2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

Förslag

till

Lag

om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1

§•

Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan angives,

vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning för utgifter för sjuk­

vård (sjukvårdsförsäkring) och dels för dag beräknad ersättning i pen­

ningar ( sjukpenningförsäkring).

Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.

2 §■

Försäkring sker i allmän sjukkassa.

Allmän sjukkassa skall vara antagen såsom sådan av tillsynsmyndighet,

varom i 91 § förmäles, samt registreras enligt vad nedan sägs.

3§-

Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa.

För varje landstingsområde samt varje stad, som ej deltager i landsting,

skall finnas en centralsjukkassa. Då särskilda förhållanden föranleda där­

till, må dock två landstingsområden eller sådant område och stad, som ej

deltager i landsting, förenas till ett centralsjukkasseområde. Örn skäl äro

därtill, må annan stad än nu sagts bilda eget centralsjukkasseområde. An­

gående indelning i centralsjukkasseområden beslutar Konungen.

Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat

i lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. Angående

indelning i lokalsjukkasseområden beslutar Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer. För varje lokalsjukkasseområde skall finnas en lokal­

sjukkassa.

Lokalsjukkassa skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars

verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

3

4§-

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet att inom riket utöva läkarkonsten;

läkarvård: vård som meddelas av läkare, dock icke vård som lämnas för­

säkrad, vilken är intagen å sjukvårdsanstalt;

sjukvårdsanstalt: allmänt sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning, till

vars drift statsbidrag utgår;

allmänt sjukhus: sjukvårdsinrättning, där vårdavgift å allmän sal eller

darmed likställt rum icke må uttagas eller må uttagas endast för den som

icke tillhör sjukvårdsområdet, dock icke sjukvårdsinrättning som är anord­

nad vid fattigvårdsanstalt;

hemortssjukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller den kom­

mun, inom vars område försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag användes uttrycket sjukkassa, avses därmed lokal­

sjukkassa eller, där sådan ej finnes inrättad, centralsjukkassa.

Om obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

5§.

Varje svensk medborgare som är bosatt i riket skall, där ej nedan annor­

lunda stadgas, från och med ingången av kalendermånaden näst efter den,

varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara

försäkrad enligt denna lag.

Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är

bosatt och mantalsskriven i riket.

Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

6

§-

Försäkringsplikt åvilar ej gift kvinna, vars man är försäkringspliktig, så­

framt makarna sammanleva och hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej

uppgår till ettusen kronor.

Från försäkringsplikt undantagas vidare

a) den som vårdats å sjukvårdsanstalt under minst sjuhundratrettio da­

gar i följd, så länge vården å anstalten därefter pågår;

b) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för lid, som

kan antagas komma att omfatta minst två år;

d) därest Konungen eller efter Konungens bemyndigande tillsynsmyndig­

heten så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

4

:

7

§•

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. På grund av

sådan försäkring är jämväl familjemedlem sjukvårdsförsäkrad, såframt ej

beträffande denne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses.

Barn, som ej uppnått den ålder, varmed följer försäkringsplikt, och som

icke är att anse såsom familjemedlem, är ändock sjukvardsförsäkrat, så­

framt försäkringsplikt förelegat örn barnet haft nämnda alder.

8 §•

Med familjemedlem förstås dels hustru till medlem i allmän sjukkassa,

därest hon ej själv är medlem i sådan kassa, dels ock barn till sjukkassemed-

lem intill utgången av den kalendermånad, varunder barnet fyller sexton år.

Med egna barn likställas adoptivbarn och fosterbarn ävensom barn, adop­

tivbarn och fosterbarn till medlemmens make. Vad nu är sagt örn barn och

adoptivbarn gäller dock ej, där vårdnaden örn barnet tillkommer annan än

sjukkassemedlemmen eller make, med vilken denne sammanlever. Foster­

barn må icke anses såsom familjemedlem till annan än barnafostraren.

Därest enligt de i första stycket givna reglerna barn skulle bliva att anse

såsom familjemedlem till makar, skall barnet betraktas såsom familjemed­

lem allenast till mannen. Sjukkassan må dock efter framställning av ma­

karna medgiva, att barnet i stället skall anses såsom familjemedlem till

hustrun. Sådant medgivande må lämnas allenast, såframt hustruns årsin­

komst av förvärvsarbete överstiger mannens årsinkomst av dylikt arbete,

och gäller från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, var­

under tillståndet lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom familjemedlem intill utgången av den kalen­

dermånad, varunder det fyller sexton år.

9§-

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst

sexhundra kronor, skall vara

sjukpenning

försäkrad. Hustru, som är familje­

medlem och ej fyllt sextiosju år, är sjukpenningförsäkrad, oavsett huruvida

hennes man är sjukpenningförsäkrad eller ej, såframt icke beträffande

henne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses, eller till henne utgår

folkpension eller hennes make för henne uppbär hustrutillägg till folk­

pension.

Annan än i första stycket avses ma ej vara sjukpenningförsäkrad.

10

§.

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i

penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills

vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet,

räknas ej såsom förvärvsarbete.

Kungl. Majda proposition nr 312.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

5

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa upp­

skattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomst­

skatt.

Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsva­

rar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej

eljest äro kända för sjukkassan, grundas på de upplysningar, som kassan

kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna

framgå av den uppskattning, som vid senaste taxering gjorts av den för­

säkrades inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.

11 §•

Försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan

för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Är försäk­

ringspliktig icke mantalsskriven inom riket, skall han vara medlem i sjuk­

kassan för den kommun, där han är bosatt vid ingången av kalenderåret

eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa

tillika medlem i den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, utgives av

sjukkassan för den kommun, där barnet är bosatt.

12

§.

Inträder försäkringsplikt för barn, som dittills varit att räkna såsom

familjemedlem, skall sjukkassa inskriva den försäkringspliktige såsom med­

lem i kassan.

Då försäkringsplikt eljest uppkommer, skall den försäkringspliktige senast

inom fjorton dagar därefter anmäla sig till inträde i den sjukkassa han skall

tillhöra. Göres anmälan inom tid sorn nu sagts, blir den försäkringspliktige

medlem i kassan från försäkringspliktens uppkomst.

Ändå att anmälan som i andra stycket sägs ej gjorts, skall sjukkassa så

snart ske kan såsom medlem i kassan inskriva försäkringspliktig, vilken då

räknas såsom medlem från försäkringspliktens inträde, dock tidigast från

och med tredje kalendermånaden före den, varunder inskrivning sker.

Så snart sjukkassa, genom anmälan eller eljest, erhållit kännedom örn att

medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig, skall kassan avföra denne

såsom medlem från tidpunkten för försäkringspliktens upphörande.

13 §.

Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida

denne skall vara sjukpenningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess

kännedom kommit, att medlems årsinkomst av förvärvsarbete undergått

ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela

det beslut, som därav påkallas.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom, som i 21 §

avses, må han icke uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt

till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

14

§.

Blir den som är medlem i en sjukkassa mantalsskriven inom annan kas­

sas verksamhetsområde, anses han därigenom från och med ingången av

det kalenderår mantalsskrivningen avser utträda ur den förra kassan och

ingå såsom medlem i den senare.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där

medlem i sjukkassa i annat fall än där sägs till följd av ändrad bosättning

skall för visst kalenderår tillhöra annan sjukkassa än den vari han före­

gående år varit medlem. I dylikt fall åligger det medlemmen att till den

nya kassan utan dröjsmål göra anmälan om flyttningen.

I fall, som i denna paragraf avses, skall vad den sjukkassa, från vilken

medlemmen utträder, bestämt angående dennes sjukpenningförsäkring gälla

intill dess annat föreskrivits.

Sjukvårdsförsäkringen.

15 §.

Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning

för utgifter för läkarvård och i samband därmed företagna resor ävensom,

där han för sjukdom intagits å sjukvårdsanstalt, för resan dit och åter.

16 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt

läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller,

då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa

skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter

för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg,

som erfordras för utfående av sjukpenning.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen

röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så

ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres

av därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdomsfall utan fog sökt mer

än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behöv­

ligt, utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först råd­

frågade läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har för­

säkrad, oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillstån­

det kunnat besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annor­

7

städes, må ersättningen nedsättas till belopp, som av sjukkassan skulle hava

utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning enligt 17 § för det

fall att den försäkrade besökt läkaren.

17 §•

Är försäkrad enligt 16 § berättigad till ersättning för utgifter för läkar­

vård, skall ersättning utgå jämväl för utgifterna för resor till och från

läkaren, dock endast safrand resekostnaden överstiger tre kronor för varje

läkarbesök. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden, om försäkrad

efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre fjärde­

delar av den överskjutande kostnaden, dock må högre belopp ej utgivas än

som skulle hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade vistas.

Ersättning, som i första stycket avses, utgår endast där resan föranletts

huvudsakligen av behovet av läkarvård samt den försäkrade skriftligen be­

tygar att så är fallet. I fråga om rätten lill sådan ersättning skall vidare gälla

a) att ersättning må beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekom­

mande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas;

b) att ersättning ej må utgivas, om med hänsyn till resans längd samt

den sjukes vanor och tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat

eller färdats på annat dylikt sätt, som icke krävt särskild kostnad;

c) att för resa med annan automobil än ambulansbil eller sådan bil, som

gar i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven far­

kost, som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas enligt av Ko­

nungen fastställd taxa;

d) att ersättning för återresa må utgivas högst för resa till den plats, var­

ifrån resan till läkaren företogs, eller till den sjukes bostad, dock att ersätt­

ning för återresa till bostaden ej må beräknas för den del av färdsträckan,

varmed denna med mer än en mil överstiger färdsträckan vid resan till

läkaren;

e) att ersättning ej må utgivas för resa utom riket.

Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer

honom till läkaren, skall jämväl följeslagarens resa ersättas enligt ovan an­

givna grunder; ersättningen skall därvid beräknas å den sammanlagda rese­

kostnaden för den sjuke och hans följeslagare.

18 §.

Utgifter för försäkrads resa för intagning ä sjukvårdsanstalt ersättas högst

med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna sjuk­

hus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hem-

ortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

vårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst med belopp, som mot­

svarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjuklius, där erforderlig vard

kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsanstalten ersättas endast i

den mån de överstiga tre kronor. Ersättning för återresa utgår icke, om

behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad vistats utom det

län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning därav intagits å sjuk­

vårdsanstalt belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa må ej beräk­

nas högre än för resa från sjukvårdsanstalten till den försäkrades bostad.

Vid beräkning av ersättning, som i denna paragraf avses, skall vad i 17 §

andra stycket a), b), c) och e) är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer

honom vid intagning å sjukvårdsanstalt eller vid återresa därifrån eller att

vårdare därvid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens resa

eller kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan i denna

paragraf är stadgat, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda kost­

naden för den försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt att er­

sättning för följeslagares resekostnad varje gång högst må utgivas efter

kostnaden för tur- och returresa.

19 §.

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller

på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemed­

lade personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen för­

ordna, att den efter grunder som av Konungen fastställas skall vara be­

rättigad att av vederbörande allmänna sjukkassa erhålla ersättning för kost­

nad för läkarvård, som sålunda bereus försäkrad. Sadan ersättning ma i

varje särskilt fall utgivas allenast i den man ersättning i anledning av var­

dén ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som skolat

utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad som ovan i 16—18 §§ avses, äger han hos den

sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för kostnaden

enligt bestämmelserna i denna lag; dock må ersättning utgå högst med be­

lopp, som skulle hava utgivits, därest kostnaden uppkommit vid den sjukes

vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde.

20

§.

Om ersättning för sjukvård utom riket skola gälla de föreskrifter Ko­

nungen meddelar.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Äro båda makarna sjukpenningförsäkrade medlemmar, utgår maketillägg

allenast till mannens sjukpenning, såframt ej sjukkassan efter framställning

av makarna medgivit att maketillägg i stället skall utgivas till hustruns

sjukpenning. Beträffande sådant medgivande skall vad i 8 § andra stycket

är stadgat om där omförmält medgivande äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn,

vilka äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall för

varje sådant barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med 50 öre för dag.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad medlem har annat barn, som

icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt, såframt medlemmen

är underhållsskyldig beträffande barnet och på sätt tillsynsmyndigheten

föreskrivit styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg må dock

ej utgivas för barn, som är att anse som familjemedlem till make med vilken

medlemmen sammanlever. Ej heller må barntillägg utgå för tid, beträffande

vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära barntillägg för barnet.

Till hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem,

utgår barntillägg till sjukpenningen med en krona för dag, såframt i hem­

met finnes minst ett barn under tio år som också är att anse såsom familje­

medlem.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad vårdas å sjukvårdsanstalt, skall i stället

för sjukpenning utgivas hempenning.

Hempenning utgör två kronor om dagen för sjukpenningförsäkrad med­

lem, vars sjukpenning är tre kronor 50 öre, samt en krona om dagen för

annan sjukpenningförsäkrad. Å hempenning skola utgivas maketillägg och

barntillägg enligt 23 och 24 §§.

I övrigt skall vad i denna lag sägs örn sjukpenning gälla även hempenning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdoms­

fall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej hel­

ler för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där

det ej är uppenbart att hinder mött för sådan anmälan.

Karenstid tillämpas ej när sjukdomsfall inträffar inom nittio dagar efter

den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

27 §.

Sjukpenning utgår vid varje sammanhängande sjukliglietstillstånd för

högst sjuhundratrettio dagar; dock må försäkrad för tid efter utgången av

den månad, varunder han fyllt sextiosju år, vid varje sammanhängande

sjuklighetstillstånd uppbära sjukpenning för högst nittio dagar.

12

30 §.

Har vid arbetstagares sjukdom arbetsgivaren på grund av lag eller för­

fattning, utfärdad av Konungen, utgivit lön till arbetstagaren, äger arbets­

givaren i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren till­

kommande sjukpenning jämte make- och barntillägg, i den mån nämnda

sjukhjälp icke överstiger den utbetalda lönen.

Utgöres lön helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas

efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna inskränkningar i rätten till

sjukhjälp.

31 §.

Framställning örn sjukhjälp skall göras, beträffande sjukpenning inom

sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga om annan sjuk­

hjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit det belopp, varför

ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det sjuk­

kassan meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning av sjukhjälpen

vägras.

32 §.

Sjukhjälp enligt denna lag utgives ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är

berättigad till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

eller i anslutning till nämnda lag meddelade bestämmelser örn tillämpning

av densamma å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, lagen

om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förordningen den 24 mars 1938

(nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl., förordningen samma dag (nr 103) om sådan ersättning åt fångar

m. fl., lagen örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande perso­

ner, förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel

i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

eller ock enligt gällande föreskrifter om ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänstgöring, hemvärnstjänstgöring, tjänstgö­

ring i civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt.

33 §.

Sjukhjälp utgår ej för sjukdom, som försäkrad avsiktligt ådragit sig.

34 §.

Familjemedlem till sådan medlem i sjukkassa, som ej är svensk med­

borgare, äger rätt till sjukhjälp, allenast såframt familjemedlemmen vistas

här i riket.

39 §.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna stadgas i upp-

bördsförordningen.

40 §.

Allmän sjukkassa äger i den ordning Konungen bestämmer av statsverket

uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som debiterats för

kassans räkning.

I avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som komma att debiteras för

visst kalenderår, äger allmän sjukkassa av statsverket erhålla förskott enligt

de föreskrifter Konungen utfärdar.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Statsbidrag.

41 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag i

form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i den ordning Konungen

bestämmer.

42 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår med nedan angivna procentuella andel av de ut­

gifter under kalenderåret, som skola stanna å den allmänna sjukkassan,

nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare ..

50 procent;

b) försäkrads resa för intagning å och återresa från sjuk­

vårdsanstalt .......................................................................................... 50 procent;

c) sjukpenning................................................................................. 50 procent;

d) make- och barntillägg ............................................................... 100 procent.

Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn

till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkomma för

ändamål, som i första stycket a) och b) sägs, bidraget för utgifter till dylika

ändamål skall utgå med mer än femtio procent av de utgifter, som skola

stanna å kassan, dock med högst sjuttio procent av desamma.

43 §.

Medlemsbidrag utgår för envar, som vid utgången av kalenderåret är sjuk-

kassemedlem, med följande belopp, nämligen

a) i Stockholm, Göteborg och Malmö ........................ 3 kronor;

b) i övriga städer som utgöra särskilda centralsjuk-

kasseområden ............................................................................... 3 kronor 50 öre;

c) annorstädes

i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Väster­

norrlands län ............................................................................... 4 kronor 50 öre;

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län . . 5 kronor;

i riket i övrigt .............................................................. 4 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

15

Konungen äger medgiva att, där särskilda svårigheter med avseende å

sjukkontrollen eller förvaltningen i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende

medlemmar tillhörande viss eller vissa lokalsjukkassor skall utgå med högre

belopp än i första stycket angivits, dock med högst sex kronor.

Medlemsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjuk­

kassa och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till för­

hållandena prövas skäligt.

44 §.

Avgiftslindringsbidrag utgår med sex kronor för varje medlem, som vid

kalenderårets utgång är sjukpenningförsäkrad, och med två kronor för varje

medlem, som vid nämnda tidpunkt är enbart sjukvårdsförsäkrad.

Avgiftslindringsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan cen­

tralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn

till förhållandena prövas skäligt.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

45 §.

Försäkrad är skyldig alt så snart ske kan och senast inom fjorton dagar

till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,

som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Jämväl i övrigt åligger det försäkrad att, i enlighet med de föreskrifter

som meddelas av Konungen eller, efter Konungens bestämmande, av tillsyns­

myndigheten, till sjukkassan lämna de uppgifter, som äro av betydelse vid

tillämpningen av denna lag.

46 §.

Arbetsgivare är pliktig att på begäran av allmän sjukkassa lämna de upp­

gifter angående hos honom anställdas avlönings- och andra anställnings­

förhållanden, som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag. Den

som underlåter att fullgöra vad sålunda åligger honom straffes med böter,

högst etthundra kronor. Böterna tillfalla kronan.

Den som har att verkställa debitering av statlig inkomst- och förmögen­

hetsskatt är skyldig att på begäran av allmän sjukkassa lämna kassan de

uPP8*fter ur inkomstlängden, vilka kunna erfordras för beräkning av för-

säkrads årsinkomst av förvärvsarbete.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Jämväl annan statlig eller kommunal myndighet än i andra stycket sägs

ävensom försäkringsbolag, understödsförening eller annan försäkringsin-

rättning eller stiftelse för välgörande ändamål skall, i den mån hinder där­

emot ej möter enligt lag eller författning, på begäran av allmän sjukkassa

lämna denna de upplysningar rörande viss försäkrad, vilka äro av betydelse

vid tillämpningen av denna lag och som ej kunna erhållas från social­

register.

Om frivillig försäkring.

47 §.

Medlem i allmän sjukkassa äger i enlighet med vad nedan sägs genom

frivilliga avgifter försäkra sig hos den centralsjukkassa han tillhör för er­

hållande av tillägg till den sjukhjälp, som utgives på grund av den obliga­

toriska sjukförsäkringen.

Sådan frivillig försäkring må meddelas endast under förutsättning att

medlemmen ej fyllt femtiofem år och har god hälsa; dock skall vad nu

sagts icke gälla där medlem, som är frivilligt försäkrad i en kassa, enligt

14 eller 104 § övergår till annan kassa.

Försäkring, som i denna paragraf sägs, må av medlemmen när som helst

uppsägas.

48 §.

Bidrag till försäkrads sjukvård utöver vad som omfattas av den obligato­

riska sjukvårdsförsäkringen må ej avse annat än sjukgymnastik eller eljest

behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed

jämförlig behandling.

Förmån, som i första stycket sägs, må beredas endast av centralsjuk­

kassa, som därtill erhållit medgivande av tillsynsmyndigheten, och i enlig­

het med de närmare föreskrifter, som meddelas av tillsynsmyndigheten.

Försäkring, som i denna paragraf avses, må omfatta även familjemedlem

till sjukkassemedlem; och skall därvid vad i 47 § andra stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

49 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger genom frivillig försäkring erhålla till-

lägg till sjukpenningen å en krona 50 öre, tre kronor eller fyra kronor 50

öre för dag. Ej må dock någon vara frivilligt försäkrad så, att sjukpenning­

tillägget tillsammans med de förmåner den försäkrade äger uppbära enligt

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen och den lön eller ersättning, var­

till han eljest må vara berättigad under sjukdom, för dag räknat uppgår till

högre belopp än en trehundrasextiondel av hans årsinkomst av förvärvs-

. arbete.

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av till­

synsmyndigheten.

53 §.

• Till centralsjukkassa utgår statsbidrag för den frivilliga sjukpenningför­

säkringen med tjugu procent av vad kassan under kalenderåret på grund

av nämnda försäkring utgivit i sjukhjälp.

Statsbidrag utbetalas i den ordning Konungen bestämmer.

54 §.

Beträffande den frivilliga försäkringen skall i övrigt vad i 8, 10, 21, 22,

26, 27, 29, 31—33, 45 och 46 §§ stadgas i tillämpliga delar lända till efter­

rättelse.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Om allmänna sjukkassor.

Organisation och verksamhet.

55 §.

Allmän sjukkassas firma skall innehålla beteckning, som anknyter till

kassans verksamhetsområde. Centralsjukkassas firma skall därjämte inne­

hålla orden »allmän» och »centralsjukkassa». Lokalsjukkassas firma skall

innehålla orden »allmän» och »sjukkassa».

I allmän sjukkassas firma må ej intagas något av orden »bolag», »bank»,

»ömsesidig» eller »försäkring». Lokalsjukkassas firma må ej heller inne­

hålla ordet »central».

Firman skall tydligt skilja sig från annan allmän sjukkassas firma.

Ej må annan än allmän sjukkassa i sin firma eller eljest vid beteckning

av rörelsen använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något av orden

»allmän» eller »central». Annan än allmän sjukkassa må ej heller eljest i

firman intaga något, varigenom kan givas sken av att firman innehaves av

allmän sjukkassa.

56 §.

För allmän sjukkassa skola finnas stadgar avfattade enligt formulär, fast­

ställt av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den ort, där kassans styrelse skall hava sitt säte;

4) huru kassans värde- och övriga säkerhetshandlingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av sjukhjälp;

6) antalet ombud, som i 61 § avses, samt, där så erfordras, grunderna för

utseendet av sådana ombud;

19

7) det sätt, varpa kallelse till ombuds val och ombudsmöte skall ske och

andra meddelanden skola bringas till medlemmarnas eller ombudens känne­

dom, ävensom den tid före ombudsval och ombudsmöte, då föreskrivna kal­

lelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

8) antalet styrelseledamöter.

I stadgar för centralsjukkassa skall härjämte angivas ordningen för in­

betalning av avgifter för den frivilliga försäkringen.

Utöver vad ovan sägs må bestämmelser ej intagas i stadgarna, såvida ej

tillsynsmyndigheten för särskilt fall så medgiver.

Allmän sjukkassas stadgar skola vara fastställda och registrerade av till­

synsmyndigheten. Beslut om ändring av stadgarna må ej gå i verkställighet,

innan ändringen blivit fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

57 §.

För allmän sjukkassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar.

Utan tillsynsmyndighetens medgivande må allmän sjukkassa ej upptaga,

övertaga eller ikläda sig ansvar för lån, ej heller åtaga sig annan förplik­

telse, såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

58 §.

Allmän sjukkassa ma ej bedriva annan verksamhet än som föreskrives

eller medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän sjukkassa pliktig att inom

sitt verksamhetsområde jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar

biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller under-

stödsverksamhet ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter. För

sitt biträde vid omförmälda försäkrings- eller understödsverksamhet må

kassan, där det finnes pakallat till följd av den kassan sålunda anförtrodda

verksamhetens omfattning, erhålla ersättning enligt de grunder Konungen

bestämmer.

Allmän sjukkassa skall, i den mån så kan ske, till myndighet, som hand­

har folkpensionering, olycksfallsförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring, av­

giva de yttranden och lämna det biträde i övrigt, som påkallas av myndig­

heten. I övrigt skall kassa tillhandagå statlig eller kommunal myndighet,

försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i

den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande

olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan.

59 §.

Det åligger allmän sjukkassa att enligt bestämmelser, som utfärdas av till­

synsmyndigheten, för annan sådan kassas räkning utgiva sjukhjälp och ut­

öva sjukkontroll. Även i övrigt skola kassorna genom samarbete underlätta

tillämpningen av denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

60 §.

Allmän sjukkassas angelägenheter handhavas i enlighet med vad i denna

lag är stadgat av ombudsmöte och kassans styrelse.

Ombudsmöte.

61 §.

Ombud till ombudsmöte väljas i lokalsjukkassa av den eller de kommu­

ner, inom vilkas områden kassan har sin verksamhet, i centralsjukkassa,

vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av staden samt i annan

centralsjukkassa å ombudsmöten i de till kassan anslutna lokalsjukkassorna.

Antalet ombud skall vara minst femton. Består lokalsjukkassas verksam­

hetsområde av flera kommuner, skall det antal ombud, som varje kommun

har att utse, med hänsyn till kommunens invånarantal bestämmas i kassans

stadgar.

Ombud skall vara svensk medborgare och myndig samt medlem i kassan

eller familjemedlem till sådan medlem.

Val av ombud skall avse två kalenderår, räknade från och med året näst

efter det, då valet sker.

Beträffande ombudsval i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde ej

utgöres enbart av stad, äger ombudsmöte eller efter dess bemyndigande kas­

sans styrelse fastställa de föreskrifter, vilka erfordras utöver bestämmelserna

i denna lag och kassans stadgar.

62 §.

Ombud må ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom

och den allmänna sjukkassan. Ej heller må han deltaga i behandling av

fråga örn avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett

väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stad­

gats skall äga motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan

talan mot honom eller tredje man. Ombud, som tillika är styrelseledamot,

må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken

han är ansvarig, eller i val av revisor.

63 §.

Till ombud må arvode ej utgivas; men resekostnad må, där ombudsmötet

så bestämmer, ersättas efter billigaste färdsätt. I centralsjukkassa må där­

jämte utgivas dagtraktamente enligt de grunder, som fastställas av ombuds­

mötet, dock högst med vad som utgår till landstingsman vid tjänstgöring å

landstingsmöte.

64 §.

Före den 1 juli varje år skall hållas ordinarie ombudsmöte, vid vilket sty­

relsens förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse framläggas. Å detta

möte skola följande ärenden företagas till avgörande:

a) frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid reviso­

rernas berättelse omfattar;

b) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem;

c) inom lokalsjukkassa, val av ombud i centralsjukkassan.

Frågan om ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till avgörande

vid nytt ombudsmöte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

21

65 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa äger, när den finner lämpligt, kalla om­

buden till extra ombudsmöte. Enahanda rätt tillkommer tillsynsmyndigheten.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med

angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra ombudsmöte

att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.

Har sådan påfordran skett, skola revisorerna ofördröjligen underrätta till­

synsmyndigheten därom. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka reviso­

rernas påfordran, äga revisorerna själva utlysa ombudsmöte. Äro icke samt-

liga revisorer ense örn ombudsmötes utlysande, gäller den mening, varom

de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra

ombudsmöte ej böra hållas.

Extra ombudsmöte skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet

ändamål skriftligen påfordras av minst en tredjedel av samtliga ombud.

66

§.

Ombudsmöte tillkommer, utöver vad i 64 § sägs,

a) att fastställa den allmänna sjukkassans förvaltningsstat för nästföl­

jande kalenderår;

b) att besluta angående överlåtelse av fast egendom eller belastande av

sådan egendom med inteckning för gäld;

c) att besluta angående ändring av kassans stadgar;

d) att avgiva yttranden i frågor, som av kassans styrelse eller tillsyns-

myndigheten hänskjutas till ombudsmöte.

67 §.

Å ombudsmöte må ärende, som ej blivit angivet i kallelsen till mötet, icke

företagas till avgörande, örn det ej enligt 64 § skall förekomma å mötet eller

omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras eller av tillsyns­

myndigheten hänskjutits till ombudsmötet.

Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å ombudsmöte, bli­

vit ombuden särskilt meddelade på sätt och å tid före mötet, som i stad­

garna angives beträffande kallelse till ombudsmöte, skall anses, som örn

ärendena varit upptagna i kallelsen till mötet.

önskar lokalsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling å om­

budsmöte i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten,

22

eller önskar ombud i lokalsjukkassa eller i centralsjukkassa, vars verksam­

hetsområde utgöres enbart av stad, att ärende skall upptagas till behandling

å ombudsmöte i kassan, skall lokalsjukkassan eller ombudet skriftligen an­

mäla detta till styrelsens ordförande, vilken, därest anmälningen inkommit

inom erforderlig tid före mötet samt ärendet är av beskaffenhet att kunna

företagas av sådant möte, har att tillse, att detsamma i kallelsen till mötet

uppföres bland överläggningsämnena.

De ärenden, som företagas till avgörande av ombudsmöte, skola, där ej

fråga är örn val, förut vara vederbörligen beredda av den allmänna sjuk­

kassans styrelse. Val må beredas av därför särskilt utsedda ombud. Vad nu

sagts örn val gäller även ärende, som av tillsynsmyndigheten hänskjutits till

ombudsmötet.

68

§.

Varje ombud äger en röst. Ombud må ej låta rösträtten utövas av annan.

Ombudsmöte är beslutfört, då mer än halva antalet ombud är närva­

rande. Begäres omröstning, skall sådan verkställas och utom vid val ske

öppet. Såsom mötets beslut gäller den mening, örn vilken de flesta röstande

förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning.

Vid ombudsmöte skall utses ordförande att leda förhandlingarna. Under

dennes överinseende skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som

skall till riktigheten vitsordas av två i mötet deltagande ombud. Senast fyra

veckor efter mötet skall protokollet vara tillgängligt för den allmänna sjuk­

kassans medlemmar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Styrelse och firmateckning.

69 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa tillkommer att besluta i kassans ange­

lägenheter, i den mån de ej skola handhavas av ombudsmöte eller i särskilt

föreskriven ordning.

Styrelse för centralsjukkassa skall bestå av minst sju och högst nio leda­

möter. För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten

för honom utses av tillsynsmyndigheten, en ledamot och suppleanten för

honom av medicinalstyrelsen samt en ledamot och suppleanten för honom

av landstinget eller, där fråga är om centralsjukkassa, vars verksamhets­

område utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Hava två landstings­

områden förenats till ett centralsjukkasseomrade, skall vartdera landstinget

utse en ledamot och suppleanten för honom; utgöres centralsjukkasseomrade

av landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, utses en ledamot

och suppleanten för honom av landstinget samt en ledamot och suppleanten

för honom av stadsfullmäktige. Övriga styrelseledamöter och suppleanter

väljas å ombudsmöte.

tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten

eller tredje man.

Minst sex veckor före det ordinarie ombudsmötet skall styrelsen till revi­

sorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberät­

telse för det senast förflutna året.

Styrelsen skall varje kalenderår upprätta förslag till förvaltningsstat för

nästföljande år. Förslaget skall hållas tillgängligt för medlemmarna minst

två veckor före det ombudsmöte, å vilket förslaget skall behandlas.

73 §.

Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den

allmänna sjukkassan att teckna kassans firma (firmatecknare) samt upp­

draga åt styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens

vägnar fatta beslut i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande

vilka så lämpligen kan ske.

Styrelsen äger handla å kassans vägnar i förhållande till tredje man samt

företräda kassan inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörig­

het tillkommer firmatecknare. Inskränkning i befogenhet som nu sagts är,

i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje

man, med mindre han ägt eller bort äga kännedom örn inskränkningen. Be­

stämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej registreras.

Har styrelsen bestämt, att rätten till firmateckning må av firmatecknare

utövas allenast i förening med annan, skall det lända till efterrättelse.

74 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för allmän sjukkassa, bör undertecknas

med kassans firma. Vid firmateckning skola de som teckna firman även

underskriva sina namn. Har handlingen ej undertecknats med kassans

firma och framgår ej av dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar,

svara de, som underskrivit handlingen, för vad genom denna må hava slu­

tits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet

skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid hand­

lingens tillkomst framgick, att den utfärdades för kassan, samt den till vilken

handlingen ställts av kassan erhåller behörigen undertecknat godkännande

av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts

eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

75 §.

Angående behörighet att för allmän sjukkassas räkning mottaga delgiv­

ning i rättegång är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant av­

seende gäller äga motsvarande tillämpning, då annat meddelande skall del­

givas kassan.

Vill styrelsen väcka talan mot kassan, skall styrelsen utlysa ombudsmöte

för val av ställföreträdare att föra kassans talan i tvisten. Stämning skall

anses delgiven, då den blivit föredragen å mötet.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

25

76 §.

Styrelsen och firmatecknare i allmän sjukkassa skola i sin förvaltning av

kassans angelägenheter ställa sig till efterrättelse denna lag och andra för

kassans verksamhet gällande författningar samt kassans stadgar, så ock de

föreskrifter, som av ombudsmöte eller, såvitt rör firmatecknare, av styrelsen

meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller annan författning.

77 §.

Vad i denna lag finnes stadgat angående styrelseledamot skall i tillämp­

liga delar gälla beträffande suppleant.

Har suppleant företrätt allmän sjukkassa, är den omständigheten, att

förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan ver­

kan mot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

Räkenskaper, fonder och revision.

78 §.

I avseende å förandet av allmän sjukkassas räkenskaper må särskilda

förskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten att gälla utöver dem, som kas­

san jämlikt bokföringslagen har att iakttaga. Lokalsjukkassa har härjämte

att i fråga örn bokföring och kassarörelse följa de anvisningar, som lämnas

av centralsjukkassan.

Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår samt vara verkställd inom

lokalsjukkassa före utgången av nästföljande februari månad och inom

centralsjukkassa före utgången av nästföljande april månad.

Särskilda räkenskaper skola hållas för den obligatoriska försäkringen och

för den frivilliga försäkringen.

79 §.

Då bokslut är uppgjort för centralsjukkassa, skall till särskilda fonder

avsättas

a) vad av kassans inkomster från den obligatoriska försäkringen ej åtgått

för löpande utgifter under det år bokslutet avser (fonden för den obligato­

riska försäkringen );

b) vad av inkomsterna från den frivilliga försäkringen ej åtgått för lö­

pande utgifter under nämnda tid (fonden för den frivilliga försäkringen).

Vardera fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den

mån beträffande vederbörande försäkring inkomsterna ej förslå till täc­

kande av löpande utgifter.

Tillgångar motsvarande ifrågavarande fonder skola redovisas

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stads-

hypotekskassas obligationer;

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, postverket, svenskt bank­

aktiebolag, svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garante­

rade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande er­

hållit Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning

uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än in­

dustrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, allt inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruks­

fastighet icke må inräknas värdet av växande skog, dock att i varje fall

åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas,

vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning

försett brandförsäkringsbolag inom riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans

verksamhet; och skall i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad

vid 5) stadgas.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må centralsjukkassa med tillsyns­

myndighetens medgivande såsom tillgång i fonderna redovisa lån till lokal­

sjukkassa, så ock värdet av inventarier, som anskaffats för centralsjukkas­

sans verksamhet, under förutsättning dock att nedskrivning av sagda värde

sker med minst en tiondel varje år.

80 §.

Då bokslut är uppgjort för lokalsjukkassa, skall vad av kassans inkomster

ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till fond.

Beträffande denna fond skall vad i 79 § andra och tredje styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning.

81 §.

Styrelsens förvaltning och den allmänna sjukkassans räkenskaper skola

granskas av revisorer.

Årligen skola utses inom centralsjukkassa tre och inom lokalsjukkassa

två revisorer samt lika många suppleanter för dem. Inom centralsjukkassa

utses en revisor och en suppleant av tillsynsmyndigheten samt övriga revi­

sorer och suppleanter av ombudsmöte. Inom lokalsjukkassa utses en revisor

och en suppleant av styrelsen för centralsjukkassan samt den andre revi­

sorn och suppleanten av ombudsmöte i lokalsjukkassan.

Revisors uppdrag utgår ej före det ordinarie ombudsmöte, vid vilket revi­

sorernas berättelse framlägges. Revisor må skiljas från uppdraget genom

beslut av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i eko­

nomiska förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras

för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelse­

ledamots tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Verkställande tjänstemans avlönings- och pensionsförmåner skola på för­

slag av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

85 §.

Annan befattningshavare hos allmän sjukkassa än verkställande tjänste­

man tillsättes och entledigas av kassans styrelse. Förtroendeläkare, som i

90 § sägs, skall dock efter centralsjukkassas hörande tillsättas och entledi­

gas av medicinalstyrelsen. Kassan är beträffande avlönings- och andra an­

ställningsvillkor för sådan läkare pliktig ställa sig till efterrättelse de anvis­

ningar, som på förslag av medicinalstyrelsen meddelas av tillsynsmyndig­

heten.

Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa.

86

§.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av ersättning enligt den obliga­

toriska sjukvårdsförsäkringen. Av utgifterna härför äger kassan att från

vederbörande centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar eller, i fråga om sjuk­

vårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, hela beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningförsäk­

ringen ansvarar lokalsjukkassa för de nittio första sjukhjälpsdagarna vid

varje sammanhängande sjuklighetstillstånd samt centralsjukkassa för tiden

därefter.

87 §.

Lokalsjukkassa har att på begäran av den centralsjukkassa, vartill den

är ansluten, utöva nödig sjukkontroll och att för centralsjukkassans räk­

ning utbetala sjukhjälp.

I fråga örn den frivilliga försäkringen har lokalsjukkassa därutöver att

enligt centralsjukkassans bestämmande för dess räkning meddela sådan för­

säkring samt att handhava uppbörden av avgifterna för densamma.

88

§.

Centralsjukkassa är pliktig att enligt de närmare bestämmelser, som ut­

färdas av tillsynsmyndigheten, utan ersättning biträda ansluten lokalsjuk­

kassa vid dennas bokförings- och statistikarbete samt jämväl i övrigt bistå

lokalsjukkassan i dennas arbete.

Utan särskilt bemyndigande äger centralsjukkassa granska ansluten lokal­

sjukkassas räkenskaper och övriga handlingar samt inventera dess medel

och värdehandlingar. Sådan granskning och inventering skall verkställas

minst en gång årligen.

Representant för centralsjukkassa äger närvara vid ombudsmöten och sty­

relsesammanträden i ansluten lokalsjukkassa.

93 §.

Vid registrering av allmän sjukkassa skall tillsynsmyndigheten låta i re­

gistret införa

1) dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt säte;

4) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam

eller i förening med annan, är berättigad att teckna kassans firma, dennes

fullständiga namn och hemvist;

5) av vilka och huru kassans firma skall tecknas, där den ej tecknas alle­

nast av styrelsen.

Det ena av de till tillsynsmyndigheten ingivna exemplaren av stadgarna

skall förses med bevis om antagandet till allmän sjukkassa och registre­

ringen samt återställas till sökanden.

94 §.

Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning skett i registret, skall,

där registrering beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Samma

lag gäller, där åt administratörer på sätt i 99 § sägs uppdragits att handhava

allmän sjukkassas angelägenheter eller sådant uppdrag upphört.

Registreras ändring i allmän sjukkassas stadgar, skall ena exemplaret av

det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, återställas till sökan­

den, försett med bevis örn registreringen.

95 §.

Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskilt för varje

allmän sjukkassa, förvaras såsom bilagor till registret.

96 §.

Mot den som inhämtat kännedom örn vad registret beträffande visst för­

hållande innehåller å den tid, varom fråga är, kan ändring i samma för­

hållande ej åberopas med laga verkan, med mindre han visas hava ägt vet­

skap örn ändringen.

97 §.

Det åligger allmän sjukkassas styrelse att varje år före utgången av juli

månad till tillsynsmyndigheten ingiva styrkt avskrift av styrelsens och revi­

sorernas berättelser angående föregående räkenskapsår samt av protokoll,

upptagande de beslut, som ombudsmötet fattat i anledning av nämnda be­

rättelser.

Centralsjukkassas styrelse har att inom tid som i första stycket sägs till

tillsynsmyndigheten ingiva i enlighet med fastställt formulär upprättad sta­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

32

100

§.

Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens organisation samt örn sjuk-

kasseregistrets förande och tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt med­

delas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Besvär m. m.

101 §.

Över allmän sjukkassas beslut i ärende angående försäkring enligt denna

lag må klagan föras hos tillsynsmyndigheten genom besvär, vilka skola in­

lämnas till kassan eller dit insändas med posten. Besvären skola hava kom­

mit kassan tillhanda senast inom en månad efter det klaganden erhållit

kännedom örn beslutet. Kassan har att inom två veckor därefter med eget

yttrande översända besvären till tillsynsmyndigheten. Den omständigheten,

att besvären av klaganden ingivits eller insänts direkt till tillsynsmyndig­

heten, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de

inkommit till tillsynsmyndigheten före utgången av den stadgade besvärs-

tiden. I sådant fall skall tillsynsmyndigheten omedelbart överlämna besvä­

ren till kassan för behandling som ovan sagts.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att klagan icke forts, till prövning upp­

taga ärende som i första stycket avses.

102

§.

Uppstår tvist mellan allmänna sjukkassor angående tolkning eller tillämp­

ning av denna lag, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna avgöras

av tillsynsmyndigheten.

103 §.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom i 101 och 102 §§ förmä-

les, må talan fullföljas allenast såframt tillsynsmyndigheten lämnat tillstånd

därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där någon av dem som inom tillsyns­

myndigheten deltagit i behandlingen av ärendet uttalat avvikande mening,

så ock där tillsynsmyndigheten finner utgången av ärendet vara av synner­

lig betydelse för part. Klagan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola

inlämnas eller insändas med posten till socialdepartementet. Besvären skola

hava inkommit till departementet senast inom en manad efter det klagan­

den erhållit del av tillsynsmyndighetens beslut.

Utan hinder av anförda besvär skall tillsynsmyndighetens beslut i fråga,

som i 101 och 102 §§ avses, gå i verkställighet, där ej tillsynsmyndigheten

annorlunda förordnar.

Fråga, som i 101 och 102 §§ åsyftas, må ej prövas i annan ordning än

bär ovan sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

33

Särskilda bestämmelser.

104 §.

Minskas allmän sjukkassas verksamhetsområde, skall till den kassa, var­

till medlemmar på grund härav överföras, av den förra kassans fondmedel

utbetalas behörig andel, beräknad efter grunder som fastställas av tillsyns­

myndigheten.

Allmän sjukkassa skall, därest Konungen så förordnar, helt eller delvis

överlåta sin rörelse och sina tillgångar å annat försäkringsorgan. överlåtes

rörelsen helt, skall kassan gå i likvidation. I annan ordning må beslut om

överlåtelse av kassas rörelse eller dess trädande i likvidation ej fattas.

I fråga om allmän sjukkassas likvidation och upplösning skall i övrigt

i tillämpliga delar gälla vad i sådant avseende finnes föreskrivet i lagen om

understödsföreningar, därvid dock skall iakttagas att i nämnda lag beträf­

fande likvidator förekommande hänvisning till stadgande angående styrelse

eller styrelseledamot skall avse bestämmelse härom i denna lag.

105 §.

Fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, må ej för gäld

tagas i mät.

Ej heller må rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade är berät­

tigad att lyfta sjukhjälpen.

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att

fullgöra stadgad anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat, att sjuk­

hjälp till honom eller hans familjemedlem obehörigen utgått eller utgått

med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt

belopp uppburit sjukhjälp, och har han skäligen bort inse detta, skall åter­

betalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning

är att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

I fall, som i denna paragraf avses, må i avräkning å vad för mycket ut­

gått innehållas skäligt belopp av försäkrad tillkommande sjukhjälp, som

därefter förfaller. Har försäkrad, till vilken sjukhjälp felaktigt utbetalats,

övergått till annan sjukkassa, må sådan avräkning ske även å den sjuk-

hjälp, vartill han ina vara berättigad från nämnda kassa.

107 §.

Allmän sjukkassa äger ej av den som framkallat sjukdom hos annan

eller eljest i anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till

försäkrad återkräva sina utgifter för utgiven sjukhjälp.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Är någon på grund av vållande eller eljest pliktig att till försäkrad gälda

skadestånd i anledning av sjukdomsfall, skall från skadeståndet avräknas

vad den försäkrade på grund av den obligatoriska försäkringen uppburit

eller ägt uppbära från allmän sjukkassa.

108 §.

Styrelseledamot, verkställande tjänsteman eller revisor i allmän sjukkassa,

som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet till­

skyndat kassan skada, är pliktig att till kassan utgiva ersättning för skadan.

Äro flera ersättningsskyldiga, skola de svara för ersättningen en för alla och

alla för en. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter vad

som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes

ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där styrelseledamot eller

annan, som i första stycket avses, genom att överträda denna lag eller före­

skrift, som meddelats med stöd av densamma, eller kassans stadgar uppsåt­

ligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.

109 §.

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos allmän sjukkassa må

ej till obehörig yppa något om enskilds personliga förhållanden, varom

han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap, eller utlämna handling, till

vilken han i sådan egenskap erhållit tillgång.

Den som bryter mot vad i första stycket är stadgat straffes med dags­

böter. Böterna tillfalla kronan.

110

§.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt om til­

lämpning av denna lag å andra dess medborgare som vistas här i riket än

dem å vilka lagen eljest är tillämplig.

Om lagens ikraftträdande m. m.

lil §■

Denna lag skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft

den 1 juli 1950, vid vilken tidpunkt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)

om erkända sjukkassor upphör att gälla.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till stadgande, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

Har för understödsförening registrerats firma, som icke överensstämmer

36

kännes av tillsynsmyndigheten. Sådant beslut må ej sedermera utan till­

synsmyndighetens medgivande upphävas eller ändras. Ansökan om anta­

gande till allmän sjukkassa, som gjorts med stöd av beslutet, är för den

erkända sjukkassan bindande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

114 §.

Söker mer än en förening bliva antagen till centralsjukkassa eller lokal­

sjukkassa för samma område, skall tillsynsmyndigheten, där så finnes lämp­

ligt, söka få till stånd överlåtelse enligt 66 § lagen om understödsföreningar

på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för ända­

målet bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse som

nu sagts ej åvägabringas eller finnes sådan lämpligen ej böra ifrågakomma,

har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening som ma anses lämpligast,

därvid, med beaktande jämväl av vad i 112 § första stycket sägs, hänsyn

särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsanslutning inom verksamhets­

området.

115 §.

Antages erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och skola medlemmar i

kassan enligt denna lag vara försäkrade i annan allmän sjukkassa eller sker

utsträckning av den tid, under vilken i fråga örn medlemmar i kassan an­

nan allmän sjukkassa skall ansvara för utgivandet av sjukpenning, är den

förra kassan pliktig att, i den omfattning och den ordning tillsynsmyndig­

heten bestämmer, till den senare kassan överföra medel, som vid tidpunkten

för antagandet funnos avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande.

Antages ej erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och har dess rörelse

ej överlåtits på sätt i 114 § sägs, skall kassan utan särskilt beslut den 1

juli 1950 träda i likvidation. Sådan kassa är, utan binder av vad därutm-

nan må vara föreskrivet i kassans stadgar, pliktig att, enligt de föreskrif­

ter tillsynsmyndigheten meddelar, till den eller de allmänna sjukkassor, till

vilka medlemmarna skola höra, överföra de medel som vid utgången av

juni 1950 funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

lie §.

För lokalsjukkassa samt centralsjukkassa, vars verksamhetsområde ut­

göres enbart av stad, skola före den 1 mars 19o0 utses ombud föi 1950 och

1951 års ombudsmöten. Lokalsjukkassa skall före den 1 maj 1950 för

samma tid utse ombud i den centralsjukkassa, till vilken den är ansluten.

Vid val av ombud, som nu sagts, skall i stället för vad i 61 § tredje stycket

stadgas om medlem i kassan eller familjemedlem gälla, att ombudet skall

vara mantalsskrivet inom kassans verksamhetsområde.

Möte med ombud, som i första stycket avses, skall hållas i lokalsjukkassa

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

37

före den 1 maj 1950 och i centralsjukkassa före den 1 juni 1950. Å sådant

möte skola utses de styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för dem,

vilka enligt denna lag skola väljas å ombudsmöte.

De som hava att utse övriga styrelseledamöter och revisorer jämte supp­

leanter i allmänna sjukkassor skola göra detta, vad beträffar centralsjuk­

kassa före den 1 maj 1950 och såvitt angår lokalsjukkassa före den 1 juni

1950. Därvid skall beträffande styrelseledamot och suppleant för sådan i

stället för vad i 71 § sägs om medlem i kassan eller familjemedlem gälla,

att ledamoten eller suppleanten är mantalsskriven inom kassans verksam­

hetsområde. Uppgift å de sålunda utsedda skall senast nämnda dagar till­

ställas tillsynsmyndigheten och vederbörande kassa.

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall icke träda i tjänstgöring förrän den 1

juli 1950; dock tillkommer det dessförinnan sådan styrelse i centralsjukkassa

att enligt vad i 116 § tredje stycket stadgas utse de styrelseledamöter, revisorer

och suppleanter för dem i anslutna lokalsjukkassor, vilka enligt denna lag skola

utses av centralsjukkassans styrelse. I övrigt äger intill nämnda tidpunkt

den enligt äldre bestämmelser utsedda styrelsen för förening, som antagits

till allmän sjukkassa, vidtaga sådana åtgärder som erfordras i anledning av

denna lags ikraftträdande.

Övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor.

118

§.

I samband med ikraftträdandet av denna lag skall envar, som vid ut­

gången av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa och som är försäkrings-

pliktig enligt lagen eller för vilken försäkringsplikt förelegat örn han fyllt

sexton år, överföras såsom medlem till den allmänna sjukkassa han skall

tillhöra. Beträffande medlem, som sist sagts, skall ej gälla vad i lagen stad­

gas angående familjemedlem.

Sådan gift kvinna, som i 6 § första stycket avses och som vid utgången

av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa, skall vid lagens ikraftträdande

överföras till vederbörande allmänna sjukkassa såsom familjemedlem.

119 §.

Vid tillämpningen av vad i 6 § andra stycket a) stadgas skall beträffande

medlem i erkänd sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 vårdas å sjuk­

vårdsanstalt, medräknas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraft­

trädande. Den som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkänd sjuk­

kassa skall i intet fall på grund av nämnda stadgande vara undantagen

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

från försäkringsplikt förrän rätten till sjukhjälp enligt de för den erkända

sjukkassan gällande bestämmelserna upphört.

120

§.

Är någon vid utgången av juni 1950 berättigad att uppbära sjukpen­

ning från erkänd sjukkassa, skall följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden skall medräknas tid före den 1 juli

1950, för vilken erkänd sjukkassa utgivit eller haft att utgiva sjukpenning

på grund av samma sjuklighetstillstånd eller tidigare sådant tillstånd,

varmed den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger.

b) Den som enligt 9 § icke må vara sjukpenningförsäkrad äger likväl

uppbära sjukpenning enligt de vid utgången av juni 1950 å honom tillämp­

liga föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 9 § skall vara sjukpenningförsäkrad skola

för det sammanhängande sjuklighetstillstånd varom fråga är gälla de vid

utgången av juni 1950 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna örn rätt

till sjukpenning, i den mån han därigenom blir berättigad till sjukpenning

för längre tid än eljest eller till sjukpenning för viss tid med högre belopp

än som eljest skolat tillkomma honom såsom sjukpenning jämte make- och

barntillägg för den tiden.

Vad ovan under a)—c) sägs skall ock gälla, där den som vid utgången av

juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa och då ej ägde uppbära sjukpen­

ning därefter drabbas av sjukdom, som äger medicinskt samband med sjuk­

dom, för vilken rätt till sjukpenning från erkänd sjukkassa förelegat, dock

ej för fall att den försäkrade, frånsett arbetsoförmåga på grund av kort­

varig och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år före

sista insjuknandet varit fullt arbetsför.

Tillsynsmyndigheten äger meddela särskilda föreskrifter örn beloppet av

de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan

sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas.

121

§.

Sådan medlem i allmän sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 var

medlem i erkänd sjukkassa, må utan hinder av att han ej uppfyller de

i 47 § andra stycket stadgade villkoren erhålla frivillig försäkring, såframt

han före den 1 oktober 1950 gör framställning därom.

Där på grund av före den 1 juli 1950 gjord ansökan frivillig försäkring

beviljas någon, som den 1 april 1950 i erkänd sjukkassa hade försäkring för

mer omfattande sjukhjälp än som tillkommer honom enligt den obliga­

toriska försäkringen, skall väntetid icke tillämpas; dock skall i fall som

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om försäkrad som där avses

efter utgången av juni 1950 drabbas av sjukdom, som äger medicinskt sam­

band med dessförinnan inträffat sjukdomsfall, såvida den försäkrade inom

två år före insjuknandet vid något tillfälle varit arbetsoförmögen på grund

av det tidigare sjukdomsfallet.

T illämpningsf öreskrifter.

125 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för lagens tillämpning,

meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsyns­

myndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

41

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april

1946.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, ministern ^för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, E

rlander

, D

anielson

,

V

ougt

, M

yrdal

, Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående lagstiftning

om allmän sjukförsäkring m. m. samt anför.

Inledning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1937 utsågs

den 3 januari 1938 en kommitté bestående av nio personer för verkställande

av utredning och avgivande av förslag rörande den svenska socialvården.

Denna kommitté, som antog benämningen socialvårdskommittén, har under

de gångna åren avgivit ett flertal betänkanden avseende skilda grenar av den

sociala hjälpverksamheten.

På hösten 1938 upptog socialvårdskommittén frågan örn en reform av sjuk-

lcasseverksamheten till behandling och verkställde därvid till en början —

i syfte att erhålla ett material som kunde utgöra underlag för bedömande av

den statsunderstödda sjukkasseverksamheten, särskilt dess utbredning och

utvecklingstendenser — en statistisk undersökning rörande nyanslutningen

till de erkända sjukkassorna under tiden den 1 januari 1936—30 juni 1938.

över denna undersökning avgav kommittén i september 1940 ett med nr II

betecknat betänkande (SOU 1940:31). Vidare företog kommittén en under­

sökning beträffande de hjälpbehövande, som under viss tidsperiod erhållit

understöd av fattigvårdsstyrelse i hemmet eller i form av vård å länslasarett

eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning. Resultatet av denna undersök­

ning finnes redovisat i kommitténs betänkande nr III (SOU 1941: 29).

I april 1944 avlämnade socialvårdskommittén dels ett med nr VII beteck-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

nät betänkande (SOU 1944: 15) med förslag till lag om allmän sjukförsäk­

ring samt lag om införande av lagen örn allmän sjukförsäkring dels ock ett

betänkande nr VIII (SOU 1944: 16) innehållande kostnadsberäkningar till

nämnda lagförslag. Lagförslagen torde såsom bilaga (Bilaga B) fogas till

statsrådsprotokollet för denna dag. Vid avgivandet av dessa sistnämnda

båda betänkanden bestod kommittén av förre landshövdingen Bernh. Eriks­

son, ordförande, byråchefen E. G. Bexelius, ledamoten av riksdagens andra

kammare, lasarettssysslomannen A. Hagård, t. f. generaldirektören K. J.

Höjer, ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Olivia Nordgren,

stadsfullmäktiges i Malmö ordförande, direktören E. Olsson, ledamöterna

av riksdagens andra kammare J. M. Skoglund och O. A. Wallén samt

fattigvårdsdirektören i Stockholm O. R. Wangson. Vid behandlingen av före­

varande spörsmål biträddes kommittén därjämte av föl iande sakkunniga,

nämligen ordföranden i styrelsen för svenska siukkasseförbundet tjänste­

mannen K. Ilj. Anderson, lasarettsläkaren i Västerås I. A. Behring, förste

byråinspektören i försäkringsinspektionen fil. doktor G. Brundin, direktören

i arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag G. Bergström, cen-

tralsjukkassedirektören C. Brännberg, Mölndal, medicinalrådet J. T. Byttner,

byråchefen i riksförsäkringsanstalten C. H. J. von Schulzenheim, landsorga­

nisationens i Sverige kassör A. Strand, verkställande direktören i svenska

arbetsgivareföreningen C. F. Söderbäck, byråchefen i pensionsstyrelsen O. E.

Tegendal och byråchefen i riksförsäkringsanstalten D. O. Östrand. Såsom

den följande framställningen utvisar anmäldes på vissa punkter avvikande

meningar av kommittéledamöter eller sakkunniga.

över socialvårdskommitténs betänkanden nr VII och VIII avgåvos till följd

av remiss yttranden av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrel­

sen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, försvarets sjukvårdsförvalt­

ning, samtliga landstings förvaltningsutskott utom Stockholms läns, Kalmar

läns södra, Göteborgs och Bohus läns, Örebro läns och Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundet, svenska stadsför­

bundet, svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barna-

vårdsförbundet, svenska sjukkasseförbundet, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, de fria sjukkassornas för­

bund, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, riksförbun­

det landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-

Bremer-förbundet, svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté, folkpar­

tiets kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Pensionsstyrelsen inhämtade yttranden från de erkända sjukkassorna och

fogade vid sitt utlåtande en sammanfattning av de yttranden, som avgivits

av 27 centralsjukkassor och ett 90-tal lokalsjukkassor. Medicinalstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

43

hörde Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet ävensom vissa

andra läkarorganisationer. Överståthållarämbetet inhämtade yttrande från

Stockholms stad, varjämte länsstyrelserna hörde ett flertal kommuner. De

på sådant sätt framkomna uttalandena redovisades i samband med remiss­

yttrandena.

Förutom remissvaren inkommo i ärendet skrivelser från tandläkarinstitu-

tets lärarråd, vissa organisationer och sjukkassor m. fl.

Vid den förberedande granskning av socialvårdskommitténs förslag angå­

ende lag om allmän sjukförsäkring, som därefter ägde rum inom socialdepar­

tementet, prövades, delvis i anslutning till önskemål som framförts i remiss­

yttrandena, olika förslag till jämkning av kommittéförslaget. Denna pröv­

ning resulterade i en den 31 maj 1945 dagtecknad promemoria — i det föl­

jande kallad sjukförscikringspromemorian — angående vissa ifrågasatta jämk­

ningar i kommitténs förslag. Rörande de kostnader som skulle bli följden av

dessa jämkningar, verkställde förste byråinspektören Brundin en särskild be­

räkning. Över sjukförsäkringspromemorian med tillhörande kostnadsberäk­

ning avgåvos yttranden av flertalet av de myndigheter och sammanslut­

ningar, som tidigare yttrat sig i ärendet, samt därutöver av socialvårds-

kommittén, 1944 års uppbördsberedning, Stockholms läns landstings

förvaltningsutskott, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Skånes socialdemo­

kratiska kvinnodistrikt, svensk sjuksköterskeförening, Sveriges lantbrulcs-

förbund, Skånes erkända sjukkassors centralförening och Gällivare sockens

erkända sjukkassa. Överståthållarämbetet fogade vid sitt utlåtande yttrande

av Stockholms stadskollegium ävensom av sjukhusdirektionen, sjukhusav-

giftsdelegerade, fattigvårdsdirektören, kammarkontoret och drätselnämnden

i Stockholm. Vissa förvaltningsutskott bifogade yttrande av vederbörande

förste provinsialläkare eller statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent.

Skrivelser i ärendet inkommo vidare från ett antal sjukkassor m. fl.

Ifrågavarande lagstiftningsärende har sedermera blivit föremål för ytterli­

gare behandling inom socialdepartementet. Därvid har — sedan fråga upp­

kommit att ur den föreslagna sjukförsäkringen utbryta sjukhusvården —

landstingsdirektören Einar Restad såsom inom departementet tillkallad sak­

kunnig upprättat en den 31 december 1945 dagtecknad promemoria an­

gående ifrågasatt övertagande från statens sida av patientavgifterna å allmän

sal vid sjukhus inom riket, över denna promemoria, i fortsättningen kallad

sjukhusvårdspromemorian, ha yttranden avgivits av ett stort antal myndig­

heter och sammanslutningar. Vidare lia apotekaren Gustaf Söderberg och

förste kanslisekreteraren Sven Sjöberg i egenskap av sakkunniga inom de­

partementet i en den 31 december 1945 upprättad promemoria angående till­

handahållande av läkemedel kostnadsfritt eller lill nedsatt pris behandlat

frågan örn möjligheten att ur sjukförsäkringen utbryta även läkemedlen.

Jämväl över denna promemoria, som i det följande benämnes läkemedels-

promemorian, har ett flertal myndigheter och sammanslutningar yttrat sig.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad i detta lagstiftningsärende

förekommit och börjar därvid med den nuvarande statsunderstödda sjuk­

försäkringen.

Den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen.

Lagstiftningen om erkända sjukkassor.

Den gällande statsunderstödda sjukförsäkringen i vårt land är helt byggd

på frivillighetens grund. Den meddelas av erkända sjukkassor — lokalsjuk­

kassor eller centralsjukkassor — med lokalt avgränsade verksamhetsområ­

den. Härjämte finnas erkända sjukkassor, vilkas verksamhetsområde är be­

stämt genom anknytning till vissa företag eller yrken (fabriks- eller yrkes-

sjukkassor). Slutligen finnes en erkänd sjukkassa avsedd uteslutande för

dövstumma personer. Sjukkassorna äro till sin rättsliga natur understöds­

föreningar. Inträde i erkänd sjukkassa må beviljas allenast den, som fyllt

15 men ej 50 år och bär god hälsa samt icke är behäftad med lyte, vilket

medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbets­

förmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Såsom understöd

från de erkända sjukkassorna lämnas dels sjukhjälp och dels moderskaps-

hjälp. Sjukhjälpen består av ersättning för utgifter till sjukvård (sjukvårds­

ersättning) samt ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning).

Sjukvårdsersättning utgår med 2h av den sjukes utgifter för läkarvård, kost­

naderna för läkares — men ej för den sjukes -—- resa häri inräknade, dock

att utgifterna ej få överstiga 2/s av det belopp, som fastställts i en av Ko­

nungen fastställd läkartaxa. Därest vård å sjukhus är erforderlig, utgår er­

sättning för kostnaderna för sjukhusvård å allmän sal. Högsta sjukpenning

är i regel 6 kronor. Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid

varje sjukdomsfall, den dag sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid).

Sjukhjälpstiden må sammanlagt ej understiga två år för ett samman­

hängande sjuldighetstillstånd. Moderskapshjälp utgår med minst 110 kro­

nor. Till sjukförsäkringen utgå statsbidrag i olika former.

De närmare bestämmelserna angående erkända sjukkassor återfinnas i för­

ordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor och lagen den

24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar. Bestämmelserna angående

statsbidrag finnas meddelade i kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) an­

gående statsbidrag åt sjukkassor. I dessa författningar ha efter deras utfär­

dande ändringar vidtagits vid olika tillfällen.

I kommitténs betänkande nr VII sid. 98—105 lämnas en utförlig redo­

görelse för gällande bestämmelser på detta område.

Sjukförsäkringens omfattning.

Såsom redan inledningsvis framhållits har socialvårdskommittén verkställt

en statistisk undersökning rörande anslutningen till de erkända sjukkassorna.

Beträffande denna undersökning torde få hänvisas till kommitténs betän-

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sorna under år 1943 voro av hela antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar

i stadskassör 55,9 % och i landsbygdskassor 77,6 % tillförsäkrade en sjuk­

penning av högst 2 kronor; endast 14,8 % i städerna och 6,0 % på landsbyg­

den voro tillförsäkrade en sjukpenning överstigande 3 kronor. I samtliga

sjukkassor voro 66,2 % av medlemmarna tillförsäkrade en sjukpenning av

högst 2 kronor samt 11,1 % en sjukpenning överstigande 3 kronor. Den ge­

nomsnittliga sjukpenning, som under år 1943 av de erkända sjukkassorna

utbetalades per sjukdag, uppgick till 2: 09 kronor.

Vid utgången av år 1943 utgjorde de erkända sjukkassornas tillgångar

över skulder sammanlagt 90 177 253 kronor. Av beloppet belöpte 62 905 572

kronor å centralsjukkassorna och återstoden eller 27 271 681 kronor å lokal­

sjukkassorna. Under år 1943 ökades de behållna tillgångarna med 10 818 119

kronor i centralsjukkassorna och 3 285 694 kronor i lokalsjukkassorna eller

tillhopa 14 103 813 kronor.

Kostnaderna för sjukförsäkringen.

Försäkringen i de erkända sjukkassorna finansieras i stort sett genom av­

gifter från kassornas medlemmar och statsbidrag. Kommunala bidrag och

bidrag från arbetsgivare förekomma dock i ej obetydlig omfattning. Under

år 1943 uppburo sålunda erkända kassor i kommunbidrag sammanlagt

3 400 566 kronor. På vissa håll erhålla härjämte sjukkassemedlemmar för­

måner i form av nedsatta legosängsavgifter å sjukhus eller bidrag till kon-

valescenthemsvård.

De genomsnittliga årsavgifterna i den nuvarande sjukförsäkringen framgå

av följande tabell.

Äkta makar

tillhopa, då

Sjukpenning

hustrun har

kr. 1: 50 i

sjukpenning

1

kronor

kronor

kronor

Enbart sjukvårdsersättning...........................................

_

5:40

____

Sjukvårdsersättning och sjukpenning .....................

i 50

21: —

42: —

2

—

27: 60

48: 60

3

—

42: —

63: —

4

—

56: 40

77: 40

5

—

70: 80

91: 80

6 —

85: 20

106: 20

Statsbidragen till de erkända sjukkassorna beräknades för kalenderåren

1942 och 1943 till 23,1 respektive 27,1 miljoner kronor. I dessa belopp

ingingo statsbidrag till moderskapshjälp ävensom övergångsvis utgående

särskilt statsbidrag samt kristillägg. Bortsett från nämnda bidragsposter

återstodo 18,7 respektive 20,8 miljoner kronor, motsvarande ungefär 10 kro­

nor per medlem och år.

För budgetåren 1943/44 och 1944/45 utgjorde statsbidragen 27,3 respektive

33,9 miljoner kronor. För budgetåren 1945/46 och 1946/47 ha statsbidragen

beräknats till 36,4 respektive 46,9 miljoner kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

47

Socialvårdskommitténs förslag.

Den nuvarande sjukförsäkringen och dess utvecklingsmöjligheter.

Enligt socialvårdskommitténs uppfattning är den nuvarande frivilliga sjuk­

försäkringen icke tillfyllest vare sig i fråga om anslutning eller effektivitet

för att i erforderlig man tillgodose de föreliggande hjälpbehoven vid sjuk­

dom. Anslutningen till sjukkassorna vöre — trots de senaste årens starka

medlemsökning — socialt sett otillfredsställande, och behov av en mera om­

fattande anslutning förelåge inom praktiskt taget alla yrken och inkomst­

lägen. Särskilt otillfredsställande vöre anslutningen från det lägsta inkomst­

skiktet, vilket förhållande framför allt gjorde sig gällande i fråga om jord­

bruks- och närstående yrkesgrupper. Sjukpenningen vöre i stort sett otill­

räcklig särskilt då det gällde familjeförsörjarna. Vid sidan av denna otill­

räckliga försäkring förekomme emellertid, att medlemmarna i ej obetydlig

utsträckning vore för högt försäkrade. Så vore fallet särskilt i fråga om åld­

ringar, vissa kategorier av anställda, som helt eller delvis åtnjöte lön även

under sjukdom, samt gifta kvinnor utan förvärvsarbete.

En ej obetydlig del av de sista årens nyanslutning till sjukkassorna vore

enligt socialvårdskommitténs mening att anse såsom en engångsföreteelse.

Erfarenhetsmässigt bomme nyanslutningen förr eller senare att avtaga och

medlemsökningen så småningom att helt upphöra, därvid betydande delar

av just de befolkningsskikt, vilka det vöre särskilt angeläget att få med

i försäkringen, fortfarande bomme att stå utanför densamma. Genom särskilda

åtgärder, t. ex. en höjning av åldersgränsen för inträde i sjukkassa, torde

visserligen en nyrekrytering befrämjas. Men även örn inträdesmöjlighetema

på detta sätt ökades, skulle vinsten härav uppenbarligen bli endast mera

övergångsbetonad. Och alt höja inträdesåldern så att även den del av befolk­

ningen, som överskridit 50-årsåldern, skulle äga nyansluta sig till försäk­

ringen skulle ur risksynpunkt knappast vara tillrådligt. De avgifter dessa

högre åldrar skulle betinga måste dessutom bli så stora, att de med säker­

het skulle utgöra ett hinder för inträde, i vart fall av någon större del av

dessa grupper.

Även örn den nuvarande sjukförsäkringen skulle utveckla sig på gynn­

sammast tänkbaia sätt anser sig kommittén med ganska stor visshet kunna

antaga, att densamma ej i erforderlig mån kommer att draga till sig sådana

inkomsttagare, vilkas delaktighet i sjukförsäkringen av sociala skäl är sär­

skilt önskvärd, nämligen de som lia de lägsta inkomsterna och sålunda i

stort sett lia den minsta ekonomiska motståndskraften vid inträffad sjukdom.

En delvis mycket betydande underrepresentation av de lägsta åldersgrup­

perna, vilka ur sjuklighetssynpunkt vore särskilt gynnsamt ställda, torde icko

heller kunna undvikas inom försäkringen. Anslutningen till den frivilliga för­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

säkringen kunde sålunda knappast förväntas motsvara de krav, som måste

ställas på en social sjukförsäkring, avsedd att inpassas i ett enhetligt social-

vårdssystem. Vidare skulle det möta betydande svårigheter att inom ramen

för en frivillig försäkring råda bot på svagheterna i fråga örn den nuva­

rande försäkringens effektivitet och förhindra överförsäkring.

Kommittén fortsätter:

Att märka är, att det nuvarande statsbidragssystemet direkt mot­

verkar delaktighet för en högre sjukpenning, i det att de lägsta försäkrin­

garna proportionsvis åtnjuta ett så avsevärt större statsbidrag, att merkost­

naden för att ernå en effektivare försäkring ofta synes medlemmarna vara

oproportionerligt stor. Den förefintliga åldersgränsen bidrager också till att

hindra höjning av sjukpenningförsäkringen, då behov därav inträder på

grund av ökade inkomster eller förändringar i fråga örn försörjningsbördan

eller penningvärdet. Att genom partiella reformer av den frivilliga försäk­

ringen eller ökade statsbidrag råda bot på dessa missförhållanden synes knap­

past möjligt, särskilt som statsbidragen redan nu äro relativt höga och för­

säkringen i ganska betydande omfattning utnyttjas av medborgare, vilkas

ekonomiska situation är sådan, att än högre statsbidrag för deras vidkom­

mande knappast kunna ifrågakomma. Inom en frivillig försäkring erbjuder

det även stora svårigheter att förhindra överförsäkring. Inom de erkända

sjukkassorna ha visserligen uppställts vissa allmänna regler rörande maximi-

storleken av den sjukpenning, som medlemmarna kunna tillförsäkra sig vid

inträdet i kassorna, men såsom regeln blivit utformad sakna kassorna möj­

lighet att under medlemstidens gång nedsätta en sjukpenning av den anled­

ningen, att inkomsterna nedgått eller den ekonomiska ställningen på annat

sätt förändrats, så att sjukpenningen ej längre kan anses riktigt avvägd. För

en kvinnlig medlem, som vid inträdet kunnat tilldelas en hög sjukpenning,

emedan hon då såsom ogift hade stor arbetsinkomst, kan sålunda sjukpen­

ningen icke sänkas i samband med att hon gifter sig och upphör med sitt

förvärvsarbete, ehuru detta vore befogat. Ej heller kan man sänka sjukpen­

ningen, då en medlem på grund av ålder upphör med sitt arbete och därmed

kommer i det läget, att han under sjukdom icke längre förlorar någon arbets­

inkomst. Visserligen torde det ur författningssynpunkt icke möta något hin­

der för en sjukkassa att införa bestämmelser av antytt slag i sina stadgar.

Men dylika inskränkningar torde i praktiken icke vara möjliga att genom­

föra, så länge försäkringen är frivillig. I en frivillig försäkring måste man

åtminstone i en viss omfattning lämna fritt spelrum åt valfriheten beträf­

fande förmånernas storlek och även i övrigt tillämpa mera mjuka och smi­

diga försäkringsformer. Göres icke detta, inträffar en reaktion hos allmän­

heten, vilken finner försäkringen mindre tilltalande och därför vänder sig åt

annat håll för erhållande av försäkringsskydd, även örn förmånerna där äro

mindre eller dyrare, eller också helt uraktlåter att försäkra sig.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det förelåge ett starkt behov av

den statsunderstödda sjukförsäkringens reformering eller utbytande mot

annan hjälpform såväl med hänsyn till behoven av bättre tillgång till er­

forderlig sjukvård och av säkrad försörjning vid sjukdom som med hänsyn

till socialvården i övrigt.

49

Sättet för förbättring av hjälpåtgärderna.

När det gäller att vid sjukdom tillförsäkra medborgarna erforderlig sjuk­

vård och kontant sjukhjälp, avsedd att ersätta den genom sjukdomen förlo­

rade arbetsinkomsten, kan man enligt socialvårdskommittén följa olika hu­

vudvägar. Vid den ena linjen — av kommittén betecknad såsom under-

stödslinjen — garanterade det allmänna, med eller utan behovspröv-

ning, varje medborgare dessa förmåner och bestrede kostnaderna därför

med allmänna medel. En sådan anordning skulle, om behovsprövning före-

låge, innebära en form av socialhjälp (fattigvård), samt, om sådan prövning

icke förelåge, blott ha det gemensamt med försäkring i egentlig mening, att

förmånerna utginge endast vid vissa bestämda risktillfällen. Däremot skulle

den fördelning av kostnaderna efter vars och ens beräknade risk, som in-

ginge såsom ett bärande moment i en egentlig försäkring, helt vara borta.

Den andra linjen, kallad socialförsäkringslinjen, innebure, att

medborgarna genom särskilda avgifter till större eller mindre del bestrede

kostnaderna för de tillförsäkrade förmånerna.

Enligt socialvårdskommitténs mening äger socialförsäkringslinjen ett be­

stämt företräde framför understödslinjen. Endast örn försäkringsformen val­

des kunde den psykologiska faktor tillvaratagas, som bestode i de hjälp-

behövandes känsla av tillfredsställelse i medvetandet om att de genom egna

bidrag förskaffat sig rätt till hjälpen. Denna korrespondens mellan fullgö­

randet av förpliktelser och rätt till hjälp vore även ägnad att skapa ansvars­

känsla hos medborgarna. Därjämte funnes större förutsättningar för att

kostnaderna skulle kunna begränsas, då hjälpformen ordnades enligt för-

säkringslinjen än då dess finansiering helt och hållet skedde skattevägen.

Inkomstgränsen för det allmännas direkta hjälpverksamhet måste vidare av

kostnadsskäl alltid bli ganska snäv. Åtskilliga medborgare inom de grupper,

vilkas inkomster läge över denna gräns, komme i vissa situationer att bli

i behov av hjälp. Genom en försäkring, som i princip byggde på medlem­

marnas egna insatser, kunde däremot staten indirekt genom tillskott till verk­

samheten även i sådana fall lämna medlemmarna värdefullt stöd. För be­

gränsning av utgifterna för sjukhjälpen vore det vidare av vikt med visst

lokalt självansvar och att således lokalt begränsade områden själva genom

avgifter på medborgarna inom dessa områden finge i viss utsträckning svara

för sjukhjälpen till dem. Endast genom sådant självansvar kunde samban­

det mellan en ökning av utgifterna för sjukhjälpen och en höjning av av­

gifterna därför göras klar för de förmånsberättigade.

I fråga örn de skäl, som tala för att låta sjukförsäkringen få

formen av en obligatorisk försäkring, framhåller socialvårds-

kommilten, att en ur social synpunkt erforderlig anslutning eller till­

fredsställande effektivitet erfarenhetsmässigt icke kunde vinnas inom ramen

av en frivillig försäkring. Utformningen och bedrivandet av en sådan för­

säkring påverkades också på ett ogynnsamt sätt av hänsynen till mcd-

BUtäng till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

4

Kungl. Majus proposition nr 312.

50

Kungl. Majlis proposition nr 312.

lemsrekrytering och risken för avfall av redan anslutna medlemmar.

Om större delen av folket genom sjukförsäkring sörjt åtminstone delvis

för sin vård och försörjning i händelse av sjukdom samt ett väsent­

ligt antal av återstoden i händelse av sjukdom måste anlita det allmänna,

kunde det icke heller anses rättvist, att de, som själva sörjt för sina

behov vid sjukdom, skulle genom sina skatter sörja även för dem,

som underlåtit att försäkra sig och ej hade andra medel att tillgå vid sjuk­

dom. De nämnda olägenheterna med en frivillig försäkring förelåge ej hos

en försäkring, till vilken alla, som hade behov därav, måste höra. En sådan

försäkring kan dessutom lättare ledas och utnyttjas av det allmänna än en

frivillig försäkring. Någon anledning syntes icke förefinnas att antaga, att

intresset för handhavandet av sjukkassornas angelägenheter i någon mera

betydande grad bomme att slappas, om försäkringen bleve obligatorisk, sär­

skilt om försäkringen bleve anordnad på sådant sätt, att den nuvarande sjuk­

försäkringens tillgångar i personligt avseende tillgodogjordes. Erfarenheten

från andra länder, där man sedan många år tillbaka hade obligatorisk sjuk­

försäkring, visade också, att den idealitet som utmärkte en frivillig sjuk-

kasserörelse icke gått förlorad genom försäkringstvånget. Att risken för miss­

bruk av försäkringen kunde bli större, då man i densamma tvångsvis intoge

personer, vilka varit vana att vända sig till olika allmänna eller enskilda

hjälporganisationer, så snart de haft behov av hjälp i någon form, vöre vis­

serligen tydligt. Mot sådana medlemmar kunde sjukkassorna otvivelaktigt

uppträda med större kraft inom en obligatorisk försäkring än inom en fri­

villig sådan. I och med att kassorna bleve större och erhölle mera kvalifi­

cerad personal, ökades även möjligheterna att komma tillrätta med dylika

missförhållanden. I en frivillig försäkring inträdde i viss utsträckning sådana,

som kände sig ha behov av försäkringen på grund av svag hälsa eller ofta

inträffad sjuklighet. Örn icke en noggrann inträdesprövning förekomme,

skulle sjukkassornas medlemmar därför rimligen kunna antagas genom­

snittligt utgöra avsevärt sämre risker än de, som icke tillhörde sjukkas­

sorna. Trots noggrann inträdesprövning vunne säkerligen också åtskilliga

personer, som ur sjukdomssynpunkt äro att anse såsom dåliga risker, med­

lemskap i sjukkassorna. Ingenting hindrade heller, att sådana, som vid in­

trädet varit fullgoda risker, sedermera komme att lida av stor sjuklighet.

Härtill kommer att ökningen av antalet sjukliga personer, som bleve med­

lemmar av kassorna vid obligatorisk försäkring, uppvägdes av de yngre och

i regel friska personer, som vid sådan försäkring tillfördes medlemsbestån-

det men som endast i relativt ringa omfattning inträdde i en frivillig för­

säkring. I en obligatorisk försäkring kunde de på grund av ålder eller andra

orsaker arbetsoförmögna utestängas från sjukpenningförsäkringen effekti­

vare än i en frivillig försäkring, vilket minskade risken för missbruk och

även i övrigt sänkte försäkringens utgifter. Sannolikheten talade således för

att den genomsnittliga sjukligheten inom en obligatorisk försäkring skulle-

visa sig vara mindre än inom den frivilliga försäkringen.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att för detta ändamål söka finna former, vilka anslöte sig till den erkända

sjukkasseverksamhetens organisation. Härvid syntes ligga närmast till

hands, att man, liksom skett så gott som överallt i utlandet, läte särskilda

sammanslutningar, sjukkassor, vara bärare av försäkringen. En förbättring

av sjukförsäkringen borde därför taga sikte på en i möjligaste mån allmän

sjukförsäkring med särskilda ekonomiskt fristående organ (sjukkassor) så­

som försäkringens bärare, vilka kassor dock organisatoriskt borde förankras

i kommunerna.

Till närmare utveckling av sin mening att sjukförsäkringen borde omhän-

derhavas av särskilda sjukkassor och icke anknytas direkt till kommunerna

framhåller kommittén såsom synnerligen betydelsefullt, att gränsdragning

skedde mellan socialförsäkringen och den direkta understödsverksamhet

som kommunerna bedreve, samt anför vidare:

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen utgör såväl till verksam­

hetens materiella utformning som till kostnadstäckningen en verklig försäk­

ring. Detsamma är för närvarande fallet med arbetslöshetsförsäkringen och

olycksfallsförsäkringen. Hos folkpensioneringen är försäkringskaraktären

mindre framträdande. Huru förhållandet i detta avseende kommer att fram­

deles ställa sig med avseende å folkpensioneringen kan icke nu sägas, men

i kommitténs uppdrag ingår att utreda, huruvida icke invalidernas försörj­

ning skall kunna ordnas genom anknytning till sjukförsäkringen. Det synes

då ligga närmast till hands, att en rationalisering genomföres på sådant sätt,

att med sjukkassan såsom grund bildas ett socialförsäkringsorgan, vilket även

omhänderhar arbetslöshetsförsäkringen och övertager vissa av olycksfallsför­

säkringens uppgifter samt eventuellt den del av folkpensioneringen, som om­

fattar invalidförsäkringen. Ett sådant organs arbetsuppgifter komma att bliva

så stora, att sammankoppling med socialnämnden icke ger någon administra­

tiv vinst men däremot betydande nackdelar. Vad beträffar de tjänstemän, som

skola handhava de socialvårdande uppgifterna, synes en viss specialisering

på detta likaväl som på andra verksamhetsområden vara till fördel och detta

såväl för de hjälpsökande som för det allmänna. Skillnaden i fråga örn de

olika arbetsuppgifterna framgår tydligt därav, att i ena fallet behovspröv-

ning är regel, under det att i det andra fallet sådan icke förekommer. I fråga

om uppbörden av socialförsäkringsavgifterna skulle det säkerligen innebära

en bestämd nackdel, om denna förlädes till ett kommunalt organ, i det att

dessa avgifter därigenom skulle få karaktär av skatt på ett annat sätt än örn

de uppbäras av t. ex. en sjukkassa. Någon administrativ vinst skulle heller

icke uppkomma genom en sålunda centraliserad uppbörd, enär socialförsäk-

ringsavgiftema, i motsats till de allmänna skatterna, böra uppbäras i små

poster för att lättare kunna betalas av personer med små inkomster och enär

de skola betalas även av personer, som icke äro inkomsttaxerade. Det är otvi­

velaktigt av vikt, att den kommunala hjälpverksamheten och sjukkassornas

på självhjälpens grund uppbyggda understödsverksamhet hållas åtskilda. I

motsatt fall föreligger fara för att självhjälpstanken i betänklig mån avtrub­

bas och oberättigade anspråk på hjälp från sjukförsäkringen uppammas.

Genom en sammanslagning av den kommunala verksamheten och sjukför­

säkringen skulle utan tvivel de stora ideella värden, som nu finnas inom sjuk-

kasserörelsen och som man kan förvänta i väsentliga avseenden komma att

54

Kungl. Majlis proposition nr 312.

giftsutjämning resulterar ett sådant system tydligen i större avgiftsdiffe-

renser än för närvarande. Ur ren försäkringssynpunkt torde starkt kunna

ifrågasättas, örn lokalsjukkassor av den storlek, som kan ifrågakomma, bli

tillräckligt stora ur riskutjämningssynpunkt vid en försäkring med så lång

sjukhjälpstid och så stora sjukvårdsförmåner som den föreslagna. Sannolikt

skulle kassorna ganska ofta bli nödsakade söka hjälp hos det centrala orga­

net. Härigenom komme känslan av självansvar att i avsevärd mån avtrub­

bas, varjämte en stark kontroll över kassornas skötsel från centralorganets

sida bleve nödvändig. Då en sådan kontroll svårligen kan på ett effektivt

sätt handhavas centralt, skulle behov av länsorgan uppkomma. Örn sådana

inrättades, skulle det säkerligen befinnas lämpligt, att dessa i likhet med

de erkända centralsjukkassorna kunde tjäna såsom rådgivande och hjäl­

pande organ i förhållande till lokalkassorna. Länsorganen komme därför

måhända att i vissa avseenden få samma uppgifter som de nuvarande

centralsjukkassorna. Under sådana förhållanden synes det kommittén, som

örn icke heller några mera betydande fördelar i förvaltningsmässigt hän­

seende skulle vinnas, om organisationen anordnades efter denna linje.

Valde man åter den utvägen, att man i princip på centralorganet överläte

de uppgifter, som nu ankomme på centralsjukkassorna, vunne man otvivel­

aktigt någon utjämning i fråga om avgifterna. Denna avgiftsutjämning

torde dock bli tämligen betydelselös. Det syntes vidare sannolikt, att ett

system av ifrågavarande slag icke skulle medföra någon minskning av de

totala förvaltningsutgifterna. Kommittén anser sig därför kunna konstatera

att övervägande skäl förelåge att icke välja det andra alternativet för anord­

nande av organisationen samt anför vidare:

Härtill kommer, att man icke utan vägande skäl bör frångå en organi­

sationsform, som redan finnes och som visat sig vara lämplig. Den omstän­

digheten att vid densammas utformning avsikten varit, att den skulle utgöra

grundvalen för en obligatorisk försäkring kanske icke bör tillmätas för stor

vikt, men kan icke heller helt förbises. De erkända centralsjukkassorna ha

också varit av mycket stor betydelse såsom sammanhållande och ledande

organ för lokalsjukkassorna inom verksamhetsområdena. De ha i denna

sin egenskap bedrivit ett betydelsefullt rådgivnings- och upplysningsarbete,

som ej kunnat utföras av ett för hela landet gemensamt organ, och ha ut­

gjort en naturlig och värdefull förbindelselänk mellan tillsynsmyndigheten

och lokalsjukkassorna. Även inom en obligatorisk försäkring torde mot­

svarande uppgifter bäst kunna handhavas, därest centralsjukkassor fort­

farande finnas. Kommittén föreslår därför, att det nuvarande systemet med

centralsjukkassor och lokalsjukkassor skall bibehållas. Genom denna lösning

underlättas också övergången från den nuvarande till den nya försäkringen

och låter det sig göra att utan allt för stora svårigheter till den nya försäk­

ringen överföra såväl de erkända centralsjukkassornas fondtillgångar som

de inom dessa kassor förefintliga tillgångarna i fråga örn erfarenhet och

skolad personal.

Vad ovan sagts gäller sjukkassorna inom länen. I storstäderna däremot

är systemet med lokal- och centralsjukkassor enligt vad erfarenheten utvisar

varken lämpligt eller behövligt. Sjukkontroll och annan kontroll över med­

lemmarna kan i en stad minst lika väl handhavas av allenast en kassa som

56

Kungl. Majlis proposition nr 312.

de områden som berördes av detsamma. Lagar och författningar av mera

speciell natur borde i stället anpassas efter den föreslagna lagstiftningen.

Denna borde emellertid i möjligaste mån anknytas till den nu förefintliga

statsunderstödda sjukförsäkringen och bygga på den grund, som lagts av

den nuvarande sjukkasseverksamheten.

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen skall handhavas av all­

männa sjukkassor, vilka förutsättas uppkomma genom ombildning av de

nuvarande erkända sjukkassorna.

Enligt förslaget skola medborgarna i princip vara pliktiga att tillhöra en

allmän sjukkassa för att komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna.

Försäkringsplikt skall åvila alla i Sverige bosatta svenska medborgare samt

utländska medborgare, som äro såväl bosatta som mantalsskrivna här i lan­

det från och med månaden efter den, under vilken vederbörande fyller 16 år.

Från försäkringsplikten undantagas emellertid dels vissa kategorier, som ej

kunna ha nytta av försäkringen, såsom »utförsäkrade» sjuka, vissa fångar

m. fl., dels ock gifta kvinnor, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår

till minst 900 kronor, under förutsättning att de sammanleva med sina män

och dessa äro sjukförsäkrade. Dessa gifta kvinnor äro i stället, liksom även

barnen under 16 år, sjukförsäkrade i sin egenskap av familjemedlemmar.

Antalet försäkrade beräknas år 1950 uppgå till 6 570 000, varav 5 060 000

vuxna personer. Antalet sjukkassemedlemmar vid samma tidpunkt beräknas

bli 3 870 000. Skillnaden mellan antalet vuxna försäkrade och antalet sjuk­

kassemedlemmar utgöres av de familjeförsäkrade gifta kvinnorna.

Ur försäkringsteknisk synpunkt består försäkringen dels av en sjukvårds-

försäkring och dels av en sjukpenningförsäkring.

Alla de försäkrade — både sjukkassemedlemmarna och familjemedlem­

marna — bli sjukvårdsförsälcrade. Sjukvårdsförsäkringen kommer sålunda

att omfatta även sådana kategorier, som på grund av sin anställning vid

sjukdom erhålla sjukvårdsförmåner såsom läkarvård, läkemedel och sjuk­

husvård.

Sjukpenningförsäkrade bli däremot allenast de sjukkassemedlemmar, vil­

kas normala årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor, samt

de familjeförsäkrade gifta kvinnorna. Från sjukpenningförsäkringen undan­

tagas dock dels ordinarie och extra 'ordinarie statstjänstemän samt vissa

andra med dem i pensionshänseende jämställda befattningshavare, dels de

som äga uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd från folkpensione­

ringen, dels ock vissa andra speciella kategorier. År 1950 beräknas sjuk­

penningförsäkringen komma att omfatta 3 621 000 personer, varav 1 144 000

familjeförsäkrade gifta kvinnor.

Försäkringsförmånerna på grund av sjukvårdsförsäkringen utgöras av er­

sättning för läkarvård, vari inräknas ersättning för resor, som företagas i

samband därmed, vissa läkemedel samt sjukhusvård, ersättning för intag­

ning å sjukvårdsanstalt och hemresa därifrån häri inräknad.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 312

förvärvsarbete och dels till hans ålder. Antalet sjukpenningklasser är tio för

personer, som ej fyllt 67 år, och tio för personer, som uppnått nämnda ålder.

Huvudregeln för inkomstbestämningen är att såsom försäkrads årliga in­

komst av förvärvsarbete skall anses den för år beräknade inkomst i pen­

ningar eller naturaförmåner, som han kan antagas komma att tills vidare

åtnjuta av sådant arbete. Naturaförmåner skola uppskattas enligt de vid

taxering till kommunal inkomstskatt tillämpade reglerna. Konungen må

emellertid fastställda särskilda grunder, efter vilka medlemmar tillhörande

viss eller vissa yrkesgrupper skola hänföras till sjukpenningklass.

Följande tabell utvisar sjukpenningens storlek i olika fall vid förlust av

arbetsförmågan:

Årsinkomsten av förvärvs­

arbete uppgår

Sjukpenningen utgör

men ej till

för medlemmar,

för medlemmar,

till kronor

kronor

som ej fyllt

som fyllt

67 år, kronor

67 år, kronor

600

900

1: 50

1:50

900

1200

2: —

1:75

1 200

1 600

2: 50

2: —

1 600

2 000

3: —

2: 25

2 000

2 400

3: 50

2: 50

2 400

2 800

4: —

2: 75

2 800

3 200

4: 50

3: —

3 200

3 600

5: —

3: 25

3 600

4 000

5:50

3: 50

4 000

—

6: —

3: 75

Till familjeförsäkrad hustru utgives en sjukpenning av en krona 50 öre.

Medför sjukdomen ej förlust av arbetsförmågan, i vilket fall medlemmen

ej är berättigad till hel sjukpenning, skall till honom utgivas halv sjukpen­

ning, såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning av såväl arbetsförmågan som

inkomsten av förvärvsarbete med minst hälften. Rätt till halv sjukpenning

tillkommer dock ej familjeförsäkrad gift kvinna.

Familjetillägg utgöres av hustrutillägg och barntillägg samt kan endast

utgivas å sjukpenning eller hempenning till medlem. Hustrutillägg utgår till

medlem med familjeförsäkrad hustru eller med självständigt försäkrad

hustru, vars årsinkomst av förvärvsarbete understiger 1 600 kronor. Barn­

tillägg utgår för varje hemmavarande barn under 16 år. Äro barnets båda

föräldrar medlemmar, utgår dock i regel barntillägg allenast å faderns sjuk-

eller hempenning. Hustrutillägg utgör en krona samt barntillägg 50 öre för

varje barn. Utgives halv sjukpenning, utgår även familjetillägget med halvt

belopp.

Hempenning utgör hälften av den sjukpenning, som eljest skall tillkomma

försäkrad, dock lägst en krona 50 öre. Å hempenning till medlem utgives

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukkasseområde. Den genomsnittliga årsavgiften beräknas till 14 kronor

65 öre. Sjukpenningavgiften skall stå i direkt proportion till den försäkrades

sjukpenning samt vara avvägd med hänsyn till sjukhjälpstidens längd. De

sammanlagda sjukvårds- och sjukpenningavgifterna beräknas bli i genom­

snitt i den lägsta sjukpenningklassen (sjukpenning 1: 50 kronor) 28 kronor

90 öre, i 2-kronorsklassen 38 kronor 65 öre, i 3-kronorsklassen 55 kronor

15 öre, i 4-kronorsklassen 68 kronor 65 öre, i 5-kronorsklassen 82 kronor

15 öre samt i högsta sjukpenningklassen 95 kronor 65 öre. De nämnda av­

gifterna avse även de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjukförsäkring

(sjukvårdsersättning samt sjukpenning 1 krona 50 öre) och barnens sjuk-

vårdsförsäkring.

Sjukförsäkringsavgifterna skola inbetalas direkt till vederbörande sjuk­

kassa. Avgifterna skola erläggas förskottsvis för månad, dock må sjukkassa

besluta att de skola erläggas kvartalsvis. Inbetalningarna skola, såvitt angår

arbetstagare, fullgöras av arbetsgivaren, som i anledning härav har att göra

avdrag med erforderligt belopp å arbetstagarens lön. Har avgift ej erlagts

inom två månader från den dag då den senast skolat inbetalas och har an­

stånd ej beviljats med avgiftens erläggande, skall medlemmen anmanas er­

lägga förfallna avgifter. Ha avgifterna ej erlagts inom 14 dagar, är den kom­

mun, inom vilken den försäkringspliktige skall vara sjukförsäkrad, skyldig

att på hemställan av kassan utan dröjsmål dels erlägga de sjukvårdsavgifter,

som anmaningen avser, och dels hos betalningsskyldig låta indriva sjukpen­

ningavgifterna. Kommunerna äro således ansvariga för sjukvårdsavgiftemas

erläggande men däremot icke för betalningen av sjukpenningavgifterna.

Statsbidragen — vilka avvägts på sådant sätt, att avgifterna skola bli i möj­

ligaste mån lika inom de olika sjukkasseområdena samt att kostnaderna för

familjetilläggen endast i relativt ringa mån skola påverka avgifterna — äro

av tre slag. Å sjukhjälpsavgifterna skall utgå ett procentuellt bidrag (sjuk-

hjälpsbidrag). För varje medlem skall utgå ett fixt bidrag (medlemsbidrag).

Slutligen skall ett särskilt bidrag (avgiftslindringsbidrag) utgå för att minska

de lägsta inkomsttagarnas sjukpenningavgifter. Medlemsbidraget, vilket före­

slagits skola utgå med olika belopp inom olika delar av landet, skall fördelas

av tillsynsmyndigheten mellan centralsjukkassa och till denna ansluten

lokalsjukkassa.

Sjukhjälpsbidraget föreslås utgå med följande procentuella andel av de

nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare..................... 50 %

b) läkemedel ...................................................................................................... 50 %

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt.................. 50 %

d) sjukpenning .................................................................................................. 20 %

e) familjetillägg .................................................................................................. 75 %

f) hempenning.................................................................................................... 20 %

62

Försäkringsansvarigheten föreslås bli så fördelad mellan lokal- och central­

sjukkassa, att centralsjukkassan skall ansvara för ersättning för sjukhusvård,

sjukpenning, hempenning och familjetillägg med avseende å tiden efter de

första 90 sjukhjälpsdagarna vid varje sjuklighetstillstånd, under det att lokal­

sjukkassan ansvarar för övrig sjukhjälp. Vidare skall centralsjukkassan er­

sätta lokalsjukkassan med 3/é av det belopp, vartill dennas utgifter för annan

sjukvård än sjukhusvård uppgått under året.

De befogenheter, som vanligen tillkomma föreningssammanträde, skola i

de allmänna sjukkassorna utövas av särskilda ombud. Dessa skola i lokal­

sjukkassa och för stad antagen centralsjukkassa väljas av respektive kom­

munala institutioner. Ombuden i annan centralsjukkassa skola väljas av de

till denna anslutna lokalsjukkassoma. Ombudsmöte skall utse flertalet sty­

relseledamöter i kassan. Återstående styrelseledamöter skola i centralsjuk­

kassa utses av tillsynsmyndigheten, medicinalstyrelsen och landstinget

respektive stadsfullmäktige samt i lokalsjukkassa av vederbörande central­

sjukkassa.

Inom varje sjukkassa skall finnas en verkställande tjänsteman. I central­

sjukkassa utses denne av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av ve­

derbörande centralsjukkassa. Varje centralsjukkassa skall hos sig ha anställd

minst en förtroendeläkare, vilken tillsättes av medicinalstyrelsen.

Över sjukkassas beslut i ärenden rörande försäkringstillhörighet, sjukhjälp

eller avgiftsindrivning må besvär anföras hos tillsynsmyndigheten, mot

vars beslut talan ej är tillåten.

De bestämmelser, som sammanhänga med den föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande, ha sammanförts i en särskild lag. I denna promulgationslag

ha även införts bestämmelserna om antagande av allmänna sjukkassor. Den

nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1947. Med nämnda

lag skola medlemmarna av de erkända sjukkassorna och deras familjemed­

lemmar upptagas i den nya försäkringen. Övriga medborgare skola före den

1 juli 1947 anmäla sig till inträde i försäkringen.

I fråga om de erkända sjukkassemedlemmarna skola, oberoende av ålder,

de nya bestämmelserna omedelbart bli gällande, i den mån annat ej framgår

av övergångsbestämmelserna. Beträffande slutregleringen av pågående sjuk­

domsfall ha föreslagits regler, vilka i stort sett innebära, att de före den nya

lagstiftningens införande för den försäkrade gällande bestämmelserna skola

tillämpas. I den mån de nya bestämmelserna leda till fördelaktigare resultat,

skola dock dessa tillämpas i vissa fall. Rörande gamla sjukkassemedlemmars

samt statstjänstemäns och därmed jämställdas sjukpenningförsäkring ha vi­

dare föreslagits vissa uppmjukande övergångsbestämmelser, vilka skulle möj­

liggöra för dessa att, därest de äro medlemmar av allmän sjukkassa och de

icke äga uppbära tilläggspension, utfå ungefärligen lika stor sjukpenning

som tidigare, trots att de enligt de nya reglerna bort ha lägre sjukpenning eller

ingen sådan. De nämnda fördelarna för de erkända sjukkassornas medlem­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

64

Kungl. Majlis proposition nr 312.

stämmighet, som vöre naturlig på grund av likheten i syftemål och nödvändig

för att de tillsammans skulle erhålla största möjliga effektivitet. Härjämte

borde tillses att handhavandet av socialförsäkringen underlättades genom att

de skilda socialförsäkringsgrenarnas administration i görligaste mån sam­

ordnades.

I fråga om folkpensioneringen uttalar kommittén, att den föreslagna sjuk­

försäkringen borde vara en fullt tillfredsställande grund för påbyggnad av

invalidförsäkringen, huru densamma än bleve utformad. Den omständig­

heten, att förslaget till allmän sjukförsäkring framlades innan förslag ut­

arbetats till en reformerad folkpensionering, utgjorde därför ej något hinder

för den erforderliga anknytningen mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.

Någon lucka borde ej få uppkomma mellan förmånerna på grund av sjuk­

försäkringen och förmånerna från invalidförsäkringen. Flertalet tilläggspen-

sionärer komme att bli sjukkassemedlemmar och i denna egenskap skyldiga

att betala avgifter. Enligt kommitténs tanke borde folkpensioneringen erlägga

avgifterna för dem utan att avdrag gjordes å pensionerna. Kostnaderna här­

för beräknas till omkring 6 miljoner kronor om året.

Kommittén, som även har att verkställa en allmän översyn av den sociala

olgcks falls för säkringslag stift ningen, anser att en samordning mellan den före­

slagna sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde genomföras på

sådant sätt, att avsevärda fördelar vunnes. Örn sjukkassorna finge övertaga

viss del av sjukhjälpstiden inom olycksfallsförsäkringen skulle enligt kom­

mitténs mening ernås snabbare utbetalning, effektivare sjukkontroll och,

åtminstone i vissa avseenden, administrativa lättnader. Rörande de härmed

förknippade frågorna, i vilka kommittén ej framlagt några mera preciserade

förslag, torde få hänvisas till kommitténs betänkande nr VII sid. 284—293.

Därest en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring genomfördes, borde enligt

kommitténs mening sjukförsäkringens lokala organisation kunna utnyttjas

även för arbetslöshetsförsäkringen. Härom må hänvisas till nämnda betän­

kande sid. 293—295.

Yttranden angående kommittéförslaget.

I det alldeles övervägande antalet remissyttranden intages en positiv

ställning till frågan örn en lagstiftning på förevarande

område, och behovet av en sådan lagstiftning vitsordas så gott som allmänt.

Sålunda framhåller socialstyrelsen att förslaget, örn det genomfördes, skulle

leda till ett mycket betydelsefullt framsteg för socialförsäkringens och social­

vårdens rationalisering. Jämte den förebyggande effekt på fattigvårdsbeho-

vet, som särskilt sjukvårdsförsäkringen skulle få, finge erinras om den hu­

manitära innebörden av en allmän sjukförsäkring. Att ge alla medborgare

tillgång till den moderna medicinens sjukdomsbotande, sjukdomslindrande

Kungl. Majas proposition nr 312.

05

och invaliditetsförebyggande vårdresurser vöre en socialreform av verklig!

personligt värde. En tidigare genomförd läkarbehandling och i rätt tid inledd

vård ledde i de flesta fall till ett förbättrat behandlingsresultat. Ur statsfinan-

siell synpunkt vore visserligen kostnaderna för förslagets genomförande be­

tydande men åtminstone huvuddelen av kostnadsökningen kunde sägas inne­

bära en akt av rättvisa mot den del av befolkningen, som ej omfattades av

den nuvarande statsunderstödda frivilliga försäkringen och därför ej bomme

i åtnjutande av de betydande statsanslagen till desamma. En sådan utjäm­

ning vore desto mera befogad som det till övervägande del torde vara de

lägsta inkomsttagarna och deras familjer som nu stöde utanför sjukförsäk­

ringen. Socialstyrelsen ansåge det vara ytterst angeläget att förslaget genom­

fördes snarast möjligt.

Medicinalstyrelsen betonar, att enligt modernt medicinskt betraktelsesätt

åtnjutandet av erforderlig sjukvård måste anses utgöra en rättighet som till-

komme även de mindre bemedlade utan att densamma på något sätt finge

vara förknippad med begreppet fattigvård. Medicinalstyrelsen ansåge, att den

föreslagna allmänna sjukförsäkringen skulle bli till väsentlig fördel för sjuk­

vården.

Enligt den mening, som uttalas av försäkringsinspektionen, torde det en­

dast örn försäkringen gjordes obligatorisk bli möjligt att åstadkomma en

önskvärd avgränsning i förhållande till samhällets direkta understödsverk-

samhet och att finna en väg till rationell samverkan med övriga socialförsäk-

ringsgrenar. Även med hänsyn till det statsunderstödda sjukkasseväsendets

nuvarande omfattning och till synes alltjämt fortgående starka frammarsch

torde övergången till obligatorisk försäkring innebära ett naturligt utveck-

lingssteg.

Sjukkasseförbundet uttalar, att inom sjukkassekretsar sedan länge varit

icke blott ett önskemål utan även ett krav att försäkringen skulle vara all­

män. Förbundet gåve därför sin fulla anslutning till förslaget om införande

av en allmän obligatorisk sjukförsäkring.

Landsorganisationen framhåller, att den nuvarande frivilliga sjukförsäk­

ringen icke i fråga örn medlemsanslutning och effektivitet kunde anses mot­

svara de krav som borde ställas på en socialt ändamålsenlig försäkring och

att det knappast vöre möjligt att genom partiella reformer eller ökade stats­

bidrag avhjälpa dessa missförhållanden. Landsorganisationen fortsätter:

Kommittén har enligt landsorganisationens mening förebragt övertygande

skäl för att sjukförsäkringens utbyggnad och effektivisering bäst sker genom

en övergång till den allmänna obligatoriska försäkringen, och i likhet med

kommittén anser landsorganisationen också att tidpunkten för en dylik om­

läggning nu är inne. De betänkligheter som anförts mot en övergång — bland

annat att den skulle betyda uppgivandet av ideella, i sjukkasserörelsens fri­

villighet grundade värden, försvagande av medlemmarnas ansvarskänsla och

risker för missbruk av försäkringen — äro visserligen icke helt ogrundade

men kunna icke tillmätas den styrka alt de skulle utgöra avgörande motiv

Bihang lill riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Kr 312.

5

66

Kungl. Majda proposition nr 312.

mot reformen. Frivilligheten måste här dock främst värderas ur synpunkten

av dess betydelse för försäkringens effektivitet. Vad angår den ideella tillgång,

som den i och för sig innebär, och som landsorganisationen högt skattar, bör

ej bortses från att även den obligatoriska försäkringen, sådan den nu före­

slagits, betyder en sådan tillgång genom de hänsyn till samhällssolidaritet och

allmän ansvarsgemenskap som förestavat utformningen av densamma, sär­

skilt reglerna örn sjukvårdsförsäkring och familjeförsäkring, hänsyn vilka

detta försäkringssystem måste tillvinna ökad förståelse och respekt.

I de yttranden, i vilka man ställt sig mera kritisk mot införan­

det av en lag örn allmän obligatorisk sjukförsäkring,

har i några fall hänvisats till den frivilliga sjukförsäkringens gynnsamma ut­

veckling och de fördelar av ideell art, som vore förenade med den nuvarande

sjukkasserörelsen. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län, att

man hade all anledning antaga att, örn den frivilliga verksamheten finge

fortgå i oförändrad form, medlemsantalet borde ytterligare stadigt ökas.

Man vöre därför gärna böjd att ifrågasätta huruvida icke frivilligheten i

denna verksamhet vöre av så stort ideellt värde att man borde uppskjuta

ett avgörande i ärendet ytterligare några år för att avvakta huruvida denna

viktiga fråga hade utsikt att lösas på frivillighetens väg. Liknande synpunk­

ter anföras av länsstyrelsen i Jönköpings län.

De fria sjukkassornas förbund ställer sig avvisande mot tanken att införa

en obligatorisk sjukpenningförsäkring. Det syntes förbundet endast vara

fråga om några få år innan det övervägande flertalet av landets befolkning

tagit en frivillig sjukpenningförsäkring. De som levde på existensminimum

och därför ej kunde ansluta sig till en frivillig sjukförsäkring finge ingen

verklig hjälp genom tvångsanslutning till den allmänna sjukförsäkringen.

En dylik hjälp erhölle de blott om deras levnadsstandard höjdes. En allmän

sjukpenningförsäkring skulle vidare medföra att en av vårt lands äldsta

folkrörelser komme i ytterligare beroende av staten med därav följande byrå­

krati och minskad personlig frihet.

I andra yttranden påtalas den bristande tillgången på sjukhusplatser och

läkare.

Medicinalstyrelsen förklarar, att ehuru styrelsen icke funne det helt ute­

slutet att den föreslagna sjukvårdsförsäkringen kunde genomföras ur syn­

punkten av tillgång till läkare överhuvud, det å andra sidan ej heller vore

uteslutet, att ett latent läkarbehov komme att på ett akut sätt avslöjas, vil­

ket dock i så fall finge anses vara en fördel. Styrelsen vöre närmast benägen

att anse, att det förelåge en betydande läkarbrist och ville meddela, att en­

ligt av styrelsen inhämtade uppgifter en avsevärd del erkända lokalsjuk­

kassor holle före, att läkartillgången för den öppna sjukvården vore otill­

fredsställande redan för den nuvarande sjukförsäkringen. Oaktat de krav

på utökning av läkarkrafterna i såväl den öppna som den slutna sjukvår­

den ävensom sjukhusplatserna, som förvisso komme att bli en följd av den

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

verkligas genom allmänna åtgärder — vilket kunde förefalla naturligt efter­

som försäkringen skulle omfatta hela folket — borde noggrant prövas, om

anledning föreiåge att inbegripa verksamhetsgrenen i fråga i försäkringen.

Med hänsyn härtill hade pensionsstyrelsen särskilt övervägt, huruvida icke

den av kommittén föreslagna ersättningen för sjukvård, d. v. s. läkarvård,

sjukhusvård och läkemedel, kunde utbrytas ur försäkringen och förmånerna

i stället meddelas i annan ordning.

I fråga om läkarvården anför pensionsstyrelsen att en väsentlig olägen­

het med det av kommittén förordade ersättningssystemet vore det avsevärda

förvaltnings- och kontrollarbete, som vore förenat med detsamma. Enbart

för läkarvården komme i den nya försäkringen antalet verifikationer san­

nolikt att uppgå till minst 4 miljoner årligen, varvid vore att märka att

verifikation måste innehålla uppgift om vården och, i förekommande fall,

specifikation av kostnaderna enligt läkarvårdstaxan. Härtill komme att,

eftersom läkarna ej vore bundna av taxan, den försäkrade kunde få vid­

kännas större kostnader än hans andel i det taxeenliga arvodet, vilket för­

hållande dels kunde motverka syftet med försäkringen, dels ock ge an­

ledning till missnöje med densamma.

Pensionsstyrelsen fortsätter:

En eventuell utbrytning av läkarvården ur försäkringen —- vilken givetvis

ej behöver innebära att läkarvården göres helt fri för den enskilde — torde

förutsätta åtskilliga organisatoriska åtgärder, bland annat en betydlig ökning

av antalet tjänsteläkare (i statens, kommuns eller landstings tjänst anställda

läkare), anordningar som måste taga åtskillig tid att genomföra. Med hän­

syn härtill torde en dylik utbrytning närmast få betraktas som en fram-

tidstanke. För närvarande torde man således få räkna med att läkarvården

bibehålies inom försäkringen. Men även örn man gör så, får detta icke till

en oviss framtid förskjuta åtgärder för ett effektivt utbyggande av möjlig­

heterna att erhålla billig men samtidigt kvalificerad läkarvård.

Däremot anser pensionsstyrelsen det i detta sammanhang böra övervägas,

huruvida icke beträffande läkemedlen ersättningssystemet med fördel kunde

frångås och läkemedelskostnaderna i stället förbilligas genom direkta åt­

gärder från statens sida. Likaså skulle enligt pensionsstyrelsens mening åt­

skilligt vinnas om jämväl sjukhusvården frigjordes från sjukförsäkringen,

och styrelsen föresloge därför att nämnda möjlighet övervägdes.

Försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter, huruvida försäkringens form

vöre lämplig inom den del av socialvården, som sjukvardsförsäkringen

avsåge att tillgodose. Medlemsavgifterna för sjukvårdsförsäkringen bleve

så ringa i förhållande till det allmännas utgifter i form av bidrag till

försäkringen och direkta kostnader för sjukvården, att en frågeställning av-

nyssnämnt slag kunde anses motiverad. Man bleve ytterligare betänksam

gentemot försäkringsvägen med hänsyn till de svårigheter, som yppat sig då

det gällt att anpassa prestationerna efter behoven utan att uppamma miss­

bruk. För att nämna ett exempel skulle den öppna sjukvården, som under

alla förhållanden ställde sig relativt billig för det allmänna, komma att för

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

lagstiftningen på sjukförsäkringens område varit gällande systemet med

central- och lokalsjukkassor visat sig fylla de på detsamma ställda förvänt­

ningarna. Det vore därför i högsta grad oklokt att ersätta den organisa­

tionsform som redan funnes med något nytt och oprövat, vilket skulle för­

svåra genomförandet av en allmän sjukförsäkring.

Enligt den mening, som uttalas av statskontoret, borde det emellertid klar­

läggas, huruvida det organ, som skulle handhava sjukförsäkringen och

annan socialförsäkring, skulle få formen av en fristående juridisk person

utan att därigenom de förenklingar av arbetet äventyrades, som framstode

såsom möjliga vid ett inlemmande i den kommunala förvaltningsorganisa­

tionen. Vidare kunde ifrågasättas, huruvida de nuvarande centralsjukkas­

sorna borde bibehållas vid sin uppgift såsom ekonomisk utjämningsinstans.

Det syntes statskontoret icke kunna undvikas att förhandenvaron av två

utbetalningsorgan måste medföra en dubblering av vissa arbetsuppgifter.

Kommitténs förslag på denna punkt innebure därjämte, att försäkringsav­

gifterna skulle kunna utgå med olika belopp inom olika delar av landet.

Enligt statskontorets mening vöre det emellertid icke tillfredsställande att

samma prestationer skulle beläggas med skiftande avgifter, beroende på var

den försäkrade vöre bosatt. Inom den frivilliga försäkringen torde en sådan

premiedifferentiering vara naturlig. Då försäkringen gjordes obligatorisk

och förmånerna uniformerades, torde emellertid anordningen icke böra

bestå. Vidare torde framhållas att kommittén syntes hysa den uppfatt­

ningen, att ett bevarande av lokalsjukkassornas självrisk vöre möjligt, även

om centralsjukkassorna skulle upphöra såsom ekonomiska utjämningsorgan.

Anledning att med hänsyn till självriskidén bibehålla centralsjukkassorna

förelåge alltså icke.

Försäkringsbolags riksförbund anser, att ett bibehållande av de nuva­

rande centralsjukkassorna icke kunde medföra någon bestående fördel,

sedan lokalsjukkassorna fått större minimiomfattning och sin ansvarighet

utsträckt till att gälla de nittio första sjukhjälpsdagarna. En differentiering

av kostnaden för långa sjuktider vore enligt förbundets mening icke önsklig.

Sedan den nya organisationen fått stadga, torde en centralisering av den

överbyggnad å organisationen, som centralsjukkassoma representerade, när­

mast bli till fördel. Förbundet ville dock förorda stadganden av sådan inne­

börd, att man kunde utnyttja de nu bestående erkända centralsjukkassoma

under en övergångstid för att därefter centralisera deras verksamhet.

Landsorganisationen framhåller, att ett bibehållande av det nuvarande

systemet med centralsjukkassor och lokalsjukkassor visserligen möjliggjorde

en smidig övergång till den nya försäkringen och underlättade överförandet

av de erkända kassornas fonder m. m. I princip delade landsorganisationen

dock den av herr Strand i en reservation uttalade meningen, att en mera

centraliserad ordning vore att föredraga. Att de olika grenarna av social­

försäkringen gjordes organisatoriskt likformiga torde i vart fall vid en sam­

uppgift vilket skulle ha varit till fördel för den sociala försäkringen över

huvud.

Försäkringsbolags riksförbund framhåller, att en obligatorisk sjukför­

säkring med fog plägade uppfattas som själva kärnan i den sociala för-

säkringslagstiftningen, kring vilken övriga grenar grupperade sig. Enligt

denna uppfattning bleve anordnandet av sjukförsäkringen i mycket hög grad

bestämmande för prestationer och bestämmelser i övriga försäkringsgrenar.

Det torde därför vara nödvändigt att klarlägga dessa konsekvenser genom

utformandet av en huvudlinje för hela socialförsäkringen, innan man kunde

göra ett definitivt uttalande om ändamålsenligheten av det framlagda för­

slaget. Av denna anledning borde förslaget icke lagfästas förrän förslag rö­

rande alla grenarna av socialförsäkring förelåge åtminstone i sina huvud­

linjer och dessa förslag underkastats en ingående granskning.

Jämväl riksförsäkringsanstalten finner det önskvärt, att en samordning

mellan den föreslagna sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde

komma till stånd. Men förutsättningen för en samordning måste naturligen

vara, att den läte sig genomföra på sådant sätt att fördelarna därav upp­

vägde de nackdelar, som mer eller mindre torde bli förknippade därmed.

Enligt anstaltens mening hade kommittén ej tillräckligt beaktat de stora svå­

righeter i olika hänseenden, vilka motte för en godtagbar lösning av frågan.

Försåkringsrådet anser, att fördelarna av en samordning av de sociala

sjuk- och olycksfallsförsäkringarna icke borde överdrivas. Lokalsjukkas­

sorna i allmänhet kunde icke tänkas förvärva personal med erforderlig

kompetens att handlägga ärenden i enlighet med bestämmelserna i olycks­

fallsförsäkringslagen. Förutsättningarna för ersättning enligt nämnda lag

vore ofta svåra att konstatera i det enskilda fallet och skulle förorsaka

lokalsjukkassornas personal avsevärt extra arbete. Spörsmålen om förutsätt­

ningarna för ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen förelåge skulle vid

många olycksfall komma att behandlas både av sjukkassor och försäkrings-

inrättningar vilket skulle komplicera administrationen. Det syntes därför

försäkringsrådet som om i den mån ersättning för olycksfall i arbete skulle

utgå från sjukkassorna detta borde ske efter samma regler som för sjuk­

domar i allmänhet.

Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anser det ovisst,

huruvida de med den av kommittén föreslagna samordningen mellan sjuk­

försäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen eftersträvade för­

delarna verkligen skulle nås. Enligt föreningens mening skulle en dylik sam­

ordning medföra risk för avsevärda nackdelar i olika hänseenden, och för­

slagets genomförande skulle möta betydande svårigheter. Sjukhjälpsutbetal-

ningarna skulle näppeligen påskyndas i någon avsevärd mån genom en dylik

samordning. Sjukkontrollen vid olycksfallsskadorna torde med nuvarande

systern i allmänhet fungera tillfredsställande och om den kontroll av olycks­

fallsskadorna som sjukkassorna kunde utöva bleve av större värde måste

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Konen, Överståthållarämbetet, stadsförbundet, fattigvårds- och barnavårds-

förbundet, landsorganisationen samt riksförbundet landsbygdens folk. Å

andra sidan uttalar tjänstemännens centralorganisation att man knappast

kunde tänka sig en högre obligatorisk sjukpenning än 6 kronor om dagen,

då detta skulle medföra att många löntagare finge betala avsevärda premier

trots att deras försörjning under sjukdom kanske vore fullt tillfredsställande

ordnad genom de sjuklöneförmåner som arbetsgivarna tillämpade. Däremot

kunde övervägas införande av en frivillig påbyggnad av sjukpenningförsäk­

ringen med ytterligare ett par sjukklasser. Socialstyrelsen och tjänstemän­

nens centralorganisation framhålla härjämte, att sjukpenningen till de

familjeförsäkrade gifta kvinnorna vore för låg. Denna mening omfattas även

av sjukkasseförbundet, högerns centrala kvinnoråd och socialdemokratiska

kvinnoförbundet. Beträffande familjetilläggen påyrkas från flera håll att

barntillägg och maketillägg borde kunna anknytas

till moderns respektive hustruns sjukpenning. Därvid

framhålles, att hustrun understundom kunde vara den egentliga familjeför­

sörjaren eller i allt fall i betydande omfattning bidraga till familjens uppe­

hälle genom eget förvärvsarbete. Denna tanke kommer till uttryck i yttran­

dena av socialstyrelsen, försäkringsrådet och flertalet av de hörda kvinno­

organisationerna.

Den föreslagna karenstiden (3 dagar) har vunnit gillande av bland

andra medicinalstyrelsen, tjänstemännens centralorganisation samt ett fler­

tal länsstyrelser. Medicinalstyrelsen hemställer emellertid, att möjligheten

för en differentiering av karenstiden efter olika inkomst- eventuellt yrkes­

grupper prövades. Å andra sidan anses i åtskilliga yttranden den föreslagna

karenstiden alltför kort, och socialstyrelsen finner sig böra påyrka en ut­

sträckning av karenstiden till minst 6 dagar. I anslutning till den av herr

Bexelius framförda reservationen ha bland andra statskontoret, försåkrings-

inspektionen, ett flertal länsstyrelser och läkarförbundet uttalat sig för en

höjning av karenstiden till 7 dagar.

Den till förhindrande av överförsäkring föreslagna regeln, att

sammanlagda beloppet av sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga

90 % av den dagsinkomst, som motsvarade den för medlemmen fastställda

årsinkomsten av förvärvsarbete (90 %-regeln), föreslås av de fria sjukkas­

sornas förbund ersatt med en 100 %-regel. Förbundet framhåller, att in­

komstbehovet vid sjukdom ofta vöre större än under vanliga förhållanden,

och påpekar, att enligt förslaget de försäkrade själva finge vidkännas en ej

obetydlig del av kostnaderna för läkarvård och medicin. Särskilt för per­

soner vilka hade sin inkomst vid ett existensminimum skulle 90 %-regeln

innebära en kännbar beskärning av den ekonomiska standarden. I andra

yttranden, avgivna av statskontoret och länsstyrelserna i Jämtlands och Väs­

ternorrlands lån, anses däremot att en kontant sjukhjälp uppgående till 90 %

av arbetsinkomsten utgjorde en för svag påtryckning på vederbörande att

återgå i arbete och att det därför borde övervägas att utbyta 90 %-regeln

mot en 80 %-regel.

I fråga om sjukförsäkringsavgifternas storlek uttalar pen-

sionsstyrelsen, att den föreslagna lägsta avgiften för de sjukpennings- och

sjukvårdsförsäkrade — enligt förslaget i genomsnitt 28: 90 kronor för år —

torde vara väl hög för ett inkomstläge av 600—900 kronor om året. Det­

samma torde sägas om de två följande sjukpenningklasserna, motsvarande

inkomstgrupperna 900—1 200 kronor och 1 200—1 600 kronor. Med hänsyn

till frågans stora sociala betydelse förutsatte pensionsstyrelsen, att avgifter­

nas storlek såväl för enbart de sjukvårdsförsäkrade — vilka till stor del ut­

gjordes av tilläggspensionärer och andra med obetydliga inkomster och utan

nämnvärd betalningsförmåga — som för de lägst sjukpenningförsäkrade

foges under förnyad prövning.

Även beträffande statsbidragens avvägning ha vissa erin­

ringar gjorts. Pensionsstyrelsen och sjukkasseförbundet finna en skälig höj­

ning av medlemsbidraget önskvärd och anse det kunna ifrågasättas, örn ej

familjetilläggen helt borde bekostas av statsmedel. En höjning av medlems­

bidraget till sjukkassorna i Norrland förordas av socialstyrelsen. Länssty­

relsen i Jämtlands län tillstyrker en utjämning av avgifterna så att högre av­

gifter icke behöva uttagas inom vissa sjukkasseområden. I liknande riktning

uttalar sig även landskommunernas förbund.

En sådan anordning av avgiftsuppbörden att avgifterna kunde

inbetalas i samband med skatteuppbörden ifrågasättes av statskontoret, pen­

sionsstyrelsen, Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige

i Stockholm, svenska arbetsgivareföreningen, försäkringsbolags riksförbund

och trafiktjänstemännens riksförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

75

Sjukförsäkringspromemorian.

Sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande sjukvårdsförsäkringens utformning ifrågasättes i promemo­

rian den förändringen, att statsverket borde övertaga ansvaret för sjukhus­

avgifternas erläggande i den mån vården lämnades å allmän sal eller avdel­

ning. Därest ett dylikt ansvar för statsverket infördes, kunde sjukhusvården

utbrytas ur försäkringen. Enligt promemorian skulle detta för försäkringens

vidkommande medföra den beaktansvärda fördelen, att sjukvårdsavgifterna

kunde avsevärt sänkas, varjämte det administrativa arbetet kunde förenklas.

Kostnadsökningen för statsverket vid en sådan utbrytning uppskattas i pro­

memorian till ungefär 50 miljoner kronor örn året. Det framhålles emeller­

tid att icke obetydliga besparingar skulle uppkomma för landsting och i

landsting ej deltagande städer.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukpenningförsäkringen.

I fråga om sjukpenningförsäkringen har, vid sidan av kommitténs förslag

i denna del, i promemorian skisserats två alternativa förslag.

Enligt det ena alternativet —- betecknat såsom alternativ I — bibe­

hålies grundtanken i kommitténs förslag, nämligen att sjukpenningen jämte

familjetillägg skall utgöra ersättning för inkomstbortfall, som förorsakas av

sjukdom. Emellertid har sjukpenningklassernas antal väsentligen reducerats

varjämte beloppet av såväl sjukpenning som familjetillägg avsevärt höjts.

Sjukpenningklassernas antal föreslås således minskat till 6 enligt följande

skala:

Medlemmens årliga inkomst av

Sjukpenning-

förvärvsarbete uppgår till

klass

600 kronor men ej till 1 000 kronor .......................... 1

1000

»

»

»

» 1 800 » .............................. 2

1 800

»

»

*

» 2 700

»

3

2 700

»

*

»

» 3 600

»

4

3 600

»

»

»

> 4 500

»

5

4 500

» eller högre belopp....................................... 6

Denna sjukpenningskala föreslås tillämplig å alla sjukpenningförsäkrade

medlemmar oberoende av huruvida de fyllt 67 år eller icke. Sjukpenning­

beloppen i de olika klasserna föreslås till respektive 2, 3, 4, 5, 6 och 7 kro­

nor. Halv sjukpenning utgår med hälften av dessa belopp.

Till sjukpenningförsäkrad medlem skall, liksom i kommittéförslaget, ut­

givas familjetillägg till sjukpenningen. Familjetilläggen utgöras av maketill-

lägg och barntillägg. Maketillägg, som vid hel sjukpenning utgör 2 kronor,

utgår för hustru som är familjeförsäkrad eller som är sjukpenningförsäkrad

enligt andra sjukpenningklassen. Maketillägg utgår vidare, i det fall att gift

kvinna är medlem, för hennes man, om denne på grund av hans årsinkomst

av förvärvsarbete ej uppgår till minst 600 kronor icke är sjukpenningförsäk­

rad eller om han är sjukpenningförsäkrad enligt första eller andra sjuk­

penningklassen.

Barntillägg, som till hel sjukpenning utgör en krona, utgår för varje

hemmavarande barn under 16 år. Äro båda föräldrarna medlemmar utgår

barntillägg till varderas sjukpenning; om i dylikt fall båda samtidigt äro

sjuka utgår dock barntillägg endast till den enes sjukpenning.

Familjetillägg till halv sjukpenning skall utgå med hälften av angivna

belopp.

Enligt promemorian bli således makar helt jämställda med avseende på rät­

ten att uppbära barntillägg till sjukpenning, och likställigheten makarna

emellan har vidare utsträckts därhän, att självständigt försäkrad gift kvinna

äger uppbära maketillägg till egen sjukpenning, därest mannens årsinkomst

av förvärvsarbete icke uppgår till 1 800 kronor.

Kungl. Majlis proposition nr 312.

77

Gift kvinna, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 000 kronor

och som sammanlever med sin man, blir icke självständigt försäkrad utan

endast försäkrad i egenskap av familjemedlem. I denna del intager alltså

promemorian samma principiella ståndpunkt som kommittéförslaget. För den

familjeförsäkrade kvinnan föreslås en sjukpenning av 1: 50 kronor och å

denna sjukpenning skall utgå ett barntillägg å en krona, därest makarna ha

ett eller flera barn under 10 år som vistas i hemmet.

Barn under 16 år skola, såsom enligt kommittéförslaget, icke vara sjuk-

penningförsäkrade utan endast sjukvårdsförsäkrade.

I överensstämmelse med kommittéförslaget skall för tid, då sjukpenning-

försäkrad åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempen-

ning. Hempenningen skall utgöra hälften av den sjukpenning, som eljest

tillkommer försäkrad, dock lägst 2 kronor, samt för familjeförsäkrad

hustru 1: 50 kronor. Å hempenningen skola utgå familjetillägg med samma

belopp som om vederbörande erhållit sjukpenning.

Såsom maximeringsregel föreslås gälla, att sammanlagda beloppet av

sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga den inkomst som motsvarar

V360 av den för medlemmen fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete eller,

där endast halv sjukpenning utgives, 50 % av denna inkomst. Vid tillämp­

ningen av ifrågavarande regel anses emellertid den som är försäkrad enligt

första eller andra sjukpenningklassen alltid ha en inkomst per dag av minst

2 respektive 3 kronor. I promemorian har således kommittéförslagets 90 lås­

regel ersatts med en motsvarande 100 %-regel.

Karenstiden enligt detta alternativ föreslås oförändrad eller till 3 dagar.

Sjukpenningförsäkringen enligt det andra departementsalternativet — be­

tecknat alternativ II — innebär en principiell avvikelse från kommitté­

förslaget. Detta alternativ tager således icke direkt sikte på storleken av det

av sjukdomen vållade inkomstbortfallet, utan sjukpenningens uppgift är här

att vid sjukdom garantera den försäkrade ett belopp som skall innefatta ett

rimligt skydd mot umbäranden och nöd (minimistandard). Från denna ut­

gångspunkt föreslås att sjukpenningen skall utgå med ett för alla lika belopp

och jämte förekommande familjetillägg motsvara vad som vid sjukdom rimli­

gen kräves för den försäkrades och hans familjs försörjning. Den sålunda för

alla lika sjukpenningen föreslås till 3: 50 kronor per dag, dock att för per­

soner under 18 år föreslås en sjukpenning av allenast 2 kronor. Halv sjuk­

penning skall utgå med hälften av angivna belopp. Som komplement till en

så beskaffad obligatorisk försäkring förutsättes emellertid en frivillig stats­

understödd försäkring avsedd att i görligaste mån garantera levnadsstan­

dardens upprätthållande i det särskilda fallet. Denna frivilliga försäkring

föreslås ha fyra eller tre sjukpenningklasser med sjukpenningbelopp från

1:50 till 4:50 kronor. Även enligt detta alternativ skall till sjukpenning-

försäkrad medlem utgivas familjetillägg till sjukpenningen, och familjetill-

lägget utgöres jämväl här av maketillägg och barntillägg. Maketillägg utgår

80

genom avgifter av de försäkrade samt statsbidrag. Saväl i fråga örn avgif­

terna som statsbidragen föreslås emellertid betydande avvikelser från kom­

mittéförslaget, i det att de av kommittén föreslagna avgifterna väsentligt

sänkts.

Enligt alternativ I har eftersträvats sådan utformning av statsbidragen,

att avgifterna vid en tillfredsställande sjukkontroll icke skola i nämnvärd

mån behöva överstiga 2,5 % av lägsta inkomsten i varje sjukpenningklass,

d. v. s. i första klassen 15 kronor, i andra klassen 25 kronor etc. I genomsnitt

skulle enligt detta alternativ avgifterna kunna beräknas för enbart sjukvårds-

försäkringen till 8 kronor samt för sjukvårds- och sjukpenningförsäkringen

till 15: 85 kronor (sjukpenning 2 kronor), 25: 10 kronor (sjukpenning 3 kro­

nor), 44:35 kronor (sjukpenning 4 kronor), 63:60 kronor (sjukpenning 5

kronor), 72: 85 kronor (sjukpenning 6 kronor) och 82: 10 kronor (sjukpen­

ning 7 kronor).

I det andra förslaget, alternativ II, ha statsbidragen för den obligatoriska

försäkringen konstruerats med ledning av den principen, att för sjukpenning-

försäkrade medlemmar över 18 år, som äro hänförliga till gruppen med den

kortare karenstiden, d. v. s. huvuddelen av de försäkrade, avgifterna vid en

tillfredsställande sjukkontroll borde stanna vid omkring 18 kronor per år. I

avsaknad av klassindelning kunna avgifterna ej differentieras efter den för­

säkrades inkomst. I övrigt skola de sammanlagda avgifterna komma att

utgå med följande genomsnittliga belopp för nedan angivna kategorier:

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Kategori

Årsavgift kr.

3: —

j

Sjukvårdsförsäkring och sjukpenning

18: —

12: —

12: —

»

under» »

»

»

»

.................................................

8: —

Enligt den frivilliga försäkringen enligt detta alternativ skulle — under

förutsättning att anslutningen till densamma bleve ungefär 75 % — avgif­

terna för de försäkrade med den kortare karenstiden beräknas till följande

genomsnittliga belopp:

Sjukpenning

Årsavgift kronor

1:50 ................................................................. 13:50

2:50 ................................................................. 22:50

3:50 ................................................................. 31:50

4:50 ................................................................. 40:50

För försäkrade med den längre karenstiden beräknas avgifterna till 13

av nämnda belopp.

Därest sjukpenningen, såsom alternativt ifrågasatts, bestämdes till respek­

tive 1: 50, 3: — och 4: 50 kronor, anses detta icke medföra någon väsentlig

förändring av avgiftsnivån.

82

Kungl. Majlis proposition nr 312.

téns på 1937 års inkomstläge byggda beräkningar, skulle statsbidragen

komma att utgå under år 1950 med 126,4 miljoner kronor och år 1960 med

131,5 miljoner kronor.

Försäkringens årskostnader nämnda år, beräknade på grundval av social-

vårdskommitténs antagande rörande 1937 års inkomstläge, skulle utgöra

225,3 respektive 243,3 miljoner kronor.

Med hänsyn till den förskjutning av inkomstläget, som ägt rum sedan år

1937, har en särskild undersökning verkställts rörande den därav föranledda

ökningen av försäkringskostnaderna. Därvid har antagits att sedan år 1937

en inkomstökning ägt rum med 50 % i inkomstlägena upp till 1 500 kronor,

med 40 % i inkomstlägena 1 500—3 000 kronor och med 35 % i högre in­

komstlägen. Resultatet av dessa beräkningar är, att statsbidragen åren 1950

och 1960 skulle utgöra 135,3 respektive 141,4 miljoner kronor.

Försäkringens årskostnader åren 1950 och 1960 skulle enligt denna beräk­

ning bli 260,2 respektive 281,2 miljoner kronor.

Vid en obligatorisk försäkring enligt alternativ 11 föreslås sjukhjälpsbidrag

utgå med följande procentuella andel av de nettoutgifter under året, som

skola stanna å sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare........... ca

b) läkemedel ....................................................................................................

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt .... ca

d) medlemmarnas och de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjuk-

och hempenning.........................................................................................

e) make- och barntillägg ...............................................................................

Medlemsbidrag föreslås utgå enligt kommittéförslaget.

Avgiftslindringsbidrag föreslås utgå med 15 kronor för varje sjukpenning-

försäkrad medlem. För medlem, som är enbart sjukvårdsförsäkrad, skall utgå

sådant bidrag med 5 kronor.

I detta fall skall alltså avgiftslindringsbidrag utgå även för enbart sjuk-

vårdsförsäkrade. Därest sådant bidrag ej infördes, skulle för de enbart sjuk-

vårdsförsäkrade behöva uttagas en avgift av 8 kronor. Denna avgift skulle

överensstämma med den avgift, som i genomsnitt utginge för medlemmar

under 18 år med lång karenstid. Då det emellertid skulle vara stötande att

tillämpa samma avgift för två grupper med så väsentligt olika förmåner, har

ett avgiftslindringsbidrag för de enbart sjukvardsförsäkrade ansetts pa

sin plats.

Statsbidragskostnaderna åren 1950 och 1960 för den obligatoriska försäk­

ringen enligt alternativ II beräknas vid 1937 ars inkomstläge till 181,5 respek­

tive 191,8 miljoner kronor och vid nuvarande inkomstläge till 190,1 respek­

tive 200,8 miljoner kronor.

Den obligatoriska försäkringens årskostnader åren 1950 och 1960 beräk­

nas vid 1937 års inkomstläge till 231,7 respektive 248,7 miljoner kronor och

vid nuvarande inkomstläge till 241,8 respektive 259,5 miljoner kronor.

50 %

50 »

50 »

50 »

100

»

84

Kungl. Maj:t$ proposition nr 312.

Yttranden angående sjukförsäkringspromemorian.

Sjukvårdsförsäkringen.

Ehuru i sjukförsäkringspromemorian allenast mera i förbigående berörts

tanken, att all sjukhusvård å allmän sal eller avdelning skulle göras kostnads­

fri för vårdtagaren därigenom att statsverket övertoge ansvaret för denna

vård, har frågan om utbrytning av sjukhusvården ur försäk­

ringen blivit föremål för uppmärksamhet i ett flertal yttranden. Därvid

har utbrytningen av sjukhusvården principiellt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, pensions-

stijrelsen, försåkringsinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, försvarets

sjukvårdsförvaltning, en ledamot av socialvardskommittén, sjukkasseför-

bundet, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, försäkringsbolags

riksförbund, de fria sjukkassornas förbund, landsorganisationen, riksför­

bundet landsbygdens folk, tjänstemännens centralorganisation och yrkes­

kvinnors samarbetsförbund. I vissa fall synes emellertid vederbörande re­

missinstans därvid ha utgått ifrån att den skulle erhålla tillfälle att åter­

komma till detta spörsmål, sedan departementsutredningen därom slutförts.

Förslaget i denna del har avstyrkts av lantarbetsgivareföreningen,

varjämte länsstyrelsen i Älvsborgs län, stadsförbundets sjukvårdsdelegation

och högerns centrala kvinnoråd uttalat vissa betänkligheter mot detsamma.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke upptagit före­

varande spörsmål till bedömande, vissa — bland dem landstingsförbundet

— under uttalande, att det förutsattes att tillfälle skulle beredas vederbö­

rande att, när utredningen i denna fråga avslutats, härutinnan framföra sina

synpunkter.

I de yttranden, vari utbrytningen tillstyrkts, har i huvudsak framhållits,

att det vore rimligare att kostnaderna för sjukhusvården helt sloges ut på

medborgarna efter de för beskattningen gällande grunderna än att de lades

på individerna efter huvudtalet. Genom överflyttningen av sjukhusavgif­

terna å statsverket skulle den sjuke bli befriad fran bestridandet av avgifter

för vårdtid, som sträckte sig utöver den för sjukkassorna bestämda sjuk-

hjälpstiden. En sådan utvidgning av samhällets bistånd beträffande sjuk­

vården vöre ur social synpunkt behjärtansvärd. I administrativt hänseende

innebure överflyttningen på staten stora förenklingar både för landstingen

och sjukkassorna. Att sjukkassornas kontrollverksamhet med avseende å de

försäkrades anlitande av sjukhusvård skulle komma att bortfalla vore ej

ägnat att inge större betänkligheter, då möjligheten för kassornas kontroll­

organ att påverka tillströmningen till sjukhusen vore obetydlig.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rande från försäkringen närmast såsom en framtidstanke — styrelsen gärna

skulle se att frågan härom finge en snabbare lösning än styrelsen tidigare

ansett sig kunna räkna med. I fråga örn läkemedlen framhåller pensions-

styrelsen, att genom en utbrytning därav skulle i administrativt avseende

uppkomma betydande fördelar för försäkringen.

Läkemedelsersättningens utbrytande förordas även av länsstyrelsen i

Jämtlands län, Sveriges yngre läkares förening samt olika myndigheter i

Stockholms stad. Sålunda framhåller t. f. inspektören hos sjukhusavgifts-

dclegerade i Stockholm, till vilkens yttrande avgiftsdelegerade ansluta sig,

att skälen att undantaga medicinen från försäkringen vöre än starkare än

beträffande sjukhusvården. I yttrandet anföres vidare:

Medan det, vad det gäller sjukhusvården, är för försäkringstagaren av

föga betydelse, om den blir fri eller om sjukkassan betalar densamma, har

han beträffande medicinen ett direkt intresse av om det ordnas på det ena

eller andra sättet. Går man försäkringsvägen enligt kommitténs och departe­

mentets åsikter, måste var och en förskottera medicinkostnaden för att

sedan återfå viss del av eller hela kostnaden genom sjukkassan. Det är

svårt att förstå denna omständliga väg. Förutom det besvär, som åsamkas

genom att vända sig till två instanser, apoteket och sjukkassan, i stället för

enbart den förra, måste det socialt vara mer tillfredsställande, att veder­

börande själv endast behöver betala sin andel i kostnaden, vilket han i fler­

talet fall kan klara. Skall däremot hela kostnaden betalas, kanske detta i

många fall måste påkalla fattigvårdsmyndighetens medverkan.^ Den vinst

man gör i administrationskostnader genom den fria sjukhusvården torde

åtminstone för sjukkassornas del till stor del bli illusorisk genom att bevara

medicinförsäkringen. Det belyses bäst av att hänvisa till vad pensionssty-

relsen, som även påyrkat medicinens undantagande från försäkringen, an­

fört i denna punkt, då styrelsen uppskattar läkemedelsköpens antal till

9 miljoner årligen. För Stockholms del torde de därför kunna uppskattas

till minst en miljon per år. Vilken oerhörd belastning det måste bli för apo­

tek och sjukkassa att utfärda, granska och likvidera denna miljon räkningar

ligger i öppen dag.

Sjukpenningförsäkringen.

I det stora flertalet yttranden, i vilka man tagit ställning till frågan om

sjukpenningförsäkringens utformning, har man givit sin principiella anslut­

ning till att en sådan försäkring genomföres i huvudsaklig överensstämmelse

med de riktlinjer, som angivits i något av de båda departementsalternativen,

och således ansett dessa vara att föredraga framför socialvårdskommitténs

förslag. Allenast länsstyrelsen i Östergötlands län, svenska arbetsgivareför­

eningen, lantarbetsgivareföreningen och Sveriges yngre läkares förening ha

förklarat sig icke kunna ge sin anslutning till någotdera av

dessa alternativ utan ansett att socialvårdskommitténs förslag —

ehuru med olika ändringar i detaljerna — borde bli normgivande för en lag

örn allmän sjukförsäkring.

Av övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha de flesta givit

alternativ I företräde framför alternativ II. Denna ståndpunkt

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

för kommitténs förslag, åstadkomma en allmän sjukförsäkring, som gåva ett

tillfredsställande skydd mot sjukdomarnas ekonomiska skadeverkningar,

samt att styrelsen ansåge flera av de övriga nu föreliggande stora och kost­

nadskrävande sociala reformfrågorna vara av större angelägenhetsgrad än

ett ytterligare utbyggande av sjukförsäkringen.

Medicinalstyrelsen kan icke finna, att bärande skäl anförts för ett frångå­

ende av den tidigare tillämpade principen att den allmänna sjukförsäkringen

alltfort baserades på den enskildes ekonomiska medansvar för erhållande av

försäkringens förmåner även om dessa anpassades så, att de bättre än hit­

tills fyllde sin uppgift inom socialvården.

För säkring srådet betonar, att det vöre av betydelse att veta hur övrig so­

cial försäkring och allmän understödsverksamhet vore avsedd att utformas.

Kännedom härom bleve av ännu större betydelse, då man såsom i departe-

mentsförslagen, särskilt i alternativ II, i hög grad närmade sig understöds-

karaktären. Sjukhjälp från staten av så stor ekonomisk betydelse för den

enskilde som den föreslagna måste antingen anpassas efter övriga sociala

hjälpformer eller ock dessa efter sjukhjälpen. Försiktighetsskäl talade för att

staten icke för sjukhjälpen engagerade sig med så stora belopp, att genom­

förandet av andra sociala reformer försvårades. Därest sjukhjälp skulle utgå

i den omfattning som föreslagits i promemorian, borde därför övervägas om

icke statsbidragsandelen i kostnaden borde minskas och de försäkrades an­

del höjas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att båda alternativen innebure

en icke önskvärd överflyttning av tyngdpunkten i fråga om försäkringens

finansiering från försäkringstagarna till staten. Av såväl psykologiska som

ekonomiska skäl borde försäkringen bygga på den av kommittén förordade

självhjälpsprincipen. Även örn departementsförslagen ur rent tekniska och

administrativa synpunkter vore kommittéförslaget överlägsna, kunde dock

de fördelar, som alternativen ur nämnda synpunkter företedde, icke tiller­

kännas avgörande betydelse.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att, sedan kommittén lämnat

sitt betänkande, några omständigheter icke inträffat som motiverade ett upp­

tagande av huvudprinciperna i sjukförsäkringen ur nya synpunkter. För­

eningen hyste de allvarligaste farhågor för att nuvarande statsfinansiella

läge icke medgåve de betydligt ökade statsbidrag för genomförande av för­

säkringen, som promemorian gåve vid handen. Det vöre nödvändigt med en

fullständig sammanställning av statens utgifter för den på olika områden

planerade utvidgningen av socialvården, så att det bleve möjligt att bedöma

i vad mån och under vilka förutsättningar möjlighet förelåge för svenskt

näringsliv att bära den skattebörda, som förorsakades av den hastigt sväl­

lande socialbudgeten. Först därefter borde de olika detaljförslagen behand­

las och genomföras under aktgivande på de ekonomiska verkningarna på

andra förslag som väntade på behandling. Grundtanken att de olika social-

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

säkringstagarna med avgifter något höja desamma och därigenom åstad­

komma en minskning av statsbidragen. Avgifterna borde avvägas så, att den

enskilde kände med sig att han själv gjorde en insats för att försäkra sig

och sin familj. De gjorda utgiftskalkylerna torde för övrigt icke komma

att visa sig hållbara, med hänsyn till att enligt promemorieförslagen förmå­

nerna på grund av sjukpenningförsäkringen i ett mycket stort antal fall

bleve av sådan höjd, att överförsäkring kunde anses föreligga.

Vidare erinras mot båda alternativen att en sjukförsäkring i enlighet med

något av dem förutsatte en utökning av den förebyggande hälso- och sjuk­

vården. Härutinnan framhåller medicinalstyrelsen, att en effektiv lösning av

föreliggande socialekonomiska problem icke vöre möjlig med mindre om-

förmälda vård gåves ett ännu kraftigare stöd från det allmännas sida och

den öppna vårdens möjligheter ökades, särskilt genom en i snabbare takt

än hittills fortgående utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen. Sveriges

yngre läkares förening anser, att ett genomförande av något av promemo­

rieförslagen med nödvändighet måste föregås av en inventering av vår

sjukvårdsorganisations möjligheter att möta de ökade krav på densamma,

som varje form av obligatorisk försäkring måste medföra. Särskilt borde

en sådan utredning taga sikte på ett klargörande av, vilka sjukvårdsväsen-

dets personella resurser stöde till buds för täckande av det starkt ökade

vårdbehov som komme att uppstå. En dylik utredning syntes särskilt

påkallad med hänsyn till vunna erfarenheter, bland annat av folktandsvårds-

lagstiftningen och den i dess spår på grund av personalbrist följande tvångs-

lagstiftningen för tandläkare. Det bristfälliga förarbetet i nämnda fråga

visade nödvändigheten av en grundlig utredning för undvikande av vitt­

gående icke förutsedda konsekvenser i form av tvångsingripanden av olika

slag. Detta syntes särskilt angeläget, då redan under nuvarande av efter-

krisen betingade förhållanden tvångsmedel i viss utsträckning kommit till

användning för anskaffande av läkare till extraordinära behov.

Föreningen fortsätter:

Beträffande departementets nu framlagda P. M. så är i och för sig intet

att erinra mot att de vid sjukdom utgående förmånerna höjas. Emellertid

måste man betänka, att en ökning av förmånerna till en nivå lika med eller

över den normala arbetsinkomsten medför en kraftigt ökad risk för att de

försäkrade vilja utnyttja försäkringen för att tidvis erhålla en arbetsfri in­

komst och därigenom uppstår en synnerligen allvarlig belastning av försäk­

ringens kontrollorgan. Då det knappast är tänkbart att utöva en kontroll

av det berättigade i de försäkrades anspråk på sjukpenning utan den be­

handlande läkarens medverkan, kommer läkaren i sin verksamhet att hårt

pressas av den intressekonflikt, som råder mellan å ena sidan den försäk­

rade och å andra sidan sjukkassan. Denna svårighet för läkaren föreligger

visserligen vid varje form av sjukförsäkring men i den tidigare föreslagna

sjukförsäkringen begränsades enligt föreningens uppfattning riskerna i detta

avseende på ett någorlunda tillfredsställande sätt. I båda de nu av departe­

mentet föreslagna alternativen finner däremot föreningen att alltför liten

92

Kungl. Majus proposition nr 312.

Det föreslagna sjukpenningbeloppet — 3:50 kronor om dagen

för alla personer, som fyllt 18 år, oavsett var de äro bosatta —• anses av

länsstyrelsen i Skaraborgs län icke täcka den för de arbetande grupperna

genomsnittliga minimistandarden, och länsstyrelsen finner sjukpenningen

böra bestämmas till 4 kronor om dagen. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings

län måste 3: 50 kronor om dagen jämte familje- och barntillägg på många

orter något överstiga existensminimum, varför det syntes riktigt att till vin­

nande av en betydande kostnadsminskning och säkerhet mot missbruk för­

säkringsbeloppet sänktes till förslagsvis 2:50 kronor. Försäkringsrådet anser,

att åtminstone någon hänsyn borde tagas till levnadskostnaderna å olika

orter inom landet och att det icke borde medföra några nämnvärda admi­

nistrativa olägenheter att tillämpa olika sjukpenning för olika orter. Då det

föreslagna beloppet 3: 50 kronor om dagen, som visserligen vore i underkant

å dyr ort, överstege nödtorftig försörjning å billig ort, borde i stället sjuk­

penningen kunna bestämmas till 3: 50 kronor och 2: 50 kronor å respektive

dyr och billig ort. Såsom dyr ort skulle eventuellt kunna anses ort, hänförlig

till någon av grupperna IV—IX i hyresortsgrupperingen enligt kungörelsen

den 17 december 1937 (nr 984) angående fördelning av orterna i riket å de i

14 § avlöningsreglementet den 30 september 1937 för lärare vid folk- och

småskolor upptagna hyresgruppema och kungörelsen den 17 december 1943

(nr 876) angående ändrad placering i hyresgrupp av vissa orter, samt såsom

billig ort sådan, som hänförts till någon av ortsgrupperna I—III däri. Av­

gifterna borde differentieras med hänsyn till de olika sjukpenningarna.

Försäkringsrådet fortsätter:

Personer, som fyllt 67 år, erfordra i allmänhet icke så mycket till sin för­

sörjning som vuxna yngre personer. Vidare äro sådana personer i stor ut­

sträckning försörjda på annat sätt än genom eget förvärvsarbete. Dessa om­

ständigheter tala för en lägre sjukpenning för personer över 67 år än för

yngre vuxna. Det synes därför rådet som om dessa äldre böra komma i åt­

njutande av samma sjukpenning som personer under 18 år. Möjligen skulle

någon höjning av sjukpenningen för sådana personer, bosatta å dyr ort, äga

rum med hänsyn till att dessa i större utsträckning än personer under 18 år

själva få bestrida hyreskostnaden för egen bostad.

För att vid tillämpningen av alternativ II motverka, att lägre inkomst­

tagare på grund av den i förhållande till inkomsten höga sjukpenningen

lockas att söka bliva sjukskrivna i större omfattning än som kan vara mo­

tiverat av sjukdomen, borde — ehuru det icke är i överensstämmelse med

alternativets grundläggande princip — personer med inkomst, understi­

gande 1 000 kronor, hänföras till samma kategori som personer under 18 år.

Avgiften borde då sänkas till det belopp, som komme att gälla för personer

under 18 år. Möjligen kan även här liksom beträffande personer över 67 år

någon höjning av sjukpenningen ifrågasättas för sådana, som äro bosatta å

dyr ort.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det böra ifrågasättas, huru­

vida ej sjukpenningens storlek borde göras beroende av dyrortsgruppering.

Samma ståndpunkt intages av de fria sjukkassornas förbund, som anser en

94

Kungl. Majlis proposition nr 312.

snarare den möjlighet till högre sjukpenning vid högre inkomster, som alter­

nativ I rymde. Denna fördel skulle emellertid enligt förslaget vinnas genom

en frivillig försäkring till förmåner utöver enhetsbeloppet, vilka emellertid

borde betalas fullt försäkringsmässigt och ej medföra anspråk på subven­

tion av statsmedel. Skulle man kunna åstadkomma, att denna individuella

toppförsäkring finge formen av en direkt hyresförsältring och familjens

hyra således för viss framtid vore garanterad, syntes invändningarna om

att hänsyn måste tagas till familjernas olika faktiska levnadsstandard, till

olika dyrorter etc. falla till marken. Att finna formerna för en hyresför-

säkring syntes förbundet vara en synnerligen angelägen utredningsuppgift.

Den detalj i alternativ II, mot vilken kritiken särskilt riktats, avser frågan

örn karenstiden. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att promemorians

gruppindelning icke kan anses tillfredsställande samt anför härom:

Bedömandet av till vilken kategori en viss företagare är att hänföra måste

bereda sjukkassorna stora svårigheter och sannolikt föranleda en betydande

ojämnhet i tillämpningen och en mångfald besvärsmål. Gruppindelningen i

sig själv kan ej heller anses lämplig och rättvis, särskilt om, såsom i moti­

veringen framhålles, lantbrukare bli hänförliga till den senare gruppen.

Varje lantbrukare, som själv regelmässigt deltager i arbetet eller personligen

leder detsamma utan biträde av inspektor eller förvaltare, bör få åtnjuta

den kortare karenstiden. Detsamma torde böra gälla vissa andra grupper av

näringsidkare, såsom hantverkare och köpmän, även om deras rörelser

under någon kortare tid kan skötas av anställda eller familjemedlemmar

utan någon mera nämnvärd inkomstminskning för rörelseidkaren. Det kan

icke vara tillfredsställande att näringsidkare av nu nämnda grupper ute­

slutas från sjukpenning intill fyra veckor, medan avlönade företagsledare

med betydande inkomster få uppbära sjukpenning redan efter tredje sjuk­

dagen. Bestämmelserna om karenstidens längd böra därför omarbetas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget i denna del i högsta grad

olyckligt. Den föreslagna uppdelningen av gruppen företagare torde vara

fullständigt ogenomförbar och måste leda till godtyckliga resultat. Det vore

av allra största betydelse att karenstiden gjordes lika för alla. Enligt läns­

styrelsens mening borde karenstidens längd bestämmas till 7 dagar. En

karenstid av dylik längd förordas även av länsstyrelsen i Kronobergs län,

som framhåller den begränsning av statens kostnader som därigenom skulle

uppstå. Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår en gemensam karenstid av

3 dagar för alla försäkrade och samma ståndpunkt intages av riksförbundet

landsbygdens folk.

Erinringar rörande de föreslagna skilda karenstiderna framställas vidare

av länsstyrelsen i Västmanlands län, de fria sjukkassornas förbund, tjänste­

männens centralorganisation, lantbruksförbundet och landsbygdens kvinno­

förbund.

Lantbruksförbundei anför:

Om någon företagare skulle vara beroende av den dagliga arbetsinsatsen,

så borde det väl vara jordbrukaren. Så är emellertid icke fallet enligt moti­

96

Kungl. Majds proposition nr 312.

den obligatoriska försäkringen över huvud borde kom­

pletteras med en statsunderstödd frivillig försäkring.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller härutinnan, att därest en fri­

villig försäkring ansåges böra finnas, den under alla förhållanden borde

bygga på fullt försäkringsmässiga grunder och icke erhålla något statsbi­

drag. Genom den obligatoriska grundförsäkringen gynnades ändå de större

inkomsttagarna mera än de små inkomsttagarna, örn man såge till med­

lemmarnas ekonomiska förmåga att bära avgifterna. De fria sjukkassornas

förbund ifrågasätter, huruvida det vore samhällets skyldighet eller uppgift

att upprätthålla en levnadsstandard, högre än den statligt garanterade mini­

mistandarden, och anser därför att samtliga sjukkassor i fortsättningen

borde arbeta utan statsbidrag.

De erinringar, som uttalats mot en sjukpenningförsäkring enligt alterna­

tiv II och därvid även innefatta skälen för alternativ I, kunna

sammanfattas på följande sätt. Sjukpenningförsäkringens syfte borde vara

att motverka standardsänkning under sjukdom. För den enskildes trygghet

vore det viktigare, att den aktuella standarden rubbades så litet som möjligt

än att viss minimistandard garanterades. Man borde ej bortse från att levnads­

kostnaderna avsevärt skilde sig åt på olika orter och ej heller därifrån, att

den försäkrades standard bunde honom vid fasta utgifter, framför allt hy­

reskostnader, från vilka han ej kunde frigöra sig vid sjukdomen. Mången­

städes — särskilt på dyrort — skulle det ej gå att existera på det generella

standardbeloppet. På grund härav och då den kompletterande frivilliga för­

säkringen icke kunde förväntas få önskvärd anslutning skulle följden bli,

att brist uppstode i försäkringsskyddet, varför det allmänna skulle nödgas

träda emellan med andra hjälpformer. Därigenom skulle syftet med den obli­

gatoriska försäkringen — att i möjligaste mån se till att den försäkrade icke

ens till någon del behövde täcka sitt medelsbehov med fattigvårdsunderstöd

— komma att förfelas. För övrigt vöre det i och för sig inkonsekvent, att

den som vore bosatt å en billigare ort obligatoriskt skulle vara tillförsäkrad

en sjukpenning som motsvarade hans behov, medan den som vore bosatt å

dyrare ort ej skulle få sitt minimibehov täckt genom statens försorg utan

måste tillgripa den frivilliga försäkringen. Om således en försäkring enligt

alternativ II skulle lämna otillräcklig försäkring för stora grupper, skulle

å andra sidan enligt detta alternativ många få sin levnadsstandard avsevärt

höjd genom sjukpenningförmånerna, i det att sjukpenningen, eventuellt jämte

familjetillägg, komme att under sjukdom tillföra den försäkrade inkomst till

högre belopp än han som frisk skulle ha haft av förvärvsarbete. För dessa fall

vore faran av missbruk av försäkringen avsevärd genom simulation, aggrava-

tion och försäkringsneuros. För motverkande av dessa missbruk skulle erford­

ras en omfattande och dyrbar sjukkontroll, som dock aldrig kunde bli effektiv.

Alternativ II skulle alltså verka orättvist och ojämnt och leda till ej önsk­

värda konsekvenser. Detta vore särskilt fallet med de föreslagna olika ka-

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

understöd. Skulle sådana personer under sjukdom tilldelas en sjukpenning,

som ensam räckte till försörjningen, skulle de under sjukdomen komma i

en gynnsammare ställning än eljest.

Socialvårdskommittén yttrar vidare, att vissa svårigheter alltid uppstode

om man i en socialförsäkring skulle tillämpa fixa inkomstgränser. Kommit­

téns förslag om 600 kronors årsinkomst för erhållande av sjukpenning vore

även besvärande, men denna inkomstgräns torde icke komma att väcka

missnöje hos personer med lägre inkomst, då dessa icke skulle erlägga nå­

gon sjukpenningavgift och då sjukpenningen till dem, som hade 600 kronor

eller högre årsinkomst, stöde i direkt förhållande till inkomsten. Frågan

ställde sig helt annorlunda örn dagsersättningen vore 3: 50 kronor även till

dem som endast hade 600 kronors årsinkomst. En sådan ordning komme

att medföra berättigat missnöje och ovilja mot denna hjälpform. Personer,

som endast delvis hade sin försörjning genom lönearbete, och personer, som

tillfölje bristande arbetsförmåga eller av andra orsaker hade en mycket låg

inkomst, erhölle ett understöd som täckte deras inkomstbortfall. För jord­

brukare, vilkas inkomster utgjordes av jordbrukets avkastning, blev sjuk­

penningen i regel tillfredsställande, men lönearbetarna finge i allmänhet ett

alltför otillräckligt understöd, som måste kompletteras genom andra hjälp-

former.

Socialstyrelsen anser, att den föreslagna minimistandardförsäkringen med

all sannolikhet icke skulle komma att i den allmänna meningen framstå så­

som rättvis och ändamålsenlig. Sålunda skulle en ogift kvinna med egen

stuga på billigaste ort, som förtjänade 50 kronor i månaden genom arbete i

en bondgård, få 105 kronor i månaden vid sjukdom, medan en grovarbetare

i Stockholm, som vid sjukdom miste en arbetsinkomst av omkring 350 kronor

i månaden, skulle få lika stor sjukpenning, 105 kronor. Även på samina ort

kunde den generella sjukpenningen i eljest olika fall framstå såsom oriktigt

avvägd och orättvis. Särskilt vid kortvarig sjukdom vore det givetvis myc­

ket svårt att skruva ned utgifterna till försäkringsförmånernas nivå. Social­

styrelsen ansåge det för visso vara mycket önskvärt, ja nödvändigt, att de

lägsta inkomsttagarna bereddes en högre levnadsstandard, en verklig hälso-

standard, särskilt under sjukdomstid, men styrelsen kunde icke fördenskull

finna rådlig! att frångå den av socialvårdskommittén intagna principiella

ståndpunkten, att sjukpenningen borde sättas i relation till den försäkrades

inkomst. Det förefölle som om ett tillgodoseende av det nämnda önskemålet

skulle fordra en speciell understödsform, inbyggd i försäkringen.

Pensionsstyrelsen anför, att mot alternativ II först och främst kunde er­

inras att det gåve anledning till starka betänkligheter ur försäkringssyn-

punkt med hänsyn till den påtagliga överförsäkringen av stora grupper av

försäkrade. Emot alternativet kunde vidare anmärkas att ersättningsbestäm­

melserna i den obligatoriska försäkringen vore alltför schematiska och icke

anpassade sig efter de skiftande levnadskostnaderna i olika delar av landet.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukpenning per månad

Soc.-vårds-

kom.

Alt. X

Alt. II

Fattigvård

per månad

förslag

Stockholms stad.

Ensam person

(inkomst 1 680)

( » 2 700)

( » 3 600)

90

120

165

90

150

180

105

105

105

140

140

140

Makar utan barn (

» » * (

2 700)

3 600)

150

195

210

240

165

165

225

225

Makar + 2 barn (

» *

»

(

3 600)

4 500)

225

240

300

330

225

225

300

300

Malmö.

Ensam person

(

»

1 620)

(

*

2 700)

(

»

3 600)

90

120

165

90

150

180

105

105

105

135

135

135

Makar utan barn (

»

» » » (

»

2 460)

3 600)

150

195

180

240

165

165

205

205

Makar + 2 barn (

» » * (

2 920)

3 600)

195

225

270

300

225

225

260

2C0

Bords.

Ensam person (

»

1 560)

9

9

(

»

2 700)

Makar utan barn (

»

2 100)

9

9

9

(

»

2 700)

Makar + 2 barn (

»

2 700)

9

»

»

(

»

3 600)

Finspångs kommun, Östergötlands län.

Ensam person

9

9

Makar utan barn

9

9

9

Makar -f 2 barn

9

9

9

(inkomst 1 140)

(

9

1800)

(

9

1 560)

(

9

2 700)

(

9

2

220

)

(

9

2 700)

Fellingsbro kommun, örebro län.

Ensam person (inkomst

9

9

(

9

9

9

(

9

Makar utan barn (

9

9

9

9

(9

Makar + 2 barn (

9

9

99(9

960)

1

200

)

1 800)

1 380)

1 800)

1 920)

2 700)

Gudmundrå kommun, Västernorrlands län.

Ensam person (inkomst 1 020)..................

9

9(91 800)

Makar utan barn (

t

1 680)

9

99(91

800)

Makar + 2 barn

(9

2 100)

75

120

135

150

180

225

60

90

105

150

165

180

60

75

90

105

120

150

180

60

90

120

120

165

180

90

150

180

210

270

300

90

120

150

210

240

270

60

90

120

150

180

240

270

90

120

150

180

240

270

105

105

165

165

225

225

105

105

165

165

225

225

105

105

105

165

165

225

225

105

105

165

165

225

225

130

130

175

175

225

225

95

95

130

130

185

185

80

80

80

115

115

160

160

85

85

140

140

175

175

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Ärlig arbetsförtjänst

Större

arbetsgivare

Antal

olycksfall

I % av

hela

antalet

Mindre

arbetsgivare

Antal

olycksfall

I % av

hela

antalet

— 675 .................

1 223

1-0

1 115

4-2

675— 945

2 324

1*8

1 431

5-3

945—1 215 .................

4 507

3-5

3 177

11-8

1 215—1 485 ................

⁶

⁶⁸⁸

5-2

4 639

17-3

1 485—1 755 ................

⁸ 319

6-5

4 928

18-4

1 755—2 025 .................

10 360

8-1

3 872

14-4

² 025—2 295 .................

9 778

7-6

2118

7-9

² 295—2 565

10 007

7-8

1 642

6'1

2 565—2 835 .................

9 112

7-1

1 005

3-7

2 835—3105 ................

10 769

8-4

920

3-4

2 105—3 875 .

9 154

7-1

510

1-9

3 375—3 645 ................

9 049

7-0

403

1-5

3 645—

.................

37 069

28-9

1 094

4-1

Summa

128 359

1000

26 854

1000

Även socialvårdskommittén hänvisar till statistiken över olycksfall i ar­

betet samt anför härom:

Kommittén har låtit utföra en bearbetning av riksförsäkringsanstaltens

beräkning av de skadades inkomster för åren 1940 och 1942. Undersök­

ningen är representativ. För år 1940 har medtagits det första 100-talet av

varje 1 000-tal registrerade ärenden rörande olycksfall hos enskilda arbets­

givare, och för år 1942 har medtagits det å varje sida i registret först upp­

tagna sjukdomsfallet. Undersökningen för år 1940 omfattar omkring Vio av

antalet skaderegleringsfall och för år 1942 något mera. Resultatet framgår

av följande tabell:

Antal et o

¹ y c k s fall

Arbetsförtjänst

Större arbetsgivare

Mindre arbetsgivare

Kronor

Ar 1940

Ar 1942

Ar 1940

Ar 1942

Antal

0

/

/O

Antal

%

Antal

%

Antal

%

— 674.....................

98

1-7

91

1-0

181

7-7

115

3-6

675— 944....................

186

3-2

143

1-6

280

11-9

158

4-9

945—1 214.....................

423

7-3

283

3-2

519

22-2

393

12-2

1 215—1 484.....................

493

8-5

472

5-4

519

22-2

559

17-4

1

485

—i

754

.....................

552

9-5

543

6-2

317

13-5

590

18-4

1 755—2 024 .

472

8-2

667

7-6

167

7-1

463

14-4

2 025—2 294.....................

436

7-5

652

7-4

109

4-7

235

7-3

² 295—2 564.....................

448

7-8

643

7-3

76

3-2

199

6-2

2 565—2 834.....................

432

7-5

643

7-3

39

1-7

134

4-2

² 835—3 104..

732

8-6

_

—

123

3-8

³ 105—3 374.....................

2 247

38-8

540

6-1

135

5-8

62

1-9

3 375—3

644..................

_

524

6-0

—

—

54

1-7

3 645-

.....................

—

—

2 841

32-3

—

—

128

4-0

5 787

iooo

⁸ 794

1000

2 342

looo

3 213

1000

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hade 94 632 manliga och 153 706 kvinnliga sjukpenningförsäkrade med­

lemmar. Av männen hade icke mindre än 48 % en sjukpenning örn högst

2 kronor och endast 2 589 voro tillförsäkrade över 4 kronor i sjukpenning.

Den sammanlagda avgiften för den nu föreslagna obligatoriska och frivil­

liga försäkringen skulle visserligen bli mycket låg, men det stora flertalet

komme säkerligen ändå att uraktlåta att skaffa sig det vidsträcktare försäk­

ringsskyddet. När sedan en längre sjukdomsperiod inträdde, stöde nöden

för dörren och samhället måste ingripa med hjälp efter individuell hehovs-

prövning. Det syntes kommittén för övrigt innebära ett betydande kompli­

cerande av en obligatorisk försäkring, om den för sin effektivitet förutsatte

en frivillig försäkring, vilken med nödvändighet komme att bereda bety­

dande administrativa svårigheter, särskilt om den mot förmodan skulle nå

den erforderliga effektiviteten.

Stadsförbundet framhåller, att man icke torde få överskatta betydelsen

av att den obligatoriska försäkringen enligt alternativ II skulle kom­

pletteras av en frivillig försäkring, även örn denna skulle bekostas av

staten i den utsträckning detta alternativ innebure. Fördelen med en obliga­

torisk försäkring framför en frivillig måste väl anses vara just, att man

genom den förra garanterade hjälp åt dem som av olika anledningar icke

kunde påräknas ansluta sig till en frivillig försäkring. Förefmtligheten av

en obligatorisk försäkring, låt vara med knappa förmåner, kunde svårligen

tänkas medföra att dessa personers antal minskades, utan borde fastmera

ha motsatt verkan.

Landsorganisationen yttrar, att effektiviteten av ett system enligt alter­

nativ II — och därmed dettas företräde framför alternativ I — vore be­

roende av om den frivilliga försäkringen vunne anslutning från deras —

särskilt icke familjeförsörjares — sida, för vilka enbart den obligatoriska,

icke dyrortsgraderade försäkringen skulle betyda underförsäkring i förhål­

lande till den normala individuella inkomstställningen. Med ledning av er­

farenheterna från den nuvarande försäkringen bedömde landsorganisationen

utsikterna för den nu föreslagna frivilliga försäkringen såsom skäligen små.

Trots principiella sympatier för enhetlighetssystemet ansåge sig landsorga­

nisationen av hänsyn härtill icke kunna tillstyrka sjukpenningförsäkringens

utformning enligt alternativ II. I

I fråga om den föreslagna uppdelningen av de försäkrade i

två grupper med hänsyn till karenstidens längd framhålles

allmänt, att utomordentligt stora svårigheter skulle vara förknippade med

en dylik gränsdragning, som vid tillämpningen skulle lämna utrymme åt

olika tolkningar. Det vore knappast att förvänta, att sjukkassorna skulle

på ett tillfredsställande sätt kunna handha denna uppdelning.

Försåkringsrådet yttrar, att risken för missbruk av försäkringen torde

vara lika stor för exempelvis säsongarbetare som för de företagare, som

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tén hade icke tänkt sig någon ändring däri. En ganska betydande procent

av de skadade hade en väsentligen lägre årsinkomst än som motiverade en

sjukpenning örn 3: 50 kronor. Det stora flertalet skadade hade emellertid

betydligt mycket större inkomster än som motsvarade en sjukpenning av

3: 50 kronor. Enligt olycksfallsförsäkringslagen vöre den högsta sjukpen­

ningen 7 kronor, vilket för de gifta arbetarna med hustrutillägg bleve lika

med kommitténs förslag örn 6 kronor. Det vore otänkbart att för de olycks-

fallsförsäkrade stanna vid en sjukpenning örn 3: 50 kronor, och att införa

en frivillig försäkring för en högre sjukpenning, strede mot olycksfallsför­

säkringens princip. Att vid sidan av den obligatoriska sjukförsäkringen in­

föra en särskild för de olycksfallsförsäkrade avsedd obligatorisk sjukpen­

ningförsäkring för ett högre understöd torde icke böra komma i fråga. Lik­

nande synpunkter framföras av riksförsäkringsanstalten och försäkrings-

rådet.

Landsorganisationen uttalar, att ett motiv av självständig betydelse mot

alternativ II vöre att principen örn obligatorisk försäkring med enheisunder-

stöd icke läte sig genomföra inom olycksfallsförsäkringen. Ur synpunkten

av socialförsäkringsgrenarnas samordning eller likformighet vore därför ett

system med efter inkomsten grundad sjukpenning att föredraga.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anför bland annat

följande:

Det kan icke vara rimligt att en genom olycksfall skadad, örn olycksfall

i arbete befinnes icke föreligga, skulle få vida större förmåner under sjuk­

domstiden än om olycksfallet ansåges hava inträffat i arbete. Ett genom­

förande av något av de båda departementsalternativen skulle emellertid i

motsats till kommittéförslaget innebära ett uppgivande av de principer, som

äro grundläggande och ansetts böra vara grundläggande för ersättningsut-

mätningen vid olycksfall i arbete. Man har inom den sociala olycksfallsför­

säkringen haft anledning att med uppmärksamhet följa förekomsten av

överförsäkring, och åtgärder hava även vidtagits till förhindrande av dylik.

Föreningen är av den uppfattningen, att ersättningen icke får uppgå till, än

mindre överstiga den arbetsinkomst, som den skadade går förlustig genom

olycksfallet, örn missbruk av försäkringen med framgång skall kunna före­

byggas och menliga sjukdomsyttringar i form av traumatisk neuros och

andra nervösa pålagringar av oiycksfallets påföljder förekommas. De läkare,

som hava stor erfarenhet örn olycksfallsklientelet, torde allmänt dela denna

uppfattning. Det har nämligen visat sig, att det i ett utomordentligt stort

antal fall är mycket svårt eller omöjligt för den behandlande läkaren att

objektivt bedöma en skadas inverkan å arbetsförmågan. Utan stöd av en i

angiven riktning avvägd lagstiftning torde läkarens möjligheter för ett dy­

likt bedömande så försvåras och bli så krävande, att uppgiften icke torde

av läkaren kunna något så när tillfredsställande lösas vid sidan av hans vik­

tigaste uppgift, den sjukvårdande. Man frågar sig då, om den sjukkontroll,

som skall utövas av sjukkassorna, kan innebära någon garanti mot miss­

bruk. Så är enligt föreningens uppfattning icke förhållande!. Denna kontroll

torde i huvudsak endast kunna avse att konstatera, att den skadade faktiskt

icke arbetar och i övrigt så förhåller sig, att han kan vara arbetsoförmögen.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tagaregrupper kommer att vara otillräckligt aktualiserar frågan, huruvida

den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen borde kompletteras med en fri­

villig arbetslöshetsförsäkring på analogt sätt som föreslagits i fråga om sjuk­

försäkringen. Att inom arbetslöshetsförsäkringen införa en fullt frivillig

försäkring enligt likartade grunder som den föreslagna sjukförsäkringen

finner kommittén emellertid otänkbart. Erfarenheterna från den tid då

medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna hade full frihet att välja

daghjälpsklass visa, att medlemmar med höga arbetslöshetsrisker i stor ut­

sträckning sökt sig till daghjälpsklasser med höga inkomstbelopp. Det för­

håller sig nämligen så, att den individuella arbetslöshetsrisken i sannolikt

större mån än sjukdomsrisken kan av den enskilde överblickas. Med hänsyn

till de olämpliga klassurval, som på detta sätt uppkommo inom den frivil­

liga försäkringen, bleve statsmakterna tvungna att föreskriva att erkänd

arbetslöshetskassa i sina stadgar skall intaga erforderliga bestämmelser till

förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Detta

innebär, att medlemmarnas klasstillhörighet bestämmes av i stadgarna an­

givna regler.

Med de nämnda erfarenheterna från den frivilliga försäkringen har man

anledning vänta, att de personer, som företrädesvis skulle komma att be­

gagna sig av möjligheterna till ökade understödsförmåner, komme att ut­

göras av sådana försäkrade, som veta med sig att de ha höga individuella

arbetslöshetsrisker. Däremot komme personer, som enligt deras eget för­

menande hade något så när fasta anställningar, sannolikt att dra sig för de

extra utgifter, som en frivillig försäkring skulle innebära. Särskilt under

tider av lågkonjunktur måste man emellertid räkna med att dylika försäk­

rade i stort antal komma att bli arbetslösa. Då de i många fall rimligen icke

kunde erhålla sin försörjning genom det låga understöd, som en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring med endast 4 kronors daghjälp skulle ge, måste

samhället komplettera de försäkringsmässiga understöden med bidrag efter

individuell behovsprövning.

Kommittén framhåller vidare att det finge anses osannolikt, att de er­

kända arbetslöshetskassorna skulle kunna fortbestå vid ett realiserande av

alternativ II. Infördes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med enhetsunder-

stöd och funnes härjämte rätt till understöd vid arbetslöshet från social­

hjälpen, torde förutsättningarna för de erkända arbetslöshetskassornas fort­

satta bestånd komma att saknas. De enskilda medlemmarna komme näm­

ligen att från dessa båda hjälpformer vara tillförsäkrade erforderlig hjälp

vid arbetslöshet. De erkända kassorna skulle icke kunna räkna med den

tvångsanslutning via fackorganisationerna, vilken utgjorde den nuvarande

försäkringens grundval.

Argiftsuppbörd och organisation.

I fråga om avgiftsuppbördens anknytning till skatte­

uppbörden äro meningarna i viss mån delade. Promemorieförslaget i

denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av pensionssty reisen,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Ilo

Kungl. Majrts proposition nr 312.

att skapa ansvarskänsla hos medborgaren, kan därigenom komma att för­

svinna. Dessa psykologiska faktorer äro av den betydelse, att de icke böra

underskattas.

Ofrånkomligt är, att arbetet för uppbördsmyndigheterna kommer att avse­

värt ökas, örn även sjukkasseavgifterna skola uttagas i samband med skat­

ten, och fråga är om det administrativa arbetet för sjukkassorna därigenom

lättas i avsedd omfattning. Bland annat komma medlemmarnas flyttningar

från ett sjukkasseområde till ett annat att vålla kassorna mera arbete än

med nuvarande uppbördssystem, och dessa flyttningar komma även att be­

reda uppbördsmyndigheterna ett betydande arbete. En företagen undersök­

ning visar, att under år 1944 i runt tal 80 000 medlemmar överflyttades från

en sjukkassa till en annan. Då medlemsförteckningen för det kommande

året skall vara färdig den 1 oktober, kan man med nuvarande medlemsantal

beräkna att omkring 100 000 medlemmar komma att överflyttas till en

annan kassa efter det förteckningen uppgjorts, och detta antal torde komma

att i det närmaste fördubblas efter införande av obligatorisk försäkring. Av

promemorian framgår icke tydligt, huru man skall förfara med avgifterna

i de fall, då nedsättning av sjukpenningförsäkringen finnes påkallad innan

ny skattsedel utfärdas. Enligt kommitténs mening skulle det vara en myc­

ket betänklig konsekvens av förslaget, om avgiftsuppbördens anordning

skulle försvåra sjukpenningförsäkringens smidiga anpassning efter de före­

liggande förhållandena. Sammankopplingen med den enligt sakens natur

komplicerade beskattningsapparaten måste på flera sätt komma att för sjuk­

kassorna medföra en omfattande skriftväxling mellan dem och uppbörds­

myndigheterna, vilken kommer att medföra ökat arbete för sjukkassorna.

Kommittén fortsätter:

I promemorian antages, att fallen av försummad avgiftsbetalning torde

bliva relativt fåtaliga örn avgiftsuppbördssystemet utformas på föreslaget

sätt. Såvitt kommittén kan bedöma, är detta ett allt för optimistiskt an­

tagande. Alla sjukkassemedlemmar med fast anställning eller ordnad egen

verksamhet kan man nå lika effektivt med kommitténs förslag. Medlemmar

med tillfällig arbetsanställning och sådana som icke ha något ordnat arbete

eller någon verksamhet, varigenom skatten kan uttagas av arbetsgivarna,

torde icke bli mera villiga att betala skatt än vad nu är förhållandet. Åt­

minstone för de mindre sjukkassorna kan det därför befaras, att uppbörds-

resultatet blir sämre. Om de medlemmar som äro slarviga skattebetalare

skola erlägga försäkringsavgift direkt till kassan, lia de en välgörande per­

sonlig press på sig som frammanar betalningsvillighet. I detta sammanhang

må påpekas, att den lindring i fråga om påföljden av underlåtenhet att er­

lägga sjukpenningavgifter, som i departementspromemorian föreslås, också

kan tänkas leda till en försämrad avgiftsbetalning beträffande vissa kate­

gorier försäkrade.

Kommittén upptar härefter till behandling frågan om uppbördssättet för

avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen och uttalar efter omfattande argu­

mentering som sin mening, att det syntes kommittén vara förenat med bety­

dande olägenhet att för arbetslöshetsförsäkringen tillämpa ett annat upp­

bördssystem än det' varigenom avgifterna direkt inbetalades till det lokala

försäkringsorganet. Örn uppbörden av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen

skulle ske på delta sätt, funnes ingen anledning att låta avgifterna till sjuk­

lil

försäkringen erläggas på annat sätt. För arbetslöshetsförsäkringen vore det

av betydelse att avgifterna till sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäk­

ringen erlades samtidigt och till en och samma myndighet. Enär sjukför­

säkringsavgift skulle erläggas för all försäkringstid, komme kontrollen över

avgiftsbetalningen till arbetslöshetsförsäkringen att underlättas. Underlåten­

het från en arbetsgivares sida att insända försäkringsavgifter komme näm­

ligen automatiskt till försäkringsorganens kännedom genom att sjukförsäk­

ringsavgift saknades.

En ledamot av socialvårdskommittén (herr Höjer) förklarar sig icke

kunna finna att vad av majoriteten anförts om menlig inverkan på avgifts­

betalningen av gemensam debitering av avgifter och skatter hade större bär­

kraft. Vidare anser denne ledamot det — efter genomförande av skatte-

uppbörasförslaget — vara synnerligen tveksamt, om staten verkligen kunde

begära av arbetsgivarna att de skulle månad för månad göra avdrag för

tvenne skilda debiteringar och redovisa åt två håll.

Landskommunernas förbund ansluter sig till vad socialvårdskommittén

anfört örn de psykologiska skälen för att försäkringsavgifterna icke borde

sammankopplas med avgiftsuppbörden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker bestämt promemorieförslaget

i denna del, enär den nya uppbördsorganisationen icke borde belastas med

det både besvärliga och tidsödande arbetet med debitering, uppbörd och

redovisning av sjukvårdsavgifterna. Även länsstyrelsen i Blekinge län ställer

sig avvisande mot förslaget. Det allmänna uppbördsförfarandet medförde

redan i dess nuvarande utformning ett omständligt indrivnings-, bokförings-

och redovisningsförfarande, som enligt länsstyrelsens mening icke utan

tvingande skäl borde tagas i anspråk för nu ifrågavarande uppgifter, vilka

torde få anses såsom för länsstyrelsernas och övriga därav berörda myndig­

heters egentliga verksamhet främmande. Vid sådant förhållande skulle en

sådan utökning av antalet titlar i uppbördsboken, varom nu är fråga, uppen­

barligen medföra en avsevärd merbelastning samt försvåra genomförandet

av det av 1944 års uppbördsberedning förordade systemet.

Överståthållarämbetet framhåller, att avgifternas uttagande å debetsed­

larna skulle komma att strida mot principerna för uttagningen av skatt vid

källan. För skatteuppbördsreformens genomförande förutsattes nämligen,

att debetsedlarna skulle befrias från de övriga avgifter som enligt gällande

författningar finge uttagas genom desamma.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att det föreslagna systemet inne-

bure en avvikelse från försäkringstanken därigenom att försummad inbetal­

ning först på ett sent stadium komme till sjukkassans kännedom.

Beträffande den organisatoriska formen för förvaltningen

av en allmän sjukförsäkring framhåller socialvårdskommittén

betydelsen av att självförvaltande sjukkassor intoge en central plats inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

112

Kungl. Majds proposition nr 312.

socialvårdens organisation. Kommittén hade tänkt sig att ett och samma

organ skulle handha sjukförsäkringen och även övertaga viss del av sjuk-

hjälpstiden inom olycksfallsförsäkringen, vara lokalt förvaltande organ för

en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, biträda vid administrationen av

folkpensioneringen samt ombesörja hjälpen vid moderskap. En ledamot av

kommittén (herr Höjer) har på denna punkt ett särskilt uttalande. Även

enligt denne ledamots mening borde man — åtminstone tills vidare — bygga

den obligatoriska sjukförsäkringen på lokala enheter med visst ekonomiskt

självansvar; och detta ansvar borde uttagas i form av personliga avgifter

från försäkringstagarna inom den lokala enhetens område. Man kunde ju

tänka sig att till lokal enhet välja själva kommunen eller sammanslutningar

av kommuner. Då emellertid det ekonomiska ansvaret icke finge uttagas i

form av kommunalskatt, skulle i dylikt fall erfordras ganska djupgående

ändringar i kommunallagarna. Det vöre därför av praktiska skäl påkallat

att ge den offentliga samfällighet som en eller flera kommuners medlemmar

bildade för skötseln av sjukförsäkringen en särskild benämning, och biand

annat av psykologiska skäl vore därvid benämningen sjukkassa den enda

som kunde ifrågakomma. Dessa nya hela befolkningen omfattande sjuk­

kassor vöre emellertid endast en särskild manifestation av kommunerna,

och faran för att administrationen skulle bli mindre tungrodd bleve där­

igenom icke mindre än örn man lagt sjukförsäkringens förvaltning direkt på

kommunerna.

Försäkringsrådet framhåller, att enligt promemorieförslagen sjukhjälpens

karaktär av försäkringsprestation undanträngdes och att sjukhjälpen finge

övervägande karaktär av statligt understöd. Detta förhållande ledde in på

frågan, örn sjukhjälpen borde omhändertagas av statliga och kommunala

organ på ungefär samma sätt som vid folkpensioneringen.

Landskommunernas förbund finner det böra undersökas, huruvida

icke det lokala handhavandet av den obligatoriska sjukförsäkringen lämpli­

gen kunde anförtros åt kommunerna. Den radikala förenklingen i avgifts-

uppbörden, som skulle möjliggöras genom en ändrad skatteuppbördsreform,

finge till följd att sjukkassemedlemmarnas kontakt med kassan icke kunde

upprätthållas på samma sätt som i det frivilliga sjukkasseväsendet. Lokal­

sjukkassan skulle mycket snart i folks medvetande komma att framstå som

ett rent statligt organ. En fastare anknytning av försäkringen till kommu­

nerna vöre motiverad ur olika synpunkter. Samtidigt som energiska försök

gjordes att få bort den nuvarande splittringen i socialvårdens organisation

torde man icke utan starkt vägande skäl böra tillskapa en organisationsform

som innebure en ytterligare splittring. Förbundet vore väl medvetet om att

det komme att bjuda åtskilliga svårigheter att utan vidare frångå de orga­

nisationsformer, som framvuxit inom den frivilliga sjukkasserörelsen. Men

då det vid genomförandet av den obligatoriska sjukförsäkringen ändå bleve

nödvändigt att radikalt bryta med traditionen, torde det kunna ifrågasättas,

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Fattigvårds- och barnavårds förbundet ifrågasätter, om icke principen

med försäkringsavgifternas upptagande på debetsedlarna egentligen borde

leda till att sjukförsäkringen och i sinom tid all annan socialförsäkring

förlädes till ett kommunalt organ. Förbundet holle före, att de kommunala

insatserna på det sociala området vöre av största betydelse icke minst där­

igenom att socialvården då finge den behövliga förankringen hos medbor­

garna. En utveckling, som i alltför hög grad minskade den kommunala verk­

samheten på detta område, vöre icke till gagn. I varje fall torde ett ställnings­

tagande i organisationsfrågan ej böra ske, innan det blivit klarlagt, vilket

organ som i det nya socialvårdssystemet borde omhänderha arbetslöshets­

försäkringen.

De fria sjukkassornas förbund uttalar, att en allmän sjukförsäkring endast

kunde undanröja en del av understödsbehovet. Det tarvades därför ett socialt

skydd varigenom varje individ garanterades en minimistandard, vilken

skulle kunna hållas oberoende av om han drabbades av arbetslöshet, sjuk­

dom, olycksfall eller partiell arbetsoförmåga. Detta skydd borde förmedlas

av sociala nämnder i kommunerna. Härigenom skulle man vinna en enhetlig

behandling av klientelet samtidigt som administrationskostnaderna tack vare

centraliseringen bleve lägsta möjliga.

Sjukhusvårdspromemorian och yttranden angående

densamma.

Sjukhusvårdspromemorian.

Det i promemorian framlagda förslaget innebär i princip, att sjukhus-

vårdsförmånen skall utbrytas ur den allmänna sjukförsäkringen och fri

sjukhusvård i stället beredas den enskilde pa sa sätt, att staten inträder

som betalande part i förhållande till sjukhusens huvudmän, vilka således

komma att erhålla gottgörelse direkt av staten i stället för av sjukkassorna.

Det föreslås med andra ord att staten skall övertaga ansvaret för patient­

avgifternas erläggande. Statens övertagande av detta ansvar skall förbin­

das med förbud för sjukhusens huvudmän att uttaga avgift av patienterna.

Av praktiska skäl anses statens gottgörelse till huvudmännen för indragna

patientavgifter böra bestämmas till ett visst begränsat belopp per vårddag

för alla sjukhus av samma kategori. Det förutsättes, att landstingens och

övriga kommuners fria rätt att själva på bästa sätt ordna sjukhusvården

icke skall påverkas av den föreslagna anordningen.

Till frågan i vilken omfattning sjukhusvården bör göras kostnadsfri för

den enskilde intages i promemorian den ståndpunkten, att vården i prin­

cip skall vara fri å allmän sal eller avdelning vid sadan sjukvårdsanstalt,

som omfattas av socialvårdskommitténs i ett tidigare sammanhang (sid. 57)

återgivna definition å allmänt sjukhus. Vården anses böra vara kostnads­

fri oberoende av vårdtidens längd. Förmånen av kostnadsfri vård skall

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

borde dragas vid en fjärdedel av driftkostnaderna. Den sakkunnige anser,

att i nuvarande läge den sålunda angivna normen för begränsningen av

patientavgifternas storlek torde vara användbar även för beräkning av

storleken av gottgörelsen för indragna patientavgifter, därvid beräkningen

borde ske på grundval av de ifrågavarande sjukhusens sammanlagda drift­

kostnader. Beträffande sådana avdelningar vid lasarett och sjukstugor, som

redan nu understödjas med statligt driftbidrag (tuberkulosavdelningar, för­

lossningsavdelningar och medicinska barnavdelningar) föreslås dock, att

gottgörelsen för indragna patientavgifter begränsas till det belopp, varmed

enligt vederbörande statsbidragskungörelse patientavgiften högst må utgå.

Vid uppskattningen av statsverkets kostnader för den ifrågasatta anord­

ningen har den sakkunnige räknat med ett genomsnittligt belopp per vård­

dag av 2: 50 kronor. I promemorian förutsättes, att förbud införes mot

uttagande av avgift av inomlänspatienter för vård å allmän sal. Beträffande

utomlänspatienter å allmän sal må däremot avgift utgå, som skall gäldas,

då fråga är örn remitterade eller utom det egna sjukvårdsområdet insjuk­

nade patienter, av det sjukvårdsområde patienten tillhör och i andra fall av

patienten själv. Såväl avgifterna för utomlänspatienter a allmän sal som

för patienter å hel- eller halvenskilda rum föreslås skola maximeras enligt

särskilda regler. — I de fall där landsting eller i landsting ej deltagande

stad på grund av avtal disponerar platser a sjukhus, som tillhör staten,

anses landstingets eller stadens bidragsskyldighet till vårdkostnaden böra

minskas med det belopp, som motsvarar statens gottgörelse för indragna

patientavgifter å sjukhus tillhörande landsting och städer.

I fråga örn sådana sjukhus till vilkas drift statligt drift­

bidrag nu utgår under villkor, att avgift för salspatienter icke uttages

med högre belopp än som angives i vederbörande författning om statsbidrag,

föreslås i promemorian, att gottgörelsen för indragna patientavgifter i prin­

cip skall bestämmas till det belopp, som motsvarar den högsta tillåtna

patientavgiften.

Beträffande bestämmandet av gottgörelsens storlek i fråga om övriga

kategorier av sjukhus, vilka omfattas av förslaget, torde fa hän­

visas till promemorian.

Statsverkets årliga utgifter i händelse av förslagets genom­

förande ha i promemorian, på grundval av nuvarande platsantal och be-

läggningssiffror, beräknats till följande belopp:

Lasarett och sjukstugor

kronor

21

660

000

: —

Tuberkulosanstalter:

... »

3 350 000

........ »

490 000

.... »

680 ⁰⁰⁰

........ »

575 000

»

80 ⁰⁰⁰

... »

425 000

............ »

320 000

»

185 000