kronor för år på den rena jordbruksbygden till 450 kronor i småstäder, 585 kronor i Malmö, 645 kro­ nor i Göteborg och 900 kronor i Stockholm. Folkpensionärerna vore i all­ mänhet hänvisade till att förhyra de enklaste och billigaste tillgängliga bo­ städerna, varför dessa siffror gåve en bild av den lägsta hyresnivån. Den i promemorian förutsatta enhetliga sjukpenningen om 3: 50 kronor för sjukdag gåve icke trygghet mot umbäranden och nöd för dem, som vore bosatta pa dyrorter, men den vore å andra sidan på billigare orter så hög, att den i många fall komme alt inbjuda till missbruk av försäkringen. Gra­ derade man icke en förmån av förevarande slag efter levnadskostnaderna i olika orter, gjorde man sig skyldig till en allvarlig orättvisa. Man kunde icke komma ifrån, alt behovet av kontant sjukhjälp i allmänhet stöde i rela­ tion till vederbörandes normala arbetsinkomst. Många finge sin utkomst icke blott från arbetsinkomst utan även från andra inkomstkällor eller

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr

312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

understöd. Skulle sådana personer under sjukdom tilldelas en sjukpenning,

som ensam räckte till försörjningen, skulle de under sjukdomen komma i

en gynnsammare ställning än eljest.

Socialvårdskommittén yttrar vidare, att vissa svårigheter alltid uppstode

om man i en socialförsäkring skulle tillämpa fixa inkomstgränser. Kommit­

téns förslag om 600 kronors årsinkomst för erhållande av sjukpenning vore

även besvärande, men denna inkomstgräns torde icke komma att väcka

missnöje hos personer med lägre inkomst, då dessa icke skulle erlägga nå­

gon sjukpenningavgift och då sjukpenningen till dem, som hade 600 kronor

eller högre årsinkomst, stöde i direkt förhållande till inkomsten. Frågan

ställde sig helt annorlunda örn dagsersättningen vore 3: 50 kronor även till

dem som endast hade 600 kronors årsinkomst. En sådan ordning komme

att medföra berättigat missnöje och ovilja mot denna hjälpform. Personer,

som endast delvis hade sin försörjning genom lönearbete, och personer, som

tillfölje bristande arbetsförmåga eller av andra orsaker hade en mycket låg

inkomst, erhölle ett understöd som täckte deras inkomstbortfall. För jord­

brukare, vilkas inkomster utgjordes av jordbrukets avkastning, blev sjuk­

penningen i regel tillfredsställande, men lönearbetarna finge i allmänhet ett

alltför otillräckligt understöd, som måste kompletteras genom andra hjälp-

former.

Socialstyrelsen anser, att den föreslagna minimistandardförsäkringen med

all sannolikhet icke skulle komma att i den allmänna meningen framstå så­

som rättvis och ändamålsenlig. Sålunda skulle en ogift kvinna med egen

stuga på billigaste ort, som förtjänade 50 kronor i månaden genom arbete i

en bondgård, få 105 kronor i månaden vid sjukdom, medan en grovarbetare

i Stockholm, som vid sjukdom miste en arbetsinkomst av omkring 350 kronor

i månaden, skulle få lika stor sjukpenning, 105 kronor. Även på samina ort

kunde den generella sjukpenningen i eljest olika fall framstå såsom oriktigt

avvägd och orättvis. Särskilt vid kortvarig sjukdom vore det givetvis myc­

ket svårt att skruva ned utgifterna till försäkringsförmånernas nivå. Social­

styrelsen ansåge det för visso vara mycket önskvärt, ja nödvändigt, att de

lägsta inkomsttagarna bereddes en högre levnadsstandard, en verklig hälso-

standard, särskilt under sjukdomstid, men styrelsen kunde icke fördenskull

finna rådlig! att frångå den av socialvårdskommittén intagna principiella

ståndpunkten, att sjukpenningen borde sättas i relation till den försäkrades

inkomst. Det förefölle som om ett tillgodoseende av det nämnda önskemålet

skulle fordra en speciell understödsform, inbyggd i försäkringen.

Pensionsstyrelsen anför, att mot alternativ II först och främst kunde er­

inras att det gåve anledning till starka betänkligheter ur försäkringssyn-

punkt med hänsyn till den påtagliga överförsäkringen av stora grupper av

försäkrade. Emot alternativet kunde vidare anmärkas att ersättningsbestäm­

melserna i den obligatoriska försäkringen vore alltför schematiska och icke

anpassade sig efter de skiftande levnadskostnaderna i olika delar av landet.

99

Om man ville åstadkomma en bättre anpassning härutinnan kunde en dyr- ortsgradering tänkas, vilket emellertid skulle medföra olägenheter av annan art. Härtill komme att om anslutningen till den frivilliga försäkringen icke bleve av större omfattning — vilket pensionsstyrelsen i likhet med ett stort antal centralsjukkassor ansåge sig böra befara — alternativet icke bleve till­ fredsställande ens från den uppställda förutsättningen att utesluta behov av fattigunderstöd vid sjukdom. Med hänsyn till nu berörda omständigheter kunde pensionsstyrelsen icke tillstyrka alternativ II.

Stadsförbundet finner det i och för sig ej vara orimligt, om personer med ringa inkomst komme att genom det allmännas medverkan beredas hjälp vid sjukdomsfall, som kunde något överstiga deras vanliga inkomst. Men man måste befara, att dylik möjlighet skulle medföra stark frestelse för ve. derbörande att söka komma i åtnjutande av hjälpen även utan giltig anled­ ning. En sådan anordning av försäkringen, att den kunde få denna verkan, syntes i och för sig betänklig. Man torde icke heller kunna på förevarande område åstadkomma ett tillräckligt effektivt kontrollsystem för att i så fall förekomma missbruk. Ett medel att undvika eller åtminstone reducera denna befarade konsekvens av den föreslagna enhetliga sjukpenningen vore givet­ vis att sänka dennas belopp. Men därigenom skulle å andra sidan försäk­ ringens värde självfallet minskas.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet har verkställt en undersökning be­ träffande några kommuner av skiftande storleksordning för att utröna i vad mån behov skulle komma att föreligga av kompletterande hjälp till utgående sjukpenning i olika inkomstlägen vid mera långvariga sjukdomsfall, därest sjukförsäkring enligt alternativ I eller alternativ II skulle genomföras. Vid dessa beräkningar har som lägsta inkomst upptagits det belopp, med vilket fattigvård i kommunen i regel utgår till obemedlad ensam person, till obe­ medlade makar utan barn eller till obemedlade makar med två barn. I be­ räkningarna ha även upptagits utgående sjukpenning enligt socialvårdskom- mitténs förslag och utgående genomsnittlig fattigvård. Resultatet av under­ sökningen framgår av den å påföljande sida intagna uppställningen.

I anslutning härtill framhåller förbundet, att ifrågavarande stickprov be­ styrkte att alternativ I vore fördelaktigare än såväl alternativ II som social- vårdskommitténs förslag, därest man ville ernå att hjälpen från sjukförsäk­ ringen vid mera långvariga sjukdomsfall skulle vara tillräcklig för livsuppe­ hället och därest man ville undvika, att hjälp samtidigt skulle behöva utgå från två eller flera hjälpkällor.

Överståthållarämbetet yttrar, att särskilt inom Stockholm skulle beloppet av sjukpenningen enligt alternativ II ofta bli otillräckligt för att i erforder­ lig utsträckning garantera levnadsstandardens upprätthållande. Det syntes mindre lämpligt, att när en obligatorisk sjukförsäkring infördes, välja en försäkringsform som kunde förutses i ett stort antal fall icke bli effektiv utan en kompletterande frivillig försäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukpenning per månad

Soc.-vårds-

kom.

Alt. X

Alt. II

Fattigvård

per månad

förslag

Stockholms stad.

Ensam person

(inkomst 1 680)

( » 2 700)

( » 3 600)

90

120

165

90

150

180

105

105

105

140

140

140

Makar utan barn (

» » * (

2 700)

3 600)

150

195

210

240

165

165

225

225

Makar + 2 barn (

» *

»

(

3 600)

4 500)

225

240

300

330

225

225

300

300

Malmö.

Ensam person

(

»

1 620)

(

*

2 700)

(

»

3 600)

90

120

165

90

150

180

105

105

105

135

135

135

Makar utan barn (

»

» » » (

»

2 460)

3 600)

150

195

180

240

165

165

205

205

Makar + 2 barn (

» » * (

2 920)

3 600)

195

225

270

300

225

225

260

2C0

Bords.

Ensam person (

»

1 560)

9

9

(

»

2 700)

Makar utan barn (

»

2 100)

9

9

9

(

»

2 700)

Makar + 2 barn (

»

2 700)

9

»

»

(

»

3 600)

Finspångs kommun, Östergötlands län.

Ensam person

9

9

Makar utan barn

9

9

9

Makar -f 2 barn

9

9

9

(inkomst 1 140)

(

9

1800)

(

9

1 560)

(

9

2 700)

(

9

2

220

)

(

9

2 700)

Fellingsbro kommun, örebro län.

Ensam person (inkomst

9

9

(

9

9

9

(

9

Makar utan barn (

9

9

9

9

(9

Makar + 2 barn (

9

9

99(9

960)

1

200

)

1 800)

1 380)

1 800)

1 920)

2 700)

Gudmundrå kommun, Västernorrlands län.

Ensam person (inkomst 1 020)..................

9

9(91 800)

Makar utan barn (

t

1 680)

9

99(91

800)

Makar + 2 barn

(9

2 100)

75

120

135

150

180

225

60

90

105

150

165

180

60

75

90

105

120

150

180

60

90

120

120

165

180

90

150

180

210

270

300

90

120

150

210

240

270

60

90

120

150

180

240

270

90

120

150

180

240

270

105

105

165

165

225

225

105

105

165

165

225

225

105

105

105

165

165

225

225

105

105

165

165

225

225

130

130

175

175

225

225

95

95

130

130

185

185

80

80

80

115

115

160

160

85

85

140

140

175

175

101

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att grundtanken i alternativ II innebure att man i stället för försäkring mot inkomstbortfall införde en form av socialhjälp, till vilken den berättigade genom erläggande av avgifter i viss ringa utsträckning bidragit. Föreningen funne det visserligen rimligt, att medborgare, som drabbades av sjukdom, åtminstone skulle kunna upp­ rätthålla en ur fysiologiska synpunkter godtagbar minimistandard, men för- eningen kunde icke finna det rimligt, att frågan härom skulle sammankopp­ las med utformandet av en försäkring mot inkomstbortfall på grund av sjukdom. Åtnjöte de försäkrade redan tidigare inkomst av arbete, som läge under minimistandarden, torde det i de allra flesta fall ha varit nödvändigt att i någon form med privata eller allmänna medel bispringa vederbörande.

Det syntes då naturligt, att, om en dylik person drabbades av sjukdom, hjälp utginge i samma form som tidigare. Det torde i allt fall vara klart, att något intresse från den hjälptes sida att av ekonomiska skäl söka påskynda sjukdomens hävande icke förelåge. Ett förnuftigt anordnande av en försäk­ ring av här ifrågavarande slag borde utformas på ett sådant sätt, att de försäkrade hade ett ekonomiskt intresse att, så snart så utan våda vore möj­ ligt, upptaga produktiv verksamhet.

Vad särskilt angar överförsäkringsfrågan ha i olika yttranden framställts erinringar i anledning av de beräkningar rörande den antagliga lägsta inkomstnivån, som gjorts i sjukförsäkringspromemorian.

Riksförsäkringsanstalten — som årligen får mottaga uppgifter rörande arbetsinkomsten dels för samtliga enligt olycksfallsförsäkringslagen försäk­ rade, hos större arbetsgivare (arbetsgivare med minst 5 arbetare) anställda arbetare och dels för ett mycket stort antal personer, som skadats genom olycksfall i arbete (antalet till anstalten inkomna anmälningar om dylika olycksfall uppgick år 1944 till omkring 225 000) — har för år 1942 gjort en sammanställning avseende fördelningen på olika inkomstklasser av de olycksfallsskadade som erhållit sjukpenning. Sammanställningen, vilken omfattar endast övergående skador, exklusive olycksfall bland statsanställda och krigsolycksfall, finnes intagen överst å påföljande sida.

I anslutning till sammanställningen framhåller riksförsäkringsanstalten, att den årliga arbetsförtjänsten — med undantag för den högsta inkomst­ klassen — i icke ringa utsträckning, i överensstämmelse med olycksfalls­ försäkringslagens föreskrifter, skäligen beräknades till belopp överstigande den skadades faktiska arbetsinkomst. Vid bedömning av sammanställningen finge å andra sidan ej förbises, att arbetsförtjänsterna sedan år 1942 i viss omfattning höjts. Med hänsyn till riksförsäkringsanstaltens erfarenhet i fråga örn storleken av de olycksfallsskadades arbetsinkomster vore anstalten icke övertygad om att överförsäkring ej skulle komma att i avsevärd ut­ sträckning föreligga särskilt i fråga örn försäkrade, tillhörande de lägsta in­ komstklasserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Ärlig arbetsförtjänst

Större

arbetsgivare

Antal

olycksfall

I % av

hela

antalet

Mindre

arbetsgivare

Antal

olycksfall

I % av

hela

antalet

— 675 .................

1 223

1-0

1 115

4-2

675— 945

2 324

1*8

1 431

5-3

945—1 215 .................

4 507

3-5

3 177

11-8

1 215—1 485 ................

6

688

5-2

4 639

17-3

1 485—1 755 ................

8 319

6-5

4 928

18-4

1 755—2 025 .................

10 360

8-1

3 872

14-4

2 025—2 295 .................

9 778

7-6

2118

7-9

2 295—2 565

10 007

7-8

1 642

6'1

2 565—2 835 .................

9 112

7-1

1 005

3-7

2 835—3105 ................

10 769

8-4

920

3-4

2 105—3 875 .

9 154

7-1

510

1-9

3 375—3 645 ................

9 049

7-0

403

1-5

3 645—

.................

37 069

28-9

1 094

4-1

Summa

128 359

1000

26 854

1000

Även socialvårdskommittén hänvisar till statistiken över olycksfall i ar­

betet samt anför härom:

Kommittén har låtit utföra en bearbetning av riksförsäkringsanstaltens

beräkning av de skadades inkomster för åren 1940 och 1942. Undersök­

ningen är representativ. För år 1940 har medtagits det första 100-talet av

varje 1 000-tal registrerade ärenden rörande olycksfall hos enskilda arbets­

givare, och för år 1942 har medtagits det å varje sida i registret först upp­

tagna sjukdomsfallet. Undersökningen för år 1940 omfattar omkring Vio av

antalet skaderegleringsfall och för år 1942 något mera. Resultatet framgår

av följande tabell:

Antal et o

1 y c k s fall

Arbetsförtjänst

Större arbetsgivare

Mindre arbetsgivare

Kronor

Ar 1940

Ar 1942

Ar 1940

Ar 1942

Antal

0

/

/O

Antal

%

Antal

%

Antal

%

— 674.....................

98

1-7

91

1-0

181

7-7

115

3-6

675— 944....................

186

3-2

143

1-6

280

11-9

158

4-9

945—1 214.....................

423

7-3

283

3-2

519

22-2

393

12-2

1 215—1 484.....................

493

8-5

472

5-4

519

22-2

559

17-4

1

485

—i

754

.....................

552

9-5

543

6-2

317

13-5

590

18-4

1 755—2 024 .

472

8-2

667

7-6

167

7-1

463

14-4

2 025—2 294.....................

436

7-5

652

7-4

109

4-7

235

7-3

2 295—2 564.....................

448

7-8

643

7-3

76

3-2

199

6-2

2 565—2 834.....................

432

7-5

643

7-3

39

1-7

134

4-2

2 835—3 104..

732

8-6

_

123

3-8

3 105—3 374.....................

2 247

38-8

540

6-1

135

5-8

62

1-9

3 375—3

644..................

_

524

6-0

54

1-7

3 645-

.....................

2 841

32-3

128

4-0

5 787

iooo

8 794

1000

2 342

looo

3 213

1000

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

103

Tabellen är såtillvida i viss mån missvisande, alt grupper med relativt stor olycksfallsrisk och i allmänhet högre avlöning bli förhållandevis tal­ rikare representerade än andra i ett material av detta slag. De framkomna procentsiffrorna äro sålunda för låga för de lägst betalda arbetargrupperna. Dessa inkomstuppgifter torde emellertid vara så exakta som det är möjligt att åstadkomma, då det ju ligger i den försäkrades intresse att arbetsför­ tjänsten beräknas så högt som möjligt och korrektion skall enligt gällande bestämmelser göras för bland annat tillfälliga inkomstbortfall till följd av sjukdom eller arbetslöshet.

Av tabellen framgår att av det totala antalet skaderegleringsfall under angivna år det procentuella antalet regleringsfall, där inkomsten uppgick till högst 1 214 kronor, var under år 1940 för anställda hos mindre arbetsgivare 41,8 % och år 1942 20,7 % samt hos större arbetsgivare respektive 12,2 % och 5,8 %.

Socialvårdskommittén framhåller vidare, att de anförda siffrorna visser­ ligen blott gåve belysning av arbetsinkomsten för sådana inkomsttagare, som folie under olycksfallsförsäkringslagen. Talrika personer, som utförde för­ värvsarbete under sådana förhållanden att de icke omfattades av olycksfalls­ försäkringslagen, hade emellertid utan tvivel lika små inkomster. Antalet lågt avlönade personer vöre så stort, att socialförsäkringen borde beakta detta förhållande.

Statskontoret hänvisar till att enligt sjukförsäkringspromemorians kost­ nadsberäkningar avseende inkomstfördelningen per 1946 års ingång av män­ nen 38 % beräknades lia mindre än 1 800 kronor i årlig arbetsinkomst och 59,5 % mindre än 2 700 kronor. För kvinnorna vore motsvarande procent­ tal 64,6 respektive 86,9. Statskontoret vore av den uppfattningen, att, med hänsyn till faran för missbruk av försäkringsförmånerna, dessa — även om utgifterna för den försäkrade skulle komma att något ökas i anledning av sjukdomsfallet — borde hållas lägre än den normala arbetsinkomsten. Så mycket större betänkligheter måste ämbetsverket hysa gentemot ett förslag, som för ett stort antal försäkringstagare skulle medföra en avsevärd över­ försäkring.

Beträffande frågan örn otillräcklig försäkring (underför- säkrin g) förmenas i ett stort antal yttranden, att den föreslagna frivil­ liga försäkringen sannolikt icke komme att vinna någon större anslutning. Denna ståndpunkt intages av, bland andra, socialstyrelsen, pensionsstyrelscn, försäkringsinspektionen, socialvårdskommittén, stadsförbundet, sjukkasscförbundet och landsorganisationen.

Socialvårdskommittén framhåller, att vid slutet av år 1942 antalet med­ lemmar i de erkända sjukkassorna uppgick till 1 802 692, varav 25 % vörö försäkrade för endast en kronas sjukpenning, 88,8 % hade en sjukpenning örn högst 3 kronor och endast 48 935 eller 2,7 % hade tillförsäkrat sig en sjukpenning överstigande 4 kronor. Ännu mer betecknande vore sjukpen­ ningförsäkringen i Stockholm, där centralsjukkassan den 31 december 1944

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hade 94 632 manliga och 153 706 kvinnliga sjukpenningförsäkrade med­

lemmar. Av männen hade icke mindre än 48 % en sjukpenning örn högst

2 kronor och endast 2 589 voro tillförsäkrade över 4 kronor i sjukpenning.

Den sammanlagda avgiften för den nu föreslagna obligatoriska och frivil­

liga försäkringen skulle visserligen bli mycket låg, men det stora flertalet

komme säkerligen ändå att uraktlåta att skaffa sig det vidsträcktare försäk­

ringsskyddet. När sedan en längre sjukdomsperiod inträdde, stöde nöden

för dörren och samhället måste ingripa med hjälp efter individuell hehovs-

prövning. Det syntes kommittén för övrigt innebära ett betydande kompli­

cerande av en obligatorisk försäkring, om den för sin effektivitet förutsatte

en frivillig försäkring, vilken med nödvändighet komme att bereda bety­

dande administrativa svårigheter, särskilt om den mot förmodan skulle nå

den erforderliga effektiviteten.

Stadsförbundet framhåller, att man icke torde få överskatta betydelsen

av att den obligatoriska försäkringen enligt alternativ II skulle kom­

pletteras av en frivillig försäkring, även örn denna skulle bekostas av

staten i den utsträckning detta alternativ innebure. Fördelen med en obliga­

torisk försäkring framför en frivillig måste väl anses vara just, att man

genom den förra garanterade hjälp åt dem som av olika anledningar icke

kunde påräknas ansluta sig till en frivillig försäkring. Förefmtligheten av

en obligatorisk försäkring, låt vara med knappa förmåner, kunde svårligen

tänkas medföra att dessa personers antal minskades, utan borde fastmera

ha motsatt verkan.

Landsorganisationen yttrar, att effektiviteten av ett system enligt alter­

nativ II — och därmed dettas företräde framför alternativ I — vore be­

roende av om den frivilliga försäkringen vunne anslutning från deras —

särskilt icke familjeförsörjares — sida, för vilka enbart den obligatoriska,

icke dyrortsgraderade försäkringen skulle betyda underförsäkring i förhål­

lande till den normala individuella inkomstställningen. Med ledning av er­

farenheterna från den nuvarande försäkringen bedömde landsorganisationen

utsikterna för den nu föreslagna frivilliga försäkringen såsom skäligen små.

Trots principiella sympatier för enhetlighetssystemet ansåge sig landsorga­

nisationen av hänsyn härtill icke kunna tillstyrka sjukpenningförsäkringens

utformning enligt alternativ II. I

I fråga om den föreslagna uppdelningen av de försäkrade i

två grupper med hänsyn till karenstidens längd framhålles

allmänt, att utomordentligt stora svårigheter skulle vara förknippade med

en dylik gränsdragning, som vid tillämpningen skulle lämna utrymme åt

olika tolkningar. Det vore knappast att förvänta, att sjukkassorna skulle

på ett tillfredsställande sätt kunna handha denna uppdelning.

Försåkringsrådet yttrar, att risken för missbruk av försäkringen torde

vara lika stor för exempelvis säsongarbetare som för de företagare, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

105

föreslagits skola få en karenstid av 4 veckor. Förslaget, att lantbrukare, som endast eller huvudsakligen arbetade i jordbruket, skulle hänföras till kate­ gorien med den längre karenstiden, stöde då det gällde lantbrukare, vilka ensamma eller med ringa hjälp utförde allt arbetet i sitt jordbruk, icke i överensstämmelse med motiven till uppdelningen. Rådet ansåge att en ka­ renstid av 3 dagar borde tillämpas även vid en försäkring enligt alternativ II.

Länsstyrelsen i Gotlands län förordar en gemensam karenstid av 7 dagar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att vid uppdelningen av försäk­ ringstagare med längre och kortare karenstid, hänsyn icke tagits till de lön­ tagare, som på grund av tjänsteavtal vore berättigade att under längre eller kortare tid uppbära full eller viss del av lönen. Dessa försäkringstagare kunde säkerligen bättre än många försäkrade med lång karenstid draga sig fram nödtorftigt under den tid, de på grund av sjukdom uppbure full eller reducerad lön utan sjukpenning.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att det föreslagna systemet sanno­ likt komme att ge utrymme för ett hittills i svenskt statsliv exempellöst administrativt godtycke.

Landsorganisationen yttrar:

En differentiering av karenstiden i alternativ II kan visserligen anses mo­ tiverad till undvikande av missbruk av försäkringen. Å andra sidan är den uppdelning av de sjukpenningförsäkrade, som differentieringen förutsätter, i många fall förenad med utomordentliga svårigheter. Den kräver dels en gränsdragning mellan arbetstagare och företagare — en uppgift som ofta ter sig vansklig även för domstolarna — dels, inom gruppen företagare, en prövning i vad mån den särskilde företagarens inkomst av rörelsen är »direkt beroende» av hans egen dagliga arbetsinsats, ett förvisso ej mindre svårbedömligt förhållande. Det kan betvivlas huruvida sjukkassorna besitta den erforderliga kompetensen att avgöra sådana frågor. Bortsett från risken för godtyckliga avgöranden skulle för övrigt inordningen i de olika kate­ gorierna och den förutsatta årliga översynen av medlemsbeståndet betyda en arbetsbelastning, som tyngde försäkringens administration.

Kritik av liknande innehåll mot den föreslagna uppdelningen av de för­ säkrade i två grupper med hänsyn till karenstidens längd förekommer i åtskilliga andra yttranden. Allenast försäkringsbolags riksförbund anser ifrågavarande uppdelning fördelaktig.

Rörande frågan örn samordning av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen yttrar socialvårdskommittén, att kommit­ tén utgått från att en sådan samordning i viss omfattning borde genomföras och att kommittén haft detta förhållande såsom ögonmärke vid utform­ ningen av förmånerna inom sjukförsäkringen. En förutsättning för att sjuk­ kassorna skulle kunna omhänderha olycksfallsförsäkringen vore, att sjuk­ penningen bleve lika vid sjukdom och olycksfall. Det förelåge emellertid den principiella skillnaden mellan dessa båda socialförsäkringsgrenar, att kostnaden för olycksfallsförsäkringen bures av arbetsgivarna, och kommit­

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tén hade icke tänkt sig någon ändring däri. En ganska betydande procent

av de skadade hade en väsentligen lägre årsinkomst än som motiverade en

sjukpenning örn 3: 50 kronor. Det stora flertalet skadade hade emellertid

betydligt mycket större inkomster än som motsvarade en sjukpenning av

3: 50 kronor. Enligt olycksfallsförsäkringslagen vöre den högsta sjukpen­

ningen 7 kronor, vilket för de gifta arbetarna med hustrutillägg bleve lika

med kommitténs förslag örn 6 kronor. Det vore otänkbart att för de olycks-

fallsförsäkrade stanna vid en sjukpenning örn 3: 50 kronor, och att införa

en frivillig försäkring för en högre sjukpenning, strede mot olycksfallsför­

säkringens princip. Att vid sidan av den obligatoriska sjukförsäkringen in­

föra en särskild för de olycksfallsförsäkrade avsedd obligatorisk sjukpen­

ningförsäkring för ett högre understöd torde icke böra komma i fråga. Lik­

nande synpunkter framföras av riksförsäkringsanstalten och försäkrings-

rådet.

Landsorganisationen uttalar, att ett motiv av självständig betydelse mot

alternativ II vöre att principen örn obligatorisk försäkring med enheisunder-

stöd icke läte sig genomföra inom olycksfallsförsäkringen. Ur synpunkten

av socialförsäkringsgrenarnas samordning eller likformighet vore därför ett

system med efter inkomsten grundad sjukpenning att föredraga.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anför bland annat

följande:

Det kan icke vara rimligt att en genom olycksfall skadad, örn olycksfall

i arbete befinnes icke föreligga, skulle få vida större förmåner under sjuk­

domstiden än om olycksfallet ansåges hava inträffat i arbete. Ett genom­

förande av något av de båda departementsalternativen skulle emellertid i

motsats till kommittéförslaget innebära ett uppgivande av de principer, som

äro grundläggande och ansetts böra vara grundläggande för ersättningsut-

mätningen vid olycksfall i arbete. Man har inom den sociala olycksfallsför­

säkringen haft anledning att med uppmärksamhet följa förekomsten av

överförsäkring, och åtgärder hava även vidtagits till förhindrande av dylik.

Föreningen är av den uppfattningen, att ersättningen icke får uppgå till, än

mindre överstiga den arbetsinkomst, som den skadade går förlustig genom

olycksfallet, örn missbruk av försäkringen med framgång skall kunna före­

byggas och menliga sjukdomsyttringar i form av traumatisk neuros och

andra nervösa pålagringar av oiycksfallets påföljder förekommas. De läkare,

som hava stor erfarenhet örn olycksfallsklientelet, torde allmänt dela denna

uppfattning. Det har nämligen visat sig, att det i ett utomordentligt stort

antal fall är mycket svårt eller omöjligt för den behandlande läkaren att

objektivt bedöma en skadas inverkan å arbetsförmågan. Utan stöd av en i

angiven riktning avvägd lagstiftning torde läkarens möjligheter för ett dy­

likt bedömande så försvåras och bli så krävande, att uppgiften icke torde

av läkaren kunna något så när tillfredsställande lösas vid sidan av hans vik­

tigaste uppgift, den sjukvårdande. Man frågar sig då, om den sjukkontroll,

som skall utövas av sjukkassorna, kan innebära någon garanti mot miss­

bruk. Så är enligt föreningens uppfattning icke förhållande!. Denna kontroll

torde i huvudsak endast kunna avse att konstatera, att den skadade faktiskt

icke arbetar och i övrigt så förhåller sig, att han kan vara arbetsoförmögen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

107

Om han verkligen är det eller eljest bör avhålla sig från arbete, kan lek- mannakontrollen som regel ej avgöra. Detta torde gälla olycksfallsskador i ännu högre grad än andra sjukdomar. Mot en frestelse för den skadade att genom att stanna hemma från arbetet skaffa sig ekonomiska fördelar kan denna kontroll ej skydda. Att märka är att detta kan vara en svår fres­ telse även för den arbetsvillige. Och mot den fara för nervösa pålagringar av sjukdomstillstånden, som en överförsäkring innebär, kanske främst för de ekonomiskt svagare, torde intet annat skydd finnas än ett undvikande av överförsäkring och även av en försäkring, motsvarande hela den förlorade inkomsten.

Socialvårdskommittén har i sitt yttrande även upptagit frågan om för­ hållandet mellan sjukförsäkringen och en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Härom anför kommittén bland annat följande:

Skulle alternativ II med dess enhetsunderstöd örn 3: 50 kronor per dag väljas beträffande sjukförsäkringen, blir det nödvändigt att även inom ar­ betslöshetsförsäkringen använda ett enhetligt understödsbelopp. Detta bör i så fall sättas till 4 kronor, vilket närmast motsvarar ett understöd av 3:50 kronor vid 7 dagars understödsvecka. Då kommittén övervägt detta alter­ nativ med avseende på arbetslöshetsförsäkringen har den funnit i stort sett samma skäl äga giltighet som ovan anförts gentemot en enhetlig sjukpen­ ning. Det kan diskuteras för vilken av dessa båda försäkringsgrenar vådan av överförsäkring är störst. Kommittén finner sig sålunda böra även ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkt avstyrka införandet av ett enhetsunder­ stöd. Vad speciellt arbetslöshetsförsäkringen beträffar torde dessutom föl­ jande särskilt böra nämnas.

Vid övervägandet av frågan örn införandet av ett enhetligt understöd inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, måste hänsyn tagas till stor­ leken av de inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen redan utgående förmånerna. Enligt per den 31 december 1944 föreliggande uppgifter voro 50,1 % av de 752 000 medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna till­ försäkrade ett understöd överstigande 4 kronor. Tager man hänsyn till de i början av innevarande år genomförda höjningarna av daghjälpsbeloppen ävensom till det den 1 mars 1945 införda kristillägget, voro 70.5 % av de då försäkrade 761 000 medlemmarna i kassorna tillförsäkrade högre understöd än 4 kronor per dag. Nämnas må att 37,2 %, d. v. s. mer än Vs av samtliga försäkrade, hade en daghjälp (inkl. kristillägg) om 5: 75—6 kronor, medan 9 % hade ett tillförsäkrat understöd överstigande 6 kronor.

Införandet av ett enhetsunderstöd inom den obligatoriska arbetslöshets­ försäkringen skulle sålunda komma att medföra mycket betydande sänk­ ningar av de tillförsäkrade förmånerna. Emellertid skulle även risk för överförsäkring uppkomma i ett icke obetydligt antal fall. Inom en obliga­ torisk arbetslöshetsförsäkring komma tillfällighets- och deltidsarbetare att ingå i mycket större utsträckning än vad fallet är med den frivilliga för­ säkringen. De nuvarande kassamedlemmarna utgöras nämligen nästan helt av organiserade arbetstagare med normalt förhållandevis jämn och fullstän­ dig sysselsättning. För dessa tillfällighets- och deltidsarbetare skulle ett understöd av 4 kronor per dag ofta komma att ligga väsentligt högre än arbetsförtjänsten, med därav följande risk för missbruk av försäkringen.

Den omständigheten att ett enhetsunderstöd för mycket stora arbets­

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tagaregrupper kommer att vara otillräckligt aktualiserar frågan, huruvida

den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen borde kompletteras med en fri­

villig arbetslöshetsförsäkring på analogt sätt som föreslagits i fråga om sjuk­

försäkringen. Att inom arbetslöshetsförsäkringen införa en fullt frivillig

försäkring enligt likartade grunder som den föreslagna sjukförsäkringen

finner kommittén emellertid otänkbart. Erfarenheterna från den tid då

medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna hade full frihet att välja

daghjälpsklass visa, att medlemmar med höga arbetslöshetsrisker i stor ut­

sträckning sökt sig till daghjälpsklasser med höga inkomstbelopp. Det för­

håller sig nämligen så, att den individuella arbetslöshetsrisken i sannolikt

större mån än sjukdomsrisken kan av den enskilde överblickas. Med hänsyn

till de olämpliga klassurval, som på detta sätt uppkommo inom den frivil­

liga försäkringen, bleve statsmakterna tvungna att föreskriva att erkänd

arbetslöshetskassa i sina stadgar skall intaga erforderliga bestämmelser till

förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Detta

innebär, att medlemmarnas klasstillhörighet bestämmes av i stadgarna an­

givna regler.

Med de nämnda erfarenheterna från den frivilliga försäkringen har man

anledning vänta, att de personer, som företrädesvis skulle komma att be­

gagna sig av möjligheterna till ökade understödsförmåner, komme att ut­

göras av sådana försäkrade, som veta med sig att de ha höga individuella

arbetslöshetsrisker. Däremot komme personer, som enligt deras eget för­

menande hade något så när fasta anställningar, sannolikt att dra sig för de

extra utgifter, som en frivillig försäkring skulle innebära. Särskilt under

tider av lågkonjunktur måste man emellertid räkna med att dylika försäk­

rade i stort antal komma att bli arbetslösa. Då de i många fall rimligen icke

kunde erhålla sin försörjning genom det låga understöd, som en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring med endast 4 kronors daghjälp skulle ge, måste

samhället komplettera de försäkringsmässiga understöden med bidrag efter

individuell behovsprövning.

Kommittén framhåller vidare att det finge anses osannolikt, att de er­

kända arbetslöshetskassorna skulle kunna fortbestå vid ett realiserande av

alternativ II. Infördes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med enhetsunder-

stöd och funnes härjämte rätt till understöd vid arbetslöshet från social­

hjälpen, torde förutsättningarna för de erkända arbetslöshetskassornas fort­

satta bestånd komma att saknas. De enskilda medlemmarna komme näm­

ligen att från dessa båda hjälpformer vara tillförsäkrade erforderlig hjälp

vid arbetslöshet. De erkända kassorna skulle icke kunna räkna med den

tvångsanslutning via fackorganisationerna, vilken utgjorde den nuvarande

försäkringens grundval.

Argiftsuppbörd och organisation.

I fråga om avgiftsuppbördens anknytning till skatte­

uppbörden äro meningarna i viss mån delade. Promemorieförslaget i

denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av pensionssty reisen,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Kungl. Majds proposition nr 312.

109

Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 19AA års upp­ bär dsberedving, Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, stadsför­ bundet, landsorganisationen och riksförbundet landsbygdens folk. I ytt­ randena framhålles i allmänhet, att genom den föreslagna anordningen arbetet med avgiftsuppbörden skulle i hög grad förenklas och avgiftsindriv- ningen effektiviseras. Samtidigt påpekas emellertid, att arbetsbördan för debiteringsmyndigheter och länsstyrelser uppenbarligen bomme att i icke ringa mån ökas och att åtgärder för en utökning av arbetskraften kunde bli nödvändiga. Stadsförbundet finner det ur kommunernas synpunkt tack­ nämligt om dessa såsom en följd av avgiftsuppbördens ordnande på det föreslagna sättet kunde befrias från ansvaret för sjukvårdsavgifterna.

Erinringar av olika slag mot sammankoppling av uppbörden av försäk­ ringsavgifterna med skatteuppbörden ha framställts av socialstyrelsen, läns­ styrelserna i Södermanlands och Blekinge län, Överståthållarämbetet, socialvårdskommittén, landskommunernas förbund, sjukkasseförbundet och svenska arbetsgivareföreningen.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke yttrat sig på denna punkt.

Socialstyrelsen — som finner att promemorieförslagets genomförande skulle innebära förenklingar — yttrar, att frågan borde prövas i samband med uppbördsfrågorna för andra försäkringsformer, särskilt arbetslöshets­ försäkringen. Sjukkasseförbundet anser det välbetänkt att låta frågan om det föreslagna uppbördssystemet vila tills såväl skatteuppbördsreformen som sjukförsäkringen arbetat någon tid efter de nya linjerna.

Enligt den mening, som uttalas av socialvårdskommittén (majoriteten), vore det tvivelaktigt om de fördelar, som skulle vinnas genom sjukkasseav- gifternas uppbörd tillsammans med de allmänna skatterna, skulle visa sig uppväga nackdelarna med systemet. Särskilt gällde detta om en obligato­ risk arbetslöshetsförsäkring funnes böra utformas på sådant sätt, att avgif­ ter icke kunde upptagas i samma ordning. Kommittén ifrågasätter om icke med lösande av frågan om avgiftsuppbördens omläggning kunde anstå i av- bidan på att eli slutligt avgörande i fråga örn arbetslöshetsförsäkringens ut­ formning träffats samt att uppbörds- och sjukförsäkringsreformerna blivit i andra avseenden helt genomförda. Till utveckling av sin mening anför socialvårdskommittén bland annat följande:

Enligt uppbördsbcredningens förslag skola samtliga skatter och avgifter, som skola uppbäras, på debetsedeln sammanslås till ett gemensamt belopp. För den skattskyldige kommer därigenom medlemsavgiften till sjukkassan att framstå mera som en skatt än som en socialförsäkringsavgift. Känslan för att avgiften utgör en prestation från hans sida för delaktighet i försäk­ ringen och att han genom sitt bidrag skaffat sig rätt till hjälp avtrubbas. Denna korrespondens mellan fullgörandet av förpliktelser och rätt till hjälp, som är en av socialförsäkringens bärande grundsatser och som är ägnad

Ilo

Kungl. Majrts proposition nr 312.

att skapa ansvarskänsla hos medborgaren, kan därigenom komma att för­

svinna. Dessa psykologiska faktorer äro av den betydelse, att de icke böra

underskattas.

Ofrånkomligt är, att arbetet för uppbördsmyndigheterna kommer att avse­

värt ökas, örn även sjukkasseavgifterna skola uttagas i samband med skat­

ten, och fråga är om det administrativa arbetet för sjukkassorna därigenom

lättas i avsedd omfattning. Bland annat komma medlemmarnas flyttningar

från ett sjukkasseområde till ett annat att vålla kassorna mera arbete än

med nuvarande uppbördssystem, och dessa flyttningar komma även att be­

reda uppbördsmyndigheterna ett betydande arbete. En företagen undersök­

ning visar, att under år 1944 i runt tal 80 000 medlemmar överflyttades från

en sjukkassa till en annan. Då medlemsförteckningen för det kommande

året skall vara färdig den 1 oktober, kan man med nuvarande medlemsantal

beräkna att omkring 100 000 medlemmar komma att överflyttas till en

annan kassa efter det förteckningen uppgjorts, och detta antal torde komma

att i det närmaste fördubblas efter införande av obligatorisk försäkring. Av

promemorian framgår icke tydligt, huru man skall förfara med avgifterna

i de fall, då nedsättning av sjukpenningförsäkringen finnes påkallad innan

ny skattsedel utfärdas. Enligt kommitténs mening skulle det vara en myc­

ket betänklig konsekvens av förslaget, om avgiftsuppbördens anordning

skulle försvåra sjukpenningförsäkringens smidiga anpassning efter de före­

liggande förhållandena. Sammankopplingen med den enligt sakens natur

komplicerade beskattningsapparaten måste på flera sätt komma att för sjuk­

kassorna medföra en omfattande skriftväxling mellan dem och uppbörds­

myndigheterna, vilken kommer att medföra ökat arbete för sjukkassorna.

Kommittén fortsätter:

I promemorian antages, att fallen av försummad avgiftsbetalning torde

bliva relativt fåtaliga örn avgiftsuppbördssystemet utformas på föreslaget

sätt. Såvitt kommittén kan bedöma, är detta ett allt för optimistiskt an­

tagande. Alla sjukkassemedlemmar med fast anställning eller ordnad egen

verksamhet kan man nå lika effektivt med kommitténs förslag. Medlemmar

med tillfällig arbetsanställning och sådana som icke ha något ordnat arbete

eller någon verksamhet, varigenom skatten kan uttagas av arbetsgivarna,

torde icke bli mera villiga att betala skatt än vad nu är förhållandet. Åt­

minstone för de mindre sjukkassorna kan det därför befaras, att uppbörds-

resultatet blir sämre. Om de medlemmar som äro slarviga skattebetalare

skola erlägga försäkringsavgift direkt till kassan, lia de en välgörande per­

sonlig press på sig som frammanar betalningsvillighet. I detta sammanhang

må påpekas, att den lindring i fråga om påföljden av underlåtenhet att er­

lägga sjukpenningavgifter, som i departementspromemorian föreslås, också

kan tänkas leda till en försämrad avgiftsbetalning beträffande vissa kate­

gorier försäkrade.

Kommittén upptar härefter till behandling frågan om uppbördssättet för

avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen och uttalar efter omfattande argu­

mentering som sin mening, att det syntes kommittén vara förenat med bety­

dande olägenhet att för arbetslöshetsförsäkringen tillämpa ett annat upp­

bördssystem än det' varigenom avgifterna direkt inbetalades till det lokala

försäkringsorganet. Örn uppbörden av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen

skulle ske på delta sätt, funnes ingen anledning att låta avgifterna till sjuk­

lil

försäkringen erläggas på annat sätt. För arbetslöshetsförsäkringen vore det

av betydelse att avgifterna till sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäk­

ringen erlades samtidigt och till en och samma myndighet. Enär sjukför­

säkringsavgift skulle erläggas för all försäkringstid, komme kontrollen över

avgiftsbetalningen till arbetslöshetsförsäkringen att underlättas. Underlåten­

het från en arbetsgivares sida att insända försäkringsavgifter komme näm­

ligen automatiskt till försäkringsorganens kännedom genom att sjukförsäk­

ringsavgift saknades.

En ledamot av socialvårdskommittén (herr Höjer) förklarar sig icke

kunna finna att vad av majoriteten anförts om menlig inverkan på avgifts­

betalningen av gemensam debitering av avgifter och skatter hade större bär­

kraft. Vidare anser denne ledamot det — efter genomförande av skatte-

uppbörasförslaget — vara synnerligen tveksamt, om staten verkligen kunde

begära av arbetsgivarna att de skulle månad för månad göra avdrag för

tvenne skilda debiteringar och redovisa åt två håll.

Landskommunernas förbund ansluter sig till vad socialvårdskommittén

anfört örn de psykologiska skälen för att försäkringsavgifterna icke borde

sammankopplas med avgiftsuppbörden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker bestämt promemorieförslaget

i denna del, enär den nya uppbördsorganisationen icke borde belastas med

det både besvärliga och tidsödande arbetet med debitering, uppbörd och

redovisning av sjukvårdsavgifterna. Även länsstyrelsen i Blekinge län ställer

sig avvisande mot förslaget. Det allmänna uppbördsförfarandet medförde

redan i dess nuvarande utformning ett omständligt indrivnings-, bokförings-

och redovisningsförfarande, som enligt länsstyrelsens mening icke utan

tvingande skäl borde tagas i anspråk för nu ifrågavarande uppgifter, vilka

torde få anses såsom för länsstyrelsernas och övriga därav berörda myndig­

heters egentliga verksamhet främmande. Vid sådant förhållande skulle en

sådan utökning av antalet titlar i uppbördsboken, varom nu är fråga, uppen­

barligen medföra en avsevärd merbelastning samt försvåra genomförandet

av det av 1944 års uppbördsberedning förordade systemet.

Överståthållarämbetet framhåller, att avgifternas uttagande å debetsed­

larna skulle komma att strida mot principerna för uttagningen av skatt vid

källan. För skatteuppbördsreformens genomförande förutsattes nämligen,

att debetsedlarna skulle befrias från de övriga avgifter som enligt gällande

författningar finge uttagas genom desamma.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att det föreslagna systemet inne-

bure en avvikelse från försäkringstanken därigenom att försummad inbetal­

ning först på ett sent stadium komme till sjukkassans kännedom.

Beträffande den organisatoriska formen för förvaltningen

av en allmän sjukförsäkring framhåller socialvårdskommittén

betydelsen av att självförvaltande sjukkassor intoge en central plats inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

112

Kungl. Majds proposition nr 312.

socialvårdens organisation. Kommittén hade tänkt sig att ett och samma

organ skulle handha sjukförsäkringen och även övertaga viss del av sjuk-

hjälpstiden inom olycksfallsförsäkringen, vara lokalt förvaltande organ för

en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, biträda vid administrationen av

folkpensioneringen samt ombesörja hjälpen vid moderskap. En ledamot av

kommittén (herr Höjer) har på denna punkt ett särskilt uttalande. Även

enligt denne ledamots mening borde man — åtminstone tills vidare — bygga

den obligatoriska sjukförsäkringen på lokala enheter med visst ekonomiskt

självansvar; och detta ansvar borde uttagas i form av personliga avgifter

från försäkringstagarna inom den lokala enhetens område. Man kunde ju

tänka sig att till lokal enhet välja själva kommunen eller sammanslutningar

av kommuner. Då emellertid det ekonomiska ansvaret icke finge uttagas i

form av kommunalskatt, skulle i dylikt fall erfordras ganska djupgående

ändringar i kommunallagarna. Det vöre därför av praktiska skäl påkallat

att ge den offentliga samfällighet som en eller flera kommuners medlemmar

bildade för skötseln av sjukförsäkringen en särskild benämning, och biand

annat av psykologiska skäl vore därvid benämningen sjukkassa den enda

som kunde ifrågakomma. Dessa nya hela befolkningen omfattande sjuk­

kassor vöre emellertid endast en särskild manifestation av kommunerna,

och faran för att administrationen skulle bli mindre tungrodd bleve där­

igenom icke mindre än örn man lagt sjukförsäkringens förvaltning direkt på

kommunerna.

Försäkringsrådet framhåller, att enligt promemorieförslagen sjukhjälpens

karaktär av försäkringsprestation undanträngdes och att sjukhjälpen finge

övervägande karaktär av statligt understöd. Detta förhållande ledde in på

frågan, örn sjukhjälpen borde omhändertagas av statliga och kommunala

organ på ungefär samma sätt som vid folkpensioneringen.

Landskommunernas förbund finner det böra undersökas, huruvida

icke det lokala handhavandet av den obligatoriska sjukförsäkringen lämpli­

gen kunde anförtros åt kommunerna. Den radikala förenklingen i avgifts-

uppbörden, som skulle möjliggöras genom en ändrad skatteuppbördsreform,

finge till följd att sjukkassemedlemmarnas kontakt med kassan icke kunde

upprätthållas på samma sätt som i det frivilliga sjukkasseväsendet. Lokal­

sjukkassan skulle mycket snart i folks medvetande komma att framstå som

ett rent statligt organ. En fastare anknytning av försäkringen till kommu­

nerna vöre motiverad ur olika synpunkter. Samtidigt som energiska försök

gjordes att få bort den nuvarande splittringen i socialvårdens organisation

torde man icke utan starkt vägande skäl böra tillskapa en organisationsform

som innebure en ytterligare splittring. Förbundet vore väl medvetet om att

det komme att bjuda åtskilliga svårigheter att utan vidare frångå de orga­

nisationsformer, som framvuxit inom den frivilliga sjukkasserörelsen. Men

då det vid genomförandet av den obligatoriska sjukförsäkringen ändå bleve

nödvändigt att radikalt bryta med traditionen, torde det kunna ifrågasättas,

Kungl. Majda proposition nr 312.

113

om det vöre lämpligt att bibehålla en organisationsram, som vore framvuxen och prövad enbart för en sjukförsäkring av helt annat slag än den varom här vore fråga.

Förbundet fortsätter: Vid en blivande kommunindelningsreform borde vid en kommunalisering av sjukkasseväsendet behörig hänsyn också kunna tagas till sjukförsäk­ ringens behov, så att kommunerna göras lämpligt stora som lokalsjukkasse- områden. Socialvårdskommittén har ansett, att invånarantalet inom lokal- sjukkasseområde i regel bör uppgå till 3 000 å 4 000 för att möjlighet skall uppstå att bekosta utgifterna för särskild expedition och en där anställd be­ fattningshavare. Det är givetvis att förvänta, att starkt motstånd skall resas mot det väntade förslaget om sammanslagning av småkommuner. Det är väl troligt, att sammanslagningen skall komma att ske i kompromissens tecken, och det är då också troligt, att man kommer att stanna vid en betydligt lägre s?0^.maJstor*ekä ^en, som skulle passa enbart för den obligatoriska sjuk­ försäkringen. Men detta skulle då samtidigt innebära, att normalstorleken komme att understiga vad socialvårdskommittén ansett vara idealiskt även för socialvården i övrigt. Om nu kommuner på omkring 4 000 invånare an­ ses vara lämpliga storleksområden för handhavandet av såväl sjukförsäk­ ringen som socialvården i övrigt, kan man tänka sig, att det är möjligt att gå ned till väsentligt mindre kommunstorlekar, om sjukförsäkringen och övrig socialvård sammanföras till gemensam administration.

Ett sådant sammanförande skulle i det stora flertalet landskommuner inne­ bära avsevärda fördelar. Kostnaderna för kontorslokaler och kontorsutrust­ ning kunna nedbringas. I de minsta kommunerna skulle en enda befattnings­ havare kunna sköta det hela. Möjligheterna att genomföra en rationell ar­ betsfördelning uppstår i kommuner av något större storleksordning; både för sjukförsäkringen som för övrig socialvård förekommer såväl rutinarbete som mera kvalificerade arbetsuppgifter. Man kan då nöja sig med en kvalificerad befattningshavare och anlita billigare arbetskraft för rutinarbetet. Registre- ringsarbetet förenklas. Noteringen av sjukkassehjälp i socialregistret blir helt överflödig, örn man har gemensamma lokaler och gemensam personal. I de största landskommunerna liksom i de medelstora och större städerna skulle fördelarna av den gemensamma administrationen givetvis icke bliva lika framträdande som i landskommunerna i allmänhet. Men i samtliga kommu­ ner torde man kunna tänka sig visst sambruk av personalen; sjukbesökama kunna ju utnyttjas även för socialvården i övrigt, för bostadsinspektion etc. Lokalsjukkassornas för närvarande heltidsanställda personal bör kulma be­ redas kommunal anställning.

Kommunens beslutande organ borde direkt utse det kommunala förvalt­ ningsorgan, som skall handhava sjukförsäkringen. Eventuellt kunde förvalt­ ningen läggas direkt på den av socialvårdskommittén på sin tid föreslagna socialnämnden. Huruvida en kommunalisering av lokalsjukkassorna be­ hövde föranleda någon genomgripande ändring i den föreslagna centralsjuk- kasseorganisationen undandrager sig helt styrelsens bedömande. I varje fall bleve det väl onödigt och otänkbart att låta centralsjukkassorna tillsätta rent kommunala befattningshavare. Kostnaderna för den lokala administrationen skulle sannolikt komma att till väsentlig del täckas av medlemsbidrag av den storlek, som socialvårdskommittén föreslagit, därest icke centralsjukkassor­ nas andel i delta medlemsbidrag behöver sättas alltför högt.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 saini. Nr 312.

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Fattigvårds- och barnavårds förbundet ifrågasätter, om icke principen

med försäkringsavgifternas upptagande på debetsedlarna egentligen borde

leda till att sjukförsäkringen och i sinom tid all annan socialförsäkring

förlädes till ett kommunalt organ. Förbundet holle före, att de kommunala

insatserna på det sociala området vöre av största betydelse icke minst där­

igenom att socialvården då finge den behövliga förankringen hos medbor­

garna. En utveckling, som i alltför hög grad minskade den kommunala verk­

samheten på detta område, vöre icke till gagn. I varje fall torde ett ställnings­

tagande i organisationsfrågan ej böra ske, innan det blivit klarlagt, vilket

organ som i det nya socialvårdssystemet borde omhänderha arbetslöshets­

försäkringen.

De fria sjukkassornas förbund uttalar, att en allmän sjukförsäkring endast

kunde undanröja en del av understödsbehovet. Det tarvades därför ett socialt

skydd varigenom varje individ garanterades en minimistandard, vilken

skulle kunna hållas oberoende av om han drabbades av arbetslöshet, sjuk­

dom, olycksfall eller partiell arbetsoförmåga. Detta skydd borde förmedlas

av sociala nämnder i kommunerna. Härigenom skulle man vinna en enhetlig

behandling av klientelet samtidigt som administrationskostnaderna tack vare

centraliseringen bleve lägsta möjliga.

Sjukhusvårdspromemorian och yttranden angående

densamma.

Sjukhusvårdspromemorian.

Det i promemorian framlagda förslaget innebär i princip, att sjukhus-

vårdsförmånen skall utbrytas ur den allmänna sjukförsäkringen och fri

sjukhusvård i stället beredas den enskilde pa sa sätt, att staten inträder

som betalande part i förhållande till sjukhusens huvudmän, vilka således

komma att erhålla gottgörelse direkt av staten i stället för av sjukkassorna.

Det föreslås med andra ord att staten skall övertaga ansvaret för patient­

avgifternas erläggande. Statens övertagande av detta ansvar skall förbin­

das med förbud för sjukhusens huvudmän att uttaga avgift av patienterna.

Av praktiska skäl anses statens gottgörelse till huvudmännen för indragna

patientavgifter böra bestämmas till ett visst begränsat belopp per vårddag

för alla sjukhus av samma kategori. Det förutsättes, att landstingens och

övriga kommuners fria rätt att själva på bästa sätt ordna sjukhusvården

icke skall påverkas av den föreslagna anordningen.

Till frågan i vilken omfattning sjukhusvården bör göras kostnadsfri för

den enskilde intages i promemorian den ståndpunkten, att vården i prin­

cip skall vara fri å allmän sal eller avdelning vid sadan sjukvårdsanstalt,

som omfattas av socialvårdskommitténs i ett tidigare sammanhang (sid. 57)

återgivna definition å allmänt sjukhus. Vården anses böra vara kostnads­

fri oberoende av vårdtidens längd. Förmånen av kostnadsfri vård skall

115

erhållas icke endast, såsom enligt kommitténs förslag, vid sjukdom utan även vid barnsbörd. I syfte att förhindra en ökad tillströmning av patienter till vissa sjukhus, främst storstädernas specialavdelningar, föreslås den in­ skränkningen i rätten till kostnadsfri vård, att vård å annat sjukhus än hemortssjukhus skall vara fri för den enskilde, endast örn behovet av sjuk­ husvård uppkommit vid vistelse inom det främmande sjukvårdsområdet eller den sjuke från hemortssjukhus remitterats till det främmande sjuk­ huset. Vid vård å de allmänna sjukhusens hel- eller halvenskilda rum anses gottgörelse av statsmedel böra utgå till sjukhusets huvudman med samma belopp som vid vard a allmän sal, men med rätt för huvudmannen att därutöver uttaga viss ersättning av patienten.

Enligt promemorian skall härjämte staten under vissa strängt begränsade förutsättningar kunna övertaga ansvaret för patientavgifterna och vården därigenom bli fri för den enskilde jämväl å sjukvårdsanstalt, som är an­ ordnad vid fattigvardsanstalt. Denna kategori faller icke in under begreppet allmänt sjukhus, men enligt socialvårdskommitténs förslag skulle vård å sådan sjukvårdsanstalt ersättas därest anstalten efter prövning i det sär­ skilda fallet upptagits i en av Konungen fastställd förteckning. Därjämte föreslås, att — för åstadkommande av en sänkning av avgifterna å vissa enskilda sjukhus och sjukhem — statsbidrag under särskilda villkor skall kunna tilldelas sådant sjukhus eller sjukhem med samma belopp, som fast­ ställts i fråga om gottgörelsen för indragna patientavgifter vid kommunala sjukhus av motsvarande kategori. Enligt kommittéförslaget skulle ersätt­ ning för konvalescentvård kunna utgå i vissa fall, nämligen vid vård å sådant konvalescenthem som upptagits i nyssnämnda förteckning. Den i promemorian föreslagna anordningen omfattar däremot ej konvalescent­ hemmen. Frågan om patientavgifternas avlyftande vid dessa anstalter anses nämligen med hänsyn till den ringa omfattning, i vilken konvalescent­ vården blivit organiserad — kunna anstå tills vidare.

Promemorian innehåller vidare preliminära förslag beträffande grunderna för beräkningen av statens gottgörelse för indragna patientavgifter vid dika kategorier av sjukhus och rörande vissa därmed sammanhängande frågor.

Beträffande lasarett och sjukstugor, som drivas av lands­ ting eller kommun, framläggas tva alternativa förslag. Det alternativ, som förordas av den sakkunnige, innebär i huvudsak följande. Gottgörelse av statsmedel utgår till sjukhusens huvudmän med ett fast belopp för vårddag, lika för hela riket, oberoende av huruvida vården lämnas å allmän sal eller å hel- eller halvenskilt rum. Beloppet bestämmes av Kungl. Majit för löpande tidsperioder av förslagsvis fem år, sedan tillfälle bereus sjukhus­ ägarnas huvudorganisationer att avge yttrande och förslag. I promemorian erinras örn alt socialvårdskonunittén (betänkandet nr VII, sid. 180) förutsatt, att patientavgifterna vid sjukhusen skulle begränsas, och uttalat, att den högsta gränsen för avgifterna vid ifrågavarande slag av sjukhus förslagsvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

borde dragas vid en fjärdedel av driftkostnaderna. Den sakkunnige anser,

att i nuvarande läge den sålunda angivna normen för begränsningen av

patientavgifternas storlek torde vara användbar även för beräkning av

storleken av gottgörelsen för indragna patientavgifter, därvid beräkningen

borde ske på grundval av de ifrågavarande sjukhusens sammanlagda drift­

kostnader. Beträffande sådana avdelningar vid lasarett och sjukstugor, som

redan nu understödjas med statligt driftbidrag (tuberkulosavdelningar, för­

lossningsavdelningar och medicinska barnavdelningar) föreslås dock, att

gottgörelsen för indragna patientavgifter begränsas till det belopp, varmed

enligt vederbörande statsbidragskungörelse patientavgiften högst må utgå.

Vid uppskattningen av statsverkets kostnader för den ifrågasatta anord­

ningen har den sakkunnige räknat med ett genomsnittligt belopp per vård­

dag av 2: 50 kronor. I promemorian förutsättes, att förbud införes mot

uttagande av avgift av inomlänspatienter för vård å allmän sal. Beträffande

utomlänspatienter å allmän sal må däremot avgift utgå, som skall gäldas,

då fråga är örn remitterade eller utom det egna sjukvårdsområdet insjuk­

nade patienter, av det sjukvårdsområde patienten tillhör och i andra fall av

patienten själv. Såväl avgifterna för utomlänspatienter a allmän sal som

för patienter å hel- eller halvenskilda rum föreslås skola maximeras enligt

särskilda regler. — I de fall där landsting eller i landsting ej deltagande

stad på grund av avtal disponerar platser a sjukhus, som tillhör staten,

anses landstingets eller stadens bidragsskyldighet till vårdkostnaden böra

minskas med det belopp, som motsvarar statens gottgörelse för indragna

patientavgifter å sjukhus tillhörande landsting och städer.

I fråga örn sådana sjukhus till vilkas drift statligt drift­

bidrag nu utgår under villkor, att avgift för salspatienter icke uttages

med högre belopp än som angives i vederbörande författning om statsbidrag,

föreslås i promemorian, att gottgörelsen för indragna patientavgifter i prin­

cip skall bestämmas till det belopp, som motsvarar den högsta tillåtna

patientavgiften.

Beträffande bestämmandet av gottgörelsens storlek i fråga om övriga

kategorier av sjukhus, vilka omfattas av förslaget, torde fa hän­

visas till promemorian.

Statsverkets årliga utgifter i händelse av förslagets genom­

förande ha i promemorian, på grundval av nuvarande platsantal och be-

läggningssiffror, beräknats till följande belopp:

Lasarett och sjukstugor

kronor

21

660

000

: —

Tuberkulosanstalter:

... »

3 350 000

........ »

490 000

.... »

680 000

........ »

575 000

»

80 000

... »

425 000

............ »

320 000

»

185 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

117

Barnsjukhus ......................................................................................................... kronor 150 000: — Barnbördshus............................................................................................................ ,

jqq oo

O:__

Hem för kroniskt sjuka:

statsbidragsunderstödda ...................................................................................

2 800 000 :__

stiftelsers hem .................................................................................................... , 275 000 :__ Epidemisjukhus........................................................................................... » 300

: —

Jubileumsfondens sanatorier............................................................................... » 510 000:__ Pensionsstyrelsens kuranstalter........................................................................... „ 950 000 :__ Enskilda sjukhus och sjukhem........................................................................... » 450 000:__ Kroppssjukhus vid försörjningsanstalter................................................................ 1 900 000:__ De statliga sinnessjukhusen ............................................................................... „

13

050 000:__

Sinnessjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö ..................................... » 2 950 000:__ Kommunala sinnessjukhus i övrigt................................................................... »

1 400

000:__

Enskilda sinnessjukhus ....................................................................................... „ 35 000:__ Kommunala vårdhem........................................................................................... , 1 200 000:__ Enskilda vårdhem ................................................................................................ »

325

000:__

Summa kronor 54 160 000: —

I promemorian framhålles, att utgifterna givetvis stegras i och med sjuk­ husvårdens fortsatta utbyggnad. Sålunda torde, sedan redan beslutade ut­ ökningar av platsantalet vid landstingens och städernas sjukhus kommit till stånd, sistnämnda utgiftssumma komma att ökas med omkring 6 mil­ joner kronor. I detta sammanhang framhålles i promemorian, att det före­ slagna systemet med fri sjukhusvård på statens bekostnad medför en minsk­ ning av landstingens kostnader för ersättningar jämlikt 40—42 §§ fattig­ vårdslagen. För de städer, som icke deltaga i landsting, komma motsva­ rande besparingar dessa städer till godo. Till upplysning om den ungefär­ liga storleken av ifrågavarande besparingar innehåller promemorian den­ na tablå:

A.

Besparingar för landstingen.

1938 uppgingo landstingens ersättningar till primärkommuner för vård å

1

.

lasarett och sjukstugor

............................................... till 2 230 652

2.

tuberkulosanstalter

....................................................... till 1 534 018

3.

sinnessjukhus

............................................................... till 3 510 994

7 275 664

B.

Besparingar för i landsting ej deltagande städer utom Slockholm.

1938 uppgingo dessa städers kostnader för vård å

1

.

lasarett och sjukstugor

............................................... till 336 867

2

.

tuberkulosanstalter

....................................................... till

49 945

3.

sinnessjukhus

............................................................... till 1 765 173

2 151 905

C.

Besparingar för Stockholms stad.

1938 uppgingo stadens kostnader för vård å

1

.

lasarett

........................................................................... till 500

000

2 .

tuberkulosanstalter

....................................................... till 100

000

3.

sinnessjukhus ............................................................... till 2 000 000

Summa besparingar: 12 027 649 kronor.

2

600

000

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Yttrandena.

Yttranden över sjukhusvårdspromemorian ha efter remiss avgivits av

statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, för-

säkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, försvarets sjuk­

vårdsförvaltning, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Sö­

dermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro, Kopparbergs, Gävle­

borgs och Norrbottens län, socialvårdskommittén, Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsberedning, övriga landstings förvaltningsutskott utom

Kalmar läns norra och Gotlands läns, stadsfullmäktige i Stockholm, Göte­

borg, Malmö och Norrköping, drätselkamrarna i Hälsingborg och Gävle,

landstingsförbundet, landskommunernas förbund, fattigvårds- och barna-

vårdsförbundet, sjukkasseförbundet, de fria sjukkassornas förbund, försäk­

ringsbolags riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen, tjänstemännens cent­

ralorganisation, direktionen för karolinska sjukhuset, direktionen över all­

männa barnbördshuset, direktionerna för Malmöhus läns sjukvårdsinrätt­

ningar i Lund och för akademiska sjukhuset i Uppsala, överstyrelsen för

Konung Oscar Ilis jubileumsfond, svenska kustsanatoriernas samorganisa-

tion, svenska vanföreanstalternas centralkommitté, läkaresällskapet, läkar­

förbundet, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkarför-

eningen och Sveriges yngre läkares förening. I en del fall ha vid yttrandena

fogats från underlydande organ infordrade utlåtanden.

I det alldeles övervägande flertalet yttranden har sjukhusvårdens utbryt­

ning ur sjukförsäkringen och statens övertagande av ansvaret för patient­

avgifterna principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I

nästan alla yttranden uttalas visserligen, att införandet av fri sjukhusvård

otvivelaktigt bomme att medföra allvarliga svårigheter under en avsevärd

övergångstid innan sjukhusorganisationen hunnit utbyggas i den omfatt­

ning, som erfordrades för att de krav som reformen komme att ställa på

densamma helt skulle kunna tillgodoses; samtidigt påpekas, att en sådan

utbyggnad i hög grad försvårades av bristen på kvinnlig sjukhuspersonal.

Emellertid anses allmänt, att dessa svårigheter icke borde avskräcka från

förslagets genomförande, därvid dock förutsättes, att kraftiga åtgärder ome­

delbart vidtagas till utbyggnad av sjukhusen och framför allt till tryg­

gande av tillgången på utbildad personal. Det framhalles, att samma eller

åtminstone i det närmaste lika stora svårigheter skulle uppkomma vid ett

genomförande av socialvårdskommitténs förslag örn tillhandahallande av

fri sjukhusvård försäkringsvägen, varför det ur denna synpunkt vore i stort

sett likgiltigt, vilkendera linjen för beredande av fri sjukhusvård som valdes.

Ur andra synpunkter anses emellertid den föreslagna utbrytningen av

sjukhusvården avgjort vara att föredraga framför kommitténs försäkrings-

linje. De skäl, vilka anföras till stöd för denna uppfattning, äro i huvudsak

desamma som i yttrandena angående sjukförsäkringspromemorian abero-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

119

pats till förmån för en sådan utbrytning. I åtskilliga yttranden framhålles,

att förslaget tillstyrktes allenast under den förutsättningen, att detsamma

varken nu eller senare toges till intäkt för statliga ingripanden i landstingens

och städernas rätt att själva ordna sin sjukhusvård.

I flera principiellt tillstyrkande yttranden uttalas emellertid, att ikraft­

trädandet av den föreslagna anordningen borde uppskjutas.

Medicinalstyrelsen föreslår sålunda — med hänsyn till nödvändigheten av

att en reglering av den öppna vården vid och utom sjukhus först komme

till stånd — att dagen för ikraftträdandet måtte bestämmas till den 1 janu­

ari 1949. Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Gävleborgs län, stadsfull­

mäktige i Stockholm och Norrköping, drätselkammaren i Gävle, Malmöhus

läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning samt Skaraborgs läns lands­

tings förvaltningsutskott anse, att reformen icke borde träda i kraft förrän

erforderlig utbyggnad av sjukhusorganisationen kommit till stånd. Nyss­

nämnda drätselkammare anser, att övergångstiden icke borde sättas kor­

tare än fem år från det erforderligt byggnadsmaterial funnes tillgängligt i

marknaden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att man med hänsyn

till bristen på sjukhusplatser och personal borde gå fram i långsammare

takt, så att kraven på nya sjukhusplatser inställde sig först efter hand och

under en icke alltför kort övergångstid. Stadsförbundet föreslår, att fri sjuk­

husvård i princip beslutas nu, men att samtidigt införes en övergångsregel

av innebörd, att den fria vården icke obligatoriskt behövde tillämpas förrän

förslagsvis om minst fem år. Under denna tid kunde sjukhusens huvudmän

få tid att realisera sina nybyggnadsplaner och lösa frågan om den öppna

vårdens avgiftsförhållanden och organisation. Särskilt angeläget vore, att en

åbyggnad av kroniker- och konvalescentvården stimulerades; kvotreglerna

för statsbidrag till kronikerhem borde omedelbart hävas. — I ett pär av de

nu nämnda yttrandena ifrågasättes, örn icke under övergångstiden åtmin­

stone vissa av de nuvarande patientavgifterna borde successivt nedsättas

mot att sjukhusens huvudmän erhölle gottgörelse av staten.

Landstingsförbundet uttalar — utan att framställa yrkande om uppskov

med förslagets genomförande — att det ur synpunkten att för sjukhusens

del minska övergångssvårigheterna varit önskvärt, örn reformen kunnat upp­

skjutas tills tillgången på vårdplatser och personal blivit mera tillfredsstäl­

lande. I landstingsförbundets yttrande instämma de flesta landstingens för­

valtningsutskott.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet — som anser att den i promemo­

rian föreslagna linjen komme att medföra ännu större tillströmning lill

sjukhusen än som skulle följa vid ett genomförande av socialvårdskommit-

téns förslag — förordar, oaktat förbundet i princip anser promeinorieför-

slaget vara att föredraga, att sjukkassorna skola bestrida avgifterna för

sjukhusvården i överensstämmelse med kommittéförslaget under viss över­

gångstid till dess erforderliga sjukhusplatser blivit utbyggda och erforderlig

personal kunde påräknas i full omfattning.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Stadsfullmäktige i Malmö uttala, att ett omedelbart frångående av kom­

mitténs förslag icke minst ur synpunkten att ordna lokal- och personalfrå­

gorna skulle bereda vissa svårigheter.

Några remissinstanser, som antingen icke tagit uttrycklig ståndpunkt

till valet mellan socialvårdskommitténs förslag och promemorieförslaget eller

förordat kommittéförslaget, avstyrka med hänsyn till personal- och

platsbristen på sjukhusen att några som helst åtgärder vid­

tagas för skapande av fri sjukhusvård innan sjukvårds­

organisationen blivit väsentligt utbyggd. Denna uppfattning uttalas av

länsstyrelsen i örebro län, örebro läns landstings förvaltningsutskott, läkar­

förbundet, lasarettsläkarföreningen och Sveriges yngre läkares förening.

Sistnämnda tre sammanslutningar göra gällande, att vårt sjukhusväsen

ingalunda vore rustat att möta den ökning av det verkliga och förmenta

sjukvårdsbehovet, som måste följa av ett tillhandahållande av fri sjukhus­

vård enligt kommitténs förslag, samt hävda, att ett genomförande av pro­

memorieförslaget ytterligare skulle öka anspråken på sjukhusväsendet. Per­

sonalproblemet vore av den dominerande betydelsen, att alla åtgärder, som

krävde ökning av ungdomlig personal, borde uppskjutas 10 å 15 år, tills

nativitetsstegringen åter kunde tillåta en expansion. Eftersom alla dylika

förutsägelser måste vara mer eller mindre hypotetiska, skulle det vara klokt

att försöksvis införa det föreslagna systemet inom ett mindre område, ett

län och eventuellt en storstad, innan så vittgående förändringar i hela vårt

sjukhusväsen lagfästes.

I några yttranden har tvekan yppats örn lämpligheten av den

i promemorian föreslagna linjen. Sålunda anför länsstyrelsen

i Södermanlands län, att denna linje i princip kunde accepteras för den

händelse den fria sjukhusvården kunde förbehållas dem som vore i verk­

ligt behov av anstaltsvård. Emellertid befarade länsstyrelsen, att införandet

av fri sjukhusvård skulle komma att medföra att resurserna ansträngdes

till den grad att vårdens standard sjönke. Risken härför ökades givetvis

genom den ifrågasatta övergången från försäkringslinjen till skattelinjen.

Med socialvårdskommitténs förslag skulle man nämligen haft rätt att räkna

med att läkarna skulle fått sjukkassornas stöd, då de sökt hålla emot

mindre angelägna önskemål om sjukhusvård. Man borde ej heller bortse

från att i händelse av promemorieförslagets genomförande utvecklingen

kunde komma att medföra krav på ingrepp från statens sida i sjukvårdens

handhavande, en utveckling som ingåve betänkligheter. Länsstyrelsen funne

det därför tveksamt, om det kunde vara tillrådligt att för närvarande accep­

tera den fria sjukhusvården i dess nu föreslagna utformning. Det syntes

ha varit försiktigare och för de mest vårdbehövande fördelaktigare att tills

vidare stanna vid en förbättrad frivillig sjukvårdsförsäkring eller i varje

fall vid kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén framhåller, att det redan enligt nu gällande ord­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

121

ning förekomma, att centralsjukkassa lämnade sjukhusen generella ansvars­ förbindelser och att sjukhusen sedan kvartalsvis utfärdade räkning till sjukkassan på förfallna patientavgifter. Detta visade, att det redan nu och ännu mera vid genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring ginge att ordna inbetalningen av avgifterna för sjukhusvård på ett enkelt sätt. De sjuka medborgare, som enligt kommitténs förslag på grund av sjukhjälps- tidens utgång ej vidare vöre berättigade till fri sjukhusvård, komme, örn icke deras ekonomiska förhållanden uteslöte dem från folkpension, att från folkpensioneringen erhålla invalidpension, sjukbidrag eller ålderspension. För patientavgifterna komme alltså att svara pensionsstyrelsen eller patien­ terna själva med sin folkpension. Enligt promemorian skulle även denna kategori få fri sjukhusvård, men i gengäld torde det vara meningen att helt eller till väsentlig del indraga folkpensionen för folkpensionär som längre tid vore intagen på sjukhus. Kommitténs förslag syftade icke till någon begränsning av folkpensionärernas sjukhusvård i och för sig utan innebure endast en avgränsning mellan sjukförsäkringen och folkpensione­ ringen. Den lättnad i de ekonomiskt svaga sjukkassemedlemmarnas sjuk­ vårdskostnader, som promemorieförslaget innebure, kunde erhållas till samma kostnad för statsverket, om staten i stället för att betala patient­ avgifterna ökade bidraget till sjukvårdsförsäkringen. En annan och välmo­ tiverad lösning av denna fråga vore, att statsbidraget till sjukkassorna öka­ des för sjukhusvården och minskades för sjukpenningförsäkringen. Kom­ mittén vore, såsom av det anförda franninge, icke övertygad örn att den i promemorian förordade utbrytningen innebure några fördelar ur admi­ nistrativa eller ekonomiska synpunkter, vilka icke kunde vinnas genom en praktisk tillämpning av kommitténs förslag. En reservant inom socialvårdskommittén (herr Bexelius) tillstyrker emellertid promemorieförslaget. Reservanten anser det självfallet, att det innebure en administrativ förenk­ ling, om betalningen för sjukhusvården skedde direkt från staten och icke via sjukkassorna, även örn det såsom majoriteten anfört numera genomförts stora förenklingar i en del sjukkassor.

Även Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott har anmält starka betänkligheter mot promemorieförslaget särskilt med hänsyn till det ingri­ pande i den kommunala självbestämmanderätten, som läge däri att Kungl. Maj:t eller annan myndighet skulle fastställa vårdavgiften på landstingens sjukvårdsinrättningar.

I ett fåtal yttranden har förslaget om utbrytning av sjukhus­ vården ur försäkringen avstyrkts och i stället social- vårdskommitténs försäkringslinje förordats. Sålunda ut­ talar Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, att det syntes utskottet klart att försäkringslinjen vöre ägnad att stimulera till självansvar, något som icke kunde sägas örn promemorians understödslinje. Utskottet befarade vidare, att djupa ingrepp i landstingens självbestämmanderätt skulle komma

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att bli följden av statens övertagande av vårdavgifterna. En lagfäst skyldig­

het för sjukhusägarna att tillhandahålla fri sjukhusvård utgjorde därjämte

en helt annan grund för individen att kräva att bli intagen på sjukhus än

en skyldighet för sjukkassan att erlägga vårdavgiften för en på sjukhus in­

tagen person. Med den rådande bristen på sjukvårdspersonal och sjukhus­

platser vore därför försäkringslinjen att föredraga även ur denna synpunkt.

örebro läns landstings förvaltningsutskott och arbetsgivareföreningen ha

givit uttryck åt samma uppfattning, därvid arbetsgivareföreningen som yt­

terligare skäl åberopat, att promemorieförslagets genomförande skulle draga

avsevärda kostnader.

I ett par yttranden ifrågasättes en från promemorieförslaget helt avvi­

kande lösning av frågan om sättet för genomförande av fri sjukhusvård vid

sidan av försäkringen. Sålunda uttalar Stockholms stads sjukhusdirektion,

att statsbidragslinjen visserligen vöre att föredraga framför försäkringslin­

jen, men att direktionen med hänsyn till vikten av att i görligaste mån be­

vara ledningen och ansvaret för lasarettsväsendet åt landstingen och stä­

derna utom landsting förordade, att dessa själva skulle påtaga sig kostna­

derna för den fria sjukhusvården utan ersättning av vare sig staten eller

sjukkassorna. Även sjukhusdirektionerna i Malmö och Hälsingborg — vilka

i första hand avstyrka utbrytning av sjukhusvården — ifrågasätta, för den

händelse fri sjukhusvård på det allmännas bekostnad likväl skulle genom­

föras, om icke landstingen och städerna själva borde svara för den utgifts­

ökning, som skulle uppkomma genom patientavgifternas slopande.

Beträffande särskilda frågor i förslaget må nämnas att pro­

memorians ståndpunkt till frågan, å vilka sjukvårdsanstalter fri vård borde

genomföras, i allmänhet godtagits utom i vad angår konvalescenthemmen.

I ett stort antal yttranden uttalas, att den fria sjukhusvården borde omfatta

även vård å vissa konvalescenthem. Landstingsförbundet anför härom:

Med den brist på sjukhusplatser, som är att vänta, är det nödvändigt, att

patienterna skrivas ut från sjukhusen, så snart omständigheterna det tillåta,

varvid de för fortsatt vård och vila måste hänvisas till efterbehandlings-

avdelningar och konvalescenthem. Därest icke statlig gottgörelse för avgif­

ten å dessa anstalter lämnas, torde det ur ekonomisk synpunkt mången

gång bliva svårt att överföra patienter till dylik vård. Självfallet kan emel­

lertid statlig gottgörelse icke utgå för vård å alla konvalescent- och vilohem,

utan för att så skall kunna ske, bör enligt styrelsens mening hemmet hava

godkänts av Kungl. Majit.

Den i promemorian uttalade principen att gottgörelse för indragna pa­

tientavgifter bör utgå med ett fast belopp för vårddag har i yttrandena

rönt allmänt gillande. En reservant inom socialvårdskommittén (herr Bexe­

lius) anser dock, att en stor ytterligare förenkling i förhållande till prome­

morians förslag borde kunna vinnas, om statsbidraget bestämdes icke med

hänsyn till antalet vårddagar utan helt enkelt till ett visst belopp per år

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

123

för varje vårdplats. Beräknat för en längre tid borde resultatet bli ungefär detsamma vid de båda metoderna.

I ett stort antal yttranden uttalas, att den statliga gottgörelsen borde utgå med samma belopp för alla slag av sjukhus. Förslaget motiveras med att man därigenom skulle ernå enkelhet och reda i systemet. Samtidigt fram- hålles, att mot detta system givetvis kunde invändas, att de i gällande stats- bidragsförfattningar bestämda maximiavgifterna vore lägre än den till­ tänkta generella gottgörelsen och att därigenom en överflyttning av kost­ nader från sjukhusägarna till staten komme att ske. I allmänhet förutsättes emellertid samtidigt, att en allmän översyn och förenkling av de nuvarande grunderna för de statliga driftbidragen skulle komma till stånd.

Från landstingens och storstädernas sida påyrkas allmänt höjning av den statliga gottgörelsens belopp vid lasarett och sjukstugor till 30 % av drift­ kostnaderna eller att beloppet i varje fall bestämmes till åtminstone 3 kronor.

Slutligen må nämnas att sjukhusdirektören i Göteborg gör gällande, att de i promemorian angivna siffrorna för landstingens och storstädernas be­ sparingar i händelse av förslagets genomförande, vilka siffror grundades på förhållandena 1938, vore för höga i dagens situation. Folkpensionerna vore nämligen numera så höga, att de i regel försloge att täcka primärkom­ munens utgifter för sjukhusvård, varför kommunerna icke krävde lands­ tingen på så stora belopp som tidigare. Motsvarande förhållanden rådde för storstäderna, där de medellösa vårdades avgiftsfritt å sjukhusen, därvid folkpensionen tillfölle sjukhuset.

Läkemedelspromemorian och yttranden angående

densamma.

Läkemedelspromemorian.

Enligt direktiven för de sakkunniga skulle utredningen avse frågan om möjligheten att utbryta läkemedelsförmånen ur den allmänna sjukförsäk­ ringen och i stället införa något annat system, varigenom läkemedelskostna­ derna i motsvarande mån förbilligades för den enskilde. Såsom riktlinje för utredningen borde gälla, att de kroniskt sjukas läkemedelskostnader skulle helt gäldas av statsmedel och att i övriga fall av sjukdom hälften av läke­ medelskostnaderna skulle bestridas av statsmedel.

De sakkunnigas förslag bygger på den principen, att den enskilde under vissa villkor skall få rätt att å apotek erhålla läkemedel kostnadsfritt respek­ tive till ett till hälften nedsatt pris samt att apoteken direkt från statsverket skola utfå ersättning motsvarande de belopp, med vilka de enskildas kost­ nader för läkemedel sålunda nedbringas. Förslaget avser endast läkemedel,

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

som utlämnas från apotek till enskild person, som ej vårdas å sjukvårds­

inrättning. Utanför skulle alltså falla läkemedel, som inköpas annorstädes än

å apotek, ävensom utlämnande av läkemedel från apotek till sjukvårdsinrätt­

ning eller å sjukvårdsinrättning till där intagen patient. Som villkor för att

läkemedel skall erhållas kostnadsfritt eller till nedsatt pris skall gälla dels

att läkemedlet finnes upptaget i en av medicinalstyrelsen fastställd läkeme-

delsförteckning och dels att läkemedlet ordinerats av läkare genom recept.

Helt kostnadsfritt skola utlämnas läkemedel, som ordinerats för vissa an­

givna sjukdomar, nämligen sockersjuka eller allvarlig blod- eller hjärtsjuk­

dom, och som enligt läkemedelsförteckningen må utlämnas kostnadsfritt. I

övriga fall skola i förteckningen upptagna läkemedel tillhandahållas mot er­

läggande av halva kostnaden. Inlämnade recept skola behållas på apoteket.

Med ledning av recepten skall apotekaren högst en gång i månaden upp­

rätta en räkning å sådana från apoteket utlämnade läkemedel, vilka helt eller

delvis skola betalas av statsmedel. Räkningen jämte tillhörande verifikatio­

ner —- i regel originalrecepten — skall insändas till medicinalstyrelsen. Sedan

räkningen där granskats, skall styrelsen till apoteket av statsmedel utbetala

det belopp, varmed räkningen blivit av styrelsen godkänd till betalning.

De sakkunniga förutsätta, att vid sidan av den sålunda föreslagna anord­

ningen fortfarande skola gälla de nuvarande bestämmelserna örn kostnads­

fritt tillhandahållande av läkemedel mot könssjukdomar, skyddsläkemedel åt

vissa kvinnor och barn ävensom läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av ha-

vandeskapssjukdomar.

Beträffande verkan i kostnadshänseende av förslagets genomförande hän­

visa de sakkunniga till en vid promemorian fogad, av förste byråinspektören

Brundin verkställd utredning. I denna framhålles, att statens kostnader för

läkemedlen skulle komma att uppgå till två gånger det belopp, som enligt

sjukförsäkringspromemorian skulle ha utgått i statsbidrag till sjukkassorna

för läkemedelsförsäkringen. Om man utginge från att avgifterna till sjukkas­

sorna trots utbrytningen av läkemedelsersättningen skulle hållas vid samma

nivå som antagits i sistnämnda promemoria, kunde emellertid statsbidraget

till sjukkassorna nedsättas med det belopp, som svarade mot den kostnad som

genom utbrytningen av läkemedlen kornme att överflyttas från sjukkassorna

till statsverket. I sjukförsäkringspromemorian hade sjukkassornas utgifter för

läkemedelsförsäkringen beräknats till 2:60 kronor per medlem och år.

Nedsättningen kunde lämpligen hänföras antingen till läkarvårdsbidraget

eller till avgiftslindringsbidraget. Statsverkets direkta kostnader för tillhanda­

hållandet av läkemedel beräknades för år 1947 till 17,6, för år 1950 till 18,0

och för år 1960 till 18,6 miljoner kronor.

I anslutning till ifrågavarande kostnadsutredning framhålla de sakkunniga,

att det i förhållande till socialvårdskommitténs förslag ändrade sättet att för

allmänheten förbilliga läkemedlen icke torde behöva föranleda vare sig ökat

läkemedelsbruk eller ökade utgifter för statsverket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

125

Yttrandena.

Över läkemedelspromemorian ha efter remiss yttranden avgivits av stats­ kontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket, pen- sionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kop­ parbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, socialvårdskommittén, landstings­ förbundet, stadsförbundet, sjukkasseförbundet, de fria sjukkassornas för­ bund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivare­ föreningen, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, apote- karsocietetens direktion, centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund, läkaresällskapet och läkarförbundet. Medicinal­ styrelsen har bifogat yttranden från föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium och från styrelsens apoteksräkningsgranskare, Överståthållar­ ämbetet från vissa kommunala organ i Stockholm, samt ett par länsstyrelser från förste provinsialläkaren i länet m. fl. Yttrande över promemorian har dessutom inkommit från direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det av de sakkunniga föreslagna systemet har principiellt till­ styrkts eller lämnats utan erinran i det stora flertalet yttranden.

Endast länsstyrelsen i Malmöhus län, stadsförbundet, arbetsgivareför­ eningen, läkarförbundet, Stockholms stads sjukhusdirektion, direktionen för akademiska sjukhuset och förste provinsialläkaren i örebro län ha a v- styrkt förslaget i dess helhet. Därjämte ha emellertid statskontoret och läkaresällskapet gjort principiella invändningar mot detsamma. I åtskilliga av yttrandena lia erinringar och önskemål framställts beträffande vissa de­ taljfrågor i förslaget.

I den mån de som tillstyrkt förslaget anfört skäl för sin ståndpunkt åbe­ ropas i allmänhet, att det av de sakkunniga förordade systemet i jämförelse med socialvårdskommitténs förslag innebure en betydande förenkling av det administrativa förfarandet och dessutom vore bekvämare för den enskilde.

Pensionsstyrelsen, som icke har något att erinra mot principen i prome- morieförslaget, uttalar emellertid att det varit önskvärt att även andra vägar för läkemedelsprisernas förbilligande undersöktes.

Sjukliusavgiftsdelegerade i Stockholm, vilka i princip tillstyrkt förslaget, ifrågasätta samtidigt, huruvida icke frågan örn möjligheterna att förbilliga läkemedelskostnaderna genom subvention redan vid tillverkningen borde utredas.

Några av de myndigheter och organisationer, som ställt sig mera tvek­ samma till förslaget, dock utan att avstyrka detsamma, lia givit uttryck åt farhågor för alt läkemedelsförmånerna skulle komma att missbrukas. Så­ lunda uttalar socialvårdskommittén, att det icke borde förbises att man genom den ifrågasatta anordningen ginge miste örn den överblick över den enskildes läkemedelsförbrukning, som skolat erhållas, därest inköpen regist­

128

Kungl. Majus proposition nr 312.

rerades och utbetalningarna verkställdes av sjukkassorna, vilka i sådant fall

skulle haft möjlighet att ingripa, om det konstaterades, att en sjukkassemed-

lems läkemedelskostnader stege till oproportionerligt stora belopp. Samma

synpunkt framhålles av länsstyrelsen i Södermanlands län och landstings­

förbundet.

De som helt avstyrkt förslaget ha allmänt åberopat den otillfredsställande

kontrollen över läkemedelsförbrukningen, som bleve följden av förslagets

genomförande, samt den därmed förenade risken av läkemedelsmissbruk.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det föreslagna systemet vore be­

häftat med den betydande svagheten, att varje möjlighet saknades till indi­

viduell kontroll över att läkemedelsförmånerna icke missbrukades. Ordnades

däremot läkemedelsförmånen försäkringsvägen såsom socialvårdskommittén

förordat, kunde sjukkassorna verkställa dylik individuell kontroll och vid­

taga åtgärder i fall av missbruk. Länsstyrelsen förmenade, att denna fördel

av kommitténs förslag väl uppvägde de administrativa svagheter, som vore

förenade med detsamma. Därtill komme, att ett bidrag till läkemedelskostna­

den med allenast 50 °/o måste anses knappt tilltaget. Med hänsyn till risken

för läkemedelsmissbruk torde emellertid en höjning av läkemedelsbidraget

icke kunna äga rum, utan att möjligheter till en individuell kontroll å läke­

medelskonsumtionen förelåge. Det i promemorian föreslagna systemet inne-

bure sålunda ett hinder för tillgodoseende av önskemålet örn förbättring av

läkemedelsförmånen. Stadsförbundet betonar angelägenheten av att onödig

läkemedelskonsumtion på allt sätt förhindras och att missbruk stävjas. Möj­

ligheterna därför syntes betydligt större, därest läkemedelsförmånerna bibe-

hölles inom sjukförsäkringen. Örn så skedde, kunde den i promemorian

åsyftade administrativa förenklingen i huvudsak ernås genom att apoteket

i stället för den enskilde finge vända sig till sjukkassan för att utfå reste­

rande belopp. Arbetsgivareföreningen, som anser läkemedelsersättningen

böra begränsas till att avse medicin vid vissa kroniska sjukdomar, uttalar

att de administrativa olägenheterna av att låta denna ersättning ingå i sjuk­

försäkringen icke torde bli stora. Läkarförbundet hävdar att, i den mån det

allmänna överhuvudtaget skulle bidraga till den enskildes kostnader för

läkemedel, detta borde ske försäkringsvägen. Skäl talade för att sådant bi­

drag utginge vid vissa sjukdomar, där ett varaktigt behov av substitutions-

terapi förelåge. Om bidrag skulle erhållas i andra fall, befarade förbundet

att sådant kunde uppmuntra till en ganska onödig eller i vart fall icke helt

nödvändig förbrukning av läkemedel.

En begränsning av rätten till läkemedelsersättning till läkemedel allenast

för vissa sjukdomar förordas av statskontoret och läkaresällskapet. Sålunda

anser statskontoret ersättningsrätten böra begränsas till insulin, lever- och

ventrikelpreparat samt digitalis och därmed jämförliga läkemedel. Skulle

emellertid ersättning för läkemedelskostnad utgå i den i direktiven för de sak­

kunniga angivna omfattningen, syntes läkemedelsförmånen lämpligen böra

utbrytas ur sjukförsäkringen och i stället beredas vederbörande i huvudsak­

127

lig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Läkaresällskapet åbero­

par, att det ur medicinsk synpunkt vore olämpligt att man genom en förteck­

ning för läkarkåren föreskreve, vilka läkemedel som skulle användas, och

att läkarna skulle komma i en ömtålig ställning som kontrollanter att förmå­

nen ej missbrukades.

Såsom redan nämnts lia i åtskilliga yttranden erinringar och önskemål

framställts beträffande särskilda frågor i förslaget. I detta sammanhang torde

beträffande denna kritik endast följande böra framhållas.

Medicinalstyrelsen och landsorganisationen ifrågasätta, att läkemedel till

barn under 16 år skulle bli helt kostnadsfria. De fria sjukkassornas förbund

uttalar, att alla läkemedel helt borde bekostas av det allmänna; ett minimi­

krav vore i varje fall att barn erhölle fria läkemedel.

Landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation anse ersätt-

ningsandelen beträffande de läkemedel, som icke skola utlämnas kostnads­

fritt, böra höjas, förslagsvis till 75 %.

Förslag örn utvidgning eller inskränkning av den grupp sjukdomar, som

skall berättiga till fria läkemedel, ha framställts i några yttranden.

Slutligen må nämnas, att medicinalstyrelsen och läkaresällskapet föresla­

git, att den som lider av sjukdom, som berättigar till fria läkemedel, i kont­

rollsyfte skulle förses med ett särskilt läkemedelskort, varå apoteken skulle

ange utlämnade kvantiteter läkemedel.

Kungl. Majus proposition nr 312.

Departementschefen.

Sjukvården i vårt land får i stort sett anses ligga på ett förhållandevis

högt plan. För icke obetydliga delar av befolkningen torde dock möjlig­

heten att få erforderlig vård vid sjukdom begränsas av den enskildes eko­

nomiska förmåga. Vård å sjukhus lämnas visserligen som regel till låg kost­

nad, men vid längre tids sjukhusvistelse bli utgifterna ofta av den storlek,

att den enskilde icke själv kan bära dem; samhället får då träda hjälpande

emellan. Kostnaderna för läkarvård uppgå mången gång till sådana be­

lopp, att de utgöra ett direkt hinder för sökande av läkare, och även utgif­

terna för medicin kunna stundom överstiga den enskildes resurser. Hur all­

varlig den ekonomiska följden av sjukdom ofta blir för den enskilde fram­

går klart om man betänker, att hans utgifter ökas samtidigt som hans ar­

betsinkomst minskas eller helt bortfaller.

Erfarenheten visar också att sjukdom är en av huvudorsakerna till att

enskilda få sin ekonomi undergrävd. Jag vill endast nämna att enligt vad

som framgår av undersökningar, som socialvårdskommittcn låtit företaga

beträffande understödstagare med hemunderstöd av fattigvården, sjukdom

uppgivits vara anledning till understödet i cirka 35 % av antalet understöds-

fall i städerna och cirka 30 % av fallen på landsbygden. Dessa siffror torde

emellertid få betraktas såsom minimisiffror; läkarundersökningar av fattig-

vårdsldientelet i Slockholm ge vida högre procenttal.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Såväl då fråga är om sjukdom som vid andra tillfällen, då en medbor­

gare kan vara i behov av samhällets bistånd, följer man inom socialvården

sedan länge den linjen att hjälpbehovet om möjligt täckes i annan form än

fattigvårdens. Med hänsyn såväl härtill som till den utveckling socialför­

säkringen fått i vårt land ter det sig naturligt att tryggheten vid sjukdom

för den stora gruppen av förvärvsarbetande medborgare skapas genom ett

allmänt, av staten understött sjukförsäkringssystem. Redan nu ha vi i vårt

land en frivillig sjukförsäkringsrörelse av imponerande omfattning. Detta

hindrar icke att tid efter annan förslag framkommit om att göra sjukför­

säkringen obligatorisk. I utlandet finnes obligatorisk sjukförsäkring, om­

fattande större befolkningsgrupper (löntagare m. fl.), i de flesta europeiska

och i många utomeuropeiska länder. Obligatorisk sjukförsäkring, omfat­

tande hela befolkningen, har emellertid hittills införts endast i något en­

staka land.

Socialvårdskommittén har i april 1944 framlagt förslag om tillskapande

i Sverige av en allmän och obligatorisk sjukförsäkring. Förslaget är i allt

väsentligt konstruerat efter de principer, som gälla för den nuvarande fri­

villiga sjukkasserörelsen. Försäkringen skall enligt förslaget uppbäras av

allmänna sjukkassor — centrala och lokala — uppkomna genom ombild­

ning av de hittillsvarande erkända sjukkassorna. Den sjukhjälp, som

avses med försäkringen, skall bestå av sjukvårdsersättning och sjukpenning,

den senare graderad efter den försäkrades vanliga inkomst ehuru avsevärt

lägre än denna. Liksom den nuvarande försäkringen grundar sig förslaget i

fråga om sjukvårdsförsäkringen på den principen, att kassorna icke skola

direkt tillhandahålla sjukvård utan endast ersätta den försäkrades utgifter

därför. Förmånerna på grund av sjukvårdsförsäkringen utgöras av ersättning

för läkarvård, vari inräknas ersättning för i samband därmed företagna re­

sor, vidare vissa läkemedel samt slutligen sjukhusvård, häri inräknad ersätt­

ning för resa till och från sjukvårdsanstalten. Medan i stort sett samtliga

medborgare i landet skola vara sjukvårdsförsäkrade, omfattar sjukpenning-

försäkringen i princip endast förvärvsarbetande personer — deras årliga in­

komst av sådant arbete förutsättes uppgå till minst 600 kronor — samt hust­

rur, även om dessa endast arbeta i hemmet. Sjukpenningens storlek skall en­

ligt kommittéförslaget vara beroende, förutom av den försäkrades års­

inkomst av förvärvsarbete, av hans ålder; och det skall åligga sjukkassorna

att årligen placera in varje medlem i den sjukpenningklass som svarar mot

hans inkomst. Antalet sjukpenningklasser föreslås skola vara tio för per­

soner, som ej fyllt 67 år, och tio för personer, som uppnått nämnda ålder.

Den lägsta sjukpenningen skall enligt kommittéförslaget vara 1: 50 och den

högsta 6 kronor för dag; å sjukpenningen utgå hustru tillägg med en krona

för dag och barntillägg med 50 öre för barn och dag. Sjukförsäkringens

årskostnader 1950 beräknas — med utgångspunkt från 1937 års inkomst­

läge — till i runt tal 220 miljoner kronor, varav cirka 78 miljoner kronor

129

täckas av statsbidrag och återstoden av försäkringsavgifter. De årliga ut­ gifterna för fattigvård anses genom försäkringen komma att minskas med omkring 15 miljoner kronor, varjämte kostnaderna för folkpensioneringen kunna nedbringas med omkring 6 miljoner kronor.

I de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, har behovet av en obligatorisk sjukförsäkring allmänt vitsordats, och genomförandet av en lagstiftning härom betecknas genomgående såsom ett synnerligen betydelse­ fullt led i reformsträvandena på socialvårdens område. Emellertid har också i några av yttrandena ifrågasatts, huruvida icke sjukförsäkringen skulle kunna ordnas genom att den frivilliga försäkringsverksamhet, som nu utövas av de erkända sjukkassorna, utbyggdes och effektiviserades. För egen del måste jag uttala tvivel om att det åsyftade resultatet skulle kunna uppnås på sistnämnda väg. Visserligen synes den frivilliga sjukförsäkringen alltjämt vara på kraftig frammarsch. Man kan emellertid icke räkna med att en sjukförsäkringsverksamhet, som vilar på frivillighetens grund, inom överskådlig tid eller ens någonsin skall kunna vinna en ur social synpunkt fullt tillfredsställande anslutning. Härtill kommer att den bristande anslut­ ningen främst gör sig gällande inom de befolkningsgrupper, som i ekono- nomiskt hänseende äro sämst ställda och därigenom mest i behov av försäk­ ringen. Även mot effektiviteten av den nuvarande försäkringen kunna vä­ gande erinringar göras; framför allt märkes att den sjukpenning, för vilken sjukkassemedlemmarna försäkrat sig, i stor utsträckning är otillräcklig, sär­ skilt vad angar familjeförsörjare. Härutinnan vill jag erinra örn att en under­ sökning som härom året verkställdes angående storleken av den sjukpen- ning, som av de erkända sjukkassorna utbetalades per sjukdag, utvisar att sjukpenningen genomsnittligt uppgick till endast omkring 2 kronor; i städer med över 20 000 invånare var sjukpenningen för vuxna manliga sjukkasse- medlemmar i medeltal 3 kronor.

I likhet med socialvardskommittén anser jag alltså nödvändigt att sjuk­ försäkringen gives obligatorisk karaktär.

I detta sammanhang vill jag beröra en invändning av allvarlig art som i fida yttranden anförts mot att en lagstiftning örn obligatorisk sjukförsäk­ ring nu genomföres. Jag syftar på de farhågor, som yppats för att särskilt den slutna sjukvårdens resurser skulle vara otillräckliga för att bära upp reformen. Jag är ingalunda främmande för att en utsträckning av sjuk­ försäkringen till att omfatta hela folket kan komma att ställa ökade anspråk på såväl läkarvården som sjukvården i övrigt och att vissa svårigheter härutinnan kunna uppstå åtminstone under en övergångstid. Dessa svå­ righeter kunna dessutom komma att skärpas därest, såsom jag i det föl­ jande vill förorda, sjukhusvården lösgöres från försäkringen och rätt till fri sådan vård under obegränsad tid tillerkännes alla medborgare. Jag har förvissat mig örn alt de flesta av landstingen — dessa lia som bekant an­ svaret för tillgodoseendet av kroppssjukvården i landet — utarbetat om-

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 senni. Nr 312.

Kungl. Maj:ta proposition nr 312.

9

130

fattande planer för utbyggnad av sjukhusens kapacitet. Dessa planer, vilkas

realiserande fördröjts på grund av materialbrist och andra med kristiden

sammanhängande förhållanden, innebära i regel att en väsentlig utvidgning

av tillgången på sjukhusplatser skall vara färdigställd inom 4 å 5 år. Er­

farna och på delta område särskilt ansvariga landstingsman ha förklarat

sig anse att, sedan dessa utbyggnadsplaner blivit genomförda, man med

hänsyn till platsbehovet bör kunna möta de anspråk på sjukhusvård som

en för patienten helt kostnadsfri vård kan väntas ställa. Med nuvarande

tillgång på vårdplatser skulle däremot påfrestningarna pa sjukhusen bli allt­

för stora, om en dylik helt kostnadsfri vård genomfördes redan från och

med år 1948. Jag anser icke hinder föreligga mot att sjukförsäkringsrefor-

men redan nu lagfästes; däremot bör tiden för lagstiftningens ikraftträdande

bestämmas under skäligt hänsynstagande till de berörda vanskligheterna.

Med hänsyn till det sagda och under beaktande av vissa mera tekniska om­

ständigheter, bland annat fördelen av att konturerna till den nya kommun­

indelningen kunna skönjas innan indelningen i lokalsjukkasseområden verk­

ställes, förordar jag att den nya sjukförsäkringslagstiftningen sättes i kraft

den 1 juli 1950. Jag räknar med att intill dess såväl antalet sjukhusplatser

kunnat betydligt utökas som ock de personella resurserna avsevärt stärkas.

Det synes välbetänkt att, såsom kommittén föreslagit, i fråga om försäk­

ringens organisation bygga vidare på den grund som det frivilliga sjuk-

kasseväsendet lagt. Den nuvarande på grundval av solidaritet och idealitet

framvuxna organisationen har omfattats av allmänt förtroende. Det är vi­

dare önskvärt, att den fond av erfarenhet, som sjukkassorna representera,

tillvaratages för den nya verksamheten. Förslaget att, efter ombildning av

de erkända sjukkassorna till allmänna sjukkassor, göra dessa till bärare av

den nya försäkringen har också så gott som undantagslöst tillstyrkts i ytt­

randena över kommittéförslaget.

Jag övergår härefter till frågan huru den obligatoriska sjukförsäkringen

bör i sina huvuddrag utformas. I första hand bör gälla att försäkringen

skall dels verka så, att den sjuke i tid får nödig vård och medicin, och dels

ge en rimlig försörjning under sjukdom. Den ekonomiska hjälpen från för­

säkringen får icke vara alltför knapp; endast i undantagsfall bör fa före­

komma, att den försäkrade skall behöva utfylla sitt medelsbehov med

fattigvårds- eller annat understöd. Samtidigt måste emellertid tillses att för­

säkringen icke utformas så att den, utöver vad som är ofrånkomligt, för

med sig icke önskvärda biverkningar. Jag tänker därvid särskilt på de olä­

genheter av olika slag som kunna följa av överförsäkring. Försäkringsavgif­

terna få icke göras så stora att de tillsammans med andra sannolika social-

vårdsavgifter och skatter komma att innebära en tryckande belastning på

försäkringstagarna. Därvid måste i främsta rummet hänsyn tagas till betal­

ningsförmågan hos de ekonomiskt svagaste bland försäkringstagarna. Da

sjukförsäkringen vidgas från att vara frivillig till att omfatta hela folket,

KuntjI. Maj:ts proposition nr 312.

131

böi vidare den allra största vikt läggas vid att försäkringssystemet göres så enkelt som möjligt. Ett invecklat system för med nödvändighet med sig relativt stora förvaltningskostnader. Härtill kommer risken att allmänheten icke utan dröjsmål utfår sina försäkringsförmåner samt svårigheten för medborgarna i gemen alt orientera sig i fråga om de dem tillkommande rättigheterna.

Med denna målsättning för sjukförsäkringen synes det som om fog skulle finnas för vissa anmärkningar mot socialvårdskommitténs förslag. De av kommittén förordade ersättningsbeloppen måste i vissa hänseenden beteck­ nas såsom alltför låga. Det torde jämväl vara tveksamt huruvida avgifterna — särskilt för de lägsta inkomsttagarna — blivit i allo väl avvägda. Vidare vill det synas som om förslaget omsatt i praktiken på åtskilliga punkter skulle bliva ganska svårhanterligt. Härvid syftar jag närmast på det stora antalet sjukpenningklasser vari befolkningen skulle indelas alltefter de skif­ tande inkomsterna. I åtskilliga av yttrandena över kommittéförslaget har också anmärkts, att den föreslagna sjukpenningförsäkringen jämväl i andra avseenden skulle vara alltför invecklad, och påkallats administrativa för­ enklingar härutinnan. I anledning härav har jag låtit inom socialdeparte­ mentet utarbeta vissa alternativa förslag till lösning av frågan örn sjukpen­ ningförsäkringen. Jag återkommer senare till dessa förslag.

I några yttranden över kommittéförslaget, bland annat det av pensions- styrelsen avgivna, ifrågasattes även om icke — i syfte att vinna största möj­ liga administrativa enkelhet — sjukhusvården och läkemedlen kunde ut­ brytas från försäkringen och i stället gäldas respektive förbilligas genom direkta åtgärder fran statens sida. Da denna tanke syntes böra uppmärk­ sammas, har jag latit föranstalta örn särskilda utredningar rörande möjlig­ heten att lösgöra sjukhusvården och läkemedlen från sjukkassornas verk­ samhet. Resultatet av dessa utredningar framgår av de tidigare omnämnda sjukhusvårds- och läkemedelspromemoriorna.

Vad sjukhusvården beträffar föreslås saken löst på det sättet, att sjuk­ husens huvudmän åläggas att lämna fri vård å allmän sal eller avdelning samtidigt med att staten lämnar huvudmännen en, schematiskt beräknad, goltgörelse för de uteblivna patientavgifterna. Vården å de statliga sjuk­ husen skulle givetvis utan vidare bli fri. Fri sjukhusvård får anses inne­ bära, att samhället erkänner att det ligger i dess eget intresse i lika hög grad som i den sjukes att bästa möjliga vård beredes denne och att hans tillfrisknande påskyndas. Anordningen medför vidare ur social synpunkt den fördelen, att den begränsning av sjukhjälpstiden i förevarande avse­ ende, som skulle följa av reglerna för en sjukförsäkring enligt kommitté­ förslaget, bortfaller. Den förnämsta vinsten med förslaget är emellertid den betydande förenkling det skulle medföra för den administrativa apparaten. Sjukkassorna komme att befrias från den dem eljest åvilande uppgiften att årligen bokföra, granska och betala hundratusentals räkningar. Även för

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukhusägarna måste anordningen komma att innebära en avsevärd admi­

nistrativ lättnad.

Förslaget att införa fri sjukhusvård på det skisserade sättet har i det över­

vägande antalet remissyttranden mötts med gillande. Emellertid ha även

åtskilliga remissinstanser, däribland flera av dem som i princip icke haft

något att erinra mot förslaget, ansett att de nuvarande resurserna i fråga

örn sjukvårdspersonal, särskilt sjuksköterskor, samt vårdplatser icke tilläte

förslagets genomförande. Såsom jag tidigare anmärkt är jag väl medveten

om de föreliggande bristerna i nyssnämnda avseende och förordar av denna

anledning att med ikraftträdandet av sjukförsäkringsreformen skall anstå

till år 1950. Sjukförsäkringsreformen och förevarande förslag örn fri sjuk­

husvård måste genomföras i ett sammanhang; utan en rationellt ordnad

sjukhusvård skulle nämligen en väsentlig förutsättning för den obligato­

riska sjukförsäkringen komma att saknas. Att förslaget om fri sjukhusvård

skulle medföra en avsevärt större tillströmning till sjukhusen än örn för-

säkringslinjen väljes synes mig icke troligt. Väl kan den till tiden obegrän­

sade fria sjukhusvården medföra viss ökning av beläggningssiffrorna. Där­

emot kan jag icke godtaga det i flera remissyttranden gjorda påståendet

att kravet från de vårdsökandes sida örn intagning på sjukhus skulle bli

större om rätten därtill är grundad på fullgjord skattebetalning än örn den

tillkommer vederbörande på grund av avgiftsbetalning till sjukkassan. Sna­

rare synes det mig förhålla sig tvärtom.

En annan invändning som anförts mot förslaget att staten skulle över­

taga ansvaret för gäldandet av patientavgifterna är, att de kommunala

huvudmännens nuvarande rätt att bestämma i sjukhusfrågorna därigenom

skulle lida intrång. Såsom redan i sjukhusvårdspromemorian med styrka

understrukits föreligger emellertid icke någon avsikt att förbinda de ifråga­

satta statliga avlösningsbeloppen med några villkor, varigenom huvudmän­

nens nyssnämnda rätt skulle komma att begränsas.

I fråga om kostnaderna för den fria sjukhusvården må här erinras om

att denna beräknats medföra en utgiftsökning för statsverket på omkring

54 miljoner kronor årligen. Genom sjukhusvårdens fortgående utbyggande

kommer emellertid nämnda summa givetvis att ökas. Inrättandet av redan

beslutade nya vårdplatser torde således komma att medföra en ytterligare

årlig utgift för statsverket å omkring 6 miljoner kronor. Å andra sidan bör

beaktas att det föreslagna systemet med fri sjukhusvård på statens be­

kostnad kommer att medföra en avsevärd besparing dels för folkpensione­

ringen och dels i fråga örn fattigvårdskostnaderna.

Förslaget att utbryta läkemedlen ur försäkringen innebär att apoteken

skulle expediera recept, avseende läkemedel för vissa kvalificerade sjukdo­

mar, gratis och recept å andra läkemedel mot halva kostnaden. Apoteken

skulle därefter äga att av statsmedel återfå sina ifrågavarande utlägg. Jäm­

väl detta förslag erbjuder betydande administrativa fördelar. De enskilda

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Kungl. Muj:ts proposition nr 312.

133

skulle icke behöva förskottera kostnaden respektive rabatten och sluppe alltså besväret att återkräva dessa utlägg av sjukkassan. Och sjukkassorna befriades från bestyret att taga befattning med sammanlagt omkring 10 mil­ joner recept om året. I stället skulle utbetalningen till apoteken handhavas centralt, därvid granskningen av apotekens räkningar kunde verkställas med anlitande av erforderlig sakkunskap på ett i allo rationellt och arbetsbespa- rande sätt. Detta förslag har hälsats med tillfredsställelse i så gott som samtliga däröver avgivna remissyttranden. Endast ett par remissinstanser ha rest invändningar av principiell natur emot förslaget, i det de anmärkt att man, om det genomfördes, skulle förlora den överblick över den enskildes läkemedelskonsumtion som erhölles hos sjukkassan och varigenom denna sattes i stånd att ingripa i sådana fall då uppenbart läkemedelsmissbruk förelåge. Gentemot det sålunda anförda vill jag allenast anmärka att läke­ medelsmissbruk, som skulle kunna föranleda ingripande från sjukkassornas sida, torde vara relativt sällsynta. Då avsikten är att rabattering respektive kostnadsfrihet skall medgivas endast om recept företes, måste uppenbar­ ligen missbruk i allmänhet förutsätta att vederbörande uppsöker två eller flera läkare; även häri ligger en begränsning av risken. Det synes med fog kunna antagas att de kostnader, som kunna åsamkas statsverket genom missbruk av fria eller rabatterade läkemedel, komma att väsentligen under­ stiga de utgifter, som skulle krävas för en någorlunda effektiv sjukkasse- kontroll i förevarande avseende.

Statens direkta kostnader för den ur försäkringen utbrutna läkemedels- ersättningen beräknas till omkring 18 miljoner kronor, d. v. s. en ökning i förhållande till kommittéförslaget med 9 miljoner kronor. Denna kostnads­ ökning elimineras emellertid genom att, med oförminskad avgiftsnivå, sta­ tens bidrag till sjukförsäkringen i motsvarande mån reduceras.

Vad som sålunda anförts synes mig böra föranleda att sjukhusvården och läkemedlen utbrytas ur sjukförsäkringen samt att frågan om kostna­ derna därför löses i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som framlagts i sjukhusvårds- och läkemedelspromemoriorna, d. v. s. genom di­ rekta avräkningar mellan i det förra fallet staten och sjukhusägarna och i det senare fallet staten och apoteksinnehavarna. De närmare detaljerna för lösningen torde böra i sinom tid underställas riksdagens prövning i särskild ordning. Därvid bör upptagas bland annat frågan örn metoden för statens avlösning av patientavgifterna och örn avlösningsbeloppens beräkning även­ som spörsmålet om storleken av läkemedelsrabaHerna.

1 rån några hall har ifragasatts huruvida icke även läkarvårdsersätt- ningen kunde utbrytas ur ramen för den föreslagna sjukförsäkringen. Vissa skal tala onekligen därför. Lösningen av denna fråga synes mig dock böra tdls vidare anstå. 1 detta sammanhang vill jag erinra om att inom medici­ nalstyrelsen för närvarande pågår en utredning rörande den öppna läkar­ vården och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Först när resultatet

134

av denna utredning föreligger torde möjlighet finnas att bedöma huru­

vida nyssnämnda tanke kan realiseras. Läkarvardsersättningen torde alitsa

tills vidare böra omfattas av försäkringen.

Sedan sjukhusvården och läkemedlen lösgjorts från sjukvårdsförsäk-

ringen, kommer alltså denna att omfatta endast ersättning för läkarvård och

i samband därmed företagna resor ävensom, där försäkrad intagits å sjuk­

vårdsanstalt, ersättning för resor till och från anstalten. I fråga om försäk­

ringens utformning i dessa delar ha några större meningsskiljaktigheter icke

yppats, och jag finner mig kunna biträda kommittéförslaget härutinnan, örn

än med vissa smärre jämkningar. Härtill återkommer jag i samband med

motiveringen till de särskilda lagbestämmelserna.

Hur de närmare reglerna för sjukpenningförsäkringen böra utformas har

däremot varit föremål för delade meningar. Såsom den tidigare redogörelsen

ger vid handen, framkommo i remissyttrandena över socialvårdskommitténs

förslag i denna del yrkanden om ändringar i olika hänseenden. I anledning

därav verkställdes inom socialdepartementet den i det föregående omnämnda

överarbetningen av kommittéförslaget, och denna resulterade i två andra,

såsom alternativ I och alternativ II betecknade förslag till frågans lösning.

I fråga örn kretsen av dem, som skola omfattas av sjukpenningförsäkringen,

intaga båda alternativen i stort sett samma ståndpunkt som kommittéför­

slaget. I alternativ I bibehålies vidare den grundtanke i kommittéförslaget,

som innebär att den ersättning, som lämnas genom sjukpenningen jämte

familjetillägg, sättes i viss relation till det inkomstbortfall, som vållas av

sjukdomen. Antalet sjukpenningklasser minskas i detta alternativ från 20

till 6, varjämte höjning föreslås av såväl minimisjukpenning som familje­

tillägg. Samtidigt ifrågasättes höjning av statsbidraget till försäkringen och

en minskning av avgifterna. Sjukförsäkringens enligt detta alternativ med

hänsyn till nuvarande inkomstläge till 260 miljoner kronor beräknade total­

kostnader skulle till 135 miljoner kronor komma att täckas av statsbidrag.

Vad särskilt sjukpenningförsäkringen angår skulle av dess kostnader, 204

miljoner kronor, omkring hälften eller 107 miljoner kronor ersättas genom

bidrag från staten.

Det andra alternativet innebär däremot en principiell avvikelse från kom­

mittéförslaget. I detta alternativ utformas sjukpenningförsäkringen efter den

grundsatsen, att sjukpenningen skall garantera den försäkrade en rimlig

minimistandard under sjukdom. I enlighet härmed anses sjukpenningen i

princip böra utgå med ett för alla lika belopp. Då det belopp, som under

nyssangivna förutsättning erfordras i kontant sjukhjälp för en ensamstående

vuxen person, på i promemorian närmare angivna skäl uppskattas till 3: 50

kronor om dagen, föreslås sjukpenningen skola utgå med nämnda dags-

belopp, dock att för inkomsttagare under 18 år en sjukpenning av 2 kronor

anses tillräcklig. Vad beträffar familjeförsörjare föreslås att sjukpenningen

kompletteras med familjetillägg, uppgående till 2 kronor örn dagen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

135

hustru och 1 krona om dagen för varje hemmavarande barn, därvid dock barntillägg icke utgår för fler barn än fem. Förmånerna på grund av sjuk­ penningförsäkringen enligt detta alternativ skulle alltså maximalt kunna uppgå till 10:50 kronor örn dagen. Det torde vara uppenbart att en sjuk­ penning om 3: 50 kronor per dag icke under en längre sjukdomsperiod kom­ mer att motsvara behovet av försörjningsmedel i andra orter än de billi­ gaste. Den tvångsmässiga försäkringen måste avpassas efter behovet hos dem som ha låga penninginkomster och följaktligen icke heller kunna åläg­ gas att betala annat än mycket måttliga avgifter. De medborgare, för vilka den efter nyssnämnda samhällsmedlemmars behov avpassade sjukpenningen blir för låg, åtnjuta regelmässigt högre penninginkomster och äga därmed möjlighet att betala högre avgifter. Därför föreslås att den obligatoriska för­ säkringen kompletteras med en statsunderstödd frivillig försäkring, avsedd att ge envar tillfälle att fullt ut trygga sin egen och sin familjs försörjning under sjukdom. Även enligt det nu behandlade alternativet föreslås avgif­ terna för den obligatoriska försäkringen nedsatta och statsbidragen höjda. Sjukförsäkringens totala årskostnader enligt detta alternativ beräknas till 261 miljoner kronor, varav 194 miljoner kronor skulle täckas av statsbidrag. Av ifrågavarande båda belopp avse 206 respektive 165 miljoner kronor sjuk­ penningförsäkringen.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över de båda ifrågavarande alternativen, har ett överväldigande antal givit sin anslut­ ning till något av dem framför socialvårdskommitténs förslag. För egen del anser jag även att vid sjukpenningförsäkringens utformning valet bör stå mellan dessa alternativ. Ehuru det stora flertalet av remissinstanserna an­ ser att alternativet I bör följas, har jag stannat för att förorda alternativet II. Innan jag närmare klargör skälen för detta mitt ståndpunkttagande, vill jag i korthet angiva den motivering som i sjukförsäkringspromemorian an­ förts för ett sjukpenningbelopp av den enligt alternativ II föreslagna stor­ leken.

Fastställandet av ett enhetligt sjukpenningbelopp är naturligen förenat med betydande svårigheter. Någon särskild utredning örn vad som kan anses behövligt för upprätthållande av en skälig levnadsstandard finnes icke. Vid uppställandet av sjukförsäkringspromemorian har en viss ledning erhållits av socialstyrelsens undersökningar angående levnadsförhållandena under år 1943 bland folkpensionärer med tilläggspension. De årsbudgeter, som konstruerats på grundval av de i undersökningen redovisade utgiftsbelop- pen, sluta för en ogift pensionärs vidkommande på en kontant utgiftssumma av 893 kronor på landsbygden och 1 210 kronor i städerna. För makar, av vilka en eller båda åtnjuta tilläggspension, äro motsvarande belopp 1 474 kronor respektive 1 972 kronor. Då nu angivna belopp få anses närma sig bottennivån för levnadskostnaderna i vårt land borde — framhålles i pro­ memorian — en sjukpenning som skall tillgodose kravet på en rimlig för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

136

Kungl. Majus proposition nr 312.

sörjning näppeligen sättas lägre än 3: 50 kronor per dag. Å andra sidan kan

sjukpenningen ej bestämmas till högre belopp, med hänsyn till de relativt

låga levnadskostnaderna i stora delar av landet. För personer under 18 år

bör sjukpenningen ej utgöra mer än 2 kronor om dagen. I promemorian på­

pekas i sistnämnda hänseende att yngre personer i stor utsträckning åtnjuta

mat och husrum i föräldrahemmet mot ringa ersättning eller kostnadsfritt.

Sjukdomen behöver därför ej för dem medföra samma ekonomiska kon­

sekvenser som för de äldre; det synes därför rimligt, att deras sjukpenning

utgår med ett i förhållande till den normala sjukpenningen något reducerat

belopp. Jag vill tillägga att den kollektivavtalsanställda befolkningen i all­

mänhet ej uppnår den fulla lönen förrän tidigast vid 18 års ålder.

Då jag härefter närmare ingår på frågan om sjukpenningförsäkringens

utformning, vill jag till en början tillkännagiva att jag finner det princi­

piellt riktigast att — när staten med sin tvångsmakt och med stora kostna­

der inför en allmän sjukförsäkring — den endast skall svara för att alla

garanteras en viss minimistandard vid sjukdom, men överlämna åt den en­

skilde att själv ombesörja vad som kräves därutöver. Redan ur denna syn­

punkt anser jag därför att en sjukpenningförsäkring enligt alternativet II

har företräde framför en försäkring enligt alternativet I. Genom den obliga­

toriska försäkringen tillförsäkras medborgaren en dylik minimistandard. Är

sjukpenningen enligt den obligatoriska försäkringen lägre än som svarar

mot medborgarens behov eller önskemål, bör han av egen ansvarskänsla

genom den frivilliga försäkringen skaffa sig det tillskott, varav han kan

vara i behov. Hänsynen till de lägre inkomsttagarna talar även för alterna­

tivet II. Av dessa stå för närvarande stora grupper utanför de existerande er­

kända sjukkassorna. Genom ett system enligt alternativet II komme dessa att

vid sjukdom beredas erforderligt socialt skydd utan fattigvårdskaraktär.

Ytterligare vill jag peka på den administrativa förenkling som följer med

en obligatorisk sjukpenningförsäkring, utformad enligt alternativet II. Jag

behöver härvidlag blott hänvisa till den arbetsbesparing, som följer av att

sjukkassorna befrias från den grannlaga uppgiften att årligen fastställa varje

medlems inkomst av förvärvsarbete och placera honom i den sjukpenning­

klass, till vilken han rätteligen skall hänföras. Vidare kunna invecklade

överförsäkringsregler helt undvaras. Den administrativa förenklingen med­

för naturligen i sin ordning avsevärda besparingar i fråga om förvaltnings­

kostnaderna.

Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som

hörts i ärendet, ha dock, såsom förut nämnts, vid valet mellan en sjukpen­

ningförsäkring enligt alternativ I och alternativ II stannat för det förra. Mot

en sjukpenningförsäkring enligt det mönster, som angivits i alternativet II,

har från dessa remissinstansers sida framförts en delvis häftig kritik av

skiftande innehåll. Flertalet av de argument, som inrymmas i denna kritik,

skjuta enligt min mening betydligt över målet. Huvudkritiken avser å ena

sidan, att en enligt alternativ II utformad försäkring skulle medföra över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

137

försäkring för stora befolkningsgrupper, d. v. s. leda till att dessa under

sjukdom finge en inkomst, som vore för hög i förhållande till deras arbets­

inkomst, med därav följande olägenheter av olika slag, samt å andra sidan

att försäkringen, främst å dyrorter, skulle leda till underförsäkring, d. v. s.

lämna otillräckligt ekonomiskt stöd. Jag vill ingalunda förneka, att båda

dessa risker finnas, men anser farhågorna för konsekvenserna härutinnan

betydligt överdrivna.

Vad angår överförsäkringsfrågan har till stöd för påståendet, att den

verkliga inkomstnivån i stor omfattning skulle vara lägre än den ersättning

som avsåges skola utgå enligt alternativet II, i första hand hänvisats till

skattestatistiken. Enligt skattestatistiken befinna sig nämligen ett stort antal

personer i ett inkomstläge avsevärt understigande det som svarar mot sjuk­

penningbeloppet 3: 50 kronor. Nyligen publicerade, på taxeringsmyndigheter­

nas material grundade siffror rörande inkomstfördelningen år 1944 utvisa,

att av landets omkring 3 miljoner inkomsttagare, äkta makar härvid räknade

gemensamt, vilka taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 8,6 %

hade en inkomst av 600—1 000 kronor, 12,4 % en inkomst av 1 000—1 500

kronor och 11,1% en inkomst av 1 500—2 000 kronor. Om dessa siffror

godtagas såsom rättvisande för nivån på de lägre inkomsterna, kunde man

av dem draga slutsatsen att med det nyssnämnda sjukpenningbeloppet en

ganska omfattande överförsäkring skulle uppkomma. En sjukpenning om

3: 50 kronor per dag svarar mot en årsersättning av 1 275 kronor; av de

över 1A miljon inkomsttagarna med en beräknad årsinkomst av upp till

1 000 kronor, måste ett icke ringa antal antagas få denna sjukpenning och

alltså bli överförsäkrade. Och för gifta överstiger sjukpenningen med make­

tillägg 2 000 kronor om året; eftersom enligt nyssberörda vid taxeringarna

framkomna siffror omkring en miljon förvärvsarbetande personer skulle ha

en årsinkomst av högst 2 000 kronor, borde man även utifrån denna beräk­

ningsgrund komma fram till en betydande överförsäkring, ytterligare mar­

kerad örn hänsyn även tages till barntilläggen. Dessa årsinkomster förefalla

emellertid, såsom jag nyligen framhållit i samband med framläggandet för

riksdagen av propositionen med förslag till ny folkpensioneringslagstiftning,

alltför låga om de ställas i relation till vad man vet örn befolkningens lev­

nadsförhållanden. I ett jämförelsevis stort antal fall måste inkomstuppgif­

terna, vilka grunda sig på allmänhetens deklarationer, antagas icke riktigt

återgiva det faktiska inkomstläget. Detta bestyrkes även av föreliggande

skattetrycksutredningar. Vad överförsäkringsfrågan beträffar måste även

beaktas alt en stor del av de mycket låga inkomsterna kunna antagas falla

på ungdomar (lärlingar, bud m. 11.), åldringar och partiellt arbetsföra. För

de yngsta inkomsttagarna föreslås emellertid i promemoriealternativet II en

sjukpenning av allenast 2 kronor per dag; detta sjukpenningbelopp kommer

i det följande att av mig förordas för dessa inkomstgrupper liksom även för

inkomsttagarna bland ålders- och invalidpensionärerna. Genom en sådan

anordning kommer uppenbarligen möjligheten av överförsäkring att i väsent­

lig mån reduceras.

Till ytterligare belysning av överförsäkringsrisken har i ett par yttranden

hänvisats till vissa siffror som framkommit vid en undersökning av riksför-

säkringsanstaltens ersättningsfall för år 1942 på grund av olycksfall i arbete

hos enskilda arbetsgivare. Denna undersökning skulle äga sin särskilda

betydelse i nu förevarande avseende därigenom att det här ligger i arbets­

tagarens intresse att högsta möjliga inkomstsiffra uppgives. Enligt under­

sökningen skulle vederbörandes arbetsinkomst ha utgjort högst 1 215 kronor

i 6,3 % av ersättningsfallen berörande arbetare, anställda hos större arbets­

givare, och i 21,3 % av fallen angående arbetare hos mindre arbetsgivare.

Motsvarande procenttal för anställda med en arbetsinkomst av högst 2 025

kronor var 26,1 respektive 71,4. I anledning av dessa uppgifter har jag låtit

verkställa en närmare analys av omförmälda material, såvitt det avser de

större arbetsgivarna, för att utröna hur de olycksfallsskadade procentuellt

fördelade sig på olika yrkesgrupper och åldrar. Därvid har framkommit att

de procentuellt sett mest omfattande grupperna hänförde sig till arbete inom

metallindustri, jordbruk med skogsbruk och boskapsskötsel samt handel

jämte varulager och kontor. En närmare undersökning av de två först­

nämnda yrkesområdena visade, att inom yrkesgruppen metallindustri om­

kring 80 procent av antalet arbetare med en inkomst av högst 1 215 kronor

voro under 18 år. Även inom yrkesgruppen jordbruk, skogsbruk och bo­

skapsskötsel var en avsevärd, örn ock icke lika stor del av de skadade, som

hade en inkomst av högst 1 215 kronor, under 18 år. Den ifrågavarande

specialundersökningen bestyrker alltså i viss mån riktigheten av antagandet

att en betydande del av de låga inkomsterna faller på den unga arbets­

kraften.

I det följande kommer jag att på angivna skäl förorda att barntilläggen

bestämmas, i stället för till en krona som föreslagits i departementsprome­

morian, till 50 öre per barn och dag. Även härigenom kommer givetvis över­

försäkringsrisken att i hög grad minskas. Jag vill slutligen tillägga att be­

rörda risk aldrig helt kan elimineras i en sjukförsäkring som är avsedd att

vara effektiv. Sålunda kommer exempelvis för säsongarbetare alltid att

föreligga total överförsäkring under den tid då arbetssäsongen icke är inne;

detta gäller vilket alternativ som än väljes. Genom den sjukkontroll, som

kommer att stå till försäkringens förfogande, bör emellertid möjlighet fin­

nas att väsentligen begränsa missbruk.

Mer vägande än invändningen om överförsäkringsrisken synes argumentet

om underförsäkring vara. Obestridligt är att levnadskostnaderna — fram­

för allt hyreskostnaderna — variera avsevärt i olika delar av landet. Sär­

skilt i de större städerna leva stora delar av befolkningen på inkomster, som

ligga betydligt högre än vad som svarar mot de föreslagna förmånerna från

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

139

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Särskilt som dessa inkomst­ tagare måste antagas i stor utsträckning lia bundit sig för utgifter vid en högre nivå, kan den obligatoriska sjukförsäkringen i många fall väntas bli otillräcklig för dem. Enligt den tanke varå alternativförslaget II vilar skulle, såsom förut nämnts, dessa personer hänvisas till den frivilliga försäk­ ringen — även till denna skulle utgå statsbidrag — för att få sin försörjning garanterad. I flera remissyttranden har emellertid gjorts gällande, att den frivilliga försäkringen i praktiken icke skulle vinna sådan anslutning att det behov fylldes, som den obligatoriska försäkringen lämnade obeaktat. Väl torde vara att mången har benägenhet att blunda för eller förminska fram­ tida sjukdomsrisker. Erfarenheterna härutinnan från den nuvarande fri­ villiga försäkringen synas mig dock icke avgörande. Avgifterna inom denna försäkring äro avsevärt högre än de avgifter som äro avsedda att utgå inom den nya, kombinerade obligatoriska och frivilliga försäkringen. Såsom exem­ pel kan nämnas att en sjukpenningförsäkring för äkta makar med en dags­ penning av 5 kronor för mannen och 1: 50 kronor för hustrun nu genom­ snittligen betingar en avgift av omkring 92 kronor om året. Enligt den nya försäkringen kommer avgiften för en sjukpenning för mannen å det dubbla beloppet — 10 kronor, därav maketillägg 2 kronor — jämte därå eventuellt utgående barntillägg icke att uppgå till mer än omkring 69 kronor om året. Denna avgift medför då också rätt för maken till en sjukpenning av 1: 50 kronor jämte eventuellt barntillägg. Jag har svårt att inse, att en frivillig försäkring med så låga avgifter — rätt bedriven och understödd av erforder­ lig upplysningsverksamhet — icke skulle kunna vinna önskvärd anslutning.

Med hänsyn till de skiftande levnadskostnaderna på olika orter kunde det ligga nära till hands att, såsom ock från några håll ifrågasatts, göra sjuk­ penningens storlek beroende av någon slags dyrortsgruppering. Jag har även varit inne på denna tanke och övervägt att låta sjukpenningen utgå i form av ett visst grundbelopp jämte bostadstillägg av olika storlek, därvid exempelvis den för folkpensioneringen föreslagna indelningen av landet i bostadskostnadsgrupper skulle kunna tillämpas även för sjukförsäkringens del. En sådan anordning skulle emellertid å ena sidan medföra ökad risk för överförsäkring i dyrorterna samt å den andra sidan komplicera för­ säkringen för de kassor som finge tillämpa skilda grundbelopp för sjukpen­ ningen för olika grupper av medlemmar. Jag har därför ansett att denna väg icke för närvarande bör beträdas.

Mot en försäkring med en enhetlig sjukpenning har vidare invänts, att en sådan försäkring ej går att samordna med annan socialförsäkring, därvid särskilt hänvisats till olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringarna. Bakom denna invändning ligger uppenbarligen den uppfattningen att all socialför­ säkring skall giva samma dagunderstöd. Vare sig en person blir sjuk, rakar ut för olycksfall eller blir arbetslös borde enligt denna mening ersättningen

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

bli lika slör. Gentemot invändningen må framhållas att en samordning icke

bör eftersträvas för dess egen skull utan endast örn man därigenom vinner

några mer avsevärda fördelar utan motsvarande nackdelar. Förhållandena

på olika områden kunna emellertid enligt min åsikt vara så skiftande, att de

icke lämpligen kunna inpassas inom precis samma ram. Mellan sjukförsäk­

ringen och olycksfallsförsäkringen — vilken senare helt bekostas av arbets­

givarna — råder en verklig artskillnad, som motiverar att sjukpenningen

vid olycksfall i arbetet närmare anslutes till arbetsinkomsten, även där

denna uppgår till ett relativt högt belopp, och att alltså i dessa fall enligt

olycksfallsförsäkringen utgår en väsentligt större ersättning än den som läm­

nas enligt den obligatoriska sjukförsäkringen.

Även mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen råder en

väsensskillnad, som kan motivera att ersättningsreglerna icke bli helt lik­

artade. Ett högre dagsbelopp kan sålunda vara motiverat för arbetslöshets­

försäkringens del även oavsett örn härvidlag beloppet utgår allenast för för­

lorade arbetsdagar och alltså ej för kalenderveckans samtliga dagar. Risken

att den sjukskrivne då skulle söka sig över till arbetslöshetsförsäkringen

torde icke böra överdrivas; ersättning enligt sistnämnda försäkring förut-

sättes för övrigt regelmässigt icke skola utgå i deli mån av arbetsförmed­

ling erbjudet arbete ej antages. Är vederbörande sjuk, kan han icke antaga

arbete. Åtager han sig å andra sidan arbete, är han uppenbarligen icke sjuk.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då därtill kommer, att såväl

olycksfallsförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen för närvarande äro

föremål för överarbetning inom socialvårdskommittén, torde det icke vara

möjligt att i detta sammanhang taga någon definitiv ståndpunkt till önske­

målet om samordning på förevarande områden. Emellertid synes mig före­

fintligheten av problemet icke böra stå i vägen för genomförandet av en

sjukförsäkring som eljest väl tillgodoser det med densamma avsedda ända­

målet. Icke heller kan jag se att en samordning av bottenorganisationen för

de skilda socialförsäkringsgrenarna möter avgörande hinder däri att ersätt­

ningsreglerna bli olika.

I anslutning till det anförda förordar jag alltså, i enlighet med alterna­

tiv II, att i den obligatoriska försäkringen sjukpenningen för den vuxna för­

värvsarbetande befolkningen utgår med ett enhetligt belopp av som regel

3: 50 kronor örn dagen. För personer i åldern 16—18 år bör sjukpenningen

dock endast vara 2 kronor örn dagen. Sistnämnda sjukpenningbelopp an­

ser jag böra gälla även för folkpensionärerna, därvid jag utgår från att det

för riksdagen framlagda förslaget till folkpensionering i stort sett vinner

riksdagens bifall. Till de härmed förknippade spörsmålen återkommer jag

närmare i ett senare sammanhang.

Jag finner ej skäl att frångå den familjeförsäkringsprincip, som uppbär

socialvårdskommitténs förslag. Jag tillstyrker sålunda att sjukpenningen för

den i hemmet arbetande gifta kvinnan, i överensstämmelse med förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

141

enligt alternativ II, bestämmes till 1: 50 kronor om dagen. I fråga om de föreslagna make- och barntilläggen har jag — såsom jag vill närmare ut­ veckla i samband med detaljbehandlingen av sjukpenningförsäkringen — ansett mig böra vidtaga vissa jämkningar. I detta sammanhang vill jag endast nämna, att ett införande av allmänna barnbidrag med 200 kronor för barn och år enligt det förslag härom, som den 19 januari 1946 avgivits av 1941 års befolkningsutredning,1 synes böra medföra en begränsning av barntillägget enligt sjukförsäkringen till 50 öre per barn och dag. Sist­ nämnda tilläggsbelopp torde kunna utgå utan maximering med hänsyn till antalet barn. Införandet av varaktigt utgående allmänna barnbidrag samt den därav föranledda nedsättningen av sjukpenningförsäkringens barntillägg medför, såsom förut antytts, att faran för överförsäkring i hög grad minskas.

Sjukpenning enligt den frivilliga försäkringen anser jag, i enlighet med vad i sjukförsäkringspromemorian alternativt ifrågasatts, böra bestämmas till respektive 1:50, 3 och 4: 50 kronor om dagen. I överensstämmelse här­ med kommer den sammanlagda sjukpenningen att kunna uppgå till högst 8 kronor om dagen för en ensamstående person och 10 kronor om dagen för en gift man utan barn. För en gift man med barn tillkommer barntillägg med 50 öre örn dagen för varje barn.

I sjukförsäkringspromemorian föreslogs beträffande alternativet II att de försäkrade med hänsyn till karenstidens längd skulle uppdelas i två grup­ per med en karenstid av respektive tre dagar och fyra veckor. Till den förra gruppen skulle hänföras i första hand anställda och vissa självständiga före­ tagare, nämligen sådana vilkas inkomst av rörelsen vore direkt beroende av deras egen dagliga arbetsinsats. Den andra gruppen skulle omfatta övriga fria företagare. Motivet till den föreslagna uppdelningen angavs vara föl­ jande. De anställda vore i allmänhet direkt beroende av sin dagliga arbets­ förtjänst, och en längre karenstid än den i den nuvarande frivilliga sjuk­ försäkringen gängse eller tre dagar skulle därför icke vara lämplig. En del av den icke löneanställda, förvärvsarbetande befolkningen levde emellertid under ekonomiska förhållanden, som i stort sett överensstämde med lön­ tagarnas, och beträffande denna del kunde icke åberopas några sakliga skäl för att den i förevarande hänseende skulle få sämre ställning än löntagarna. I fråga örn andra företagare gällde åter, att deras rörelse, även om de vore sjuka under avsevärd tid, lämnade praktiskt taget oförändrad inkomst, och att sjukdomen därför icke behövde medföra några allvarligare ekonomiska konsekvenser för dem. En kort karenstid kunde i fråga om dessa lätt för­ anleda risk för missbruk av försäkringen. Enligt promemorian skulle jord­ brukare i regel hänföras till gruppen med den längre karenstiden.

Mot denna uppdelning har emellertid framförts en kraftig kritik i remiss­ yttrandena, därvid främst gjorts gällande att den skulle verka orättvist —

1 SOU 1946 : 5.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

särskilt ansågs stötande att jordbrukarna över lag skulle få den långa ka­

renstiden — och föranleda avsevärda administrativa svårigheter. Den så­

lunda framförda kritiken kan enligt min mening icke avvisas. Därest en

uppdelning av ifrågavarande slag skulle göras, synas till gruppen med den

längre karenstiden icke rimligen kunna hänföras sådana jordbrukare, som

ej regelbundet ha annan arbetskraft anställd. Detta betyder emellertid att

det alldeles övervägande antalet jordbrukare skulle få den kortare karens­

tiden. Jag vill härvid erinra örn att enligt uppgifter, som insamlats för 1938

års jordbruksutredning och som omfatta produktionsåret 1937/38, icke

mindre än 310 000 av landets 420 000 brukningsdelar sakna främmande

fast arbetskraft. Med min utgångspunkt torde även inom andra närings­

grenar en stor del av de fria yrkesutövarna bli att hänföra till gruppen med

den kortare karenstiden. Den återstående delen av företagarna blir relativt

liten och torde i allmänhet ha en sådan ekonomisk ställning att missbruk av

försäkringen från deras sida endast undantagsvis är att befara. Med hänsyn

härtill och då mycket talar för riktigheten av uppfattningen att en uppdel­

ning av förevarande slag i tillämpningen skulle vålla stort besvär för sjuk­

kassorna, har jag funnit mig böra förorda en enhetlig karenstid av tre dagar

för alla sjukpenningförsäkrade.

Vad härefter angår sjukförsäkringens finansiering ligger det i sakens na­

tur att avgifterna i en försäkring av den av mig förordade typen måste ligga

på en förhållandevis låg nivå. Såsom förut nämnts få nämligen avgifterna

icke göras alltför tyngande för de i ekonomiskt hänseende sämre ställda be­

folkningsgrupperna; vid avgiftsbestämningen böra, förutom skatterna, även

andra socialförsäkringsavgifter beaktas. I det enligt alternativet II upp­

gjorda förslaget hade statsbidragen konstruerats med ledning av den prin­

cipen, att för sjukpenningförsäkrade medlemmar över 18 år, som voro hän­

förliga till gruppen med den kortare karenstiden, d. v. s. huvuddelen av de

försäkrade, avgifterna vid tillfredsställande sjukkontroll borde stanna vid

omkring 18 kronor för år, motsvarande 2 % av en årsinkomst på 900 kro­

nor. För övriga försäkrade skulle avgifterna utgå med lägre belopp. Vid

närmare övervägande av denna fråga har jag ansett mig böra förorda någon

höjning av omförmälda avgift. En lämplig avvägning synes vara 2 % av

en inkomst om 1 200 kronor, d. v. s. en inkomst som ungefärligen svarar

mot ett dagsbelopp av 3: 50 kronor. I enlighet härmed torde avgiften för

alla medlemmar som bli berättigade till en sjukpenning av denna storlek

böra utgå med omkring 24 kronor för år. För medlemmar med en sjuk­

penning av 2 kronor torde avgiften böra motsvara ungefär 2/3 av nyss­

nämnda avgift och alltså utgöra cirka 16 kronor om året. För de enbart sjuk-

vårdsförsäkrade synes avgiften böra stanna vid ungefär 4 kronor om året.

Den sålunda föreslagna höjningen av avgifterna medför naturligen en mot­

svarande minskning av statsbidragens belopp.

I fråga om uppbörden av försäkringsavgifterna förutsattes i sjukförsäk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

143

ringspromemorian att densamma skulle kunna anknytas lill den förändrade skatteuppbörd, som förväntades komma till stånd. Ifrågavarande omlägg­ ning av skatteuppbördsväsendet har numera beslutats, och det nya upp- bördssystemet träder i kraft den 1 januari 1947. Stora fördelar torde stå att vinna, om uppbörden av försäkringsavgifterna kan ske i samband med skatteuppbörden. Arbetsgivarna — som enligt socialvårdskommitténs för­ slag skulle till sjukkassorna inleverera avgifterna för de anställda och göra motsvarande avdrag å deras avlöning — befrias från besväret att redovisa både till sjukkassa och till skattemyndighet. Arbetsbesparingen för sjuk­ kassorna måste bli betydande. Med anledning av vad som anförts därom att psykologiska skäl skulle tala mot en sammankoppling av uppbörd av skatt med uppbörd av försäkringsavgift, vill jag framhålla, att det för den stora mängden arbetstagare näppeligen kommer att innebära någon skillnad om försäkringsavgiften av arbetsgivarna betalas direkt till sjukkassorna eller dit via skattemyndigheterna. Vad socialvårdskommittén framhållit rörande svårigheten att låta även avgifterna till en blivande obligatorisk arbetslös­ hetsförsäkring uppbäras i samband med skatten kan jag icke tillmäta någon avgörande betydelse.

Jag vill alltså förorda att försäkringsavgifterna upptagas i samband med skatteuppbörden. En anknytning av avgiftsuppbörden till skatteuppbörden medför verkningar för sjukförsäkringen i olika avseenden. Dessa spörsmål röra emellertid närmast lagstiftningens tekniska utformning, och de torde därför få behandlas i specialmotiveringen.

Med hänsyn till de i det föregående förordade ändringarna i förslaget ävensom till de övriga jämkningar i förslaget, som funnits befogade och för vilka redogörelse lämnas i det följande, har det blivit erforderligt att verk­ ställa nya beräkningar angående försäkringens kostnader. Resultatet av dessa beräkningar torde få såsom en särskild bilaga (Bilaga C) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag. Av bilagan framgår att, med bortseende från tänkbar »översjuklighet», vid nuvarande inkomstläge statsbidragskost- naderna till den obligatoriska försäkringen för budgetåret 1950/51 kunna beräknas till 165 miljoner kronor — därav 20 miljoner kronor för sjuk- vårdsförsäkringen och 145 miljoner kronor för sjukpenningförsäkringen och till den frivilliga försäkringen till 6 miljoner kronor. Försäkringens sam­ manlagda årskostnader nämnda budgetår beräknas till 266 miljoner kronor, av vilket belopp 38 miljoner kronor falla på sjukvårdsförsäkringen och åter­ stoden på sjukpenningförsäkringen.

Den årliga kostnadsökningen för statsverket i anledning av sjukförsäk- ringsreformens genomförande uppgår, under antagande av att statens kost­ nader för sjukförsäkring under budgetåret 1949/50 komma alt utgöra cirka 50 miljoner kronor, till (165 + 6 — 50) 121 mil joner kronor. Då kostnads­ ökningen för statsverket i anledning av de båda övriga reformerna, avse­ ende sjukhusvården och läkemedlen, för budgetåret 1950/51 överslagsvis

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kail beräknas till 60 respektive 18 miljoner kronor, skulle den årliga kost­

nadsökningen för statsverket till följd av genomförandet av det här ifråga­

varande reformkomplexet komma att från och med budgetåret 1950/51

uppgå till sammanlagt (121 + 60 + 18) 199 miljoner kronor eller i runt tal

200 miljoner kronor.

De föreslagna reformernas genomförande är förknippat med lösandet av

ett flertal administrativa och organisatoriska problem. Jag vill härvidlag

erinra om att sjukkasseområden skola fastställas, att allmänna sjukkassor

skola antagas för att träda i de nuvarande erkända sjukkassornas ställe och

att så gott som hela befolkningen skall registreras i de nya kassorna. Det är

därför erforderligt att en jämförelsevis lång tid förflyter från det lagen an­

tagits till dess den skall träda i tillämpning. Även om lagstiftningen — i en­

lighet med mitt förslag — kommer att träda i kraft först den 1 juli 1950,

synes det med hänsyn till det förut sagda önskvärt att lagförslaget snarast

förelägges riksdagen för antagande. Angelägenheten av att så sker fram­

träder även därav, att det fortsatta utredningsarbetet inom socialförsäk­

ringens område i viss mån är beroende av statsmakternas ståndpunktsta-

gande till frågan örn sjukförsäkringens utformning i såväl princip som

detalj.

Införandet av en lag om allmän sjukförsäkring synes böra medföra att

åtskilliga författningar, som beröras därav, underkastas en översyn i syfte

att bringa dem i närmare överensstämmelse med ifrågavarande lagstiftning;

med nämnda översyn kan emellertid lämpligen anstå till dess sjukförsäk-

ringsreformen lagfästs.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

socialdepartementet upprättats förslag till lag om allmän sjukförsäkring

(Bilaga A). Jag övergår nu till behandling i detalj av detta förslag i anslut­

ning till de särskilda paragraferna i förslaget. Därvid vill jag anmärka, att

remissyttrandena återgivas vid de olika paragraferna allenast i de fall då

uttalande rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

Departementsförslaget.

I likhet med socialvårdskommittén anser jag lämpligt, att — då verksam­

heten i de sjukkassor, som skola uppbära den nya sjukförsäkringen, inom

hela landet bör vara anordnad efter likformiga grunder —- de bestämmelser,

vilka äro erforderliga för att reglera denna verksamhet, sammanföras i en

lag, vilken i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit bör erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

145

rubriken »Lag om allmän sjukförsäkring». Någon anledning torde icke före­ ligga att sammanfatta reglerna om lagstiftningens ikraftträdande och i sam­ band därmed behövliga övergångsbestämmelser i en särskild lag. De stad­ gande^ som ingå i den av kommittén föreslagna promulgationslagen, synas med fördel kunna inrymmas i den allmänna sjukförsäkringslagen.

Såsom en följd av det förändrade materiellträttsliga innehåll, som lagen enligt departementsförslaget skall erhålla, synes i formellt hänseende en nå­ got ändrad uppställning påkallad. Efter »Inledande bestämmelser» örn för­ säkringens allmänna natur samt grundreglerna för sjukkasseverksamhetens administrativa handhavande ävensom vissa begreppsbestämningar torde la­ gen böra uppdelas i olika huvudavdelningar. Den första av dessa bör under särskilda underrubriker upptaga de bestämmelser, som avse innehållet i den obligatoriska sjukförsäkringen. I en ny avdelning synas därefter kunna upp­ tagas regler örn den frivilliga försäkringen. Under rubriken »Om allmänna sjukkassor» torde sedan under särskilda underrubriker kunna sammanfö­ ras de närmare reglerna om sjukkassornas verksamhet. Slutligen torde i lagen under rubriken »Särskilda bestämmelser» böra upptagas vissa före­ skrifter, som ej lämpligen synts böra ingå i de tidigare avsnitten, samt under rubriken »Om lagens ikraftträdande m. m.» erforderliga övergångs­ bestämmelser.

Inledande bestämmelser.

1

§•

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i socialvårdskommitténs för­ slag, ha upptagits vissa regler rörande den föreslagna försäkringens allmänna innebörd.

Socialvårdskommittén.

Förutsättning för att den föreslagna försäkringen, såväl sjukvårds- som sjukpenningförsäkringen, skall träda i tillämpning har kommittén ansett böra vara, att sjukdom inträffat. Kommittén har dock inte funnit möj­ ligt eller lämpligt att i lagtexten ge en definition å sjukdomsbegreppet. I samband med frågan om sjukvårdsförsäkringens utformning har kommit­ tén dock gjort vissa uttalanden angående detta begrepp. För dessa redo- göres närmare under 15 § i departementsförslaget.

Enligt kommittéförslaget omfattar således försäkringen endast sjukvård men icke hälsovård. Skälet härtill har kommittén angivit vara, att kommittén ansett klokt att icke från första början belasta den nya organi­ sationen med uppgifter, som alltför mycket sträckte sig utöver dem, vilka nu åvilade de erkända sjukkassorna. Emellertid borde enligt kommitténs

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 312.

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

uppfattning frågan om en utvidgning av sjukkassornas uppgifter att om­

fatta vissa delar av hälsovården upptagas till prövning utan alltför långt

dröjsmål.

Liksom den nuvarande frivilliga försäkringen grundar sig kommitténs

förslag i fråga om sjukvårdsförsäkringen på principen, att försäkringen ej

direkt tillhandahåller sjukvård utan endast lämnar ersättning för

utgifter härför. Kommittén framhåller, att ersättningssystemet visser­

ligen för den enskilde medlemmen innebure, att han bleve nödsakad att

förskottera hela kostnaden för sin vård. Ur olika synpunkter hade emeller­

tid detta system sådana fördelar, att kommittén ansåge sig böra förorda

detsamma.

Kommitténs förslag innefattar icke bestämmelser om moderskap s-

hjälp eller annan särskild förmån i anledning av

barnsbörd. Härutinnan anför kommittén, att den till särskild utred­

ning upptagit frågan huruvida den samhälleliga hjälpen vid barnsbörd även

i fortsättningen borde åvila sjukkassorna eller ordnas på annat sätt. Skulle

vid denna utredning visa sig, att sådan hjälp borde lämnas av sjukkassorna,

beredde det relativt ringa svårighet att vidtaga erforderliga ändringar i

den nu föreslagna lagstiftningen. Om åter ny lagstiftning i berörda avse­

enden icke vore genomförd vid den tidpunkt, då den nu föreslagna sjuk­

försäkringen kunde komma att bli gällande, borde provisoriska bestämmel­

ser utfärdas, vilka lämpligen kunde anknyta till de nuvarande bestämmel­

serna om moderskapshjälp.

Beträffande kommitténs uttalanden i övrigt rörande ifrågavarande spörs­

mål hänvisas till betänkandet nr VII sid. 129 och 160—163.

Yttrandena över kommiltéförslaget.

Vad i yttrandena anförts rörande sjukdo rasbegreppet återgives

under 15 § här nedan.

Med anledning av att enligt kommitténs förslag försäkringen ej skall om­

fatta hälsovårdande uppgifter uttalar medicinalstyrelsen, att den

biträder kommitténs åsikt att frågan om en framtida utvidgning av sjuk­

kassornas uppgifter till att omfatta vissa delar av hälsovården bör upptagas

till ny prövning utan alltför långt dröjsmål. Enahanda ståndpunkt intages

av länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län, Älvsborgs läns landstings för­

valtningsutskott och stadsförbundets sjukvårdsdelegation, vilka understryka

önskemålet att sjukförsäkringen utbygges med den form av förebyggande

vård, som utgjordes av återkommande läkarundersökningar i syfte att i tid

upptäcka spirande sjukdomar. De profylaktiska åtgärderna borde sjukför-

säkringsvägen premieras och icke motarbetas.

I vissa yttranden lia invändningar framställts mot förslaget att moder-

skapshj älpen skulle uteslutas från de nya sjukkassornas verksamhet.

Socialstyrelsen framhåller, att frågan om moderskapsförsäkringens ordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

147

icke alls blivit berörd i förslaget. Då moderskapshjälp för närvarande in- ginge bland de förmåner, som de erkända sjukkassorna obligatoriskt be­ redde sina medlemmar, syntes det vara uteslutet att den föreslagna lagstift­ ningen skulle kunna träda i kraft utan alt moderskapsförsäkringen samti­ digt ordnades. Försvarets sjukvårdsförvaltning uttalar, att ehuru härvidlag icke vore fråga om sjukvård i ordets egentliga bemärkelse, skäl talade för att ersättning genom den obligatoriska sjukförsäkringen bereddes mödrar under viss tid efter förlossning, förslagsvis tre veckor. Kvinnoföreningars samarbetskommitté jämte andra kvinnoorganisationer anse att sambandet mellan moderskapsförsäkringen och den obligatoriska sjukförsäkringen vöre så starkt, att moderskapsförsäkringen bort medtagas. Det vore därför önsk­ värt att nya bestämmelser om en effektivare moderskapsförsäkring inarbe­ tades i förslaget.

Departementschefen.

Socialvårdskommittén har funnit den föreslagna försäkringen böra be­ gränsas till att avse ersättning allenast när försäkrad drabbas av sjukdom. Kostnader, som icke ha sin grund i sjukdom, skola sålunda icke ersättas enligt förslaget. Jag anser det välbetänkt, att den här förevarande försäk­ ringen till en början begränsas till att i stort sett avse allenast de områden och prestationer, som av kommittén föreslagits. Sedan någon erfarenhet vun­ nits om lagens verkningar, torde spörsmålet om utökande av hjälpformerna få upptagas till omprövning. Detta gäller bland annat de hälsovårdande åt­ gärderna. Att den förebyggande hälsovården är av särskilt intresse för för­ säkringen behöver knappast understrykas.

De nuvarande erkända sjukkassorna lämna vid barnsbörd moderskaps­ hjälp till sina medlemmar; genom sjukkassornas förmedling utbetalas även moderskapspenning åt behövande barnaföderskor, som icke äro sjukkasse- medlemmar. Kommitténs förevarande förslag innefattar icke några bestäm­ melser om hjälp vid havandeskap och barnsbörd. I detta hänseende torde dock böra märkas alt kommittén i ett i februari 1946 avgivet betänkande nr XII1 framlagt förslag rörande olika ekonomiska stödåtgärder vid ha­ vandeskap och barnsbörd. Vidare har 1941 års befolkningsutredning den 22 november 1945 avlämnat ett betänkande1 2 om förlossningsvården med för­ slag även till ekonomiska hjälpåtgärder av olika slag för barnaföderskor i anledning av barnsbörden. Ifrågavarande förslag bygga i fråga örn hjälp­ verksamhetens anordnande på sjukkasserörelsen. Båda förslagen äro för närvarande föremål för prövning. I detta läge torde det därför icke vara möjligt alt taga ställning till frågan i vad mån den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd bär sammankopplas med sjukförsäkringen. Nämnda spörsmål torde få prövas i ett senare sammanhang.

1 SOU 1946: 23. 2 SOU 1945: 50.

148

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

Det synes lämpligt att lagen inledes med en direkt bestämmelse, att för­

säkringen avser hjälp vid sjukdom samt att försäkringen omfattar två olika

grenar, sjukvårds- och sjukpenningförsäkring. Likaså torde redan i lagens

första paragraf böra komma till uttryck, att försäkringen har karaktär av

dels en obligatorisk försäkring, d. v. s. en försäkring varav medborgarna

tvångsvis bli omfattade, och dels en på frivilligt erlagda avgifter grundad

försäkring.

Att i lagen införa någon bestämning av begreppet sjukdom torde, såsom

kommittén funnit, icke vara möjligt med hänsyn till detta begrepps relativa

innebörd. Till frågan om sjukdomsbegreppet torde jag få närmare åter­

komma i samband med spörsmålet om förmånerna på grund av sjultvårds-

försäkringen.

2

§•

I första stycket av denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i social-

vårdskommitténs förslag, har fastslagits att den i lagen avsedda för­

säkringen skall omhänderhavas av självständiga juridiska personer, be­

nämnda allmänna sjukkassor. Beträffande skälen till att särskilda sjukkas­

sor — i första hand de nuvarande erkända sjukkassorna — ansetts böra

göras till bärare av försäkringen hänvisas till den tidigare redogörelsen.

De föreslagna nya sjukkassorna torde i likhet med de erkända sjukkas­

sorna rättsligt sett bli att anse såsom understödsföreningar. De skola dock

icke bli underkastade bestämmelserna i lagen den 24 mars 1938 om un­

derstödsföreningar eller motsvarande äldre lag; den allmänna sjukförsäk­

ringen skall regleras enbart genom den nya lagen. I detta hänseende torde

därför lagen om understödsföreningar böra så ändras, att den ej blir gäl­

lande å de allmänna sjukkassorna. Ifrågavarande ändring torde i sin tur

böra medföra sådan ändring av lagen den 25 maj 1917 örn försäkrings­

rörelse, att ej heller bestämmelserna i nämnda lag bli tillämpliga å de all­

männa sjukkassorna.

Sjukförsäkringsverksamhet bedrives för närvarande ej blott av de er­

kända sjukkassorna utan även av andra understödsföreningar — fria sjuk­

kassor — samt försäkringsbolag. Den nya lagen medför icke något förbud

mot ett fortsättande av den sålunda bedrivna verksamheten. I sakens natur

ligger dock att förutsättningarna för denna verksamhet måste komma att

i hög grad påverkas av den allmänna sjukförsäkringen.

Andra stycket av paragrafen återgiver med en mindre redaktionell jämk­

ning vad som upptagits under 39 § i kommitténs förslag. Antagandet av all­

männa sjukkassor torde, såsom kommittén framhållit, främst bli en engångs­

företeelse i samband med omorganisationen av de erkända sjukkassorna och

den nya försäkringens införande. De närmare bestämmelserna härutinnan ha

därför ansetts böra ha sin plats i samband med övergångsbestämmelserna.

Om behov av en ny allmän sjukkassa skulle uppstå vid en senare tidpunkt,

149

torde Kungl. Maj:t få utfärda erforderliga föreskrifter. Det torde i detta sammanhang böra framhallas, att det ej blir fråga om antagande av ny sjuk­ kassa vare sig för fall att sjukkassors verksamhetsområden ändras i sam­ band med ändring av den administrativa indelningen eller då en i landsting ingående stad får förefintlig lokalsjukkassa ersatt av en centralsjukkassa. Härvidlag finnes 104 § att tillgå.

Beträffande denna paragraf i övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid. 127, 258, 263—264, 268 och 328.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i kommittéförslaget, innehåller h u- vudprinciperna för sjukförsäkringens organisatoriska handhavand e.

Socialvårdskommittén.

Såsom i annat sammanhang framhållits har kommittén funnit det nu­ varande systemet med central- och lokalsjukkassor böra bibehållas.

Den nuvarande sjukkasseorganisationen i länen karakteriseras enligt kom­ mittén av ett system med lokalsjukkassor, vilkas verksamhetsområde vore begränsat till en eller flera kommuner och vilka vore anslutna till central­ sjukkassor med ett eller flera län såsom verksamhetsområde. Dessa central­ sjukkassor vore utjämningsorgan för försäkringsrisken och hade dessutom en mycket stor uppgift såsom ledande, sammanhållande och rådgivande or­ gan för lokalsjukkassorna inom sitt område. Centralsjukkassorna biträdde även lokalsjukkassorna i fråga örn verksamhetens bedrivande samt ombe­ sörjde anskaffning av blanketter, kontorsmateriel m. m. I storstäderna hade sjukkasseorganisationen emellertid en annan prägel. Centralsjukkassorna vore där i stort sett de egentliga bärarna av försäkringen och de ännu före­ fintliga lokalsjukkassorna vore mera att betrakta såsom en kvarleva från tiden före den nuvarande sjukkasseorganisationens tillkomst.

Med hänsyn till att medlemsanslutningen inom den obligatoriska försäk­ ringen blir väsentligt större än inom de erkända sjukkassorna anser kom­ mittén centralsjukkasseområdena böra göras mindre än vad nu är fallet, och kommittén har därför föreslagit, att en centralsjukkassa skall finnas inom varje landstingsområde. Undantagsvis borde dock två landstingsområ­ den kunna hänföras till samma centralsjukkasseområde. Kommittén hade härvid närmast haft tanke på Kalmar län. De städer, som icke deltaga i landsting, borde liksom nu utgöra särskilda centralsjukkasseområden. Det borde dock icke möta hinder att anordna en gemensam centralsjukkassa för sådan stad och ett angränsande landstingsområde. I dylikt fall måste för staden finnas en lokalsjukkassa. Under erinran örn att för närvarande ytterligare några städer, nämligen Eskilstuna, Landskrona och Trelleborg, utgjorde egna centralsjukkasseområden anför kommittén vidare:

150

Otvivelaktigt kunna vissa skäl anföras för att de största städerna skola ut­

göra särskilda centralsjukkasseområden, antingen de ingå i landsting eller

icke. Verksamheten inom sådana städer blir av naturliga skäl i åtskilliga av­

seenden beskaffad på annat sätt än inom de mindre städerna och landskom­

munerna. Ifrågavarande städer komma även att uppvisa ett ur riskfördel-

ningssynpunkt erforderligt försäkringsbestånd. Å andra sidan kunna orga­

nisatoriska skäl tala för att dessa städer ej erhålla särskilda centralsjukkas­

sor. Kommittén har ansett riktigast, att lagtexten i detta avseende icke läg­

ger hinder i vägen för begagnande av den organisationsform, som i det sär­

skilda fallet kan anses lämpligast, och har därför föreslagit, att även för

annan stad än sådan, som icke deltager i landsting, må inrättas särskild

centralsjukkassa, därest Kungl. Majit så beslutar. Kommittén har dock för­

utsatt, att särskild centralsjukkassa för i landsting deltagande stad allenast

skall bliva inrättad, då så finnes lämpligt för sjukförsäkringen inom om­

rådet i dess helhet. I fråga om städer, för vilka erkända central sjukkassor

finnas antagna, kan dock en mindre restriktiv tillämpning vara motiverad.

Lokalsjukkassorna borde enligt kommitténs åsikt vara så stora, att dels

en tillräcklig riskfördelning vunnes och dels möjlighet funnes att bekosta

utgifterna för särskild expedition och en därstädes anställd befattningsha­

vare. Invånarantalet inom ett lokalsjukkasseområde borde därför i regel

minst uppgå till 3 000 å 4 000. Därest en ny kommunindelning genomför­

des, hade kommittén tänkt sig, att en lokalsjukkassa skulle finnas inom

varje kommun. Emellertid skulle, örn kommunerna vöre små, sammanslag­

ning kunna ske av flera kommuner till ett lokalsjukkasseområde. Då kom­

mittén ej kunde bygga på en nyordning beträffande den kommunala in­

delningen, hade förslaget i denna del utformats så, att det skulle kunna

tillämpas, även om någon sådan ej komme till stand. Landstingsområdena

skulle sålunda enligt förslaget indelas i sjukkasseområden av lämplig stor­

lek. Sjukkasseområde skulle bestå av en eller flera kommuner. Kommittén

hade förutsatt, att vid uppgörandet av nämnda indelning skulle iakttagas

vad nyss sagts angående det behövliga invånarantalet inom områdena. Med

hänsyn till den betydelse indelningen i lokalsjukkasseområden kunde få för

annan framtida administrativ indelning hade föreslagits, att Kungl. Majit

skulle besluta om indelningen i fråga. Endast en lokalsjukkassa skulle kunna

finnas inom ett lokalsjukkasseområde. I stad, som utgjorde särskilt central-

sjukkasseområde, skulle ej kunna finnas lokalsjukkassor. Att inom den före­

slagna organisationen bibehålla de nu förefintliga yrkes- och fabrikssjuk-

kassorna läte sig av praktiska skäl icke göra.

Beträffande den närmare motiveringen för kommittéförslaget i denna del

hänvisas till betänkandet nr VII sid. 245—256 och 328 329.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Beträffande vad i yttrandena anförts om att göra de nuvarande

erkända sjukkassorna till bärare av försäkringen

hänvisas till den tidigare redogörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

151

Vad angår indelningen i sjukkasseområden uttalar försäk-

ringsinspektionen, att i fråga om lokalsjukkasseområdena anledning till

erinran icke syntes föreligga mot den föreslagna avvägningen mellan för­

säkringsbestånd och försäkringsprestationer. Ej heller beträffande de före­

slagna centralsjukkasseområdena syntes anledning förefinnas till principiell

invändning. Inspektionen ställde sig dock tveksam till medgivandet av sär­

skilda centralsjukkassor för Landskrona och Trelleborg; i varje fall borde

sådant medgivande enligt inspektionens mening förutsätta relativt långt­

gående krav i fråga om bildandet av riskutjämningsfond.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att indelningen av nämnda

län i lokalsjukkasseområden möjligen kunde komma att bjuda svårigheter

med hänsyn till det stora antalet småkommuner i länet. Frågan om en ra­

tionell kommunindelning torde i och med förslagets genomförande även

komma att aktualiseras bland annat i följd av de nya uppgifter, som en

obligatorisk allmän sjukförsäkring skulle pålägga de kommunala organen.

Vid en blivande indelning borde självfallet hänsyn tagas till tjänsteläkar-

distriktens omfattning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att arbetet med planeringen av

den kommunala nyindelningen för närvarande påginge och torde kunna

leda till resultat inom icke alltför lång tid. Genom att avvakta den nya kom­

munindelningen kunde man vinna den beaktansvärda fördelen, att icke för

sjukvårdsförsäkringen behöva tillskapa särskilda administrativa gränser,

som icke sammanfölle med kommungränserna.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott (majoriteten) uttalar,

att hittills föreliggande erfarenheter av samarbetet i Norra Smålands cen­

tralsjukkassa och tendensen att skapa större administrativa enheter talade

för lämpligheten av en hela länet omfattande centralsjukkassa.

Landskommunernas förbund anser, att det visserligen varit önskvärt om

verksamhetsområdena för lokalsjukkassorna kunnat anslutas till den be­

stående kommunala indelningen. De skäl, som kommittén anfört för större

lokalsjukkasseområden, måste dock anses övertygande. Den nuvarande

kommunala indelningen visade sig sålunda olämplig också för denna viktiga

gren av den samhälleliga verksamheten.

De erkända lokalsjukkassorna i Borås, Jönköping, Linköping, Uppsala,

Västerås och örebro framhålla, att mycket vore att vinna ur besparings-

och administrationsynpunkt därest de medelstora — i landsting ingående

— städerna finge bilda egna centralsjukkasseområden. Erfarenheterna från

Eskilstuna, Landskrona och Trelleborg gåve icke stöd för den uppfatt­

ningen, att några olägenheter skulle uppkomma därav. Det hemställdes där­

för, att lagstiftningen erhölle sådan utformning, att då invånarantalet i stad

uppginge till 30 000 och antalet medlemmar i den erkända sjukkassan ut­

gjorde minst 10 000, särskild centralsjukkassa skulle finnas för sådan stad.

Aseapersonalens erkända centralsjukkassa jämte ytterligare tre yrkes- och

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fabrikssjukkassor ävensom de dövstummas erkända centralsjukkassa hem­

ställa, att nu förefintliga yrkes- och fabrikssjukkassor bibehållas. Dessa

sjukkassor hade väl fyllt sin uppgift inom den frivilliga sjukförsäkringen,

och anledning funnes att antaga de skulle så göra även inom en obligato­

risk sjukförsäkring. Svårigheterna att bemästra de administrativa uppgif­

terna vore icke större för dessa än för övriga erkända sjukkassor, och ett

bibehållande av yrkes- och fabrikssjukkassorna skulle icke medföra några

särskilda olägenheter utan tvärtom betydande fördelar. På grund av sin

struktur och sina verksamhetsområden hade dessa kassor intimare kontakt

med sina medlemmar och hade därigenom större möjligheter att utöva sjuk­

kontroll än de föreslagna allmänna sjukkassorna.

Departementschefen.

Redan i ett föregående sammanhang har jag tillkännagivit att jag anslu­

tit mig till tanken, att den nya sjukförsäkringen i organisatoriskt avse­

ende bör bygga på den grund, som lagts av den nuvarande statsunderstödda

sjukförsäkringen. Anledning att frångå rådande system med central- och

lokalsjukkassor torde icke föreligga.

Vad angår indelningen i sjulckasseområden synes det mig riktigt, att varje

landstingsområde samt varje stad, som ej ingår i landsting, i princip skall

utgöra ett centralsjukkasseområde men att lagen jämväl lämnar den utvä­

gen öppen att — örn förhållandena i något undantagsfall så skulle påkalla

— sammanföra två landstingsområden eller ock ett sådant område och en

i landsting ej deltagande stad till ett centralsjukkasseområde. Huruvida ett

sådant sammanförande bör ske är en fråga, som torde få bli föremål för

särskilt övervägande i samband med att lagstiftningen skall föras ut i livet.

Då torde också få prövas, i vad mån även andra städer än de största

skola utgöra särskilda centralsjukkasseområden. I sistnämnda hänseende

vill jag framhålla, att jag icke ser någon anledning till att tillämpningen

av lagen blir alltför restriktiv. I flera av de medelstora städerna ha nu be­

fintliga lokalsjukkassor ett betydande medlemsantal och en fast organisa­

tion. Därest dessa städer skulle utbrytas ur den nuvarande organisationen

och bilda särskilda centralsjukkasseområden, torde landstingsområdena i

övrigt i allmänhet vara så folkrika, att en fristående centralsjukkassa för

återstoden av landstingsområdet erhåller tillräcklig styrka.

Någon anledning torde icke föreligga att avvika från kommitténs förslag

angående lokalsjukkasseområdenas storlek. Jag vill erinra om att genom

proposition (nr 236) till årets riksdag framlagts förslag om verkställandet

av en allmän översyn av rikets kommunala indelning. Enligt nämnda för­

slag skall invånarantalet i varje kommun uppgå till minst 2 000; i prakti­

ken torde medelantalet komma att uppgå till det av kommittén för lokal­

sjukkassornas del såsom lämpligt ansedda invånarantalet. Ett genomförande

av berörda förslag lärer därför medföra, att varje kommun i regel kommer

Kungl. Majlis proposition nr 312.

153

att utgöra ett lokalsjukkasseområde. Därest någon eller några kommuner icke skulle erhålla ur sjukförsäkringssynpunkt tillräcklig storleksordning, torde, såsom kommittén förutsatt, sammanslagning få ske av flera kommu­ ner till ett lokalsjukkasseområde. Jag har tidigare anfört att jag ansett sjukförsäkringens ikraftträdande böra anstå till den 1 juli 1950. Konturerna till den nya kommunindelningen torde komma att bli skönjbara i så god tid före nämnda tidpunkt att en anpassning till densamma av sjukförsäk­ ringens lokala organisation kan ske.

Från visst sjukkassehåll har yrkats att nu förefintliga yrkes- och fabriks- sjukkassor måtte få bibehållas inom ramen för den nya sjukförsäkringen. Med hänsyn till de komplikationer av olika slag, som skulle vara förenade med en dylik anordning, torde emellertid en sådan lösning icke vara lämp­ lig. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag i denna del.

4 §•

Under denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, ha vissa begreppsbestämningar ansetts böra upptagas.

I överensstämmelse med vad socialvårdskommittén föreslagit torde icke till läkarvård böra hänföras annan vård än sådan, som lämnas av legiti­ merad läkare, d. v. s. av den som enligt vad därom finnes särskilt stadgat äger behörighet att här i riket utöva läkarkonsten. I begreppet läkare ligger icke med nödvändighet, att vederbörande är svensk legitimerad läkare; även en utländsk läkare, som härstädes i vederbörlig ordning erhållit legitimation, innefattas därunder.

Sjukhusvårdens utbrytning från sjukförsäkringen och införandet av fri sjukhusvård utom försäkringens ram på sätt, som i det föregående skis­ serats, torde nödvändiggöra en ytterligare begränsning av begreppet läkar­ vård. Därest försäkrad intagits för vård å allmän sal eller därmed likställt rum å sjukvårdsinrättning, beträffande vilken staten skulle övertaga ansvaret för gäldandet av avgifterna för sådan vård, kommer den försäkrade — även om han såsom tillhörande annat sjukhusområde än det varom fråga är (»utomlänspatient») skulle ha att erlägga viss avgift för sjukhusvården — icke att drabbas av några särskilda utgifter för läkarvården. Om försäkrad däremot intagits å enskilt eller halvenskilt rum å sjukvårdsinrättning som nyss nämnts skulle han visserligen åsamkas kostnader för läkarvården. Då emellertid staten även i dylika fall skall lämna samma tillskott till bestri­ dande av vårdkostnaderna, torde försäkringen ej heller böra omfatta sådan läkarvård.

Till läkarvård torde i enlighet med det anförda icke böra hänföras sådan läkarvård som meddelas i .samband med att försäkrad intagits för vård å sjukvårdsanstalt, som skulle bli omfattad av det i del föregående berörda förslaget om fri sjukhusvård, men däremot väl läkarvård som meddelas försäkrad som intagits å annan sjukvårdsinrättning. Härutinnan intager de-

154

Kungl. Majlis proposition nr 312.

partementsförslaget samma principiella ståndpunkt som kommittéförslaget,

i det att enligt detta (12 § 1 mom.) ersättning för läkarvård icke skulle ut­

givas när försäkrad bereus vård å sådant sjukhus, där sjukhusvården er­

sättes av sjukkassan.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att enligt kommittéförslaget (12 §

3 moni.) — på sätt närmare utvecklas å sid. 178—179 i betänkandet VII —

vård å sådant enskilt sjukhem, som omfattades av sjukhusvårdsförsäkringen,

stundom skulle kunna likställas med läkarvård. Därest motsvarande möjlig­

het skulle beredas enligt departementsförslaget, innebure detta, att försäk­

rad, som intagits för vård å sådant enskilt sjukhem, i fråga om vilket staten

skulle bidraga till vårdavgiftens gäldande, kunde få ersättning för läkar­

vården därstädes. För att icke ställa en dylik person i bättre ställning än

övriga försäkrade torde dock i dylikt fall från läkarvårdsersättningen bli

nödvändigt att avräkna den del av vårdavgiften, som gäldas av allmänna

medel. En sådan anordning skulle emellertid så komplicera försäkringen, att

det icke torde vara möjligt att söka sig fram efter denna linje. Det torde

i stället få överlämnas till de enskilda sjukhemmen att avgöra huruvida

de vilja bereda sina patienter den ena eller andra förmånen, d. v. s. antingen

nedsatt vårdavgift eller möjlighet till läkarvårdsersättning enligt sjukför­

säkringens regler.

Det synes ej vara erforderligt att här närmare ingå på de före­

slagna definitionerna på begreppen sjukvårdsanstalt och allmänt sjukhus.

Frågan om vilka sjukvårdsinrättningar, som komma att inrymmas un­

der det ena eller andra begreppet, är direkt avhängig av hur spörsmålet

örn statens övertagande av vårdavgifterna på sjukhusen kommer att lösas.

Det bör emellertid framhållas, att uttrycket allmänt sjukhus torde få samma

innebörd som motsvarande uttryck i kommittéförslaget (12 § 5 mom.) samt

att begreppet sjukvårdsanstalt i huvudsak kommer att omfatta de sjukvårds­

inrättningar, som kommittén avsett med uttrycket »allmänt sjukhus eller

annan sjukvårdsanstalt, som upptagits i särskild av Konungen fastställd för­

teckning».

Begreppet sjukvårdsanstalt i departementsförslaget har betydelse ej blott

för frågan om rätt till sjukvårdsersättning utan även för försäkringsplik­

tens omfattning och rätten till hempenning.

Begreppen allmänt sjukhus och hemortssjukhus påverka endast rätten

till sjukvårdsersättning.

Om obligatorisk försäkring.

Reglerna rörande innehållet i den föreslagna obligatoriska försäkringen

ha ansetts böra uppdelas i olika avsnitt med underrubrikerna »Allmänna

bestämmelser», »Sjukvårdsförsäkringen», »Sjukpenningförsäkringen», »All­

männa inskränkningar i rätten till sjukhjälp», »Sjukförsäkringsavgifter»,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

155

»Statsbidrag», samt »Anmälnings- och uppgiftsskyldighet». Under den först­

nämnda av dessa rubriker ha sammanförts bestämmelser om tillhörighet till

försäkringen samt om medlemskap i sjukkassa m. m.

Allmänna bestämmelser.

5 och 6 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 1 och 2 §§ i socialvårdskommitténs för­

slag, avse försäkringspliktens allmänna omfattning.

Socialvårdskommittén.

I anslutning till det betraktelsesätt, som ligger till grund för den nuva­

rande frivilliga sjukförsäkringen, har kommittén funnit det psykologiskt

betydelsefullt, att medborgarnas skyldighet att sörja för sig själva även un­

der sjukdom utgjorde utgångspunkten för en lagstiftning om obligatorisk

sjukförsäkring. Lagstiftningen borde vidare vara i möjligaste mån allmän,

och anledning funnes ej att ordna densamma såsom en försäkring avseende

enbart löntagare. Att göra åtskillnad mellan olika samhällsgrupper i fråga

om sociala rättigheter och skyldigheter vore föga tilltalande. Redan den

omständigheten att i Sverige funnes en kraftig statsunderstödd frivillig för­

säkring, till vilken i princip alla medborgare ägde tillträde, utgjorde ett

starkt skäl att ej begränsa den sociala försäkringen till endast löntagare. En

stor del av den icke löneanställda befolkningen levde för övrigt under eko­

nomiska omständigheter, som i stort sett överensstämde med löntagarnas

och ej så sällan till och med vöre betydligt osäkrare än dessas. Gränsen mel­

lan lönearbetare och självständiga företagare vore många gånger svävande.

Den i Sverige hävdvunna relativt långa sjukhjälpstiden vore slutligen äg­

nad att vid inträffade sjukdomsfall förstora skillnaden i försörjningshän-

seende mellan dem, som åtnjöto försäkringsskyddet och dem som ej gjorde

det, varför växlingar i fråga om tillhörigheten till försäkringen med nöd­

vändighet i många fall komme att medföra konsekvenser för den enskilde

av så vittgående natur, att ensamt detta förhållande syntes föranleda krav

å försäkringens utsträckning till så många medborgargrupper som möjligt.

Enligt kommittéförslaget (1 §) skola alla i Sverige bosatta svenska med­

borgare principiellt vara försäkringspliktiga. Med dessa jämställas svenskar,

som äro anställda å svenska fartyg, även om de ej äro bosatta i Sverige.

Andra svenska sjömän bli försäkrade endast örn de ha bostad i Sverige, vil­

ket enligt kommittén i regel torde vara fallet, då de hade sin familj boende

här. Av praktiska skäl har kommittén funnit det ogörligt att låta även å

utländska fartyg anställda svenska sjömän samt svenska statstjänstemän,

som för sin tjänst äro bosatta utomlands, bli omfattade av försäkringen.

I fråga örn de i Sverige bosatta utländska medborgarna innebär kommit­

téns förslag, att dessa skola vara försäkringspliktiga allenast om de äro här

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

mantalsskrivna. Kungl. Maj:t har dock enligt förslaget (81 §) möjlighet att

genom avtal med främmande stat utsträcka tillträdet till försäkringen med

avseende å medborgare i denna.

Bosättningen blir således enligt kommittéförslaget den avgörande fak­

torn för försäkringsplikten. Vid tolkningen av begreppet bosättning bör man

enligt kommittén följa samma praxis som vid tillämpningen av andra för­

fattningar, där bosättningsbegreppet är av betydelse, t. ex. mantalsskriv-

ningsförordningen.

Skyldigheten att vara försäkrad motsvaras av en rättighet att vara för­

säkrad. Enligt förslaget markeras detta därigenom att inga andra än de

försäkringspliktiga må vara medlemmar i de allmänna sjukkassorna. Be­

greppen försäkringspliktig och sjukkassemedlem äro i enlighet härmed lik­

tydiga begrepp.

Den tidpunkt, då försäkringsplikten normalt inträder, är i förslaget be­

stämd till ingången av månaden efter den då vederbörande fyllt 16 år. I

övrigt har försäkringsplikt förutsatts skola inträda från och med den dag,

då omständighet inträffat, som medför sådan plikt. I analogi härmed förut-

sättes försäkringsplikten skola upphöra med den dag, då förutsättningarna

för densamma upphört, t. ex. genom dödsfall eller utflyttning ur riket. Sär­

skilda bestämmelser härom ha ej ansetts behövliga.

Enligt förslaget (2 §) äro vissa kategorier undantagna från

försäkringsplikten. Av vad nyss anförts om tidpunkten för försäk­

ringspliktens inträdande framgår, att barn under 16 år icke äro försäkrings­

pliktiga. Dessa barn, som således ej äro sjukkassemedlemmar, bli emellertid

likväl omfattade av försäkringen i det att de bli försäkrade i egenskap av

familjemedlemmar till dem, som äro sjukkassemedlemmar, och i denna egen­

skap äro de själva berättigade till försäkringsförmånerna. Med barn skola

jämställas adoptiv- och fosterbarn samt i vissa fall styvbarn. Även barn,

som ej äro att anse såsom familjemedlemmar — d. v. s. föräldralösa och

därmed jämställda barn — bli försäkrade.

Från skyldigheten att vara försäkrad har vidare undantagits gift kvinna,

som sammanbor med sin man och som ej har 900 kronor i årsinkomst av

förvärvsarbete. Sådan gift kvinna är emellertid liksom barn under 16 år

försäkrad i egenskap av familjemedlem och får såsom sådan åtnjuta för­

säkringsförmånerna. De icke försäkringspliktiga gifta kvinnorna beräknas

av kommittén till antalet utgöra 1,2 miljoner.

Till utveckling av sin mening att från försäkringsplikten undantaga gifta

kvinnor utan eget förvärvsarbete eller med allenast ringa sådant arbete

framhåller kommittén, att spörsmålet örn sjukpenningförsäkring av dylika

kvinnor erbjöde stora svårigheter, samt anför vidare:

De svårigheter, som föreligga i förevarande avseende, äro av olika slag.

Redan den omständigheten, att sjukpenningen i princip avser att ersätta ge­

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

157

nom sjukdom förlorad arbetsinkomst, kan anses vara ett skäl att ej sjultpen- ninglörsäkra kvinnor, vilka helt eller praktiskt taget helt äro sysselsatta med skötseln av det egna hemmet. Uet är i fråga örn dessa kvinnor även mycket svårt att vid lindrigare sjukdomar konstatera, huruvida arbetsoförmåga före­ ligger, särskilt örn sängläge ej är erforderligt. Det är vidare nästan omöjligt att i en lagstiftning fixera den sjukpenning, som i olika fall kan anses vara behövlig för att täcka under en hustrus sjukdom uppkommande utgifter för hemhjälp m. m. Detta belyses därav, att man icke utan fog kan förfäkta så­ väl den meningen, att hustrur till män med relativt hög inkomst böra vara högre försäkrade än hustrur till män med lägre inkomst, som den meningen, att hustrurna till små inkomsttagare bäst behöva vara sjukpenningförsäk- rade. Ett skäl att icke sjukpenning!örsäkra ifrågavarande kvinnor är också den betydande kostnad detta medför. För en familjeförsörjare med liten in­ komst blir det tydligen ganska betungande att betala avgift både för sig och sin hustru.

Vad nu sagts äger uppenbarligen allenast begränsad tillämpning med av­ seende å hustrur, vilka genom sitt arbete i eller i anslutning till det egna hemmet direkt medverka till familjens försörjning. Detta är fallet med det övervägande flertalet jordbrukarhustrur. En jordbrukarhustrus sjukdom på­ verkar ofta i mycket hög grad familjens utkomstmöjligheter. Å andra sidan är även en jordbrukarhustrus arbete ofta i betydande grad, liksom andra gifta kvinnors, knutet till skötseln av hem och barn. Även andra hustrur än jordbrukarhustrur deltaga icke sällan i mannens förvärvsarbete vid sidan av hemmets skötsel, exempelvis inom småhandeln och fisket. Att i föreva­ rande avseende särskilja gifta kvinnor tillhörande olika samhällsgrupper torde sålunda icke vara möjligt. Det skulle säkerligen icke verka tilltalande, om en självägande jordbrukares hustru finge omfattas av sjukpenningför­ säkringen men ej hustrun till en arbetare.

o Med hänsyn till vad nu anförts hade det legat nära till hands att icke låta den nu föreslagna sjukförsäkringen omfatta sjukpenning åt de icke för­ värvsarbetande hustrurna. Kommittén har emellertid funnit en sådan lös­ ning föga tilltalande. I första hand måste beaktas att ett mycket stort antal sådana hustrur äro medlemmar av de erkända sjukkassorna. För dem skulle alltså en betydande försämring inträda, om de utestängdes från sjukpenning­ försäkringen. Därtill kommer emellertid alt beträffande största delen av dessa kvinnor behov torde föreligga av sådan försäkring. Särskilt gäller detta kvinnor, som lia småbarn, vilka ha behov av bidrag till hemhjälp under den tid, de äro urståndsätta att sköta hemmet. Även om hemhjälpsfrågan ord­ nas genom det allmännas försorg, torde i regel en viss del av kostnaden för hemhjälpen komma att stanna å den, som anlitar densamma.

Kommittén anser därför, att sjukpenningförsäkringen skall stå öppen för alla gifta kvinnor. En lösning av frågan har övervägts, innebärande att de förvärvsarbetande gifta kvinnorna tvångsvis tillfördes sjukpenningförsäk­ ringen, under det att de övriga erhålla möjlighet att frivilligt försäkra sig. Denna lösning har dock ej synts tillfredsställande, enär den med all sanno­ likhet skulle resultera i att den frivilliga försäkringen icke komme att om­ fatta hustrur hörande till de lägsta inkomstskikten samt att riskurvalet bleve mindre gott, varigenom kostnaderna och följaktligen även avgifterna bleve onormalt stora. Det skulle icke heller kunna undvikas, alt familjeförsörjar­ nas försäkringsavgifter bleve slörre än de ogiftas.

Vid beaktande av särskilt de synpunkter, som ovan i korthet angivits, har

158

Kungl. Majlis proposition nr S12.

kommittén funnit riktigast, att samtliga gifta kvinnor utan förvärvsarbete

eller med ringa sådant arbete försäkras för ett enhetligt belopp samt att

kostnaden för denna försäkring utslås på alla sjukpenningförsäkrade sjuk-

kassemedlemmar. Denna lösning är förvisso ej helt invändningsfri men en­

ligt kommitténs mening den mest tilltalande av dem, som övervägts. Den

erbjuder fördelen av administrativ enkelhet och tillgodoser önskemålet att

familjeförsörjarna ej betungas mer än andra. Sjukförsäkringen, både den

nuvarande och den föreslagna, karakteriseras även i andra avseenden av

solidaritet medlemmarna emellan, då det gäller att bära kostnaderna. Av­

gifterna äro sålunda i regel ej graderade efter ålder eller hälsotillstånd och

barnförsäkringen bäres av alla. Den nu föreslagna anordningen står därför

i samklang med den uppfattning, som ligger till grund för all social sjuk­

försäkring.

I fråga om sjukvårdsförsäkringen inkluderas på många håll i utlandet

hustrurna under försäkringsskyddet i egenskap av familjemedlemmar till

sina män. Så är t. ex. fallet i Norge och Tyskland. Det föreliggande lagför­

slaget innebär såsom nyss sagts att sjukpenningförsäkringen skall ordnas

genom familjeförsäkring för de icke förvärvsarbetande gifta kvinnorna.

Flera av de skäl, som motiverat detta, motivera med minst samma styrka

att även sjukvårdsförsäkringen ordnas för dem i familjeförsäkringens form.

Det är dessutom naturligt att samma anordning gäller i fråga om de båda

delarna av sjukförsäkringen. Det måste å andra sidan anses rimligt, att

kvinnor, vilka på grund av relativt stora inkomster av eget förvärvsarbete

bli självständigt sjukpenningförsäkrade, också få själva bekosta sin sjuk­

vår dslörsäkring. I

I fråga om den föreslagna inkomstgränsen — 900 kronor — som skall

avgöra huruvida en hustru skall vara självständigt försäkrad eller försäk­

rad som familjemedlem framhåller kommittén, att enligt förslaget den lägsta

sjukpenningen för medlemmar vore 1:50 kronor, som skulle utgivas till

medlemmar med årsinkomst mellan 600 och 900 kronor. De familjeförsäk-

rade kvinnorna skulle enligt förslaget erhålla samma sjukpenning, 1:50

kronor. Då de gifta kvinnor, som på grund av arbetsinkomst skulle vara

självständigt försäkrade, måste erlägga avgifter såsom andra sjukkassemed-

lemmar, vore det mindre tillfredsställande, örn en gift kvinna, som ej alls

eller endast i ringa mån ägnade sig åt förvärvsarbete och på grund härav

vore familjeförsäkrad, utan särskild avgift erhölle samma sjukpenning som

den, för vilken en måhända ekonomiskt sämre lottad gift kvinna med för­

värvsarbete måste betala avgift. Droges emellertid gränsen för familjeför-

säkringen vid 900 kronor, ernåddes att familjeförsäkrade gifta kvinnor er­

hölle 1:50 kronor i sjukpenning, under det att de självständigt försäkrade

gifta kvinnorna erhölle lägst 2 kronor. Gränsen vid 900 kronor syntes även

ur andra synpunkter lämplig, i det att sådant tillfälligt arbete, som i prak­

tiken ofta utfördes av gifta kvinnor, t. ex. tvätt- och städningsarbete för

andra, sömnadsarbete i mindre omfattning eller tillfälligt arbete vid helger

eller under skördetiden, i regel komme att falla under denna gräns, under

det att stadigvarande arbete av annan natur än bisyssla så gott som alltid

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

159

folie över gränsen. Hade en hustru inkomster överstigande 900 kronor, torde för övrigt familjens ekonomi kunna anses vara i så väsentlig mån stärkt därigenom, att det vore skäligt att hustrun erlade avgift för sin försäkring.

Kommittén fortsätter: Den av kommittén sålunda föreslagna befrielsen från försäkringsplikten skall blott gälla gifta kvinnor, som sammanleva med sina män. Att låta en hustru, som på grund av söndring lever åtskild från sin man, vara beroende av dennes sjukförsäkring synes föga tilltalande och skulle, om makarna vore bosatta å olika orter, föranleda betydande praktiska svårigheter. Motive­ ringen för den sjukpenning, som familjeförsäkrad gift kvinna skall vara tillförsäkrad utan särskild avgift, nämligen att hon utför ett försäkringsbart arbete i det gemensamma hemmet, äger icke heller samma bärighet, då makarna ej sammanleva. Sammanlevnad förutsättes föreligga, då makarna ha gemensam bostad eller eljest gemensam ekonomi. Vistas en av makarna å annan ort på grund av sitt arbete eller hälsotillstånd eller annan liknande orsak, bör sammanlevnaden därför ej anses ha upphört, om antagas kan att makarnas avsikt är att sammanflytta, när möjlighet därtill erbjuder sig. Fullgörande av värnplikt, sjukhusvistelse eller avtjänande av icke alltför långvarigt frihetsstraff eller tvångsarbete bör i princip ej medföra alt sam­ manlevnaden anses hävd. Vid prövningen av frågor huruvida makar sam­ manleva eller ej bör vägledning kunna erhållas genom makarnas kyrko- och mantalsskrivning. I tveksamma fall bör anses att makarna sammanleva, såvida de ej själva yrkat på att bli försäkrade var för sig.

Från försäkringsplikten har ytterligare undantagits vissa personer, vilka under avsevärd tid icke kunna ha nytta av försäkringen. Härutinnan gäller enligt förslaget, att den som på grund av sjukdom — däri inbegripet sin­ nessjukdom —- eller av sjukdom föranlett stadigvarande men eller på grund av vanförhet under 730 dagar i följd vårdats å sjukvårdsanstalt, är befriad från försäkringsplikt, så länge vården å anstalten därefter pågår. Den an­ givna tiden av 730 dagar motsvarar den längsta tid, under vilken sjukhjälp enligt förslaget kan utgivas i form av sjukhusvård och sjukpenning. Med sjukvårdsanstalt avser kommittén sådan anstalt, å vilken vården ersättes enligt förslaget. Från försäkringsplikten äro vidare undantagna obildbara sinnesslöa, som äro intagna å vårdanstalt, straffångar eller personer som ådömts tvångsarbete, där straff- eller tvångsarbetstiden överstiger två år, samt de vilka undergå förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. Ytter­ ligare föreslås, att Konungen äger befria från försäkringsplikt i fråga om den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Enligt förslaget (26 §) skall sjukförsäkringen i fråga om ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning icke vara gällande beträffande sjukdom, som försäkrad ådragit sig före inträdet i försäkringen, eller därmed samman­ hängande sjukdom, såvida ej vederbörande varit arbetsför under minst två år i följd. Till följd härav kan försäkringspliktig stundom ej få någon eller allenast ringa nytta av försäkringen. För dylika fall har föreslagits (2 § andra stycket) ali tillsynsmyndigheten äger befria från försäkringsplikt.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Beträffande den närmare motiveringen för kommitténs förslag i nu an­

givna delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 134—149, 150 och 302.

Enligt kommitténs förslag suspenderas i vissa fall rättigheterna och, så­

vitt angår sjukkassemedlemmarna, delvis även avgiftsskyldigheten till för­

säkringen, utan att tillhörigheten till densamma upphör. Försäkringen är

då vilande. Kommittén har föreslagit (5 §), att försäkringen skall vara

vilande dels för den som fullgör värnpliktstjänstgöring och dels då någon

omhändertagits av det allmänna å vissa anstalter utan att detta medfört

undantagande från försäkringsplikten.

Kommittén framhåller, att i nu berörda fall erforderlig läkar- och sjuk­

husvård regelmässigt kostnadsfritt stöde till de försäkrades förfogande, var­

jämte dessas förvärvsmöjligheter icke förändrades genom inträffad sjukdom.

Behov av försäkringen kunde alltså icke sägas föreligga. Detta gällde dock

icke familjemedlemmar till sådan medlem, vilkens försäkring blivit vilande,

och i fråga örn dem borde därför försäkringen vara i kraft oberoende av

att den vore vilande i avseende å medlemmen själv. Med hänsyn därtill och

till det solidariska ansvaret för familjeförsäkringen borde de försäkrings-

pliktiga medlemmarna vara skyldiga att även under tid då deras försäkring

vore vilande erlägga dels sjukvårdsavgift och dels, beträffande sjukpenning-

försäkrade, den särskilda avgift till sjukpenningförsäkringen, som vore er­

forderlig för beredande av sjukpenning åt familjeförsäkrad hustru. Hel be­

frielse från avgiftsplikten borde dock gälla beträffande den, vars försäkring

vöre vilande på grund av värnplikt.

Bortsett från värnpliktstjänstgöringen innebär kommitténs förslag i denna

del, att försäkringen skall vara vilande då försäkrad intagits i annan barna-

vårdsanstalt än barnkoloni eller i skyddshem, allmän uppfostringsanstalt

eller därmed jämförlig anstalt ävensom då någon undergår frihetsstraff eller

tvångsarbete och den ådömda strafftiden uppgår till högst två år. Försäk­

ringen skall dock vara vilande, endast för såvitt strafftiden överstiger tre

månader. Vidare skall försäkringen vara vilande för den som är intagen

å allmän (statlig eller erkänd) alkoholistanstalt samt för den som eljest

tvångsvis tagits i förvar på det allmännas bekostnad av annan orsak än

sjukdom, därest det kan antagas att förvaringen kommer att överstiga en

tid av tre månader.

I fråga om de värnpliktiga har kommittén föreslagit ett undantag från

regeln att försäkringsförmåner ej kunna utgivas för tid då försäkringen är

vilande. Sjukvårdsersättning skall sålunda utgivas till värnpliktiga, i den

mån de ej åtnjuta sjukvård på statens bekostnad.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betän­

kandet nr VII sid. 144-—145, 154—156 och 302—304.

161

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om förslaget att vissa utländska medborgare skola

omfattas av försäkringen anse statskontoret samt fattigvårds-

och barnavårdsförbundet, att delaktigheten i försäkringen borde begränsas

till medborgare i sådana stater, som tillförsäkrat svenska medborgare mot­

svarande förmån. Eljest skulle en i Sverige bosatt utlänning kunna bli del­

aktig av sjukförsäkringens förmåner medan en svensk, bosatt i denna ut­

lännings hemland, skulle kunna ställas utanför en liknande socialförsäkring

i nämnda land.

Förslaget örn familjeförsäkringen av barn under 16 år har

allmänt lämnats utan erinran.

Däremot har, såsom redan tidigare antytts, det föreslagna sättet för

de i hemmet arbetande gifta kvinnornas anslutning till

sjukförsäkringen rönt kritik i flera yttranden. Statskontoret finner

vad kommittén i fråga om familjeförsäkringen anfört till stöd för avvikelsen

från principen, att försäkringen utformades enligt försäkringstekniska grun­

der, icke vara övertygande. Enligt ämbetsverkets mening kunde det för av­

görandet av frågan om familjeförsäkringens finansiering knappast vara bin­

dande, att avsteg från försäkringstanken befunnits motiverade i vissa andra

hänseenden. Ämbetsverket ville självfallet icke bestrida, att åtgärder från

statsmakternas sida i syfte att lätta de bördor, som åvilade familjeförsör­

jare i lägre inkomstlägen, kunde vara befogade. Däremot ville ämbetsverket

ifrågasätta lämpligheten av att åstadkomma en sådan lättnad genom lind­

ring i avgifter, som principiellt vore av försäkringsmässig karaktär. Om

sjukpenningen till familjeförsäkrad hustru belädes med en lämpligt avvägd

premie, skulle en icke obetydlig minskning av statsbidraget kunna genom­

föras utan att likväl familjeförsörjarna drabbades av några kostnader för

den uppkomna förbättringen av sjukhjälpsförmånerna. Något merarbete av

betydenhet skulle knappast asamkas sjukhjälpsorganen genom den ifråga­

satta premiedebiteringen.

Kvinnoföreningars samarbetskommitté anför bland annat följande:

Att gifta kvinnor med hemarbete icke skola vara försäkringspliktiga med­

lemmar utan endast familjebihang till vissa medlemmar, att de icke skola

betala någon egen avgift och att kostnaderna för deras försäkring skola slås

ut på alla sjukkassemedlemmar, män såväl som kvinnor, gifta såväl som

ogifta, finner samarbetskommittén varken följdriktigt eller rättvist. Det lig­

ger en uppenbar inkonsekvens i detta, att samtidigt som man erkänner, att

det oavlönade husmodersarbetet i hemmet vid sjukdom bör ersättas med

sjukpenning, även örn sjukpenningen är för liten som avlöning för en hus-

modersersättning, så utgår man ifrån, att husmodern ej är i stånd att betala

en egen avgift till sjukförsäkringen eller att hennes man icke av den del av

familjeinkomsten, som belöper sig på hustrun, kan bestrida den kostnad,

som varje annan yrkesutövare får betala för sin anslutning till sjukförsäk­

ringen. Samarbetskommittén vill erinra örn att i giftermålsbalken är fast­

slaget, att hustruns arbete i hemmet utgör ett bidrag till familjeinkomsten.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

|]

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

162

Kungl. Majus proposition nr 312.

Genom detta uttalande har samarbetskommittén dock icke tagit ställning

till frågan om de lägsta inkomsttagarnas möjligheter att bestrida kostna­

derna för en dylik familjeförsäkring.

Genom socialvårdskommitténs förslag, att alla sjukkassemedlemmar skola

vara solidariskt betalningsansvariga för de hemarbetande hustrurna, kom­

mer den nya försäkringen att för »ensamstående» gifta och ogifta sjukkasse­

medlemmar bli 138—112 procent högre än den nuvarande frivilliga försäk­

ringen, under det att för äkta makar, där hustrun är hemarbetande, en redu­

cering av avgiften uppstår med 60—90 procent, jämfört med den avgift som

samma makar nu få betala till den frivilliga försäkringen. Förslaget inne­

bär alltså, att endast de äktenskap, där hustrun arbetar i hemmet, bli sub­

ventionerade genom den föreslagna avvägningen av sjukkasseavgifterna, och

att de förut i skattehänseende missgynnade äktenskap, där hustrun har för­

värvsarbete, skola vara med och dela de »ensamståendes» betalningsansvar.

Enligt samarbetskommitténs mening borde lösningen av de gifta hem­

arbetande kvinnornas sjukhjälpsproblem lösas efter helt andra linjer. Om

man i likhet med socialvårdskommittén erkände, att husmödrarna i hem­

men uträttade ett yrkesarbete av ekonomiskt värde, borde de också som

andra yrkesutövare vara försäkringspliktiga och själva eller genom sina

män betala en egen avgift till sjukförsäkringen. För de lägre inkomsttagare,

för vilka avgifterna vid ett dylikt system skulle bli alltför betungande, borde

dessa kunna ytterligare sänkas genom en höjning av statsbidraget. I stället

för att slå ut kostnaderna för försäkringen av de små inkomsttagarnas hem­

arbetande hustrur på samtliga andra sjukkassemedlemmar skulle dessa kost­

nader härigenom till större delen komma att bestridas av statsmedel, som

uttoges skattevägen. För rättskänslan vöre det förvisso mera tilltalande,

att varje medborgare finge alltefter sin ekonomiska bärkraft genom där­

efter avpassade skatter bidraga till de mindre bemedlades sjukhjälp. Den

sänkning av de på varje medlem fallande kostnaderna, som på detta sätt

skulle ernås, skulle vad de högre inkomsttagarna beträffar kunna användas

för en reduktion av statsbidraget i stället för av medlemmarnas avgifter. På

så sätt skulle statsverkets merkostnader för den ökade subventionen i viss

mån kompenseras. Mot detta förslag skulle kunna invändas, att staten

skulle komma att starkt subventionera sjukpenningen även för hustrur till

större inkomsttagare. Men då det antagligen skulle erbjuda stora admi­

nistrativa svårigheter att variera avgiften för den hemarbetande hustrun

efter mannens inkomst, finge man bortse från denna olägenhet liksom från

att statsbidrag även utginge till övriga försäkringspliktiga med höga in­

komster.

Liknande synpunkter framföras av husmodersföreningars riksförbund,

Fredrika-Bremerförbundet och högerns centrala kvinnoråd.

Förslaget i fråga om sättet för de hemarbetande gifta kvinnornas anslut­

ning till sjukförsäkringen accepteras däremot av folkpartiets kvinnoförbund.

Förbundet ställde sig emellertid tvekande till den konsekvensen av förslaget,

att en ensamstående kvinna med kanske liten inkomst och försörjningsskyl-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

163

dighet gentemot barn skulle erlägga avgift för försäkringen, medan sam­ tidigt en förmögen mans hustru kunde gå fri. Därest någon ändring på denna punkt kunde vidtagas, vore det av utomordentligt värde.

Vad angår övriga undantag från försäkringsplikten ifrågasätter försvarets sjukvårdsförvaltning, huruvida icke det föreslagna stadgandet om befrielse från försäkringsplikt för utförsäkrade sjuka borde kompletteras därhän, att den, som på grund av sjukdom i mera än 730 da­ gar i följd varit oförmögen till arbete, skulle, så länge arbetsoförmågan va­ rade, vara undantagen från försäkringsplikten, oavsett örn han därvid vår­ dades å sjukvårdsanstalt eller icke.

Beträffande förslaget att sjukförsäkring i vissa fall skall vara vilande anför försvarets sjukvårdsförvaltning, att till de sjukpen- ningförsäkrade skulle komma att räknas militär och civilmilitär reserv­ personal, bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av 2. graden, flygläkare av 2. graden, bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren m. fl. Beträffande dessa befattningshavare borde framhållas, att de under fullgö­ rande av dem åliggande tjänstgöring enligt gällande bestämmelser vore tillförsäkrade förmåner, som i allmänhet vore gynnsammare än lagför­ slaget erbjöde. Då behov av försäkring sålunda därunder icke förelåge, borde i nu avsedda fall — i likhet med vad som föreslagits beträffande värnpliktig — försäkring enligt lagen vara vilande under tiden för tjänst­ göringen. I förevarande hänseende torde med värnpliktig även böra jäm­ ställas krigsfrivillig samt personal, tagen i anspråk jämlikt gällande bestäm­ melser om tjänsteplikt.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att därest även den militära personalen i någon form skulle sjukförsäkras, försäkringen för det fast an­ ställda manskapet i varje fall borde göras vilande, så länge den fasta an­ ställningen varade.

Socialstgrelsen yrkar, att bestämmelsen örn att försäkringen skall vila, då försäkringspliktig vårdas å allmän alkoholistanstalt, måtte utgå. För den, som vårdades å alkoholistanstalt, förelåge behov av såväl sjukvårdsförsäk- ringen som sjukpenningförsäkringen. I fråga om den förstnämnda kunde vissa kostnader, som vore av beskaffenhet att kunna ersättas av sjukkassa, eljest komma att drabba den intagne själv. Även i de fall, då vårdkostna­ den i första hand bestredes av vederbörande nykterhetsnämnd, kunde den enligt 54 § alkoholistlagen återkrävas av den vårdade. Med hänsyn härtill hade han ett klart intresse av att försäkringen skulle vara gällande, i varje fall örn han vore i en sådan ekonomisk situation att vårdkostnaden kunde utkrävas av honom. Den föreslagna undantagsbestämmelsen skulle vidare komma att gälla även den, som frivilligt ingått på anstalten och själv sva­ rade för vårdkostnaden. Starka skäl torde i själva verket tala för att an- staltsvistelsen regelmässigt ansåges vara förorsakad av sjukdom och att den medförde arbetsoförmåga, eftersom den intagne i varje fall vore urstånd-

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

satt att genom arbete bidraga till sin och sin familjs försörjning. Det visade

sig nämligen att en mycket stor del av alkoholistanstalternas klientel lede

av svåra fel eller rubbningar, vilka tidigare nödvändiggjort olika slags vård,

däribland vård å sinnessjukhus. Ofta utgjorde vården på alkoholistanstalt

för detta klientel endast ett av flera möjliga vårdalternativ. Att i sjukförsäk-

ringsavseende draga en skarp gräns mellan dessa alternativ vore icke på­

kallat av de verkliga förhållandena. Mången gång minskades möjligheterna

att vinna åsyftat resultat av anstaltsvården genom den intagnes bekymmer

för de hemmavarandes försörjning. Att en sådan för familjen ömmande

familjefader under anstaltsvistelsen skulle kunna bidraga till de hemma­

varandes försörjning genom sjukpenningen vöre önskvärt från alkoholist­

vårdens synpunkt.

Det synes försvarets sjukvårdsförvaltning som om bestämmelsen, att

till den, som på grund av värnplikt fullgör tjänstgöring vid försvarsväsen-

det, sjukvårdsersättning skall, ändå att hans försäkring är vilande, utgivas

i den mån sjukvård ej åtnjutes på statens bekostnad, borde utgå. Till

stöd härför anföres att permitterad värnpliktig såväl jämlikt kungl, brev

den 19 december 1941 med bestämmelser om sjukvård åt värnpliktig under

militärtjänstgöring i fredstid m. m. som enligt gällande krigssjukvårdsbe-

stämmelser ägde åtnjuta erforderlig sjukvård på kronans bekostnad.

Sjukförsäkringspromemorian.

I fråga om försäkringsplikten intager promemorian samma ståndpunkt

som kommittéförslaget.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Även i yttrandena över sjukförsäkringspromemorian resas invändningar

mot den föreslagna huvudregeln för de hemarbetande gifta kvin­

nornas anslutning till försäkringen. Därvid framhållas syn­

punkter av i huvudsak samma innehåll som vid det tidigare remissförfa­

randet. Sålunda anför yrkeskvinnors samarbetsförbund bland annat följande:

Dessa gifta kvinnor komma att hänföras till en kategori »familjemedlem­

mar». Oavsett det för de gifta, hemarbetande kvinnorna nedsättande i detta

— den psykologiska verkan härav bör icke underskattas — kommer det i

längden visa sig vara en opraktisk anordning. Med den starka rörlighet,

som arbetsmarknaden numera företer, kommer det att bli allt vanligare

att kvinnor under skilda perioder av sitt liv komma att tillhöra än den

yrkesverksamma, till självständig försäkring berättigade kategorien, än den

hemarbetande, vilket skulle medföra överflyttning till kategorien familjeför-

säkrade. Det kan icke vara rimligt, att kvinnorna skola på detta sätt växlas

in och ut i sjukförsäkringen och hela den administrativa apparat, som där­

med sammanhänger.

Mot en självständig försäkring även av de hemarbetande kvinnorna har

i allmänhet anförts, att en sådan skulle medföra en besvärande förmering

av administrationsarbetet: »1,2 miljoner nya försäkringsböcker.» Detta argu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

1G5

merit röjer emellertid endast språkets makt över tanken. Det administrativa besväret blir naturligtvis icke nämnvärt större av att det är i olika böcker uppgifter skola föras in, utan av att dessa uppgifter komma att avse ett större antal personer. Då anteckningar ändå måste föras även om dessa kvinnor, deras namn, deras ålder, deras sjukdagar, om utbetalningar till dem etc. kan det knappt vålla mer arbete, att dessa anteckningar göras i särskilda böcker och icke, på ett måhända förvillande sätt, föres in i ma­ kens med liknande kolumner försedda böcker. Därtill kommer, att utstäl­ landet av nya böcker endast kommer i fråga som en engångssak för de nu gifta kvinnorna, medan i framtiden de, som gifta sig, redan ha en bok. Kvin­ norna ingå ju icke giftermål vid 16 års ålder! Svårigheterna med gemen­ sam bok, då makarna vistas å olika ort etc., böra ej heller förbises.

Samarbetsförbundet ser emellertid i familjeförsäkringen icke endast en praktisk fråga utan även en principiell. Ett krav på större likställighet mel­ lan män och kvinnor, i den anda, som kommit till uttryck i vår äktenskaps- lagstiftning, reser nämligen hela frågan om det berättigade i att några kvin­ nor i sin blotta egenskap av gifta, alltså oavsett sitt moderskap, skola till den grad subventioneras av staten och övriga försäkringstagare, att de skola åtnjuta sjukpenning utan att inbetala några egna avgifter. Samarbetsför­ bundet kan icke finna detta rimligt.

Samarbetsförbundet framhåller vidare, att den enda verkliga hjälpen till de hemarbetande kvinnorna vore en sådan utbyggnad av den sociala hem­ hjälpen, att denna hjälp kunde påräknas vid husmödrarnas, i första hand mödrarnas, sjukdomstillfällen. En sådan hemhjälp borde då ställas till för­ fogande efter prövning av de individuella behoven, varvid dock icke huvud­ sakligen ekonomiska synpunkter skulle få ge utslaget utan det praktiska behovet av hjälp för barnens tillsyn.

Liknande synpunkter anföras av socialdemokratiska kvinnoförbundet,

Fredrika-Bremerförbundet och husmodersföreningars riksförbund.

Departementschefen.

Vid en lagstiftning om obligatorisk sjukförsäkring är huvudsyftet att skapa trygghet mot följderna av sjukdom. Med utgångspunkt härifrån bör lagstiftningen ges sådan utformning att så stora delar som möjligt av landets befolkning komma i åtnjutande av det skydd lagen avser att skänka. Det föreliggande förslaget innebär i enlighet härmed att i princip hela svenska folket — såväl vuxna som minderåriga, löntagare som självstän­ diga företagare, förvärvsarbetande som icke förvärvsarbetande — bli om­ fattade av försäkringen. I förevarande hänseende överensstämmer departe- mentsförslaget helt med socialvårdskommitténs förslag.

Jag ansluter mig jämväl till kommitténs uppfattning, att i lagen bör fast­ slås alt varje inom riket bosatt svensk medborgare har skyldighet att vara sjukförsäkrad. Av praktiska skiil torde det icke vara möjligt att utsträcka försäkringen även till sådana svenska medborgare, som äro bosatta i utlan­ det. Vad kommittén anfört rörande bosältningsbegreppet synes böra vinna beaktande vid försäkringens tillämpning.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Emellertid har kommittén ansett försäkringsplikt böra åvila även andra

svenska medborgare än dem, som äro bosatta här i riket, nämligen sådana

som äro anställda å svenska fartyg. 1 denna del har jag icke kunnat bi­

träda kommittéförslaget. Jag anser nämligen att även för sjömännens vid­

kommande bosättningen bör vara den avgörande faktorn och att endast

svenska sjömän, som ha sin bostad här i riket, skola omfattas av försäkrings­

plikten. Därvid torde sjömän, som äro inskrivna å sjömanshus här i riket

eller som lia sin familj härstädes, böra anses vara bosatta här i riket. Andra

svenska sjömän torde ha så svag anknytning till sitt hemland, att det redan

av denna anledning knappast finnes skäl att låta försäkringen avse även

dem. Härtill kommer att det skulle möta stora praktiska svårigheter att in­

ordna dem under försäkringen.

I fråga om de utländska medborgarna har från några håll påyrkats, att

deras delaktighet i försäkringen skulle göras beroende av att socialförsäk-

ringslagstiftningen i vederbörandes hemland beviljade svenska medborgare

motsvarande förmån. Väl torde inom den svenska sociallagstiftningen ömse­

sidighet stundom ha uppställts såsom förutsättning för lagstiftningens till-

lämpning även å utländsk medborgare. Redan de nuvarande erkända sjuk­

kassorna stå emellertid öppna även för andra än svenska medborgare. Sjuk­

hjälpens allmänna karaktär av en för mera kortvariga perioder avsedd

hjälpform gör vidare, att mindre stränga villkor än eljest torde böra upp­

ställas för utlänningars delaktighet i densamma. Dessutom torde det inom

främmande sjukförsäkringslagstiftning vara en tendens att utsträcka den­

samma även till andra än landets egna medborgare. Det synes därför

rimligt, att utländska medborgare, som vunnit sådan fast förankring

härstädes, att de blivit här mantalsskrivna, bli delaktiga i försäkringen. Jag

har därför icke ansett mig böra frångå kommitténs förslag i denna del.

Enligt kommitténs förslag skulle från försäkringsplikten undantagas dels

vissa personer, vilka skulle räknas såsom familjemedlemmar, dels ock vissa

grupper, som icke kunde antagas ha någon verklig nytta av försäkringen.

Till den förra kategorien skulle höra —- förutom barn, som icke uppnått

den ålder, varmed följer försäkringsplikt — de gifta, i hemmet arbetande

kvinnorna. Såsom familjemedlem skulle sålunda anses gift kvinna, som sam­

manlevde med sin man, om denne vöre sjukförsäkrad och hennes årsinkomst

av förvärvsarbete ej uppginge till 900 kronor. Dessa familjemedlemmar skulle

emellertid — trots att de icke bleve försäkringspliktiga — ej bli ställda utan­

för försäkringen utan vara försäkrade i sin egenskap av familjemedlemmar,

därvid den del av kostnaden för deras försäkring, som ej skulle täckas av

statsbidrag, skulle slås ut på samtliga sjukkassemedlemmar.

Sättet för barnens sjukförsäkring har i yttrandena över kommittéför­

slaget vunnit allmänt gillande. Däremot bär kritik riktats mot förslaget i fråga

örn de gifta, i hemmet arbetande kvinnornas inordnande under för­

säkringen. Vad som framkommit i denna kritik har dock icke synts veder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

167

lägga de synpunkter, som kommittén förebragt till stöd för det föreslagna systemet med familjeförsäkring. Ifrågavarande system — som ingalunda bottnar i någon undervärdering av husmodersarbetet — har obestridliga för­ delar. Det undanröjer de olägenheter, som skulle uppkomma för de mindre inkomsttagarna, därest dessa skulle nödgas erlägga avgifter för såväl sig själva som sina hustrur. Det är vidare med hänsyn till arbetsbördan för sjukkassorna av betydelse att antalet sjukkassemedlemmar icke göres större än som är nödvändigt; sedan uppbörden av avgifterna anknutits till skatte- uppbörden underlättas också uppbördsmyndigheternas arbete i hög grad genom familjeförsäkringssystemet. Rörligheten på arbetsmarknaden torde för de gifta kvinnornas vidkommande ej vara så stor, att ett godtagande av förevarande system kan komma att medföra mera betydande nackdelar. Den omständigheten att familjeförsäkringssystemet i viss mån kan sägas innebära en subventionering av äktenskapen torde icke kunna sägas vara något avgörande skäl mot systemet i fråga. Den framförda kritiken har därför icke ansetts böra föranleda principiell avvikelse från kommitténs för­ slag i denna punkt. De skäl, som närmast föranlett kommittén att bestämma inkomstgränsen till 900 kronor, torde emellertid icke äga samma giltighet med den utformning, som sjukpenningförsäkringen erhållit enligt departe- mentsförslaget. Gränsen torde i stället böra fastställas till 1 000 kronor. Till frågan om årsinkomstens beräkning återkommer jag vid behandlingen av

10 § i departementsförslaget.

För att en gift kvinna skall undantagas från försäkringsplikt bör gälla, icke blott att hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 000 kro­ nor utan även att hon sammanlever med sin make och att denne är försäk­ rad enligt lagen. Gift kvinna, som icke sammanlever med sin make, bör så­ ledes vara försäkringspliktig under samma förutsättningar som övriga med­ borgare. Samma bör förhållandet vara med kvinna, vars make icke omfattas av försäkringsplikten. Vad kommittén anfört rörande förutsättningarna för att sammanlevnad må anses föreligga föranleder ingen erinran från min sida. Villkoret att kvinnans make skall vara försäkrad innebär icke ett krav på att mannen skall vara sjukpenningförsäkrad enligt 9 § i departementsförslaget. Även örn mannen allenast är sjukvårdsförsäkrad enligt 7 §, undantages hans hustru från försäkringsplikt.

Vad angår den andra kategorien som skulle befrias från försäkringsplik­ ten — de som icke skulle ha någon nytta av försäkringen — har i fråga om dem som vårdats å sjukvårdsanstalt under den längsta tid, varunder sjuk- hjälp i form av hempenning föreslagits utgå, yrkats att undantaget skulle ut­ sträckas alt gälla, oavsett huruvida vederbörande i fortsättningen vårdades å anstalten eller ej. 1 anledning härav må erinras, att det endast är under tid, då en enligt sjukpenningförsäkringen »utförsäkrad» åtnjuter anstaltsvård — och då han således icke behöver lia några särskilda utgifter för läkar­ vård — som han icke har något behov av sjukförsäkringen. Skulle veder­

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

börande, trots att sjuklighetstillståndet ej upphört, bli utskriven från sjuk-

vårdsanstalten, kan han ånyo få nytta och behov av försäkringen, och då bör

befrielse från försäkringsplikten ej längre vara för handen. Anledning till

ändring i denna punkt saknas därför. Det torde böra märkas, att undan­

taget endast gäller den som vårdas å sjukvårdsanstalt, som avses i § 4 av

departementsförslaget.

De av kommittén föreslagna undantagsbestämmelserna för personer, som

intagits i fångvårds- och liknande anstalter, ha ansetts böra göras till före­

mål för viss omarbetning. Enligt 1945 års lag om verkställighet av frihets­

straff m. m. verkställas såväl straffarbete, fängelse och ungdomsfängelse

som förvaring och internering i fångvårdsanstalt, och ifrågavarande undan­

tag från försäkringsplikten torde därför böra gälla den som är intagen i

ångvårds- eller tvångsarbetsanstalt. Såsom kommittén anfört lärer be­

frielse från försäkringsplikten endast böra förekomma vid mera långvariga

frihetsberövanden. Gränsdragningen härvidlag torde böra ske med utgångs­

punkt från den tid, varunder vederbörande i det särskilda fallet kan an­

tagas komma att vara intagen å anstalten. En tid av två år torde i sådant

hänseende vara väl avvägd. Denna princip synes böra gälla enhetligt för samt­

liga fall varom nu är fråga. För underlättande av tillämpningen av den nu

föreslagna regeln — liksom av undantagsbestämmelserna över huvud —

torde i administrativ ordning få utfärdas bestämmelser angående skyldighet

för vederbörande anstalt att lämna sjukkassorna erforderliga uppgifter.

Det må påpekas, att, då fråga uppkommer om undantagande från försäk­

ringsplikt på grund av frihetsstraff, hänsyn bör tagas till den obligatoriska

villkorliga frigivningen.

I anslutning till vad sålunda anförts må anmärkas, att även kortare tids

anstaltsvistelse bör inverka på vederbörandes rätt på grund av försäkringen.

Härtill återkommer jag i det följande.

Såsom en följd av att i departementsförslaget icke synts böra upptagas

några bestämmelser motsvarande de under 26 § i kommittéförslaget an­

givna har stadgandet i andra stycket av 2 § i kommittéförslaget ej någon

motsvarighet i departementsförslaget.

Det kan framhållas, att när en man undantages från försäkringen på

grund av att beträffande honom föreligger förhållande, som avses i 6 §

andra stycket av departementsförslaget, försäkringsplikt inträder för hans

hustru, oavsett om hon har inkomst av förvärvsarbete eller ej; givetvis under

förutsättning dock att ej situationen för hennes del är densamma som i

fråga örn mannen. Ha makarna barn, som tidigare omfattats av försäk­

ringen i egenskap av familjemedlemmar till fadern, bli dessa i stället för­

säkrade i egenskap av familjemedlemmar till modern. För hustruns del be­

tyder mannens uteslutande från försäkringen, att hon förlorar den rätt till

sjukpenning, som tillkommer henne enligt 21 § andra stycket i departe­

mentsförslaget. Nackdelen härav torde dock bli mera skenbar, enär hustrun

i förevarande fall regelmässigt måste förskaffa sig egen arbetsinkomst över­

169

stigande 600 kronor om aret; därigenom blir hon enligt 9 § i departements- förslaget självständigt sjukpenningförsäkrad.

Enligt 5 § i kommittéförslaget skulle försäkringen i vissa fall vara vilande! nämligen dels för den som fullgjorde värnpliktstjänstgöring och dels för den som omhändertagits av det allmänna å vissa anstalter utan att han där­ igenom blivit undantagen från försäkringsplikten. Innebörden av förslaget i denna del var, att medlemmen under den tid försäkringen vore vilande vis­ serligen tillhörde densamma men att han själv — med visst undantag dock för värnpliktig — icke ägde rätt till sjukhjälp. Sådan rätt skulle däremot i full utsträckning tillkomma hans familjemedlemmar. I fråga örn avgiftsplik- ten skulle gälla att försäkringspliktig, även under tid då försäkringen var vilande, skulle ha att erlägga sjukvårdsavgift för sig själv — innefattande avgift för familjemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring — samt, beträffande sjukpenningförsäkrade, jämväl den särskilda avgift till sjukpenningförsäk­ ringen, som vore erforderlig för beredande av sjukpenning åt familjeförsäk- rad hustru. Värnpliktig skulle dock helt befrias från avgiftsplikt.

Med den utformning i övrigt, som försäkringen erhållit enligt departe- mentsförslaget, lärer det knappast finnas skäl att bibehålla begreppet vilande försäkring. Även örn kostnadsfri läkarvård regelmässigt torde stå till för­ fogande för de kategorier, varom här är fråga, synes dock — såsom även socialstyrelsen ansett — visst utrymme för sjukvårdsförsäkringen i allt fall finnas. Att generellt undantaga dessa kategorier från de förmåner, som nämnda försäkring erbjuder övriga försäkrade, bör därför ej förekomma. Däremot torde sjukpenning icke böra utgå i förevarande fall. Till detta re­ sultat synes man emellertid enklast kunna komma genom en direkt regel härom. En sådan regel har ock ansetts böra upptagas under 22 § i departe- mentsförslaget. Följden härav blir visserligen, att även dessa försäkrade ha att erlägga avgift till försäkringen. Detta torde dock ej kunna sägas inne­ bära någon obillighet med hänsyn till den tämligen låga avgiftsnivån och till de förmåner, som tillkomma dem och deras familjer. Härvid må sär­ skilt framhållas, att därest tiden för anstaltsvistelsen skulle bli av längre var­ aktighet, vederbörandes inkomster torde nedgå i sådan grad att han ej längre kommer att tillhöra sjukpenningförsäkringen; och för enbart sjukvårdsför- säkrad har normalavgiften icke synts böra bestämmas till högre belopp än fyra kronor örn året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

7

§•

Denna paragraf avser tillhörigheten till sjukvårdsförsäk­ ringen. Paragrafen motsvaras av 3 § och 9 § 2 mom. första punkten i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag (3 §) skola alla försäkringspliktiga (sjukkasse- medlemmar) vara sjukvårdsförsäkrade; och kommittén har — såsom å sid.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

142—-147 i betänkandet nr VII närmare utvecklas — icke funnit sig böra före­

slå några av vederbörandes inkomstförhållanden betingade undantag från

tillhörigheten till sjukvårdsförsäkringen.

Även statstjänstemän och andra befattningshavargrupper, vilka på grund

av sin anställning äro under sjukdom tillförsäkrade sjukvårdsförmåner av

olika slag, skola således vara sjukvårdsförsäkrade. Kommittén framhåller,

att om hela folket i övrigt skulle tillhöra sjukvårdsförsäkringen, något reellt

skäl ej torde finnas, varför statsanställda och därmed jämställda grupper

skulle ha sin sjukvårdsersättning ordnad på annat sätt än andra medbor­

gare. Ur det allmännas synpunkt vore det ett betydande intresse att sjuk­

försäkringen bleve i möjligaste mån allmän. Den föreslagna sjukförsäk­

ringen hade vidare en kollektiv karaktär i så måtto, att utgifterna för

familjeförsäkringen utsloges på alla oberoende av örn de hade familj eller

icke. Att befria nu ifrågavarande i ekonomiskt avseende relativt gynnsamt

ställda medborgargrupp från det sålunda föreliggande solidariska ansvaret

skulle enligt kommitténs uppfattning vara föga tilltalande.

Kommittén fortsätter:

Vad särskilt beträffar de befattningshavare, som avlönas enligt av stats­

makterna antagna avlöningsreglementen, torde böra framhållas att hinder

icke synes föreligga att vidtaga ändring av dessa reglementen i fråga om

sjukvårdsförmånerna. Då detta emellertid skulle innebära en minskning i de

utgående avlöningsförmånerna, böra befattningshavarna i annan form er­

hålla skälig kompensation härför. Enligt vad kommittén trott sig finna,

torde för övrigt den till de statsanställda enligt nuvarande bestämmelser ut­

gående sjukhjälpen ställa sig relativt dyrbar för statsverket och icke heller

vara helt fri från kritik från de anställdas sida. Även dessa omständigheter

tala för att sjukvårdsförsäkringen omfattar statstjänstemännen.

Beträffande andra statsanställda än de nu nämnda samt kommunala och

privata arbetstagare, vilka nu åtnjuta sjukvårdsförmåner, torde frågan om

den kompensation, som skulle föranledas av dessa förmåners bortfallande

helt eller delvis, utan allt för stora svårigheter kunna lösas avtalsvägen.

Kommittén har sålunda icke funnit skäl att i fråga om sjukvårdsförsäk­

ringen föreslå något undantag från försäkringsplikten beträffande dem, som

på grund av sin arbetsanställning åtnjuta sjukvårds- och andra förmåner

under sjukdom.

Till följd av sjuklcassemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring bli — såsom

redan framgår av det förut anförda -—- även deras familjemedlemmar sjuk­

vårdsförsäkrade. Familjemedlemmarna föreslås skola äga samma rätt på

grund av sjukvårdsförsäkringen som sjukkassemedlemmarna.

Kommittén framhåller, att sjukvårdsförsäkringen sålunda komme att om­

fatta alla barn till sjukkassemedlemmar. Emellertid funnes vissa mindre

grupper barn, vilkas försörjare antingen icke vore i livet eller också icke

omfattades av försäkringen, t. ex. på grund av vistelse i utlandet eller av­

tjänande av långvariga frihetsstraff. Det syntes skäligt att dylika barn

i fråga om sjukvården icke försattes i sämre läge än övriga barn. Kommit­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

171

tén föreslår därför (9 § 2 mom.) att dessa barn skola ha rätt till samma sjukvårdsförmåner som andra barn. Jfr betänkandet nr VII sid. 165—166 och 306.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Frågan huruvida det lägsta inkomstskiktet, och då speciellt fattigvårdsklientelet, bör omfattas av sju k- vårdsförsäkringen har berörts av fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som framhåller att ur såväl psykologiska som praktiska synpunkter det säkerligen icke vore önskvärt, att ifrågavarande medborgarkategori för­ sattes i undantagsställning. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott uttalar däremot, att en viss tveksamhet kunde göra sig gällande, örn det verkligen vore lämpligt att i försäkringen inbegripa dem, som redan genom att de stadigvarande omhändertagits av fattigvården åtnjöte det allmännas stöd. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det beträffande fattigvårds- och anstaltklientelet vara ganska likgiltigt i vilken form det allmänna sörjde för deras behov.

Vad angår statstjänstemännens ställning har medicinalsty­ relsen i sitt yttrande närmare ingått på vissa av de skäl, som enligt kom­ mitténs mening skulle tala för att låta sjukvårdsförsäkringen omfatta även statstjänstemännen, nämligen att den till de statsanställda enligt nuvarande bestämmelser utgående sjukhjälpen skulle ställa sig relativt dyrbar för stats­ verket och att densamma ej heller skulle vara helt fri från kritik från de anställdas sida.

Härom anför medicinalstyrelsen:

Vad angår det förstnämnda skälet må till en början erinras, att de läkare, som lämna den i ifrågavarande sjukhjälp ingående läkarvården (verks- läkarna), betalas huvudsakligen per prestation efter viss taxa. I den mån verksläkare alltför tillmötesgående tillfredsställer patienternas önskan om remiss till specialist kan nog sjukhjälpen sägas ställa sig relativt dyrbar för statsverket. Restriktiva föreskrifter äro visserligen här utfärdade, men själv­ fallet måste det understundom på läkaren ha någon inverkan, när patienten betraktar det som en honom tillkommande löneförmån att bli remitterad till specialist. Å andra sidan är att märka, att verksläkaren genom en allt­ mera ingående inblick över ett avgränsat klientel får större möjlighet än vid fritt läkarval att vid behandling av framför allt neurosfallen tillförsäkra staten ett stort antal arbetsdagar, som eljest skulle gå till spillo.

Uttalandet, att den nu till de statsanställda utgående sjukhjälpen ej skulle vara helt fri från kritik från de anställdas sida, torde syfta på att den an­ ställde mången gång skulle önska, att han kunde vända sig till läkare, som han ägde att själv utvälja, och att vid remiss till specialist verksläkaren har att oberoende av patientens eventuellt uttalade önskemål bestämma vilken specialist som skall anlitas.

Medicinalstyrelsen har sig bekant, att inom socialvårdskommittén diskus­ sionen rörande verksläkarinstitutionen rört sig bland annat örn behovet av kontroll. Detta behov hade man ansett kunna tillgodoses därigenom, att

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

centralsjukkassorna ålades att ha kontrolläkare anställda. Enligt styrelsens

förmenande är detta emellertid icke till fyllest, ty även vid den av social-

vårdskommittén föreslagna ordningen måste ett verk anses vara i behov av

egen förtroendeläkare för bedömande av såväl sjukdoms- som pensionerings-

fall. Ej heller större företag torde utan svårighet kunna undvara egen för­

troendeläkare. Medicinalstyrelsen, som icke vill bestämt motsätta sig verks-

läkarinstitutionens slopande, ifrågasätter därför en närmare prövning av

denna fråga vid den överarbetning av det föreliggande lagförslaget, som

torde komma att verkställas efter remissbehandlingen.

Statskontoret framhåller, att det fria läkarvalet visserligen vore en fördel

för statstjänstemännen. Å andra sidan skulle gottgörelsen för läkarvård,

läkarintyg och läkemedel bli mindre, varjämte bad och massage m. m. icke

alls skulle ersättas. Statskontoret funne det skäligt, att, i den mån en mera

avsevärd försämring av de totala sjukvårdsförmånerna skulle inträda genom

statstjänstemännens anslutning till försäkringen, kompensation härför finge

utgå. Frågan härom torde böra göras till föremål för överläggningar mel­

lan tjänstemannaorganisationerna och representanter för statsmakterna.

Försvarets sjukvårdsförvaltning yttrar, att kommittén helt bortsett från

de särskilda förhållanden, som måste vara rådande inom försvarsväsendet.

Ett genomförande av kommittéförslaget skulle innebära, att volontärer,

korpraler och övrigt fast anställt manskap skulle för bedömande av tjänste-

duglighet kunna besöka vilken praktiserande läkare som helst och ha att

ställa sig till efterrättelse av denne givna föreskrifter. En dylik anordning

skulle bli disciplinupplösande och till ett oöverskådligt hinder för den mili­

tära organisationen. För bibehållande av ordningen inom krigsmakten

måste det anses oeftergivligt, att frågor rörande nu avsedda personals tjänst-

barhet och vad därmed ägde samband prövades av den med de speciella

militära tjänstgöringsförhållandena förtrogne förbandsläkaren å därför be­

stämda sjuk visita tionsti der. För sjökommenderad personal ävensom för

dem som vore i fälttjänst funnes för övrigt i regel ingen annan form för

erhållande av läkarvård än hänvändelse till vederbörande vid förbandet

tjänstgörande läkare.

Sjukvårdsförvaltningen fortsätter:

Ej heller vad angår de statsanställdas i övrigt införande under lagen örn

allmän sjukförsäkring synes kommitténs motivering härför bärande. Av­

sikten med genomförandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring har

givetvis varit att åt samhällsmedlemmar, som i händelse av sjukdom ställas

i en ekonomiskt pressande situation, garantera ett för deras vederfående och

existens nödvändigt minimum av sjukvård och ekonomiskt stöd. Att under

den tilltänkta lagen inrymma även de statsanställda, vilkas intressen härvid­

lag redan äro tillgodosedda, måste betraktas såsom en eftergift åt likfor­

migheten. Det kan ej anses riktigt att med föranledande av en lag örn all­

män sjukförsäkring försämra ifrågavarande personals anställningsförmåner.

Därest det skulle visa sig ofrånkomligt, att de statsanställda inordnas i sjuk-

vårdsförsäkringen, bör detta i varje fall ej ske förrän i samband med en

allmän lönereglering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

173

Ett undantagande av nu avsedda medborgargrupper från försäkringsplikt beträffande dem personligen synes dock varken böra utgöra hinder för eller föranleda, att vederbörandes familjemedlemmar uteslutas från föreslagna försäkringsförmåner. I samhällssolidaritetens intresse torde ock ifrågava­ rande personal böra bidraga till den kollektiva finansieringen av familje- sjukförsäkringen.

Försvarets underbefälsförbund anser det av praktiska skäl uteslutet, att ordnandet av sjukvården för det fast anställda manskapet vid försvaret skall kunna ske via den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen, samt framhåller, att konsultation av läkare för militär personal påfordrades i många samman­ hang, då andra personer icke behövde söka läkare. Vid smärre åkommor och besvär måste stundom en militär beställningshavare — liksom den värn­ pliktige — vända sig till militärläkaren för att bli befriad från deltagande i vissa slag av övningar eller dylikt. Läkarbesök bleve stundom nödvän­ diga för att fastställa olämpligheten av att en beställningshavare kommen­ derades till viss tjänstgöring. Det vore lika mycket ett tjänstens som ett individens intresse, att läkarens utlåtande inhämtades i här avsedda sam­ manhang. Följakligen kunde det icke vara rimligt, att »patienten» ens till någon del skulle bestrida kostnaden för ifrågavarande läkarkonsultationer.

Härav uppkomme vid tillämpning av sjukvårdsförsäkringens princip för de fast anställda en särskild komplikation. Det skulle tydligen vara nödvän­ digt att åstadkomma en gränsdragning mellan de fall, då beställningshava- ren borde utge ersättning till läkare, och de fall, då detta icke rimligtvis borde ifrågasättas.

Tjänstemännens centralorganisation anför bland annat följande:

Statstjänstemännens medtagande i sjukvårdsförsäkringen skulle leda till att de nu i avlöningsreglementena intagna bestämmelserna angående sjuk­ vård till allra största delen måste borttagas. Den minskning i utgående av­ löningsförmåner, som härigenom inträder, bör enligt kommitténs uppfatt­ ning kompenseras. Uttalandet är emellertid på denna punkt vagt formu­ lerat och det angives icke på vad sätt och när dylik kompensation skulle lämnas.

Med stöd av vad som anförts rörande statstjänstemännens förhållande till en eventuell obligatorisk sjukvårdsförsäkring vill centralorganisationen före­ slå, att denna grupp befattningshavare liksom därmed jämställda grupper åtminstone tills vidare belt undantagas även från sjukvårdsförsäkringen. Den omständigheten, att enligt förslaget icke endast sjukkassemedlemmarna själva utan även de som betraktas såsom familjemedlemmar skola erhålla samma rätt till sjukvårdsersättning och att varje medlem skall erlägga samma avgift, oberoende av örn han har familj eller icke, bör ej medföra oöverstigliga hinder för att statstjänstemännen själva undantagas från sjuk­ vårdsförsäkringen. En särskild avgift kunde i stället uttagas, vilken vore avsedd att täcka genomsnittskostnaderna för familjemedlemmarnas sjuk­ vårdsförsäkring. Härigenom åtoge sig även statstjänstemännen solidariskt med övriga medborgargrupper ett visst ansvar för sjukförsäkringens genom­ förande.

I den mån frågan örn statstjänstemännens eventuella inordnande under

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

den allmänna sjukvårdsförsäkringen upptages till behandling, bör detta ske

i samband med en allmän lönerevision. Därvid löses nämligen lättast frå­

gan örn kompensation för de genom försäkringen förlorade avlöningsförmå­

nerna. Däremot torde stora svårigheter uppstå om man nu omedelbart

skulle söka lösa kompensationsfrågan.

Sveriges statstjånstemannanämnd anser, att statstjänstemännen helt borde

undantagas från den föreslagna lagstiftningen. Något hinder att ha sjuk-

vårdsersättningen för de statsanställda reglerad på annat sätt än för övriga

medborgare torde icke kunna påvisas. Förslagets genomförande skulle med­

föra att statstjänstemännen skulle få vidkännas icke obetydliga försäm­

ringar i nu utgående avlöningsförmåner. Detta kunde icke anses överens­

stämmande med rättvisa och billighet.

Trafiktjänstemännens riksförbund hemställer, att i tjänst varande stats­

tjänstemän, med bibehållande av dem nu tillförsäkrade sjukvårdsförmåner,

måtte befrias från skyldigheten att vara sjukvårdsförsäkrade. Anordningen

med av staten kostnadsfritt tillhandahållen läkarvård och medicin tjänade

ett dubbelt statsintresse, nämligen att ha tillgång till frisk och tjänsteduglig

personal samt att hålla nere kostnaderna för sjukavlöning och ersättning åt

vikarier. Bibehållandet av de nuvarande sjukvårdsförmånerna för stats­

tjänstemännen torde därför vara att anse såsom ett betydande statsintresse,

varför desamma icke utan tvingande skäl borde borttagas. Särskilt i fråga

om specialistvården skulle förslaget, därest det genomfördes, medföra stora

nackdelar såväl för statsverket som för den enskilde statstjänstemannen.

Departementschefen.

Jag delar kommitténs uppfattning, att inkomst- och förmögenhetsgränser

icke skola vare sig uppåt eller nedåt spärra tillhörigheten till sjukvårdsför­

säkringen.

Spörsmålet örn skyldigheten att vara sjukvårdsförsäkrad torde därför

kunna begränsas till frågan, huruvida även den, som på grund av sin arbets-

anställning åtnjuter sjukvårdsförmåner av olika slag, skall vara omfattad

av nämnda skyldighet. Kommittén har härvidlag icke velat medgiva något

undantag utan intagit den ståndpunkten att alla, som över huvud skola bli

försäkringspliktiga enligt den föreslagna lagstiftningen, skola vara sjuk­

vårdsförsäkrade.

Förslaget att inordna de i enskild tjänst anställda och de kommunanställda

under sjukvårdsförsäkringen har icke mötts av någon gensaga. Däremot

har förslaget att även de statliga befattningshavarna skulle bli sjukvårds­

försäkrade rönt kritik från flera håll. Det har därvid gjorts gällande, att

förslagets genomförande skulle för statstjänstemännens del innebära en be­

tydande försämring av deras nu utgående avlöningsförmåner samtidigt som

det skulle, bland annat inom försvarsväsendet, medföra åtskilliga nack­

Kunell. Alcij:ts proposition nr 312.

175

delar även för de statliga myndigheterna. Då samtliga övriga medborgar- grupper skola vara skyldiga att tillhöra sjukvårdsförsäkringen och att där­ igenom — kollektivt — sörja även för familjemedlemmarnas sjukvård, torde emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att i detta hänseende låta stats- tjänstemännen intaga en särställning. I den mån sjukvårdsersättning så­ lunda kommer att utgå från sjukkassan i stället för från vederbörande stats­ myndighet, synas statstjänstemännen kunna framställa krav på kompensa­ tion lönevägen för den avgiftsplikt, som följer av tillhörigheten till försäk­ ringen.

Såsom nyss nämnts svara de förmåner, som skola tillkomma statstjänste­ männen enligt föreliggande förslag, icke helt mot de förmåner, som utgå enligt gällande avlöningsreglementen. Sjukförsäkringens genomförande bör dock naturligen icke tagas till intäkt för en försämring av sistnämnda för­ måner, lika litet som lagstiftningen bör ha såsom följd, att de i privat tjänst anställda skulle komma i sämre ställning i fråga om sjukvårdsförmåner som nu tillkomma dem på grund av anställningsavtal. Fråga uppkommer därför, huruvida dessa merprestationer i sjukvårdshänseende från statens sida som komma att gå utöver ramen för den allmänna sjukförsäkringen böra lämnas statstjänstemännen i särskild ordning — hinder av teknisk art lärer knappast möta däremot — eller om dessa jämväl härvidlag skola er­ hålla kompensation lönevägen. Denna fråga torde icke kunna komma under bedömande i detta sammanhang utan synes böra prövas i samband med den översyn av de statliga avlöningsreglementena, som nu verkställes av 1945 års lönekommitté. Vid denna översyn torde jämväl få övervägas om och i vad mån den nuvarande verks- och tjänsteläkarinstitutionen bör bibehållas; härvid torde även de från militärt håll framförda synpunkterna kunna vinna tillbörligt beaktande. Jag vill i detta sammanhang endast erinra om att hän­ syn till tjänstens behöriga fortgång torde kunna kräva tillgång till särskilda verks- eller tjänsteläkare med andra än rent sjukvårdande uppgifter.

Beträffande utformningen av denna paragraf i övrigt må följande näm­ nas. I första stycket har den familjeförsäkringsprincip, som uppbär lagstift­ ningen, ansetts böra komma till direkt uttryck i lagtexten. Däremot har i detta sammanhang icke synts böra upptagas en särskild föreskrift örn skyl­ dighet för sjukvårdsförsäkrad sjukkassemedlem att erlägga avgift för för­ säkringen. Samtliga regler angående sjukförsäkringsavgifter ha nämligen ansetts böra sammanföras i ett avsnitt.

Såsom ett andra stycke av ifrågavarande paragraf har med redaktionell jämkning upptagits 9 § 2 mom. första punkten i kommittéförslaget. Sjuk­ vårdsersättning till barn, varom här är fråga, bör kunna utgå till såväl svenska som utländska medborgare. Såsom villkor för rätt till sådan er­ sättning gäller, att barnet skall vistas i riket under sådana förhållanden, att barnet, örn det fyllt 16 år, skolat vara försäkringspliktigt.

176

8

§■

I denna paragraf, som motsvaras av 6 § i kommittéförslaget, bestämmes

begreppet familjemedlem.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall såsom familjemedlem anses dels hustru,

som ej är försäkrad genom medlemskap i sjukkassa, och dels sjukkasse-

medlems barn till och med den månad varunder det fyllt 16 år. Kommittén

framhåller, att definitionen anslöte sig till de föreslagna bestämmelserna

om försäkringsplikt på sådant sätt, att den som ej skulle vara försäkrad i

egenskap av sjukkassemedlem bleve försäkrad i egenskap av familjemed­

lem. Av definitionen följde vidare, att den, som själv vöre sjukkassemed­

lem, icke samtidigt kunde anses såsom familjemedlem.

Rörande innehållet i 6 § av kommittéförslaget anför kommittén vidare:

Med medlems egna barn skola jämställas medlemmens adoptiv- och fos­

terbarn samt barn, adoptivbarn och fosterbarn till medlemmens make. I

fråga om makes barn, adoptiv- eller fosterbarn (styvbarn) skall vad nu sagts

dock endast gälla dem, som äro bosatta i Sverige. Därest en kvinna varit

gift i utlandet och där har barn, finnes uppenbarligen icke någon anledning

att försäkra dessa barn i Sverige endast därför att kvinnan gift sig med en

i Sverige bosatt man. Enligt lagen den 11 juni 1920 örn makes underhålls­

skyldighet mot andra makens barn gäller, att underhållsskyldighet förelig­

ger, så länge äktenskapet består. Kommitténs uppfattning är, att det före­

slagna stadgandet skall tolkas i analogi härmed. Barn till avliden make bör

alltså ej anses såsom familjemedlem till den efterlevande maken.

Med fosterbarn avses sådant barn, vilket enligt gällande barnavårdslag-

stiftning är att anse såsom fosterbarn.

Den i förevarande paragrafs tredje stycke givna regeln avser att förhindra

att barn bli dubbelförsäkrade. Barnet bör i princip vara familjemedlem till

den, som försörjer familjen, d. v. s. i regel fadern (adoptivfadern, foster­

fadern eller styvfadern). Utomäktenskapligt barn till ogift kvinna blir, om

kvinnan har vårdnaden om barnet, att anse såsom familjemedlem till henne.

Gifter sig kvinnan sedan med en sjukförsäkrad man, blir barnet i stället

familjemedlem till den mannen. Har kvinnan vid upplösning av äktenskap

tilldelats vårdnaden om något makarnas barn, blir barnet att anse såsom

familjemedlem till henne, intill dess hon ingår nytt äktenskap, då barnet blir

att anse såsom familjemedlem till den nye mannen.

Departementschefen.

Innebörden av begreppet familjemedlem, som har betydelse för såväl

sjukvårdsförsäkringen som rätten till sjukpenning (familjetillägg), torde

till stor del ha erhållit sin belysning genom vad i det föregående anförts.

Såsom familjemedlem till försäkringspliktig (sjukkassemedlem) bör i första

hand räknas hans hustru, om hon ej är självständigt försäkrad genom med­

lemskap i sjukkassa. Förutsättning för att hustru skall anses såsom familje­

medlem enligt föreliggande förslag är alltså att hon sammanlever med sin

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

177

make. Leva makarna åtskilda, räknas hustrun icke såsom familjemedlem. Föreligger sammanlevnad mellan makarna, blir frågan om storleken av hustruns årsinkomst av förvärvsarbete avgörande för frågan örn hon skall räknas såsom familjemedlem eller ej. I detta hänseende har, såsom anförts i ett tidigare sammanhang, gränsen ansetts böra bestämmas till 1 000 kronor. I dessa delar innebär departementsförslaget ingen principiell avvikelse från vad kommittén föreslagit.

Vad åter angår frågan, vilka barn som skola anses såsom familjemed­ lemmar till en sjukkassemedlem, ha vissa jämkningar vidtagits i kommit­ téns förslag. Utgångspunkten härvidlag synes nämligen böra vara att barn — varmed bör likställas adoptivbarn, styvbarn eller fosterbarn — skall räk­ nas såsom familjemedlem till den sjukkassemedlem, under vars rättsliga vårdnad barnet står. Från denna huvudregel torde emellertid böra gö­ ras vissa undantag i såväl utvidgande som inskränkande riktning. I förra hänseendet torde böra gälla att, såvitt nu är i fråga, styvbarn i vårdnads- hänseende helt likställes med makarnas gemensamma barn. I det andra hänseendet synes lämpligt att, därest vårdnaden om barn icke .skulle till­ komma någon av föräldrarna utan anförtrotts åt en särskilt förordnad för­ myndare för barnet, barnet icke bör räknas såsom familjemedlem till denne. För sådant barn torde i stället reglerna i 7 § andra stycket bli tillämpliga. Vidare torde fosterbarn, som står under sina riktiga föräldrars vårdnad, icke böra anses såsom familjemedlem till sin fader eller moder utan i stället till barnafostraren. Med fosterbarn förstås i detta sammanhang barn, som av­ ses i 49 § 1 mom. lagen om samhällets barnavård. Enligt nämnda lagrum anses barn under 16 år, som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare vilken har vårdnaden om barnet, såsom fosterbarn.

Under bestående äktenskap tillkommer emellertid vårdnaden örn barn regelmässigt båda föräldrarna, och därest icke nyssnämnda regler komplet­ terades med andra, skulle följden bli, att barn komme att räknas som familjemedlem till båda makarna. För att undvika därmed förbundna olä­ genheter har i andra stycket av paragrafen upptagits en bestämmelse, att i dylikt fall barnet skall räknas såsom familjemedlem till den av makarna, sorn är all anse såsom den huvudsakliga försörjaren, d. v. s. i regel mannen. Örn hustrun i det särskilda fallet i realiteten skulle vara den huvudsakliga försörjaren, har dock möjlighet ansetts böra finnas för makarna att få barn. sorn eljest skulle räknas såsom familjemedlem till mannen, överfört såsom familjemedlem till hustrun för att därigenom få barntillägget till sjukpen­ ningen anknutet till hustruns sjukpenning.

Med hänsyn till att enligt barnavårdslagen barn i regel upphör att räknas såsom fosterbarn när det fyllt 16 år men försäkringsplikt för barnet inträder först i och med utgången av den månad varunder så sker, bar i tredje styc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

IIÖlång till riksdagens protokoll 1940. 1 sund. Nr 312.

12

ket av paragrafen upptagits ett stadgande att barnet i dylikt fall skall räk­ nas såsom familjemedlem intill månadens utgång.

9 §•

I denna paragraf behandlas frågan om tillhörigheten till sjuk­ penningförsäkringen. Paragrafen har sin motsvarighet i 4 § och 13 § andra stycket i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Sjukpenningförsäkringen är enligt kommittéförslaget icke lika allmän som sjukvårdsförsäkringen. I fråga örn tillhörigheten till sjukpenningför­ säkringen har nämligen kommittén ansett en nedre inkomstgräns oundgänglig, och gränsen har föreslagits dragen vid en årsinkomst av för­ värvsarbete av 600 kronor eller det inkomstbelopp, vid vilket enligt skatte­ lagstiftningen deklarationsskyldighet i regel inträder. Kommittén motiverar sitt förslag i denna del därmed, att behov av sjukpenningförsäkring prin­ cipiellt icke föreligger, därest ingen arbetsinkomst eller allenast ringa sådan finnes. Därtill komme att de, som saknade arbetsinkomst eller hade ringa sådan, oftast saknade möjlighet att erlägga de med sjukpenningförsäkringen förenade avgifterna. Beträffande dessa personer förefunnes dessutom stora svårigheter att genom sjukkontroll förebygga missbruk av försäkringen. Ifrågavarande personer måste för övrigt åtminstone delvis erhålla sin för­ sörjning genom bidrag från anhöriga eller det allmänna, genom avkastning av förmögenhet eller på annat sätt, varför deras försörjningsläge icke mera avsevärt påverkades av sjukdom.

I fråga om studerande och andra, som genomgå yrkesutbildning utan av­ löning, framhåller kommittén, att dessa visserligen kunde lida stort ekono­ miskt avbräck genom inträffad sjukdom. Med hänsyn såväl till avgiftsfrå- gan som svårigheten att uppställa tillfredsställande regler för försäkringen hade kommittén dock avstått från att föreslå sjukpenningförsäkring för dessa personer. Därest spörsmålet visade sig tarva lösning inom den obli­ gatoriska sjukförsäkringens ram, kunde detsamma upptagas till förnyad prövning sedan försäkringen varit i kraft någon tid och ytterligare erfaren­ heter vunnits.

Från sjukpenningförsäkringen har kommittén ansett vissa kategorier böra undantagas. Detta gäller främst statstjänstemän och vissa med dem jämställda befattningshavare. Kommittén framhåller, att det vore föga rimligt att den, som redan i annan ordning fatt sina löneför­ måner under sjukdom bestämda till högre belopp än det han kunde upp­ bära på grund av sjukpenningförsäkringen, skulle tvingas att tillhöra den­ samma. Härigenom komme han antingen att erhålla större förmåner under sjukdom än dem, varav han i annan ordning prövats vara i behov, eller också att tvingas att erlägga avgifter utan möjlighet att få motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

179

valuta. Särskilt i fråga om befattningshavare, som enligt av statsmakterna

fastställda avlöningsreglementen vore berättigade till sjuklön, skulle det

verka direkt stötande, örn den i reglementena gjorda avvägningen mellan

vederbörandes löneförmåner såsom frisk och hans sjuklön skulle tvångsvis

rubbas genom lagstiftning. Möjlighet att minska sjuklönerna med belopp

motsvarande sjukpenningen syntes icke föreligga beträffande dessa befatt­

ningshavare. Enligt kommitténs mening borde därför ifrågavarande statliga

befattningshavare undantagas från sjukpenningförsäkringen. Med hänsyn

till det statliga avlöningssystemets utformning syntes samma regler böra

gälla för de extra ordinarie befattningshavarna som för de ordinarie. Med

statstjänstemän borde jämställas sådana präster och lärare, vilkas löner be­

stämdes av statsmakterna. Vid utformningen av bestämmelserna angående

vilka med statsmedel helt eller delvis avlönade befattningshavare, som

skulle befrias fran plikten att vara sjukpenningförsäkrade, hade kommittén

funnit det enklast att bygga på vederbörande pensionsreglementen. Beträf­

fande sådant fast anställt manskap vid försvarsväsendet, som icke ägde

pensionsrätt, vunnes anknytning till manskapsavlöningsreglementet. De så­

lunda angivna befattningshavarna föresloges redan på grund av bestäm­

melse i lagen (4 § 2 mom. a) vara uteslutna från sjukpenningförsäkringen.

Härutöver skulle emellertid pa grund av särskilda beslut ytterligare grup­

per av anställda kunna befrias (4 § 3 mom. första stycket a och b).

Kommittén fortsätter:

Sådan befrielse från plikten att vara sjukpenningförsäkrad, som nyss

sagts, synes böra kunna ske beträffande sådana stats- och kommunalan­

ställda, som icke genom lagbestämmelse uttryckligen befriats från nämnda

plikt. Såsom ovillkorlig förutsättning för att sådan befrielse skall kunna ske

bör uppenbarligen gälla, att de vid sjukdom garanterade kontanta förmå­

nerna från arbetsgivaren ej understiga den .sjukpenning, som skulle till­

komma vederbörande från försäkringen. Detta behöver dock icke innebära

att de utfästa kontanta förmånerna för varje sjukdag uppgå till sjukpen­

ningens belopp. Dock kan det icke anses tillfyllest att summan av de för­

måner, som utfästs under sjukdom, uppgår till eller överstiger vad som

skulle kunna utgå i form av sjukpenning. Det synes åtminstone böra ford­

ras, att det utfästa beloppet under varje sjukmånad uppgår till minst vad

som skulle utgivas i sjukpenning. Lämpligast torde vara att detta bedömes

för varje gång fråga om undantagande blir aktuell. Befrielse från plikten

att vara sjukpenningförsäkrad skulle, då fråga är om kommunalanställda,

begäras av kommunen. Tydligt är nämligen att förutsättning för att be­

frielsen skall kunna medgivas måste vara att kommunen ikläder sig garanti

för att förmånerna vid sjukdom skola utgå. Vid prövningen av kommuns

framställning av ifrågavarande slag bör avgörande betydelse tillmätas frå­

san, huruvida befrielse från sjukpenningförsäkringen kan anses vara till

fördel tor de anställda eller åtminstone för det övervägande flertalet av

dem. De anställda eller deras organisationer förutsättas därför erhålla till­

fälle alt yttra sig, innan fråga örn befrielse avgöres. I praktiken torde väl

bli regel alt överenskommelse träffas mellan kommunen och de anställda,

innan framställning göres, t. ex. i samband med löneavtalsförbandlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

ISO

Beträffande anställda hos privata arbetsgivare har kommittén icke funnit

någon befrielse från skyldigheten att tillhöra sjukpenningförsäkringen kunna

komma i fråga.

Från sjukpenningförsäkringen har emellertid ansetts böra undantagas dem

som tillerkänts tilläggspension enligt lagen om folkpensionering eller

invalid understöd enligt förordningen därom (4 § 2 mom. b). Den

föreslagna bestämmelsen härom hade föranletts huvudsakligen av önske­

målet att det droges en tydlig gränslinje mellan folkpensioneringen och

sjukpenningförsäkringen. Gränsdragningen medförde även den fördelen,

att sjukkassorna beträffande ifrågavarande grupp försäkrade i regel icke

behövde verkställa någon inkomstuppskattning. Ej heller vore det till­

talande att ålägga dem, som på grund av arbetsoförmåga i folkpensione­

ringslagens mening beviljats understöd av allmänna medel, skyldighet att

erlägga avgifter för att försäkra sin arbetsinkomst.

Vidare innehåller förslaget att den, som uppburit sjukpenning

under den längsta tid han ägde erhålla sadan, blir befriad

från sjukpenningförsäkringen, så länge han fortfarande är arbetsoförmögen

(4 § 2 mom. c). Åldringarnas sjukhjälpstid skall enligt förslaget begränsas

till sammanlagt 365 dagar efter ingången av den månad vederbörande upp­

når 67 års ålder. De bli alltså för alltid utestängda från sjukpenningför­

säkringen, sedan de uppburit sjukpenning under nämnda tid (4 § 2 moni. d).

Möjlighet har dessutom ansetts böra föreligga för den, som uppnått nämnda

ålder och som endast har kort sjukhjälpstid kvar, att bli befriad från för­

säkringsplikten. Kommittén har därför föreslagit, att försäkrad, som upp­

nått 67 års ålder och endast har rätt erhålla sjukpenning för ytterligare

högst 90 dagar, skall kunna utträda ur sjukpenningförsäkringen, örn han

så önskar (4 § 3 morn.).

För frågan örn tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen redogöres när­

mare i betänkandet nr VII sid. 138—140, 150—154 och 229.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Beträffande de föreslagna reglerna örn en nedre inkomstgräns

som villkor för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen framhåller Väster­

bottens läns landstings förvaltningsutskott, att någon dylik inkomstgräns

icke borde fastställas. Det förhållandet att de lägsta inkomsttagarna i all­

mänhet vore sådana, som åtr.jöte bidrag till sin försörjning av anhöriga

eller det allmänna, vore icke någon anledning till att dessa sattes i särklass.

Behovet av bidrag till hemhjälp vore större, ju lägre familjens inkomst vore.

Socialstyrelsen förordar en undersökning av frågan, huruvida studerande

och andra, som genomginge yrkesutbildning utan avlöning, skulle omfattas

av sjukpenningförsäkringen. Läkarförbundet och sanatorieläkareföreningen

beteckna det såsom en brist i kommittéförslaget, att studerande regelmässigt

ställdes utanför sjukpenningförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

181

Statstjänstemännens ställning i förevarande hänseende be-

röres i några yttranden. Enligt den mening, som uttalas av statskontoret,

borde sjukpenningförsäkringen omfatta även siatstjänstemännen. Kommit­

téns förslag i fråga örn sjukpenningförsäkringen förefölle statskontoret sär­

skilt otillfredsställande, som genom anknytningen till pensionslagstiftningen

endast vissa tjänstemän — ordinarie och extra ordinarie — skulle uteslutas

från försäkringen, medan däremot extra befattningshavare, arvodister och

enligt kollektivavtal avlönad personal skulle komma i åtnjutande av för­

säkringsförmånerna.

Pensionssty reisen anmärker, att kommittén vid utformningen av bestäm­

melserna på detta område byggt på vederbörandes pensionsreglementen.

Enligt förslaget skulle frän sjukpenningförsäkringen undantagas även per­

soner, som åtnjöte i reglementena angivna förmåner. Detta syntes icke till­

fredsställande bland annat med tanke på föreskrifterna örn tjänstelivräntor.

Bestämmelserna kunde möjligen utformas så, att de endast komme att avse

dem som innehade befattning, förenad med pensionsrätt enligt något av de

angivna reglementena.

Trafiktjänstemännens riksförbund yrkar, att de statstjänstemän, som re­

dan vore medlemmar i de nuvarande erkända sjukkassorna, måtte erhålla

vidgade möjligheter att bli sjukpenningförsäkrade i de allmänna sjuk­

kassorna.

I fråga örn de kommunala befattningshavarna yttrar

stadsförbundet, att förslagets antagande måste åtföljas av en rad anpass­

ningar i tjänste- och lönevillkor. Det borde emellertid erinras därom,

att för redan anställda gällande villkor i de flesta fall icke torde kunna

ändras mot ena partens bestridande, i vart fall icke utan tillämpning av

förefintliga bestämmelser om uppsägningsrätt för kommunen. Då enligt ett

tjänstereglemente befattningshavare i en stad tillförsäkrats förmånen av bi­

behållen avlöning och denna således utmätts utan hänsyn till en obligatorisk

sjukförsäkrings prestanda, vore staden i dylika fall reellt sett bunden att

alltjämt låta samma förmåner utgå.

Landstingsförbundet och flera läns landstings förvaltningsutskott förklara

sig icke ha något att erinra mot förslaget i denna del.

Beträffande de hos privata arbetsgivare anställda fram­

håller svenska arbetsgivareföreningen, att det syntes föreningen vara förenat

med betydande svårigheter alt genomföra sådana förändringar i avtal och

kontrakt rörande förmåner under sjukdom, att sjukpenningförsäkringen kunde

till fullo utnyttjas av de anställda. I vissa avseenden innefattade reglerna för

privatanställda bättre förmåner än för stats- och kommunalanställda i så

måtto, att sjukavdrag från avlöning normalt brukade verkställas från de

stats- och kommunalanställdas löner redan efter några dagars bortovaro

från arbetet på grund av sjukdom, medan de privatanställda under viss tid.

stundom uppgående till tre månader oräknat den månad då sjukdomen in­

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

träffat, åtnjöte oavkortad lön. Med allt beaktande av de administrativa svå­

righeter, som skulle inträda, om även privatans tällda i viss utsträckning be­

friades från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen, ville föreningen

framhålla, att den ansåge det orimligt att obligatoriskt kräva anslutning till

en sjukpenningförsäkring, för vilken avgifter vore beräknade med hänsyn

till helt andra risker än de som den privatanställde själv representerade.

Den privatanställde bidroge ofta i väsentlig grad själv till avgifterna för sin

försäkring. Då bland annat alla, som försäkrats i svenska personalpensions­

kassan, erhölle, sedan sjukdomen varat tre månader, från kassan ett be­

lopp motsvarande 60 % av den för den försäkrade angivna lönen såsom

sjuk- eller invalidpension, vore det uppenbart, att sådana privatanställda

icke hade nämnvärt behov av att vara sjukpenningförsäkrade enligt det nu

föreliggande lagförslaget. Föreningen förordade därför, att sådana privat­

anställda, vilka vore direkt eller indirekt anslutna till företag, som meddelat

pensionsförsäkring förenad med sjuk- och invalidpension, på ansökan finge

erhålla befrielse från skyldigheten att vara sjukpenningförsäkrade under

förutsättning, att sjuk- och invalidpensionen innefattade sådana förmåner,

eventuellt tillsammans med av arbetsgivare i bindande form utfästa för­

måner, som minst motsvarade de förmåner, vartill de på grund av sjuk­

penningförsäkringen skulle vara berättigade.

Försäkringsbolags riksförbund framhåller, att förslaget i fråga örn per­

soner i privat tjänst ingrepe i bestående förhållanden. Att detta måste vålla

avsevärda olägenheter såväl för arbetsgivare, vilka hade att anpassa sina

anställdas sjukförmåner, som för enskilda försäkringsgivare, vilka hade att

anpassa redan gällande sjukförsäkringar efter den föreslagna lagstiftningen,

torde vara uppenbart. Det torde därför vara nödvändigt att genom lagbestäm­

melser underlätta en sådan anpassning.

Tjänstemännens centralorganisation anför:

Genom den obligatoriska sjukförsäkringens införande kan man befara,

att arbetsgivarens intresse för utbetalande av lön under sjukdom lätt skulle

minskas. Tjänstemännens centralorganisation skulle i detta sammanhang

önska, att från statsmakternas sida underströkes att införandet av den obli­

gatoriska sjukförsäkringen självfallet icke bör tagas till intäkt för att på

löntagarna övervältra kostnader, som tidigare bekostats av arbetsgivarna.

För statstjänstemännens del har kommittén fastslagit, att kompensation

skall lämnas för i samband med sjukvårdsförsäkringens genomförande för­

lorade avlöningsförmåner. Beträffande de i kommunal och privat tjänst an­

ställda bör skyldighet för arbetsgivaren att utgiva motsvarande kompensa­

tion föreligga. Sedan ankommer det på vederbörande organisation att efter

förhandlingar med respektive arbetsgivare träffa överenskommelse om

denna kompensations storlek.

Sjukförsäkringspromemorian.

Kommitténs förslag, att alla försäkringspliktiga vilkas årsinkomst av för­

värvsarbete uppgår till minst 600 kronor skola omfattas av sjukpenningför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

183

säkringen, har icke frångåtts i promemorian. I motsats till kommittéför­

slaget har emellertid i promemorian ifrågasatts, huruvida icke även perso­

ner, som ägde uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd, skulle bli

sjukpenningförsäkrade.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Rörande den föreslagna nedre inkomstgränsen av 600 kronor

ifrågasätter socialdemokratiska kvinnoförbundet, örn det vore lämpligt att

fordra att en person skulle ha en årsinkomst av nämnda storlek för att få del

av försäkringsförmånerna. En dylik gräns skulle medföra orättvisor och

många gånger utesluta de mest hjälpbehövande. Å andra sidan framhåller

Sveriges yngre läkares förening, att det skulle ha varit logiskt om sjukpen­

ningens enhetliga fixerande till 3: 50 kronor per dag fått verka bestäm­

mande även beträffande fixerandet av fordringen för tillhörighet till sjuk­

penningförsäkringen. I så fall skulle lägsta inkomstnivån kunnat sättas

avsevärt högre än 600 kronor. Man hade även kunnat fixera avgifterna till

en annan och högre nivå, vilket givetvis hade varit önskvärt i detta för

statsverket synnerligen dyrbara projekt.

Från några håll har erinran framställts mot att statstjänstemän

skola undantagas från försäkringen. Statskontoret vidhåller sin tidigare

framförda mening att sjukpenningförsäkringen bör omfatta samtliga stats­

tjänstemän. Samma ståndpunkt intages av Kopparbergs läns landstings för­

valtningsutskott.

Även socialstyrelsen anser skäl tala för att, om en sjukförsäkring i en­

lighet med promemorian genomföres, jämväl statstjänstemännen inbegri­

pas under sjukpenningförsäkringen. Förslagets genomförande skulle med­

föra, att vissa lägre statstjänstemän skulle få sämre förmåner än arbetare

i enskild tjänst och extra statstjänstemän, vilka icke omfattades av den

föreslagna undantagsbestämmelsen. Vad beträffade högre tjänstemän kunde

en motsvarande jämförelse göras med tjänstemän i kommunal eller enskild

tjänst, vilka i stor utsträckning ägde rätt till viss avlöning från arbetsgiva­

ren under sjukdom och som därutöver skulle uppbära sjukpenning, så att

de ofta skulle erhålla en sammanlagd inkomst, som motsvarade vad de upp­

bud medan de vore i tjänst. Statstjänstemännen däremot finge alltid vid­

kännas avdrag. Dessa spörsmål kunde emellertid även tänkas lösta genom

en revision av avlöningsförfattningarna.

Socialvårdskommittén anför i förevarande hänseende:

Vid behandlingen av förslaget till arbetslöshetsförsäkring har kommittén

kommit till den uppfattningen, att det möter principiella betänkligheter och

även vissa administrativa svårigheter att utesluta de statsanställda från en

allmän arbetslöshetsförsäkring. I det av kommittén utarbetade, preliminära

förslaget til! lag örn allmän arbetslöshetsförsäkring omfattas sålunda även

de statsanställda, liksom i det engelska socialförsäkringsförslaget, av försäk­

ringen. Kommittén har vid behandling av frågan örn de statsanställdas ställ-

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

liing inom arbetslöshetsförsäkringen ifrågasatt huruvida icke de statsan­

ställda även böra tillhöra sjukpenningförsäkringen. Kommittén bär för av­

sikt att upptaga denna fråga till förnyat övervägande och i samband med

överlämnande av arbetslöshetsförsäkringsförslaget eventuellt föreslå änd­

ringar i detta avseende i kommitténs förslag till allmän sjukförsäkring.

Förslaget, att personer vilka uppbära tilläggspension eller in­

validunderstöd icke skulle på denna grund vara uteslutna från sjuk­

penningförsäkringen har — närmast med utgångspunkt från att försäkringen

anordnades enligt alternativet I -— behandlats i en del yttranden. Statskon­

toret har i princip icke något att erinra mot detta förslag. Statskontoret an-

såge dock att frågan örn dessa personers tillhörighet till försäkringen icke

borde slutligt bedömas innan kännedom vunnits om de förmåner, som en

reviderad folkpensionering komme att erbjuda.

Ej heller pensionsstyrelscn har något att invända mot att tilläggspensio-

närer bli delaktiga av sjukpenningförsäkringen. Det borde emellertid till­

ses, att de sammanlagda förmånerna från folkpensioneringen och sjukförsäk­

ringen under en folkpensionärs sjukdom icke bleve större än vad han, när

han vore i stånd att arbeta, erhölle i folkpension och genom eget arbete.

Vidare måste ett intimt samarbete komma till stånd mellan folkpensione­

ringens och sjukförsäkringens organ bland annat för att förhindra att ar­

betsinkomsten uppskattades på ett sätt enligt sjukförsäkringen och på ett

annat enligt folkpensioneringen. Enligt pensionsstyrelsens mening syntes, då

en sjukpenningförsäkrad pensionstagare utöver pensionen måste ha minst

(500 kronors årsinkomst av förvärvsarbete, sjukpenningavgiften böra erläg­

gas av pensionstagaren själv.

Socialvårdskommittén framhåller i fråga om tilläggspensionärerna, att

kommitténs förslag i förevarande hänseende huvudsakligen föranletts av

önskemålet om en tydlig gränslinje mellan sjukpenningförsäkringen och

folkpensioneringen. Kommittén fortsätter:

Frågan kommer, såsom kommittén förutskickade, i ett annat läge efter

den förestående revisionen av folkpensioneringen. De i folkpensionerings­

lagen nu stadgade avdragsfria beloppen torde liksom själva pensionsbelop­

pen i kommitténs förslag till ny folkpensioneringslag komma att höjas avse­

värt, varigenom tilläggspension i större utsträckning än nu kan utgå till per­

soner med högre årsinkomst av förvärvsarbete än 600 kronor. Ett tillfälligt

bortfall av arbetsinkomsten kan lämpligare kompenseras genom att sjuk­

penning utgår än att tilläggspensionen tillfälligt jämkas. På grund härav

torde efter folkpensioneringslagens revision tillräckliga skäl icke längre före­

ligga för att utestänga tilläggspensionärerna från sjukpenningförsäkringen.

En reglering av förhållandet mellan de båda hjälpformerna är emellertid

behövlig, därvid särskilt bör iakttagas att arbetsinkomsten upptages till

samma belopp inom de båda socialförsäkringsgrenarna.

Socialstyrelsen anser frågan, huruvida tilläggspensionärer som åtnjuta

minst 600 kronors årlig arbetsinkomst skola vara sjukpenningförsäkrade,

Kungl. Majus proposition nr 312.

185

icke vara av någon större räckvidd och finner det vara svårt att fatta någon

definitiv ståndpunkt till frågan utan kännedom om vilken utformning folk­

pensionslagens regler örn tilläggspension, avdragsfri inkomst m. m. kunde

komma att erhålla. Styrelsen framhåller emellertid följande principiella

synpunkter:

Såväl folkpension som sjukpenning utgör kompensation för utebliven ar­

betsinkomst och utgör till väsentlig del ett av statsmedel bekostat under­

stöd. Det synes vid sådant förhållande knappast rimligt, att någon skall

vara berättigad att utöver full folkpension även uppbära sjukpenning. Den

som på grund av ålderdom eller invaliditet är helt arbetsoförmögen skulle

då komma i ett sämre läge än den som är till största delen arbetsoförmögen

av dylik orsak och därjämte genom sjukdom berövats återstoden av arbets­

förmågan. Principiellt borde av denna anledning sjukpenningen begränsas

till ett belopp, motsvarande skillnaden mellan utgående folkpension och full

dylik. Huruvida frågan kan praktiskt lösas efter denna linje är emellertid

svårt att bedöma.

De ömsesidiga socialtörsåkringsbolagens förening finner ur olycksfallsför­

säkringens synpunkt intet vara att i princip erinra mot att tilläggspensionä-

rer medgåves tillträde till sjukpenningförsäkringen vid en årsinkomst av

minst 600 kronor. I så fall borde emellertid inkomsten bestämmas till det

belopp, varefter tilläggspension utginge. För flertalet av de tilläggspensionä-

rer, som skadades genom olycksfall i arbete, torde nämligen för närvarande

redovisas en faktisk arbetsinkomst under ett år före olycksfallet översti­

gande 600 kronor, trots att de i allmänhet åtnjöte högsta tilläggspension.

Departementschefen.

I yttrandena ha framställts olika yrkanden angående sjukpenningförsäk­

ringens omfattning. Det har sålunda ifrågasatts, å ena sidan, huruvida icke

alla medborgare oberoende av deras inkomst eller ekonomiska ställning i

övrigt borde komma i åtnjutande av sjukpenning samt, å andra sidan, om

ej den av socialvårdskommittén föreslagna inkomstgränsen för deltagande

i sjukpenningförsäkringen — minst 600 kronor örn året — borde höjas. Vi­

dare ha skilda meningar gjort sig gällande rörande frågan, huruvida några

särskilda kategorier böra undantagas från sjukpenningförsäkringen eller örn

denna skall göras lika allmän som sjukvårdsförsäkringen.

Därest den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle omfatta även

den del av befolkningen, som helt saknar arbetsinkomst eller har endast

obetydlig sådan, bleve följden alt — bortsett från dem som leva av kapital­

inkomst och som över huvud ej lia behov av någon sjukpenningförsäkring

—- även sådana personer, vilka lia sin försörjning antingen genom det all­

männa eller genom anhöriga, skulle bli sjukpenningförsäkrade. I fråga örn

dessa grupper torde dock såsom kommittén framhållit gälla, att deras eko­

nomiska ställning allmänt sett ej avsevärt påverkas av sjukdom. Deras inrym­

mande under försäkringen skulle medföra uppenbara risker för missbruk

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

av denna. Det skulle även kunna vålla svårigheter för dem att erlägga för­

säkringsavgifterna. Beträffande dessa kategorier synes behovet av kontant

understöd böra tillgodoses på samma sätt vid sjukdom som vid full hälsa.

Den omständigheten att sjukpenningen enligt min mening bör bestämmas

enhetligt i anknytning till en rimlig minimistandard under sjukdom medför

ingen ändring härvidlag. Sjukpenningen är nämligen i princip avsedd att

trygga försörjningen för dem, som måste ägna sig åt förvärvsarbete för sitt

uppehälle.

Var gränsen bör dragas för den arbetsinkomst, som skall medföra skyl­

dighet att tillhöra sjukpenningförsäkringen, kan givetvis vara föremål för

delade meningar. För egen del har jag ansett den av kommittén föreslagna

gränsen godtagbar, även när försäkringen konstrueras på sätt i det före­

gående angivits. Jag vill härvid särskilt framhålla lämpligheten av att

inkomstgränsen får sammanfalla med den gräns, vid vilken deklarations­

skyldighet enligt skattelagstiftningen i allmänhet föreligger.

Om jag således finner, att endast den som har en arbetsinkomst av minst

600 kronor om året bör ingå såsom sjukpenningförsäkrad medlem av sjuk­

kassa, är därmed icke avgjort, att alla de, vilka ha en dylik arbetsinkomst,

skola omfattas av sjukpenningförsäkringen. Många ha redan för närvarande

vid sjukdom sin försörjning tryggad, och frågan är örn även dessa skola

inordnas under sjukpenningförsäkringen. Jag syftar därvid närmast på

sådana anställda, som även under sjukdom äga, helt eller delvis, utfå den

vanliga arbetslönen.

Statstjänstemännens ställning i förevarande hänseende skulle enligt kom­

mittéförslaget regleras så, att vissa befattningshavare skulle vara uteslutna

från sjukpenningförsäkringen på grund av en direkt lagbestämmelse därom,

medan andra befattningshavare genom särskilt beslut skulle kunna ställas

utanför denna gren av sjukförsäkringen. I olika yttranden har ifrågasatts,

huruvida icke sjukpenningförsäkringen generellt borde omfatta även stats-

tjänstemännen. Till denna ståndpunkt synes jämväl socialvårdskommittén

numera ha anslutit sig. Åtskilliga omständigheter tala för denna mening. De

skäl, som föranlett mig att förorda statstjänstemännens inrymmande under

sjukvårdsförsäkringen, lära sålunda äga motsvarande giltighet för sjukpen­

ningförsäkringens del. Den av kommittén gjorda gränsdragningen skulle

verka tämligen ojämnt, och ett utestängande av statstjänstemännen kunde

— med de förmåner som utgå på grund av sjukpenningförsäkringen enligt

departementsförslaget — för lägre befattningshavare betyda, att dessa

komme i sämre ställning än örn de omfattades av sjukpenningförsäkringen.

På grund härav vill jag förorda, att även statstjänstemännen skola vara

obligatoriskt sjukpenningförsäkrade. Därav följer icke att sådana anord­

ningar böra eftersträvas, att de statliga befattningshavarna — som för när­

varande vid sjukdom äga uppbära hel eller reducerad lön — i fortsättningen

skulle lia att vid sjukdom lita sig enbart till de förmåner, som utgå på grund

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

187

av försäkringen. Såsom jag tidigare framhållit, bör sjukförsäkringens infö­

rande icke leda till försämring i nu utgående löneförmåner vid sjukdom. Vid

den förestående omprövningen av de statliga avlöningsbestämmelserna torde

därför få övervägas på vad sätt sjukpenningförsäkringens genomförande

kan samordnas med rådande avlöningssystem vid sjukdom. En utväg härvid

torde vara, att befattningshavaren får i sedvanlig ordning uppbära sin sjuk­

avlöning, men att vederbörande myndighet inträder i befattningshavarens

rätt gentemot sjukkassan såvitt angår de förmåner som utgå på grund av

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Bland annat för möjliggörande

av en sådan lösning har i 30 § av departementsförslaget upptagits ett sär­

skilt stadgande, enligt vilket arbetsgivaren i fall, som här avses, skall äga

att i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren tillkom­

mande sjukpenning jämte familjetillägg, i den mån dessa förmåner icke

överstiga den utbetalda lönen. Ett arrangemang av antydd art förutsätter

att statstjänstemännen lönevägen erhålla kompensation för den sjukförsäk­

ringsavgift, som hänför sig till sjukpenningförsäkringen.

Med den ståndpunkt, jag intagit till frågan om de statliga befattnings­

havarnas sjukpenningförsäkring, torde anledning saknas att medgiva kom­

mun- eller privatanställda befrielse från plikten att vara sjukpenningförsäk-

rade. Det torde få ankomma på parterna eller deras organisationer att av-

talsvägen åstadkomma en samordning mellan sjukpenningförsäkringsförmå­

nerna och de nu vid sjukdom utgående avlöningsförmånerna. Att sjukförsäk­

ringens införande ej heller i detta fall bör få verka försämrande synes

knappast behöva understrykas.

Mera tveksamt synes mig spörsmålet om folkpensionärernas sjukpenning­

försäkring vara. Kommitténs förslag i denna del innebar, att personer, som

ägde uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd enligt hittillsvarande lag­

stiftning, icke skulle vara sjukpenningförsäkrade. I sjukförsäkringsprome-

morian uttalades emellertid, att tillräckligt bärande skäl saknades att från

sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst av för­

värvsarbete uppginge till 600 kronor, enbart på grund av att de tillerkänts

tilläggspension eller invalidunderstöd. Promemorians ståndpunkt i detta

hänseende har allmänt vunnit principiell anslutning.

Ifrågavarande spörsmål torde emellertid komma i eif något annat läge för

den händelse det förslag till ny folkpensioneringslagstiftning, vilket före­

lagts årets riksdag genom proposition nr 220. blir genomfört. Nämnda för­

slag bygger i stort sett på samma försörjningsprincip som den, vilken ligger

till grund för bär förevarande förslag till sjukpenningförsäkring. Folkpensio­

nerna lia föreslagits höjda i betydande grad; den allmänna ålderspensionen,

som i princip skall tillkomma varje medborgare vid fyllda 67 år, skall utgå

ulan hänsyn tagen till vederbörandes inkomst, medan däremot övriga for­

mer av folkpension belt eller delvis bli beroende av vederbörandes inkomst-

förhållanden. Alt bell utestänga dem, som uppbära en inkomstprövad form

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

av folkpension, från sjukpenningförsäkringen synes icke böra ifrågakomma.

Visst utrymme för denna försäkring torde även finnas för dem som icke

åtnjuta annan folkpensionsförmån än den allmänna ålderspensionen. Jag

anser därför, att den omständigheten, att någon får rätt till folkpension en­

ligt den nya lagstiftningen därom, icke bör utesluta honom från tillhörig­

heten till sjukpenningförsäkringen.

Emellertid torde det, om folkpensionärerna skola omfattas av sjukpen­

nin gförsäkringen, vara erforderligt med vissa särbestämmelser för dem för

att vinna erforderlig samordning mellan ifrågavarande båda grenar av social­

försäkringen. Socialvårdskommittén har i sitt i november 1945 avgivna be­

tänkande nr XI angående lag om allmän folkpensionering1 framhållit, att

det härvidlag vore lämpligt, att sjukpenningförsäkringen — som i princip

avser att ge skydd vid mera tillfällig arbetsoförmåga — anpassade sig efter

folkpensioneringen. I propositionen nr 220 har jag uttalat, att jag delar

denna åsikt. Anpassningen torde, i överensstämmelse med vad i nämnda

betänkande ifrågasatts, böra ske på så sätt, att sjukpenningen för de sjuk-

penningförsäkrade folkpensionärerna begränsas till 2 kronor örn dagen och

att sjukhjälpstiden bestämmes till 90 dagar vid varje sjuklighetstillstånd.

Ett högre dagsbelopp torde i regel ej vara behövligt; och under den angivna

tidrymden lärer den pensionär, vars pensionsförmåner varit reducerade

med hänsyn till förefintligheten av egen inkomst, kunna erhålla den förhöj­

ning av pensionen som betingas av att inkomsten bortfaller till följd av

sjukdomen. Viss begränsning i fråga örn rätten till familjetillägg torde även

böra ske med hänsyn till att folkpensionsförmåner utgå. Till dessa frågor

återkommer jag vid behandlingen av de paragrafer, som avse de på grund

av sjukpenningförsäkringen utgående förmånerna. Här torde endast böra

tilläggas, att folkpensionär, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till

minst 600 kronor, givetvis själv bör svara för kostnaderna för sin sjukpen­

ningförsäkring, likaväl som han själv har att gälda avgiften för sjukvårds-

försäkringen.

I några yttranden har framhållits angelägenheten av att folkpensionärer­

nas arbetsinkomst beräknas på samma sätt inom folkpensioneringen och

sjukförsäkringen. Därmed torde närmast ha avsetts, att vid bestämmande

inom sjukförsäkringen av folkpensionärens årsinkomst av förvärvsarbete

denna ej får sättas högre än den inkomst av arbete, som ingår i den upp­

skattade årsinkomst vilken ligger till grund för beräkningen av inkomstprö-

vade folkpensionsförmåner. Vad sålunda anförts torde främst taga sikte på

en enligt alternativ I utformad sjukpenningförsäkring, och ifrågavarande

spörsmål torde icke äga någon större betydelse vid en sjukpenningförsäk­

ring i överensstämmelse med departementsförslaget.

Enligt socialvårdskommitténs förslag .skulle vidare från skyldigheten att

vara sjukpenningförsäkrad undantagas dels den som för ett sammanhäng­

1 SOU 1945: 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

189

ande sjuklighetstillstånd uppburit sjukpenning under 730 dagar, i vad av­

ser tiden intill dess han återvunnit arbetsförmågan, dels ock den som fyllt

67 år och därefter uppburit sjukpenning under tillhopa 365 dagar. Ej heller

dessa undantag lia ansetts böra upptagas i departementsförslaget. Meningen

med det förra stadgandet torde ha varit, att plikten att vara sjukpenningför-

säkrad åter skulle inträda, när den sjuke återvunnit sådan grad av arbets­

förmåga att han åter uppnått årlig arbetsinkomst av förvärvsarbete om

minst 600 kronor. Stadgandet torde emellertid vara överflödigt, i det att en

person, som varit sjuk under en sammanhängande period av minst 730 dagar

och därigenom -— enligt 27 § i departementsförslaget — blivit utförsäkrad,

näppeligen torde lia någon inkomst av förvärvsarbete så länge sjuklighets-

tillståndet varar. Redan på grund av huvudregeln för tillhörigheten till sjuk­

penningförsäkringen synes alltså en sådan person bli utesluten från försäk­

ringsplikten. Det bör åligga sjukkassorna att, när någon blir utförsäkrad

men alltjämt lider av arbetsoförmåga, omedelbart undersöka huruvida

vederbörande skall uteslutas från sjukpenningförsäkringen. Denna kassor­

nas skyldighet torde framgå av stadgandet i 13 § första stycket andra punk­

ten av departementsförslaget.

Det andra av de ifrågavarande båda undantagen från försäkringsplikten

har föranletts av att enligt kommittéförslaget den som fyllt 67 år skulle äga

uppbära sjukpenning under sammanlagt högst 365 dagar. Då sistnämnda

regel slopats i departementsförslaget, följer därav att även förevarande

undantagsbestämmelse bör utgå.

I enlighet med det anförda har i första punkten av första stycket av 9 § i

departementsförslaget upptagits en undantagslös regel att varje sjukkasse-

medlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor,

skall vara sjukpenningförsäkrad.

Såsom en andra punkt av samma stycke har synts böra intagas en före­

skrift motsvarande den, som kommit till uttryck i 13 § andra stycket av kom­

mittéförslaget. Väl kan det förefalla mindre tillfredsställande, att en gift

kvinna, som icke är självständigt försäkrad, skall bli berättigad till sjuk­

penning, även för det fall att hennes make på grund av sin ringa inkomst

är utesluten från sjukpenningförsäkringen och följaktligen ej heller betalar

någon avgift för denna gren av försäkringen. Sjukpenningen till den familje-

försäkrade gifta kvinnan är emellertid i princip avsedd alt utgöra ersätt­

ning för det arbete, som hustrun utför i hemmet och vilket under hennes

sjukdom måste utföras av annan. Med hänsyn härtill synes mannens till­

hörighet till sjukpenningförsäkringen icke böra vara avgörande för frågan

om hustruns rätt till sjukpenningen. Någon anledning att frångå kommit­

téns förslag på denna punkt torde därför icke föreligga. Beträffande spörs­

målet örn den familjeförsäkrade gifta kvinnans rätt till sjukpenning åter

kommer jag vid behandlingen av 21 § i departementsförslaget.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

10 §.

I denna paragraf lämnas en bestämning av begreppet årsinkomst

av förvärvsarbete.

Paragrafen återgiver i huvudsak vad som upptagits under 16 och 17 §§ i

socialvårdskommitténs lagförslag. Innehållet i sistnämnda båda paragrafer

behandlas i betänkandet nr VII sid. 210—218.

Departementschefen.

De jämkningar, som ansetts böra vidtagas i kommitténs förslag, ha när­

mast föranletts av den ändrade struktur som sjukpenningförsäkringen

erhållit i departementsförslaget. Genom att systemet med olika sjukpen­

ningklasser frångåtts blir det i allmänhet icke erforderligt med någon preci­

sering av de försäkrades årliga inkomst av förvärvsarbete. Nämnda inkomst

får betydelse främst för spörsmålet, om en sjukkassemedlem skall vara sjuk-

penningförsäkrad eller ej samt om en gift kvinna skall vara självständigt

försäkrad eller försäkrad i egenskap av familjemedlem; i övrigt blir års­

inkomsten av förvärvsarbete av betydelse endast för det fall att av två äkta

makar hustrun är den huvudsakliga försörjaren och makarna av denna an­

ledning önska att familjetilläggen anknytas till hennes sjukpenning (jfr

8 § andra stycket, 23 § andra stycket och 24 § i departementsförslaget).

Sjukkassorna behöva därför regelmässigt blott taga ställning till frågan örn

årsinkomsten av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor respek­

tive 1 000 kronor. I det stora flertalet fall torde det utan vidare efterforsk­

ningar stå klart för sjukkassorna huru härmed förhåller sig. I tveksamma

fall böra sjukkassorna i första hand söka vinna upplysning hos den försäk­

rade själv samt, om denne innehar arbetsanställning, hos hans arbetsgivare.

Vederbörande inkomstlängd torde även kunna vara vägledande i viss ut­

sträckning. Det må dock framhållas, att vid taxering uppskattad »inkomst

av tjänst» ej alltid avser inkomst av förvärvsarbete, enär enligt skatte-

författningarna inkomst i form av pension, livränta, undantagsförmåner

m. m. hänföres till inkomst av tjänst. 11

11

§•

Denna paragraf, som avser frågan örn vilken sjukkassa forså k-

ringspliktig skall tillhöra, motsvaras av 7 § 2 morn., 9 § 2

mom. sista punkten och 40 § sjätte stycket sista punkten i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget (7 § 2 mom.) skall försäkringspliktig vara med­

lem av den allmänna sjukkassan för den kommun där han har fast bo­

stad. Saknar vederbörande fast bostad, skall han tillhöra sjukkassan i

mantalsskrivningsorten eller, örn han ej är mantalsskriven, den ort där

han senast varit mantalsskriven i riket. Försäkringspliktig sjöman, som sak-

nar såväl fast bostad som mantalsskrivningsort inom riket, skall vara för­

säkrad i den kommun, där fartyget har sin hemort.

Kommittén framhåller — betänkandet nr VII sid. 156 — att anknytningen

till bostadsorten innebär avsevärda fördelar, bland annat i fråga om sjuk­

kontroll och avgiftsbetalning. Genom anknytningen till bostadsorten frånsade

man sig ej heller den möjlighet till kontroll, att alla försäkringspliktiga bleve

försäkrade, som mantalsskrivningen innebure. Kommittén hade därför icke

funnit skäl att frångå den princip, som i detta avseende gällde enligt nuva­

rande sjukkasseförordning, eller att bosättningen skulle vara den avgörande

faktorn.

I fråga örn den under 40 § sjätte stycket sista punkten i kommittéförslaget

upptagna regeln att medlem av lokalsjukkassa alltid skall vara medlem av

den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten, och på grund

härav försäkrad i båda kassorna anmärker kommittén, att dess förslag i

denna del överensstämmer med vad nu gäller.

Sjukvårdsersättning till sådana barn, som ej bli att anse såsom familje­

medlemmar men likväl anses böra omfattas av försäkringen, skall enligt

kommitténs förslag utbetalas av sjukkassan för den kommun, där barnet är

bosatt, då rätten till sjukhjälp uppkommer.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I ett par yttranden ifrågasättes, huruvida icke tillhörigheten till sjukkassa

alltid borde bedömas med hänsyn till mantalsskrivningsorten. Sålunda fram­

håller länsstyrelsen i Malmöhus län, att en sådan omläggning skulle inne­

bära en betydande förenkling. Fall kunde förekomma, då begreppet »fast

bostad» i ett givet fall kunde komma att prövas av två olika myndigheter,

nämligen dels av tillsynsmyndigheten för sjukkassorna och dels i mantals-

skrivningsmål av länsstyrelse och kammarrätt, måhända med olika resultat.

Därest såsom grund för tillhörigheten till sjukkassa lades mantalsskriv­

ningen, syntes konsekvensen fordra, att medlem icke efter egen anmälan

finge flytta över från en sjukkassa till annan. Ett dylikt medgivande skulle

nämligen medföra samma olägenheter som bestämmelsen, att bosättningen

vore avgörande. Bestämmelserna om överflyttning bleve sålunda, örn den

av länsstyrelsen intagna ståndpunkten godkändes, överflödiga.

Även lantarbetsgivaref öreningen anser, att mantalsskrivningsorten borde

vara utslagsgivande i stället för bostadsorten. Det vore en stor fördel för

sjukkassorna att för medlemsregistreringen kunna bygga på mantalsläng-

derna. Så utbyggt som samhället ur olika synpunkter nu vore, borde det

icke ställa sig svårt för sjukkassorna att ordna sjukkontrollen, även örn

medlemmarna tillfälligtvis skulle bo utanför mantalsskrivningsorten. Genom

det föreslagna arrangemanget vunnes även att medlemsregistreringen bleve

fullständig.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del anmärker försäkrings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

191

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rådet, att förslaget saknade regel om medlemskap i sjukkassa för det fall

att annan försäkringspliktig än svensk sjöman saknade fast bostad här i

riket och därjämte varken vore eller hade varit bär mantalsskriven.

Departementschefen.

Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen, har jag funnit mig böx-a

förorda sådan ändring av kommitténs förslag att de avgifter, som de för-

säkringspliktiga ha att erlägga till sjukkassorna, upptagas på vederbörandes

debetsedel och uppbäras i samband med skatteuppbörden. Avgiftsupp-

bördens anknytning till skatteuppbörden synes nödvändiggöra ett från­

gående av kommitténs förslag även i andra punkter. Det lärer sålunda bland

annat icke vara möjligt att låta bosättningen bli avgörande vid bestämman­

det av den sjukkassa, i vilken försäkring skall ske. I likhet med skatt­

skyldigheten bör försäkringen i stället anknytas till mantalsskrivnings­

orten. Vidare torde därav följa att, då mantalsskrivningen sker kalender­

årsvis, tillhörigheten till viss sjukkassa bindes för kalenderår; den som för

visst kalenderår blivit mantalsskriven inom viss kommun kommer att till­

höra sjukkassan för nämnda kommun, även örn han under året skulle av­

flytta till ort utom kassans verksamhetsområde.

Sjukförsäkringens anpassning till mantalsskrivningen torde böra föran­

leda, att sjukkassorna få tillgång till de mantalslängden som årligen upp­

rättas. Överhuvud torde det bli nödvändigt att viss kontakt skapas mellan

sjukkassorna och folkregistreringen. Frågan härom torde lämpligen kunna

lösas i administrativ ordning, sedan folkbokföringens omorganisation blivit

genomförd.

Den omständigheten att mantalsskrivningen och icke bosättningen blir

avgörande i förevarande hänseende torde icke vara förenad med några

nackdelar. Tvärtom synes det vara till stor fördel för sjukkasseadministra-

tionen att tillhörigheten till viss sjukkassa blir beroende av en sådan fak­

tisk omständighet som mantalsskrivningen och icke på ett begrepp, angå­

ende vars innebörd tveksamhet kan råda. Möjligheterna att tillse att alla

försäkringspliktiga verkligen bli inskrivna såsom sjukkassemedlemmar

måste ökas. Några särskilda svårigheter vid sjukkontroll och vid utgivande

av sjukhjälp lära icke behöva uppkomma. För närvarande torde samarbe­

tet mellan de erkända sjukkassorna gå friktionsfritt, och anledning saknas

att antaga att så ej skulle bli förhållandet mellan de allmänna sjukkassorna,

även om omfattningen av de uppgifter en kassa har att fullgöra för en an­

nans räkning kommer att öka. I anslutning härtill må framhållas, att i de-

partementsförslaget — liksom även i kommitténs förslag — upptagits ett

direkt stadgande (59 §) att sjukkassorna genom samarbete i möjligaste mån

skola underlätta lagens tillämpning samt att sjukkassa har skyldighet att

för annan sjukkassas räkning utgiva sjukhjälp och utöva sjukkontroll.

Såsom mantalsskrivningsort torde böra anses den ort, där någon för visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

193

år slutgiltigt blivit mantalsskriven. Om mantalsskrivningsförrättarens be­ slut härutinnan efter besvär blivit ändrat genom beslut av högre instans, bör alltså det senare beslutet vara avgörande. Mantalsskrivningsförrättarens beslut bör dock interimistiskt vara bestämmande. Skulle i fall som här avses sjukkassa ha uppburit försäkringsavgift från försäkrad, som rätteligen skolat vara medlem av annan sjukassa, eller utgivit sjukhjälp till sådan försäkrad, torde kassorna utan svårighet kunna reglera de mellanhavanden, som där­ igenom uppkomma.

Eftersom även andra svenska medborgare än de, som blivit här mantals­ skrivna, ansetts böra vara försäkringspiiktiga, har huvudregeln örn tillhö­ righeten till sjukkassa kompletterats med en bestämmelse avseende försäk- ringspliktig, som icke här är mantalsskriven. Även för detta fall torde det bli nödvändigt att binda medlemskapet för kalenderår. I stället för den mantalsskrivningsort, som gäller vid årets ingång, synes bosättningen vid nämnda tidpunkt böra bli avgörande. Därest vederbörande icke varit för- sältringspliktig redan från årsskiftet, skall han tillhöra sjukkassan för den kommun, där han är bosatt då försäkringsplikt inträder. Vad senast sagts torde bli tillämpligt exempelvis för det fall att en svensk medborgare, som varit bosatt i utlandet, flyttar åter till Sverige. Till spörsmålet om försäk­ ringspliktens inträde återkommer jag under påföljande paragraf.

Den bestämmelse, som av kommittén upptagits såsom en sista punkt av

40 §, synes böra intagas såsom ett andra stycke av förevarande paragraf.

Såsom ett sista stycke av denna paragraf har intagits en regel motsva­ rande 9 § 2 mom. sista punkten i kommittéförslaget. Genom denna regel avgöres vilken sjukkassa som har att utbetala sjukvårdsersättning till sådana barn, vilka enligt förslaget icke räknas såsom familjemedlemmar. Enligt kom­ mitténs förslag skulle ersättningen utgivas av sjukkassan för den kommun, där barnet var bosatt när rätten till sjukhjälp uppkom. Rätten till sjukvårds­ ersättning torde ej aktualiseras förrän den sjuke fått vidkännas den kost­ nad, som skall ersättas, d. v. s. i och med att läkarvården eller sjukhusresan betalas. Med hänsyn härtill synes meningen »när rätten till sjukhjälp upp­ kom» böra utgå ur lagen.

12

§.