med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 1

Nr 312.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott

den 27 september 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om allmän sjukförsäkring, dels ock lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen angivna huvudgrunderna för tillhandahållande av sjukhusvård och läkemedel.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

2 Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

Förslag

till

Lag

om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan angives, vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels för dag beräknad ersättning i penningar ( sjukpenningförsäkring). Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.

2 §■ Försäkring sker i allmän sjukkassa. Allmän sjukkassa skall vara antagen såsom sådan av tillsynsmyndighet, varom i 91 § förmäles, samt registreras enligt vad nedan sägs.

3§- Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa. För varje landstingsområde samt varje stad, som ej deltager i landsting, skall finnas en centralsjukkassa. Då särskilda förhållanden föranleda därtill, må dock två landstingsområden eller sådant område och stad, som ej deltager i landsting, förenas till ett centralsjukkasseområde. Örn skäl äro därtill, må annan stad än nu sagts bilda eget centralsjukkasseområde. Angående indelning i centralsjukkasseområden beslutar Konungen. Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat i lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. Angående indelning i lokalsjukkasseområden beslutar Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer. För varje lokalsjukkasseområde skall finnas en lokalsjukkassa. Lokalsjukkassa skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 3

4§- I denna lag förstås med läkare: den som äger behörighet att inom riket utöva läkarkonsten; läkarvård: vård som meddelas av läkare, dock icke vård som lämnas försäkrad, vilken är intagen å sjukvårdsanstalt; sjukvårdsanstalt: allmänt sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning, till vars drift statsbidrag utgår; allmänt sjukhus: sjukvårdsinrättning, där vårdavgift å allmän sal eller darmed likställt rum icke må uttagas eller må uttagas endast för den som icke tillhör sjukvårdsområdet, dock icke sjukvårdsinrättning som är anordnad vid fattigvårdsanstalt; hemortssjukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller den kommun, inom vars område försäkrad är bosatt. När nedan i denna lag användes uttrycket sjukkassa, avses därmed lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes inrättad, centralsjukkassa.

Om obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

5§. Varje svensk medborgare som är bosatt i riket skall, där ej nedan annorlunda stadgas, från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara försäkrad enligt denna lag. Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket. Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

6§-

Försäkringsplikt åvilar ej gift kvinna, vars man är försäkringspliktig, såframt makarna sammanleva och hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till ettusen kronor. Från försäkringsplikt undantagas vidare a) den som vårdats å sjukvårdsanstalt under minst sjuhundratrettio dagar i följd, så länge vården å anstalten därefter pågår; b) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa; c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för lid, som kan antagas komma att omfatta minst två år; d) därest Konungen eller efter Konungens bemyndigande tillsynsmyndigheten så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

4: Kungl. Majda proposition nr 312.

7 §•

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. På grund av sådan försäkring är jämväl familjemedlem sjukvårdsförsäkrad, såframt ej beträffande denne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses. Barn, som ej uppnått den ålder, varmed följer försäkringsplikt, och som icke är att anse såsom familjemedlem, är ändock sjukvardsförsäkrat, såframt försäkringsplikt förelegat örn barnet haft nämnda alder.

8 §• Med familjemedlem förstås dels hustru till medlem i allmän sjukkassa, därest hon ej själv är medlem i sådan kassa, dels ock barn till sjukkassemedlem intill utgången av den kalendermånad, varunder barnet fyller sexton år. Med egna barn likställas adoptivbarn och fosterbarn ävensom barn, adoptivbarn och fosterbarn till medlemmens make. Vad nu är sagt örn barn och adoptivbarn gäller dock ej, där vårdnaden örn barnet tillkommer annan än sjukkassemedlemmen eller make, med vilken denne sammanlever. Fosterbarn må icke anses såsom familjemedlem till annan än barnafostraren. Därest enligt de i första stycket givna reglerna barn skulle bliva att anse såsom familjemedlem till makar, skall barnet betraktas såsom familjemedlem allenast till mannen. Sjukkassan må dock efter framställning av makarna medgiva, att barnet i stället skall anses såsom familjemedlem till hustrun. Sådant medgivande må lämnas allenast, såframt hustruns årsinkomst av förvärvsarbete överstiger mannens årsinkomst av dylikt arbete, och gäller från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder tillståndet lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämt. Fosterbarn skall anses såsom familjemedlem intill utgången av den kalendermånad, varunder det fyller sexton år.

9§- Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst sexhundra kronor, skall vara sjukpenning försäkrad. Hustru, som är familjemedlem och ej fyllt sextiosju år, är sjukpenningförsäkrad, oavsett huruvida hennes man är sjukpenningförsäkrad eller ej, såframt icke beträffande henne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses, eller till henne utgår folkpension eller hennes make för henne uppbär hustrutillägg till folkpension. Annan än i första stycket avses ma ej vara sjukpenningförsäkrad.

10 §.

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet, räknas ej såsom förvärvsarbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 5 Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej eljest äro kända för sjukkassan, grundas på de upplysningar, som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna framgå av den uppskattning, som vid senaste taxering gjorts av den försäkrades inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.

11 §• Försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Är försäkringspliktig icke mantalsskriven inom riket, skall han vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han är bosatt vid ingången av kalenderåret eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder. Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa tillika medlem i den senare. Sjukvårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, utgives av sjukkassan för den kommun, där barnet är bosatt.

12 §.

Inträder försäkringsplikt för barn, som dittills varit att räkna såsom familjemedlem, skall sjukkassa inskriva den försäkringspliktige såsom medlem i kassan. Då försäkringsplikt eljest uppkommer, skall den försäkringspliktige senast inom fjorton dagar därefter anmäla sig till inträde i den sjukkassa han skall tillhöra. Göres anmälan inom tid sorn nu sagts, blir den försäkringspliktige medlem i kassan från försäkringspliktens uppkomst. Ändå att anmälan som i andra stycket sägs ej gjorts, skall sjukkassa så snart ske kan såsom medlem i kassan inskriva försäkringspliktig, vilken då räknas såsom medlem från försäkringspliktens inträde, dock tidigast från och med tredje kalendermånaden före den, varunder inskrivning sker. Så snart sjukkassa, genom anmälan eller eljest, erhållit kännedom örn att medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig, skall kassan avföra denne såsom medlem från tidpunkten för försäkringspliktens upphörande.

13 §. Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida denne skall vara sjukpenningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess kännedom kommit, att medlems årsinkomst av förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela det beslut, som därav påkallas.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom, som i 21 § avses, må han icke uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

14 §.

Blir den som är medlem i en sjukkassa mantalsskriven inom annan kassas verksamhetsområde, anses han därigenom från och med ingången av det kalenderår mantalsskrivningen avser utträda ur den förra kassan och ingå såsom medlem i den senare. Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där medlem i sjukkassa i annat fall än där sägs till följd av ändrad bosättning skall för visst kalenderår tillhöra annan sjukkassa än den vari han föregående år varit medlem. I dylikt fall åligger det medlemmen att till den nya kassan utan dröjsmål göra anmälan om flyttningen. I fall, som i denna paragraf avses, skall vad den sjukkassa, från vilken medlemmen utträder, bestämt angående dennes sjukpenningförsäkring gälla intill dess annat föreskrivits.

Sjukvårdsförsäkringen.

15 §. Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning för utgifter för läkarvård och i samband därmed företagna resor ävensom, där han för sjukdom intagits å sjukvårdsanstalt, för resan dit och åter.

16 §. Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning. Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres av därför särskilt utbildad läkare. Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdomsfall utan fog sökt mer än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt, utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad, oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet kunnat besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 7

städes, må ersättningen nedsättas till belopp, som av sjukkassan skulle hava utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning enligt 17 § för det fall att den försäkrade besökt läkaren.

17 §• Är försäkrad enligt 16 § berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård, skall ersättning utgå jämväl för utgifterna för resor till och från läkaren, dock endast safrand resekostnaden överstiger tre kronor för varje läkarbesök. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden, om försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre fjärdedelar av den överskjutande kostnaden, dock må högre belopp ej utgivas än som skulle hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Ersättning, som i första stycket avses, utgår endast där resan föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård samt den försäkrade skriftligen betygar att så är fallet. I fråga om rätten lill sådan ersättning skall vidare gälla a) att ersättning må beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas; b) att ersättning ej må utgivas, om med hänsyn till resans längd samt den sjukes vanor och tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat eller färdats på annat dylikt sätt, som icke krävt särskild kostnad; c) att för resa med annan automobil än ambulansbil eller sådan bil, som gar i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost, som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas enligt av Konungen fastställd taxa; d) att ersättning för återresa må utgivas högst för resa till den plats, varifrån resan till läkaren företogs, eller till den sjukes bostad, dock att ersättning för återresa till bostaden ej må beräknas för den del av färdsträckan, varmed denna med mer än en mil överstiger färdsträckan vid resan till läkaren; e) att ersättning ej må utgivas för resa utom riket. Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom till läkaren, skall jämväl följeslagarens resa ersättas enligt ovan angivna grunder; ersättningen skall därvid beräknas å den sammanlagda resekostnaden för den sjuke och hans följeslagare.

18 §.

Utgifter för försäkrads resa för intagning ä sjukvårdsanstalt ersättas högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjuk­

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

vårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjuklius, där erforderlig vard kunnat beredas. Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsanstalten ersättas endast i den mån de överstiga tre kronor. Ersättning för återresa utgår icke, om behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad vistats utom det län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning därav intagits å sjukvårdsanstalt belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa må ej beräknas högre än för resa från sjukvårdsanstalten till den försäkrades bostad. Vid beräkning av ersättning, som i denna paragraf avses, skall vad i 17 § andra stycket a), b), c) och e) är stadgat äga motsvarande tillämpning. Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom vid intagning å sjukvårdsanstalt eller vid återresa därifrån eller att vårdare därvid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens resa eller kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan i denna paragraf är stadgat, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda kostnaden för den försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt att ersättning för följeslagares resekostnad varje gång högst må utgivas efter kostnaden för tur- och returresa.

19 §. Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen förordna, att den efter grunder som av Konungen fastställas skall vara berättigad att av vederbörande allmänna sjukkassa erhålla ersättning för kostnad för läkarvård, som sålunda bereus försäkrad. Sadan ersättning ma i varje särskilt fall utgivas allenast i den man ersättning i anledning av vardén ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad. Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans sjukdom vidkännas kostnad som ovan i 16—18 §§ avses, äger han hos den sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelserna i denna lag; dock må ersättning utgå högst med belopp, som skulle hava utgivits, därest kostnaden uppkommit vid den sjukes vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde.

20 §.

Om ersättning för sjukvård utom riket skola gälla de föreskrifter Konungen meddelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 9

S jukpenningförsäkringen.

21 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete, för varje dag rätt till sjukpenning med två kronor för tiden till och med den månad, varunder han fyller aderton år, och för tiden från och med månaden näst efter den, varunder han fyller sextiosju år, samt med tre kronor 50 öre för annan tid.

Hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem, äger vid sjukdom som i första stycket sägs rätt till sjukpenning nied en krona 50 öre för dag.

Såsom sjukdom skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.

Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, örn sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest långvarig skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas huruvida den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning, är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Om den försäkrade enligt vad nyss sagts är i stånd därtill, må han ej vidare anses vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl äro därtill, påfordra att förlust av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.

22 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i barnhem, skola tillhörande harna- och ungdomsvården eller allmän uppfostringsanstalt;

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt; d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.

23 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem, som är gift och sammanlever med sin make, skall utgivas maketillägg till sjukpenningen med två kronor för dag. Maketillägg utgår dock ej, där medlemmen uppbär huslrutillägg till folkpension eller maken fyllt sextiosju år.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Äro båda makarna sjukpenningförsäkrade medlemmar, utgår maketillägg allenast till mannens sjukpenning, såframt ej sjukkassan efter framställning av makarna medgivit att maketillägg i stället skall utgivas till hustruns sjukpenning. Beträffande sådant medgivande skall vad i 8 § andra stycket är stadgat om där omförmält medgivande äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn, vilka äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall för varje sådant barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med 50 öre för dag.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad medlem har annat barn, som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt, såframt medlemmen är underhållsskyldig beträffande barnet och på sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg må dock ej utgivas för barn, som är att anse som familjemedlem till make med vilken medlemmen sammanlever. Ej heller må barntillägg utgå för tid, beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära barntillägg för barnet.

Till hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem, utgår barntillägg till sjukpenningen med en krona för dag, såframt i hemmet finnes minst ett barn under tio år som också är att anse såsom familjemedlem.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad vårdas å sjukvårdsanstalt, skall i stället för sjukpenning utgivas hempenning.

Hempenning utgör två kronor om dagen för sjukpenningförsäkrad medlem, vars sjukpenning är tre kronor 50 öre, samt en krona om dagen för annan sjukpenningförsäkrad. Å hempenning skola utgivas maketillägg och barntillägg enligt 23 och 24 §§.

I övrigt skall vad i denna lag sägs örn sjukpenning gälla även hempenning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej är uppenbart att hinder mött för sådan anmälan.

Karenstid tillämpas ej när sjukdomsfall inträffar inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

27 §.

Sjukpenning utgår vid varje sammanhängande sjukliglietstillstånd för högst sjuhundratrettio dagar; dock må försäkrad för tid efter utgången av den månad, varunder han fyllt sextiosju år, vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd uppbära sjukpenning för högst nittio dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 11

Vid tillämpning av denna paragraf skall sjukdomsfall, som inträffar under tid för vilken sjukpenning utgives eller inom nittio dagar efter den sista dag för vilken sjukpenning utgivits, räknas såsom samma sjukdomsfall som det tidigare fallet. Därest försäkrad, frånsett arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år varit fullt arbetsför, skall därefter inträffande sjukdom anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd, ändå att medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav den försäkrade lidit före nämnda tid. 28 §. Vad i 21, 23 och 27 §§ är sagt om sjukpenning och maketillägg för tid efter det någon fyllt sextiosju år skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådan sjukhjälp för tid efter utgången av den månad, varunder till försäkrad utbetalas folkpension i annan form än ålderspension eller till hans make utgår hustrutillägg till folkpension, allt så länge förmånen åtnjutes. 29 §. Sjukpenning samt make- och barntillägg må skäligen nedsättas eller helt indragas, såframt försäkrad a) ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom; b) vid sjukdom vägrar att underkasta sig undersökning och vård av läkare, då sjukkassa föreskrivit det såsom villkor för sjukhjälp, eller att låta undersöka sig av läkare, som har kassans uppdrag därtill, eller att följa läkares föreskrifter eller att underkasta sig sjukhusvård, då läkare funnit sådan vård vara av betydelse för sjukhjälpstidens förkortande; c) vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; d) vägrar att mottaga besök av befattningshavare, som sjukkassa anställt för sjukkontroll; e) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till sjukhjälp; f) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta sjukkassan därom; g) under sjukdom avreser till utlandet, där ej sjukkassan medgivit att sjukpenning må utgå under vistelse därstädes; h) utan giltigt skäl underlåter att på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses utsikt förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan, må sjukpenning jämte make- och barntillägg helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han erinrats örn denna påföljd.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 30 §. Har vid arbetstagares sjukdom arbetsgivaren på grund av lag eller författning, utfärdad av Konungen, utgivit lön till arbetstagaren, äger arbetsgivaren i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte make- och barntillägg, i den mån nämnda sjukhjälp icke överstiger den utbetalda lönen. Utgöres lön helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp. 31 §. Framställning örn sjukhjälp skall göras, beträffande sjukpenning inom sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga om annan sjukhjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit det belopp, varför ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras. Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det sjukkassan meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning av sjukhjälpen vägras. 32 §. Sjukhjälp enligt denna lag utgives ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller i anslutning till nämnda lag meddelade bestämmelser örn tillämpning av densamma å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., förordningen samma dag (nr 103) om sådan ersättning åt fångar m. fl., lagen örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, eller ock enligt gällande föreskrifter om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hemvärnstjänstgöring, tjänstgöring i civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt.

33 §. Sjukhjälp utgår ej för sjukdom, som försäkrad avsiktligt ådragit sig.

34 §. Familjemedlem till sådan medlem i sjukkassa, som ej är svensk medborgare, äger rätt till sjukhjälp, allenast såframt familjemedlemmen vistas här i riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 13

Sjukförsäkringsavgifter.

35 §.

Medlem i allmän sjukkassa är, där ej nedan annorlunda stadgas, pliktig att erlägga avgift för försäkringen (sjukförsäkringsavgift). Familjemedlem eller den som i 7 § andra stycket avses äger uppbära honom enligt denna lag tillkommande förmåner utan att därför erlägga avgift.

Sjukförsäkringsavgift för den som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa skall innefatta avgift för försäkringen i båda kassorna.

36 §.

Sjukförsäkringsavgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för vederbörande allmänna sjukkassa tillgängliga medel må antagas förslå till infriande av kassans förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondbildning.

Avgifterna, som beräknas för kalenderår och av vilka en tolftedel anses belöpa å varje månad, skola inom envar av följande medlemsgrupper utgå med samma belopp för varje medlem som tillhör gruppen, nämligen

a) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt 21 och 28 §§ utgör tre kronor 50 öre;

b) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt nämnda paragrafer utgör två kronor;

c) medlemmar som äro enbart sjukvårdsförsäkrade.

Inom grupperna b) och c) skola avgifterna vara så avvägda, att de ungefärligen motsvara inom grupp b) två tredjedelar och inom grupp c) en sjättedel av avgifterna inom grupp a).

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten, som ock i förekommande fall har att bestämma huru avgiftsbeloppen skola fördelas mellan central- och lokalsjukkassa.

37 §.

Sjukförsäkringsavgift utgår från och med den kalendermånad, varunder försäkringspliktig blivit medlem i sjukkassa. Då försäkringsplikt upphör, utgår ej avgift för löpande kalendermånad.

Har sjukkassa beslutat örn ändring beträffande medlems sjukpenningförsäkring eller har eljest ändring inträffat i fråga om medlems rätt till sjukpenning, skall därav betingad ändring i sjukförsäkringsavgiftens belopp inträda från och med den kalendermånad, då beslutet vinner tillämpning eller beloppet av sjukpenningen ändras.

38 §.

Därest vad medlem har att erlägga i sjukförsäkringsavgift för ett kalenderår skulle uppgå till lägre belopp än två kronor, skall avgift icke påföras honom.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

39 §.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna stadgas i uppbördsförordningen.

40 §.

Allmän sjukkassa äger i den ordning Konungen bestämmer av statsverket uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som debiterats för kassans räkning.

I avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som komma att debiteras för visst kalenderår, äger allmän sjukkassa av statsverket erhålla förskott enligt de föreskrifter Konungen utfärdar.

Statsbidrag.

41 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i den ordning Konungen bestämmer.

42 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår med nedan angivna procentuella andel av de utgifter under kalenderåret, som skola stanna å den allmänna sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare .. 50 procent;

b) försäkrads resa för intagning å och återresa från sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 15 c) annorstädes i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Väster­

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län . . 5 kronor;

Konungen äger medgiva att, där särskilda svårigheter med avseende å sjukkontrollen eller förvaltningen i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende medlemmar tillhörande viss eller vissa lokalsjukkassor skall utgå med högre belopp än i första stycket angivits, dock med högst sex kronor. Medlemsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till förhållandena prövas skäligt.

44 §. Avgiftslindringsbidrag utgår med sex kronor för varje medlem, som vid kalenderårets utgång är sjukpenningförsäkrad, och med två kronor för varje medlem, som vid nämnda tidpunkt är enbart sjukvårdsförsäkrad. Avgiftslindringsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till förhållandena prövas skäligt.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

45 §. Försäkrad är skyldig alt så snart ske kan och senast inom fjorton dagar till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. Jämväl i övrigt åligger det försäkrad att, i enlighet med de föreskrifter som meddelas av Konungen eller, efter Konungens bestämmande, av tillsynsmyndigheten, till sjukkassan lämna de uppgifter, som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag.

46 §. Arbetsgivare är pliktig att på begäran av allmän sjukkassa lämna de uppgifter angående hos honom anställdas avlönings- och andra anställningsförhållanden, som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag. Den som underlåter att fullgöra vad sålunda åligger honom straffes med böter, högst etthundra kronor. Böterna tillfalla kronan. Den som har att verkställa debitering av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är skyldig att på begäran av allmän sjukkassa lämna kassan de uPP8*fter ur inkomstlängden, vilka kunna erfordras för beräkning av försäkrads årsinkomst av förvärvsarbete.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Jämväl annan statlig eller kommunal myndighet än i andra stycket sägs ävensom försäkringsbolag, understödsförening eller annan försäkringsinrättning eller stiftelse för välgörande ändamål skall, i den mån hinder däremot ej möter enligt lag eller författning, på begäran av allmän sjukkassa lämna denna de upplysningar rörande viss försäkrad, vilka äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag och som ej kunna erhållas från socialregister.

Om frivillig försäkring.

47 §. Medlem i allmän sjukkassa äger i enlighet med vad nedan sägs genom frivilliga avgifter försäkra sig hos den centralsjukkassa han tillhör för erhållande av tillägg till den sjukhjälp, som utgives på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen. Sådan frivillig försäkring må meddelas endast under förutsättning att medlemmen ej fyllt femtiofem år och har god hälsa; dock skall vad nu sagts icke gälla där medlem, som är frivilligt försäkrad i en kassa, enligt 14 eller 104 § övergår till annan kassa. Försäkring, som i denna paragraf sägs, må av medlemmen när som helst uppsägas. 48 §. Bidrag till försäkrads sjukvård utöver vad som omfattas av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen må ej avse annat än sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling. Förmån, som i första stycket sägs, må beredas endast av centralsjukkassa, som därtill erhållit medgivande av tillsynsmyndigheten, och i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelas av tillsynsmyndigheten. Försäkring, som i denna paragraf avses, må omfatta även familjemedlem till sjukkassemedlem; och skall därvid vad i 47 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning. 49 §. Sjukpenningförsäkrad medlem äger genom frivillig försäkring erhålla tilllägg till sjukpenningen å en krona 50 öre, tre kronor eller fyra kronor 50 öre för dag. Ej må dock någon vara frivilligt försäkrad så, att sjukpenningtillägget tillsammans med de förmåner den försäkrade äger uppbära enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen och den lön eller ersättning, vartill han eljest må vara berättigad under sjukdom, för dag räknat uppgår till högre belopp än en trehundrasextiondel av hans årsinkomst av förvärvs- . arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 17

50 §. Har för sjukkassemedlem vid den frivilliga försäkringens beviljande ej fordrats läkarintyg angående hans hälsotillstånd, må medlemmen icke på grund av sådan försäkring tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffar under de första tre månaderna efter det försäkringen beviljats (väntetid). För medlem, vilken erhållit övergång från mindre till mer omfattande sjukhjälp, skall, under samma förutsättning, sjukhjälp vid sjukdom, som inträffar under de första tre månaderna efter övergången, utgå i den mindre omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts av olycksfall, som inträffat efter den frivilliga försäkringens beviljande eller efter övergången till den mer omfattande sjukhjälpen. Lämnar centralsjukkassa vid sjukdom, som drabbar familjemedlem, ersättning för sjukvård varom i 48 § sägs, skola bestämmelserna i första stycket äga motsvarande tillämpning med avseende å familjemedlemmen. Väntetid må icke tillämpas då medlem, som är frivilligt försäkrad i en kassa, enligt 14 eller 104 § övergår till annan kassa eller då ny försäkring beviljas enligt vad i 51 § andra stycket sägs.

51 §. Häftar någon vid utgången av andra månaden efter den, varunder stadgad avgift för den frivilliga försäkringen senast skolat betalas, fortfarande för avgift till kassan, eller, där han enligt 14 eller 104 § övergått från en kassa till en annan, för avgift till den förra kassan, skall hans frivilliga försäkring anses hava upphört vid nämnda tidpunkt, där ej dessförinnan av särskild anledning anstånd med betalningen medgivits honom. önskar den, vars försäkring sålunda upphört, inom ett år därefter ånyo erhålla frivillig försäkring och har hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna tiden erläggas, bevilja ny försäkring, även örn de i 47 § andra stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen.

52 §. Avgifterna för den frivilliga försäkringen skola i fråga om såväl sjukvård som sjukpenning var för sig vara så avvägda, att de, i förening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel, må antagas förslå lill infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga centralsjukkassan i denna del åliggande utgifter ävensom till erforderlig fondbildning. Avgifterna för den frivilliga försäkringen må icke utgå med olika belopp för olika medlemmar i centralsjukkassan i vidare mån än som föranledes av skillnad mellan medlemmarna i fråga örn deras ålder och sjukhjälpens omfattning. Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. 2

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 312. Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten. 53 §. • Till centralsjukkassa utgår statsbidrag för den frivilliga sjukpenningförsäkringen med tjugu procent av vad kassan under kalenderåret på grund av nämnda försäkring utgivit i sjukhjälp. Statsbidrag utbetalas i den ordning Konungen bestämmer.

54 §. Beträffande den frivilliga försäkringen skall i övrigt vad i 8, 10, 21, 22, 26, 27, 29, 31—33, 45 och 46 §§ stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om allmänna sjukkassor.

Organisation och verksamhet. 55 §. Allmän sjukkassas firma skall innehålla beteckning, som anknyter till kassans verksamhetsområde. Centralsjukkassas firma skall därjämte innehålla orden »allmän» och »centralsjukkassa». Lokalsjukkassas firma skall innehålla orden »allmän» och »sjukkassa». I allmän sjukkassas firma må ej intagas något av orden »bolag», »bank», »ömsesidig» eller »försäkring». Lokalsjukkassas firma må ej heller innehålla ordet »central». Firman skall tydligt skilja sig från annan allmän sjukkassas firma. Ej må annan än allmän sjukkassa i sin firma eller eljest vid beteckning av rörelsen använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något av orden »allmän» eller »central». Annan än allmän sjukkassa må ej heller eljest i firman intaga något, varigenom kan givas sken av att firman innehaves av allmän sjukkassa. 56 §. För allmän sjukkassa skola finnas stadgar avfattade enligt formulär, fastställt av tillsynsmyndigheten. Stadgarna skola angiva 1) kassans firma; 2) kassans verksamhetsområde; 3) den ort, där kassans styrelse skall hava sitt säte; 4) huru kassans värde- och övriga säkerhetshandlingar skola förvaras; 5) ordningen för utbetalning av sjukhjälp; 6) antalet ombud, som i 61 § avses, samt, där så erfordras, grunderna för utseendet av sådana ombud;

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 19 7) det sätt, varpa kallelse till ombuds val och ombudsmöte skall ske och andra meddelanden skola bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom, ävensom den tid före ombudsval och ombudsmöte, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; 8) antalet styrelseledamöter. I stadgar för centralsjukkassa skall härjämte angivas ordningen för inbetalning av avgifter för den frivilliga försäkringen. Utöver vad ovan sägs må bestämmelser ej intagas i stadgarna, såvida ej tillsynsmyndigheten för särskilt fall så medgiver. Allmän sjukkassas stadgar skola vara fastställda och registrerade av tillsynsmyndigheten. Beslut om ändring av stadgarna må ej gå i verkställighet, innan ändringen blivit fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

57 §. För allmän sjukkassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar. Utan tillsynsmyndighetens medgivande må allmän sjukkassa ej upptaga, övertaga eller ikläda sig ansvar för lån, ej heller åtaga sig annan förpliktelse, såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

58 §. Allmän sjukkassa ma ej bedriva annan verksamhet än som föreskrives eller medgives i denna lag. I den mån Konungen så förordnar, är allmän sjukkassa pliktig att inom sitt verksamhetsområde jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter. För sitt biträde vid omförmälda försäkrings- eller understödsverksamhet må kassan, där det finnes pakallat till följd av den kassan sålunda anförtrodda verksamhetens omfattning, erhålla ersättning enligt de grunder Konungen bestämmer. Allmän sjukkassa skall, i den mån så kan ske, till myndighet, som handhar folkpensionering, olycksfallsförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring, avgiva de yttranden och lämna det biträde i övrigt, som påkallas av myndigheten. I övrigt skall kassa tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan.

59 §. Det åligger allmän sjukkassa att enligt bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten, för annan sådan kassas räkning utgiva sjukhjälp och utöva sjukkontroll. Även i övrigt skola kassorna genom samarbete underlätta tillämpningen av denna lag.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 60 §. Allmän sjukkassas angelägenheter handhavas i enlighet med vad i denna lag är stadgat av ombudsmöte och kassans styrelse.

Ombudsmöte. 61 §. Ombud till ombudsmöte väljas i lokalsjukkassa av den eller de kommuner, inom vilkas områden kassan har sin verksamhet, i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av staden samt i annan centralsjukkassa å ombudsmöten i de till kassan anslutna lokalsjukkassorna. Antalet ombud skall vara minst femton. Består lokalsjukkassas verksamhetsområde av flera kommuner, skall det antal ombud, som varje kommun har att utse, med hänsyn till kommunens invånarantal bestämmas i kassans stadgar. Ombud skall vara svensk medborgare och myndig samt medlem i kassan eller familjemedlem till sådan medlem. Val av ombud skall avse två kalenderår, räknade från och med året näst efter det, då valet sker. Beträffande ombudsval i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde ej utgöres enbart av stad, äger ombudsmöte eller efter dess bemyndigande kassans styrelse fastställa de föreskrifter, vilka erfordras utöver bestämmelserna i denna lag och kassans stadgar. 62 §. Ombud må ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och den allmänna sjukkassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga örn avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man. Ombud, som tillika är styrelseledamot, må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor. 63 §. Till ombud må arvode ej utgivas; men resekostnad må, där ombudsmötet så bestämmer, ersättas efter billigaste färdsätt. I centralsjukkassa må därjämte utgivas dagtraktamente enligt de grunder, som fastställas av ombudsmötet, dock högst med vad som utgår till landstingsman vid tjänstgöring å landstingsmöte. 64 §. Före den 1 juli varje år skall hållas ordinarie ombudsmöte, vid vilket styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse framläggas. Å detta möte skola följande ärenden företagas till avgörande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 21 a) frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas berättelse omfattar; b) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem; c) inom lokalsjukkassa, val av ombud i centralsjukkassan. Frågan om ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till avgörande vid nytt ombudsmöte.

65 §. Styrelsen för allmän sjukkassa äger, när den finner lämpligt, kalla ombuden till extra ombudsmöte. Enahanda rätt tillkommer tillsynsmyndigheten. Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra ombudsmöte att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Har sådan påfordran skett, skola revisorerna ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten därom. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka revisorernas påfordran, äga revisorerna själva utlysa ombudsmöte. Äro icke samtliga revisorer ense örn ombudsmötes utlysande, gäller den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra ombudsmöte ej böra hållas. Extra ombudsmöte skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tredjedel av samtliga ombud.

66 §.

Ombudsmöte tillkommer, utöver vad i 64 § sägs, a) att fastställa den allmänna sjukkassans förvaltningsstat för nästföljande kalenderår; b) att besluta angående överlåtelse av fast egendom eller belastande av sådan egendom med inteckning för gäld; c) att besluta angående ändring av kassans stadgar; d) att avgiva yttranden i frågor, som av kassans styrelse eller tillsynsmyndigheten hänskjutas till ombudsmöte.

67 §. Å ombudsmöte må ärende, som ej blivit angivet i kallelsen till mötet, icke företagas till avgörande, örn det ej enligt 64 § skall förekomma å mötet eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras eller av tillsynsmyndigheten hänskjutits till ombudsmötet. Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å ombudsmöte, blivit ombuden särskilt meddelade på sätt och å tid före mötet, som i stadgarna angives beträffande kallelse till ombudsmöte, skall anses, som örn ärendena varit upptagna i kallelsen till mötet. önskar lokalsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling å ombudsmöte i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten,

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

eller önskar ombud i lokalsjukkassa eller i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, att ärende skall upptagas till behandling å ombudsmöte i kassan, skall lokalsjukkassan eller ombudet skriftligen anmäla detta till styrelsens ordförande, vilken, därest anmälningen inkommit inom erforderlig tid före mötet samt ärendet är av beskaffenhet att kunna företagas av sådant möte, har att tillse, att detsamma i kallelsen till mötet uppföres bland överläggningsämnena. De ärenden, som företagas till avgörande av ombudsmöte, skola, där ej fråga är örn val, förut vara vederbörligen beredda av den allmänna sjukkassans styrelse. Val må beredas av därför särskilt utsedda ombud. Vad nu sagts örn val gäller även ärende, som av tillsynsmyndigheten hänskjutits till ombudsmötet.

68 §.

Varje ombud äger en röst. Ombud må ej låta rösträtten utövas av annan. Ombudsmöte är beslutfört, då mer än halva antalet ombud är närvarande. Begäres omröstning, skall sådan verkställas och utom vid val ske öppet. Såsom mötets beslut gäller den mening, örn vilken de flesta röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning. Vid ombudsmöte skall utses ordförande att leda förhandlingarna. Under dennes överinseende skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som skall till riktigheten vitsordas av två i mötet deltagande ombud. Senast fyra veckor efter mötet skall protokollet vara tillgängligt för den allmänna sjukkassans medlemmar.

Styrelse och firmateckning. 69 §. Styrelsen för allmän sjukkassa tillkommer att besluta i kassans angelägenheter, i den mån de ej skola handhavas av ombudsmöte eller i särskilt föreskriven ordning. Styrelse för centralsjukkassa skall bestå av minst sju och högst nio ledamöter. För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten för honom utses av tillsynsmyndigheten, en ledamot och suppleanten för honom av medicinalstyrelsen samt en ledamot och suppleanten för honom av landstinget eller, där fråga är om centralsjukkassa, vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Hava två landstingsområden förenats till ett centralsjukkasseomrade, skall vartdera landstinget utse en ledamot och suppleanten för honom; utgöres centralsjukkasseomrade av landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, utses en ledamot och suppleanten för honom av landstinget samt en ledamot och suppleanten för honom av stadsfullmäktige. Övriga styrelseledamöter och suppleanter väljas å ombudsmöte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 23

Styrelse för lokalsjukkassa skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter. För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten för honom utses av styrelsen för den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten. Övriga styrelseledamöter och suppleanter väljas å ombudsmöte. i Är styrelseledamot förhindrad att tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första hand inkallas den för honom utsedde suppleanten.

70 §. De styrelseledamöter, som skola väljas å ombudsmöte, utses för tiden från det möte, då valet äger rum, till det ordinarie ombudsmötet andra året därefter. Av de första gången valda skall dock hälften eller, om antalet valda ej är delbart med två, hälften av det med ett minskade antalet avgå vid det ordinarie ombudsmötet året efter valet. Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Avgår styrelseledamot, som valts av ombudsmöte, innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända och är styrelsen ej beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter, åligger det dessa att ofördröjligen föranstalta örn fyllnadsval.

71 §. Ledamot av styrelsen för allmän sjukkassa skall vara svensk medborgare samt medlem i kassan eller familjemedlem till sådan medlem. Den som ej råder över sig och sitt gods må ej vara styrelseledamot.

72 §. Styrelsen väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig till styrelsesammanträde, äger styrelsen utse en ledamot att för tillfället föra ordet. Vid styrelsens sammanträden skola under ordförandens överinseende föras protokoll, vilka skola till riktigheten bestyrkas av ordföranden och ytterligare en vid sammanträdet närvarande. Styrelsen är beslutför, da mer än halva antalet ledamöter är närvarande. Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan, samtliga ledamöter kallas. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, örn vilken de flesta röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och den allmänna sjukkassan eller rörande hans försäkring i kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man. Minst sex veckor före det ordinarie ombudsmötet skall styrelsen till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det senast förflutna året. Styrelsen skall varje kalenderår upprätta förslag till förvaltningsstat för nästföljande år. Förslaget skall hållas tillgängligt för medlemmarna minst två veckor före det ombudsmöte, å vilket förslaget skall behandlas.

73 §. Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den allmänna sjukkassan att teckna kassans firma (firmatecknare) samt uppdraga åt styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens vägnar fatta beslut i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan ske. Styrelsen äger handla å kassans vägnar i förhållande till tredje man samt företräda kassan inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet tillkommer firmatecknare. Inskränkning i befogenhet som nu sagts är, i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre han ägt eller bort äga kännedom örn inskränkningen. Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej registreras. Har styrelsen bestämt, att rätten till firmateckning må av firmatecknare utövas allenast i förening med annan, skall det lända till efterrättelse.

74 §. Skriftlig handling, som utfärdas för allmän sjukkassa, bör undertecknas med kassans firma. Vid firmateckning skola de som teckna firman även underskriva sina namn. Har handlingen ej undertecknats med kassans firma och framgår ej av dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar, svara de, som underskrivit handlingen, för vad genom denna må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för kassan, samt den till vilken handlingen ställts av kassan erhåller behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

75 §. Angående behörighet att för allmän sjukkassas räkning mottaga delgivning i rättegång är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller äga motsvarande tillämpning, då annat meddelande skall delgivas kassan. Vill styrelsen väcka talan mot kassan, skall styrelsen utlysa ombudsmöte för val av ställföreträdare att föra kassans talan i tvisten. Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å mötet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 25

76 §.

Styrelsen och firmatecknare i allmän sjukkassa skola i sin förvaltning av kassans angelägenheter ställa sig till efterrättelse denna lag och andra för kassans verksamhet gällande författningar samt kassans stadgar, så ock de föreskrifter, som av ombudsmöte eller, såvitt rör firmatecknare, av styrelsen meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller annan författning.

77 §.

Vad i denna lag finnes stadgat angående styrelseledamot skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant.

Har suppleant företrätt allmän sjukkassa, är den omständigheten, att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan mot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

Räkenskaper, fonder och revision.

78 §.

I avseende å förandet av allmän sjukkassas räkenskaper må särskilda förskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten att gälla utöver dem, som kassan jämlikt bokföringslagen har att iakttaga. Lokalsjukkassa har härjämte att i fråga örn bokföring och kassarörelse följa de anvisningar, som lämnas av centralsjukkassan.

Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår samt vara verkställd inom lokalsjukkassa före utgången av nästföljande februari månad och inom centralsjukkassa före utgången av nästföljande april månad.

Särskilda räkenskaper skola hållas för den obligatoriska försäkringen och för den frivilliga försäkringen.

79 §.

Då bokslut är uppgjort för centralsjukkassa, skall till särskilda fonder avsättas

a) vad av kassans inkomster från den obligatoriska försäkringen ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser (fonden för den obligatoriska försäkringen );

b) vad av inkomsterna från den frivilliga försäkringen ej åtgått för löpande utgifter under nämnda tid (fonden för den frivilliga försäkringen).

Vardera fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den mån beträffande vederbörande försäkring inkomsterna ej förslå till täckande av löpande utgifter.

Tillgångar motsvarande ifrågavarande fonder skola redovisas

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer;

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, postverket, svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, allt inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må inräknas värdet av växande skog, dock att i varje fall åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verksamhet; och skall i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må centralsjukkassa med tillsynsmyndighetens medgivande såsom tillgång i fonderna redovisa lån till lokalsjukkassa, så ock värdet av inventarier, som anskaffats för centralsjukkassans verksamhet, under förutsättning dock att nedskrivning av sagda värde sker med minst en tiondel varje år.

80 §.

Då bokslut är uppgjort för lokalsjukkassa, skall vad av kassans inkomster ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till fond. Beträffande denna fond skall vad i 79 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

81 §.

Styrelsens förvaltning och den allmänna sjukkassans räkenskaper skola granskas av revisorer.

Årligen skola utses inom centralsjukkassa tre och inom lokalsjukkassa två revisorer samt lika många suppleanter för dem. Inom centralsjukkassa utses en revisor och en suppleant av tillsynsmyndigheten samt övriga revisorer och suppleanter av ombudsmöte. Inom lokalsjukkassa utses en revisor och en suppleant av styrelsen för centralsjukkassan samt den andre revisorn och suppleanten av ombudsmöte i lokalsjukkassan.

Revisors uppdrag utgår ej före det ordinarie ombudsmöte, vid vilket revisorernas berättelse framlägges. Revisor må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelseledamots tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 27

82 §. Revisor äger när som helst inventera kassans medel och övriga tillgångar samt granska dess böcker, räkenskaper och andra handlingar. Styrelsen eller verkställande tjänsteman, varom i 84 § sägs, må ej vägra att lämna av revisor begärd upplysning angående förvaltningen. Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten meddelar, så ock de särskilda föreskrifter, som meddelas av ombudsmöte och ej innefatta inskränkning i revisorernas i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot kassans stadgar. Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en av dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före det ordinarie ombudsmötet.

Talan mot styrelse och revisorer.

83 §. Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid revisorernas berättelse omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å ombudsmöte, skall anses, som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen, som grundas på att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda handling. Talan för allmän sjukkassa örn skadestånd mot revisor på grund av hans uppdrag må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berättelse framlades å ombudsmöte, såvida icke talan grundas på att revisor begått brottslig handling.

Befattningshavare hos allmän sjukkassa.

84 §. Hos allmän sjukkassa skall, därest tillsynsmyndigheten ej annat medgiver, vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken i enlighet med de anvisningar, som lämnas av kassans styrelse, har att leda arbetet inom kassan. Verkställande tjänsteman, som ej är styrelseledamot, äger närvara vid styrelsens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas i centralsjukkassa av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av centralsjukkassans styrelse. Innan verkställande tjänsteman hos allmän sjukkassa tillsältes eller entledigas, skall yttrande inhämtas från kassans styrelse.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Verkställande tjänstemans avlönings- och pensionsförmåner skola på förslag av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

85 §.

Annan befattningshavare hos allmän sjukkassa än verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas av kassans styrelse. Förtroendeläkare, som i 90 § sägs, skall dock efter centralsjukkassas hörande tillsättas och entledigas av medicinalstyrelsen. Kassan är beträffande avlönings- och andra anställningsvillkor för sådan läkare pliktig ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som på förslag av medicinalstyrelsen meddelas av tillsynsmyndigheten.

Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av ersättning enligt den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen. Av utgifterna härför äger kassan att från vederbörande centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar eller, i fråga om sjukvårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, hela beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen ansvarar lokalsjukkassa för de nittio första sjukhjälpsdagarna vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd samt centralsjukkassa för tiden därefter.

87 §.

Lokalsjukkassa har att på begäran av den centralsjukkassa, vartill den är ansluten, utöva nödig sjukkontroll och att för centralsjukkassans räkning utbetala sjukhjälp.

I fråga örn den frivilliga försäkringen har lokalsjukkassa därutöver att enligt centralsjukkassans bestämmande för dess räkning meddela sådan försäkring samt att handhava uppbörden av avgifterna för densamma.

88 §.

Centralsjukkassa är pliktig att enligt de närmare bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten, utan ersättning biträda ansluten lokalsjukkassa vid dennas bokförings- och statistikarbete samt jämväl i övrigt bistå lokalsjukkassan i dennas arbete.

Utan särskilt bemyndigande äger centralsjukkassa granska ansluten lokalsjukkassas räkenskaper och övriga handlingar samt inventera dess medel och värdehandlingar. Sådan granskning och inventering skall verkställas minst en gång årligen.

Representant för centralsjukkassa äger närvara vid ombudsmöten och styrelsesammanträden i ansluten lokalsjukkassa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 29

Sjukkontroll.

89 §. Allmän sjukkassa skall genom anordnande av sjukkontroll tillse att missbruk av försäkringen hindras. Lokalsjukkassa har därvid att iakttaga de föreskrifter, som lämnas av centralsjukkassan. Tillsynsmyndigheten äger utfärda erforderliga föreskrifter angående sjukkontrollens anordnande. 90 §. Hos centralsjukkassa skola förtroendeläkare till erforderligt antal vara anställda. Förtroendeläkare skall biträda vid sjukkontrollen inom centralsjukkassans verksamhetsområde samt även i övrigt tillhandagå kassan i frågor, som kräva medicinsk sakkunskap. Han skall även söka främja samarbetet mellan allmän sjukkassa och inom dess område verksamma läkare.

Registrering och tillsyn.

91 §. I denna lag föreskriven registrering av och tillsyn å allmänna sjukkassor handhaves av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Hos tillsynsmyndigheten skall föras register över allmänna sjukkassor (sjukkasseregister) för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet. 92 §. Anmälan till sjukkasseregistret skall göras skriftligen. Vid anmälan om beslut angående antagande av stadgar eller ändring av stadgarna skola fogas, där anmälningen avser antagande av stadgar, två exemplar av stadgarna jämte avskrift av protokoll vid ombudsmöte, utvisande att stadgarna blivit antagna, samt, där anmälningen avser ändring av stadgarna, i två exemplar avskrift av protokoll, som förts i ärendet. Nu nämnda handlingar skola vara till riktigheten styrkta av notarius publicus eller med styrelseledamöternas egenhändiga bevittnade namnteckningar. Har ej, då registrering av allmän sjukkassa sökes, varje styrelseledamot och styrelsesuppleant så ock i övrigt envar, som ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna kassans firma, å ansökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då anmälan sker att styrelseledamot eller suppleant blivit utsedd eller att eljest någon, ensam eller i förening med annan, blivit berättigad att teckna firman.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 93 §. Vid registrering av allmän sjukkassa skall tillsynsmyndigheten låta i registret införa 1) dagen för stadgarnas antagande; 2) kassans firma; 3) den ort, där styrelsen har sitt säte; 4) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam eller i förening med annan, är berättigad att teckna kassans firma, dennes fullständiga namn och hemvist; 5) av vilka och huru kassans firma skall tecknas, där den ej tecknas allenast av styrelsen. Det ena av de till tillsynsmyndigheten ingivna exemplaren av stadgarna skall förses med bevis om antagandet till allmän sjukkassa och registreringen samt återställas till sökanden.

94 §. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning skett i registret, skall, där registrering beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Samma lag gäller, där åt administratörer på sätt i 99 § sägs uppdragits att handhava allmän sjukkassas angelägenheter eller sådant uppdrag upphört. Registreras ändring i allmän sjukkassas stadgar, skall ena exemplaret av det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, återställas till sökanden, försett med bevis örn registreringen.

95 §. Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskilt för varje allmän sjukkassa, förvaras såsom bilagor till registret.

96 §. Mot den som inhämtat kännedom örn vad registret beträffande visst förhållande innehåller å den tid, varom fråga är, kan ändring i samma förhållande ej åberopas med laga verkan, med mindre han visas hava ägt vetskap örn ändringen. 97 §. Det åligger allmän sjukkassas styrelse att varje år före utgången av juli månad till tillsynsmyndigheten ingiva styrkt avskrift av styrelsens och revisorernas berättelser angående föregående räkenskapsår samt av protokoll, upptagande de beslut, som ombudsmötet fattat i anledning av nämnda berättelser. Centralsjukkassas styrelse har att inom tid som i första stycket sägs till tillsynsmyndigheten ingiva i enlighet med fastställt formulär upprättad sta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 31 tistisk redogörelse rörande den verksamhet, som under året drivits av kassan och envar av de till denna anslutna lokalsjukkassorna. Redogörelsen skall vara underskriven av styrelsens ordförande och kassans verkställande tjänsteman. Finner tillsynsmyndigheten nödigt att av allmän sjukkassa infordra ytterligare upplysningar, skola sådana ofördröjligen lämnas av kassans styrelse. Allmän sjukkassas styrelse är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att inventera kassans medel samt att granska kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar så ock att lämna dem tillträde till ombudsmöte.

98 §. Tillsynsmyndigheten skall tillse, att allmän sjukkassas verksamhet står i överensstämmelse med denna lag och andra rörande verksamheten utfärdade författningar och föreskrifter. Tillsynsmyndigheten har vidare att övervaka verksamhetens ekonomiska utveckling och därvid, om så finnes erforderligt, försäkringstekniskt utreda kassans ställning. Jämväl i övrigt skall tillsynsmyndigheten vaka över verksamheten samt tillhandagå kassan med råd och upplysningar. Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga formulär; och kassa är pliktig att i föreskriven ordning begagna formulären.

99 §. Finner tillsynsmyndigheten, att anledning till anmärkning förekommer mot allmän sjukkassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av verksamheten som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits. Underlåter kassan att ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten uppdraga åt två eller flera personer att i egenskap av administratörer handhava kassans angelägenheter under viss tid, dock längst intill dess, efter nyval av ombud som i 61 § avses, ombudsmöte utsett styrelseledamöter och dessa trätt i tjänst. Administratörer hava att i denna egenskap fullgöra de på ombudsmöte och styrelse enligt denna lag ankommande åliggandena, dock ej sådana som i 64 § avses, och skall i tillämpliga delar beträffande dem gälla vad i denna lag stadgas angående ombudsmöte samt styrelse eller styrelseledamöter. Det åligger administratörer att ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser angående uppdragets fullgörande, som må utfärdas av tillsynsmyndigheten. Uppdrag att vara administratör må när som helst återkallas av tillsynsmyndigheten. Arvode till administratör skall utgivas av kassan efter de grunder, som fastställas av tillsynsmyndigheten.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 100 §. Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens organisation samt örn sjukkasseregistrets förande och tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt meddelas av Konungen.

Besvär m. m.

101 §.

Över allmän sjukkassas beslut i ärende angående försäkring enligt denna lag må klagan föras hos tillsynsmyndigheten genom besvär, vilka skola inlämnas till kassan eller dit insändas med posten. Besvären skola hava kommit kassan tillhanda senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom örn beslutet. Kassan har att inom två veckor därefter med eget yttrande översända besvären till tillsynsmyndigheten. Den omständigheten, att besvären av klaganden ingivits eller insänts direkt till tillsynsmyndigheten, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit till tillsynsmyndigheten före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skall tillsynsmyndigheten omedelbart överlämna besvären till kassan för behandling som ovan sagts. Tillsynsmyndigheten äger, ändå att klagan icke forts, till prövning upptaga ärende som i första stycket avses.

102 §. Uppstår tvist mellan allmänna sjukkassor angående tolkning eller tillämpning av denna lag, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna avgöras av tillsynsmyndigheten. 103 §. Mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles, må talan fullföljas allenast såframt tillsynsmyndigheten lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där någon av dem som inom tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen av ärendet uttalat avvikande mening, så ock där tillsynsmyndigheten finner utgången av ärendet vara av synnerlig betydelse för part. Klagan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola inlämnas eller insändas med posten till socialdepartementet. Besvären skola hava inkommit till departementet senast inom en manad efter det klaganden erhållit del av tillsynsmyndighetens beslut. Utan hinder av anförda besvär skall tillsynsmyndighetens beslut i fråga, som i 101 och 102 §§ avses, gå i verkställighet, där ej tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar. Fråga, som i 101 och 102 §§ åsyftas, må ej prövas i annan ordning än bär ovan sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 33

Särskilda bestämmelser.

104 §. Minskas allmän sjukkassas verksamhetsområde, skall till den kassa, vartill medlemmar på grund härav överföras, av den förra kassans fondmedel utbetalas behörig andel, beräknad efter grunder som fastställas av tillsynsmyndigheten. Allmän sjukkassa skall, därest Konungen så förordnar, helt eller delvis överlåta sin rörelse och sina tillgångar å annat försäkringsorgan. överlåtes rörelsen helt, skall kassan gå i likvidation. I annan ordning må beslut om överlåtelse av kassas rörelse eller dess trädande i likvidation ej fattas. I fråga om allmän sjukkassas likvidation och upplösning skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i sådant avseende finnes föreskrivet i lagen om understödsföreningar, därvid dock skall iakttagas att i nämnda lag beträffande likvidator förekommande hänvisning till stadgande angående styrelse eller styrelseledamot skall avse bestämmelse härom i denna lag.

105 §. Fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, må ej för gäld tagas i mät. Ej heller må rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade är berättigad att lyfta sjukhjälpen.

106 §. Har försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra stadgad anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat, att sjukhjälp till honom eller hans familjemedlem obehörigen utgått eller utgått med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit sjukhjälp, och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning är att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet. I fall, som i denna paragraf avses, må i avräkning å vad för mycket utgått innehållas skäligt belopp av försäkrad tillkommande sjukhjälp, som därefter förfaller. Har försäkrad, till vilken sjukhjälp felaktigt utbetalats, övergått till annan sjukkassa, må sådan avräkning ske även å den sjukhjälp, vartill han ina vara berättigad från nämnda kassa.

107 §. Allmän sjukkassa äger ej av den som framkallat sjukdom hos annan eller eljest i anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till försäkrad återkräva sina utgifter för utgiven sjukhjälp. Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 312. Är någon på grund av vållande eller eljest pliktig att till försäkrad gälda skadestånd i anledning av sjukdomsfall, skall från skadeståndet avräknas vad den försäkrade på grund av den obligatoriska försäkringen uppburit eller ägt uppbära från allmän sjukkassa.

108 §. Styrelseledamot, verkställande tjänsteman eller revisor i allmän sjukkassa, som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat kassan skada, är pliktig att till kassan utgiva ersättning för skadan. Äro flera ersättningsskyldiga, skola de svara för ersättningen en för alla och alla för en. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där styrelseledamot eller annan, som i första stycket avses, genom att överträda denna lag eller föreskrift, som meddelats med stöd av densamma, eller kassans stadgar uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.

109 §. Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos allmän sjukkassa må ej till obehörig yppa något om enskilds personliga förhållanden, varom han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap, eller utlämna handling, till vilken han i sådan egenskap erhållit tillgång. Den som bryter mot vad i första stycket är stadgat straffes med dagsböter. Böterna tillfalla kronan.

110 §. Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning av denna lag å andra dess medborgare som vistas här i riket än dem å vilka lagen eljest är tillämplig.

Om lagens ikraftträdande m. m.

lil §■ Denna lag skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft den 1 juli 1950, vid vilken tidpunkt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor upphör att gälla. Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. Har för understödsförening registrerats firma, som icke överensstämmer

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 35 med vad i 55 § sista stycket stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten att, därest ej före den 1 januari 1951 för registrering anmälts beslut om ändring av firman till överensstämmelse med nämnda stadgande, anmana föreningen att inom sex månader för registrering anmäla beslut om sådan änd ring. Efterkommes ej anmaningen, skall tillsynsmyndigheten föreslå änd ring av föreningens firma och, sedan föreningen erhållit tillfälle att yttre sig över förslaget, besluta i ärendet. Om beslutad ändring skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen underrätta föreningen. Över beslutet må besvär anföras i den ordning, som i 79 § lagen örn understödsföreningar sägs. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall i understödsföreningsregistret införas anteckning om ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas föreningen.

Antagande av allmänna sjukkassor m. m.

112 §.

Till allmän sjukkassa skall i första hand antagas erkänd sjukkassa, som är verksam inom det för den allmänna sjukkassan avsedda verksamhetsområdet. Landsting ävensom stad, som ej deltager i landsting, svarar för att allmän centralsjukkassa finnes för landstingsområdet eller staden. Ansvar för att allmän lokalsjukkassa finnes för lokalsjukkasseområde åvilar den eller de inom lokalsjukkasseområdet belägna kommunerna.

113 §. Ansökan om antagande till allmän sjukkassa skall göras av styrelsen för den förening, som önskar bliva antagen till allmän sjukkassa. Ansökan skall vara tillsynsmyndigheten tillhanda före den 1 januari 1949, då fråga är örn antagande till centralsjukkassa, samt före den 1 juli 1949, såvitt angår antagande till lokalsjukkassa. Tillsynsmyndigheten må dock med hänsyn till särskilda omständigheter medgiva, att ansökningen ingives senare. Vid ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten bestämmer. Innan förening antages till allmän sjukkassa, skall den liava antagit stadgar, avfattade på sätt i 56 § sägs, varjämte i fråga örn lokalsjukkassa tillsynsmyndigheten skall inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan skall vara ansluten. Beslut, som på grund av vad i första och andra styckena sägs eller eljest erfordras för erkänd sjukkassas antagande till allmän sjukkassa eller för överlåtelse varom nedan i 114 § förmäles, skall, ulan hinder av att för den erkända sjukkassan gälla bestämmelser av annat innehåll, vara giltigt, därest det å föreningssammanträde biträtts av de flesta röstande samt god­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kännes av tillsynsmyndigheten. Sådant beslut må ej sedermera utan tillsynsmyndighetens medgivande upphävas eller ändras. Ansökan om antagande till allmän sjukkassa, som gjorts med stöd av beslutet, är för den erkända sjukkassan bindande.

114 §. Söker mer än en förening bliva antagen till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för samma område, skall tillsynsmyndigheten, där så finnes lämpligt, söka få till stånd överlåtelse enligt 66 § lagen om understödsföreningar på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse som nu sagts ej åvägabringas eller finnes sådan lämpligen ej böra ifrågakomma, har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening som ma anses lämpligast, därvid, med beaktande jämväl av vad i 112 § första stycket sägs, hänsyn särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsanslutning inom verksamhetsområdet.

115 §. Antages erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och skola medlemmar i kassan enligt denna lag vara försäkrade i annan allmän sjukkassa eller sker utsträckning av den tid, under vilken i fråga örn medlemmar i kassan annan allmän sjukkassa skall ansvara för utgivandet av sjukpenning, är den förra kassan pliktig att, i den omfattning och den ordning tillsynsmyndigheten bestämmer, till den senare kassan överföra medel, som vid tidpunkten för antagandet funnos avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande. Antages ej erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och har dess rörelse ej överlåtits på sätt i 114 § sägs, skall kassan utan särskilt beslut den 1 juli 1950 träda i likvidation. Sådan kassa är, utan binder av vad därutmnan må vara föreskrivet i kassans stadgar, pliktig att, enligt de föreskrifter tillsynsmyndigheten meddelar, till den eller de allmänna sjukkassor, till vilka medlemmarna skola höra, överföra de medel som vid utgången av juni 1950 funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

lie §. För lokalsjukkassa samt centralsjukkassa, vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, skola före den 1 mars 19o0 utses ombud föi 1950 och 1951 års ombudsmöten. Lokalsjukkassa skall före den 1 maj 1950 för samma tid utse ombud i den centralsjukkassa, till vilken den är ansluten. Vid val av ombud, som nu sagts, skall i stället för vad i 61 § tredje stycket stadgas om medlem i kassan eller familjemedlem gälla, att ombudet skall vara mantalsskrivet inom kassans verksamhetsområde. Möte med ombud, som i första stycket avses, skall hållas i lokalsjukkassa

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 37

före den 1 maj 1950 och i centralsjukkassa före den 1 juni 1950. Å sådant möte skola utses de styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för dem, vilka enligt denna lag skola väljas å ombudsmöte.

De som hava att utse övriga styrelseledamöter och revisorer jämte suppleanter i allmänna sjukkassor skola göra detta, vad beträffar centralsjukkassa före den 1 maj 1950 och såvitt angår lokalsjukkassa före den 1 juni 1950. Därvid skall beträffande styrelseledamot och suppleant för sådan i stället för vad i 71 § sägs om medlem i kassan eller familjemedlem gälla, att ledamoten eller suppleanten är mantalsskriven inom kassans verksamhetsområde. Uppgift å de sålunda utsedda skall senast nämnda dagar tillställas tillsynsmyndigheten och vederbörande kassa.

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall icke träda i tjänstgöring förrän den 1 juli 1950; dock tillkommer det dessförinnan sådan styrelse i centralsjukkassa att enligt vad i 116 § tredje stycket stadgas utse de styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för dem i anslutna lokalsjukkassor, vilka enligt denna lag skola utses av centralsjukkassans styrelse. I övrigt äger intill nämnda tidpunkt den enligt äldre bestämmelser utsedda styrelsen för förening, som antagits till allmän sjukkassa, vidtaga sådana åtgärder som erfordras i anledning av denna lags ikraftträdande.

Övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av denna lag skall envar, som vid utgången av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa och som är försäkringspliktig enligt lagen eller för vilken försäkringsplikt förelegat örn han fyllt sexton år, överföras såsom medlem till den allmänna sjukkassa han skall tillhöra. Beträffande medlem, som sist sagts, skall ej gälla vad i lagen stadgas angående familjemedlem.

Sådan gift kvinna, som i 6 § första stycket avses och som vid utgången av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa, skall vid lagens ikraftträdande överföras till vederbörande allmänna sjukkassa såsom familjemedlem.

119 §.

Vid tillämpningen av vad i 6 § andra stycket a) stadgas skall beträffande medlem i erkänd sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 vårdas å sjukvårdsanstalt, medräknas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande. Den som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa skall i intet fall på grund av nämnda stadgande vara undantagen

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

från försäkringsplikt förrän rätten till sjukhjälp enligt de för den erkända sjukkassan gällande bestämmelserna upphört.

120 §.

Är någon vid utgången av juni 1950 berättigad att uppbära sjukpenning från erkänd sjukkassa, skall följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden skall medräknas tid före den 1 juli 1950, för vilken erkänd sjukkassa utgivit eller haft att utgiva sjukpenning på grund av samma sjuklighetstillstånd eller tidigare sådant tillstånd, varmed den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger.

b) Den som enligt 9 § icke må vara sjukpenningförsäkrad äger likväl uppbära sjukpenning enligt de vid utgången av juni 1950 å honom tillämpliga föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 9 § skall vara sjukpenningförsäkrad skola för det sammanhängande sjuklighetstillstånd varom fråga är gälla de vid utgången av juni 1950 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna örn rätt till sjukpenning, i den mån han därigenom blir berättigad till sjukpenning för längre tid än eljest eller till sjukpenning för viss tid med högre belopp än som eljest skolat tillkomma honom såsom sjukpenning jämte make- och barntillägg för den tiden.

Vad ovan under a)—c) sägs skall ock gälla, där den som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa och då ej ägde uppbära sjukpenning därefter drabbas av sjukdom, som äger medicinskt samband med sjukdom, för vilken rätt till sjukpenning från erkänd sjukkassa förelegat, dock ej för fall att den försäkrade, frånsett arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år före sista insjuknandet varit fullt arbetsför.

Tillsynsmyndigheten äger meddela särskilda föreskrifter örn beloppet av de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas.

121 §.

Sådan medlem i allmän sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa, må utan hinder av att han ej uppfyller de i 47 § andra stycket stadgade villkoren erhålla frivillig försäkring, såframt han före den 1 oktober 1950 gör framställning därom.

Där på grund av före den 1 juli 1950 gjord ansökan frivillig försäkring beviljas någon, som den 1 april 1950 i erkänd sjukkassa hade försäkring för mer omfattande sjukhjälp än som tillkommer honom enligt den obligatoriska försäkringen, skall väntetid icke tillämpas; dock skall i fall som

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 39

nu sagts vad i 50 § första stycket andra och tredje punkterna stadgas äga motsvarande tillämpning.

Därest i allmän sjukkassa storleken av avgifterna för den frivilliga försäkringen gjorts beroende av medlemmens ålder vid inträdet i den frivilliga försäkringen, skall beträffande medlem som överförts från erkänd sjukkassa hänsyn tagas till hans ålder vid inträdet i erkänd sjukkassa eller, om han omedelbart före inträdet i sådan kassa tillhört annan statsunderstödd sjukkassa, vid inträdet i kassa av sistnämnda slag.

Övergångsbestämmelser för andra än medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §.

Det åligger envar, som före den 1 juli 1949 fyllt femton år och jämlikt denna lag skall vara försäkringspliktig, att, därest han ej vid utgången av 1949 är medlem i erkänd sjukkassa, före den 1 februari 1950 anmäla sig till inträde i vederbörande allmänna lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes, i vederbörande allmänna centralsjukkassa. Göres anmälan som nu sagts och finnes försäkringsplikt föreligga, skall den försäkringspliktige inskrivas såsom medlem i kassan från och med den 1 juli 1950.

Underlåter någon att företaga anmälan som i första stycket avses, skall han ändock inskrivas såsom medlem i kassan från och med den 1 juli 1950; och skall han i sådant fall vara skyldig att, därest ej giltigt skäl för underlåtenheten förelegat, erlägga dubbla avgifter för juli, augusti och september 1950.

123 §.

Vårdas annan än medlem i erkänd sjukkassa vid utgången av juni 1950 å sjukvårdsanstalt, skall vid tillämpningen av 6 § andra stycket a) medräknas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som i 6 § andra stycket c) avses.

124 §.

Där den, som den 1 juli 1950 blir försäkrad i allmän sjukkassa men som icke omedelbart dessförinnan var medlem i erkänd sjukkassa, vid utgången av juni 1950 lider av sjukdom som i 21 § avses, skall vid beräkning av sjukhjälpstiden medräknas den tid, varunder sjuklighetstillståndet eller tidigare sådant tillstånd med vilket den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger, varat före lagens ikraftträdande. Vid prövning, huruvida sjukdom skall anses utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd, skall vad i 27 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning, därvid vad som sägs örn tid, för vilken sjukpenning utgivits, skall hava avseende å tid, under vilken arbetsoförmåga på grund av sjukdom förelegat.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om försäkrad som där avses efter utgången av juni 1950 drabbas av sjukdom, som äger medicinskt samband med dessförinnan inträffat sjukdomsfall, såvida den försäkrade inom två år före insjuknandet vid något tillfälle varit arbetsoförmögen på grund av det tidigare sjukdomsfallet.

T illämpningsf öreskrifter.

125 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 41

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april

1946.

Närvarande: Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,

Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående lagstiftning om allmän sjukförsäkring m. m. samt anför.

Inledning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1937 utsågs den 3 januari 1938 en kommitté bestående av nio personer för verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande den svenska socialvården. Denna kommitté, som antog benämningen socialvårdskommittén, har under de gångna åren avgivit ett flertal betänkanden avseende skilda grenar av den sociala hjälpverksamheten.

På hösten 1938 upptog socialvårdskommittén frågan örn en reform av sjuklcasseverksamheten till behandling och verkställde därvid till en början — i syfte att erhålla ett material som kunde utgöra underlag för bedömande av den statsunderstödda sjukkasseverksamheten, särskilt dess utbredning och utvecklingstendenser — en statistisk undersökning rörande nyanslutningen till de erkända sjukkassorna under tiden den 1 januari 1936—30 juni 1938. över denna undersökning avgav kommittén i september 1940 ett med nr II betecknat betänkande (SOU 1940:31). Vidare företog kommittén en undersökning beträffande de hjälpbehövande, som under viss tidsperiod erhållit understöd av fattigvårdsstyrelse i hemmet eller i form av vård å länslasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning. Resultatet av denna undersökning finnes redovisat i kommitténs betänkande nr III (SOU 1941: 29).

I april 1944 avlämnade socialvårdskommittén dels ett med nr VII beteck-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

nät betänkande (SOU 1944: 15) med förslag till lag om allmän sjukförsäkring samt lag om införande av lagen örn allmän sjukförsäkring dels ock ett betänkande nr VIII (SOU 1944: 16) innehållande kostnadsberäkningar till nämnda lagförslag. Lagförslagen torde såsom bilaga (Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag. Vid avgivandet av dessa sistnämnda båda betänkanden bestod kommittén av förre landshövdingen Bernh. Eriksson, ordförande, byråchefen E. G. Bexelius, ledamoten av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen A. Hagård, t. f. generaldirektören K. J. Höjer, ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Olivia Nordgren, stadsfullmäktiges i Malmö ordförande, direktören E. Olsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare J. M. Skoglund och O. A. Wallén samt fattigvårdsdirektören i Stockholm O. R. Wangson. Vid behandlingen av förevarande spörsmål biträddes kommittén därjämte av föl iande sakkunniga, nämligen ordföranden i styrelsen för svenska siukkasseförbundet tjänstemannen K. Ilj. Anderson, lasarettsläkaren i Västerås I. A. Behring, förste byråinspektören i försäkringsinspektionen fil. doktor G. Brundin, direktören i arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag G. Bergström, centralsjukkassedirektören C. Brännberg, Mölndal, medicinalrådet J. T. Byttner, byråchefen i riksförsäkringsanstalten C. H. J. von Schulzenheim, landsorganisationens i Sverige kassör A. Strand, verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen C. F. Söderbäck, byråchefen i pensionsstyrelsen O. E. Tegendal och byråchefen i riksförsäkringsanstalten D. O. Östrand. Såsom den följande framställningen utvisar anmäldes på vissa punkter avvikande meningar av kommittéledamöter eller sakkunniga.

över socialvårdskommitténs betänkanden nr VII och VIII avgåvos till följd av remiss yttranden av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, försvarets sjukvårdsförvaltning, samtliga landstings förvaltningsutskott utom Stockholms läns, Kalmar läns södra, Göteborgs och Bohus läns, Örebro läns och Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska sjukkasseförbundet, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, de fria sjukkassornas förbund, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika- Bremer-förbundet, svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté, folkpartiets kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Pensionsstyrelsen inhämtade yttranden från de erkända sjukkassorna och fogade vid sitt utlåtande en sammanfattning av de yttranden, som avgivits av 27 centralsjukkassor och ett 90-tal lokalsjukkassor. Medicinalstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 43

hörde Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet ävensom vissa andra läkarorganisationer. Överståthållarämbetet inhämtade yttrande från Stockholms stad, varjämte länsstyrelserna hörde ett flertal kommuner. De på sådant sätt framkomna uttalandena redovisades i samband med remissyttrandena.

Förutom remissvaren inkommo i ärendet skrivelser från tandläkarinstitutets lärarråd, vissa organisationer och sjukkassor m. fl.

Vid den förberedande granskning av socialvårdskommitténs förslag angående lag om allmän sjukförsäkring, som därefter ägde rum inom socialdepartementet, prövades, delvis i anslutning till önskemål som framförts i remissyttrandena, olika förslag till jämkning av kommittéförslaget. Denna prövning resulterade i en den 31 maj 1945 dagtecknad promemoria — i det följande kallad sjukförscikringspromemorian — angående vissa ifrågasatta jämkningar i kommitténs förslag. Rörande de kostnader som skulle bli följden av dessa jämkningar, verkställde förste byråinspektören Brundin en särskild beräkning. Över sjukförsäkringspromemorian med tillhörande kostnadsberäkning avgåvos yttranden av flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som tidigare yttrat sig i ärendet, samt därutöver av socialvårdskommittén, 1944 års uppbördsberedning, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt, svensk sjuksköterskeförening, Sveriges lantbrulcsförbund, Skånes erkända sjukkassors centralförening och Gällivare sockens erkända sjukkassa. Överståthållarämbetet fogade vid sitt utlåtande yttrande av Stockholms stadskollegium ävensom av sjukhusdirektionen, sjukhusavgiftsdelegerade, fattigvårdsdirektören, kammarkontoret och drätselnämnden i Stockholm. Vissa förvaltningsutskott bifogade yttrande av vederbörande förste provinsialläkare eller statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent. Skrivelser i ärendet inkommo vidare från ett antal sjukkassor m. fl.

Ifrågavarande lagstiftningsärende har sedermera blivit föremål för ytterligare behandling inom socialdepartementet. Därvid har — sedan fråga uppkommit att ur den föreslagna sjukförsäkringen utbryta sjukhusvården — landstingsdirektören Einar Restad såsom inom departementet tillkallad sakkunnig upprättat en den 31 december 1945 dagtecknad promemoria angående ifrågasatt övertagande från statens sida av patientavgifterna å allmän sal vid sjukhus inom riket, över denna promemoria, i fortsättningen kallad sjukhusvårdspromemorian, ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Vidare lia apotekaren Gustaf Söderberg och förste kanslisekreteraren Sven Sjöberg i egenskap av sakkunniga inom departementet i en den 31 december 1945 upprättad promemoria angående tillhandahållande av läkemedel kostnadsfritt eller lill nedsatt pris behandlat frågan örn möjligheten att ur sjukförsäkringen utbryta även läkemedlen. Jämväl över denna promemoria, som i det följande benämnes läkemedelspromemorian, har ett flertal myndigheter och sammanslutningar yttrat sig.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad i detta lagstiftningsärende förekommit och börjar därvid med den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen.

Den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen.

Lagstiftningen om erkända sjukkassor.

Den gällande statsunderstödda sjukförsäkringen i vårt land är helt byggd på frivillighetens grund. Den meddelas av erkända sjukkassor — lokalsjukkassor eller centralsjukkassor — med lokalt avgränsade verksamhetsområden. Härjämte finnas erkända sjukkassor, vilkas verksamhetsområde är bestämt genom anknytning till vissa företag eller yrken (fabriks- eller yrkessjukkassor). Slutligen finnes en erkänd sjukkassa avsedd uteslutande för dövstumma personer. Sjukkassorna äro till sin rättsliga natur understödsföreningar. Inträde i erkänd sjukkassa må beviljas allenast den, som fyllt 15 men ej 50 år och bär god hälsa samt icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Såsom understöd från de erkända sjukkassorna lämnas dels sjukhjälp och dels moderskapshjälp. Sjukhjälpen består av ersättning för utgifter till sjukvård (sjukvårdsersättning) samt ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning). Sjukvårdsersättning utgår med 2h av den sjukes utgifter för läkarvård, kostnaderna för läkares — men ej för den sjukes -—- resa häri inräknade, dock att utgifterna ej få överstiga 2/s av det belopp, som fastställts i en av Konungen fastställd läkartaxa. Därest vård å sjukhus är erforderlig, utgår ersättning för kostnaderna för sjukhusvård å allmän sal. Högsta sjukpenning är i regel 6 kronor. Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall, den dag sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). Sjukhjälpstiden må sammanlagt ej understiga två år för ett sammanhängande sjuldighetstillstånd. Moderskapshjälp utgår med minst 110 kronor. Till sjukförsäkringen utgå statsbidrag i olika former.

De närmare bestämmelserna angående erkända sjukkassor återfinnas i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor och lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar. Bestämmelserna angående statsbidrag finnas meddelade i kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor. I dessa författningar ha efter deras utfärdande ändringar vidtagits vid olika tillfällen.

I kommitténs betänkande nr VII sid. 98—105 lämnas en utförlig redogörelse för gällande bestämmelser på detta område.

Sjukförsäkringens omfattning.

Såsom redan inledningsvis framhållits har socialvårdskommittén verkställt en statistisk undersökning rörande anslutningen till de erkända sjukkassorna. Beträffande denna undersökning torde få hänvisas till kommitténs betän-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312. 45

tande nr II samt det sammandrag därav, som intagits i betänkandet nr VII sid. 105—109.

Vid utgången av år 1941 hade de erkända sjukkassorna 1 643 388 medlemmar, utgörande 32,2 % av befolkningen över 15 år. Motsvarande tal voro vid slutet av år 1942 1 860 277 respektive 36,1. Vid utgången av år 1943 var medlemsantalet 2 147 381, motsvarande 41,6 % av befolkningen över 15 år. Vid 1944 års slut uppgick medlemsantalet till i runt tal 2 350 000. Medlemsantalet vid slutet av år 1945 har beräknats till 2 550 000 och vid slutet av år 1946 till 2 725 000. Av nuvarande medlemsantal är det allenast en ringa bråkdel som är enbart sjukvårdsförsäkrad.

De erkända sjukkassorna voro vid 1943 års slut till antalet 1 673. Av kassorna voro 28 centralsjukkassor och 1 645 lokalsjukkassor.

Vid 1943 års utgång vörö 48,8 % av medlemmarna män och 51,2 % kvinnor. Antalet sjukkassemedlemmar i procent av den vuxna befolkningen var vid slutet av år 1943 störst i städerna eller 45,4 %. För landsbygden var motsvarande siffra 38,8 %.

I fråga om åldersfördelningen vörö vid slutet av år 1943 21,6 % av medlemmarna under 25 år, 29,1 % mellan 25 och 35 år, 25,2 % mellan 35 och 45 år, 11,9 % mellan 45 och 55 år samt 7,2 % mellan 55 och 65 år. över 65 år gamla voro 5,0 %. Minst 95 % av de försäkrade befunno sig alltså i arbetsför ålder. Medelåldern vid slutet av år 1943 var 37,0 år. För männen var medelåldern icke oväsentligt högre än för kvinnorna (38,4 respektive 35,7 år). De under tiden 1 januari 1936—30 juni 1938 nytillträdande medlemmarna i sjukkassorna fördelade sig ganska jämnt på de olika 5-årsgruppema mellan 15 och 40 år. Nyanslutningen var dock något större i de lägre åldrarna.

Av de under tiden 1 januari 1936—30 juni 1938 nyinträdande, som lämnat inkomstuppgift vid inträdet, hade 85,7 % en årsinkomst understigande 2 500 kronor eller ingen inkomst. Endast något mera än V2 % av motsvarande antal hade en årsinkomst överstigande 6 000 kronor. Anslutningen var relativt sett mest otillfredsställande inom de lägsta inkomstgrupperna och i synnerhet, inom dessa grupper, bland jordbruksbefolkningen. Av de nyinträdande voro 7,2 % självständiga yrkesutövare, 62,8 % anställda och 30,0 % utan förvärvsarbete. Till den senare kategorien hörde huvudsakligen hustrur samt hemmasöner och hemmadöttrar, studerande och liknande.

Vad särskilt anslutningen till sjukpenningförsäkringen beträffar var antalet sjukpenningförsäkrade sjukkassemedlemmar vid 1941 års utgång 1 594 869. Enligt 1940 års folkräkning utgjorde antalet yrkesverksamma personer i det närmaste 3 miljoner. Denna siffra lärer till 1941 års utgång ha förskjutits endast obetydligt. Antalet gifta kvinnor, som icke voro inkomsttagare, vid 1941 års utgång kan enligt kommittén uppskattas lill minst 1 050 000. I förhållande till summan av nämnda antal inkomsttagare och gifta kvinnor utgjorde antalet sjukpenningförsäkrade omkring 40 %. Vid 1943 års utgång var antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar 2 081 642.

Enligt pensionsstyrelsens statistiska redogörelse för de erkända sjukkas­

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sorna under år 1943 voro av hela antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar i stadskassör 55,9 % och i landsbygdskassor 77,6 % tillförsäkrade en sjukpenning av högst 2 kronor; endast 14,8 % i städerna och 6,0 % på landsbygden voro tillförsäkrade en sjukpenning överstigande 3 kronor. I samtliga sjukkassor voro 66,2 % av medlemmarna tillförsäkrade en sjukpenning av högst 2 kronor samt 11,1 % en sjukpenning överstigande 3 kronor. Den genomsnittliga sjukpenning, som under år 1943 av de erkända sjukkassorna utbetalades per sjukdag, uppgick till 2: 09 kronor.

Vid utgången av år 1943 utgjorde de erkända sjukkassornas tillgångar över skulder sammanlagt 90 177 253 kronor. Av beloppet belöpte 62 905 572 kronor å centralsjukkassorna och återstoden eller 27 271 681 kronor å lokalsjukkassorna. Under år 1943 ökades de behållna tillgångarna med 10 818 119 kronor i centralsjukkassorna och 3 285 694 kronor i lokalsjukkassorna eller tillhopa 14 103 813 kronor.

Kostnaderna för sjukförsäkringen.

Försäkringen i de erkända sjukkassorna finansieras i stort sett genom avgifter från kassornas medlemmar och statsbidrag. Kommunala bidrag och bidrag från arbetsgivare förekomma dock i ej obetydlig omfattning. Under år 1943 uppburo sålunda erkända kassor i kommunbidrag sammanlagt 3 400 566 kronor. På vissa håll erhålla härjämte sjukkassemedlemmar förmåner i form av nedsatta legosängsavgifter å sjukhus eller bidrag till konvalescenthemsvård.

De genomsnittliga årsavgifterna i den nuvarande sjukförsäkringen framgå av följande tabell.

Äkta makar

tillhopa, då

Sjukpenning hustrun har

kr. 1: 50 i

sjukpenning

1 kronor kronor kronor

_ ____

Statsbidragen till de erkända sjukkassorna beräknades för kalenderåren 1942 och 1943 till 23,1 respektive 27,1 miljoner kronor. I dessa belopp ingingo statsbidrag till moderskapshjälp ävensom övergångsvis utgående särskilt statsbidrag samt kristillägg. Bortsett från nämnda bidragsposter återstodo 18,7 respektive 20,8 miljoner kronor, motsvarande ungefär 10 kronor per medlem och år.

För budgetåren 1943/44 och 1944/45 utgjorde statsbidragen 27,3 respektive 33,9 miljoner kronor. För budgetåren 1945/46 och 1946/47 ha statsbidragen beräknats till 36,4 respektive 46,9 miljoner kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 47

Socialvårdskommitténs förslag.

Den nuvarande sjukförsäkringen och dess utvecklingsmöjligheter.

Enligt socialvårdskommitténs uppfattning är den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen icke tillfyllest vare sig i fråga om anslutning eller effektivitet för att i erforderlig man tillgodose de föreliggande hjälpbehoven vid sjukdom. Anslutningen till sjukkassorna vöre — trots de senaste årens starka medlemsökning — socialt sett otillfredsställande, och behov av en mera omfattande anslutning förelåge inom praktiskt taget alla yrken och inkomstlägen. Särskilt otillfredsställande vöre anslutningen från det lägsta inkomstskiktet, vilket förhållande framför allt gjorde sig gällande i fråga om jordbruks- och närstående yrkesgrupper. Sjukpenningen vöre i stort sett otillräcklig särskilt då det gällde familjeförsörjarna. Vid sidan av denna otillräckliga försäkring förekomme emellertid, att medlemmarna i ej obetydlig utsträckning vore för högt försäkrade. Så vore fallet särskilt i fråga om åldringar, vissa kategorier av anställda, som helt eller delvis åtnjöte lön även under sjukdom, samt gifta kvinnor utan förvärvsarbete.

En ej obetydlig del av de sista årens nyanslutning till sjukkassorna vore enligt socialvårdskommitténs mening att anse såsom en engångsföreteelse. Erfarenhetsmässigt bomme nyanslutningen förr eller senare att avtaga och medlemsökningen så småningom att helt upphöra, därvid betydande delar av just de befolkningsskikt, vilka det vöre särskilt angeläget att få med i försäkringen, fortfarande bomme att stå utanför densamma. Genom särskilda åtgärder, t. ex. en höjning av åldersgränsen för inträde i sjukkassa, torde visserligen en nyrekrytering befrämjas. Men även örn inträdesmöjlighetema på detta sätt ökades, skulle vinsten härav uppenbarligen bli endast mera övergångsbetonad. Och alt höja inträdesåldern så att även den del av befolkningen, som överskridit 50-årsåldern, skulle äga nyansluta sig till försäkringen skulle ur risksynpunkt knappast vara tillrådligt. De avgifter dessa högre åldrar skulle betinga måste dessutom bli så stora, att de med säkerhet skulle utgöra ett hinder för inträde, i vart fall av någon större del av dessa grupper.

Även örn den nuvarande sjukförsäkringen skulle utveckla sig på gynnsammast tänkbaia sätt anser sig kommittén med ganska stor visshet kunna antaga, att densamma ej i erforderlig mån kommer att draga till sig sådana inkomsttagare, vilkas delaktighet i sjukförsäkringen av sociala skäl är särskilt önskvärd, nämligen de som lia de lägsta inkomsterna och sålunda i stort sett lia den minsta ekonomiska motståndskraften vid inträffad sjukdom. En delvis mycket betydande underrepresentation av de lägsta åldersgrupperna, vilka ur sjuklighetssynpunkt vore särskilt gynnsamt ställda, torde icko heller kunna undvikas inom försäkringen. Anslutningen till den frivilliga för­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

säkringen kunde sålunda knappast förväntas motsvara de krav, som måste ställas på en social sjukförsäkring, avsedd att inpassas i ett enhetligt socialvårdssystem. Vidare skulle det möta betydande svårigheter att inom ramen för en frivillig försäkring råda bot på svagheterna i fråga örn den nuvarande försäkringens effektivitet och förhindra överförsäkring.

Kommittén fortsätter:

Att märka är, att det nuvarande statsbidragssystemet direkt motverkar delaktighet för en högre sjukpenning, i det att de lägsta försäkringarna proportionsvis åtnjuta ett så avsevärt större statsbidrag, att merkostnaden för att ernå en effektivare försäkring ofta synes medlemmarna vara oproportionerligt stor. Den förefintliga åldersgränsen bidrager också till att hindra höjning av sjukpenningförsäkringen, då behov därav inträder på grund av ökade inkomster eller förändringar i fråga örn försörjningsbördan eller penningvärdet. Att genom partiella reformer av den frivilliga försäkringen eller ökade statsbidrag råda bot på dessa missförhållanden synes knappast möjligt, särskilt som statsbidragen redan nu äro relativt höga och försäkringen i ganska betydande omfattning utnyttjas av medborgare, vilkas ekonomiska situation är sådan, att än högre statsbidrag för deras vidkommande knappast kunna ifrågakomma. Inom en frivillig försäkring erbjuder det även stora svårigheter att förhindra överförsäkring. Inom de erkända sjukkassorna ha visserligen uppställts vissa allmänna regler rörande maximistorleken av den sjukpenning, som medlemmarna kunna tillförsäkra sig vid inträdet i kassorna, men såsom regeln blivit utformad sakna kassorna möjlighet att under medlemstidens gång nedsätta en sjukpenning av den anledningen, att inkomsterna nedgått eller den ekonomiska ställningen på annat sätt förändrats, så att sjukpenningen ej längre kan anses riktigt avvägd. För en kvinnlig medlem, som vid inträdet kunnat tilldelas en hög sjukpenning, emedan hon då såsom ogift hade stor arbetsinkomst, kan sålunda sjukpenningen icke sänkas i samband med att hon gifter sig och upphör med sitt förvärvsarbete, ehuru detta vore befogat. Ej heller kan man sänka sjukpenningen, då en medlem på grund av ålder upphör med sitt arbete och därmed kommer i det läget, att han under sjukdom icke längre förlorar någon arbetsinkomst. Visserligen torde det ur författningssynpunkt icke möta något hinder för en sjukkassa att införa bestämmelser av antytt slag i sina stadgar. Men dylika inskränkningar torde i praktiken icke vara möjliga att genomföra, så länge försäkringen är frivillig. I en frivillig försäkring måste man åtminstone i en viss omfattning lämna fritt spelrum åt valfriheten beträffande förmånernas storlek och även i övrigt tillämpa mera mjuka och smidiga försäkringsformer. Göres icke detta, inträffar en reaktion hos allmänheten, vilken finner försäkringen mindre tilltalande och därför vänder sig åt annat håll för erhållande av försäkringsskydd, även örn förmånerna där äro mindre eller dyrare, eller också helt uraktlåter att försäkra sig.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det förelåge ett starkt behov av den statsunderstödda sjukförsäkringens reformering eller utbytande mot annan hjälpform såväl med hänsyn till behoven av bättre tillgång till erforderlig sjukvård och av säkrad försörjning vid sjukdom som med hänsyn till socialvården i övrigt.

Kungl. Majus proposition nr 312. 49

Sättet för förbättring av hjälpåtgärderna.

När det gäller att vid sjukdom tillförsäkra medborgarna erforderlig sjukvård och kontant sjukhjälp, avsedd att ersätta den genom sjukdomen förlorade arbetsinkomsten, kan man enligt socialvårdskommittén följa olika huvudvägar. Vid den ena linjen — av kommittén betecknad såsom understödslinjen — garanterade det allmänna, med eller utan behovsprövning, varje medborgare dessa förmåner och bestrede kostnaderna därför med allmänna medel. En sådan anordning skulle, om behovsprövning förelåge, innebära en form av socialhjälp (fattigvård), samt, om sådan prövning icke förelåge, blott ha det gemensamt med försäkring i egentlig mening, att förmånerna utginge endast vid vissa bestämda risktillfällen. Däremot skulle den fördelning av kostnaderna efter vars och ens beräknade risk, som inginge såsom ett bärande moment i en egentlig försäkring, helt vara borta. Den andra linjen, kallad socialförsäkringslinjen, innebure, att medborgarna genom särskilda avgifter till större eller mindre del bestrede kostnaderna för de tillförsäkrade förmånerna.

Enligt socialvårdskommitténs mening äger socialförsäkringslinjen ett bestämt företräde framför understödslinjen. Endast örn försäkringsformen valdes kunde den psykologiska faktor tillvaratagas, som bestode i de hjälpbehövandes känsla av tillfredsställelse i medvetandet om att de genom egna bidrag förskaffat sig rätt till hjälpen. Denna korrespondens mellan fullgörandet av förpliktelser och rätt till hjälp vore även ägnad att skapa ansvarskänsla hos medborgarna. Därjämte funnes större förutsättningar för att kostnaderna skulle kunna begränsas, då hjälpformen ordnades enligt försäkringslinjen än då dess finansiering helt och hållet skedde skattevägen. Inkomstgränsen för det allmännas direkta hjälpverksamhet måste vidare av kostnadsskäl alltid bli ganska snäv. Åtskilliga medborgare inom de grupper, vilkas inkomster läge över denna gräns, komme i vissa situationer att bli i behov av hjälp. Genom en försäkring, som i princip byggde på medlemmarnas egna insatser, kunde däremot staten indirekt genom tillskott till verksamheten även i sådana fall lämna medlemmarna värdefullt stöd. För begränsning av utgifterna för sjukhjälpen vore det vidare av vikt med visst lokalt självansvar och att således lokalt begränsade områden själva genom avgifter på medborgarna inom dessa områden finge i viss utsträckning svara för sjukhjälpen till dem. Endast genom sådant självansvar kunde sambandet mellan en ökning av utgifterna för sjukhjälpen och en höjning av avgifterna därför göras klar för de förmånsberättigade.

I fråga örn de skäl, som tala för att låta sjukförsäkringen få formen av en obligatorisk försäkring, framhåller socialvårdskommilten, att en ur social synpunkt erforderlig anslutning eller tillfredsställande effektivitet erfarenhetsmässigt icke kunde vinnas inom ramen av en frivillig försäkring. Utformningen och bedrivandet av en sådan försäkring påverkades också på ett ogynnsamt sätt av hänsynen till mcd-

BUtäng till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. 4

50 Kungl. Majlis proposition nr 312.

lemsrekrytering och risken för avfall av redan anslutna medlemmar. Om större delen av folket genom sjukförsäkring sörjt åtminstone delvis för sin vård och försörjning i händelse av sjukdom samt ett väsentligt antal av återstoden i händelse av sjukdom måste anlita det allmänna, kunde det icke heller anses rättvist, att de, som själva sörjt för sina behov vid sjukdom, skulle genom sina skatter sörja även för dem, som underlåtit att försäkra sig och ej hade andra medel att tillgå vid sjukdom. De nämnda olägenheterna med en frivillig försäkring förelåge ej hos en försäkring, till vilken alla, som hade behov därav, måste höra. En sådan försäkring kan dessutom lättare ledas och utnyttjas av det allmänna än en frivillig försäkring. Någon anledning syntes icke förefinnas att antaga, att intresset för handhavandet av sjukkassornas angelägenheter i någon mera betydande grad bomme att slappas, om försäkringen bleve obligatorisk, särskilt om försäkringen bleve anordnad på sådant sätt, att den nuvarande sjukförsäkringens tillgångar i personligt avseende tillgodogjordes. Erfarenheten från andra länder, där man sedan många år tillbaka hade obligatorisk sjukförsäkring, visade också, att den idealitet som utmärkte en frivillig sjukkasserörelse icke gått förlorad genom försäkringstvånget. Att risken för missbruk av försäkringen kunde bli större, då man i densamma tvångsvis intoge personer, vilka varit vana att vända sig till olika allmänna eller enskilda hjälporganisationer, så snart de haft behov av hjälp i någon form, vöre visserligen tydligt. Mot sådana medlemmar kunde sjukkassorna otvivelaktigt uppträda med större kraft inom en obligatorisk försäkring än inom en frivillig sådan. I och med att kassorna bleve större och erhölle mera kvalificerad personal, ökades även möjligheterna att komma tillrätta med dylika missförhållanden. I en frivillig försäkring inträdde i viss utsträckning sådana, som kände sig ha behov av försäkringen på grund av svag hälsa eller ofta inträffad sjuklighet. Örn icke en noggrann inträdesprövning förekomme, skulle sjukkassornas medlemmar därför rimligen kunna antagas genomsnittligt utgöra avsevärt sämre risker än de, som icke tillhörde sjukkassorna. Trots noggrann inträdesprövning vunne säkerligen också åtskilliga personer, som ur sjukdomssynpunkt äro att anse såsom dåliga risker, medlemskap i sjukkassorna. Ingenting hindrade heller, att sådana, som vid inträdet varit fullgoda risker, sedermera komme att lida av stor sjuklighet. Härtill kommer att ökningen av antalet sjukliga personer, som bleve medlemmar av kassorna vid obligatorisk försäkring, uppvägdes av de yngre och i regel friska personer, som vid sådan försäkring tillfördes medlemsbeståndet men som endast i relativt ringa omfattning inträdde i en frivillig försäkring. I en obligatorisk försäkring kunde de på grund av ålder eller andra orsaker arbetsoförmögna utestängas från sjukpenningförsäkringen effektivare än i en frivillig försäkring, vilket minskade risken för missbruk och även i övrigt sänkte försäkringens utgifter. Sannolikheten talade således för att den genomsnittliga sjukligheten inom en obligatorisk försäkring skullevisa sig vara mindre än inom den frivilliga försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 51

Kommittén anför vidare:

Farhågor ha uttalats för att, därest en obligatorisk försäkring infördes, tillströmningen till sjukhusen skulle öka. Detta kan måhända bliva förhållandet, men är ingalunda säkert. Därigenom att alla medborgare erhålla tillgång till läkarvård kan förväntas, att sjukdomarna komma under behandling på ett tidigare stadium. I den mån kostnaderna vid vård i hemmet kunna bestridas av försäkringen, minskas de sjukas ekonomiska intresse av att bli intagna å sjukhus. Dessa omständigheter kunna antagas komma att motverka tillströmningen till sjukhusen. Särskilt må påpekas den inom den statsunderstödda sjukkasserörelsen nu förefintliga tendensen att helt ersätta sjukhusvården utan att samtidigt minska sjukpenningen. Detta premierar otvivelaktigt dem, som låta sig intagas å sjukhus, och har måhända lett till att sjukkassemedlemmar mera än andra utnyttja sjukhusen. I en obligatorisk försäkring, där ackvisitionssvnpunkten kan lämnas åsido, låter det sig lättare göra att reducera sjukpenningen under tiden för sjukhusvistelse. Kommittén vill i detta sammanhang uttala som sin mening, att det i möjligaste mån bör undvikas, att personer intagas eller få kvarligga på sjukhus av sociala skäl. Den dyrbara sjukhusvården bör vara förbehållen dem, som ur vårdsynpunkt oundgängligen behöva sådan vård. Beträffande övriga sjuka böra andra anordningar i möjligaste mån vidtagas. Kommittén är väl medveten om, alt detta krav kan medföra svårigheter för vederbörande läkare, men anser likväl nödvändigt, att ett sådant krav upprätthålles.

Å läkarhåll hysas vissa farhågor för, att läkarnas ställning såsom fria och obundna yrkesutövare samt deras auktoritet skulle rubbas, örn sjukförsäkringen bleve allmän. Det har antytts, att erfarenheterna från utlandet skulle peka i sådan riktning. Häremot vill kommittén invända, att resultatet i detta avseende rimligen kan antagas bli detsamma, antingen den frivilliga sjukförsäkringen vinner sådan utbredning, att större delen av befolkningen omfattas av densamma, eller motsvarande medborgare tvångsvis intagas i försäkringen. Hittills har den frivilliga försäkringen praktiskt taget endast medfört fördelar för läkarkåren. Anordnas en obligatorisk försäkring efter de principer, som i detta avseende tillämpats inom den frivilliga försäkringen, synas därför de angivna farhågorna från läkarhåll fullständigt obefogade. Det bör även erinras örn att utomlands i allmänhet tillämpas ett system med sjukkasseläkare, vilka mot viss i allmänhet låg ersättning ombesörja medlemmarnas läkarvård. T vårt land har däremot med goda verkningar tillämpats ett system med fritt läkarval. Enligt kommitténs mening kunna därför icke några som helst slutsatser dragas av de olägenheter för läkarna, som tidigare otvivelaktigt varit förenade med sjukförsäkringen i vissa stater.

Vad angår organisationen av en obligatorisk sjukförsäkring anför kommittén, alt vid försäkringens reformering intet finge underlåtas, som kunde bidraga till att binda samman den nya försäkringen med den nuvarande och att rädda över till denna så mycket som möjligt av de traditioner och den sakkunskap, som funnes inom den senare. Psykologiska moment borde här tillmätas en viss roll utan att man för den skull i organisatoriskt eller annat avseende läte den nya försäkringen taga i arv sådant, som i densamma innebure en onödig komplikation. Ur dessa synpunkter vöre det av mycket stor betydelse att icke göra det till en i egentlig mening kommunal uppgift alt handha sjukförsäkringsverksamheten utan

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att för detta ändamål söka finna former, vilka anslöte sig till den erkända sjukkasseverksamhetens organisation. Härvid syntes ligga närmast till hands, att man, liksom skett så gott som överallt i utlandet, läte särskilda sammanslutningar, sjukkassor, vara bärare av försäkringen. En förbättring av sjukförsäkringen borde därför taga sikte på en i möjligaste mån allmän sjukförsäkring med särskilda ekonomiskt fristående organ (sjukkassor) såsom försäkringens bärare, vilka kassor dock organisatoriskt borde förankras i kommunerna. Till närmare utveckling av sin mening att sjukförsäkringen borde omhänderhavas av särskilda sjukkassor och icke anknytas direkt till kommunerna framhåller kommittén såsom synnerligen betydelsefullt, att gränsdragning skedde mellan socialförsäkringen och den direkta understödsverksamhet som kommunerna bedreve, samt anför vidare:

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen utgör såväl till verksamhetens materiella utformning som till kostnadstäckningen en verklig försäkring. Detsamma är för närvarande fallet med arbetslöshetsförsäkringen och olycksfallsförsäkringen. Hos folkpensioneringen är försäkringskaraktären mindre framträdande. Huru förhållandet i detta avseende kommer att framdeles ställa sig med avseende å folkpensioneringen kan icke nu sägas, men i kommitténs uppdrag ingår att utreda, huruvida icke invalidernas försörjning skall kunna ordnas genom anknytning till sjukförsäkringen. Det synes då ligga närmast till hands, att en rationalisering genomföres på sådant sätt, att med sjukkassan såsom grund bildas ett socialförsäkringsorgan, vilket även omhänderhar arbetslöshetsförsäkringen och övertager vissa av olycksfallsförsäkringens uppgifter samt eventuellt den del av folkpensioneringen, som omfattar invalidförsäkringen. Ett sådant organs arbetsuppgifter komma att bliva så stora, att sammankoppling med socialnämnden icke ger någon administrativ vinst men däremot betydande nackdelar. Vad beträffar de tjänstemän, som skola handhava de socialvårdande uppgifterna, synes en viss specialisering på detta likaväl som på andra verksamhetsområden vara till fördel och detta såväl för de hjälpsökande som för det allmänna. Skillnaden i fråga örn de olika arbetsuppgifterna framgår tydligt därav, att i ena fallet behovsprövning är regel, under det att i det andra fallet sådan icke förekommer. I fråga om uppbörden av socialförsäkringsavgifterna skulle det säkerligen innebära en bestämd nackdel, om denna förlädes till ett kommunalt organ, i det att dessa avgifter därigenom skulle få karaktär av skatt på ett annat sätt än örn de uppbäras av t. ex. en sjukkassa. Någon administrativ vinst skulle heller icke uppkomma genom en sålunda centraliserad uppbörd, enär socialförsäkringsavgiftema, i motsats till de allmänna skatterna, böra uppbäras i små poster för att lättare kunna betalas av personer med små inkomster och enär de skola betalas även av personer, som icke äro inkomsttaxerade. Det är otvivelaktigt av vikt, att den kommunala hjälpverksamheten och sjukkassornas på självhjälpens grund uppbyggda understödsverksamhet hållas åtskilda. I motsatt fall föreligger fara för att självhjälpstanken i betänklig mån avtrubbas och oberättigade anspråk på hjälp från sjukförsäkringen uppammas. Genom en sammanslagning av den kommunala verksamheten och sjukförsäkringen skulle utan tvivel de stora ideella värden, som nu finnas inom sjukkasserörelsen och som man kan förvänta i väsentliga avseenden komma att

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 53 överföras till den nya försäkringen, helt spolieras. Enligt lagen om försäkringsrörelse får kommun icke bedriva försäkringsrörelse. Detta förbud har säkerligen tillkommit på goda skäl.

Den omständigheten att sjukförsäkringen meddelas av särskilda sjukkassor behövde enligt kommittén dock icke lägga hinder i vägen för samarbete med de kommunala hjälporganen, under förutsättning att sjukkassornas verksamhetsområden anknötes till den kommunala indelningen.

Kommittén diskuterar ingående, huruvida det nuvarande systemet med centralsjukkassor och lokalsjukkassor borde bibehållas och dryftar tre i och för sig möjliga alternativ i fråga örn sjukkasseverksamhetens organisation. Enligt det folsta av dessa skulle hela landets befolkning utgöra en gemensam försäkringsorganisation med lokalorgan — sjukkassor — inom varje kommun eller annat mindre geografiskt område och en hela landet omfattande kostnadsutjämning. Sjukkasseavgiften skulle utgå med lika stort belopp inom hela landet. I den man sjukkasseavgifterna icke försloge för sjukkassorna, finge de hänvända sig till den gemensamma utjämningsinstitutionen, vilken utbetalade vad som erfordrades. Detta system medförde den fördelen, att avgifterna bleve lika för alla i hela landet. Någon lokal självrisk komme emellertid icke att föreligga. Enligt det andra alternativet inrättades enbart lokala sjukkassor, vilka hade att på egen risk omhänderhava försäkringen och upptaga därför erforderliga avgifter. Även enligt detta alternativ bleve dock en central organisation nödvändig, vilken antingen skulle understödja respektive sjukkassor allenast under exceptionella förhållanden, såsom vid större epidemier o. d., eller också skulle ha att, liksom de nuvarande centralsjukkassorna, konstant svara för vissa sjukhjälpsutgifter. Det tredje alternativet innebure bibehållande av det nuvarande systemet nied centralsjukkassor för länen och till dessa anslutna lokalsjukkassor.

Det första alternativet avvisas av kommittén under hänvisning till nödvändigheten ur ekonomisk synpunkt av viss lokal självrisk. Det andra alternativet vore ur ekonomisk synpunkt avsevärt mera tillfredsställande och överensstämde med det system, som förefunnes i Danmark och Norge. En lösning av organisationsproblemen enligt detta alternativ kunde ske enligt i huvudsak två olika linjer. Enligt den ena av dessa skulle den centrala organisationen allenast ekonomiskt understödja lokalsjukkassorna under exceptionella förhallanden, under det att enligt den andra linjen centralorganet konstant tjänstgjorde såsom utjämningsorgan ungefär på samma sätt som de nuvarande centralsjukkassorna.

Kommittén fortsätter:

Skall centralorganet allenast utjämna riskerna under exceptionella förhållanden, måste uppenbarligen lokalsjukkassorna i princip svara för utgivandet av all sjukbjälp. Någon utjämning av avgifterna mellan de olika sjukkasseområdena vinnes i sådant fall icke annat än i den mån sådan kan åvägabringas genom lämplig utformning av statsbidragen. I stället för av-

54 Kungl. Majlis proposition nr 312.

giftsutjämning resulterar ett sådant system tydligen i större avgiftsdifferenser än för närvarande. Ur ren försäkringssynpunkt torde starkt kunna ifrågasättas, örn lokalsjukkassor av den storlek, som kan ifrågakomma, bli tillräckligt stora ur riskutjämningssynpunkt vid en försäkring med så lång sjukhjälpstid och så stora sjukvårdsförmåner som den föreslagna. Sannolikt skulle kassorna ganska ofta bli nödsakade söka hjälp hos det centrala organet. Härigenom komme känslan av självansvar att i avsevärd mån avtrubbas, varjämte en stark kontroll över kassornas skötsel från centralorganets sida bleve nödvändig. Då en sådan kontroll svårligen kan på ett effektivt sätt handhavas centralt, skulle behov av länsorgan uppkomma. Örn sådana inrättades, skulle det säkerligen befinnas lämpligt, att dessa i likhet med de erkända centralsjukkassorna kunde tjäna såsom rådgivande och hjälpande organ i förhållande till lokalkassorna. Länsorganen komme därför måhända att i vissa avseenden få samma uppgifter som de nuvarande centralsjukkassorna. Under sådana förhållanden synes det kommittén, som örn icke heller några mera betydande fördelar i förvaltningsmässigt hänseende skulle vinnas, om organisationen anordnades efter denna linje.

Valde man åter den utvägen, att man i princip på centralorganet överläte de uppgifter, som nu ankomme på centralsjukkassorna, vunne man otvivelaktigt någon utjämning i fråga om avgifterna. Denna avgiftsutjämning torde dock bli tämligen betydelselös. Det syntes vidare sannolikt, att ett system av ifrågavarande slag icke skulle medföra någon minskning av de totala förvaltningsutgifterna. Kommittén anser sig därför kunna konstatera att övervägande skäl förelåge att icke välja det andra alternativet för anordnande av organisationen samt anför vidare:

Härtill kommer, att man icke utan vägande skäl bör frångå en organisationsform, som redan finnes och som visat sig vara lämplig. Den omständigheten att vid densammas utformning avsikten varit, att den skulle utgöra grundvalen för en obligatorisk försäkring kanske icke bör tillmätas för stor vikt, men kan icke heller helt förbises. De erkända centralsjukkassorna ha också varit av mycket stor betydelse såsom sammanhållande och ledande organ för lokalsjukkassorna inom verksamhetsområdena. De ha i denna sin egenskap bedrivit ett betydelsefullt rådgivnings- och upplysningsarbete, som ej kunnat utföras av ett för hela landet gemensamt organ, och ha utgjort en naturlig och värdefull förbindelselänk mellan tillsynsmyndigheten och lokalsjukkassorna. Även inom en obligatorisk försäkring torde motsvarande uppgifter bäst kunna handhavas, därest centralsjukkassor fortfarande finnas. Kommittén föreslår därför, att det nuvarande systemet med centralsjukkassor och lokalsjukkassor skall bibehållas. Genom denna lösning underlättas också övergången från den nuvarande till den nya försäkringen och låter det sig göra att utan allt för stora svårigheter till den nya försäkringen överföra såväl de erkända centralsjukkassornas fondtillgångar som de inom dessa kassor förefintliga tillgångarna i fråga örn erfarenhet och skolad personal.

Vad ovan sagts gäller sjukkassorna inom länen. I storstäderna däremot är systemet med lokal- och centralsjukkassor enligt vad erfarenheten utvisar varken lämpligt eller behövligt. Sjukkontroll och annan kontroll över medlemmarna kan i en stad minst lika väl handhavas av allenast en kassa som

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 55

av flera, varjämte förvaltningen blir enklare, om allenast en kassa finnes. Utvecklingen i storstäderna har också gått därhän, att medlemmarna i allt större utsträckning blivit direkt anslutna till centralsjukkassorna, och att tidigare förefintliga lokalsjukkassor överlåtit sin verksamhet å centralsjukkassorna. Förslaget innebär därför för storstädernas del att endast centralsjukkassor skola finnas.

Vad angår statsverkets årliga utgifter vid införandet av en obligatorisk försäkring beräknas dessa av socialvårdskommittén till omkring 80 miljoner kronor. En sådan kostnadsökning måste enligt kommitténs uppfattning te sig relativt överkomlig och väl motiverad med hänsyn till dels att försäkringen omfattade hela folket och sålunda även de ekonomiskt svagaste befolkningsskikten, dels att ett gott försäkringsskydd vunnes dels ock att stora fördelar i ekonomiskt och administrativt hänseende erhölles för socialvården i dess helhet.

Kommittén sammanfattar sin uppfattning angående frågan om införandet av en allmän sjukförsäkring på följande sätt:

Vid övervägande av de skäl, som tala för och emot införandet av en obligatorisk sjukförsäkring, finner kommittén, att tvekan ej kan råda om lämpligheten av en sådan åtgärd, vilken även mer eller mindre klart skymtat såsom slutmålet för lagstiftningsarbetet på sjukförsäkringens område i vårt land. Enligt kommitténs mening skulle ett socialvårdssystem, där frågan angående bestridandet av kostnaderna för medborgarnas vård och försörjning under sjukdom lämnats öppen, förete en fundamental brist.

Kommittén är därför övertygad om, att en allmän och obligatorisk sjukförsäkring skulle vara till fördel för socialvården i vårt land och därmed för hela vårt folk. Införandet av en sådan försäkring synes kommittén ligga inom det ekonomiskt överkomligas gräns.

I utlandet har obligatorisk sjukförsäkring införts i de flesta europeiska och många utomeuropeiska länder. Kommitténs slutsats att behovet av en förbättrad sjukförsäkring bör lösas genom tvångsanslutning kan därför icke på något satt anses revolutionerande — tvärtom måste det anses anmärkningsvärt att lagstiftningen i vårt land icke tidigare tagit detta steg. I viss män torde detta förhållande kunna förklaras med strävandena här i landet att i möjligaste mån göra sociallagstiftningen tillämplig å alla medborgare — härpå erbjuder folkpensioneringen ett gott exempel — och att det otvivelaktigt både ur teknisk och ekonomisk synpunkt är svårare att genomföra en allmän sjukförsäkring än en sjukförsäkring, som endast avser löntagare. I utlandet är försäkringen i regel endast löntagarförsäkring, örn man också kunnat förmärka en tendens att utsträcka försäkringen till allt flera befolkningsgrupper. Ur denna synpunkt kan alltså göras gällande att införandet av en allmän sjukförsäkring skulle ställa vårt land ibland föregångsländema på området.

Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag.

Vid uppgörande av sitt förslag har kommittén utgått från, att en lagstiftning av den genomgripande natur varom här vore fråga varken kunde eller borde anpassas efter en vid förslagets tillkomst förefintlig lagstiftning inom

56 Kungl. Majlis proposition nr 312.

de områden som berördes av detsamma. Lagar och författningar av mera speciell natur borde i stället anpassas efter den föreslagna lagstiftningen. Denna borde emellertid i möjligaste mån anknytas till den nu förefintliga statsunderstödda sjukförsäkringen och bygga på den grund, som lagts av den nuvarande sjukkasseverksamheten.

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen skall handhavas av allmänna sjukkassor, vilka förutsättas uppkomma genom ombildning av de nuvarande erkända sjukkassorna.

Enligt förslaget skola medborgarna i princip vara pliktiga att tillhöra en allmän sjukkassa för att komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna. Försäkringsplikt skall åvila alla i Sverige bosatta svenska medborgare samt utländska medborgare, som äro såväl bosatta som mantalsskrivna här i landet från och med månaden efter den, under vilken vederbörande fyller 16 år. Från försäkringsplikten undantagas emellertid dels vissa kategorier, som ej kunna ha nytta av försäkringen, såsom »utförsäkrade» sjuka, vissa fångar m. fl., dels ock gifta kvinnor, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till minst 900 kronor, under förutsättning att de sammanleva med sina män och dessa äro sjukförsäkrade. Dessa gifta kvinnor äro i stället, liksom även barnen under 16 år, sjukförsäkrade i sin egenskap av familjemedlemmar. Antalet försäkrade beräknas år 1950 uppgå till 6 570 000, varav 5 060 000 vuxna personer. Antalet sjukkassemedlemmar vid samma tidpunkt beräknas bli 3 870 000. Skillnaden mellan antalet vuxna försäkrade och antalet sjukkassemedlemmar utgöres av de familjeförsäkrade gifta kvinnorna.

Ur försäkringsteknisk synpunkt består försäkringen dels av en sjukvårdsförsäkring och dels av en sjukpenningförsäkring.

Alla de försäkrade — både sjukkassemedlemmarna och familjemedlemmarna — bli sjukvårdsförsälcrade. Sjukvårdsförsäkringen kommer sålunda att omfatta även sådana kategorier, som på grund av sin anställning vid sjukdom erhålla sjukvårdsförmåner såsom läkarvård, läkemedel och sjukhusvård.

Sjukpenningförsäkrade bli däremot allenast de sjukkassemedlemmar, vilkas normala årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor, samt de familjeförsäkrade gifta kvinnorna. Från sjukpenningförsäkringen undantagas dock dels ordinarie och extra 'ordinarie statstjänstemän samt vissa andra med dem i pensionshänseende jämställda befattningshavare, dels de som äga uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd från folkpensioneringen, dels ock vissa andra speciella kategorier. År 1950 beräknas sjukpenningförsäkringen komma att omfatta 3 621 000 personer, varav 1 144 000 familjeförsäkrade gifta kvinnor.

Försäkringsförmånerna på grund av sjukvårdsförsäkringen utgöras av ersättning för läkarvård, vari inräknas ersättning för resor, som företagas i samband därmed, vissa läkemedel samt sjukhusvård, ersättning för intagning å sjukvårdsanstalt och hemresa därifrån häri inräknad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 57

Ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård — kostnaderna för läkares resa ävensom för utfående av sjukpenning erforderliga läkarintyg häri inräknade — skall utgivas med 3/4 av utgifterna, dock högst s/4 av det belopp, vartill utgifterna beräknas uppgå enligt av Konungen fastställd taxa. Till läkarvård skall hänföras röntgen- och radiumbehandling. Ersättning för resa till och från läkare utgör i regel 3/4 av det belopp, varmed resekostnaden överstiger 3 kronor. Vissa ganska detaljerade bestämmelser ha föreslagits i syfte att förhindra missbruk av denna förmån.

Ersättning för läkemedel avser sådana av läkare föreskrivna läkemedel, som äro av betydelse för sjukdomens hävande eller lindrande och som upptagits i en av Konungen fastställd förteckning. Ersättning skall utgivas med 1h av kostnaderna. Lider försäkrad av sockersjuka eller av allvarlig blodeller hjärtsjukdom, skall dock ersättning utgå med sji av kostnaden för sådana läkemedel, som enligt läkares utsago måste av den försäkrade nyttjas under längre tid.

För vård å sjukhus — allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsanstalt som upptagits i särskild av Konungen fastställd förteckning — skall full ersättning utgivas. Med allmänt sjukhus förstås sjukvårdsanstalt som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller kommun och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt, vidare Konung Oscar lits jubileumsfond tillhörigt sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Ersättning beräknas enligt för vård å allmän sal eller avdelning gällande taxa, dock under iakttagande att, där vården kunnat meddelas å hemortssjukhus, ersättning högst utgives enligt taxan för vård å för sjukdomens behandling lämpat sådant sjukhus. Det förutsättes att en viss begränsning skall stadgas i fråga om storleken av de avgifter, som kunna uttagas vid de allmänna sjukhusen, i syfte att förhindra att kostnaderna för sjukhusvården överflyttas från landsting och städer till sjukkassorna.

Beträffande rätten till ersättning för intagning å sjukhus gäller i stort sett, att intagning å närmaste för vården lämpade allmänna sjukhus alltid ersättes. Återresa från sjukhus skall ersättas med belopp, varmed kostnaden överstiger 3 kronor.

Medlem som omfattas av sjukpenningförsäkringen äger på grund därav rätt till sjukpenning, familjetillägg och hempenning. Familjeförsäkrad gift kvinna äger, oberoende av om mannen är sjukpenningförsäkrad eller ej, rätt till sjukpenning och hempenning. Med hempenning avses den kontanta sjukhjälp, som utgives i stället för sjukpenning för tid, under vilken den försäkrade vistas å sjukvårdsanstalt och sjukförsäkringen lämnar ersättning för vården därstädes.

Sjukpenningen är till sin storlek beroende av den sjukpenningklass, i vilken medlemmen placerats av sjukkassan. Vid placering av medlem i sjukpenningklass har kassan att taga hänsyn dels till medlemmens årsinkomst av

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 312

förvärvsarbete och dels till hans ålder. Antalet sjukpenningklasser är tio för personer, som ej fyllt 67 år, och tio för personer, som uppnått nämnda ålder. Huvudregeln för inkomstbestämningen är att såsom försäkrads årliga inkomst av förvärvsarbete skall anses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som han kan antagas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Naturaförmåner skola uppskattas enligt de vid taxering till kommunal inkomstskatt tillämpade reglerna. Konungen må emellertid fastställda särskilda grunder, efter vilka medlemmar tillhörande viss eller vissa yrkesgrupper skola hänföras till sjukpenningklass.

Följande tabell utvisar sjukpenningens storlek i olika fall vid förlust av arbetsförmågan:

Årsinkomsten av förvärvs­

Sjukpenningen utgör

arbete uppgår

men ej till för medlemmar, för medlemmar,

till kronor som ej fyllt som fyllt

kronor

67 år, kronor 67 år, kronor

Till familjeförsäkrad hustru utgives en sjukpenning av en krona 50 öre.

Medför sjukdomen ej förlust av arbetsförmågan, i vilket fall medlemmen ej är berättigad till hel sjukpenning, skall till honom utgivas halv sjukpenning, såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning av såväl arbetsförmågan som inkomsten av förvärvsarbete med minst hälften. Rätt till halv sjukpenning tillkommer dock ej familjeförsäkrad gift kvinna.

Familjetillägg utgöres av hustrutillägg och barntillägg samt kan endast utgivas å sjukpenning eller hempenning till medlem. Hustrutillägg utgår till medlem med familjeförsäkrad hustru eller med självständigt försäkrad hustru, vars årsinkomst av förvärvsarbete understiger 1 600 kronor. Barntillägg utgår för varje hemmavarande barn under 16 år. Äro barnets båda föräldrar medlemmar, utgår dock i regel barntillägg allenast å faderns sjukeller hempenning. Hustrutillägg utgör en krona samt barntillägg 50 öre för varje barn. Utgives halv sjukpenning, utgår även familjetillägget med halvt belopp.

Hempenning utgör hälften av den sjukpenning, som eljest skall tillkomma försäkrad, dock lägst en krona 50 öre. Å hempenning till medlem utgives

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 59

familjetillägg med belopp, som skulle ha utgått, om medlemmen erhållit sjukpenning.

För rätt till sjukpenning och hempenning skall liksom för närvarande gälla tre dagars karenstid.

Till förhindrande av att försäkrads inkomster under sjukdom komma att överstiga hans inkomster såsom frisk föreslås vissa bestämmelser. Dessa innebära i stort sett, att summan av sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga 90 % av den dagsinkomst, som motsvarar den till grund för medlemmens försäkring liggande årsinkomsten av förvärvsarbete, samt att försäkringsförmånerna tillsammans med behållen avlöning, förmåner på grund av annan försäkring eller därmed likartade inkomster icke må överstiga nämnda dagsinkomst.

Sjukhjälpstiden för rätten till ersättning för sjukhusvård och sjukpenning skall för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd vara högst 730 dagar, därvid dock skall gälla att sådan sjukhjälp må utgivas allenast för högst 365 dagar för tid efter ingången av den månad, under vilken vederbörande fyllt 67 år. I fråga örn sammanläggning av tid för olika sjukdomsfall har föreslagits en regel som i stort sett överensstämmer med den nu gällande.

Efter medgivande av tillsynsmyndigheten — pensionsstyrelsen förutsättes även i fortsättningen vara tillsynsmyndighet — äger sjukkassa bidraga lill de försäkrades sjukvård i vidare omfattning än i lagen föreskrives. Reglerna för dessa merprestationer äro mera restriktiva än de nuvarande och avse huvudsakligast att i de kassor, där så prövas lämpligt, möjliggöra ersättning för massage, bad och fysikalisk behandling.

Påföljdsbestämmelser ha föreslagits, vilka medföra eller kunna medföra, att försäkringsförmånerna nedsättas eller indragas, därest den försäkrade gjort sig skyldig till försummelse eller underlåtenhet av visst slag. Beträffande sjukvårdsavgifterna har i detta hänseende föreslagits, att därest medlem ej i föreskriven ordning erlägger sådan avgift och underlåtenheten kan antagas ha berott på tredska, sjukvårdsersättning för honom må skäligen nedsättas eller helt indragas. Påföljden av underlåtenhet att erlägga sjukpenningavgifter är däremot icke beroende av skälighetsprövning. Häftar medlem vid ingången av den månad, under vilken han insjuknar, för ogulden sjukpenningavgift för tre månader eller längre tid och har han ej erhållit anstånd med betalningen av avgiften, må sjukpenning för det sjukdomsfallet ej utgivas till honom.

Utgifterna för försäkringen skola bestridas genom medlemmarnas avgifter samt statsbidrag.

Särskilda avgifter skola av tillsynsmyndigheten, efter vederbörande sjukkassas hörande, fastställas för sjukvårdsförsäkringen (sjukvårdsavgifter) och särskilda för sjukpenningförsäkringen (sjukpenningavgifter). Sjukvårdsavgiften skall utgå med ett enhetligt belopp för alla medlemmarna inom varje

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukkasseområde. Den genomsnittliga årsavgiften beräknas till 14 kronor 65 öre. Sjukpenningavgiften skall stå i direkt proportion till den försäkrades sjukpenning samt vara avvägd med hänsyn till sjukhjälpstidens längd. De sammanlagda sjukvårds- och sjukpenningavgifterna beräknas bli i genomsnitt i den lägsta sjukpenningklassen (sjukpenning 1: 50 kronor) 28 kronor 90 öre, i 2-kronorsklassen 38 kronor 65 öre, i 3-kronorsklassen 55 kronor 15 öre, i 4-kronorsklassen 68 kronor 65 öre, i 5-kronorsklassen 82 kronor 15 öre samt i högsta sjukpenningklassen 95 kronor 65 öre. De nämnda avgifterna avse även de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjukförsäkring (sjukvårdsersättning samt sjukpenning 1 krona 50 öre) och barnens sjukvårdsförsäkring.

Sjukförsäkringsavgifterna skola inbetalas direkt till vederbörande sjukkassa. Avgifterna skola erläggas förskottsvis för månad, dock må sjukkassa besluta att de skola erläggas kvartalsvis. Inbetalningarna skola, såvitt angår arbetstagare, fullgöras av arbetsgivaren, som i anledning härav har att göra avdrag med erforderligt belopp å arbetstagarens lön. Har avgift ej erlagts inom två månader från den dag då den senast skolat inbetalas och har anstånd ej beviljats med avgiftens erläggande, skall medlemmen anmanas erlägga förfallna avgifter. Ha avgifterna ej erlagts inom 14 dagar, är den kommun, inom vilken den försäkringspliktige skall vara sjukförsäkrad, skyldig att på hemställan av kassan utan dröjsmål dels erlägga de sjukvårdsavgifter, som anmaningen avser, och dels hos betalningsskyldig låta indriva sjukpenningavgifterna. Kommunerna äro således ansvariga för sjukvårdsavgiftemas erläggande men däremot icke för betalningen av sjukpenningavgifterna.

Statsbidragen — vilka avvägts på sådant sätt, att avgifterna skola bli i möjligaste mån lika inom de olika sjukkasseområdena samt att kostnaderna för familjetilläggen endast i relativt ringa mån skola påverka avgifterna — äro av tre slag. Å sjukhjälpsavgifterna skall utgå ett procentuellt bidrag (sjukhjälpsbidrag). För varje medlem skall utgå ett fixt bidrag (medlemsbidrag). Slutligen skall ett särskilt bidrag (avgiftslindringsbidrag) utgå för att minska de lägsta inkomsttagarnas sjukpenningavgifter. Medlemsbidraget, vilket föreslagits skola utgå med olika belopp inom olika delar av landet, skall fördelas av tillsynsmyndigheten mellan centralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa.

Sjukhjälpsbidraget föreslås utgå med följande procentuella andel av de nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, nämligen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 61

Tillsynsmyndigheten äger besluta, att statsbidraget för under a) och c) nämnda utgifter må utgå med mera än 50 % av nettoutgifterna, dock högst 70 % av desamma, till centralsjukkassa, för vilken på grund av kommunikations- och bosättningsförhållanden särskilt stora utgifter uppkomma för läkarvård och försäkrades resor för erhållande av läkar- eller sjukhusvård.

Medlemsbidraget varierar mellan lägst 3 kronor (i Stockholm, Göteborg och Malmö) samt högst 5 kronor (i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län).

Avgiftslindringsbidraget utgår till centralsjukkassa med 6 kronor för varje sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem, som vid årets slut är hänförd till lägsta sjukpenningklassen, och med 3 kronor för varje sjukpenningförsäkrad medlem, som vid årets slut är hänförd till näst lägsta sjukpenningklassen.

Enligt kommitténs beräkningar, som bygga på 1937 års inkomstläge, komma statsbidragen att uppgå till år 1950 78,4 miljoner kronor och år 1960 82,6 miljoner kronor. De beräknade statsbidragens fördelning på sjukförsäkringens olika grenar framgår av följande uppställning:

Å r

Kostnaden avser:

1950 1960

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Försäkringsansvarigheten föreslås bli så fördelad mellan lokal- och centralsjukkassa, att centralsjukkassan skall ansvara för ersättning för sjukhusvård, sjukpenning, hempenning och familjetillägg med avseende å tiden efter de första 90 sjukhjälpsdagarna vid varje sjuklighetstillstånd, under det att lokalsjukkassan ansvarar för övrig sjukhjälp. Vidare skall centralsjukkassan ersätta lokalsjukkassan med 3/é av det belopp, vartill dennas utgifter för annan sjukvård än sjukhusvård uppgått under året.

De befogenheter, som vanligen tillkomma föreningssammanträde, skola i de allmänna sjukkassorna utövas av särskilda ombud. Dessa skola i lokalsjukkassa och för stad antagen centralsjukkassa väljas av respektive kommunala institutioner. Ombuden i annan centralsjukkassa skola väljas av de till denna anslutna lokalsjukkassoma. Ombudsmöte skall utse flertalet styrelseledamöter i kassan. Återstående styrelseledamöter skola i centralsjukkassa utses av tillsynsmyndigheten, medicinalstyrelsen och landstinget respektive stadsfullmäktige samt i lokalsjukkassa av vederbörande centralsjukkassa.

Inom varje sjukkassa skall finnas en verkställande tjänsteman. I centralsjukkassa utses denne av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av vederbörande centralsjukkassa. Varje centralsjukkassa skall hos sig ha anställd minst en förtroendeläkare, vilken tillsättes av medicinalstyrelsen.

Över sjukkassas beslut i ärenden rörande försäkringstillhörighet, sjukhjälp eller avgiftsindrivning må besvär anföras hos tillsynsmyndigheten, mot vars beslut talan ej är tillåten.

De bestämmelser, som sammanhänga med den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, ha sammanförts i en särskild lag. I denna promulgationslag ha även införts bestämmelserna om antagande av allmänna sjukkassor. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1947. Med nämnda lag skola medlemmarna av de erkända sjukkassorna och deras familjemedlemmar upptagas i den nya försäkringen. Övriga medborgare skola före den 1 juli 1947 anmäla sig till inträde i försäkringen.

I fråga om de erkända sjukkassemedlemmarna skola, oberoende av ålder, de nya bestämmelserna omedelbart bli gällande, i den mån annat ej framgår av övergångsbestämmelserna. Beträffande slutregleringen av pågående sjukdomsfall ha föreslagits regler, vilka i stort sett innebära, att de före den nya lagstiftningens införande för den försäkrade gällande bestämmelserna skola tillämpas. I den mån de nya bestämmelserna leda till fördelaktigare resultat, skola dock dessa tillämpas i vissa fall. Rörande gamla sjukkassemedlemmars samt statstjänstemäns och därmed jämställdas sjukpenningförsäkring ha vidare föreslagits vissa uppmjukande övergångsbestämmelser, vilka skulle möjliggöra för dessa att, därest de äro medlemmar av allmän sjukkassa och de icke äga uppbära tilläggspension, utfå ungefärligen lika stor sjukpenning som tidigare, trots att de enligt de nya reglerna bort ha lägre sjukpenning eller ingen sådan. De nämnda fördelarna för de erkända sjukkassornas medlem­

Kungl. Majus proposition nr 312. 63

mar ha ansetts motiverade bland annat därav, att de betydande fondmedel, som hopsamlats i dessa kassor, förutsatts komma den nya försäkringen till godo. De medborgare, som icke äro medlemmar av erkänd sjukkassa vid 1946 års utgång, bli sjukvårdslörsäkrade samt, om de då icke uppnått 60 års ålder, även sjukpenningförsäkrade. Härvid gäller emellertid, att ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning icke utgives för sjukdomsfall, som inträffat under tid, då den sjuke ej var försäkrad enligt den föreslagna lagstiftningen, såvida den sjuke varit arbetsoförmögen på grund av sjukdomen någon tid av de senast förflutna två åren. Dessa restriktioner ha gjort det möjligt att utan särskild läkarundersökning eller annan prövning av hälsotillståndet upptaga hela folket i försäkringen. Särskilda bestämmelser lia vidare föreslagits angående överförande av fondmedel, likvidation av erkända sjukkassor, som ej antagits till allmänna, m. m.

Kommitténs förslag är enhälligt utom beträffande vissa detaljer. Sålunda ha herrar Flogård och Skoglund uttalat, att den föreslagna försäkringen borde införas, såvida icke en radikal försämring av de normala ekonomiska förhållandena inträdde i vårt land. Herr Bexelius har, med instämmande av nyssnämnda båda kommittéledamöter, ansett karenstiden för rätt till sjukpenning böra bestämmas till sju dagar i stället för föreslagna tre dagar. Herr Bexelius har vidare framställt visst yrkande i fråga om skyldighet för kommunerna att ansvara för erläggandet av avgifter för sjukpenningförsäkringen. Fru Nordgren har yrkat, att sjukhjälpstiden skulle beträffande gamla medlemmar av statsunderstödda sjukkassor vara två år, även sedan dessa medlemmar uppnått 67 års ålder. I ett av fru Nordgren och herr Wangson avgivet yttrande har föreslagits, att pensionsstyrelsens beslut i fråga örn försäkringstillhörighet, sjukhjälp m. m. skulle kunna överklagas hos försäkringsrådet. Herr Strand har ansett, att de uppgifter, som åvilade de erkända centralsjukkassorna, borde anförtros åt ett centralt förvaltningsorgan. Herr Söderbäck har betonat vikten av att förtroendeläkareinstitutionen hos sjukkassorna utvecklades och förstärktes samt framfört vissa synpunkter i fråga om de ekonomiska möjligheterna att genomföra förslaget. Av herr Wallén har framställts yrkande örn att även personer, som icke förut tillhört erkänd sjukkassa och vid lagens ikraftträdande vore 60 men icke 67 år, skulle bli sjukpenningförsäkrade.

Samordning av sjukförsäkringen med annan social försäkring.

Med hänsyn till den samordning mellan socialvårdens olika grenar, vilken socialvårdskommittén enligt direktiven har att planlägga, har kommittén funnit det vara av stor vikt, att lagstiftningen rörande varje särskild socialförsäkringsgren utformades på sådant sätt, att försäkringarna erhölle den sam­

64 Kungl. Majlis proposition nr 312.

stämmighet, som vöre naturlig på grund av likheten i syftemål och nödvändig för att de tillsammans skulle erhålla största möjliga effektivitet. Härjämte borde tillses att handhavandet av socialförsäkringen underlättades genom att de skilda socialförsäkringsgrenarnas administration i görligaste mån samordnades.

I fråga om folkpensioneringen uttalar kommittén, att den föreslagna sjukförsäkringen borde vara en fullt tillfredsställande grund för påbyggnad av invalidförsäkringen, huru densamma än bleve utformad. Den omständigheten, att förslaget till allmän sjukförsäkring framlades innan förslag utarbetats till en reformerad folkpensionering, utgjorde därför ej något hinder för den erforderliga anknytningen mellan de båda socialförsäkringsgrenarna. Någon lucka borde ej få uppkomma mellan förmånerna på grund av sjukförsäkringen och förmånerna från invalidförsäkringen. Flertalet tilläggspensionärer komme att bli sjukkassemedlemmar och i denna egenskap skyldiga att betala avgifter. Enligt kommitténs tanke borde folkpensioneringen erlägga avgifterna för dem utan att avdrag gjordes å pensionerna. Kostnaderna härför beräknas till omkring 6 miljoner kronor om året.

Kommittén, som även har att verkställa en allmän översyn av den sociala olgcks falls för säkringslag stift ningen, anser att en samordning mellan den föreslagna sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde genomföras på sådant sätt, att avsevärda fördelar vunnes. Örn sjukkassorna finge övertaga viss del av sjukhjälpstiden inom olycksfallsförsäkringen skulle enligt kommitténs mening ernås snabbare utbetalning, effektivare sjukkontroll och, åtminstone i vissa avseenden, administrativa lättnader. Rörande de härmed förknippade frågorna, i vilka kommittén ej framlagt några mera preciserade förslag, torde få hänvisas till kommitténs betänkande nr VII sid. 284—293.

Därest en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring genomfördes, borde enligt kommitténs mening sjukförsäkringens lokala organisation kunna utnyttjas även för arbetslöshetsförsäkringen. Härom må hänvisas till nämnda betänkande sid. 293—295.

Yttranden angående kommittéförslaget.

I det alldeles övervägande antalet remissyttranden intages en positiv ställning till frågan örn en lagstiftning på förevarande område, och behovet av en sådan lagstiftning vitsordas så gott som allmänt. Sålunda framhåller socialstyrelsen att förslaget, örn det genomfördes, skulle leda till ett mycket betydelsefullt framsteg för socialförsäkringens och socialvårdens rationalisering. Jämte den förebyggande effekt på fattigvårdsbehovet, som särskilt sjukvårdsförsäkringen skulle få, finge erinras om den humanitära innebörden av en allmän sjukförsäkring. Att ge alla medborgare tillgång till den moderna medicinens sjukdomsbotande, sjukdomslindrande

Kungl. Majas proposition nr 312. 05

och invaliditetsförebyggande vårdresurser vöre en socialreform av verklig! personligt värde. En tidigare genomförd läkarbehandling och i rätt tid inledd vård ledde i de flesta fall till ett förbättrat behandlingsresultat. Ur statsfinansiell synpunkt vore visserligen kostnaderna för förslagets genomförande betydande men åtminstone huvuddelen av kostnadsökningen kunde sägas innebära en akt av rättvisa mot den del av befolkningen, som ej omfattades av den nuvarande statsunderstödda frivilliga försäkringen och därför ej bomme i åtnjutande av de betydande statsanslagen till desamma. En sådan utjämning vore desto mera befogad som det till övervägande del torde vara de lägsta inkomsttagarna och deras familjer som nu stöde utanför sjukförsäkringen. Socialstyrelsen ansåge det vara ytterst angeläget att förslaget genomfördes snarast möjligt.

Medicinalstyrelsen betonar, att enligt modernt medicinskt betraktelsesätt åtnjutandet av erforderlig sjukvård måste anses utgöra en rättighet som tillkomme även de mindre bemedlade utan att densamma på något sätt finge vara förknippad med begreppet fattigvård. Medicinalstyrelsen ansåge, att den föreslagna allmänna sjukförsäkringen skulle bli till väsentlig fördel för sjukvården.

Enligt den mening, som uttalas av försäkringsinspektionen, torde det endast örn försäkringen gjordes obligatorisk bli möjligt att åstadkomma en önskvärd avgränsning i förhållande till samhällets direkta understödsverksamhet och att finna en väg till rationell samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar. Även med hänsyn till det statsunderstödda sjukkasseväsendets nuvarande omfattning och till synes alltjämt fortgående starka frammarsch torde övergången till obligatorisk försäkring innebära ett naturligt utvecklingssteg.

Sjukkasseförbundet uttalar, att inom sjukkassekretsar sedan länge varit icke blott ett önskemål utan även ett krav att försäkringen skulle vara allmän. Förbundet gåve därför sin fulla anslutning till förslaget om införande av en allmän obligatorisk sjukförsäkring.

Landsorganisationen framhåller, att den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen icke i fråga örn medlemsanslutning och effektivitet kunde anses motsvara de krav som borde ställas på en socialt ändamålsenlig försäkring och att det knappast vöre möjligt att genom partiella reformer eller ökade statsbidrag avhjälpa dessa missförhållanden. Landsorganisationen fortsätter:

Kommittén har enligt landsorganisationens mening förebragt övertygande skäl för att sjukförsäkringens utbyggnad och effektivisering bäst sker genom en övergång till den allmänna obligatoriska försäkringen, och i likhet med kommittén anser landsorganisationen också att tidpunkten för en dylik omläggning nu är inne. De betänkligheter som anförts mot en övergång — bland annat att den skulle betyda uppgivandet av ideella, i sjukkasserörelsens frivillighet grundade värden, försvagande av medlemmarnas ansvarskänsla och risker för missbruk av försäkringen — äro visserligen icke helt ogrundade men kunna icke tillmätas den styrka alt de skulle utgöra avgörande motiv

Bihang lill riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Kr 312. 5

66 Kungl. Majda proposition nr 312.

mot reformen. Frivilligheten måste här dock främst värderas ur synpunkten av dess betydelse för försäkringens effektivitet. Vad angår den ideella tillgång, som den i och för sig innebär, och som landsorganisationen högt skattar, bör ej bortses från att även den obligatoriska försäkringen, sådan den nu föreslagits, betyder en sådan tillgång genom de hänsyn till samhällssolidaritet och allmän ansvarsgemenskap som förestavat utformningen av densamma, särskilt reglerna örn sjukvårdsförsäkring och familjeförsäkring, hänsyn vilka detta försäkringssystem måste tillvinna ökad förståelse och respekt.

I de yttranden, i vilka man ställt sig mera kritisk mot införandet av en lag örn allmän obligatorisk sjukförsäkring, har i några fall hänvisats till den frivilliga sjukförsäkringens gynnsamma utveckling och de fördelar av ideell art, som vore förenade med den nuvarande sjukkasserörelsen. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län, att man hade all anledning antaga att, örn den frivilliga verksamheten finge fortgå i oförändrad form, medlemsantalet borde ytterligare stadigt ökas. Man vöre därför gärna böjd att ifrågasätta huruvida icke frivilligheten i denna verksamhet vöre av så stort ideellt värde att man borde uppskjuta ett avgörande i ärendet ytterligare några år för att avvakta huruvida denna viktiga fråga hade utsikt att lösas på frivillighetens väg. Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Jönköpings län. De fria sjukkassornas förbund ställer sig avvisande mot tanken att införa en obligatorisk sjukpenningförsäkring. Det syntes förbundet endast vara fråga om några få år innan det övervägande flertalet av landets befolkning tagit en frivillig sjukpenningförsäkring. De som levde på existensminimum och därför ej kunde ansluta sig till en frivillig sjukförsäkring finge ingen verklig hjälp genom tvångsanslutning till den allmänna sjukförsäkringen. En dylik hjälp erhölle de blott om deras levnadsstandard höjdes. En allmän sjukpenningförsäkring skulle vidare medföra att en av vårt lands äldsta folkrörelser komme i ytterligare beroende av staten med därav följande byråkrati och minskad personlig frihet. I andra yttranden påtalas den bristande tillgången på sjukhusplatser och läkare. Medicinalstyrelsen förklarar, att ehuru styrelsen icke funne det helt uteslutet att den föreslagna sjukvårdsförsäkringen kunde genomföras ur synpunkten av tillgång till läkare överhuvud, det å andra sidan ej heller vore uteslutet, att ett latent läkarbehov komme att på ett akut sätt avslöjas, vilket dock i så fall finge anses vara en fördel. Styrelsen vöre närmast benägen att anse, att det förelåge en betydande läkarbrist och ville meddela, att enligt av styrelsen inhämtade uppgifter en avsevärd del erkända lokalsjukkassor holle före, att läkartillgången för den öppna sjukvården vore otillfredsställande redan för den nuvarande sjukförsäkringen. Oaktat de krav på utökning av läkarkrafterna i såväl den öppna som den slutna sjukvården ävensom sjukhusplatserna, som förvisso komme att bli en följd av den

Kungl. Maj:ls proposition nr 312. 67 nya sjukförsäkringens genomförande, ansåge medicinalstyrelsen den föreliggande sjukförsäkringsfrågan vara av så stor allmän betydelse, att hänsyn till nyssnämnda omständighet icke borde lägga hinder i vägen för frågans lösande. Med undantag för provinsialläkarinstitutionen borde man hellre gå fram den vägen, att enligt föreliggande förslag genomföra en utsträckt försäkring och låta täckandet av det i förevarande avseenden uppkommande behovet successivt anpassas efter försäkringens krav, än att försäkringen ställdes på en obestämd framtid i avvaktan på att ifrågavarande personoch platstillgång skulle kunna komma att anses tillfyllest för läkarvårdsförsäkringen och sjukhusvården inom en utsträckt sjukförsäkring. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida den nuvarande läkarkåren vore tillräcklig för att möta den starka ökning av kravet på läkarvård som förslagets genomförande skulle aktualisera. Denna fråga syntes böra bli föremål för närmare övervägande innan förslaget upphöjdes till lag. Det borde även övervägas, huruvida ökningen av konsumtionen av läkarvård kunde komma att medföra att nuvarande sjukvårdsanstalter, vilka ofta vöre starkt överbelagda, kunde tillgodose eventuellt ökade anspråk på anstaltsvard. Det ökade behovet av läkare påtalas även av länsstyrelsen i Skaraborgs län och Hallands läns landstings förvaltningsutskott. Betänkligheter av statsfinansiell art framkomma i några yttranden. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Gotlands län, att en allmän sjukförsäkring komme att medföra så betydande kostnader för statsverket att det under nuvarande labba ekonomiska läge vöre svart att bestämt avgöra örn en sådan reform kunde genomföras utan att inkräkta på andra kanske mera nödvändiga sociala uppgifter. All anledning förelåge för statsmakterna att taga frågan om tidpunkten för en utvidgad sjukförsäkrings genomförande under särskilt övervägande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar sig i liknande riktning. Även svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till det statsfinansiella läget och uttalar, att det måhända kunde möta oöverstigliga svårigheter att inom en nära framtid genomföra en obligatorisk sjukförsäkring.

Den av kommittén förordade försäkringslinjen har allmänt godtagits utan någon diskussion om alternativa lösningar av sättet för tillgodoseende av förbättrade hjälpåtgärder vid sjukdom. I några yttranden har dock ifrågasatts, huruvida sjukvårds hjälpen eller i varje fall vissa former därav borde ordnas annorledes än försäkring sm ä s s i g t. Pensionsstyreisen framhåller rörande ifrågavarande spörsmål, att även om man utginge från den allmänna sjukförsäkringen såsom medel att nå förbättrade möjligheter till sjukhjälp, det ingalunda vore givet att de synpunkter och avgöranden, som legat till grund för den frivilliga försäkringen, utan vidare ägde giltighet i en obligatorisk, hela folket omfattande sådan. Kunde i fråga örn någon försäkringsgren syftet med försäkringen för­

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

verkligas genom allmänna åtgärder — vilket kunde förefalla naturligt eftersom försäkringen skulle omfatta hela folket — borde noggrant prövas, om anledning föreiåge att inbegripa verksamhetsgrenen i fråga i försäkringen. Med hänsyn härtill hade pensionsstyrelsen särskilt övervägt, huruvida icke den av kommittén föreslagna ersättningen för sjukvård, d. v. s. läkarvård, sjukhusvård och läkemedel, kunde utbrytas ur försäkringen och förmånerna i stället meddelas i annan ordning. I fråga om läkarvården anför pensionsstyrelsen att en väsentlig olägenhet med det av kommittén förordade ersättningssystemet vore det avsevärda förvaltnings- och kontrollarbete, som vore förenat med detsamma. Enbart för läkarvården komme i den nya försäkringen antalet verifikationer sannolikt att uppgå till minst 4 miljoner årligen, varvid vore att märka att verifikation måste innehålla uppgift om vården och, i förekommande fall, specifikation av kostnaderna enligt läkarvårdstaxan. Härtill komme att, eftersom läkarna ej vore bundna av taxan, den försäkrade kunde få vidkännas större kostnader än hans andel i det taxeenliga arvodet, vilket förhållande dels kunde motverka syftet med försäkringen, dels ock ge anledning till missnöje med densamma. Pensionsstyrelsen fortsätter: En eventuell utbrytning av läkarvården ur försäkringen —- vilken givetvis ej behöver innebära att läkarvården göres helt fri för den enskilde — torde förutsätta åtskilliga organisatoriska åtgärder, bland annat en betydlig ökning av antalet tjänsteläkare (i statens, kommuns eller landstings tjänst anställda läkare), anordningar som måste taga åtskillig tid att genomföra. Med hänsyn härtill torde en dylik utbrytning närmast få betraktas som en framtidstanke. För närvarande torde man således få räkna med att läkarvården bibehålies inom försäkringen. Men även örn man gör så, får detta icke till en oviss framtid förskjuta åtgärder för ett effektivt utbyggande av möjligheterna att erhålla billig men samtidigt kvalificerad läkarvård. Däremot anser pensionsstyrelsen det i detta sammanhang böra övervägas, huruvida icke beträffande läkemedlen ersättningssystemet med fördel kunde frångås och läkemedelskostnaderna i stället förbilligas genom direkta åtgärder från statens sida. Likaså skulle enligt pensionsstyrelsens mening åtskilligt vinnas om jämväl sjukhusvården frigjordes från sjukförsäkringen, och styrelsen föresloge därför att nämnda möjlighet övervägdes. Försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter, huruvida försäkringens form vöre lämplig inom den del av socialvården, som sjukvardsförsäkringen avsåge att tillgodose. Medlemsavgifterna för sjukvårdsförsäkringen bleve så ringa i förhållande till det allmännas utgifter i form av bidrag till försäkringen och direkta kostnader för sjukvården, att en frågeställning avnyssnämnt slag kunde anses motiverad. Man bleve ytterligare betänksam gentemot försäkringsvägen med hänsyn till de svårigheter, som yppat sig då det gällt att anpassa prestationerna efter behoven utan att uppamma missbruk. För att nämna ett exempel skulle den öppna sjukvården, som under alla förhållanden ställde sig relativt billig för det allmänna, komma att för

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 69

de försäkrade ställa sig avgjort oförmånligare än den för det allmänna mycket kostsamma sjukhusvården. Sjukvårdsersättningen komme vidare att mycket ojämnt ansluta sig till de kostnader för läkarvård m. m., som de försäkrade själva skulle få vidkännas. Det förefölle ingalunda osannolikt att sådana bristfälligheter skulle kunna undvikas, om man släppte försäkringens form. Kvinnoföreningars samarbetskommitté uttalar, att det funnes andra möjligheter än försäkringsvägen att ordna en billig eller avgiftsfri sjukhusoch läkarvård för allmänheten. En grundläggande utredning om olika alternativ för lösning av sjukvårdsfrågan med kostnadsberäkningar och prövning av de praktiska och psykologiska skälen för dessa alternativ vore önskvärd.

Förslaget att göra de nuvarande erkända sjukkassorna till bärare av försäkringen har så gott som genomgående vunnit bifall i yttrandena. Försäkringsinspektionen framhåller, att den i likhet med kommittén ansåge ett vidmakthållande av den lokala självrisken vara synnerligen betydelsefullt ur ekonomisk synpunkt. Härigenom torde det bli möjligt att begränsa den fara för missbruk som lätt insmöge sig i en sjukförsäkring, där försäkringsfallet i många fall icke läte sig fastställa enbart på objektiva grunder. Länsstyrelsen i Uppsala lån förklarar sig i den föreslagna försäkringsformen, som byggde på erfarenheterna från de erkända sjukkassorna, se en viss trygghet mot alltför stora överraskningar vid genomförandet av organisationen av den obligatoriska försäkringen. Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser det välbetänkt att bygga vidare på det frivilliga sjukkasseväsendets grund och söka bevara dess traditioner. Att kassorna skulle fortleva som självständiga juridiska personer med ansvar för sin egen ekonomi vore tilltalande och borde utgöra en viss garanti för sparsamhet i deras förvaltning. För att den entusiasm och hängivenhet som tidigare präglat sjukkassearbetet icke skulle förkvävas vore det emellertid av stor betydelse att ledningen av den centrala administrativa apparaten utövades med tillbörlig försiktighet, så att de lokala kassornas styrelser verkligen finge frihet och självbestämmanderätt så långt som möjligt. Landskommunernas förbund uttalar, att förbundet i stort sett kunde ansluta sig till kommittéförslaget vad anginge det organisatoriska handhavandet av den blivande sjukförsäkringsverksamheten. Förbundet delade de synpunkter, som kommittén anfört både då den avvisat tanken på att anknyta försäkringen till de tidigare i annat sammanhang föreslagna socialnämnderna och då den ansett att sjukförsäkringsverksamheten framdeles liksom nu borde bygga på insatser från lokala och centrala sjukkassor. Kommitténs förslag beträffande formerna för det kommunala inflytandet på sjukkasseverksamhetens bedrivande funne förbundet välbetänkta. Sjukkasse förbundet anför, att under den tid under vilken den nuvarande

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

lagstiftningen på sjukförsäkringens område varit gällande systemet med central- och lokalsjukkassor visat sig fylla de på detsamma ställda förväntningarna. Det vore därför i högsta grad oklokt att ersätta den organisationsform som redan funnes med något nytt och oprövat, vilket skulle försvåra genomförandet av en allmän sjukförsäkring.

Enligt den mening, som uttalas av statskontoret, borde det emellertid klarläggas, huruvida det organ, som skulle handhava sjukförsäkringen och annan socialförsäkring, skulle få formen av en fristående juridisk person utan att därigenom de förenklingar av arbetet äventyrades, som framstode såsom möjliga vid ett inlemmande i den kommunala förvaltningsorganisationen. Vidare kunde ifrågasättas, huruvida de nuvarande centralsjukkassorna borde bibehållas vid sin uppgift såsom ekonomisk utjämningsinstans. Det syntes statskontoret icke kunna undvikas att förhandenvaron av två utbetalningsorgan måste medföra en dubblering av vissa arbetsuppgifter. Kommitténs förslag på denna punkt innebure därjämte, att försäkringsavgifterna skulle kunna utgå med olika belopp inom olika delar av landet. Enligt statskontorets mening vöre det emellertid icke tillfredsställande att samma prestationer skulle beläggas med skiftande avgifter, beroende på var den försäkrade vöre bosatt. Inom den frivilliga försäkringen torde en sådan premiedifferentiering vara naturlig. Då försäkringen gjordes obligatorisk och förmånerna uniformerades, torde emellertid anordningen icke böra bestå. Vidare torde framhållas att kommittén syntes hysa den uppfattningen, att ett bevarande av lokalsjukkassornas självrisk vöre möjligt, även om centralsjukkassorna skulle upphöra såsom ekonomiska utjämningsorgan. Anledning att med hänsyn till självriskidén bibehålla centralsjukkassorna förelåge alltså icke.

Försäkringsbolags riksförbund anser, att ett bibehållande av de nuvarande centralsjukkassorna icke kunde medföra någon bestående fördel, sedan lokalsjukkassorna fått större minimiomfattning och sin ansvarighet utsträckt till att gälla de nittio första sjukhjälpsdagarna. En differentiering av kostnaden för långa sjuktider vore enligt förbundets mening icke önsklig. Sedan den nya organisationen fått stadga, torde en centralisering av den överbyggnad å organisationen, som centralsjukkassoma representerade, närmast bli till fördel. Förbundet ville dock förorda stadganden av sådan innebörd, att man kunde utnyttja de nu bestående erkända centralsjukkassoma under en övergångstid för att därefter centralisera deras verksamhet.

Landsorganisationen framhåller, att ett bibehållande av det nuvarande systemet med centralsjukkassor och lokalsjukkassor visserligen möjliggjorde en smidig övergång till den nya försäkringen och underlättade överförandet av de erkända kassornas fonder m. m. I princip delade landsorganisationen dock den av herr Strand i en reservation uttalade meningen, att en mera centraliserad ordning vore att föredraga. Att de olika grenarna av socialförsäkringen gjordes organisatoriskt likformiga torde i vart fall vid en sam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 71

ordning dem emellan vara rationellt. Denna likformighet torde för de övriga grenarnas vidkommande icke vara möjlig genom en organisationsform efter mönster av dem, som utbildats inom den föreningsmässigt organiserade sjukkasserörelsen.

Frågan om sjukförsäkringens samband med andra grenar av socialförsäkringen har berörts i flera yttranden. Härutinnan anför socialstyrelsen:

Av praktiska skäl har kommittén sett sig nödsakad att icke på en gång utarbeta och framlägga erforderliga förslag till reformer inom socialförsäkringens och socialvårdens alla områden i en stor, sammanhängande plan utan i stället upptaga frågorna undan för undan i särskilda mer eller mindre fristående förslag. Denna metod torde väl också vara den enda möjliga om förslagen skola kunna inom rimlig tid praktiskt genomföras.

Med denna metod är det emellertid svårt att undvika att de successiva reformerna brista exempelvis i fråga örn den hjälptekniska och organisatoriska anknytningen mellan de olika försäkrings- och socialvårdsformerna. Av än större betydelse är svårigheten att efter varandra anpassa storleken av försäkrings- och understödsförmånerna i närliggande hjälpformer. Detta kan motverka befogade — eller uppmuntra till icke önskvärda — övergångar från en hjälpform till en annan, exempelvis från arbetslöshetsförsäkring till sjukförsäkring. Kommittén synes emellertid i stort sett ha lyckats att väl tillvarataga möjligheterna att förbereda en lämplig anknytning till andra hjälpformer. Vad beträffar frågan om förmånernas storlek så är den nu anförda synpunkten ett skäl till en viss återhållsamhet på nuvarande stadium, då en anpassning mellan de olika hjälpformerna väl alltid kommer att ske genom en höjning av den lägre förmånen och icke genom en sänkning av den högre. Även denna synpunkt synes ha vunnit tillbörligt beaktande i kommitténs förslag.

Försäkringsinspektionen uttalar, att även örn de förslag, som kunde komma att framläggas rörande övriga socialförsäkringsgrenar skulle komma att påkalla vissa ändringar i nu förevarande lagförslag, denna omständighet dock icke behövde medföra betänkligheter mot ett genomförande av detta förslag.

Försvarets sjukvårdsförvaltning finner det angeläget, att en revision av olycksfallsförsäkringslagen skedde i så god tid att största möjliga överensstämmelse åvägabragtes mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarnas ersättningsformer.

Statskontoret uttalar, att frågan huruvida icke olycksfallsförsäkringens förmåner helt borde anpassa sig efter sjukförsäkringens torde allvarligt böra övervägas.

Sjukkasseförbundet anser det böra betecknas som en svaghet att kommittén icke framlagt något förslag som kunde läggas till grund för en önskad samordning mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen. Enligt förbundets mening borde man vid delta tillfälle lia kunnat komma fram till en sådan lösning, att sjukkassorna ålades denna nya arbets­

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

uppgift vilket skulle ha varit till fördel för den sociala försäkringen över huvud. Försäkringsbolags riksförbund framhåller, att en obligatorisk sjukförsäkring med fog plägade uppfattas som själva kärnan i den sociala försäkringslagstiftningen, kring vilken övriga grenar grupperade sig. Enligt denna uppfattning bleve anordnandet av sjukförsäkringen i mycket hög grad bestämmande för prestationer och bestämmelser i övriga försäkringsgrenar. Det torde därför vara nödvändigt att klarlägga dessa konsekvenser genom utformandet av en huvudlinje för hela socialförsäkringen, innan man kunde göra ett definitivt uttalande om ändamålsenligheten av det framlagda förslaget. Av denna anledning borde förslaget icke lagfästas förrän förslag rörande alla grenarna av socialförsäkring förelåge åtminstone i sina huvudlinjer och dessa förslag underkastats en ingående granskning. Jämväl riksförsäkringsanstalten finner det önskvärt, att en samordning mellan den föreslagna sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde komma till stånd. Men förutsättningen för en samordning måste naturligen vara, att den läte sig genomföra på sådant sätt att fördelarna därav uppvägde de nackdelar, som mer eller mindre torde bli förknippade därmed. Enligt anstaltens mening hade kommittén ej tillräckligt beaktat de stora svårigheter i olika hänseenden, vilka motte för en godtagbar lösning av frågan. Försåkringsrådet anser, att fördelarna av en samordning av de sociala sjuk- och olycksfallsförsäkringarna icke borde överdrivas. Lokalsjukkassorna i allmänhet kunde icke tänkas förvärva personal med erforderlig kompetens att handlägga ärenden i enlighet med bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen. Förutsättningarna för ersättning enligt nämnda lag vore ofta svåra att konstatera i det enskilda fallet och skulle förorsaka lokalsjukkassornas personal avsevärt extra arbete. Spörsmålen om förutsättningarna för ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen förelåge skulle vid många olycksfall komma att behandlas både av sjukkassor och försäkringsinrättningar vilket skulle komplicera administrationen. Det syntes därför försäkringsrådet som om i den mån ersättning för olycksfall i arbete skulle utgå från sjukkassorna detta borde ske efter samma regler som för sjukdomar i allmänhet. Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anser det ovisst, huruvida de med den av kommittén föreslagna samordningen mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen eftersträvade fördelarna verkligen skulle nås. Enligt föreningens mening skulle en dylik samordning medföra risk för avsevärda nackdelar i olika hänseenden, och förslagets genomförande skulle möta betydande svårigheter. Sjukhjälpsutbetalningarna skulle näppeligen påskyndas i någon avsevärd mån genom en dylik samordning. Sjukkontrollen vid olycksfallsskadorna torde med nuvarande systern i allmänhet fungera tillfredsställande och om den kontroll av olycksfallsskadorna som sjukkassorna kunde utöva bleve av större värde måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 73

enligt föreningens mening lämnas öppen, överflyttningen till sjukkassorna av viss del av skaderegleringen vid olycksfall torde icke medföra en administrativ förenkling av det av försäkringen betingade arbetet i dess helhet. Föreningen hemställde, att frågan om en samordning mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen i avseende å ersättningsutbetalningen gjordes till föremål för fortsatt utredning sedan den obligatoriska sjukförsäkringen trätt i kraft och man bättre kunde bedöma förhållandena än som för närvarande vore möjligt. Vid en sådan utredning borde jämväl beaktas, i vad mån eftersträvade förbättringar med fördel kunde ernås inom ramen av nuvarande organisation.

Tjänstemännens centralorganisation hemställer, alt någon samordning mellan sjukförsäkringen och en eventuell obligatorisk arbetslöshetsförsäkring icke komme till stånd. Artskillnaden mellan dessa båda former av socialförsäkring vore sådan, att en samordning absolut icke vore lämplig.

Mot den föreslagna detaljutformningen av sjukförsäkringen lia i de angivna remissyttrandena framställts åtskilliga erinringar. Flertalet av dessa erinringar äro emellertid av den art, att de lämpligen böra beröras i det följande vid behandlingen av de olika avsnitten i förslaget. I detta sammanhang torde endast böra anmärkas följande.

I fråga om sjukpenningklassernas antal ifrågasättes i ett yttrande, avgivet av Hallands läns landstings förvaltningsutskott, huruvida klassindelning borde förekomma och om icke sjukpenningen i stället borde utgå med ett för alla lika belopp. Placeringen i sjukpenningklass komme att vålla många svårlösta problem och det borde övervägas om ej en enhetlig avgift liksom enhetliga förmåner vore att föredraga. I andra yttranden, avgivna av försäkring sinspektionen, länsstyrelsen i Jönköpings län, Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet, sjukkasse förbundet, försäkringsbolags riksförbund och riksförbundet landsbygdens folk, påyrkas att sjukpenningklassernas antal måtte avsevärt reduceras. Till stöd därför åberopas att det stora antalet sjukpenningklasser komme att medföra ett onödigt tyngande administrativt arbete för sjukkassorna ävensom risk för att medlemmarna bleve placerade i annan sjukpenningklass än den, till vilken de med sina inkomstförhållanden rätteligen bort hänföras. Pensionsstyrelsen, fattigvårds- och barnavårds förbundet, sjukkasseförbundet och landsorganisationen förorda att sjukpenningen för personer över 67 år bleve densamma som för övriga medlemmar.

I åtskilliga yttranden framhålles önskvärdheten av att sjukpenningbeloppen ävensom familjetilläggen underginge en allmän höjning. De föreslagna beloppen jämte familjetillägg ansåges icke utgöra tillräcklig ersättning för av sjukdom förorsakat inkomstbortfall, framför allt icke inom de lägsta sjukpenningklasserna. Yrkanden i sådan riktning ha framförts av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, försäkringsinspek-

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Konen, Överståthållarämbetet, stadsförbundet, fattigvårds- och barnavårdsförbundet, landsorganisationen samt riksförbundet landsbygdens folk. Å andra sidan uttalar tjänstemännens centralorganisation att man knappast kunde tänka sig en högre obligatorisk sjukpenning än 6 kronor om dagen, då detta skulle medföra att många löntagare finge betala avsevärda premier trots att deras försörjning under sjukdom kanske vore fullt tillfredsställande ordnad genom de sjuklöneförmåner som arbetsgivarna tillämpade. Däremot kunde övervägas införande av en frivillig påbyggnad av sjukpenningförsäkringen med ytterligare ett par sjukklasser. Socialstyrelsen och tjänstemännens centralorganisation framhålla härjämte, att sjukpenningen till de familjeförsäkrade gifta kvinnorna vore för låg. Denna mening omfattas även av sjukkasseförbundet, högerns centrala kvinnoråd och socialdemokratiska kvinnoförbundet. Beträffande familjetilläggen påyrkas från flera håll att barntillägg och maketillägg borde kunna anknytas till moderns respektive hustruns sjukpenning. Därvid framhålles, att hustrun understundom kunde vara den egentliga familjeförsörjaren eller i allt fall i betydande omfattning bidraga till familjens uppehälle genom eget förvärvsarbete. Denna tanke kommer till uttryck i yttrandena av socialstyrelsen, försäkringsrådet och flertalet av de hörda kvinnoorganisationerna.

Den föreslagna karenstiden (3 dagar) har vunnit gillande av bland andra medicinalstyrelsen, tjänstemännens centralorganisation samt ett flertal länsstyrelser. Medicinalstyrelsen hemställer emellertid, att möjligheten för en differentiering av karenstiden efter olika inkomst- eventuellt yrkesgrupper prövades. Å andra sidan anses i åtskilliga yttranden den föreslagna karenstiden alltför kort, och socialstyrelsen finner sig böra påyrka en utsträckning av karenstiden till minst 6 dagar. I anslutning till den av herr Bexelius framförda reservationen ha bland andra statskontoret, försåkringsinspektionen, ett flertal länsstyrelser och läkarförbundet uttalat sig för en höjning av karenstiden till 7 dagar.

Den till förhindrande av överförsäkring föreslagna regeln, att sammanlagda beloppet av sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga 90 % av den dagsinkomst, som motsvarade den för medlemmen fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete (90 %-regeln), föreslås av de fria sjukkassornas förbund ersatt med en 100 %-regel. Förbundet framhåller, att inkomstbehovet vid sjukdom ofta vöre större än under vanliga förhållanden, och påpekar, att enligt förslaget de försäkrade själva finge vidkännas en ej obetydlig del av kostnaderna för läkarvård och medicin. Särskilt för personer vilka hade sin inkomst vid ett existensminimum skulle 90 %-regeln innebära en kännbar beskärning av den ekonomiska standarden. I andra yttranden, avgivna av statskontoret och länsstyrelserna i Jämtlands och Västernorrlands lån, anses däremot att en kontant sjukhjälp uppgående till 90 % av arbetsinkomsten utgjorde en för svag påtryckning på vederbörande att

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 75

återgå i arbete och att det därför borde övervägas att utbyta 90 %-regeln mot en 80 %-regel.

I fråga om sjukförsäkringsavgifternas storlek uttalar pensionsstyrelsen, att den föreslagna lägsta avgiften för de sjukpennings- och sjukvårdsförsäkrade — enligt förslaget i genomsnitt 28: 90 kronor för år — torde vara väl hög för ett inkomstläge av 600—900 kronor om året. Detsamma torde sägas om de två följande sjukpenningklasserna, motsvarande inkomstgrupperna 900—1 200 kronor och 1 200—1 600 kronor. Med hänsyn till frågans stora sociala betydelse förutsatte pensionsstyrelsen, att avgifternas storlek såväl för enbart de sjukvårdsförsäkrade — vilka till stor del utgjordes av tilläggspensionärer och andra med obetydliga inkomster och utan nämnvärd betalningsförmåga — som för de lägst sjukpenningförsäkrade foges under förnyad prövning.

Även beträffande statsbidragens avvägning ha vissa erinringar gjorts. Pensionsstyrelsen och sjukkasseförbundet finna en skälig höjning av medlemsbidraget önskvärd och anse det kunna ifrågasättas, örn ej familjetilläggen helt borde bekostas av statsmedel. En höjning av medlemsbidraget till sjukkassorna i Norrland förordas av socialstyrelsen. Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker en utjämning av avgifterna så att högre avgifter icke behöva uttagas inom vissa sjukkasseområden. I liknande riktning uttalar sig även landskommunernas förbund.

En sådan anordning av avgiftsuppbörden att avgifterna kunde inbetalas i samband med skatteuppbörden ifrågasättes av statskontoret, pensionsstyrelsen, Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Stockholm, svenska arbetsgivareföreningen, försäkringsbolags riksförbund och trafiktjänstemännens riksförbund.

Sjukförsäkringspromemorian.

Sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande sjukvårdsförsäkringens utformning ifrågasättes i promemorian den förändringen, att statsverket borde övertaga ansvaret för sjukhusavgifternas erläggande i den mån vården lämnades å allmän sal eller avdelning. Därest ett dylikt ansvar för statsverket infördes, kunde sjukhusvården utbrytas ur försäkringen. Enligt promemorian skulle detta för försäkringens vidkommande medföra den beaktansvärda fördelen, att sjukvårdsavgifterna kunde avsevärt sänkas, varjämte det administrativa arbetet kunde förenklas. Kostnadsökningen för statsverket vid en sådan utbrytning uppskattas i promemorian till ungefär 50 miljoner kronor örn året. Det framhålles emellertid att icke obetydliga besparingar skulle uppkomma för landsting och i landsting ej deltagande städer.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukpenningförsäkringen.

I fråga om sjukpenningförsäkringen har, vid sidan av kommitténs förslag i denna del, i promemorian skisserats två alternativa förslag.

Enligt det ena alternativet —- betecknat såsom alternativ I — bibehålies grundtanken i kommitténs förslag, nämligen att sjukpenningen jämte familjetillägg skall utgöra ersättning för inkomstbortfall, som förorsakas av sjukdom. Emellertid har sjukpenningklassernas antal väsentligen reducerats varjämte beloppet av såväl sjukpenning som familjetillägg avsevärt höjts. Sjukpenningklassernas antal föreslås således minskat till 6 enligt följande skala:

Medlemmens årliga inkomst av Sjukpenningförvärvsarbete uppgår till klass

1 800 » » * » 2 700 » 3

2 700 » * » » 3 600 » 4

3 600 » » » > 4 500 » 5

Denna sjukpenningskala föreslås tillämplig å alla sjukpenningförsäkrade medlemmar oberoende av huruvida de fyllt 67 år eller icke. Sjukpenningbeloppen i de olika klasserna föreslås till respektive 2, 3, 4, 5, 6 och 7 kronor. Halv sjukpenning utgår med hälften av dessa belopp.

Till sjukpenningförsäkrad medlem skall, liksom i kommittéförslaget, utgivas familjetillägg till sjukpenningen. Familjetilläggen utgöras av maketilllägg och barntillägg. Maketillägg, som vid hel sjukpenning utgör 2 kronor, utgår för hustru som är familjeförsäkrad eller som är sjukpenningförsäkrad enligt andra sjukpenningklassen. Maketillägg utgår vidare, i det fall att gift kvinna är medlem, för hennes man, om denne på grund av hans årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till minst 600 kronor icke är sjukpenningförsäkrad eller om han är sjukpenningförsäkrad enligt första eller andra sjukpenningklassen.

Barntillägg, som till hel sjukpenning utgör en krona, utgår för varje hemmavarande barn under 16 år. Äro båda föräldrarna medlemmar utgår barntillägg till varderas sjukpenning; om i dylikt fall båda samtidigt äro sjuka utgår dock barntillägg endast till den enes sjukpenning.

Familjetillägg till halv sjukpenning skall utgå med hälften av angivna belopp.

Enligt promemorian bli således makar helt jämställda med avseende på rätten att uppbära barntillägg till sjukpenning, och likställigheten makarna emellan har vidare utsträckts därhän, att självständigt försäkrad gift kvinna äger uppbära maketillägg till egen sjukpenning, därest mannens årsinkomst av förvärvsarbete icke uppgår till 1 800 kronor.

Kungl. Majlis proposition nr 312. 77

Gift kvinna, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 000 kronor och som sammanlever med sin man, blir icke självständigt försäkrad utan endast försäkrad i egenskap av familjemedlem. I denna del intager alltså promemorian samma principiella ståndpunkt som kommittéförslaget. För den familjeförsäkrade kvinnan föreslås en sjukpenning av 1: 50 kronor och å denna sjukpenning skall utgå ett barntillägg å en krona, därest makarna ha ett eller flera barn under 10 år som vistas i hemmet.

Barn under 16 år skola, såsom enligt kommittéförslaget, icke vara sjukpenningförsäkrade utan endast sjukvårdsförsäkrade.

I överensstämmelse med kommittéförslaget skall för tid, då sjukpenningförsäkrad åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempenning. Hempenningen skall utgöra hälften av den sjukpenning, som eljest tillkommer försäkrad, dock lägst 2 kronor, samt för familjeförsäkrad hustru 1: 50 kronor. Å hempenningen skola utgå familjetillägg med samma belopp som om vederbörande erhållit sjukpenning.

Såsom maximeringsregel föreslås gälla, att sammanlagda beloppet av sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga den inkomst som motsvarar V360 av den för medlemmen fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete eller, där endast halv sjukpenning utgives, 50 % av denna inkomst. Vid tillämpningen av ifrågavarande regel anses emellertid den som är försäkrad enligt första eller andra sjukpenningklassen alltid ha en inkomst per dag av minst 2 respektive 3 kronor. I promemorian har således kommittéförslagets 90 låsregel ersatts med en motsvarande 100 %-regel.

Karenstiden enligt detta alternativ föreslås oförändrad eller till 3 dagar.

Sjukpenningförsäkringen enligt det andra departementsalternativet — betecknat alternativ II — innebär en principiell avvikelse från kommittéförslaget. Detta alternativ tager således icke direkt sikte på storleken av det av sjukdomen vållade inkomstbortfallet, utan sjukpenningens uppgift är här att vid sjukdom garantera den försäkrade ett belopp som skall innefatta ett rimligt skydd mot umbäranden och nöd (minimistandard). Från denna utgångspunkt föreslås att sjukpenningen skall utgå med ett för alla lika belopp och jämte förekommande familjetillägg motsvara vad som vid sjukdom rimligen kräves för den försäkrades och hans familjs försörjning. Den sålunda för alla lika sjukpenningen föreslås till 3: 50 kronor per dag, dock att för personer under 18 år föreslås en sjukpenning av allenast 2 kronor. Halv sjukpenning skall utgå med hälften av angivna belopp. Som komplement till en så beskaffad obligatorisk försäkring förutsättes emellertid en frivillig statsunderstödd försäkring avsedd att i görligaste mån garantera levnadsstandardens upprätthållande i det särskilda fallet. Denna frivilliga försäkring föreslås ha fyra eller tre sjukpenningklasser med sjukpenningbelopp från 1:50 till 4:50 kronor. Även enligt detta alternativ skall till sjukpenningförsäkrad medlem utgivas familjetillägg till sjukpenningen, och familjetilllägget utgöres jämväl här av maketillägg och barntillägg. Maketillägg utgår

78 Kungl. Majda proposition nr 312.

för make oberoende av hans eller hennes inkomst av förvärvsarbete och föreslås till 2 kronor. Barntillägg utgår med en krona för varje hemmavarande barn under 16 år. Familjetillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av nämnda belopp.

Äro båda makarna medlemmar av sjukkassa, skall familjetillägg utgå endast till den av makarna, vilken är att anse såsom den huvudsakliga försörjaren d. v. s. i regel mannen. Är i undantagsfall hustrun den huvudsakliga försörjaren och önska makarna att familjetilläggen nied anledning härav skola anknytas till hennes sjukpenning, skall anmälan härom göras till sjukkassan och därvid styrkas att hustruns arbetsinkomst överstiger mannens. Bifalles ansökningen gäller beslutet härom från och med ingången av månaden efter den, då beslutet meddelas, till ingången av månaden efter den, då nytt beslut meddelats.

Gift kvinna, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 900 kronor, skall, om hon sammanlever med mannen och denne är försäkrad enligt lagen, omfattas av familjeförsäkringen på samma sätt som enligt alternativ I. Sjukpenningen bestämmes även här för hennes vidkommande till 1: 50 kronor. Å denna sjukpenning utgår ett barntillägg å en krona, därest makarna ha ett eller flera barn under 10 år, som vistas i hemmet.

Barn under 16 år bli såsom enligt alternativ I ej sjukpenningförsäkrade.

Hempenningen föreslås bestämd till 2 kronor eller, såvitt angår familjeförsäkrad hustru, 1: 50 kronor. Å hempenningen skall utgå familjetillägg med samma belopp som örn vederbörande erhållit sjukpenning.

Någon begränsning av sjukpenningens och familjetilläggets sammanlagda belopp med hänsyn till den försäkrades arbetsinkomst föreslås icke enligt detta alternativ. Däremot införes en maximeringsregel av innebörd att ingen må uppbära barntillägg för flera än fem barn. Den högsta kontanta sjukhjälpen enligt alternativ II blir alltså (3:50 + 2:—+ 5:—) 10 kronor 50 öre om dagen.

Med hänsyn till karenstidens längd föreslås de sjukpenningförsäkrade indelade i två grupper. Till den ena gruppen, för vilken skulle gälla en karenstid av 3 dagar, skulle hänföras arbetstagare, familjeförsäkrade gifta kvinnor samt sådana självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelsen vore direkt beroende av deras egen dagliga arbetsinsats. Till sistnämnda kategori bleve att hänföra bland andra mindre hantverkare och affärsidkare samt vissa fria yrkesutövare såsom läkare, advokater och därmed jämställda. Till den andra gruppen, för vilken skulle gälla en karenstid av 4 veckor, skulle hänföras övriga självständiga företagare. Hit äro att räkna bland andra industriidkare samt sådana handlande och hantverkare, vilkas rörelser vore av större omfattning, ävensom lantbrukare. Rörande de försäkrades hänförande till den ena eller andra gruppen föreslås följande gälla. Året före det då den nya lagstiftningen träder i kraft ha sjukkassorna att på eget initiativ pröva till vilken grupp de försäkrade skola höra. Sjukkassorna skola därefter årligen företaga en översyn av medlemsbeståndet i förevarande hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 79

seende. Sjukkassans beslut tillämpas från och med den 1 januari året efter det då beslutet meddelas. Beträffande dem, som under löpande kalenderåret bli sjukpenningförsäkrade, sker hänförandet till respektive grupp vid inskrivningen. Beslutet härom tillämpas till utgången av följande kalenderår.

Det kan anmärkas att av de år 1950 självständigt försäkrade 2 059 500 beräknas komma att tillhöra gruppen med den kortare karenstiden och 417 400 gruppen med den längre karenstiden.

Enligt det förslag, som skisserats för den frivilliga försäkringen, skall sjukpenningförsäkrad medlem beredas tillfälle att i den allmänna sjukkassa, varav han är medlem, frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenning utöver den som utgives på grund av den obligatoriska försäkringen.

Sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen föreslås till respektive 1:50, 2. 50, 3: 50 och 4: 50 kronor per dag. Sammanlagda beloppet av sjukpenningarna från den obligatoriska och den frivilliga försäkringen skulle alltså utgöra respektive 5, 6, 7 och 8 kronor. Alternativt kunde sjukpenningen inom den frivilliga försäkringen bestämmas till 1: 50, 3 respektive 4: 50 kronor per dag. Frivillig försäkring skall ej få beviljas någon efter fyllda 55 år. Ej heller må sådan försäkring meddelas annan än den som har god hälsa och icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning.

Frivilligt försäkrad må icke tillerkännas sjukpenning för sjukdomsfall, som inträffat under de första sex månaderna efter det försäkringen beviljats. Vad nu sagts skall dock icke gälla, där sjukdomen föranletts av olycksfall.

Till förebyggande av överförsäkring skall det åligga sjukkassorna att tillse, att sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska försäkringen och sjukpenningen från den frivilliga försäkringen icke överstiger den försäkrades normala arbetsinkomst. Den som begär frivillig försäkring för erhållande av viss sjukpenning har därför att till kassan lämna uppgift örn sina inkomstförhållanden i vad avser inkomst av förvärvsarbete; och kassan får icke bevilja försäkring till högre belopp än som nyss sagts. Vid inträffat försäkringsfall har sjukkassan att pröva huruvida det sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska försäkringens och den frivilliga försäkringens sjukpenning överstiger den normala dagsinkomsten. Befinnes detta vara fallet, sker erforderlig reduktion å sjukhjälpen från förstnämnda försäkring.

Samma karenstid — 3 dagar respektive 4 veckor — som föreslagits för den obligatoriska försäkringen skall gälla också för den frivilliga försäkringen.

Finansiering och avgiftsuppbörd.

Beträffande försäkringens finansiering föreslås i promemorian ingen ändring i kommitténs förslag alt försäkringen skall finansieras

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

genom avgifter av de försäkrade samt statsbidrag. Saväl i fråga örn avgifterna som statsbidragen föreslås emellertid betydande avvikelser från kommittéförslaget, i det att de av kommittén föreslagna avgifterna väsentligt sänkts.

Enligt alternativ I har eftersträvats sådan utformning av statsbidragen, att avgifterna vid en tillfredsställande sjukkontroll icke skola i nämnvärd mån behöva överstiga 2,5 % av lägsta inkomsten i varje sjukpenningklass, d. v. s. i första klassen 15 kronor, i andra klassen 25 kronor etc. I genomsnitt skulle enligt detta alternativ avgifterna kunna beräknas för enbart sjukvårdsförsäkringen till 8 kronor samt för sjukvårds- och sjukpenningförsäkringen till 15: 85 kronor (sjukpenning 2 kronor), 25: 10 kronor (sjukpenning 3 kronor), 44:35 kronor (sjukpenning 4 kronor), 63:60 kronor (sjukpenning 5 kronor), 72: 85 kronor (sjukpenning 6 kronor) och 82: 10 kronor (sjukpenning 7 kronor).

I det andra förslaget, alternativ II, ha statsbidragen för den obligatoriska försäkringen konstruerats med ledning av den principen, att för sjukpenningförsäkrade medlemmar över 18 år, som äro hänförliga till gruppen med den kortare karenstiden, d. v. s. huvuddelen av de försäkrade, avgifterna vid en tillfredsställande sjukkontroll borde stanna vid omkring 18 kronor per år. I avsaknad av klassindelning kunna avgifterna ej differentieras efter den försäkrades inkomst. I övrigt skola de sammanlagda avgifterna komma att utgå med följande genomsnittliga belopp för nedan angivna kategorier:

Kategori Årsavgift kr.

3: — j Sjukvårdsförsäkring och sjukpenning 18: — 12: — 12: —

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 81

I efterföljande tabell ha sammanställts de enligt alternativ I och II beräknade genomsnittsavgifterna. Till jämförelse lia även angivits avgifterna enligt socialvardskommitténs förslag ävensom nu gällande avgifter (ungefärligt genomsnitt).

i Alt. II Nu gäll. avg. Soc.- Alf. I vårds-

3 dag. 28 dag. Ensam­ Äkta komm. kar.-tid kar.-tid stående makar3

82 Kungl. Majlis proposition nr 312.

téns på 1937 års inkomstläge byggda beräkningar, skulle statsbidragen komma att utgå under år 1950 med 126,4 miljoner kronor och år 1960 med 131,5 miljoner kronor.

Försäkringens årskostnader nämnda år, beräknade på grundval av socialvårdskommitténs antagande rörande 1937 års inkomstläge, skulle utgöra 225,3 respektive 243,3 miljoner kronor.

Med hänsyn till den förskjutning av inkomstläget, som ägt rum sedan år 1937, har en särskild undersökning verkställts rörande den därav föranledda ökningen av försäkringskostnaderna. Därvid har antagits att sedan år 1937 en inkomstökning ägt rum med 50 % i inkomstlägena upp till 1 500 kronor, med 40 % i inkomstlägena 1 500—3 000 kronor och med 35 % i högre inkomstlägen. Resultatet av dessa beräkningar är, att statsbidragen åren 1950 och 1960 skulle utgöra 135,3 respektive 141,4 miljoner kronor.

Försäkringens årskostnader åren 1950 och 1960 skulle enligt denna beräkning bli 260,2 respektive 281,2 miljoner kronor.

Vid en obligatorisk försäkring enligt alternativ 11 föreslås sjukhjälpsbidrag utgå med följande procentuella andel av de nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, nämligen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 83

Med hänsyn till önskvärdheten av att den frivilliga försäkringen vinner största möjliga anslutning har statsbidrag om 20 % av kostnaderna ansetts böra utgå till densamma. Med maximal anslutning beräknas årskostnaden vid 1937 års inkomstläge till omkring 12 miljoner kronor. Därest anslutningen komme att bli cirka 75 %, kunde årskostnaden beräknas till omkring 10 miljoner kronor. Med ett statsbidrag av 20 % bleve statsverkets andel av årskostnaden ungefär 2 miljoner kronor. Vid nuvarande inkomstläge kunde årskostnaden vid maximal anslutning beräknas till omkring 27 miljoner kronor. Antages att anslutningen komme att stanna vid omkring 75 %, bleve hela kostnaden ungefär 20 miljoner kronor. Med ett statsbidrag av 20 % skulle statens kostnad då bli cirka 4 miljoner kronor.

En sammanställning av statsbidragen vid nuvarande inkomstläge enligt alternativ I och II visar följande:

Alt. I Alt. II Försäkringsgren

1950 1960 1950 1960

84 Kungl. Maj:t$ proposition nr 312.

Yttranden angående sjukförsäkringspromemorian.

Sjukvårdsförsäkringen. Ehuru i sjukförsäkringspromemorian allenast mera i förbigående berörts tanken, att all sjukhusvård å allmän sal eller avdelning skulle göras kostnadsfri för vårdtagaren därigenom att statsverket övertoge ansvaret för denna vård, har frågan om utbrytning av sjukhusvården ur försäkringen blivit föremål för uppmärksamhet i ett flertal yttranden. Därvid har utbrytningen av sjukhusvården principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, pensionsstijrelsen, försåkringsinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, försvarets sjukvårdsförvaltning, en ledamot av socialvardskommittén, sjukkasseförbundet, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, försäkringsbolags riksförbund, de fria sjukkassornas förbund, landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens folk, tjänstemännens centralorganisation och yrkeskvinnors samarbetsförbund. I vissa fall synes emellertid vederbörande remissinstans därvid ha utgått ifrån att den skulle erhålla tillfälle att återkomma till detta spörsmål, sedan departementsutredningen därom slutförts. Förslaget i denna del har avstyrkts av lantarbetsgivareföreningen, varjämte länsstyrelsen i Älvsborgs län, stadsförbundets sjukvårdsdelegation och högerns centrala kvinnoråd uttalat vissa betänkligheter mot detsamma. Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke upptagit förevarande spörsmål till bedömande, vissa — bland dem landstingsförbundet — under uttalande, att det förutsattes att tillfälle skulle beredas vederbörande att, när utredningen i denna fråga avslutats, härutinnan framföra sina synpunkter. I de yttranden, vari utbrytningen tillstyrkts, har i huvudsak framhållits, att det vore rimligare att kostnaderna för sjukhusvården helt sloges ut på medborgarna efter de för beskattningen gällande grunderna än att de lades på individerna efter huvudtalet. Genom överflyttningen av sjukhusavgifterna å statsverket skulle den sjuke bli befriad fran bestridandet av avgifter för vårdtid, som sträckte sig utöver den för sjukkassorna bestämda sjukhjälpstiden. En sådan utvidgning av samhällets bistånd beträffande sjukvården vöre ur social synpunkt behjärtansvärd. I administrativt hänseende innebure överflyttningen på staten stora förenklingar både för landstingen och sjukkassorna. Att sjukkassornas kontrollverksamhet med avseende å de försäkrades anlitande av sjukhusvård skulle komma att bortfalla vore ej ägnat att inge större betänkligheter, då möjligheten för kassornas kontrollorgan att påverka tillströmningen till sjukhusen vore obetydlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 85

De som ställt sig avvisande till ifrågavarande förslag ha åberopat, att försäkringslinjen borde bibehållas, enär denna skapade ansvarskänsla hos medborgarna och ledde till större rättvisa. Om staten ställde sig såsom garant för sjukhusavgifterna, förelåge risk för att sjukhusägarnas rätt att organisera sjukvården skulle komma att inskränkas. Förslagets genomförande skulle medföra en ökad belastning av sjukhusen, som endast kunde bemästras genom utökning av såväl den slutna som den öppna vårdens resurser. Den administrativa förenklingen torde för sjukkassornas del icke bli av någon mera avsevärd omfattning.

I vissa yttranden, vari man uttalat sig för sjukhusvårdens utbrytande ur sjukförsäkringen, har ifrågasatts, huruvida icke även övriga delar av sjukvården kunde helt eller delvis lösgöras från försäkringen. En fullständig utbrytning ifrågasättes av försäkringsbolags riksförbund, som framhåller att — sedan sjukhusvården utbrutits ur den allmänna försäkringen -— avgifterna för sjukvårdsförsäkringen i övrigt skulle bli mycket låga (8 respektive 3 kronor) i förhållande till totalkostnaden. Med hänsyn härtill och då handhavandet av ifrågavarande uppgifter ur administrativ synpunkt hörde till de för sjukkassorna mest kostnadskrävande, torde beaktansvärda fördelar kunna vinnas genom en begränsning av den allmänna sjukförsäkringen till att avse endast sjukpenningförsäkring. En närmare undersökning borde ske av möjligheterna att bereda de försäkrade, d. v. s. hela svenska folket, de förmåner i sjukvårdshänseende, som åsyftades såväl enligt socialvårdskommitténs förslag som i departementspromemorian, utan att sjukkassorna belastades med handhavandet av ifrågavarande uppgifter. Förvaltningsmässigt måste dessa uppgifter kräva kostnader, som icke stöde i rimlig proportion till de försäkrades egna avgifter eller till de utgående förmånerna.

Enligt de fria sjukkassornas förbund borde läkarvården och läkemedlen helt bekostas av allmänna medel. Ett minimikrav vore att barnen erhölle fri läkarvård och medicin. Skulle emellertid läkemedlen bekostas av staten endast till 50 %, borde detta kunna ordnas i form av rabatt hos apoteken utan att sjukkassorna anlitades såsom mellanled. Det statliga bidraget skulle ju lämnas mot att läkare utskreve recept, och behovsprövning skulle härvidlag icke göras av sjukkassorna.

Yrkeskvinnors samarbctsförbund anser, att genom sjukvårdens utbrytning uppnåddes en principiellt betydligt klarare gränsdragning mellan den sociala försäkringen och den offentliga hushållningen. Sjukförsäkringen skulle då i direkt parallell med annan socialförsäkring, t. ex. ålderdomsoch arbetslöshetsförsäkringen, avse risken för inkomstbortfall. Möjligheterna att sammankoppla de olika socialförsäkringsformerna till ett enhetligt system syntes därmed betydligt ökade.

Pensionsstgrelsen yttrar, alt — ehuru styrelsen närmast med tanke på organisationssvårigheter tidigare betecknat frågan om läkarvårdens frigö­

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rande från försäkringen närmast såsom en framtidstanke — styrelsen gärna skulle se att frågan härom finge en snabbare lösning än styrelsen tidigare ansett sig kunna räkna med. I fråga örn läkemedlen framhåller pensionsstyrelsen, att genom en utbrytning därav skulle i administrativt avseende uppkomma betydande fördelar för försäkringen. Läkemedelsersättningens utbrytande förordas även av länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges yngre läkares förening samt olika myndigheter i Stockholms stad. Sålunda framhåller t. f. inspektören hos sjukhusavgiftsdclegerade i Stockholm, till vilkens yttrande avgiftsdelegerade ansluta sig, att skälen att undantaga medicinen från försäkringen vöre än starkare än beträffande sjukhusvården. I yttrandet anföres vidare: Medan det, vad det gäller sjukhusvården, är för försäkringstagaren av föga betydelse, om den blir fri eller om sjukkassan betalar densamma, har han beträffande medicinen ett direkt intresse av om det ordnas på det ena eller andra sättet. Går man försäkringsvägen enligt kommitténs och departementets åsikter, måste var och en förskottera medicinkostnaden för att sedan återfå viss del av eller hela kostnaden genom sjukkassan. Det är svårt att förstå denna omständliga väg. Förutom det besvär, som åsamkas genom att vända sig till två instanser, apoteket och sjukkassan, i stället för enbart den förra, måste det socialt vara mer tillfredsställande, att vederbörande själv endast behöver betala sin andel i kostnaden, vilket han i flertalet fall kan klara. Skall däremot hela kostnaden betalas, kanske detta i många fall måste påkalla fattigvårdsmyndighetens medverkan.^ Den vinst man gör i administrationskostnader genom den fria sjukhusvården torde åtminstone för sjukkassornas del till stor del bli illusorisk genom att bevara medicinförsäkringen. Det belyses bäst av att hänvisa till vad pensionsstyrelsen, som även påyrkat medicinens undantagande från försäkringen, anfört i denna punkt, då styrelsen uppskattar läkemedelsköpens antal till 9 miljoner årligen. För Stockholms del torde de därför kunna uppskattas till minst en miljon per år. Vilken oerhörd belastning det måste bli för apotek och sjukkassa att utfärda, granska och likvidera denna miljon räkningar ligger i öppen dag.

Sjukpenningförsäkringen.

I det stora flertalet yttranden, i vilka man tagit ställning till frågan om sjukpenningförsäkringens utformning, har man givit sin principiella anslutning till att en sådan försäkring genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i något av de båda departementsalternativen, och således ansett dessa vara att föredraga framför socialvårdskommitténs förslag. Allenast länsstyrelsen i Östergötlands län, svenska arbetsgivareföreningen, lantarbetsgivareföreningen och Sveriges yngre läkares förening ha förklarat sig icke kunna ge sin anslutning till någotdera av dessa alternativ utan ansett att socialvårdskommitténs förslag — ehuru med olika ändringar i detaljerna — borde bli normgivande för en lag örn allmän sjukförsäkring. Av övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha de flesta givit alternativ I företräde framför alternativ II. Denna ståndpunkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 87

företrädes av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försökringsrädet, försäkringsinspeklionen, pensionsstyrelsen jämte 18 centralsjukkassor och 13 lokalsjukkassor, medicinalstyrelsen, socialvårdskommittén, Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands Örebro och Jämtlands län, landstingsförbundet och samtliga de landstings förvaltningsutskott, som yttrat sig i ärendet med undantag av Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet, landskommunernas förbund, fattigvårds- och barnavårdsförbundet, sjukkasseförbundet, försäkringsbolags riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, landsorganisationen, lantbruksförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet och högerns centrala kvinnoråd.

Alternativ II har i princip biträtts av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län, Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, 9 ccntralsjukkassor och 5 lokalsjukkassor, de fria sjukkassornas förbund, tjänstemännens centralorganisation, riksförbundet landsbygdens folk, folkpartiets kvinnoförbund, landsbygdens kvinnoförbund samt socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Av dem, som sålunda givit sin anslutning till någotdera av ifrågavarande alternativ, ha emellertid flera framfört betänkligheter av principiell art och i åtskilliga fall har i olika avseenden riktats kritik mot den föreslagna utformningen av försäkringen enligt såväl det ena som det andra alternativet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, försvarets sjukvårdsförvaltning, 1944 års uppbördsberedning, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund ävensom en centralsjukkassa och en lokalsjukkassa ha icke tagit ställning till ifrågavarande principspörsmål.

De erinringar av allmän natur, som i remissyttrandena riktas gemensamt mot promemorians båda alternativ, avse främst frågan om sjukförsäkringens finansiering och dess samband med övrig socialförsäkring. Socialstyrelsen uttalar sålunda, att den visserligen funne de i promemorian redovisade jämkningsförslagen utformade som rationella och radikala konsekvenser av en uppfattning, som i sjukförsäkringen ville se den mest effektiva sociala metoden för att undanröja sjukdom såsom orsak till fattigdom. I promemorian ifrågasatta förbättringar av förmånerna och förenklingar av systemet hade emellertid kunnat utformas endast genom bortseende från de hänsyn, som bundit socialvårdskommitténs förslag, nämligen hänsynen till kostnadsramen och anknytningen till försäkrings- och understödsformer i närliggande hjälpformer. I och för sig hade socialstyrelsen icke något att erinra mot att förmånerna i sjukförsäkringen ökades och avgifterna sänktes i den omfattning som föreslagits i promemorian. Styrelsen ansåge sig dock böra uttala, att det syntes vara möjligt att med en tämligen måttlig ökning av den kostnadsram, som läge lill grund

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

för kommitténs förslag, åstadkomma en allmän sjukförsäkring, som gåva ett tillfredsställande skydd mot sjukdomarnas ekonomiska skadeverkningar, samt att styrelsen ansåge flera av de övriga nu föreliggande stora och kostnadskrävande sociala reformfrågorna vara av större angelägenhetsgrad än ett ytterligare utbyggande av sjukförsäkringen.

Medicinalstyrelsen kan icke finna, att bärande skäl anförts för ett frångående av den tidigare tillämpade principen att den allmänna sjukförsäkringen alltfort baserades på den enskildes ekonomiska medansvar för erhållande av försäkringens förmåner även om dessa anpassades så, att de bättre än hittills fyllde sin uppgift inom socialvården.

För säkring srådet betonar, att det vöre av betydelse att veta hur övrig social försäkring och allmän understödsverksamhet vore avsedd att utformas. Kännedom härom bleve av ännu större betydelse, då man såsom i departementsförslagen, särskilt i alternativ II, i hög grad närmade sig understödskaraktären. Sjukhjälp från staten av så stor ekonomisk betydelse för den enskilde som den föreslagna måste antingen anpassas efter övriga sociala hjälpformer eller ock dessa efter sjukhjälpen. Försiktighetsskäl talade för att staten icke för sjukhjälpen engagerade sig med så stora belopp, att genomförandet av andra sociala reformer försvårades. Därest sjukhjälp skulle utgå i den omfattning som föreslagits i promemorian, borde därför övervägas om icke statsbidragsandelen i kostnaden borde minskas och de försäkrades andel höjas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att båda alternativen innebure en icke önskvärd överflyttning av tyngdpunkten i fråga om försäkringens finansiering från försäkringstagarna till staten. Av såväl psykologiska som ekonomiska skäl borde försäkringen bygga på den av kommittén förordade självhjälpsprincipen. Även örn departementsförslagen ur rent tekniska och administrativa synpunkter vore kommittéförslaget överlägsna, kunde dock de fördelar, som alternativen ur nämnda synpunkter företedde, icke tillerkännas avgörande betydelse.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att, sedan kommittén lämnat sitt betänkande, några omständigheter icke inträffat som motiverade ett upptagande av huvudprinciperna i sjukförsäkringen ur nya synpunkter. Föreningen hyste de allvarligaste farhågor för att nuvarande statsfinansiella läge icke medgåve de betydligt ökade statsbidrag för genomförande av försäkringen, som promemorian gåve vid handen. Det vöre nödvändigt med en fullständig sammanställning av statens utgifter för den på olika områden planerade utvidgningen av socialvården, så att det bleve möjligt att bedöma i vad mån och under vilka förutsättningar möjlighet förelåge för svenskt näringsliv att bära den skattebörda, som förorsakades av den hastigt svällande socialbudgeten. Först därefter borde de olika detaljförslagen behandlas och genomföras under aktgivande på de ekonomiska verkningarna på andra förslag som väntade på behandling. Grundtanken att de olika social-

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 89

vårdsgrenarna skulle samordnas finge icke övergivas. Föreningen ville gärna medverka till en förbättrad socialvård, men denna förbättring finge ej ske så brådstörtat, att näringslivet ej utan ogynnsamma konsekvenser kunde bära kostnaderna därför. En uppläggning av sjukförsäkringen på det sätt, som i promemorian förordades, innebure att man måste släppa den tidigare grundtanken att de olika socialvårdsgrenarna skulle samordnas. Enligt föreningens uppfattning borde man noga överväga innan man övergåve den nämnda grundtanken.

Lantarbetsgivareföreningen yttrar, att det borde stå klart för statsmakterna att ovissheten örn den närmaste framtiden på det ekonomiska området borde mana till försiktighet i fråga örn ytterligare åtgärder på socialvårdens område, samt betonar vikten av att de olika socialvårdsreformerna samordnades. Föreningen hade en känsla av att utredningarna av socialvårdens utformning i olika hänseenden påginge oberoende av varandra. Svårigheterna att bedöma lämpligheten av en reform på ett område bleve fördenskull mycket stora.

Riks försäkringsanstalt en anmärker, att förhållandet mellan å ena sidan olycksfallsförsäkringen och försäkringen för vissa yrkessjukdomar samt å andra sidan den tillämnade sjukförsäkringen icke berörts i promemorian. Anstalten utginge från att en samordning mellan ifrågavarande försäkringsgrenar alltjämt avsåges.

Svenska personal-pensionskassan framhåller, att i promemorian icke behandlats de problem, som uppkomme då det gällde att till en allmän sjukförsäkring anpassa den omfattande och ur social synpunkt betydelsefulla försäkring åt anställda vilken tillkommit genom kassans och andra försök ringsinrättningars verksamhet. Kassan förutsatte att frågan härom senare toges under övervägande. En allmän plan för socialförsäkringen borde godkännas av statsmakterna, innan sjukförsäkringen genomfördes, så att bland annat den anpassning, som måste göras till sjukförsäkringen och som kunde innebära djupa grepp i den privata försäkringsverksamheten, ej behövde företagas i flera etapper.

Betänkligheter av statsfinansiell art mot ett genomförande av försäkringen enligt de i sjukförsäkringspromemorian framlagda förslagen anföras även av statskontoret, socialvårdskommittén, länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, en reservant inom landstingsförbundet, förvaltningsutskotten i Stockholms läns landsting, Jönköpings läns landsting, Hallands läns landsting och Jämtlands läns landsting, Sveriges yngre läkares förening och högerns centrala kvinnoråd. Därvid framhålles att en så betydande överflyttning av försäkringens kostnader från medlemmarna till statsverket, som ifrågasattes i promemorian, icke kunde anses motiverad, allra helst som försäkringsförmånerna föreslagits förbättrade. Med hänsyn till att särskilt i de lägsta inkomstklasserna undertaxering i stor utsträckning torde förekomma, syntes det möjligt att utan alt oskäligt belasta för­

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

säkringstagarna med avgifter något höja desamma och därigenom åstadkomma en minskning av statsbidragen. Avgifterna borde avvägas så, att den enskilde kände med sig att han själv gjorde en insats för att försäkra sig och sin familj. De gjorda utgiftskalkylerna torde för övrigt icke komma att visa sig hållbara, med hänsyn till att enligt promemorieförslagen förmånerna på grund av sjukpenningförsäkringen i ett mycket stort antal fall bleve av sådan höjd, att överförsäkring kunde anses föreligga. Vidare erinras mot båda alternativen att en sjukförsäkring i enlighet med något av dem förutsatte en utökning av den förebyggande hälso- och sjukvården. Härutinnan framhåller medicinalstyrelsen, att en effektiv lösning av föreliggande socialekonomiska problem icke vöre möjlig med mindre omförmälda vård gåves ett ännu kraftigare stöd från det allmännas sida och den öppna vårdens möjligheter ökades, särskilt genom en i snabbare takt än hittills fortgående utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen. Sveriges yngre läkares förening anser, att ett genomförande av något av promemorieförslagen med nödvändighet måste föregås av en inventering av vår sjukvårdsorganisations möjligheter att möta de ökade krav på densamma, som varje form av obligatorisk försäkring måste medföra. Särskilt borde en sådan utredning taga sikte på ett klargörande av, vilka sjukvårdsväsendets personella resurser stöde till buds för täckande av det starkt ökade vårdbehov som komme att uppstå. En dylik utredning syntes särskilt påkallad med hänsyn till vunna erfarenheter, bland annat av folktandsvårdslagstiftningen och den i dess spår på grund av personalbrist följande tvångslagstiftningen för tandläkare. Det bristfälliga förarbetet i nämnda fråga visade nödvändigheten av en grundlig utredning för undvikande av vittgående icke förutsedda konsekvenser i form av tvångsingripanden av olika slag. Detta syntes särskilt angeläget, då redan under nuvarande av efterkrisen betingade förhållanden tvångsmedel i viss utsträckning kommit till användning för anskaffande av läkare till extraordinära behov. Föreningen fortsätter: Beträffande departementets nu framlagda P. M. så är i och för sig intet att erinra mot att de vid sjukdom utgående förmånerna höjas. Emellertid måste man betänka, att en ökning av förmånerna till en nivå lika med eller över den normala arbetsinkomsten medför en kraftigt ökad risk för att de försäkrade vilja utnyttja försäkringen för att tidvis erhålla en arbetsfri inkomst och därigenom uppstår en synnerligen allvarlig belastning av försäkringens kontrollorgan. Då det knappast är tänkbart att utöva en kontroll av det berättigade i de försäkrades anspråk på sjukpenning utan den behandlande läkarens medverkan, kommer läkaren i sin verksamhet att hårt pressas av den intressekonflikt, som råder mellan å ena sidan den försäkrade och å andra sidan sjukkassan. Denna svårighet för läkaren föreligger visserligen vid varje form av sjukförsäkring men i den tidigare föreslagna sjukförsäkringen begränsades enligt föreningens uppfattning riskerna i detta avseende på ett någorlunda tillfredsställande sätt. I båda de nu av departementet föreslagna alternativen finner däremot föreningen att alltför liten

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 91

hänsyn tagits till dessa risker. I detta sammanhang kan framhållas, att, därest den nuvarande pressen på läkarna i deras funktion som skiljeman mellan patient och sjukkassa skärpes eller fortsätter, så ökas svårigheterna att halla nuvarande höga standard hos läkarkåren i etiskt och moraliskt hänseende. Därest den allmänna försäkringsmoralen sjunker som resultat av överförsäkring, kan pressen på läkarkåren bli för hård, i det patienterna hellre söka upp den läkare, som faller undan för krav på ett sjukintyg än den som verkligen gör sjukskrivningen beroende av behovet. Följden skulle kunna bli ett premierande av de mot pressen mindre resistenta medlemmarna av denna kår.

De yttranden, i vilka alternativ II förordats, innehålla i huvudsak följande synpunkter. Vid anordnande av en obligatorisk sjukpenningförsäkring vore principiellt riktigast, att sjukpenningen bestämdes till belopp motsvarande minimistandard, och det funnes ingen anledning för det allmänna att tillse, att de försäkrade i högre inkomstgrupper bereddes högre sjukpenning än vad normalt kunde anses oundgängligt för att hindra umbäranden och nöd. Den obligatoriska försäkringen skulle ju kompletteras med en frivillig sådan, och det borde vara den enskildes sak att själv avgöra, huruvida och i vad mån han genom ytterligare försäkring borde bereda sig och de sina större trygghet mot de ekonomiska skadeverkningarna av sjukdom än dem, som erbjödes därigenom att familjens uppehälle tryggades. Härigenom tillgodosåges önskemålet, att låta den enskilde själv känna ansvaret för att ordna sina angelägenheter och att sörja för sig och sm familj. Därest sjukpenningen vid den obligatoriska försäkringen bestämdes till belopp motsvarande minimistandard, kunde den försäkrade i händelse av sjukdom under alla förhållanden tryggas för nöd. Detta vore av största vikt, när det gällde den betydande del av befolkningen, vars inkomstläge vore sådant att sjukdom, åtminstone av någon varaktighet, direkt förde med sig fattigvårdsbehov. Genom en försäkring enligt alternativ II undvekes en prövning av de försäkrades inkomstförhållanden — en prövning som skulle medföra stora irritationsanledningar och innebära ett icke önskvärt ingrepp i vederbörandes personliga förhållanden. Försäkringsavgifterna kunde sättas betydligt lägre vid alternativ II, och detta alternativ hade vidare den stora fördelen, att det medförde förenklad organisation och minskade administrationskostnader. Ifrågavarande fördelar syntes väga tyngre än den risk för oberättigad överförsäkring, som alternativ II otvivelaktigt kunde medföra i högre grad än alternativ I.

Såsom redan anmärkts ha i de yttranden, i vilka vederbörande anslutit sig till alternativ II, vissa erinringar gjorts mot den obligatoriska sjukpenningförsäkringens utformning enligt detta alternativ. Även i några andra yttranden har ifrågavarande alternativ blivit föremål för detaljkritik. Rörande denna kritik må i detta sammanhang anmärkas följande.

92 Kungl. Majus proposition nr 312.

Det föreslagna sjukpenningbeloppet — 3:50 kronor om dagen för alla personer, som fyllt 18 år, oavsett var de äro bosatta —• anses av länsstyrelsen i Skaraborgs län icke täcka den för de arbetande grupperna genomsnittliga minimistandarden, och länsstyrelsen finner sjukpenningen böra bestämmas till 4 kronor om dagen. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län måste 3: 50 kronor om dagen jämte familje- och barntillägg på många orter något överstiga existensminimum, varför det syntes riktigt att till vinnande av en betydande kostnadsminskning och säkerhet mot missbruk försäkringsbeloppet sänktes till förslagsvis 2:50 kronor. Försäkringsrådet anser, att åtminstone någon hänsyn borde tagas till levnadskostnaderna å olika orter inom landet och att det icke borde medföra några nämnvärda administrativa olägenheter att tillämpa olika sjukpenning för olika orter. Då det föreslagna beloppet 3: 50 kronor om dagen, som visserligen vore i underkant å dyr ort, överstege nödtorftig försörjning å billig ort, borde i stället sjukpenningen kunna bestämmas till 3: 50 kronor och 2: 50 kronor å respektive dyr och billig ort. Såsom dyr ort skulle eventuellt kunna anses ort, hänförlig till någon av grupperna IV—IX i hyresortsgrupperingen enligt kungörelsen den 17 december 1937 (nr 984) angående fördelning av orterna i riket å de i 14 § avlöningsreglementet den 30 september 1937 för lärare vid folk- och småskolor upptagna hyresgruppema och kungörelsen den 17 december 1943 (nr 876) angående ändrad placering i hyresgrupp av vissa orter, samt såsom billig ort sådan, som hänförts till någon av ortsgrupperna I—III däri. Avgifterna borde differentieras med hänsyn till de olika sjukpenningarna.

Försäkringsrådet fortsätter:

Personer, som fyllt 67 år, erfordra i allmänhet icke så mycket till sin försörjning som vuxna yngre personer. Vidare äro sådana personer i stor utsträckning försörjda på annat sätt än genom eget förvärvsarbete. Dessa omständigheter tala för en lägre sjukpenning för personer över 67 år än för yngre vuxna. Det synes därför rådet som om dessa äldre böra komma i åtnjutande av samma sjukpenning som personer under 18 år. Möjligen skulle någon höjning av sjukpenningen för sådana personer, bosatta å dyr ort, äga rum med hänsyn till att dessa i större utsträckning än personer under 18 år själva få bestrida hyreskostnaden för egen bostad.

För att vid tillämpningen av alternativ II motverka, att lägre inkomsttagare på grund av den i förhållande till inkomsten höga sjukpenningen lockas att söka bliva sjukskrivna i större omfattning än som kan vara motiverat av sjukdomen, borde — ehuru det icke är i överensstämmelse med alternativets grundläggande princip — personer med inkomst, understigande 1 000 kronor, hänföras till samma kategori som personer under 18 år. Avgiften borde då sänkas till det belopp, som komme att gälla för personer under 18 år. Möjligen kan även här liksom beträffande personer över 67 år någon höjning av sjukpenningen ifrågasättas för sådana, som äro bosatta å dyr ort.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det böra ifrågasättas, huruvida ej sjukpenningens storlek borde göras beroende av dyrortsgruppering. Samma ståndpunkt intages av de fria sjukkassornas förbund, som anser en

Kungl. Majlis proposition nr 312. 93

minimistandard av 3: 50 kronor örn dagen på åtskilliga dyrorter ligga alltför lågt. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att även örn man satte sjukpenningen så högt som till 3:50 kronor per dag, man icke därmed nådde fram till en tillfredsställande försörjning, när det gällde befolkningen på de dyraste orterna, och likväl utbetalade man då belopp, som för stora medborgargrupper, särskilt på landsbygden, vore onödigt höga. För att nå fram till en fullständigt genomförd försäkring skulle det alltså vara nödvändigt att dyrortsgruppera sjukpenningen. Om försäkringsprincipen skulle bibehållas, följde emellertid härav, att försäkringspremierna också måste dyrortsgrupperas. En sådan anordning syntes emellertid med hänsyn till den omständliga apparat, som därmed skulle bli förknippad, knappast genomförbar. Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att det visserligen icke kunde anses fullt tillfredsställande att beloppet bestämts utan hänsyn till levnadskostnaderna å olika orter men att detta likväl torde vara att föredraga framför ett invecklat dyrortsgrupperingssystem. Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser, att bärande skäl för en begränsning av sjukpenningens belopp för personer under 18 år icke förelåge. Många ungdomar vore helt självförsörjande och många bidroge därutöver till anhörigas uppehälle. Även om ungdomarna vore hemmaboende, syntes det icke tillfredsställande att deras inkomstbortfall under sjukdom skulle åsamka familjen lidande. Kvinnoförbundet framhåller vidare, att på grund av levnadskostnadens variation alternativ II reellt innebure ett till beloppet olika stort understöd inom olika delar av landet. Medan ersättningen på vissa billiga orter mer än väl täckte de med sjukdomen förbundna kostnaderna, vore den ej tillräcklig i storstäderna. Förbundet fortsätter: Med den förenklade uppbyggnad av bidragsformen, som förslaget innebär, och som synes förbundet ytterst eftersträvansvärd, kan givetvis ett fullständigt undvikande av dylika sociala orättvisor ej åstadkommas. Men förbundet anser att genom en enkel praktisk åtgärd den sålunda påtalade orättvisan skulle i betydande utsträckning kunna undvikas. Förbundet avser därmed att sjukersättningen borde uppdelas i två kategorier, nämligen dels hyresersättning, varierande efter orternas levnadskostnader, dels ett för hela riket gemensamt ersättningsbelopp, beräknat per dag. En fixerad kvalifikationstid för rätt till hyresersättning och en maximering av denna torde få föreskrivas. Genom en på detta sätt nyanserad sjukhjälp skulle ett för hela landet i det närmaste gemensamt realunderstöd införas, utan att åtgärden behövde medföra något mer komplicerat administrativt förfarande. Förbundet hänvisar i sammanhanget till vunna erfarenheter i samband med förordningen om familjebidrag. Frågan örn en hyresförsäkring bär uppmärksammats även av yrkeskvinnors samarbetsförbund, som anser att den största praktiska skillnaden mellan alternativ 1 och alternativ II ej vore den risk för överförsäkring av små inkomsttagare, som alternativ II skulle kunna antagas medföra, utan

94 Kungl. Majlis proposition nr 312.

snarare den möjlighet till högre sjukpenning vid högre inkomster, som alternativ I rymde. Denna fördel skulle emellertid enligt förslaget vinnas genom en frivillig försäkring till förmåner utöver enhetsbeloppet, vilka emellertid borde betalas fullt försäkringsmässigt och ej medföra anspråk på subvention av statsmedel. Skulle man kunna åstadkomma, att denna individuella toppförsäkring finge formen av en direkt hyresförsältring och familjens hyra således för viss framtid vore garanterad, syntes invändningarna om att hänsyn måste tagas till familjernas olika faktiska levnadsstandard, till olika dyrorter etc. falla till marken. Att finna formerna för en hyresförsäkring syntes förbundet vara en synnerligen angelägen utredningsuppgift.

Den detalj i alternativ II, mot vilken kritiken särskilt riktats, avser frågan örn karenstiden. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att promemorians gruppindelning icke kan anses tillfredsställande samt anför härom:

Bedömandet av till vilken kategori en viss företagare är att hänföra måste bereda sjukkassorna stora svårigheter och sannolikt föranleda en betydande ojämnhet i tillämpningen och en mångfald besvärsmål. Gruppindelningen i sig själv kan ej heller anses lämplig och rättvis, särskilt om, såsom i motiveringen framhålles, lantbrukare bli hänförliga till den senare gruppen. Varje lantbrukare, som själv regelmässigt deltager i arbetet eller personligen leder detsamma utan biträde av inspektor eller förvaltare, bör få åtnjuta den kortare karenstiden. Detsamma torde böra gälla vissa andra grupper av näringsidkare, såsom hantverkare och köpmän, även om deras rörelser under någon kortare tid kan skötas av anställda eller familjemedlemmar utan någon mera nämnvärd inkomstminskning för rörelseidkaren. Det kan icke vara tillfredsställande att näringsidkare av nu nämnda grupper uteslutas från sjukpenning intill fyra veckor, medan avlönade företagsledare med betydande inkomster få uppbära sjukpenning redan efter tredje sjukdagen. Bestämmelserna om karenstidens längd böra därför omarbetas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget i denna del i högsta grad olyckligt. Den föreslagna uppdelningen av gruppen företagare torde vara fullständigt ogenomförbar och måste leda till godtyckliga resultat. Det vore av allra största betydelse att karenstiden gjordes lika för alla. Enligt länsstyrelsens mening borde karenstidens längd bestämmas till 7 dagar. En karenstid av dylik längd förordas även av länsstyrelsen i Kronobergs län, som framhåller den begränsning av statens kostnader som därigenom skulle uppstå. Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår en gemensam karenstid av 3 dagar för alla försäkrade och samma ståndpunkt intages av riksförbundet landsbygdens folk.

Erinringar rörande de föreslagna skilda karenstiderna framställas vidare av länsstyrelsen i Västmanlands län, de fria sjukkassornas förbund, tjänstemännens centralorganisation, lantbruksförbundet och landsbygdens kvinnoförbund.

Lantbruksförbundei anför:

Om någon företagare skulle vara beroende av den dagliga arbetsinsatsen, så borde det väl vara jordbrukaren. Så är emellertid icke fallet enligt moti­

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 95

veringen. Det anses visserligen enligt promemorian tveksamt, huruvida icke lantbrukare under de delar av året, då »det egentliga jordbruksarbetet» pågår, borde tillhöra gruppen med den kortare karenstiden, men detta avvisas under hänvisning till administrativa svårigheter. Detta resonemang är oförståeligt. Det synes bottna i ett antagande, att arbetet inom jord- och skogsbruket pågår några månader och att jordbrukaren under övrig tid av året skördar frukterna av sitt arbete utan någon arbetsinsats. Intet kunde vara felaktigare. Med den produktionsinriktning, som det svenska jordbruket har, måste arbetet pågå kontinuerligt såväl vintertid i djurstallar, på loge och i skogen som sommartid ute på fälten för att icke tala om de reparationer och tillsynsarbeten, som ständigt måste utföras såväl vinter som sommar. Alla dessa arbeten äro i stort sett lika nödvändiga och lika egentliga. Om något eftersättes på grund av sjukdom, blir följden endast en fördubblad arbetsbörda efter tillfrisknandet eller för övriga familjemedlemmar — ofta med förnyad sjukdom, nöd och umbäranden som resultat. I många fall kan dessutom skador och förluster i övrigt uppstå, som överhuvud taget icke kunna ersättas. Som bekant utgöres över 90 % av landets brukningsdelar av brukningsenheter intill 20 hektar, där ägarens och hans familjs arbetskraft är tillräcklig för jordbrukets inklusive skogsbrukets skötsel under större delen av året. Det kan väl näppeligen vara allvarligt menat, att denna grupp, som utgör en betydande del av det svenska folket, väl skulle få hjälpa till att betala de betydande kostnaderna för socialförsäkringen men icke i tillnärmelsevis samma omfattning som övriga samhällsgrupper få åtnjuta de förmåner, som äro förbunda därmed.

Förslaget om försäkringens finansiering enligt detta alternativ lämnas i de remissyttranden, vari alternativ II givits företräde framför alternativ I, allmänt utan erinran. Endast länsstyrelsen i Västmanlands län har en anmärkning på denna punkt att göra. Länsstyrelsen anför bland annat följande:

Med hänsyn till angelägenheten av att icke onödigtvis belasta statsverket med för stora utgifter, måste länsstyrelsen anse det erforderligt, att statsbidraget minskas och att i stället en högre avgift uttages av de sjukpenningförsäkrade medlemmarna. Länsstyrelsen får i sådant avseende föreslå, att statsbidraget bestämmes utgå med sådant belopp, att avgiften för medlem över 18 år bleve 36 kronor i stället för alternativets 18 kronor. Denna högre avgift kan förvisso icke anses oskäligt hög i förhållande till värdet av den trygghet, som sjukförsäkringen ger, eller vid beaktande av det förhållandet att i de delar av landet, där den frivilliga sjukförsäkringen är mera allmänt omfattad, ansvarsmedvetna medborgare i en lönearbetares blygsamma inkomstläge ofta nog betala betydligt mer än 36 kronor per år i sjukförsäkring. Länsstyrelsen förbiser ingalunda, då den förordar en avgiftshöjning, att vid en obligatorisk sjukförsäkring, alltså under ett försäkringstvång, avgiften kan och måste sättas avsevärt lägre än vid frivillig försäkring.

För de i ekonomiskt avseende sämst situerade av de inkomsttagare, som omfattades av sjukpenningförsäkringen, skulle man väl kunna tänka sig en avgiftslindring efter prövning i varje särskilt fall. En sådan anordning borde kunna konstrueras så att förfarandet icke skulle behöva bli alltför administrativt betungande för sjukkassorna. I

I några av ifrågakomna remissyttranden bär ifrågasatts huruvida

96 Kungl. Majds proposition nr 312.

den obligatoriska försäkringen över huvud borde kompletteras med en statsunderstödd frivillig försäkring. Riksförbundet landsbygdens folk framhåller härutinnan, att därest en frivillig försäkring ansåges böra finnas, den under alla förhållanden borde bygga på fullt försäkringsmässiga grunder och icke erhålla något statsbidrag. Genom den obligatoriska grundförsäkringen gynnades ändå de större inkomsttagarna mera än de små inkomsttagarna, örn man såge till medlemmarnas ekonomiska förmåga att bära avgifterna. De fria sjukkassornas förbund ifrågasätter, huruvida det vore samhällets skyldighet eller uppgift att upprätthålla en levnadsstandard, högre än den statligt garanterade minimistandarden, och anser därför att samtliga sjukkassor i fortsättningen borde arbeta utan statsbidrag.

De erinringar, som uttalats mot en sjukpenningförsäkring enligt alternativ II och därvid även innefatta skälen för alternativ I, kunna sammanfattas på följande sätt. Sjukpenningförsäkringens syfte borde vara att motverka standardsänkning under sjukdom. För den enskildes trygghet vore det viktigare, att den aktuella standarden rubbades så litet som möjligt än att viss minimistandard garanterades. Man borde ej bortse från att levnadskostnaderna avsevärt skilde sig åt på olika orter och ej heller därifrån, att den försäkrades standard bunde honom vid fasta utgifter, framför allt hyreskostnader, från vilka han ej kunde frigöra sig vid sjukdomen. Mångenstädes — särskilt på dyrort — skulle det ej gå att existera på det generella standardbeloppet. På grund härav och då den kompletterande frivilliga försäkringen icke kunde förväntas få önskvärd anslutning skulle följden bli, att brist uppstode i försäkringsskyddet, varför det allmänna skulle nödgas träda emellan med andra hjälpformer. Därigenom skulle syftet med den obligatoriska försäkringen — att i möjligaste mån se till att den försäkrade icke ens till någon del behövde täcka sitt medelsbehov med fattigvårdsunderstöd — komma att förfelas. För övrigt vöre det i och för sig inkonsekvent, att den som vore bosatt å en billigare ort obligatoriskt skulle vara tillförsäkrad en sjukpenning som motsvarade hans behov, medan den som vore bosatt å dyrare ort ej skulle få sitt minimibehov täckt genom statens försorg utan måste tillgripa den frivilliga försäkringen. Om således en försäkring enligt alternativ II skulle lämna otillräcklig försäkring för stora grupper, skulle å andra sidan enligt detta alternativ många få sin levnadsstandard avsevärt höjd genom sjukpenningförmånerna, i det att sjukpenningen, eventuellt jämte familjetillägg, komme att under sjukdom tillföra den försäkrade inkomst till högre belopp än han som frisk skulle ha haft av förvärvsarbete. För dessa fall vore faran av missbruk av försäkringen avsevärd genom simulation, aggravation och försäkringsneuros. För motverkande av dessa missbruk skulle erfordras en omfattande och dyrbar sjukkontroll, som dock aldrig kunde bli effektiv. Alternativ II skulle alltså verka orättvist och ojämnt och leda till ej önskvärda konsekvenser. Detta vore särskilt fallet med de föreslagna olika ka-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 97

rens tidsbestämmelserna. Någon väsentlig förenkling i administrationen skulle ej föranledas av alternativ II. Det vöre ej möjligt att samordna en sjukpenningförsäkring enligt detta alternativ med en olycksfallsförsäkring. Svårigheterna att samordna en dylik sjukpenningförsäkring med en arbetslöshetsförsäkring vore vidare avsevärda. Slutligen talade de statsfinansiella skälen mot alternativ II. Av remissyttrandena må här återgivas följande. Socialvårdskommittén framhåller, att det vore en felaktig slutsats såväl att en enhetlig sjukpenning skulle utgöra en följd av minimistandardsprincipen som att sjukpenningens uppgivna syfte — att trygga mot umbäranden och nöd — i praktiken kunde vinnas genom en sjukpenning lika för alla. Minimistandardprincipen hade ett naturligt användningsområde i fråga om framför allt invalider och åldringar, men den borde icke tillämpas beträffande personer, som kunde förväntas i fortsättningen deltaga i produktionslivet. En legalt fastställd minimistandard måste av ekonomiska skäl vara tämligen blygsam. För ett mycket stort antal medborgare skulle ett försörjningsbidrag, byggt på denna princip, vara otillräckligt åtminstone under en övergångstid. Det skulle för dem icke vara möjligt att omedelbart nedbringa vissa utgiftsposter, t. ex. hyresutgifterna, i nivå med minimistandarden. Trygghetskravet bleve icke tillgodosett, om ej vid sjukpenningens utmätande hänsyn foges till dyrortsförhållandena. Med den stora skillnad i fråga om levnadskostnaderna, som vöre rådande mellan å ena sidan jordbruksbygden och å andra sidan större industrisamhällen och städerna, särskilt storstäderna, bomme en lika sjukpenning att bli allt för hög för de billigaste orterna, om den skulle fylla trygghetskravet på de dyraste orterna. En utgiftspost som hade mycket stor betydelse ur försörjningssynpunkt är hyresoch bränsleposten. En omfattande undersökning, som företagits av socialvårdskommittén beträffande folkpensionärernas bostadsförhållanden, visade, att den genomsnittliga bostads- och bränslekostnaden för de folkpensionärer, som förhyrde bostad, växlade från omkring 235 kronor för år på den rena jordbruksbygden till 450 kronor i småstäder, 585 kronor i Malmö, 645 kronor i Göteborg och 900 kronor i Stockholm. Folkpensionärerna vore i allmänhet hänvisade till att förhyra de enklaste och billigaste tillgängliga bostäderna, varför dessa siffror gåve en bild av den lägsta hyresnivån. Den i promemorian förutsatta enhetliga sjukpenningen om 3: 50 kronor för sjukdag gåve icke trygghet mot umbäranden och nöd för dem, som vore bosatta pa dyrorter, men den vore å andra sidan på billigare orter så hög, att den i många fall komme alt inbjuda till missbruk av försäkringen. Graderade man icke en förmån av förevarande slag efter levnadskostnaderna i olika orter, gjorde man sig skyldig till en allvarlig orättvisa. Man kunde icke komma ifrån, alt behovet av kontant sjukhjälp i allmänhet stöde i relation till vederbörandes normala arbetsinkomst. Många finge sin utkomst icke blott från arbetsinkomst utan även från andra inkomstkällor eller Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 312. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

understöd. Skulle sådana personer under sjukdom tilldelas en sjukpenning, som ensam räckte till försörjningen, skulle de under sjukdomen komma i en gynnsammare ställning än eljest.

Socialvårdskommittén yttrar vidare, att vissa svårigheter alltid uppstode om man i en socialförsäkring skulle tillämpa fixa inkomstgränser. Kommitténs förslag om 600 kronors årsinkomst för erhållande av sjukpenning vore även besvärande, men denna inkomstgräns torde icke komma att väcka missnöje hos personer med lägre inkomst, då dessa icke skulle erlägga någon sjukpenningavgift och då sjukpenningen till dem, som hade 600 kronor eller högre årsinkomst, stöde i direkt förhållande till inkomsten. Frågan ställde sig helt annorlunda örn dagsersättningen vore 3: 50 kronor även till dem som endast hade 600 kronors årsinkomst. En sådan ordning komme att medföra berättigat missnöje och ovilja mot denna hjälpform. Personer, som endast delvis hade sin försörjning genom lönearbete, och personer, som tillfölje bristande arbetsförmåga eller av andra orsaker hade en mycket låg inkomst, erhölle ett understöd som täckte deras inkomstbortfall. För jordbrukare, vilkas inkomster utgjordes av jordbrukets avkastning, blev sjukpenningen i regel tillfredsställande, men lönearbetarna finge i allmänhet ett alltför otillräckligt understöd, som måste kompletteras genom andra hjälpformer.

Socialstyrelsen anser, att den föreslagna minimistandardförsäkringen med all sannolikhet icke skulle komma att i den allmänna meningen framstå såsom rättvis och ändamålsenlig. Sålunda skulle en ogift kvinna med egen stuga på billigaste ort, som förtjänade 50 kronor i månaden genom arbete i en bondgård, få 105 kronor i månaden vid sjukdom, medan en grovarbetare i Stockholm, som vid sjukdom miste en arbetsinkomst av omkring 350 kronor i månaden, skulle få lika stor sjukpenning, 105 kronor. Även på samina ort kunde den generella sjukpenningen i eljest olika fall framstå såsom oriktigt avvägd och orättvis. Särskilt vid kortvarig sjukdom vore det givetvis mycket svårt att skruva ned utgifterna till försäkringsförmånernas nivå. Socialstyrelsen ansåge det för visso vara mycket önskvärt, ja nödvändigt, att de lägsta inkomsttagarna bereddes en högre levnadsstandard, en verklig hälsostandard, särskilt under sjukdomstid, men styrelsen kunde icke fördenskull finna rådlig! att frångå den av socialvårdskommittén intagna principiella ståndpunkten, att sjukpenningen borde sättas i relation till den försäkrades inkomst. Det förefölle som om ett tillgodoseende av det nämnda önskemålet skulle fordra en speciell understödsform, inbyggd i försäkringen.

Pensionsstyrelsen anför, att mot alternativ II först och främst kunde erinras att det gåve anledning till starka betänkligheter ur försäkringssynpunkt med hänsyn till den påtagliga överförsäkringen av stora grupper av försäkrade. Emot alternativet kunde vidare anmärkas att ersättningsbestämmelserna i den obligatoriska försäkringen vore alltför schematiska och icke anpassade sig efter de skiftande levnadskostnaderna i olika delar av landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 99

Om man ville åstadkomma en bättre anpassning härutinnan kunde en dyrortsgradering tänkas, vilket emellertid skulle medföra olägenheter av annan art. Härtill komme att om anslutningen till den frivilliga försäkringen icke bleve av större omfattning — vilket pensionsstyrelsen i likhet med ett stort antal centralsjukkassor ansåge sig böra befara — alternativet icke bleve tillfredsställande ens från den uppställda förutsättningen att utesluta behov av fattigunderstöd vid sjukdom. Med hänsyn till nu berörda omständigheter kunde pensionsstyrelsen icke tillstyrka alternativ II. Stadsförbundet finner det i och för sig ej vara orimligt, om personer med ringa inkomst komme att genom det allmännas medverkan beredas hjälp vid sjukdomsfall, som kunde något överstiga deras vanliga inkomst. Men man måste befara, att dylik möjlighet skulle medföra stark frestelse för ve. derbörande att söka komma i åtnjutande av hjälpen även utan giltig anledning. En sådan anordning av försäkringen, att den kunde få denna verkan, syntes i och för sig betänklig. Man torde icke heller kunna på förevarande område åstadkomma ett tillräckligt effektivt kontrollsystem för att i så fall förekomma missbruk. Ett medel att undvika eller åtminstone reducera denna befarade konsekvens av den föreslagna enhetliga sjukpenningen vore givetvis att sänka dennas belopp. Men därigenom skulle å andra sidan försäkringens värde självfallet minskas. Fattigvårds- och barnavårdsförbundet har verkställt en undersökning beträffande några kommuner av skiftande storleksordning för att utröna i vad mån behov skulle komma att föreligga av kompletterande hjälp till utgående sjukpenning i olika inkomstlägen vid mera långvariga sjukdomsfall, därest sjukförsäkring enligt alternativ I eller alternativ II skulle genomföras. Vid dessa beräkningar har som lägsta inkomst upptagits det belopp, med vilket fattigvård i kommunen i regel utgår till obemedlad ensam person, till obemedlade makar utan barn eller till obemedlade makar med två barn. I beräkningarna ha även upptagits utgående sjukpenning enligt socialvårdskommitténs förslag och utgående genomsnittlig fattigvård. Resultatet av undersökningen framgår av den å påföljande sida intagna uppställningen. I anslutning härtill framhåller förbundet, att ifrågavarande stickprov bestyrkte att alternativ I vore fördelaktigare än såväl alternativ II som socialvårdskommitténs förslag, därest man ville ernå att hjälpen från sjukförsäkringen vid mera långvariga sjukdomsfall skulle vara tillräcklig för livsuppehället och därest man ville undvika, att hjälp samtidigt skulle behöva utgå från två eller flera hjälpkällor. Överståthållarämbetet yttrar, att särskilt inom Stockholm skulle beloppet av sjukpenningen enligt alternativ II ofta bli otillräckligt för att i erforderlig utsträckning garantera levnadsstandardens upprätthållande. Det syntes mindre lämpligt, att när en obligatorisk sjukförsäkring infördes, välja en försäkringsform som kunde förutses i ett stort antal fall icke bli effektiv utan en kompletterande frivillig försäkring.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukpenning per månad Fattigvård Soc.-vårdsper månad kom. Alt. X Alt. II förslag

Stockholms stad.

»

Malmö.

Bords.

Finspångs kommun, Östergötlands län.

Fellingsbro kommun, örebro län.

2 700)

Gudmundrå kommun, Västernorrlands län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 101

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att grundtanken i alternativ II innebure att man i stället för försäkring mot inkomstbortfall införde en form av socialhjälp, till vilken den berättigade genom erläggande av avgifter i viss ringa utsträckning bidragit. Föreningen funne det visserligen rimligt, att medborgare, som drabbades av sjukdom, åtminstone skulle kunna upprätthålla en ur fysiologiska synpunkter godtagbar minimistandard, men föreningen kunde icke finna det rimligt, att frågan härom skulle sammankopplas med utformandet av en försäkring mot inkomstbortfall på grund av sjukdom. Åtnjöte de försäkrade redan tidigare inkomst av arbete, som läge under minimistandarden, torde det i de allra flesta fall ha varit nödvändigt att i någon form med privata eller allmänna medel bispringa vederbörande. Det syntes då naturligt, att, om en dylik person drabbades av sjukdom, hjälp utginge i samma form som tidigare. Det torde i allt fall vara klart, att något intresse från den hjälptes sida att av ekonomiska skäl söka påskynda sjukdomens hävande icke förelåge. Ett förnuftigt anordnande av en försäkring av här ifrågavarande slag borde utformas på ett sådant sätt, att de försäkrade hade ett ekonomiskt intresse att, så snart så utan våda vore möjligt, upptaga produktiv verksamhet.

Vad särskilt angar överförsäkringsfrågan ha i olika yttranden framställts erinringar i anledning av de beräkningar rörande den antagliga lägsta inkomstnivån, som gjorts i sjukförsäkringspromemorian. Riksförsäkringsanstalten — som årligen får mottaga uppgifter rörande arbetsinkomsten dels för samtliga enligt olycksfallsförsäkringslagen försäkrade, hos större arbetsgivare (arbetsgivare med minst 5 arbetare) anställda arbetare och dels för ett mycket stort antal personer, som skadats genom olycksfall i arbete (antalet till anstalten inkomna anmälningar om dylika olycksfall uppgick år 1944 till omkring 225 000) — har för år 1942 gjort en sammanställning avseende fördelningen på olika inkomstklasser av de olycksfallsskadade som erhållit sjukpenning. Sammanställningen, vilken omfattar endast övergående skador, exklusive olycksfall bland statsanställda och krigsolycksfall, finnes intagen överst å påföljande sida. I anslutning till sammanställningen framhåller riksförsäkringsanstalten, att den årliga arbetsförtjänsten — med undantag för den högsta inkomstklassen — i icke ringa utsträckning, i överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagens föreskrifter, skäligen beräknades till belopp överstigande den skadades faktiska arbetsinkomst. Vid bedömning av sammanställningen finge å andra sidan ej förbises, att arbetsförtjänsterna sedan år 1942 i viss omfattning höjts. Med hänsyn till riksförsäkringsanstaltens erfarenhet i fråga örn storleken av de olycksfallsskadades arbetsinkomster vore anstalten icke övertygad om att överförsäkring ej skulle komma att i avsevärd utsträckning föreligga särskilt i fråga örn försäkrade, tillhörande de lägsta inkomstklasserna.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Större Mindre I % av I % av arbetsgivare arbetsgivare Ärlig arbetsförtjänst hela hela Antal Antal antalet antalet olycksfall olycksfall

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312. 103

Tabellen är såtillvida i viss mån missvisande, alt grupper med relativt stor olycksfallsrisk och i allmänhet högre avlöning bli förhållandevis talrikare representerade än andra i ett material av detta slag. De framkomna procentsiffrorna äro sålunda för låga för de lägst betalda arbetargrupperna. Dessa inkomstuppgifter torde emellertid vara så exakta som det är möjligt att åstadkomma, då det ju ligger i den försäkrades intresse att arbetsförtjänsten beräknas så högt som möjligt och korrektion skall enligt gällande bestämmelser göras för bland annat tillfälliga inkomstbortfall till följd av sjukdom eller arbetslöshet.

Av tabellen framgår att av det totala antalet skaderegleringsfall under angivna år det procentuella antalet regleringsfall, där inkomsten uppgick till högst 1 214 kronor, var under år 1940 för anställda hos mindre arbetsgivare 41,8 % och år 1942 20,7 % samt hos större arbetsgivare respektive 12,2 % och 5,8 %.

Socialvårdskommittén framhåller vidare, att de anförda siffrorna visserligen blott gåve belysning av arbetsinkomsten för sådana inkomsttagare, som folie under olycksfallsförsäkringslagen. Talrika personer, som utförde förvärvsarbete under sådana förhållanden att de icke omfattades av olycksfallsförsäkringslagen, hade emellertid utan tvivel lika små inkomster. Antalet lågt avlönade personer vöre så stort, att socialförsäkringen borde beakta detta förhållande.

Statskontoret hänvisar till att enligt sjukförsäkringspromemorians kostnadsberäkningar avseende inkomstfördelningen per 1946 års ingång av männen 38 % beräknades lia mindre än 1 800 kronor i årlig arbetsinkomst och 59,5 % mindre än 2 700 kronor. För kvinnorna vore motsvarande procenttal 64,6 respektive 86,9. Statskontoret vore av den uppfattningen, att, med hänsyn till faran för missbruk av försäkringsförmånerna, dessa — även om utgifterna för den försäkrade skulle komma att något ökas i anledning av sjukdomsfallet — borde hållas lägre än den normala arbetsinkomsten. Så mycket större betänkligheter måste ämbetsverket hysa gentemot ett förslag, som för ett stort antal försäkringstagare skulle medföra en avsevärd överförsäkring.

Beträffande frågan örn otillräcklig försäkring (underförsäkrin g) förmenas i ett stort antal yttranden, att den föreslagna frivilliga försäkringen sannolikt icke komme att vinna någon större anslutning. Denna ståndpunkt intages av, bland andra, socialstyrelsen, pensionsstyrelscn, försäkringsinspektionen, socialvårdskommittén, stadsförbundet, sjukkasscförbundet och landsorganisationen.

Socialvårdskommittén framhåller, att vid slutet av år 1942 antalet medlemmar i de erkända sjukkassorna uppgick till 1 802 692, varav 25 % vörö försäkrade för endast en kronas sjukpenning, 88,8 % hade en sjukpenning örn högst 3 kronor och endast 48 935 eller 2,7 % hade tillförsäkrat sig en sjukpenning överstigande 4 kronor. Ännu mer betecknande vore sjukpenningförsäkringen i Stockholm, där centralsjukkassan den 31 december 1944

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hade 94 632 manliga och 153 706 kvinnliga sjukpenningförsäkrade medlemmar. Av männen hade icke mindre än 48 % en sjukpenning örn högst 2 kronor och endast 2 589 voro tillförsäkrade över 4 kronor i sjukpenning. Den sammanlagda avgiften för den nu föreslagna obligatoriska och frivilliga försäkringen skulle visserligen bli mycket låg, men det stora flertalet komme säkerligen ändå att uraktlåta att skaffa sig det vidsträcktare försäkringsskyddet. När sedan en längre sjukdomsperiod inträdde, stöde nöden för dörren och samhället måste ingripa med hjälp efter individuell hehovsprövning. Det syntes kommittén för övrigt innebära ett betydande komplicerande av en obligatorisk försäkring, om den för sin effektivitet förutsatte en frivillig försäkring, vilken med nödvändighet komme att bereda betydande administrativa svårigheter, särskilt om den mot förmodan skulle nå den erforderliga effektiviteten. Stadsförbundet framhåller, att man icke torde få överskatta betydelsen av att den obligatoriska försäkringen enligt alternativ II skulle kompletteras av en frivillig försäkring, även örn denna skulle bekostas av staten i den utsträckning detta alternativ innebure. Fördelen med en obligatorisk försäkring framför en frivillig måste väl anses vara just, att man genom den förra garanterade hjälp åt dem som av olika anledningar icke kunde påräknas ansluta sig till en frivillig försäkring. Förefmtligheten av en obligatorisk försäkring, låt vara med knappa förmåner, kunde svårligen tänkas medföra att dessa personers antal minskades, utan borde fastmera ha motsatt verkan. Landsorganisationen yttrar, att effektiviteten av ett system enligt alternativ II — och därmed dettas företräde framför alternativ I — vore beroende av om den frivilliga försäkringen vunne anslutning från deras — särskilt icke familjeförsörjares — sida, för vilka enbart den obligatoriska, icke dyrortsgraderade försäkringen skulle betyda underförsäkring i förhållande till den normala individuella inkomstställningen. Med ledning av erfarenheterna från den nuvarande försäkringen bedömde landsorganisationen utsikterna för den nu föreslagna frivilliga försäkringen såsom skäligen små. Trots principiella sympatier för enhetlighetssystemet ansåge sig landsorganisationen av hänsyn härtill icke kunna tillstyrka sjukpenningförsäkringens utformning enligt alternativ II. I

I fråga om den föreslagna uppdelningen av de försäkrade i två grupper med hänsyn till karenstidens längd framhålles allmänt, att utomordentligt stora svårigheter skulle vara förknippade med en dylik gränsdragning, som vid tillämpningen skulle lämna utrymme åt olika tolkningar. Det vore knappast att förvänta, att sjukkassorna skulle på ett tillfredsställande sätt kunna handha denna uppdelning. Försåkringsrådet yttrar, att risken för missbruk av försäkringen torde vara lika stor för exempelvis säsongarbetare som för de företagare, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 105

föreslagits skola få en karenstid av 4 veckor. Förslaget, att lantbrukare, som endast eller huvudsakligen arbetade i jordbruket, skulle hänföras till kategorien med den längre karenstiden, stöde då det gällde lantbrukare, vilka ensamma eller med ringa hjälp utförde allt arbetet i sitt jordbruk, icke i överensstämmelse med motiven till uppdelningen. Rådet ansåge att en karenstid av 3 dagar borde tillämpas även vid en försäkring enligt alternativ II.

Länsstyrelsen i Gotlands län förordar en gemensam karenstid av 7 dagar.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att vid uppdelningen av försäkringstagare med längre och kortare karenstid, hänsyn icke tagits till de löntagare, som på grund av tjänsteavtal vore berättigade att under längre eller kortare tid uppbära full eller viss del av lönen. Dessa försäkringstagare kunde säkerligen bättre än många försäkrade med lång karenstid draga sig fram nödtorftigt under den tid, de på grund av sjukdom uppbure full eller reducerad lön utan sjukpenning.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att det föreslagna systemet sannolikt komme att ge utrymme för ett hittills i svenskt statsliv exempellöst administrativt godtycke.

Landsorganisationen yttrar:

En differentiering av karenstiden i alternativ II kan visserligen anses motiverad till undvikande av missbruk av försäkringen. Å andra sidan är den uppdelning av de sjukpenningförsäkrade, som differentieringen förutsätter, i många fall förenad med utomordentliga svårigheter. Den kräver dels en gränsdragning mellan arbetstagare och företagare — en uppgift som ofta ter sig vansklig även för domstolarna — dels, inom gruppen företagare, en prövning i vad mån den särskilde företagarens inkomst av rörelsen är »direkt beroende» av hans egen dagliga arbetsinsats, ett förvisso ej mindre svårbedömligt förhållande. Det kan betvivlas huruvida sjukkassorna besitta den erforderliga kompetensen att avgöra sådana frågor. Bortsett från risken för godtyckliga avgöranden skulle för övrigt inordningen i de olika kategorierna och den förutsatta årliga översynen av medlemsbeståndet betyda en arbetsbelastning, som tyngde försäkringens administration.

Kritik av liknande innehåll mot den föreslagna uppdelningen av de försäkrade i två grupper med hänsyn till karenstidens längd förekommer i åtskilliga andra yttranden. Allenast försäkringsbolags riksförbund anser ifrågavarande uppdelning fördelaktig.

Rörande frågan örn samordning av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen yttrar socialvårdskommittén, att kommittén utgått från att en sådan samordning i viss omfattning borde genomföras och att kommittén haft detta förhållande såsom ögonmärke vid utformningen av förmånerna inom sjukförsäkringen. En förutsättning för att sjukkassorna skulle kunna omhänderha olycksfallsförsäkringen vore, att sjukpenningen bleve lika vid sjukdom och olycksfall. Det förelåge emellertid den principiella skillnaden mellan dessa båda socialförsäkringsgrenar, att kostnaden för olycksfallsförsäkringen bures av arbetsgivarna, och kommit­

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tén hade icke tänkt sig någon ändring däri. En ganska betydande procent av de skadade hade en väsentligen lägre årsinkomst än som motiverade en sjukpenning örn 3: 50 kronor. Det stora flertalet skadade hade emellertid betydligt mycket större inkomster än som motsvarade en sjukpenning av 3: 50 kronor. Enligt olycksfallsförsäkringslagen vöre den högsta sjukpenningen 7 kronor, vilket för de gifta arbetarna med hustrutillägg bleve lika med kommitténs förslag örn 6 kronor. Det vore otänkbart att för de olycksfallsförsäkrade stanna vid en sjukpenning örn 3: 50 kronor, och att införa en frivillig försäkring för en högre sjukpenning, strede mot olycksfallsförsäkringens princip. Att vid sidan av den obligatoriska sjukförsäkringen införa en särskild för de olycksfallsförsäkrade avsedd obligatorisk sjukpenningförsäkring för ett högre understöd torde icke böra komma i fråga. Liknande synpunkter framföras av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Landsorganisationen uttalar, att ett motiv av självständig betydelse mot alternativ II vöre att principen örn obligatorisk försäkring med enheisunderstöd icke läte sig genomföra inom olycksfallsförsäkringen. Ur synpunkten av socialförsäkringsgrenarnas samordning eller likformighet vore därför ett system med efter inkomsten grundad sjukpenning att föredraga.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anför bland annat följande:

Det kan icke vara rimligt att en genom olycksfall skadad, örn olycksfall i arbete befinnes icke föreligga, skulle få vida större förmåner under sjukdomstiden än om olycksfallet ansåges hava inträffat i arbete. Ett genomförande av något av de båda departementsalternativen skulle emellertid i motsats till kommittéförslaget innebära ett uppgivande av de principer, som äro grundläggande och ansetts böra vara grundläggande för ersättningsutmätningen vid olycksfall i arbete. Man har inom den sociala olycksfallsförsäkringen haft anledning att med uppmärksamhet följa förekomsten av överförsäkring, och åtgärder hava även vidtagits till förhindrande av dylik. Föreningen är av den uppfattningen, att ersättningen icke får uppgå till, än mindre överstiga den arbetsinkomst, som den skadade går förlustig genom olycksfallet, örn missbruk av försäkringen med framgång skall kunna förebyggas och menliga sjukdomsyttringar i form av traumatisk neuros och andra nervösa pålagringar av oiycksfallets påföljder förekommas. De läkare, som hava stor erfarenhet örn olycksfallsklientelet, torde allmänt dela denna uppfattning. Det har nämligen visat sig, att det i ett utomordentligt stort antal fall är mycket svårt eller omöjligt för den behandlande läkaren att objektivt bedöma en skadas inverkan å arbetsförmågan. Utan stöd av en i angiven riktning avvägd lagstiftning torde läkarens möjligheter för ett dylikt bedömande så försvåras och bli så krävande, att uppgiften icke torde av läkaren kunna något så när tillfredsställande lösas vid sidan av hans viktigaste uppgift, den sjukvårdande. Man frågar sig då, om den sjukkontroll, som skall utövas av sjukkassorna, kan innebära någon garanti mot missbruk. Så är enligt föreningens uppfattning icke förhållande!. Denna kontroll torde i huvudsak endast kunna avse att konstatera, att den skadade faktiskt icke arbetar och i övrigt så förhåller sig, att han kan vara arbetsoförmögen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 107

Om han verkligen är det eller eljest bör avhålla sig från arbete, kan lekmannakontrollen som regel ej avgöra. Detta torde gälla olycksfallsskador i ännu högre grad än andra sjukdomar. Mot en frestelse för den skadade att genom att stanna hemma från arbetet skaffa sig ekonomiska fördelar kan denna kontroll ej skydda. Att märka är att detta kan vara en svår frestelse även för den arbetsvillige. Och mot den fara för nervösa pålagringar av sjukdomstillstånden, som en överförsäkring innebär, kanske främst för de ekonomiskt svagare, torde intet annat skydd finnas än ett undvikande av överförsäkring och även av en försäkring, motsvarande hela den förlorade inkomsten.

Socialvårdskommittén har i sitt yttrande även upptagit frågan om förhållandet mellan sjukförsäkringen och en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Härom anför kommittén bland annat följande:

Skulle alternativ II med dess enhetsunderstöd örn 3: 50 kronor per dag väljas beträffande sjukförsäkringen, blir det nödvändigt att även inom arbetslöshetsförsäkringen använda ett enhetligt understödsbelopp. Detta bör i så fall sättas till 4 kronor, vilket närmast motsvarar ett understöd av 3:50 kronor vid 7 dagars understödsvecka. Då kommittén övervägt detta alternativ med avseende på arbetslöshetsförsäkringen har den funnit i stort sett samma skäl äga giltighet som ovan anförts gentemot en enhetlig sjukpenning. Det kan diskuteras för vilken av dessa båda försäkringsgrenar vådan av överförsäkring är störst. Kommittén finner sig sålunda böra även ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkt avstyrka införandet av ett enhetsunderstöd. Vad speciellt arbetslöshetsförsäkringen beträffar torde dessutom följande särskilt böra nämnas.

Vid övervägandet av frågan örn införandet av ett enhetligt understöd inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, måste hänsyn tagas till storleken av de inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen redan utgående förmånerna. Enligt per den 31 december 1944 föreliggande uppgifter voro 50,1 % av de 752 000 medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna tillförsäkrade ett understöd överstigande 4 kronor. Tager man hänsyn till de i början av innevarande år genomförda höjningarna av daghjälpsbeloppen ävensom till det den 1 mars 1945 införda kristillägget, voro 70.5 % av de då försäkrade 761 000 medlemmarna i kassorna tillförsäkrade högre understöd än 4 kronor per dag. Nämnas må att 37,2 %, d. v. s. mer än Vs av samtliga försäkrade, hade en daghjälp (inkl. kristillägg) om 5: 75—6 kronor, medan 9 % hade ett tillförsäkrat understöd överstigande 6 kronor.

Införandet av ett enhetsunderstöd inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen skulle sålunda komma att medföra mycket betydande sänkningar av de tillförsäkrade förmånerna. Emellertid skulle även risk för överförsäkring uppkomma i ett icke obetydligt antal fall. Inom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring komma tillfällighets- och deltidsarbetare att ingå i mycket större utsträckning än vad fallet är med den frivilliga försäkringen. De nuvarande kassamedlemmarna utgöras nämligen nästan helt av organiserade arbetstagare med normalt förhållandevis jämn och fullständig sysselsättning. För dessa tillfällighets- och deltidsarbetare skulle ett understöd av 4 kronor per dag ofta komma att ligga väsentligt högre än arbetsförtjänsten, med därav följande risk för missbruk av försäkringen.

Den omständigheten att ett enhetsunderstöd för mycket stora arbets­

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tagaregrupper kommer att vara otillräckligt aktualiserar frågan, huruvida den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen borde kompletteras med en frivillig arbetslöshetsförsäkring på analogt sätt som föreslagits i fråga om sjukförsäkringen. Att inom arbetslöshetsförsäkringen införa en fullt frivillig försäkring enligt likartade grunder som den föreslagna sjukförsäkringen finner kommittén emellertid otänkbart. Erfarenheterna från den tid då medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna hade full frihet att välja daghjälpsklass visa, att medlemmar med höga arbetslöshetsrisker i stor utsträckning sökt sig till daghjälpsklasser med höga inkomstbelopp. Det förhåller sig nämligen så, att den individuella arbetslöshetsrisken i sannolikt större mån än sjukdomsrisken kan av den enskilde överblickas. Med hänsyn till de olämpliga klassurval, som på detta sätt uppkommo inom den frivilliga försäkringen, bleve statsmakterna tvungna att föreskriva att erkänd arbetslöshetskassa i sina stadgar skall intaga erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Detta innebär, att medlemmarnas klasstillhörighet bestämmes av i stadgarna angivna regler.

Med de nämnda erfarenheterna från den frivilliga försäkringen har man anledning vänta, att de personer, som företrädesvis skulle komma att begagna sig av möjligheterna till ökade understödsförmåner, komme att utgöras av sådana försäkrade, som veta med sig att de ha höga individuella arbetslöshetsrisker. Däremot komme personer, som enligt deras eget förmenande hade något så när fasta anställningar, sannolikt att dra sig för de extra utgifter, som en frivillig försäkring skulle innebära. Särskilt under tider av lågkonjunktur måste man emellertid räkna med att dylika försäkrade i stort antal komma att bli arbetslösa. Då de i många fall rimligen icke kunde erhålla sin försörjning genom det låga understöd, som en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med endast 4 kronors daghjälp skulle ge, måste samhället komplettera de försäkringsmässiga understöden med bidrag efter individuell behovsprövning.

Kommittén framhåller vidare att det finge anses osannolikt, att de erkända arbetslöshetskassorna skulle kunna fortbestå vid ett realiserande av alternativ II. Infördes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med enhetsunderstöd och funnes härjämte rätt till understöd vid arbetslöshet från socialhjälpen, torde förutsättningarna för de erkända arbetslöshetskassornas fortsatta bestånd komma att saknas. De enskilda medlemmarna komme nämligen att från dessa båda hjälpformer vara tillförsäkrade erforderlig hjälp vid arbetslöshet. De erkända kassorna skulle icke kunna räkna med den tvångsanslutning via fackorganisationerna, vilken utgjorde den nuvarande försäkringens grundval.

Argiftsuppbörd och organisation.

I fråga om avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden äro meningarna i viss mån delade. Promemorieförslaget i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av pensionssty reisen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Kungl. Majds proposition nr 312. 109

Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 19AA års uppbär dsberedving, Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet, landsorganisationen och riksförbundet landsbygdens folk. I yttrandena framhålles i allmänhet, att genom den föreslagna anordningen arbetet med avgiftsuppbörden skulle i hög grad förenklas och avgiftsindrivningen effektiviseras. Samtidigt påpekas emellertid, att arbetsbördan för debiteringsmyndigheter och länsstyrelser uppenbarligen bomme att i icke ringa mån ökas och att åtgärder för en utökning av arbetskraften kunde bli nödvändiga. Stadsförbundet finner det ur kommunernas synpunkt tacknämligt om dessa såsom en följd av avgiftsuppbördens ordnande på det föreslagna sättet kunde befrias från ansvaret för sjukvårdsavgifterna.

Erinringar av olika slag mot sammankoppling av uppbörden av försäkringsavgifterna med skatteuppbörden ha framställts av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands och Blekinge län, Överståthållarämbetet, socialvårdskommittén, landskommunernas förbund, sjukkasseförbundet och svenska arbetsgivareföreningen.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke yttrat sig på denna punkt.

Socialstyrelsen — som finner att promemorieförslagets genomförande skulle innebära förenklingar — yttrar, att frågan borde prövas i samband med uppbördsfrågorna för andra försäkringsformer, särskilt arbetslöshetsförsäkringen. Sjukkasseförbundet anser det välbetänkt att låta frågan om det föreslagna uppbördssystemet vila tills såväl skatteuppbördsreformen som sjukförsäkringen arbetat någon tid efter de nya linjerna.

Enligt den mening, som uttalas av socialvårdskommittén (majoriteten), vore det tvivelaktigt om de fördelar, som skulle vinnas genom sjukkasseavgifternas uppbörd tillsammans med de allmänna skatterna, skulle visa sig uppväga nackdelarna med systemet. Särskilt gällde detta om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring funnes böra utformas på sådant sätt, att avgifter icke kunde upptagas i samma ordning. Kommittén ifrågasätter om icke med lösande av frågan om avgiftsuppbördens omläggning kunde anstå i avbidan på att eli slutligt avgörande i fråga örn arbetslöshetsförsäkringens utformning träffats samt att uppbörds- och sjukförsäkringsreformerna blivit i andra avseenden helt genomförda. Till utveckling av sin mening anför socialvårdskommittén bland annat följande:

Enligt uppbördsbcredningens förslag skola samtliga skatter och avgifter, som skola uppbäras, på debetsedeln sammanslås till ett gemensamt belopp. För den skattskyldige kommer därigenom medlemsavgiften till sjukkassan att framstå mera som en skatt än som en socialförsäkringsavgift. Känslan för att avgiften utgör en prestation från hans sida för delaktighet i försäkringen och att han genom sitt bidrag skaffat sig rätt till hjälp avtrubbas. Denna korrespondens mellan fullgörandet av förpliktelser och rätt till hjälp, som är en av socialförsäkringens bärande grundsatser och som är ägnad

Ilo Kungl. Majrts proposition nr 312.

att skapa ansvarskänsla hos medborgaren, kan därigenom komma att försvinna. Dessa psykologiska faktorer äro av den betydelse, att de icke böra underskattas.

Ofrånkomligt är, att arbetet för uppbördsmyndigheterna kommer att avsevärt ökas, örn även sjukkasseavgifterna skola uttagas i samband med skatten, och fråga är om det administrativa arbetet för sjukkassorna därigenom lättas i avsedd omfattning. Bland annat komma medlemmarnas flyttningar från ett sjukkasseområde till ett annat att vålla kassorna mera arbete än med nuvarande uppbördssystem, och dessa flyttningar komma även att bereda uppbördsmyndigheterna ett betydande arbete. En företagen undersökning visar, att under år 1944 i runt tal 80 000 medlemmar överflyttades från en sjukkassa till en annan. Då medlemsförteckningen för det kommande året skall vara färdig den 1 oktober, kan man med nuvarande medlemsantal beräkna att omkring 100 000 medlemmar komma att överflyttas till en annan kassa efter det förteckningen uppgjorts, och detta antal torde komma att i det närmaste fördubblas efter införande av obligatorisk försäkring. Av promemorian framgår icke tydligt, huru man skall förfara med avgifterna i de fall, då nedsättning av sjukpenningförsäkringen finnes påkallad innan ny skattsedel utfärdas. Enligt kommitténs mening skulle det vara en mycket betänklig konsekvens av förslaget, om avgiftsuppbördens anordning skulle försvåra sjukpenningförsäkringens smidiga anpassning efter de föreliggande förhållandena. Sammankopplingen med den enligt sakens natur komplicerade beskattningsapparaten måste på flera sätt komma att för sjukkassorna medföra en omfattande skriftväxling mellan dem och uppbördsmyndigheterna, vilken kommer att medföra ökat arbete för sjukkassorna.

Kommittén fortsätter:

I promemorian antages, att fallen av försummad avgiftsbetalning torde bliva relativt fåtaliga örn avgiftsuppbördssystemet utformas på föreslaget sätt. Såvitt kommittén kan bedöma, är detta ett allt för optimistiskt antagande. Alla sjukkassemedlemmar med fast anställning eller ordnad egen verksamhet kan man nå lika effektivt med kommitténs förslag. Medlemmar med tillfällig arbetsanställning och sådana som icke ha något ordnat arbete eller någon verksamhet, varigenom skatten kan uttagas av arbetsgivarna, torde icke bli mera villiga att betala skatt än vad nu är förhållandet. Åtminstone för de mindre sjukkassorna kan det därför befaras, att uppbördsresultatet blir sämre. Om de medlemmar som äro slarviga skattebetalare skola erlägga försäkringsavgift direkt till kassan, lia de en välgörande personlig press på sig som frammanar betalningsvillighet. I detta sammanhang må påpekas, att den lindring i fråga om påföljden av underlåtenhet att erlägga sjukpenningavgifter, som i departementspromemorian föreslås, också kan tänkas leda till en försämrad avgiftsbetalning beträffande vissa kategorier försäkrade.

Kommittén upptar härefter till behandling frågan om uppbördssättet för avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen och uttalar efter omfattande argumentering som sin mening, att det syntes kommittén vara förenat med betydande olägenhet att för arbetslöshetsförsäkringen tillämpa ett annat uppbördssystem än det' varigenom avgifterna direkt inbetalades till det lokala försäkringsorganet. Örn uppbörden av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen skulle ske på delta sätt, funnes ingen anledning att låta avgifterna till sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. lil

försäkringen erläggas på annat sätt. För arbetslöshetsförsäkringen vore det av betydelse att avgifterna till sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen erlades samtidigt och till en och samma myndighet. Enär sjukförsäkringsavgift skulle erläggas för all försäkringstid, komme kontrollen över avgiftsbetalningen till arbetslöshetsförsäkringen att underlättas. Underlåtenhet från en arbetsgivares sida att insända försäkringsavgifter komme nämligen automatiskt till försäkringsorganens kännedom genom att sjukförsäkringsavgift saknades. En ledamot av socialvårdskommittén (herr Höjer) förklarar sig icke kunna finna att vad av majoriteten anförts om menlig inverkan på avgiftsbetalningen av gemensam debitering av avgifter och skatter hade större bärkraft. Vidare anser denne ledamot det — efter genomförande av skatteuppbörasförslaget — vara synnerligen tveksamt, om staten verkligen kunde begära av arbetsgivarna att de skulle månad för månad göra avdrag för tvenne skilda debiteringar och redovisa åt två håll. Landskommunernas förbund ansluter sig till vad socialvårdskommittén anfört örn de psykologiska skälen för att försäkringsavgifterna icke borde sammankopplas med avgiftsuppbörden. Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker bestämt promemorieförslaget i denna del, enär den nya uppbördsorganisationen icke borde belastas med det både besvärliga och tidsödande arbetet med debitering, uppbörd och redovisning av sjukvårdsavgifterna. Även länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig avvisande mot förslaget. Det allmänna uppbördsförfarandet medförde redan i dess nuvarande utformning ett omständligt indrivnings-, bokföringsoch redovisningsförfarande, som enligt länsstyrelsens mening icke utan tvingande skäl borde tagas i anspråk för nu ifrågavarande uppgifter, vilka torde få anses såsom för länsstyrelsernas och övriga därav berörda myndigheters egentliga verksamhet främmande. Vid sådant förhållande skulle en sådan utökning av antalet titlar i uppbördsboken, varom nu är fråga, uppenbarligen medföra en avsevärd merbelastning samt försvåra genomförandet av det av 1944 års uppbördsberedning förordade systemet. Överståthållarämbetet framhåller, att avgifternas uttagande å debetsedlarna skulle komma att strida mot principerna för uttagningen av skatt vid källan. För skatteuppbördsreformens genomförande förutsattes nämligen, att debetsedlarna skulle befrias från de övriga avgifter som enligt gällande författningar finge uttagas genom desamma. Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att det föreslagna systemet innebure en avvikelse från försäkringstanken därigenom att försummad inbetalning först på ett sent stadium komme till sjukkassans kännedom.

Beträffande den organisatoriska formen för förvaltningen av en allmän sjukförsäkring framhåller socialvårdskommittén betydelsen av att självförvaltande sjukkassor intoge en central plats inom

112 Kungl. Majds proposition nr 312.

socialvårdens organisation. Kommittén hade tänkt sig att ett och samma organ skulle handha sjukförsäkringen och även övertaga viss del av sjukhjälpstiden inom olycksfallsförsäkringen, vara lokalt förvaltande organ för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, biträda vid administrationen av folkpensioneringen samt ombesörja hjälpen vid moderskap. En ledamot av kommittén (herr Höjer) har på denna punkt ett särskilt uttalande. Även enligt denne ledamots mening borde man — åtminstone tills vidare — bygga den obligatoriska sjukförsäkringen på lokala enheter med visst ekonomiskt självansvar; och detta ansvar borde uttagas i form av personliga avgifter från försäkringstagarna inom den lokala enhetens område. Man kunde ju tänka sig att till lokal enhet välja själva kommunen eller sammanslutningar av kommuner. Då emellertid det ekonomiska ansvaret icke finge uttagas i form av kommunalskatt, skulle i dylikt fall erfordras ganska djupgående ändringar i kommunallagarna. Det vöre därför av praktiska skäl påkallat att ge den offentliga samfällighet som en eller flera kommuners medlemmar bildade för skötseln av sjukförsäkringen en särskild benämning, och biand annat av psykologiska skäl vore därvid benämningen sjukkassa den enda som kunde ifrågakomma. Dessa nya hela befolkningen omfattande sjukkassor vöre emellertid endast en särskild manifestation av kommunerna, och faran för att administrationen skulle bli mindre tungrodd bleve därigenom icke mindre än örn man lagt sjukförsäkringens förvaltning direkt på kommunerna.

Försäkringsrådet framhåller, att enligt promemorieförslagen sjukhjälpens karaktär av försäkringsprestation undanträngdes och att sjukhjälpen finge övervägande karaktär av statligt understöd. Detta förhållande ledde in på frågan, örn sjukhjälpen borde omhändertagas av statliga och kommunala organ på ungefär samma sätt som vid folkpensioneringen.

Landskommunernas förbund finner det böra undersökas, huruvida icke det lokala handhavandet av den obligatoriska sjukförsäkringen lämpligen kunde anförtros åt kommunerna. Den radikala förenklingen i avgiftsuppbörden, som skulle möjliggöras genom en ändrad skatteuppbördsreform, finge till följd att sjukkassemedlemmarnas kontakt med kassan icke kunde upprätthållas på samma sätt som i det frivilliga sjukkasseväsendet. Lokalsjukkassan skulle mycket snart i folks medvetande komma att framstå som ett rent statligt organ. En fastare anknytning av försäkringen till kommunerna vöre motiverad ur olika synpunkter. Samtidigt som energiska försök gjordes att få bort den nuvarande splittringen i socialvårdens organisation torde man icke utan starkt vägande skäl böra tillskapa en organisationsform som innebure en ytterligare splittring. Förbundet vore väl medvetet om att det komme att bjuda åtskilliga svårigheter att utan vidare frångå de organisationsformer, som framvuxit inom den frivilliga sjukkasserörelsen. Men då det vid genomförandet av den obligatoriska sjukförsäkringen ändå bleve nödvändigt att radikalt bryta med traditionen, torde det kunna ifrågasättas,

Kungl. Majda proposition nr 312. 113

om det vöre lämpligt att bibehålla en organisationsram, som vore framvuxen och prövad enbart för en sjukförsäkring av helt annat slag än den varom här vore fråga.

Förbundet fortsätter:

Vid en blivande kommunindelningsreform borde vid en kommunalisering av sjukkasseväsendet behörig hänsyn också kunna tagas till sjukförsäkringens behov, så att kommunerna göras lämpligt stora som lokalsjukkasseområden. Socialvårdskommittén har ansett, att invånarantalet inom lokalsjukkasseområde i regel bör uppgå till 3 000 å 4 000 för att möjlighet skall uppstå att bekosta utgifterna för särskild expedition och en där anställd befattningshavare. Det är givetvis att förvänta, att starkt motstånd skall resas mot det väntade förslaget om sammanslagning av småkommuner. Det är väl troligt, att sammanslagningen skall komma att ske i kompromissens tecken, och det är då också troligt, att man kommer att stanna vid en betydligt lägre s?0^.maJstor*ekä ^en, som skulle passa enbart för den obligatoriska sjukförsäkringen. Men detta skulle då samtidigt innebära, att normalstorleken komme att understiga vad socialvårdskommittén ansett vara idealiskt även för socialvården i övrigt. Om nu kommuner på omkring 4 000 invånare anses vara lämpliga storleksområden för handhavandet av såväl sjukförsäkringen som socialvården i övrigt, kan man tänka sig, att det är möjligt att gå ned till väsentligt mindre kommunstorlekar, om sjukförsäkringen och övrig socialvård sammanföras till gemensam administration.

Ett sådant sammanförande skulle i det stora flertalet landskommuner innebära avsevärda fördelar. Kostnaderna för kontorslokaler och kontorsutrustning kunna nedbringas. I de minsta kommunerna skulle en enda befattningshavare kunna sköta det hela. Möjligheterna att genomföra en rationell arbetsfördelning uppstår i kommuner av något större storleksordning; både för sjukförsäkringen som för övrig socialvård förekommer såväl rutinarbete som mera kvalificerade arbetsuppgifter. Man kan då nöja sig med en kvalificerad befattningshavare och anlita billigare arbetskraft för rutinarbetet. Registreringsarbetet förenklas. Noteringen av sjukkassehjälp i socialregistret blir helt överflödig, örn man har gemensamma lokaler och gemensam personal. I de största landskommunerna liksom i de medelstora och större städerna skulle fördelarna av den gemensamma administrationen givetvis icke bliva lika framträdande som i landskommunerna i allmänhet. Men i samtliga kommuner torde man kunna tänka sig visst sambruk av personalen; sjukbesökama kunna ju utnyttjas även för socialvården i övrigt, för bostadsinspektion etc. Lokalsjukkassornas för närvarande heltidsanställda personal bör kulma beredas kommunal anställning.

Kommunens beslutande organ borde direkt utse det kommunala förvaltningsorgan, som skall handhava sjukförsäkringen. Eventuellt kunde förvaltningen läggas direkt på den av socialvårdskommittén på sin tid föreslagna socialnämnden. Huruvida en kommunalisering av lokalsjukkassorna behövde föranleda någon genomgripande ändring i den föreslagna centralsjukkasseorganisationen undandrager sig helt styrelsens bedömande. I varje fall bleve det väl onödigt och otänkbart att låta centralsjukkassorna tillsätta rent kommunala befattningshavare. Kostnaderna för den lokala administrationen skulle sannolikt komma att till väsentlig del täckas av medlemsbidrag av den storlek, som socialvårdskommittén föreslagit, därest icke centralsjukkassornas andel i delta medlemsbidrag behöver sättas alltför högt.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 saini. Nr 312. 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Fattigvårds- och barnavårds förbundet ifrågasätter, om icke principen med försäkringsavgifternas upptagande på debetsedlarna egentligen borde leda till att sjukförsäkringen och i sinom tid all annan socialförsäkring förlädes till ett kommunalt organ. Förbundet holle före, att de kommunala insatserna på det sociala området vöre av största betydelse icke minst därigenom att socialvården då finge den behövliga förankringen hos medborgarna. En utveckling, som i alltför hög grad minskade den kommunala verksamheten på detta område, vöre icke till gagn. I varje fall torde ett ställningstagande i organisationsfrågan ej böra ske, innan det blivit klarlagt, vilket organ som i det nya socialvårdssystemet borde omhänderha arbetslöshetsförsäkringen.

De fria sjukkassornas förbund uttalar, att en allmän sjukförsäkring endast kunde undanröja en del av understödsbehovet. Det tarvades därför ett socialt skydd varigenom varje individ garanterades en minimistandard, vilken skulle kunna hållas oberoende av om han drabbades av arbetslöshet, sjukdom, olycksfall eller partiell arbetsoförmåga. Detta skydd borde förmedlas av sociala nämnder i kommunerna. Härigenom skulle man vinna en enhetlig behandling av klientelet samtidigt som administrationskostnaderna tack vare centraliseringen bleve lägsta möjliga.

Sjukhusvårdspromemorian och yttranden angående densamma.

Sjukhusvårdspromemorian.

Det i promemorian framlagda förslaget innebär i princip, att sjukhusvårdsförmånen skall utbrytas ur den allmänna sjukförsäkringen och fri sjukhusvård i stället beredas den enskilde pa sa sätt, att staten inträder som betalande part i förhållande till sjukhusens huvudmän, vilka således komma att erhålla gottgörelse direkt av staten i stället för av sjukkassorna. Det föreslås med andra ord att staten skall övertaga ansvaret för patientavgifternas erläggande. Statens övertagande av detta ansvar skall förbindas med förbud för sjukhusens huvudmän att uttaga avgift av patienterna. Av praktiska skäl anses statens gottgörelse till huvudmännen för indragna patientavgifter böra bestämmas till ett visst begränsat belopp per vårddag för alla sjukhus av samma kategori. Det förutsättes, att landstingens och övriga kommuners fria rätt att själva på bästa sätt ordna sjukhusvården icke skall påverkas av den föreslagna anordningen.

Till frågan i vilken omfattning sjukhusvården bör göras kostnadsfri för den enskilde intages i promemorian den ståndpunkten, att vården i princip skall vara fri å allmän sal eller avdelning vid sadan sjukvårdsanstalt, som omfattas av socialvårdskommitténs i ett tidigare sammanhang (sid. 57) återgivna definition å allmänt sjukhus. Vården anses böra vara kostnadsfri oberoende av vårdtidens längd. Förmånen av kostnadsfri vård skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 115 erhållas icke endast, såsom enligt kommitténs förslag, vid sjukdom utan även vid barnsbörd. I syfte att förhindra en ökad tillströmning av patienter till vissa sjukhus, främst storstädernas specialavdelningar, föreslås den inskränkningen i rätten till kostnadsfri vård, att vård å annat sjukhus än hemortssjukhus skall vara fri för den enskilde, endast örn behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom det främmande sjukvårdsområdet eller den sjuke från hemortssjukhus remitterats till det främmande sjukhuset. Vid vård å de allmänna sjukhusens hel- eller halvenskilda rum anses gottgörelse av statsmedel böra utgå till sjukhusets huvudman med samma belopp som vid vard a allmän sal, men med rätt för huvudmannen att därutöver uttaga viss ersättning av patienten. Enligt promemorian skall härjämte staten under vissa strängt begränsade förutsättningar kunna övertaga ansvaret för patientavgifterna och vården därigenom bli fri för den enskilde jämväl å sjukvårdsanstalt, som är anordnad vid fattigvardsanstalt. Denna kategori faller icke in under begreppet allmänt sjukhus, men enligt socialvårdskommitténs förslag skulle vård å sådan sjukvårdsanstalt ersättas därest anstalten efter prövning i det särskilda fallet upptagits i en av Konungen fastställd förteckning. Därjämte föreslås, att — för åstadkommande av en sänkning av avgifterna å vissa enskilda sjukhus och sjukhem — statsbidrag under särskilda villkor skall kunna tilldelas sådant sjukhus eller sjukhem med samma belopp, som fastställts i fråga om gottgörelsen för indragna patientavgifter vid kommunala sjukhus av motsvarande kategori. Enligt kommittéförslaget skulle ersättning för konvalescentvård kunna utgå i vissa fall, nämligen vid vård å sådant konvalescenthem som upptagits i nyssnämnda förteckning. Den i promemorian föreslagna anordningen omfattar däremot ej konvalescenthemmen. Frågan om patientavgifternas avlyftande vid dessa anstalter anses nämligen med hänsyn till den ringa omfattning, i vilken konvalescentvården blivit organiserad — kunna anstå tills vidare. Promemorian innehåller vidare preliminära förslag beträffande grunderna för beräkningen av statens gottgörelse för indragna patientavgifter vid dika kategorier av sjukhus och rörande vissa därmed sammanhängande frågor. Beträffande lasarett och sjukstugor, som drivas av landsting eller kommun, framläggas tva alternativa förslag. Det alternativ, som förordas av den sakkunnige, innebär i huvudsak följande. Gottgörelse av statsmedel utgår till sjukhusens huvudmän med ett fast belopp för vårddag, lika för hela riket, oberoende av huruvida vården lämnas å allmän sal eller å hel- eller halvenskilt rum. Beloppet bestämmes av Kungl. Majit för löpande tidsperioder av förslagsvis fem år, sedan tillfälle bereus sjukhusägarnas huvudorganisationer att avge yttrande och förslag. I promemorian erinras örn alt socialvårdskonunittén (betänkandet nr VII, sid. 180) förutsatt, att patientavgifterna vid sjukhusen skulle begränsas, och uttalat, att den högsta gränsen för avgifterna vid ifrågavarande slag av sjukhus förslagsvis

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

borde dragas vid en fjärdedel av driftkostnaderna. Den sakkunnige anser, att i nuvarande läge den sålunda angivna normen för begränsningen av patientavgifternas storlek torde vara användbar även för beräkning av storleken av gottgörelsen för indragna patientavgifter, därvid beräkningen borde ske på grundval av de ifrågavarande sjukhusens sammanlagda driftkostnader. Beträffande sådana avdelningar vid lasarett och sjukstugor, som redan nu understödjas med statligt driftbidrag (tuberkulosavdelningar, förlossningsavdelningar och medicinska barnavdelningar) föreslås dock, att gottgörelsen för indragna patientavgifter begränsas till det belopp, varmed enligt vederbörande statsbidragskungörelse patientavgiften högst må utgå. Vid uppskattningen av statsverkets kostnader för den ifrågasatta anordningen har den sakkunnige räknat med ett genomsnittligt belopp per vårddag av 2: 50 kronor. I promemorian förutsättes, att förbud införes mot uttagande av avgift av inomlänspatienter för vård å allmän sal. Beträffande utomlänspatienter å allmän sal må däremot avgift utgå, som skall gäldas, då fråga är örn remitterade eller utom det egna sjukvårdsområdet insjuknade patienter, av det sjukvårdsområde patienten tillhör och i andra fall av patienten själv. Såväl avgifterna för utomlänspatienter a allmän sal som för patienter å hel- eller halvenskilda rum föreslås skola maximeras enligt särskilda regler. — I de fall där landsting eller i landsting ej deltagande stad på grund av avtal disponerar platser a sjukhus, som tillhör staten, anses landstingets eller stadens bidragsskyldighet till vårdkostnaden böra minskas med det belopp, som motsvarar statens gottgörelse för indragna patientavgifter å sjukhus tillhörande landsting och städer. I fråga örn sådana sjukhus till vilkas drift statligt driftbidrag nu utgår under villkor, att avgift för salspatienter icke uttages med högre belopp än som angives i vederbörande författning om statsbidrag, föreslås i promemorian, att gottgörelsen för indragna patientavgifter i princip skall bestämmas till det belopp, som motsvarar den högsta tillåtna patientavgiften. Beträffande bestämmandet av gottgörelsens storlek i fråga om övriga kategorier av sjukhus, vilka omfattas av förslaget, torde fa hänvisas till promemorian. Statsverkets årliga utgifter i händelse av förslagets genomförande ha i promemorian, på grundval av nuvarande platsantal och beläggningssiffror, beräknats till följande belopp:

kronor 21 660 000: — Lasarett och sjukstugor Tuberkulosanstalter: ... » 3 350 000

» 80 000 ... » 425 000

» 185 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 117

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Yttrandena.

Yttranden över sjukhusvårdspromemorian ha efter remiss avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsförvaltning, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, socialvårdskommittén, Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning, övriga landstings förvaltningsutskott utom Kalmar läns norra och Gotlands läns, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, drätselkamrarna i Hälsingborg och Gävle, landstingsförbundet, landskommunernas förbund, fattigvårds- och barnavårdsförbundet, sjukkasseförbundet, de fria sjukkassornas förbund, försäkringsbolags riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, direktionen för karolinska sjukhuset, direktionen över allmänna barnbördshuset, direktionerna för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund och för akademiska sjukhuset i Uppsala, överstyrelsen för Konung Oscar Ilis jubileumsfond, svenska kustsanatoriernas samorganisation, svenska vanföreanstalternas centralkommitté, läkaresällskapet, läkarförbundet, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen och Sveriges yngre läkares förening. I en del fall ha vid yttrandena fogats från underlydande organ infordrade utlåtanden.

I det alldeles övervägande flertalet yttranden har sjukhusvårdens utbrytning ur sjukförsäkringen och statens övertagande av ansvaret för patientavgifterna principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I nästan alla yttranden uttalas visserligen, att införandet av fri sjukhusvård otvivelaktigt bomme att medföra allvarliga svårigheter under en avsevärd övergångstid innan sjukhusorganisationen hunnit utbyggas i den omfattning, som erfordrades för att de krav som reformen komme att ställa på densamma helt skulle kunna tillgodoses; samtidigt påpekas, att en sådan utbyggnad i hög grad försvårades av bristen på kvinnlig sjukhuspersonal. Emellertid anses allmänt, att dessa svårigheter icke borde avskräcka från förslagets genomförande, därvid dock förutsättes, att kraftiga åtgärder omedelbart vidtagas till utbyggnad av sjukhusen och framför allt till tryggande av tillgången på utbildad personal. Det framhalles, att samma eller åtminstone i det närmaste lika stora svårigheter skulle uppkomma vid ett genomförande av socialvårdskommitténs förslag örn tillhandahallande av fri sjukhusvård försäkringsvägen, varför det ur denna synpunkt vore i stort sett likgiltigt, vilkendera linjen för beredande av fri sjukhusvård som valdes. Ur andra synpunkter anses emellertid den föreslagna utbrytningen av sjukhusvården avgjort vara att föredraga framför kommitténs försäkringslinje. De skäl, vilka anföras till stöd för denna uppfattning, äro i huvudsak desamma som i yttrandena angående sjukförsäkringspromemorian abero-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 119

pats till förmån för en sådan utbrytning. I åtskilliga yttranden framhålles, att förslaget tillstyrktes allenast under den förutsättningen, att detsamma varken nu eller senare toges till intäkt för statliga ingripanden i landstingens och städernas rätt att själva ordna sin sjukhusvård.

I flera principiellt tillstyrkande yttranden uttalas emellertid, att ikraftträdandet av den föreslagna anordningen borde uppskjutas. Medicinalstyrelsen föreslår sålunda — med hänsyn till nödvändigheten av att en reglering av den öppna vården vid och utom sjukhus först komme till stånd — att dagen för ikraftträdandet måtte bestämmas till den 1 januari 1949. Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Gävleborgs län, stadsfullmäktige i Stockholm och Norrköping, drätselkammaren i Gävle, Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning samt Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott anse, att reformen icke borde träda i kraft förrän erforderlig utbyggnad av sjukhusorganisationen kommit till stånd. Nyssnämnda drätselkammare anser, att övergångstiden icke borde sättas kortare än fem år från det erforderligt byggnadsmaterial funnes tillgängligt i marknaden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att man med hänsyn till bristen på sjukhusplatser och personal borde gå fram i långsammare takt, så att kraven på nya sjukhusplatser inställde sig först efter hand och under en icke alltför kort övergångstid. Stadsförbundet föreslår, att fri sjukhusvård i princip beslutas nu, men att samtidigt införes en övergångsregel av innebörd, att den fria vården icke obligatoriskt behövde tillämpas förrän förslagsvis om minst fem år. Under denna tid kunde sjukhusens huvudmän få tid att realisera sina nybyggnadsplaner och lösa frågan om den öppna vårdens avgiftsförhållanden och organisation. Särskilt angeläget vore, att en åbyggnad av kroniker- och konvalescentvården stimulerades; kvotreglerna för statsbidrag till kronikerhem borde omedelbart hävas. — I ett pär av de nu nämnda yttrandena ifrågasättes, örn icke under övergångstiden åtminstone vissa av de nuvarande patientavgifterna borde successivt nedsättas mot att sjukhusens huvudmän erhölle gottgörelse av staten.

Landstingsförbundet uttalar — utan att framställa yrkande om uppskov med förslagets genomförande — att det ur synpunkten att för sjukhusens del minska övergångssvårigheterna varit önskvärt, örn reformen kunnat uppskjutas tills tillgången på vårdplatser och personal blivit mera tillfredsställande. I landstingsförbundets yttrande instämma de flesta landstingens förvaltningsutskott.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet — som anser att den i promemorian föreslagna linjen komme att medföra ännu större tillströmning lill sjukhusen än som skulle följa vid ett genomförande av socialvårdskommitténs förslag — förordar, oaktat förbundet i princip anser promeinorieförslaget vara att föredraga, att sjukkassorna skola bestrida avgifterna för sjukhusvården i överensstämmelse med kommittéförslaget under viss övergångstid till dess erforderliga sjukhusplatser blivit utbyggda och erforderlig personal kunde påräknas i full omfattning.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Stadsfullmäktige i Malmö uttala, att ett omedelbart frångående av kommitténs förslag icke minst ur synpunkten att ordna lokal- och personalfrågorna skulle bereda vissa svårigheter.

Några remissinstanser, som antingen icke tagit uttrycklig ståndpunkt till valet mellan socialvårdskommitténs förslag och promemorieförslaget eller förordat kommittéförslaget, avstyrka med hänsyn till personal- och platsbristen på sjukhusen att några som helst åtgärder vidtagas för skapande av fri sjukhusvård innan sjukvårdsorganisationen blivit väsentligt utbyggd. Denna uppfattning uttalas av länsstyrelsen i örebro län, örebro läns landstings förvaltningsutskott, läkarförbundet, lasarettsläkarföreningen och Sveriges yngre läkares förening. Sistnämnda tre sammanslutningar göra gällande, att vårt sjukhusväsen ingalunda vore rustat att möta den ökning av det verkliga och förmenta sjukvårdsbehovet, som måste följa av ett tillhandahållande av fri sjukhusvård enligt kommitténs förslag, samt hävda, att ett genomförande av promemorieförslaget ytterligare skulle öka anspråken på sjukhusväsendet. Personalproblemet vore av den dominerande betydelsen, att alla åtgärder, som krävde ökning av ungdomlig personal, borde uppskjutas 10 å 15 år, tills nativitetsstegringen åter kunde tillåta en expansion. Eftersom alla dylika förutsägelser måste vara mer eller mindre hypotetiska, skulle det vara klokt att försöksvis införa det föreslagna systemet inom ett mindre område, ett län och eventuellt en storstad, innan så vittgående förändringar i hela vårt sjukhusväsen lagfästes.

I några yttranden har tvekan yppats örn lämpligheten av den i promemorian föreslagna linjen. Sålunda anför länsstyrelsen i Södermanlands län, att denna linje i princip kunde accepteras för den händelse den fria sjukhusvården kunde förbehållas dem som vore i verkligt behov av anstaltsvård. Emellertid befarade länsstyrelsen, att införandet av fri sjukhusvård skulle komma att medföra att resurserna ansträngdes till den grad att vårdens standard sjönke. Risken härför ökades givetvis genom den ifrågasatta övergången från försäkringslinjen till skattelinjen. Med socialvårdskommitténs förslag skulle man nämligen haft rätt att räkna med att läkarna skulle fått sjukkassornas stöd, då de sökt hålla emot mindre angelägna önskemål om sjukhusvård. Man borde ej heller bortse från att i händelse av promemorieförslagets genomförande utvecklingen kunde komma att medföra krav på ingrepp från statens sida i sjukvårdens handhavande, en utveckling som ingåve betänkligheter. Länsstyrelsen funne det därför tveksamt, om det kunde vara tillrådligt att för närvarande acceptera den fria sjukhusvården i dess nu föreslagna utformning. Det syntes ha varit försiktigare och för de mest vårdbehövande fördelaktigare att tills vidare stanna vid en förbättrad frivillig sjukvårdsförsäkring eller i varje fall vid kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén framhåller, att det redan enligt nu gällande ord­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312. 121

ning förekomma, att centralsjukkassa lämnade sjukhusen generella ansvarsförbindelser och att sjukhusen sedan kvartalsvis utfärdade räkning till sjukkassan på förfallna patientavgifter. Detta visade, att det redan nu och ännu mera vid genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring ginge att ordna inbetalningen av avgifterna för sjukhusvård på ett enkelt sätt. De sjuka medborgare, som enligt kommitténs förslag på grund av sjukhjälpstidens utgång ej vidare vöre berättigade till fri sjukhusvård, komme, örn icke deras ekonomiska förhållanden uteslöte dem från folkpension, att från folkpensioneringen erhålla invalidpension, sjukbidrag eller ålderspension. För patientavgifterna komme alltså att svara pensionsstyrelsen eller patienterna själva med sin folkpension. Enligt promemorian skulle även denna kategori få fri sjukhusvård, men i gengäld torde det vara meningen att helt eller till väsentlig del indraga folkpensionen för folkpensionär som längre tid vore intagen på sjukhus. Kommitténs förslag syftade icke till någon begränsning av folkpensionärernas sjukhusvård i och för sig utan innebure endast en avgränsning mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen. Den lättnad i de ekonomiskt svaga sjukkassemedlemmarnas sjukvårdskostnader, som promemorieförslaget innebure, kunde erhållas till samma kostnad för statsverket, om staten i stället för att betala patientavgifterna ökade bidraget till sjukvårdsförsäkringen. En annan och välmotiverad lösning av denna fråga vore, att statsbidraget till sjukkassorna ökades för sjukhusvården och minskades för sjukpenningförsäkringen. Kommittén vore, såsom av det anförda franninge, icke övertygad örn att den i promemorian förordade utbrytningen innebure några fördelar ur administrativa eller ekonomiska synpunkter, vilka icke kunde vinnas genom en praktisk tillämpning av kommitténs förslag. En reservant inom socialvårdskommittén (herr Bexelius) tillstyrker emellertid promemorieförslaget. Reservanten anser det självfallet, att det innebure en administrativ förenkling, om betalningen för sjukhusvården skedde direkt från staten och icke via sjukkassorna, även örn det såsom majoriteten anfört numera genomförts stora förenklingar i en del sjukkassor.

Även Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott har anmält starka betänkligheter mot promemorieförslaget särskilt med hänsyn till det ingripande i den kommunala självbestämmanderätten, som läge däri att Kungl. Maj:t eller annan myndighet skulle fastställa vårdavgiften på landstingens sjukvårdsinrättningar.

I ett fåtal yttranden har förslaget om utbrytning av sjukhusvården ur försäkringen avstyrkts och i stället socialvårdskommitténs försäkringslinje förordats. Sålunda uttalar Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, att det syntes utskottet klart att försäkringslinjen vöre ägnad att stimulera till självansvar, något som icke kunde sägas örn promemorians understödslinje. Utskottet befarade vidare, att djupa ingrepp i landstingens självbestämmanderätt skulle komma

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att bli följden av statens övertagande av vårdavgifterna. En lagfäst skyldighet för sjukhusägarna att tillhandahålla fri sjukhusvård utgjorde därjämte en helt annan grund för individen att kräva att bli intagen på sjukhus än en skyldighet för sjukkassan att erlägga vårdavgiften för en på sjukhus intagen person. Med den rådande bristen på sjukvårdspersonal och sjukhusplatser vore därför försäkringslinjen att föredraga även ur denna synpunkt. örebro läns landstings förvaltningsutskott och arbetsgivareföreningen ha givit uttryck åt samma uppfattning, därvid arbetsgivareföreningen som ytterligare skäl åberopat, att promemorieförslagets genomförande skulle draga avsevärda kostnader.

I ett par yttranden ifrågasättes en från promemorieförslaget helt avvikande lösning av frågan om sättet för genomförande av fri sjukhusvård vid sidan av försäkringen. Sålunda uttalar Stockholms stads sjukhusdirektion, att statsbidragslinjen visserligen vöre att föredraga framför försäkringslinjen, men att direktionen med hänsyn till vikten av att i görligaste mån bevara ledningen och ansvaret för lasarettsväsendet åt landstingen och städerna utom landsting förordade, att dessa själva skulle påtaga sig kostnaderna för den fria sjukhusvården utan ersättning av vare sig staten eller sjukkassorna. Även sjukhusdirektionerna i Malmö och Hälsingborg — vilka i första hand avstyrka utbrytning av sjukhusvården — ifrågasätta, för den händelse fri sjukhusvård på det allmännas bekostnad likväl skulle genomföras, om icke landstingen och städerna själva borde svara för den utgiftsökning, som skulle uppkomma genom patientavgifternas slopande.

Beträffande särskilda frågor i förslaget må nämnas att promemorians ståndpunkt till frågan, å vilka sjukvårdsanstalter fri vård borde genomföras, i allmänhet godtagits utom i vad angår konvalescenthemmen. I ett stort antal yttranden uttalas, att den fria sjukhusvården borde omfatta även vård å vissa konvalescenthem. Landstingsförbundet anför härom:

Med den brist på sjukhusplatser, som är att vänta, är det nödvändigt, att patienterna skrivas ut från sjukhusen, så snart omständigheterna det tillåta, varvid de för fortsatt vård och vila måste hänvisas till efterbehandlingsavdelningar och konvalescenthem. Därest icke statlig gottgörelse för avgiften å dessa anstalter lämnas, torde det ur ekonomisk synpunkt mången gång bliva svårt att överföra patienter till dylik vård. Självfallet kan emellertid statlig gottgörelse icke utgå för vård å alla konvalescent- och vilohem, utan för att så skall kunna ske, bör enligt styrelsens mening hemmet hava godkänts av Kungl. Majit.

Den i promemorian uttalade principen att gottgörelse för indragna patientavgifter bör utgå med ett fast belopp för vårddag har i yttrandena rönt allmänt gillande. En reservant inom socialvårdskommittén (herr Bexelius) anser dock, att en stor ytterligare förenkling i förhållande till promemorians förslag borde kunna vinnas, om statsbidraget bestämdes icke med hänsyn till antalet vårddagar utan helt enkelt till ett visst belopp per år

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 123

för varje vårdplats. Beräknat för en längre tid borde resultatet bli ungefär detsamma vid de båda metoderna.

I ett stort antal yttranden uttalas, att den statliga gottgörelsen borde utgå med samma belopp för alla slag av sjukhus. Förslaget motiveras med att man därigenom skulle ernå enkelhet och reda i systemet. Samtidigt framhålles, att mot detta system givetvis kunde invändas, att de i gällande statsbidragsförfattningar bestämda maximiavgifterna vore lägre än den tilltänkta generella gottgörelsen och att därigenom en överflyttning av kostnader från sjukhusägarna till staten komme att ske. I allmänhet förutsättes emellertid samtidigt, att en allmän översyn och förenkling av de nuvarande grunderna för de statliga driftbidragen skulle komma till stånd.

Från landstingens och storstädernas sida påyrkas allmänt höjning av den statliga gottgörelsens belopp vid lasarett och sjukstugor till 30 % av driftkostnaderna eller att beloppet i varje fall bestämmes till åtminstone 3 kronor.

Slutligen må nämnas att sjukhusdirektören i Göteborg gör gällande, att de i promemorian angivna siffrorna för landstingens och storstädernas besparingar i händelse av förslagets genomförande, vilka siffror grundades på förhållandena 1938, vore för höga i dagens situation. Folkpensionerna vore nämligen numera så höga, att de i regel försloge att täcka primärkommunens utgifter för sjukhusvård, varför kommunerna icke krävde landstingen på så stora belopp som tidigare. Motsvarande förhållanden rådde för storstäderna, där de medellösa vårdades avgiftsfritt å sjukhusen, därvid folkpensionen tillfölle sjukhuset.

Läkemedelspromemorian och yttranden angående densamma.

Läkemedelspromemorian.

Enligt direktiven för de sakkunniga skulle utredningen avse frågan om möjligheten att utbryta läkemedelsförmånen ur den allmänna sjukförsäkringen och i stället införa något annat system, varigenom läkemedelskostnaderna i motsvarande mån förbilligades för den enskilde. Såsom riktlinje för utredningen borde gälla, att de kroniskt sjukas läkemedelskostnader skulle helt gäldas av statsmedel och att i övriga fall av sjukdom hälften av läkemedelskostnaderna skulle bestridas av statsmedel.

De sakkunnigas förslag bygger på den principen, att den enskilde under vissa villkor skall få rätt att å apotek erhålla läkemedel kostnadsfritt respektive till ett till hälften nedsatt pris samt att apoteken direkt från statsverket skola utfå ersättning motsvarande de belopp, med vilka de enskildas kostnader för läkemedel sålunda nedbringas. Förslaget avser endast läkemedel,

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

som utlämnas från apotek till enskild person, som ej vårdas å sjukvårdsinrättning. Utanför skulle alltså falla läkemedel, som inköpas annorstädes än å apotek, ävensom utlämnande av läkemedel från apotek till sjukvårdsinrättning eller å sjukvårdsinrättning till där intagen patient. Som villkor för att läkemedel skall erhållas kostnadsfritt eller till nedsatt pris skall gälla dels att läkemedlet finnes upptaget i en av medicinalstyrelsen fastställd läkemedelsförteckning och dels att läkemedlet ordinerats av läkare genom recept. Helt kostnadsfritt skola utlämnas läkemedel, som ordinerats för vissa angivna sjukdomar, nämligen sockersjuka eller allvarlig blod- eller hjärtsjukdom, och som enligt läkemedelsförteckningen må utlämnas kostnadsfritt. I övriga fall skola i förteckningen upptagna läkemedel tillhandahållas mot erläggande av halva kostnaden. Inlämnade recept skola behållas på apoteket. Med ledning av recepten skall apotekaren högst en gång i månaden upprätta en räkning å sådana från apoteket utlämnade läkemedel, vilka helt eller delvis skola betalas av statsmedel. Räkningen jämte tillhörande verifikationer —- i regel originalrecepten — skall insändas till medicinalstyrelsen. Sedan räkningen där granskats, skall styrelsen till apoteket av statsmedel utbetala det belopp, varmed räkningen blivit av styrelsen godkänd till betalning.

De sakkunniga förutsätta, att vid sidan av den sålunda föreslagna anordningen fortfarande skola gälla de nuvarande bestämmelserna örn kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedel mot könssjukdomar, skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn ävensom läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar.

Beträffande verkan i kostnadshänseende av förslagets genomförande hänvisa de sakkunniga till en vid promemorian fogad, av förste byråinspektören Brundin verkställd utredning. I denna framhålles, att statens kostnader för läkemedlen skulle komma att uppgå till två gånger det belopp, som enligt sjukförsäkringspromemorian skulle ha utgått i statsbidrag till sjukkassorna för läkemedelsförsäkringen. Om man utginge från att avgifterna till sjukkassorna trots utbrytningen av läkemedelsersättningen skulle hållas vid samma nivå som antagits i sistnämnda promemoria, kunde emellertid statsbidraget till sjukkassorna nedsättas med det belopp, som svarade mot den kostnad som genom utbrytningen av läkemedlen kornme att överflyttas från sjukkassorna till statsverket. I sjukförsäkringspromemorian hade sjukkassornas utgifter för läkemedelsförsäkringen beräknats till 2:60 kronor per medlem och år. Nedsättningen kunde lämpligen hänföras antingen till läkarvårdsbidraget eller till avgiftslindringsbidraget. Statsverkets direkta kostnader för tillhandahållandet av läkemedel beräknades för år 1947 till 17,6, för år 1950 till 18,0 och för år 1960 till 18,6 miljoner kronor.

I anslutning till ifrågavarande kostnadsutredning framhålla de sakkunniga, att det i förhållande till socialvårdskommitténs förslag ändrade sättet att för allmänheten förbilliga läkemedlen icke torde behöva föranleda vare sig ökat läkemedelsbruk eller ökade utgifter för statsverket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 125

Yttrandena.

Över läkemedelspromemorian ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, socialvårdskommittén, landstingsförbundet, stadsförbundet, sjukkasseförbundet, de fria sjukkassornas förbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, apotekarsocietetens direktion, centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund, läkaresällskapet och läkarförbundet. Medicinalstyrelsen har bifogat yttranden från föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium och från styrelsens apoteksräkningsgranskare, Överståthållarämbetet från vissa kommunala organ i Stockholm, samt ett par länsstyrelser från förste provinsialläkaren i länet m. fl. Yttrande över promemorian har dessutom inkommit från direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det av de sakkunniga föreslagna systemet har principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det stora flertalet yttranden.

Endast länsstyrelsen i Malmöhus län, stadsförbundet, arbetsgivareföreningen, läkarförbundet, Stockholms stads sjukhusdirektion, direktionen för akademiska sjukhuset och förste provinsialläkaren i örebro län ha a vstyrkt förslaget i dess helhet. Därjämte ha emellertid statskontoret och läkaresällskapet gjort principiella invändningar mot detsamma. I åtskilliga av yttrandena lia erinringar och önskemål framställts beträffande vissa detaljfrågor i förslaget.

I den mån de som tillstyrkt förslaget anfört skäl för sin ståndpunkt åberopas i allmänhet, att det av de sakkunniga förordade systemet i jämförelse med socialvårdskommitténs förslag innebure en betydande förenkling av det administrativa förfarandet och dessutom vore bekvämare för den enskilde.

Pensionsstyrelsen, som icke har något att erinra mot principen i promemorieförslaget, uttalar emellertid att det varit önskvärt att även andra vägar för läkemedelsprisernas förbilligande undersöktes.

Sjukliusavgiftsdelegerade i Stockholm, vilka i princip tillstyrkt förslaget, ifrågasätta samtidigt, huruvida icke frågan örn möjligheterna att förbilliga läkemedelskostnaderna genom subvention redan vid tillverkningen borde utredas.

Några av de myndigheter och organisationer, som ställt sig mera tveksamma till förslaget, dock utan att avstyrka detsamma, lia givit uttryck åt farhågor för alt läkemedelsförmånerna skulle komma att missbrukas. Sålunda uttalar socialvårdskommittén, att det icke borde förbises att man genom den ifrågasatta anordningen ginge miste örn den överblick över den enskildes läkemedelsförbrukning, som skolat erhållas, därest inköpen regist­

128 Kungl. Majus proposition nr 312.

rerades och utbetalningarna verkställdes av sjukkassorna, vilka i sådant fall skulle haft möjlighet att ingripa, om det konstaterades, att en sjukkassemedlems läkemedelskostnader stege till oproportionerligt stora belopp. Samma synpunkt framhålles av länsstyrelsen i Södermanlands län och landstingsförbundet.

De som helt avstyrkt förslaget ha allmänt åberopat den otillfredsställande kontrollen över läkemedelsförbrukningen, som bleve följden av förslagets genomförande, samt den därmed förenade risken av läkemedelsmissbruk. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det föreslagna systemet vore behäftat med den betydande svagheten, att varje möjlighet saknades till individuell kontroll över att läkemedelsförmånerna icke missbrukades. Ordnades däremot läkemedelsförmånen försäkringsvägen såsom socialvårdskommittén förordat, kunde sjukkassorna verkställa dylik individuell kontroll och vidtaga åtgärder i fall av missbruk. Länsstyrelsen förmenade, att denna fördel av kommitténs förslag väl uppvägde de administrativa svagheter, som vore förenade med detsamma. Därtill komme, att ett bidrag till läkemedelskostnaden med allenast 50 °/o måste anses knappt tilltaget. Med hänsyn till risken för läkemedelsmissbruk torde emellertid en höjning av läkemedelsbidraget icke kunna äga rum, utan att möjligheter till en individuell kontroll å läkemedelskonsumtionen förelåge. Det i promemorian föreslagna systemet innebure sålunda ett hinder för tillgodoseende av önskemålet örn förbättring av läkemedelsförmånen. Stadsförbundet betonar angelägenheten av att onödig läkemedelskonsumtion på allt sätt förhindras och att missbruk stävjas. Möjligheterna därför syntes betydligt större, därest läkemedelsförmånerna bibehölles inom sjukförsäkringen. Örn så skedde, kunde den i promemorian åsyftade administrativa förenklingen i huvudsak ernås genom att apoteket i stället för den enskilde finge vända sig till sjukkassan för att utfå resterande belopp. Arbetsgivareföreningen, som anser läkemedelsersättningen böra begränsas till att avse medicin vid vissa kroniska sjukdomar, uttalar att de administrativa olägenheterna av att låta denna ersättning ingå i sjukförsäkringen icke torde bli stora. Läkarförbundet hävdar att, i den mån det allmänna överhuvudtaget skulle bidraga till den enskildes kostnader för läkemedel, detta borde ske försäkringsvägen. Skäl talade för att sådant bidrag utginge vid vissa sjukdomar, där ett varaktigt behov av substitutionsterapi förelåge. Om bidrag skulle erhållas i andra fall, befarade förbundet att sådant kunde uppmuntra till en ganska onödig eller i vart fall icke helt nödvändig förbrukning av läkemedel.

En begränsning av rätten till läkemedelsersättning till läkemedel allenast för vissa sjukdomar förordas av statskontoret och läkaresällskapet. Sålunda anser statskontoret ersättningsrätten böra begränsas till insulin, lever- och ventrikelpreparat samt digitalis och därmed jämförliga läkemedel. Skulle emellertid ersättning för läkemedelskostnad utgå i den i direktiven för de sakkunniga angivna omfattningen, syntes läkemedelsförmånen lämpligen böra utbrytas ur sjukförsäkringen och i stället beredas vederbörande i huvudsak­

Kungl. Majus proposition nr 312. 127

lig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Läkaresällskapet åberopar, att det ur medicinsk synpunkt vore olämpligt att man genom en förteckning för läkarkåren föreskreve, vilka läkemedel som skulle användas, och att läkarna skulle komma i en ömtålig ställning som kontrollanter att förmånen ej missbrukades.

Såsom redan nämnts lia i åtskilliga yttranden erinringar och önskemål framställts beträffande särskilda frågor i förslaget. I detta sammanhang torde beträffande denna kritik endast följande böra framhållas.

Medicinalstyrelsen och landsorganisationen ifrågasätta, att läkemedel till barn under 16 år skulle bli helt kostnadsfria. De fria sjukkassornas förbund uttalar, att alla läkemedel helt borde bekostas av det allmänna; ett minimikrav vore i varje fall att barn erhölle fria läkemedel.

Landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation anse ersättningsandelen beträffande de läkemedel, som icke skola utlämnas kostnadsfritt, böra höjas, förslagsvis till 75 %.

Förslag örn utvidgning eller inskränkning av den grupp sjukdomar, som skall berättiga till fria läkemedel, ha framställts i några yttranden.

Slutligen må nämnas, att medicinalstyrelsen och läkaresällskapet föreslagit, att den som lider av sjukdom, som berättigar till fria läkemedel, i kontrollsyfte skulle förses med ett särskilt läkemedelskort, varå apoteken skulle ange utlämnade kvantiteter läkemedel.

Departementschefen.

Sjukvården i vårt land får i stort sett anses ligga på ett förhållandevis högt plan. För icke obetydliga delar av befolkningen torde dock möjligheten att få erforderlig vård vid sjukdom begränsas av den enskildes ekonomiska förmåga. Vård å sjukhus lämnas visserligen som regel till låg kostnad, men vid längre tids sjukhusvistelse bli utgifterna ofta av den storlek, att den enskilde icke själv kan bära dem; samhället får då träda hjälpande emellan. Kostnaderna för läkarvård uppgå mången gång till sådana belopp, att de utgöra ett direkt hinder för sökande av läkare, och även utgifterna för medicin kunna stundom överstiga den enskildes resurser. Hur allvarlig den ekonomiska följden av sjukdom ofta blir för den enskilde framgår klart om man betänker, att hans utgifter ökas samtidigt som hans arbetsinkomst minskas eller helt bortfaller.

Erfarenheten visar också att sjukdom är en av huvudorsakerna till att enskilda få sin ekonomi undergrävd. Jag vill endast nämna att enligt vad som framgår av undersökningar, som socialvårdskommittcn låtit företaga beträffande understödstagare med hemunderstöd av fattigvården, sjukdom uppgivits vara anledning till understödet i cirka 35 % av antalet understödsfall i städerna och cirka 30 % av fallen på landsbygden. Dessa siffror torde emellertid få betraktas såsom minimisiffror; läkarundersökningar av fattigvårdsldientelet i Slockholm ge vida högre procenttal.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Såväl då fråga är om sjukdom som vid andra tillfällen, då en medborgare kan vara i behov av samhällets bistånd, följer man inom socialvården sedan länge den linjen att hjälpbehovet om möjligt täckes i annan form än fattigvårdens. Med hänsyn såväl härtill som till den utveckling socialförsäkringen fått i vårt land ter det sig naturligt att tryggheten vid sjukdom för den stora gruppen av förvärvsarbetande medborgare skapas genom ett allmänt, av staten understött sjukförsäkringssystem. Redan nu ha vi i vårt land en frivillig sjukförsäkringsrörelse av imponerande omfattning. Detta hindrar icke att tid efter annan förslag framkommit om att göra sjukförsäkringen obligatorisk. I utlandet finnes obligatorisk sjukförsäkring, omfattande större befolkningsgrupper (löntagare m. fl.), i de flesta europeiska och i många utomeuropeiska länder. Obligatorisk sjukförsäkring, omfattande hela befolkningen, har emellertid hittills införts endast i något enstaka land.

Socialvårdskommittén har i april 1944 framlagt förslag om tillskapande i Sverige av en allmän och obligatorisk sjukförsäkring. Förslaget är i allt väsentligt konstruerat efter de principer, som gälla för den nuvarande frivilliga sjukkasserörelsen. Försäkringen skall enligt förslaget uppbäras av allmänna sjukkassor — centrala och lokala — uppkomna genom ombildning av de hittillsvarande erkända sjukkassorna. Den sjukhjälp, som avses med försäkringen, skall bestå av sjukvårdsersättning och sjukpenning, den senare graderad efter den försäkrades vanliga inkomst ehuru avsevärt lägre än denna. Liksom den nuvarande försäkringen grundar sig förslaget i fråga om sjukvårdsförsäkringen på den principen, att kassorna icke skola direkt tillhandahålla sjukvård utan endast ersätta den försäkrades utgifter därför. Förmånerna på grund av sjukvårdsförsäkringen utgöras av ersättning för läkarvård, vari inräknas ersättning för i samband därmed företagna resor, vidare vissa läkemedel samt slutligen sjukhusvård, häri inräknad ersättning för resa till och från sjukvårdsanstalten. Medan i stort sett samtliga medborgare i landet skola vara sjukvårdsförsäkrade, omfattar sjukpenningförsäkringen i princip endast förvärvsarbetande personer — deras årliga inkomst av sådant arbete förutsättes uppgå till minst 600 kronor — samt hustrur, även om dessa endast arbeta i hemmet. Sjukpenningens storlek skall enligt kommittéförslaget vara beroende, förutom av den försäkrades årsinkomst av förvärvsarbete, av hans ålder; och det skall åligga sjukkassorna att årligen placera in varje medlem i den sjukpenningklass som svarar mot hans inkomst. Antalet sjukpenningklasser föreslås skola vara tio för personer, som ej fyllt 67 år, och tio för personer, som uppnått nämnda ålder. Den lägsta sjukpenningen skall enligt kommittéförslaget vara 1: 50 och den högsta 6 kronor för dag; å sjukpenningen utgå hustru tillägg med en krona för dag och barntillägg med 50 öre för barn och dag. Sjukförsäkringens årskostnader 1950 beräknas — med utgångspunkt från 1937 års inkomstläge — till i runt tal 220 miljoner kronor, varav cirka 78 miljoner kronor

Kungl. Maj:ta proposition nr 312. 129 täckas av statsbidrag och återstoden av försäkringsavgifter. De årliga utgifterna för fattigvård anses genom försäkringen komma att minskas med omkring 15 miljoner kronor, varjämte kostnaderna för folkpensioneringen kunna nedbringas med omkring 6 miljoner kronor. I de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, har behovet av en obligatorisk sjukförsäkring allmänt vitsordats, och genomförandet av en lagstiftning härom betecknas genomgående såsom ett synnerligen betydelsefullt led i reformsträvandena på socialvårdens område. Emellertid har också i några av yttrandena ifrågasatts, huruvida icke sjukförsäkringen skulle kunna ordnas genom att den frivilliga försäkringsverksamhet, som nu utövas av de erkända sjukkassorna, utbyggdes och effektiviserades. För egen del måste jag uttala tvivel om att det åsyftade resultatet skulle kunna uppnås på sistnämnda väg. Visserligen synes den frivilliga sjukförsäkringen alltjämt vara på kraftig frammarsch. Man kan emellertid icke räkna med att en sjukförsäkringsverksamhet, som vilar på frivillighetens grund, inom överskådlig tid eller ens någonsin skall kunna vinna en ur social synpunkt fullt tillfredsställande anslutning. Härtill kommer att den bristande anslutningen främst gör sig gällande inom de befolkningsgrupper, som i ekononomiskt hänseende äro sämst ställda och därigenom mest i behov av försäkringen. Även mot effektiviteten av den nuvarande försäkringen kunna vägande erinringar göras; framför allt märkes att den sjukpenning, för vilken sjukkassemedlemmarna försäkrat sig, i stor utsträckning är otillräcklig, särskilt vad angar familjeförsörjare. Härutinnan vill jag erinra örn att en undersökning som härom året verkställdes angående storleken av den sjukpenning, som av de erkända sjukkassorna utbetalades per sjukdag, utvisar att sjukpenningen genomsnittligt uppgick till endast omkring 2 kronor; i städer med över 20 000 invånare var sjukpenningen för vuxna manliga sjukkassemedlemmar i medeltal 3 kronor. I likhet med socialvardskommittén anser jag alltså nödvändigt att sjukförsäkringen gives obligatorisk karaktär. I detta sammanhang vill jag beröra en invändning av allvarlig art som i fida yttranden anförts mot att en lagstiftning örn obligatorisk sjukförsäkring nu genomföres. Jag syftar på de farhågor, som yppats för att särskilt den slutna sjukvårdens resurser skulle vara otillräckliga för att bära upp reformen. Jag är ingalunda främmande för att en utsträckning av sjukförsäkringen till att omfatta hela folket kan komma att ställa ökade anspråk på såväl läkarvården som sjukvården i övrigt och att vissa svårigheter härutinnan kunna uppstå åtminstone under en övergångstid. Dessa svårigheter kunna dessutom komma att skärpas därest, såsom jag i det följande vill förorda, sjukhusvården lösgöres från försäkringen och rätt till fri sådan vård under obegränsad tid tillerkännes alla medborgare. Jag har förvissat mig örn alt de flesta av landstingen — dessa lia som bekant ansvaret för tillgodoseendet av kroppssjukvården i landet — utarbetat om-

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 senni. Nr 312. 9

130 KuntjI. Maj:ts proposition nr 312.

fattande planer för utbyggnad av sjukhusens kapacitet. Dessa planer, vilkas realiserande fördröjts på grund av materialbrist och andra med kristiden sammanhängande förhållanden, innebära i regel att en väsentlig utvidgning av tillgången på sjukhusplatser skall vara färdigställd inom 4 å 5 år. Erfarna och på delta område särskilt ansvariga landstingsman ha förklarat sig anse att, sedan dessa utbyggnadsplaner blivit genomförda, man med hänsyn till platsbehovet bör kunna möta de anspråk på sjukhusvård som en för patienten helt kostnadsfri vård kan väntas ställa. Med nuvarande tillgång på vårdplatser skulle däremot påfrestningarna pa sjukhusen bli alltför stora, om en dylik helt kostnadsfri vård genomfördes redan från och med år 1948. Jag anser icke hinder föreligga mot att sjukförsäkringsreformen redan nu lagfästes; däremot bör tiden för lagstiftningens ikraftträdande bestämmas under skäligt hänsynstagande till de berörda vanskligheterna. Med hänsyn till det sagda och under beaktande av vissa mera tekniska omständigheter, bland annat fördelen av att konturerna till den nya kommunindelningen kunna skönjas innan indelningen i lokalsjukkasseområden verkställes, förordar jag att den nya sjukförsäkringslagstiftningen sättes i kraft den 1 juli 1950. Jag räknar med att intill dess såväl antalet sjukhusplatser kunnat betydligt utökas som ock de personella resurserna avsevärt stärkas. Det synes välbetänkt att, såsom kommittén föreslagit, i fråga om försäkringens organisation bygga vidare på den grund som det frivilliga sjukkasseväsendet lagt. Den nuvarande på grundval av solidaritet och idealitet framvuxna organisationen har omfattats av allmänt förtroende. Det är vidare önskvärt, att den fond av erfarenhet, som sjukkassorna representera, tillvaratages för den nya verksamheten. Förslaget att, efter ombildning av de erkända sjukkassorna till allmänna sjukkassor, göra dessa till bärare av den nya försäkringen har också så gott som undantagslöst tillstyrkts i yttrandena över kommittéförslaget. Jag övergår härefter till frågan huru den obligatoriska sjukförsäkringen bör i sina huvuddrag utformas. I första hand bör gälla att försäkringen skall dels verka så, att den sjuke i tid får nödig vård och medicin, och dels ge en rimlig försörjning under sjukdom. Den ekonomiska hjälpen från försäkringen får icke vara alltför knapp; endast i undantagsfall bör fa förekomma, att den försäkrade skall behöva utfylla sitt medelsbehov med fattigvårds- eller annat understöd. Samtidigt måste emellertid tillses att försäkringen icke utformas så att den, utöver vad som är ofrånkomligt, för med sig icke önskvärda biverkningar. Jag tänker därvid särskilt på de olägenheter av olika slag som kunna följa av överförsäkring. Försäkringsavgifterna få icke göras så stora att de tillsammans med andra sannolika socialvårdsavgifter och skatter komma att innebära en tryckande belastning på försäkringstagarna. Därvid måste i främsta rummet hänsyn tagas till betalningsförmågan hos de ekonomiskt svagaste bland försäkringstagarna. Da sjukförsäkringen vidgas från att vara frivillig till att omfatta hela folket,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. böi vidare den allra största vikt läggas vid att försäkringssystemet göres så enkelt som möjligt. Ett invecklat system för med nödvändighet med sig relativt stora förvaltningskostnader. Härtill kommer risken att allmänheten icke utan dröjsmål utfår sina försäkringsförmåner samt svårigheten för medborgarna i gemen alt orientera sig i fråga om de dem tillkommande rättigheterna. Med denna målsättning för sjukförsäkringen synes det som om fog skulle finnas för vissa anmärkningar mot socialvårdskommitténs förslag. De av kommittén förordade ersättningsbeloppen måste i vissa hänseenden betecknas såsom alltför låga. Det torde jämväl vara tveksamt huruvida avgifterna — särskilt för de lägsta inkomsttagarna — blivit i allo väl avvägda. Vidare vill det synas som om förslaget omsatt i praktiken på åtskilliga punkter skulle bliva ganska svårhanterligt. Härvid syftar jag närmast på det stora antalet sjukpenningklasser vari befolkningen skulle indelas alltefter de skiftande inkomsterna. I åtskilliga av yttrandena över kommittéförslaget har också anmärkts, att den föreslagna sjukpenningförsäkringen jämväl i andra avseenden skulle vara alltför invecklad, och påkallats administrativa förenklingar härutinnan. I anledning härav har jag låtit inom socialdepartementet utarbeta vissa alternativa förslag till lösning av frågan örn sjukpenningförsäkringen. Jag återkommer senare till dessa förslag. I några yttranden över kommittéförslaget, bland annat det av pensionsstyrelsen avgivna, ifrågasattes även om icke — i syfte att vinna största möjliga administrativa enkelhet — sjukhusvården och läkemedlen kunde utbrytas från försäkringen och i stället gäldas respektive förbilligas genom direkta åtgärder fran statens sida. Da denna tanke syntes böra uppmärksammas, har jag latit föranstalta örn särskilda utredningar rörande möjligheten att lösgöra sjukhusvården och läkemedlen från sjukkassornas verksamhet. Resultatet av dessa utredningar framgår av de tidigare omnämnda sjukhusvårds- och läkemedelspromemoriorna. Vad sjukhusvården beträffar föreslås saken löst på det sättet, att sjukhusens huvudmän åläggas att lämna fri vård å allmän sal eller avdelning samtidigt med att staten lämnar huvudmännen en, schematiskt beräknad, goltgörelse för de uteblivna patientavgifterna. Vården å de statliga sjukhusen skulle givetvis utan vidare bli fri. Fri sjukhusvård får anses innebära, att samhället erkänner att det ligger i dess eget intresse i lika hög grad som i den sjukes att bästa möjliga vård beredes denne och att hans tillfrisknande påskyndas. Anordningen medför vidare ur social synpunkt den fördelen, att den begränsning av sjukhjälpstiden i förevarande avseende, som skulle följa av reglerna för en sjukförsäkring enligt kommittéförslaget, bortfaller. Den förnämsta vinsten med förslaget är emellertid den betydande förenkling det skulle medföra för den administrativa apparaten. Sjukkassorna komme att befrias från den dem eljest åvilande uppgiften att årligen bokföra, granska och betala hundratusentals räkningar. Även för

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukhusägarna måste anordningen komma att innebära en avsevärd administrativ lättnad. Förslaget att införa fri sjukhusvård på det skisserade sättet har i det övervägande antalet remissyttranden mötts med gillande. Emellertid ha även åtskilliga remissinstanser, däribland flera av dem som i princip icke haft något att erinra mot förslaget, ansett att de nuvarande resurserna i fråga örn sjukvårdspersonal, särskilt sjuksköterskor, samt vårdplatser icke tilläte förslagets genomförande. Såsom jag tidigare anmärkt är jag väl medveten om de föreliggande bristerna i nyssnämnda avseende och förordar av denna anledning att med ikraftträdandet av sjukförsäkringsreformen skall anstå till år 1950. Sjukförsäkringsreformen och förevarande förslag örn fri sjukhusvård måste genomföras i ett sammanhang; utan en rationellt ordnad sjukhusvård skulle nämligen en väsentlig förutsättning för den obligatoriska sjukförsäkringen komma att saknas. Att förslaget om fri sjukhusvård skulle medföra en avsevärt större tillströmning till sjukhusen än örn försäkringslinjen väljes synes mig icke troligt. Väl kan den till tiden obegränsade fria sjukhusvården medföra viss ökning av beläggningssiffrorna. Däremot kan jag icke godtaga det i flera remissyttranden gjorda påståendet att kravet från de vårdsökandes sida örn intagning på sjukhus skulle bli större om rätten därtill är grundad på fullgjord skattebetalning än örn den tillkommer vederbörande på grund av avgiftsbetalning till sjukkassan. Snarare synes det mig förhålla sig tvärtom. En annan invändning som anförts mot förslaget att staten skulle övertaga ansvaret för gäldandet av patientavgifterna är, att de kommunala huvudmännens nuvarande rätt att bestämma i sjukhusfrågorna därigenom skulle lida intrång. Såsom redan i sjukhusvårdspromemorian med styrka understrukits föreligger emellertid icke någon avsikt att förbinda de ifrågasatta statliga avlösningsbeloppen med några villkor, varigenom huvudmännens nyssnämnda rätt skulle komma att begränsas. I fråga om kostnaderna för den fria sjukhusvården må här erinras om att denna beräknats medföra en utgiftsökning för statsverket på omkring 54 miljoner kronor årligen. Genom sjukhusvårdens fortgående utbyggande kommer emellertid nämnda summa givetvis att ökas. Inrättandet av redan beslutade nya vårdplatser torde således komma att medföra en ytterligare årlig utgift för statsverket å omkring 6 miljoner kronor. Å andra sidan bör beaktas att det föreslagna systemet med fri sjukhusvård på statens bekostnad kommer att medföra en avsevärd besparing dels för folkpensioneringen och dels i fråga örn fattigvårdskostnaderna. Förslaget att utbryta läkemedlen ur försäkringen innebär att apoteken skulle expediera recept, avseende läkemedel för vissa kvalificerade sjukdomar, gratis och recept å andra läkemedel mot halva kostnaden. Apoteken skulle därefter äga att av statsmedel återfå sina ifrågavarande utlägg. Jämväl detta förslag erbjuder betydande administrativa fördelar. De enskilda

Kungl. Muj:ts proposition nr 312. 133 skulle icke behöva förskottera kostnaden respektive rabatten och sluppe alltså besväret att återkräva dessa utlägg av sjukkassan. Och sjukkassorna befriades från bestyret att taga befattning med sammanlagt omkring 10 miljoner recept om året. I stället skulle utbetalningen till apoteken handhavas centralt, därvid granskningen av apotekens räkningar kunde verkställas med anlitande av erforderlig sakkunskap på ett i allo rationellt och arbetsbesparande sätt. Detta förslag har hälsats med tillfredsställelse i så gott som samtliga däröver avgivna remissyttranden. Endast ett par remissinstanser ha rest invändningar av principiell natur emot förslaget, i det de anmärkt att man, om det genomfördes, skulle förlora den överblick över den enskildes läkemedelskonsumtion som erhölles hos sjukkassan och varigenom denna sattes i stånd att ingripa i sådana fall då uppenbart läkemedelsmissbruk förelåge. Gentemot det sålunda anförda vill jag allenast anmärka att läkemedelsmissbruk, som skulle kunna föranleda ingripande från sjukkassornas sida, torde vara relativt sällsynta. Då avsikten är att rabattering respektive kostnadsfrihet skall medgivas endast om recept företes, måste uppenbarligen missbruk i allmänhet förutsätta att vederbörande uppsöker två eller flera läkare; även häri ligger en begränsning av risken. Det synes med fog kunna antagas att de kostnader, som kunna åsamkas statsverket genom missbruk av fria eller rabatterade läkemedel, komma att väsentligen understiga de utgifter, som skulle krävas för en någorlunda effektiv sjukkassekontroll i förevarande avseende. Statens direkta kostnader för den ur försäkringen utbrutna läkemedelsersättningen beräknas till omkring 18 miljoner kronor, d. v. s. en ökning i förhållande till kommittéförslaget med 9 miljoner kronor. Denna kostnadsökning elimineras emellertid genom att, med oförminskad avgiftsnivå, statens bidrag till sjukförsäkringen i motsvarande mån reduceras. Vad som sålunda anförts synes mig böra föranleda att sjukhusvården och läkemedlen utbrytas ur sjukförsäkringen samt att frågan om kostnaderna därför löses i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som framlagts i sjukhusvårds- och läkemedelspromemoriorna, d. v. s. genom direkta avräkningar mellan i det förra fallet staten och sjukhusägarna och i det senare fallet staten och apoteksinnehavarna. De närmare detaljerna för lösningen torde böra i sinom tid underställas riksdagens prövning i särskild ordning. Därvid bör upptagas bland annat frågan örn metoden för statens avlösning av patientavgifterna och örn avlösningsbeloppens beräkning ävensom spörsmålet om storleken av läkemedelsrabaHerna. 1 rån några hall har ifragasatts huruvida icke även läkarvårdsersättningen kunde utbrytas ur ramen för den föreslagna sjukförsäkringen. Vissa skal tala onekligen därför. Lösningen av denna fråga synes mig dock böra tdls vidare anstå. 1 detta sammanhang vill jag erinra om att inom medicinalstyrelsen för närvarande pågår en utredning rörande den öppna läkarvården och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Först när resultatet

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

av denna utredning föreligger torde möjlighet finnas att bedöma huruvida nyssnämnda tanke kan realiseras. Läkarvardsersättningen torde alitsa tills vidare böra omfattas av försäkringen. Sedan sjukhusvården och läkemedlen lösgjorts från sjukvårdsförsäkringen, kommer alltså denna att omfatta endast ersättning för läkarvård och i samband därmed företagna resor ävensom, där försäkrad intagits å sjukvårdsanstalt, ersättning för resor till och från anstalten. I fråga om försäkringens utformning i dessa delar ha några större meningsskiljaktigheter icke yppats, och jag finner mig kunna biträda kommittéförslaget härutinnan, örn än med vissa smärre jämkningar. Härtill återkommer jag i samband med motiveringen till de särskilda lagbestämmelserna. Hur de närmare reglerna för sjukpenningförsäkringen böra utformas har däremot varit föremål för delade meningar. Såsom den tidigare redogörelsen ger vid handen, framkommo i remissyttrandena över socialvårdskommitténs förslag i denna del yrkanden om ändringar i olika hänseenden. I anledning därav verkställdes inom socialdepartementet den i det föregående omnämnda överarbetningen av kommittéförslaget, och denna resulterade i två andra, såsom alternativ I och alternativ II betecknade förslag till frågans lösning. I fråga örn kretsen av dem, som skola omfattas av sjukpenningförsäkringen, intaga båda alternativen i stort sett samma ståndpunkt som kommittéförslaget. I alternativ I bibehålies vidare den grundtanke i kommittéförslaget, som innebär att den ersättning, som lämnas genom sjukpenningen jämte familjetillägg, sättes i viss relation till det inkomstbortfall, som vållas av sjukdomen. Antalet sjukpenningklasser minskas i detta alternativ från 20 till 6, varjämte höjning föreslås av såväl minimisjukpenning som familjetillägg. Samtidigt ifrågasättes höjning av statsbidraget till försäkringen och en minskning av avgifterna. Sjukförsäkringens enligt detta alternativ med hänsyn till nuvarande inkomstläge till 260 miljoner kronor beräknade totalkostnader skulle till 135 miljoner kronor komma att täckas av statsbidrag. Vad särskilt sjukpenningförsäkringen angår skulle av dess kostnader, 204 miljoner kronor, omkring hälften eller 107 miljoner kronor ersättas genom bidrag från staten. Det andra alternativet innebär däremot en principiell avvikelse från kommittéförslaget. I detta alternativ utformas sjukpenningförsäkringen efter den grundsatsen, att sjukpenningen skall garantera den försäkrade en rimlig minimistandard under sjukdom. I enlighet härmed anses sjukpenningen i princip böra utgå med ett för alla lika belopp. Då det belopp, som under nyssangivna förutsättning erfordras i kontant sjukhjälp för en ensamstående vuxen person, på i promemorian närmare angivna skäl uppskattas till 3: 50 kronor om dagen, föreslås sjukpenningen skola utgå med nämnda dagsbelopp, dock att för inkomsttagare under 18 år en sjukpenning av 2 kronor anses tillräcklig. Vad beträffar familjeförsörjare föreslås att sjukpenningen kompletteras med familjetillägg, uppgående till 2 kronor örn dagen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 135 hustru och 1 krona om dagen för varje hemmavarande barn, därvid dock barntillägg icke utgår för fler barn än fem. Förmånerna på grund av sjukpenningförsäkringen enligt detta alternativ skulle alltså maximalt kunna uppgå till 10:50 kronor örn dagen. Det torde vara uppenbart att en sjukpenning om 3: 50 kronor per dag icke under en längre sjukdomsperiod kommer att motsvara behovet av försörjningsmedel i andra orter än de billigaste. Den tvångsmässiga försäkringen måste avpassas efter behovet hos dem som ha låga penninginkomster och följaktligen icke heller kunna åläggas att betala annat än mycket måttliga avgifter. De medborgare, för vilka den efter nyssnämnda samhällsmedlemmars behov avpassade sjukpenningen blir för låg, åtnjuta regelmässigt högre penninginkomster och äga därmed möjlighet att betala högre avgifter. Därför föreslås att den obligatoriska försäkringen kompletteras med en statsunderstödd frivillig försäkring, avsedd att ge envar tillfälle att fullt ut trygga sin egen och sin familjs försörjning under sjukdom. Även enligt det nu behandlade alternativet föreslås avgifterna för den obligatoriska försäkringen nedsatta och statsbidragen höjda. Sjukförsäkringens totala årskostnader enligt detta alternativ beräknas till 261 miljoner kronor, varav 194 miljoner kronor skulle täckas av statsbidrag. Av ifrågavarande båda belopp avse 206 respektive 165 miljoner kronor sjukpenningförsäkringen. Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över de båda ifrågavarande alternativen, har ett överväldigande antal givit sin anslutning till något av dem framför socialvårdskommitténs förslag. För egen del anser jag även att vid sjukpenningförsäkringens utformning valet bör stå mellan dessa alternativ. Ehuru det stora flertalet av remissinstanserna anser att alternativet I bör följas, har jag stannat för att förorda alternativet II. Innan jag närmare klargör skälen för detta mitt ståndpunkttagande, vill jag i korthet angiva den motivering som i sjukförsäkringspromemorian anförts för ett sjukpenningbelopp av den enligt alternativ II föreslagna storleken. Fastställandet av ett enhetligt sjukpenningbelopp är naturligen förenat med betydande svårigheter. Någon särskild utredning örn vad som kan anses behövligt för upprätthållande av en skälig levnadsstandard finnes icke. Vid uppställandet av sjukförsäkringspromemorian har en viss ledning erhållits av socialstyrelsens undersökningar angående levnadsförhållandena under år 1943 bland folkpensionärer med tilläggspension. De årsbudgeter, som konstruerats på grundval av de i undersökningen redovisade utgiftsbeloppen, sluta för en ogift pensionärs vidkommande på en kontant utgiftssumma av 893 kronor på landsbygden och 1 210 kronor i städerna. För makar, av vilka en eller båda åtnjuta tilläggspension, äro motsvarande belopp 1 474 kronor respektive 1 972 kronor. Då nu angivna belopp få anses närma sig bottennivån för levnadskostnaderna i vårt land borde — framhålles i promemorian — en sjukpenning som skall tillgodose kravet på en rimlig för­

136 Kungl. Majus proposition nr 312.

sörjning näppeligen sättas lägre än 3: 50 kronor per dag. Å andra sidan kan sjukpenningen ej bestämmas till högre belopp, med hänsyn till de relativt låga levnadskostnaderna i stora delar av landet. För personer under 18 år bör sjukpenningen ej utgöra mer än 2 kronor om dagen. I promemorian påpekas i sistnämnda hänseende att yngre personer i stor utsträckning åtnjuta mat och husrum i föräldrahemmet mot ringa ersättning eller kostnadsfritt. Sjukdomen behöver därför ej för dem medföra samma ekonomiska konsekvenser som för de äldre; det synes därför rimligt, att deras sjukpenning utgår med ett i förhållande till den normala sjukpenningen något reducerat belopp. Jag vill tillägga att den kollektivavtalsanställda befolkningen i allmänhet ej uppnår den fulla lönen förrän tidigast vid 18 års ålder.

Då jag härefter närmare ingår på frågan om sjukpenningförsäkringens utformning, vill jag till en början tillkännagiva att jag finner det principiellt riktigast att — när staten med sin tvångsmakt och med stora kostnader inför en allmän sjukförsäkring — den endast skall svara för att alla garanteras en viss minimistandard vid sjukdom, men överlämna åt den enskilde att själv ombesörja vad som kräves därutöver. Redan ur denna synpunkt anser jag därför att en sjukpenningförsäkring enligt alternativet II har företräde framför en försäkring enligt alternativet I. Genom den obligatoriska försäkringen tillförsäkras medborgaren en dylik minimistandard. Är sjukpenningen enligt den obligatoriska försäkringen lägre än som svarar mot medborgarens behov eller önskemål, bör han av egen ansvarskänsla genom den frivilliga försäkringen skaffa sig det tillskott, varav han kan vara i behov. Hänsynen till de lägre inkomsttagarna talar även för alternativet II. Av dessa stå för närvarande stora grupper utanför de existerande erkända sjukkassorna. Genom ett system enligt alternativet II komme dessa att vid sjukdom beredas erforderligt socialt skydd utan fattigvårdskaraktär. Ytterligare vill jag peka på den administrativa förenkling som följer med en obligatorisk sjukpenningförsäkring, utformad enligt alternativet II. Jag behöver härvidlag blott hänvisa till den arbetsbesparing, som följer av att sjukkassorna befrias från den grannlaga uppgiften att årligen fastställa varje medlems inkomst av förvärvsarbete och placera honom i den sjukpenningklass, till vilken han rätteligen skall hänföras. Vidare kunna invecklade överförsäkringsregler helt undvaras. Den administrativa förenklingen medför naturligen i sin ordning avsevärda besparingar i fråga om förvaltningskostnaderna.

Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som hörts i ärendet, ha dock, såsom förut nämnts, vid valet mellan en sjukpenningförsäkring enligt alternativ I och alternativ II stannat för det förra. Mot en sjukpenningförsäkring enligt det mönster, som angivits i alternativet II, har från dessa remissinstansers sida framförts en delvis häftig kritik av skiftande innehåll. Flertalet av de argument, som inrymmas i denna kritik, skjuta enligt min mening betydligt över målet. Huvudkritiken avser å ena sidan, att en enligt alternativ II utformad försäkring skulle medföra över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 137

försäkring för stora befolkningsgrupper, d. v. s. leda till att dessa under sjukdom finge en inkomst, som vore för hög i förhållande till deras arbetsinkomst, med därav följande olägenheter av olika slag, samt å andra sidan att försäkringen, främst å dyrorter, skulle leda till underförsäkring, d. v. s. lämna otillräckligt ekonomiskt stöd. Jag vill ingalunda förneka, att båda dessa risker finnas, men anser farhågorna för konsekvenserna härutinnan betydligt överdrivna.

Vad angår överförsäkringsfrågan har till stöd för påståendet, att den verkliga inkomstnivån i stor omfattning skulle vara lägre än den ersättning som avsåges skola utgå enligt alternativet II, i första hand hänvisats till skattestatistiken. Enligt skattestatistiken befinna sig nämligen ett stort antal personer i ett inkomstläge avsevärt understigande det som svarar mot sjukpenningbeloppet 3: 50 kronor. Nyligen publicerade, på taxeringsmyndigheternas material grundade siffror rörande inkomstfördelningen år 1944 utvisa, att av landets omkring 3 miljoner inkomsttagare, äkta makar härvid räknade gemensamt, vilka taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 8,6 % hade en inkomst av 600—1 000 kronor, 12,4 % en inkomst av 1 000—1 500 kronor och 11,1% en inkomst av 1 500—2 000 kronor. Om dessa siffror godtagas såsom rättvisande för nivån på de lägre inkomsterna, kunde man av dem draga slutsatsen att med det nyssnämnda sjukpenningbeloppet en ganska omfattande överförsäkring skulle uppkomma. En sjukpenning om 3: 50 kronor per dag svarar mot en årsersättning av 1 275 kronor; av de över 1A miljon inkomsttagarna med en beräknad årsinkomst av upp till 1 000 kronor, måste ett icke ringa antal antagas få denna sjukpenning och alltså bli överförsäkrade. Och för gifta överstiger sjukpenningen med maketillägg 2 000 kronor om året; eftersom enligt nyssberörda vid taxeringarna framkomna siffror omkring en miljon förvärvsarbetande personer skulle ha en årsinkomst av högst 2 000 kronor, borde man även utifrån denna beräkningsgrund komma fram till en betydande överförsäkring, ytterligare markerad örn hänsyn även tages till barntilläggen. Dessa årsinkomster förefalla emellertid, såsom jag nyligen framhållit i samband med framläggandet för riksdagen av propositionen med förslag till ny folkpensioneringslagstiftning, alltför låga om de ställas i relation till vad man vet örn befolkningens levnadsförhållanden. I ett jämförelsevis stort antal fall måste inkomstuppgifterna, vilka grunda sig på allmänhetens deklarationer, antagas icke riktigt återgiva det faktiska inkomstläget. Detta bestyrkes även av föreliggande skattetrycksutredningar. Vad överförsäkringsfrågan beträffar måste även beaktas alt en stor del av de mycket låga inkomsterna kunna antagas falla på ungdomar (lärlingar, bud m. 11.), åldringar och partiellt arbetsföra. För de yngsta inkomsttagarna föreslås emellertid i promemoriealternativet II en sjukpenning av allenast 2 kronor per dag; detta sjukpenningbelopp kommer i det följande att av mig förordas för dessa inkomstgrupper liksom även för inkomsttagarna bland ålders- och invalidpensionärerna. Genom en sådan

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

anordning kommer uppenbarligen möjligheten av överförsäkring att i väsentlig mån reduceras.

Till ytterligare belysning av överförsäkringsrisken har i ett par yttranden hänvisats till vissa siffror som framkommit vid en undersökning av riksförsäkringsanstaltens ersättningsfall för år 1942 på grund av olycksfall i arbete hos enskilda arbetsgivare. Denna undersökning skulle äga sin särskilda betydelse i nu förevarande avseende därigenom att det här ligger i arbetstagarens intresse att högsta möjliga inkomstsiffra uppgives. Enligt undersökningen skulle vederbörandes arbetsinkomst ha utgjort högst 1 215 kronor i 6,3 % av ersättningsfallen berörande arbetare, anställda hos större arbetsgivare, och i 21,3 % av fallen angående arbetare hos mindre arbetsgivare. Motsvarande procenttal för anställda med en arbetsinkomst av högst 2 025 kronor var 26,1 respektive 71,4. I anledning av dessa uppgifter har jag låtit verkställa en närmare analys av omförmälda material, såvitt det avser de större arbetsgivarna, för att utröna hur de olycksfallsskadade procentuellt fördelade sig på olika yrkesgrupper och åldrar. Därvid har framkommit att de procentuellt sett mest omfattande grupperna hänförde sig till arbete inom metallindustri, jordbruk med skogsbruk och boskapsskötsel samt handel jämte varulager och kontor. En närmare undersökning av de två förstnämnda yrkesområdena visade, att inom yrkesgruppen metallindustri omkring 80 procent av antalet arbetare med en inkomst av högst 1 215 kronor voro under 18 år. Även inom yrkesgruppen jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel var en avsevärd, örn ock icke lika stor del av de skadade, som hade en inkomst av högst 1 215 kronor, under 18 år. Den ifrågavarande specialundersökningen bestyrker alltså i viss mån riktigheten av antagandet att en betydande del av de låga inkomsterna faller på den unga arbetskraften.

I det följande kommer jag att på angivna skäl förorda att barntilläggen bestämmas, i stället för till en krona som föreslagits i departementspromemorian, till 50 öre per barn och dag. Även härigenom kommer givetvis överförsäkringsrisken att i hög grad minskas. Jag vill slutligen tillägga att berörda risk aldrig helt kan elimineras i en sjukförsäkring som är avsedd att vara effektiv. Sålunda kommer exempelvis för säsongarbetare alltid att föreligga total överförsäkring under den tid då arbetssäsongen icke är inne; detta gäller vilket alternativ som än väljes. Genom den sjukkontroll, som kommer att stå till försäkringens förfogande, bör emellertid möjlighet finnas att väsentligen begränsa missbruk.

Mer vägande än invändningen om överförsäkringsrisken synes argumentet om underförsäkring vara. Obestridligt är att levnadskostnaderna — framför allt hyreskostnaderna — variera avsevärt i olika delar av landet. Särskilt i de större städerna leva stora delar av befolkningen på inkomster, som ligga betydligt högre än vad som svarar mot de föreslagna förmånerna från

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 139

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Särskilt som dessa inkomsttagare måste antagas i stor utsträckning lia bundit sig för utgifter vid en högre nivå, kan den obligatoriska sjukförsäkringen i många fall väntas bli otillräcklig för dem. Enligt den tanke varå alternativförslaget II vilar skulle, såsom förut nämnts, dessa personer hänvisas till den frivilliga försäkringen — även till denna skulle utgå statsbidrag — för att få sin försörjning garanterad. I flera remissyttranden har emellertid gjorts gällande, att den frivilliga försäkringen i praktiken icke skulle vinna sådan anslutning att det behov fylldes, som den obligatoriska försäkringen lämnade obeaktat. Väl torde vara att mången har benägenhet att blunda för eller förminska framtida sjukdomsrisker. Erfarenheterna härutinnan från den nuvarande frivilliga försäkringen synas mig dock icke avgörande. Avgifterna inom denna försäkring äro avsevärt högre än de avgifter som äro avsedda att utgå inom den nya, kombinerade obligatoriska och frivilliga försäkringen. Såsom exempel kan nämnas att en sjukpenningförsäkring för äkta makar med en dagspenning av 5 kronor för mannen och 1: 50 kronor för hustrun nu genomsnittligen betingar en avgift av omkring 92 kronor om året. Enligt den nya försäkringen kommer avgiften för en sjukpenning för mannen å det dubbla beloppet — 10 kronor, därav maketillägg 2 kronor — jämte därå eventuellt utgående barntillägg icke att uppgå till mer än omkring 69 kronor om året. Denna avgift medför då också rätt för maken till en sjukpenning av 1: 50 kronor jämte eventuellt barntillägg. Jag har svårt att inse, att en frivillig försäkring med så låga avgifter — rätt bedriven och understödd av erforderlig upplysningsverksamhet — icke skulle kunna vinna önskvärd anslutning.

Med hänsyn till de skiftande levnadskostnaderna på olika orter kunde det ligga nära till hands att, såsom ock från några håll ifrågasatts, göra sjukpenningens storlek beroende av någon slags dyrortsgruppering. Jag har även varit inne på denna tanke och övervägt att låta sjukpenningen utgå i form av ett visst grundbelopp jämte bostadstillägg av olika storlek, därvid exempelvis den för folkpensioneringen föreslagna indelningen av landet i bostadskostnadsgrupper skulle kunna tillämpas även för sjukförsäkringens del. En sådan anordning skulle emellertid å ena sidan medföra ökad risk för överförsäkring i dyrorterna samt å den andra sidan komplicera försäkringen för de kassor som finge tillämpa skilda grundbelopp för sjukpenningen för olika grupper av medlemmar. Jag har därför ansett att denna väg icke för närvarande bör beträdas.

Mot en försäkring med en enhetlig sjukpenning har vidare invänts, att en sådan försäkring ej går att samordna med annan socialförsäkring, därvid särskilt hänvisats till olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringarna. Bakom denna invändning ligger uppenbarligen den uppfattningen att all socialförsäkring skall giva samma dagunderstöd. Vare sig en person blir sjuk, rakar ut för olycksfall eller blir arbetslös borde enligt denna mening ersättningen

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

bli lika slör. Gentemot invändningen må framhållas att en samordning icke bör eftersträvas för dess egen skull utan endast örn man därigenom vinner några mer avsevärda fördelar utan motsvarande nackdelar. Förhållandena på olika områden kunna emellertid enligt min åsikt vara så skiftande, att de icke lämpligen kunna inpassas inom precis samma ram. Mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen — vilken senare helt bekostas av arbetsgivarna — råder en verklig artskillnad, som motiverar att sjukpenningen vid olycksfall i arbetet närmare anslutes till arbetsinkomsten, även där denna uppgår till ett relativt högt belopp, och att alltså i dessa fall enligt olycksfallsförsäkringen utgår en väsentligt större ersättning än den som lämnas enligt den obligatoriska sjukförsäkringen.

Även mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen råder en väsensskillnad, som kan motivera att ersättningsreglerna icke bli helt likartade. Ett högre dagsbelopp kan sålunda vara motiverat för arbetslöshetsförsäkringens del även oavsett örn härvidlag beloppet utgår allenast för förlorade arbetsdagar och alltså ej för kalenderveckans samtliga dagar. Risken att den sjukskrivne då skulle söka sig över till arbetslöshetsförsäkringen torde icke böra överdrivas; ersättning enligt sistnämnda försäkring förutsättes för övrigt regelmässigt icke skola utgå i deli mån av arbetsförmedling erbjudet arbete ej antages. Är vederbörande sjuk, kan han icke antaga arbete. Åtager han sig å andra sidan arbete, är han uppenbarligen icke sjuk.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då därtill kommer, att såväl olycksfallsförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen för närvarande äro föremål för överarbetning inom socialvårdskommittén, torde det icke vara möjligt att i detta sammanhang taga någon definitiv ståndpunkt till önskemålet om samordning på förevarande områden. Emellertid synes mig förefintligheten av problemet icke böra stå i vägen för genomförandet av en sjukförsäkring som eljest väl tillgodoser det med densamma avsedda ändamålet. Icke heller kan jag se att en samordning av bottenorganisationen för de skilda socialförsäkringsgrenarna möter avgörande hinder däri att ersättningsreglerna bli olika.

I anslutning till det anförda förordar jag alltså, i enlighet med alternativ II, att i den obligatoriska försäkringen sjukpenningen för den vuxna förvärvsarbetande befolkningen utgår med ett enhetligt belopp av som regel 3: 50 kronor örn dagen. För personer i åldern 16—18 år bör sjukpenningen dock endast vara 2 kronor örn dagen. Sistnämnda sjukpenningbelopp anser jag böra gälla även för folkpensionärerna, därvid jag utgår från att det för riksdagen framlagda förslaget till folkpensionering i stort sett vinner riksdagens bifall. Till de härmed förknippade spörsmålen återkommer jag närmare i ett senare sammanhang.

Jag finner ej skäl att frångå den familjeförsäkringsprincip, som uppbär socialvårdskommitténs förslag. Jag tillstyrker sålunda att sjukpenningen för den i hemmet arbetande gifta kvinnan, i överensstämmelse med förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 141

enligt alternativ II, bestämmes till 1: 50 kronor om dagen. I fråga om de föreslagna make- och barntilläggen har jag — såsom jag vill närmare utveckla i samband med detaljbehandlingen av sjukpenningförsäkringen — ansett mig böra vidtaga vissa jämkningar. I detta sammanhang vill jag endast nämna, att ett införande av allmänna barnbidrag med 200 kronor för barn och år enligt det förslag härom, som den 19 januari 1946 avgivits av 1941 års befolkningsutredning,1 synes böra medföra en begränsning av barntillägget enligt sjukförsäkringen till 50 öre per barn och dag. Sistnämnda tilläggsbelopp torde kunna utgå utan maximering med hänsyn till antalet barn. Införandet av varaktigt utgående allmänna barnbidrag samt den därav föranledda nedsättningen av sjukpenningförsäkringens barntillägg medför, såsom förut antytts, att faran för överförsäkring i hög grad minskas.

Sjukpenning enligt den frivilliga försäkringen anser jag, i enlighet med vad i sjukförsäkringspromemorian alternativt ifrågasatts, böra bestämmas till respektive 1:50, 3 och 4: 50 kronor om dagen. I överensstämmelse härmed kommer den sammanlagda sjukpenningen att kunna uppgå till högst 8 kronor om dagen för en ensamstående person och 10 kronor om dagen för en gift man utan barn. För en gift man med barn tillkommer barntillägg med 50 öre örn dagen för varje barn.

I sjukförsäkringspromemorian föreslogs beträffande alternativet II att de försäkrade med hänsyn till karenstidens längd skulle uppdelas i två grupper med en karenstid av respektive tre dagar och fyra veckor. Till den förra gruppen skulle hänföras i första hand anställda och vissa självständiga företagare, nämligen sådana vilkas inkomst av rörelsen vore direkt beroende av deras egen dagliga arbetsinsats. Den andra gruppen skulle omfatta övriga fria företagare. Motivet till den föreslagna uppdelningen angavs vara följande. De anställda vore i allmänhet direkt beroende av sin dagliga arbetsförtjänst, och en längre karenstid än den i den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen gängse eller tre dagar skulle därför icke vara lämplig. En del av den icke löneanställda, förvärvsarbetande befolkningen levde emellertid under ekonomiska förhållanden, som i stort sett överensstämde med löntagarnas, och beträffande denna del kunde icke åberopas några sakliga skäl för att den i förevarande hänseende skulle få sämre ställning än löntagarna. I fråga örn andra företagare gällde åter, att deras rörelse, även om de vore sjuka under avsevärd tid, lämnade praktiskt taget oförändrad inkomst, och att sjukdomen därför icke behövde medföra några allvarligare ekonomiska konsekvenser för dem. En kort karenstid kunde i fråga om dessa lätt föranleda risk för missbruk av försäkringen. Enligt promemorian skulle jordbrukare i regel hänföras till gruppen med den längre karenstiden.

Mot denna uppdelning har emellertid framförts en kraftig kritik i remissyttrandena, därvid främst gjorts gällande att den skulle verka orättvist —

1 SOU 1946 : 5.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

särskilt ansågs stötande att jordbrukarna över lag skulle få den långa karenstiden — och föranleda avsevärda administrativa svårigheter. Den sålunda framförda kritiken kan enligt min mening icke avvisas. Därest en uppdelning av ifrågavarande slag skulle göras, synas till gruppen med den längre karenstiden icke rimligen kunna hänföras sådana jordbrukare, som ej regelbundet ha annan arbetskraft anställd. Detta betyder emellertid att det alldeles övervägande antalet jordbrukare skulle få den kortare karenstiden. Jag vill härvid erinra örn att enligt uppgifter, som insamlats för 1938 års jordbruksutredning och som omfatta produktionsåret 1937/38, icke mindre än 310 000 av landets 420 000 brukningsdelar sakna främmande fast arbetskraft. Med min utgångspunkt torde även inom andra näringsgrenar en stor del av de fria yrkesutövarna bli att hänföra till gruppen med den kortare karenstiden. Den återstående delen av företagarna blir relativt liten och torde i allmänhet ha en sådan ekonomisk ställning att missbruk av försäkringen från deras sida endast undantagsvis är att befara. Med hänsyn härtill och då mycket talar för riktigheten av uppfattningen att en uppdelning av förevarande slag i tillämpningen skulle vålla stort besvär för sjukkassorna, har jag funnit mig böra förorda en enhetlig karenstid av tre dagar för alla sjukpenningförsäkrade.

Vad härefter angår sjukförsäkringens finansiering ligger det i sakens natur att avgifterna i en försäkring av den av mig förordade typen måste ligga på en förhållandevis låg nivå. Såsom förut nämnts få nämligen avgifterna icke göras alltför tyngande för de i ekonomiskt hänseende sämre ställda befolkningsgrupperna; vid avgiftsbestämningen böra, förutom skatterna, även andra socialförsäkringsavgifter beaktas. I det enligt alternativet II uppgjorda förslaget hade statsbidragen konstruerats med ledning av den principen, att för sjukpenningförsäkrade medlemmar över 18 år, som voro hänförliga till gruppen med den kortare karenstiden, d. v. s. huvuddelen av de försäkrade, avgifterna vid tillfredsställande sjukkontroll borde stanna vid omkring 18 kronor för år, motsvarande 2 % av en årsinkomst på 900 kronor. För övriga försäkrade skulle avgifterna utgå med lägre belopp. Vid närmare övervägande av denna fråga har jag ansett mig böra förorda någon höjning av omförmälda avgift. En lämplig avvägning synes vara 2 % av en inkomst om 1 200 kronor, d. v. s. en inkomst som ungefärligen svarar mot ett dagsbelopp av 3: 50 kronor. I enlighet härmed torde avgiften för alla medlemmar som bli berättigade till en sjukpenning av denna storlek böra utgå med omkring 24 kronor för år. För medlemmar med en sjukpenning av 2 kronor torde avgiften böra motsvara ungefär 2/3 av nyssnämnda avgift och alltså utgöra cirka 16 kronor om året. För de enbart sjukvårdsförsäkrade synes avgiften böra stanna vid ungefär 4 kronor om året. Den sålunda föreslagna höjningen av avgifterna medför naturligen en motsvarande minskning av statsbidragens belopp.

I fråga om uppbörden av försäkringsavgifterna förutsattes i sjukförsäk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 143

ringspromemorian att densamma skulle kunna anknytas lill den förändrade skatteuppbörd, som förväntades komma till stånd. Ifrågavarande omläggning av skatteuppbördsväsendet har numera beslutats, och det nya uppbördssystemet träder i kraft den 1 januari 1947. Stora fördelar torde stå att vinna, om uppbörden av försäkringsavgifterna kan ske i samband med skatteuppbörden. Arbetsgivarna — som enligt socialvårdskommitténs förslag skulle till sjukkassorna inleverera avgifterna för de anställda och göra motsvarande avdrag å deras avlöning — befrias från besväret att redovisa både till sjukkassa och till skattemyndighet. Arbetsbesparingen för sjukkassorna måste bli betydande. Med anledning av vad som anförts därom att psykologiska skäl skulle tala mot en sammankoppling av uppbörd av skatt med uppbörd av försäkringsavgift, vill jag framhålla, att det för den stora mängden arbetstagare näppeligen kommer att innebära någon skillnad om försäkringsavgiften av arbetsgivarna betalas direkt till sjukkassorna eller dit via skattemyndigheterna. Vad socialvårdskommittén framhållit rörande svårigheten att låta även avgifterna till en blivande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring uppbäras i samband med skatten kan jag icke tillmäta någon avgörande betydelse.

Jag vill alltså förorda att försäkringsavgifterna upptagas i samband med skatteuppbörden. En anknytning av avgiftsuppbörden till skatteuppbörden medför verkningar för sjukförsäkringen i olika avseenden. Dessa spörsmål röra emellertid närmast lagstiftningens tekniska utformning, och de torde därför få behandlas i specialmotiveringen.

Med hänsyn till de i det föregående förordade ändringarna i förslaget ävensom till de övriga jämkningar i förslaget, som funnits befogade och för vilka redogörelse lämnas i det följande, har det blivit erforderligt att verkställa nya beräkningar angående försäkringens kostnader. Resultatet av dessa beräkningar torde få såsom en särskild bilaga (Bilaga C) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag. Av bilagan framgår att, med bortseende från tänkbar »översjuklighet», vid nuvarande inkomstläge statsbidragskostnaderna till den obligatoriska försäkringen för budgetåret 1950/51 kunna beräknas till 165 miljoner kronor — därav 20 miljoner kronor för sjukvårdsförsäkringen och 145 miljoner kronor för sjukpenningförsäkringen och till den frivilliga försäkringen till 6 miljoner kronor. Försäkringens sammanlagda årskostnader nämnda budgetår beräknas till 266 miljoner kronor, av vilket belopp 38 miljoner kronor falla på sjukvårdsförsäkringen och återstoden på sjukpenningförsäkringen.

Den årliga kostnadsökningen för statsverket i anledning av sjukförsäkringsreformens genomförande uppgår, under antagande av att statens kostnader för sjukförsäkring under budgetåret 1949/50 komma alt utgöra cirka 50 miljoner kronor, till (165 + 6 — 50) 121 mil joner kronor. Då kostnadsökningen för statsverket i anledning av de båda övriga reformerna, avseende sjukhusvården och läkemedlen, för budgetåret 1950/51 överslagsvis

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kail beräknas till 60 respektive 18 miljoner kronor, skulle den årliga kostnadsökningen för statsverket till följd av genomförandet av det här ifrågavarande reformkomplexet komma att från och med budgetåret 1950/51 uppgå till sammanlagt (121 + 60 + 18) 199 miljoner kronor eller i runt tal 200 miljoner kronor.

De föreslagna reformernas genomförande är förknippat med lösandet av ett flertal administrativa och organisatoriska problem. Jag vill härvidlag erinra om att sjukkasseområden skola fastställas, att allmänna sjukkassor skola antagas för att träda i de nuvarande erkända sjukkassornas ställe och att så gott som hela befolkningen skall registreras i de nya kassorna. Det är därför erforderligt att en jämförelsevis lång tid förflyter från det lagen antagits till dess den skall träda i tillämpning. Även om lagstiftningen — i enlighet med mitt förslag — kommer att träda i kraft först den 1 juli 1950, synes det med hänsyn till det förut sagda önskvärt att lagförslaget snarast förelägges riksdagen för antagande. Angelägenheten av att så sker framträder även därav, att det fortsatta utredningsarbetet inom socialförsäkringens område i viss mån är beroende av statsmakternas ståndpunktstagande till frågan örn sjukförsäkringens utformning i såväl princip som detalj.

Införandet av en lag om allmän sjukförsäkring synes böra medföra att åtskilliga författningar, som beröras därav, underkastas en översyn i syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse med ifrågavarande lagstiftning; med nämnda översyn kan emellertid lämpligen anstå till dess sjukförsäkringsreformen lagfästs.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om allmän sjukförsäkring (Bilaga A). Jag övergår nu till behandling i detalj av detta förslag i anslutning till de särskilda paragraferna i förslaget. Därvid vill jag anmärka, att remissyttrandena återgivas vid de olika paragraferna allenast i de fall då uttalande rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

Departementsförslaget.

I likhet med socialvårdskommittén anser jag lämpligt, att — då verksamheten i de sjukkassor, som skola uppbära den nya sjukförsäkringen, inom hela landet bör vara anordnad efter likformiga grunder —- de bestämmelser, vilka äro erforderliga för att reglera denna verksamhet, sammanföras i en lag, vilken i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit bör erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 145

rubriken »Lag om allmän sjukförsäkring». Någon anledning torde icke föreligga att sammanfatta reglerna om lagstiftningens ikraftträdande och i samband därmed behövliga övergångsbestämmelser i en särskild lag. De stadgande^ som ingå i den av kommittén föreslagna promulgationslagen, synas med fördel kunna inrymmas i den allmänna sjukförsäkringslagen. Såsom en följd av det förändrade materiellträttsliga innehåll, som lagen enligt departementsförslaget skall erhålla, synes i formellt hänseende en något ändrad uppställning påkallad. Efter »Inledande bestämmelser» örn försäkringens allmänna natur samt grundreglerna för sjukkasseverksamhetens administrativa handhavande ävensom vissa begreppsbestämningar torde lagen böra uppdelas i olika huvudavdelningar. Den första av dessa bör under särskilda underrubriker upptaga de bestämmelser, som avse innehållet i den obligatoriska sjukförsäkringen. I en ny avdelning synas därefter kunna upptagas regler örn den frivilliga försäkringen. Under rubriken »Om allmänna sjukkassor» torde sedan under särskilda underrubriker kunna sammanföras de närmare reglerna om sjukkassornas verksamhet. Slutligen torde i lagen under rubriken »Särskilda bestämmelser» böra upptagas vissa föreskrifter, som ej lämpligen synts böra ingå i de tidigare avsnitten, samt under rubriken »Om lagens ikraftträdande m. m.» erforderliga övergångsbestämmelser.

Inledande bestämmelser.

1 §• I denna paragraf, som saknar motsvarighet i socialvårdskommitténs förslag, ha upptagits vissa regler rörande den föreslagna försäkringens allmänna innebörd.

Socialvårdskommittén.

Förutsättning för att den föreslagna försäkringen, såväl sjukvårds- som sjukpenningförsäkringen, skall träda i tillämpning har kommittén ansett böra vara, att sjukdom inträffat. Kommittén har dock inte funnit möjligt eller lämpligt att i lagtexten ge en definition å sjukdomsbegreppet. I samband med frågan om sjukvårdsförsäkringens utformning har kommittén dock gjort vissa uttalanden angående detta begrepp. För dessa redogöres närmare under 15 § i departementsförslaget. Enligt kommittéförslaget omfattar således försäkringen endast sjukvård men icke hälsovård. Skälet härtill har kommittén angivit vara, att kommittén ansett klokt att icke från första början belasta den nya organisationen med uppgifter, som alltför mycket sträckte sig utöver dem, vilka nu åvilade de erkända sjukkassorna. Emellertid borde enligt kommitténs

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 312. 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

uppfattning frågan om en utvidgning av sjukkassornas uppgifter att omfatta vissa delar av hälsovården upptagas till prövning utan alltför långt dröjsmål.

Liksom den nuvarande frivilliga försäkringen grundar sig kommitténs förslag i fråga om sjukvårdsförsäkringen på principen, att försäkringen ej direkt tillhandahåller sjukvård utan endast lämnar ersättning för utgifter härför. Kommittén framhåller, att ersättningssystemet visserligen för den enskilde medlemmen innebure, att han bleve nödsakad att förskottera hela kostnaden för sin vård. Ur olika synpunkter hade emellertid detta system sådana fördelar, att kommittén ansåge sig böra förorda detsamma.

Kommitténs förslag innefattar icke bestämmelser om moderskap shjälp eller annan särskild förmån i anledning av barnsbörd. Härutinnan anför kommittén, att den till särskild utredning upptagit frågan huruvida den samhälleliga hjälpen vid barnsbörd även i fortsättningen borde åvila sjukkassorna eller ordnas på annat sätt. Skulle vid denna utredning visa sig, att sådan hjälp borde lämnas av sjukkassorna, beredde det relativt ringa svårighet att vidtaga erforderliga ändringar i den nu föreslagna lagstiftningen. Om åter ny lagstiftning i berörda avseenden icke vore genomförd vid den tidpunkt, då den nu föreslagna sjukförsäkringen kunde komma att bli gällande, borde provisoriska bestämmelser utfärdas, vilka lämpligen kunde anknyta till de nuvarande bestämmelserna om moderskapshjälp.

Beträffande kommitténs uttalanden i övrigt rörande ifrågavarande spörsmål hänvisas till betänkandet nr VII sid. 129 och 160—163.

Yttrandena över kommiltéförslaget.

Vad i yttrandena anförts rörande sjukdo rasbegreppet återgives under 15 § här nedan.

Med anledning av att enligt kommitténs förslag försäkringen ej skall omfatta hälsovårdande uppgifter uttalar medicinalstyrelsen, att den biträder kommitténs åsikt att frågan om en framtida utvidgning av sjukkassornas uppgifter till att omfatta vissa delar av hälsovården bör upptagas till ny prövning utan alltför långt dröjsmål. Enahanda ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län, Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott och stadsförbundets sjukvårdsdelegation, vilka understryka önskemålet att sjukförsäkringen utbygges med den form av förebyggande vård, som utgjordes av återkommande läkarundersökningar i syfte att i tid upptäcka spirande sjukdomar. De profylaktiska åtgärderna borde sjukförsäkringsvägen premieras och icke motarbetas.

I vissa yttranden lia invändningar framställts mot förslaget att moderskapshj älpen skulle uteslutas från de nya sjukkassornas verksamhet. Socialstyrelsen framhåller, att frågan om moderskapsförsäkringens ordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 147

icke alls blivit berörd i förslaget. Då moderskapshjälp för närvarande inginge bland de förmåner, som de erkända sjukkassorna obligatoriskt beredde sina medlemmar, syntes det vara uteslutet att den föreslagna lagstiftningen skulle kunna träda i kraft utan alt moderskapsförsäkringen samtidigt ordnades. Försvarets sjukvårdsförvaltning uttalar, att ehuru härvidlag icke vore fråga om sjukvård i ordets egentliga bemärkelse, skäl talade för att ersättning genom den obligatoriska sjukförsäkringen bereddes mödrar under viss tid efter förlossning, förslagsvis tre veckor. Kvinnoföreningars samarbetskommitté jämte andra kvinnoorganisationer anse att sambandet mellan moderskapsförsäkringen och den obligatoriska sjukförsäkringen vöre så starkt, att moderskapsförsäkringen bort medtagas. Det vore därför önskvärt att nya bestämmelser om en effektivare moderskapsförsäkring inarbetades i förslaget.

Departementschefen.

Socialvårdskommittén har funnit den föreslagna försäkringen böra begränsas till att avse ersättning allenast när försäkrad drabbas av sjukdom. Kostnader, som icke ha sin grund i sjukdom, skola sålunda icke ersättas enligt förslaget. Jag anser det välbetänkt, att den här förevarande försäkringen till en början begränsas till att i stort sett avse allenast de områden och prestationer, som av kommittén föreslagits. Sedan någon erfarenhet vunnits om lagens verkningar, torde spörsmålet om utökande av hjälpformerna få upptagas till omprövning. Detta gäller bland annat de hälsovårdande åtgärderna. Att den förebyggande hälsovården är av särskilt intresse för försäkringen behöver knappast understrykas.

De nuvarande erkända sjukkassorna lämna vid barnsbörd moderskapshjälp till sina medlemmar; genom sjukkassornas förmedling utbetalas även moderskapspenning åt behövande barnaföderskor, som icke äro sjukkassemedlemmar. Kommitténs förevarande förslag innefattar icke några bestämmelser om hjälp vid havandeskap och barnsbörd. I detta hänseende torde dock böra märkas alt kommittén i ett i februari 1946 avgivet betänkande nr XII1 framlagt förslag rörande olika ekonomiska stödåtgärder vid havandeskap och barnsbörd. Vidare har 1941 års befolkningsutredning den 22 november 1945 avlämnat ett betänkande1 2 om förlossningsvården med förslag även till ekonomiska hjälpåtgärder av olika slag för barnaföderskor i anledning av barnsbörden. Ifrågavarande förslag bygga i fråga örn hjälpverksamhetens anordnande på sjukkasserörelsen. Båda förslagen äro för närvarande föremål för prövning. I detta läge torde det därför icke vara möjligt alt taga ställning till frågan i vad mån den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd bär sammankopplas med sjukförsäkringen. Nämnda spörsmål torde få prövas i ett senare sammanhang.

1 SOU 1946: 23.

2 SOU 1945: 50.

148 Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

Det synes lämpligt att lagen inledes med en direkt bestämmelse, att försäkringen avser hjälp vid sjukdom samt att försäkringen omfattar två olika grenar, sjukvårds- och sjukpenningförsäkring. Likaså torde redan i lagens första paragraf böra komma till uttryck, att försäkringen har karaktär av dels en obligatorisk försäkring, d. v. s. en försäkring varav medborgarna tvångsvis bli omfattade, och dels en på frivilligt erlagda avgifter grundad försäkring.

Att i lagen införa någon bestämning av begreppet sjukdom torde, såsom kommittén funnit, icke vara möjligt med hänsyn till detta begrepps relativa innebörd. Till frågan om sjukdomsbegreppet torde jag få närmare återkomma i samband med spörsmålet om förmånerna på grund av sjultvårdsförsäkringen.

2 §•

I första stycket av denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i socialvårdskommitténs förslag, har fastslagits att den i lagen avsedda försäkringen skall omhänderhavas av självständiga juridiska personer, benämnda allmänna sjukkassor. Beträffande skälen till att särskilda sjukkassor — i första hand de nuvarande erkända sjukkassorna — ansetts böra göras till bärare av försäkringen hänvisas till den tidigare redogörelsen.

De föreslagna nya sjukkassorna torde i likhet med de erkända sjukkassorna rättsligt sett bli att anse såsom understödsföreningar. De skola dock icke bli underkastade bestämmelserna i lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar eller motsvarande äldre lag; den allmänna sjukförsäkringen skall regleras enbart genom den nya lagen. I detta hänseende torde därför lagen om understödsföreningar böra så ändras, att den ej blir gällande å de allmänna sjukkassorna. Ifrågavarande ändring torde i sin tur böra medföra sådan ändring av lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse, att ej heller bestämmelserna i nämnda lag bli tillämpliga å de allmänna sjukkassorna.

Sjukförsäkringsverksamhet bedrives för närvarande ej blott av de erkända sjukkassorna utan även av andra understödsföreningar — fria sjukkassor — samt försäkringsbolag. Den nya lagen medför icke något förbud mot ett fortsättande av den sålunda bedrivna verksamheten. I sakens natur ligger dock att förutsättningarna för denna verksamhet måste komma att i hög grad påverkas av den allmänna sjukförsäkringen.

Andra stycket av paragrafen återgiver med en mindre redaktionell jämkning vad som upptagits under 39 § i kommitténs förslag. Antagandet av allmänna sjukkassor torde, såsom kommittén framhållit, främst bli en engångsföreteelse i samband med omorganisationen av de erkända sjukkassorna och den nya försäkringens införande. De närmare bestämmelserna härutinnan ha därför ansetts böra ha sin plats i samband med övergångsbestämmelserna. Om behov av en ny allmän sjukkassa skulle uppstå vid en senare tidpunkt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 149

torde Kungl. Maj:t få utfärda erforderliga föreskrifter. Det torde i detta sammanhang böra framhallas, att det ej blir fråga om antagande av ny sjukkassa vare sig för fall att sjukkassors verksamhetsområden ändras i samband med ändring av den administrativa indelningen eller då en i landsting ingående stad får förefintlig lokalsjukkassa ersatt av en centralsjukkassa. Härvidlag finnes 104 § att tillgå. Beträffande denna paragraf i övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid. 127, 258, 263—264, 268 och 328.

3 §• Denna paragraf, som motsvarar 40 § i kommittéförslaget, innehåller h uvudprinciperna för sjukförsäkringens organisatoriska handhavand e.

Socialvårdskommittén.

Såsom i annat sammanhang framhållits har kommittén funnit det nuvarande systemet med central- och lokalsjukkassor böra bibehållas. Den nuvarande sjukkasseorganisationen i länen karakteriseras enligt kommittén av ett system med lokalsjukkassor, vilkas verksamhetsområde vore begränsat till en eller flera kommuner och vilka vore anslutna till centralsjukkassor med ett eller flera län såsom verksamhetsområde. Dessa centralsjukkassor vore utjämningsorgan för försäkringsrisken och hade dessutom en mycket stor uppgift såsom ledande, sammanhållande och rådgivande organ för lokalsjukkassorna inom sitt område. Centralsjukkassorna biträdde även lokalsjukkassorna i fråga örn verksamhetens bedrivande samt ombesörjde anskaffning av blanketter, kontorsmateriel m. m. I storstäderna hade sjukkasseorganisationen emellertid en annan prägel. Centralsjukkassorna vore där i stort sett de egentliga bärarna av försäkringen och de ännu förefintliga lokalsjukkassorna vore mera att betrakta såsom en kvarleva från tiden före den nuvarande sjukkasseorganisationens tillkomst. Med hänsyn till att medlemsanslutningen inom den obligatoriska försäkringen blir väsentligt större än inom de erkända sjukkassorna anser kommittén centralsjukkasseområdena böra göras mindre än vad nu är fallet, och kommittén har därför föreslagit, att en centralsjukkassa skall finnas inom varje landstingsområde. Undantagsvis borde dock två landstingsområden kunna hänföras till samma centralsjukkasseområde. Kommittén hade härvid närmast haft tanke på Kalmar län. De städer, som icke deltaga i landsting, borde liksom nu utgöra särskilda centralsjukkasseområden. Det borde dock icke möta hinder att anordna en gemensam centralsjukkassa för sådan stad och ett angränsande landstingsområde. I dylikt fall måste för staden finnas en lokalsjukkassa. Under erinran örn att för närvarande ytterligare några städer, nämligen Eskilstuna, Landskrona och Trelleborg, utgjorde egna centralsjukkasseområden anför kommittén vidare:

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Otvivelaktigt kunna vissa skäl anföras för att de största städerna skola utgöra särskilda centralsjukkasseområden, antingen de ingå i landsting eller icke. Verksamheten inom sådana städer blir av naturliga skäl i åtskilliga avseenden beskaffad på annat sätt än inom de mindre städerna och landskommunerna. Ifrågavarande städer komma även att uppvisa ett ur riskfördelningssynpunkt erforderligt försäkringsbestånd. Å andra sidan kunna organisatoriska skäl tala för att dessa städer ej erhålla särskilda centralsjukkassor. Kommittén har ansett riktigast, att lagtexten i detta avseende icke lägger hinder i vägen för begagnande av den organisationsform, som i det särskilda fallet kan anses lämpligast, och har därför föreslagit, att även för annan stad än sådan, som icke deltager i landsting, må inrättas särskild centralsjukkassa, därest Kungl. Majit så beslutar. Kommittén har dock förutsatt, att särskild centralsjukkassa för i landsting deltagande stad allenast skall bliva inrättad, då så finnes lämpligt för sjukförsäkringen inom området i dess helhet. I fråga om städer, för vilka erkända central sjukkassor finnas antagna, kan dock en mindre restriktiv tillämpning vara motiverad. Lokalsjukkassorna borde enligt kommitténs åsikt vara så stora, att dels en tillräcklig riskfördelning vunnes och dels möjlighet funnes att bekosta utgifterna för särskild expedition och en därstädes anställd befattningshavare. Invånarantalet inom ett lokalsjukkasseområde borde därför i regel minst uppgå till 3 000 å 4 000. Därest en ny kommunindelning genomfördes, hade kommittén tänkt sig, att en lokalsjukkassa skulle finnas inom varje kommun. Emellertid skulle, örn kommunerna vöre små, sammanslagning kunna ske av flera kommuner till ett lokalsjukkasseområde. Då kommittén ej kunde bygga på en nyordning beträffande den kommunala indelningen, hade förslaget i denna del utformats så, att det skulle kunna tillämpas, även om någon sådan ej komme till stand. Landstingsområdena skulle sålunda enligt förslaget indelas i sjukkasseområden av lämplig storlek. Sjukkasseområde skulle bestå av en eller flera kommuner. Kommittén hade förutsatt, att vid uppgörandet av nämnda indelning skulle iakttagas vad nyss sagts angående det behövliga invånarantalet inom områdena. Med hänsyn till den betydelse indelningen i lokalsjukkasseområden kunde få för annan framtida administrativ indelning hade föreslagits, att Kungl. Majit skulle besluta om indelningen i fråga. Endast en lokalsjukkassa skulle kunna finnas inom ett lokalsjukkasseområde. I stad, som utgjorde särskilt centralsjukkasseområde, skulle ej kunna finnas lokalsjukkassor. Att inom den föreslagna organisationen bibehålla de nu förefintliga yrkes- och fabrikssjukkassorna läte sig av praktiska skäl icke göra. Beträffande den närmare motiveringen för kommittéförslaget i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 245—256 och 328 329.

Yttrandena över kommittéförslaget. Beträffande vad i yttrandena anförts om att göra de nuvarande erkända sjukkassorna till bärare av försäkringen hänvisas till den tidigare redogörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 151

Vad angår indelningen i sjukkasseområden uttalar försäkringsinspektionen, att i fråga om lokalsjukkasseområdena anledning till erinran icke syntes föreligga mot den föreslagna avvägningen mellan försäkringsbestånd och försäkringsprestationer. Ej heller beträffande de föreslagna centralsjukkasseområdena syntes anledning förefinnas till principiell invändning. Inspektionen ställde sig dock tveksam till medgivandet av särskilda centralsjukkassor för Landskrona och Trelleborg; i varje fall borde sådant medgivande enligt inspektionens mening förutsätta relativt långtgående krav i fråga om bildandet av riskutjämningsfond.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att indelningen av nämnda län i lokalsjukkasseområden möjligen kunde komma att bjuda svårigheter med hänsyn till det stora antalet småkommuner i länet. Frågan om en rationell kommunindelning torde i och med förslagets genomförande även komma att aktualiseras bland annat i följd av de nya uppgifter, som en obligatorisk allmän sjukförsäkring skulle pålägga de kommunala organen. Vid en blivande indelning borde självfallet hänsyn tagas till tjänsteläkardistriktens omfattning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att arbetet med planeringen av den kommunala nyindelningen för närvarande påginge och torde kunna leda till resultat inom icke alltför lång tid. Genom att avvakta den nya kommunindelningen kunde man vinna den beaktansvärda fördelen, att icke för sjukvårdsförsäkringen behöva tillskapa särskilda administrativa gränser, som icke sammanfölle med kommungränserna.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott (majoriteten) uttalar, att hittills föreliggande erfarenheter av samarbetet i Norra Smålands centralsjukkassa och tendensen att skapa större administrativa enheter talade för lämpligheten av en hela länet omfattande centralsjukkassa.

Landskommunernas förbund anser, att det visserligen varit önskvärt om verksamhetsområdena för lokalsjukkassorna kunnat anslutas till den bestående kommunala indelningen. De skäl, som kommittén anfört för större lokalsjukkasseområden, måste dock anses övertygande. Den nuvarande kommunala indelningen visade sig sålunda olämplig också för denna viktiga gren av den samhälleliga verksamheten.

De erkända lokalsjukkassorna i Borås, Jönköping, Linköping, Uppsala, Västerås och örebro framhålla, att mycket vore att vinna ur besparingsoch administrationsynpunkt därest de medelstora — i landsting ingående — städerna finge bilda egna centralsjukkasseområden. Erfarenheterna från Eskilstuna, Landskrona och Trelleborg gåve icke stöd för den uppfattningen, att några olägenheter skulle uppkomma därav. Det hemställdes därför, att lagstiftningen erhölle sådan utformning, att då invånarantalet i stad uppginge till 30 000 och antalet medlemmar i den erkända sjukkassan utgjorde minst 10 000, särskild centralsjukkassa skulle finnas för sådan stad.

Aseapersonalens erkända centralsjukkassa jämte ytterligare tre yrkes- och

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fabrikssjukkassor ävensom de dövstummas erkända centralsjukkassa hemställa, att nu förefintliga yrkes- och fabrikssjukkassor bibehållas. Dessa sjukkassor hade väl fyllt sin uppgift inom den frivilliga sjukförsäkringen, och anledning funnes att antaga de skulle så göra även inom en obligatorisk sjukförsäkring. Svårigheterna att bemästra de administrativa uppgifterna vore icke större för dessa än för övriga erkända sjukkassor, och ett bibehållande av yrkes- och fabrikssjukkassorna skulle icke medföra några särskilda olägenheter utan tvärtom betydande fördelar. På grund av sin struktur och sina verksamhetsområden hade dessa kassor intimare kontakt med sina medlemmar och hade därigenom större möjligheter att utöva sjukkontroll än de föreslagna allmänna sjukkassorna.

Departementschefen.

Redan i ett föregående sammanhang har jag tillkännagivit att jag anslutit mig till tanken, att den nya sjukförsäkringen i organisatoriskt avseende bör bygga på den grund, som lagts av den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen. Anledning att frångå rådande system med central- och lokalsjukkassor torde icke föreligga.

Vad angår indelningen i sjulckasseområden synes det mig riktigt, att varje landstingsområde samt varje stad, som ej ingår i landsting, i princip skall utgöra ett centralsjukkasseområde men att lagen jämväl lämnar den utvägen öppen att — örn förhållandena i något undantagsfall så skulle påkalla — sammanföra två landstingsområden eller ock ett sådant område och en i landsting ej deltagande stad till ett centralsjukkasseområde. Huruvida ett sådant sammanförande bör ske är en fråga, som torde få bli föremål för särskilt övervägande i samband med att lagstiftningen skall föras ut i livet. Då torde också få prövas, i vad mån även andra städer än de största skola utgöra särskilda centralsjukkasseområden. I sistnämnda hänseende vill jag framhålla, att jag icke ser någon anledning till att tillämpningen av lagen blir alltför restriktiv. I flera av de medelstora städerna ha nu befintliga lokalsjukkassor ett betydande medlemsantal och en fast organisation. Därest dessa städer skulle utbrytas ur den nuvarande organisationen och bilda särskilda centralsjukkasseområden, torde landstingsområdena i övrigt i allmänhet vara så folkrika, att en fristående centralsjukkassa för återstoden av landstingsområdet erhåller tillräcklig styrka.

Någon anledning torde icke föreligga att avvika från kommitténs förslag angående lokalsjukkasseområdenas storlek. Jag vill erinra om att genom proposition (nr 236) till årets riksdag framlagts förslag om verkställandet av en allmän översyn av rikets kommunala indelning. Enligt nämnda förslag skall invånarantalet i varje kommun uppgå till minst 2 000; i praktiken torde medelantalet komma att uppgå till det av kommittén för lokalsjukkassornas del såsom lämpligt ansedda invånarantalet. Ett genomförande av berörda förslag lärer därför medföra, att varje kommun i regel kommer

Kungl. Majlis proposition nr 312. 153

att utgöra ett lokalsjukkasseområde. Därest någon eller några kommuner icke skulle erhålla ur sjukförsäkringssynpunkt tillräcklig storleksordning, torde, såsom kommittén förutsatt, sammanslagning få ske av flera kommuner till ett lokalsjukkasseområde. Jag har tidigare anfört att jag ansett sjukförsäkringens ikraftträdande böra anstå till den 1 juli 1950. Konturerna till den nya kommunindelningen torde komma att bli skönjbara i så god tid före nämnda tidpunkt att en anpassning till densamma av sjukförsäkringens lokala organisation kan ske.

Från visst sjukkassehåll har yrkats att nu förefintliga yrkes- och fabrikssjukkassor måtte få bibehållas inom ramen för den nya sjukförsäkringen. Med hänsyn till de komplikationer av olika slag, som skulle vara förenade med en dylik anordning, torde emellertid en sådan lösning icke vara lämplig. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag i denna del.

4 §•

Under denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, ha vissa begreppsbestämningar ansetts böra upptagas.

I överensstämmelse med vad socialvårdskommittén föreslagit torde icke till läkarvård böra hänföras annan vård än sådan, som lämnas av legitimerad läkare, d. v. s. av den som enligt vad därom finnes särskilt stadgat äger behörighet att här i riket utöva läkarkonsten. I begreppet läkare ligger icke med nödvändighet, att vederbörande är svensk legitimerad läkare; även en utländsk läkare, som härstädes i vederbörlig ordning erhållit legitimation, innefattas därunder.

Sjukhusvårdens utbrytning från sjukförsäkringen och införandet av fri sjukhusvård utom försäkringens ram på sätt, som i det föregående skisserats, torde nödvändiggöra en ytterligare begränsning av begreppet läkarvård. Därest försäkrad intagits för vård å allmän sal eller därmed likställt rum å sjukvårdsinrättning, beträffande vilken staten skulle övertaga ansvaret för gäldandet av avgifterna för sådan vård, kommer den försäkrade — även om han såsom tillhörande annat sjukhusområde än det varom fråga är (»utomlänspatient») skulle ha att erlägga viss avgift för sjukhusvården — icke att drabbas av några särskilda utgifter för läkarvården. Om försäkrad däremot intagits å enskilt eller halvenskilt rum å sjukvårdsinrättning som nyss nämnts skulle han visserligen åsamkas kostnader för läkarvården. Då emellertid staten även i dylika fall skall lämna samma tillskott till bestridande av vårdkostnaderna, torde försäkringen ej heller böra omfatta sådan läkarvård.

Till läkarvård torde i enlighet med det anförda icke böra hänföras sådan läkarvård som meddelas i .samband med att försäkrad intagits för vård å sjukvårdsanstalt, som skulle bli omfattad av det i del föregående berörda förslaget om fri sjukhusvård, men däremot väl läkarvård som meddelas försäkrad som intagits å annan sjukvårdsinrättning. Härutinnan intager de-

154 Kungl. Majlis proposition nr 312.

partementsförslaget samma principiella ståndpunkt som kommittéförslaget, i det att enligt detta (12 § 1 mom.) ersättning för läkarvård icke skulle utgivas när försäkrad bereus vård å sådant sjukhus, där sjukhusvården ersättes av sjukkassan.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att enligt kommittéförslaget (12 § 3 moni.) — på sätt närmare utvecklas å sid. 178—179 i betänkandet VII — vård å sådant enskilt sjukhem, som omfattades av sjukhusvårdsförsäkringen, stundom skulle kunna likställas med läkarvård. Därest motsvarande möjlighet skulle beredas enligt departementsförslaget, innebure detta, att försäkrad, som intagits för vård å sådant enskilt sjukhem, i fråga om vilket staten skulle bidraga till vårdavgiftens gäldande, kunde få ersättning för läkarvården därstädes. För att icke ställa en dylik person i bättre ställning än övriga försäkrade torde dock i dylikt fall från läkarvårdsersättningen bli nödvändigt att avräkna den del av vårdavgiften, som gäldas av allmänna medel. En sådan anordning skulle emellertid så komplicera försäkringen, att det icke torde vara möjligt att söka sig fram efter denna linje. Det torde i stället få överlämnas till de enskilda sjukhemmen att avgöra huruvida de vilja bereda sina patienter den ena eller andra förmånen, d. v. s. antingen nedsatt vårdavgift eller möjlighet till läkarvårdsersättning enligt sjukförsäkringens regler.

Det synes ej vara erforderligt att här närmare ingå på de föreslagna definitionerna på begreppen sjukvårdsanstalt och allmänt sjukhus. Frågan om vilka sjukvårdsinrättningar, som komma att inrymmas under det ena eller andra begreppet, är direkt avhängig av hur spörsmålet örn statens övertagande av vårdavgifterna på sjukhusen kommer att lösas. Det bör emellertid framhållas, att uttrycket allmänt sjukhus torde få samma innebörd som motsvarande uttryck i kommittéförslaget (12 § 5 mom.) samt att begreppet sjukvårdsanstalt i huvudsak kommer att omfatta de sjukvårdsinrättningar, som kommittén avsett med uttrycket »allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsanstalt, som upptagits i särskild av Konungen fastställd förteckning».

Begreppet sjukvårdsanstalt i departementsförslaget har betydelse ej blott för frågan om rätt till sjukvårdsersättning utan även för försäkringspliktens omfattning och rätten till hempenning.

Begreppen allmänt sjukhus och hemortssjukhus påverka endast rätten till sjukvårdsersättning.

Om obligatorisk försäkring.

Reglerna rörande innehållet i den föreslagna obligatoriska försäkringen ha ansetts böra uppdelas i olika avsnitt med underrubrikerna »Allmänna bestämmelser», »Sjukvårdsförsäkringen», »Sjukpenningförsäkringen», »Allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp», »Sjukförsäkringsavgifter»,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 155

»Statsbidrag», samt »Anmälnings- och uppgiftsskyldighet». Under den förstnämnda av dessa rubriker ha sammanförts bestämmelser om tillhörighet till försäkringen samt om medlemskap i sjukkassa m. m.

Allmänna bestämmelser.

5 och 6 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 1 och 2 §§ i socialvårdskommitténs förslag, avse försäkringspliktens allmänna omfattning.

Socialvårdskommittén.

I anslutning till det betraktelsesätt, som ligger till grund för den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen, har kommittén funnit det psykologiskt betydelsefullt, att medborgarnas skyldighet att sörja för sig själva även under sjukdom utgjorde utgångspunkten för en lagstiftning om obligatorisk sjukförsäkring. Lagstiftningen borde vidare vara i möjligaste mån allmän, och anledning funnes ej att ordna densamma såsom en försäkring avseende enbart löntagare. Att göra åtskillnad mellan olika samhällsgrupper i fråga om sociala rättigheter och skyldigheter vore föga tilltalande. Redan den omständigheten att i Sverige funnes en kraftig statsunderstödd frivillig försäkring, till vilken i princip alla medborgare ägde tillträde, utgjorde ett starkt skäl att ej begränsa den sociala försäkringen till endast löntagare. En stor del av den icke löneanställda befolkningen levde för övrigt under ekonomiska omständigheter, som i stort sett överensstämde med löntagarnas och ej så sällan till och med vöre betydligt osäkrare än dessas. Gränsen mellan lönearbetare och självständiga företagare vore många gånger svävande. Den i Sverige hävdvunna relativt långa sjukhjälpstiden vore slutligen ägnad att vid inträffade sjukdomsfall förstora skillnaden i försörjningshänseende mellan dem, som åtnjöto försäkringsskyddet och dem som ej gjorde det, varför växlingar i fråga om tillhörigheten till försäkringen med nödvändighet i många fall komme att medföra konsekvenser för den enskilde av så vittgående natur, att ensamt detta förhållande syntes föranleda krav å försäkringens utsträckning till så många medborgargrupper som möjligt.

Enligt kommittéförslaget (1 §) skola alla i Sverige bosatta svenska medborgare principiellt vara försäkringspliktiga. Med dessa jämställas svenskar, som äro anställda å svenska fartyg, även om de ej äro bosatta i Sverige. Andra svenska sjömän bli försäkrade endast örn de ha bostad i Sverige, vilket enligt kommittén i regel torde vara fallet, då de hade sin familj boende här. Av praktiska skäl har kommittén funnit det ogörligt att låta även å utländska fartyg anställda svenska sjömän samt svenska statstjänstemän, som för sin tjänst äro bosatta utomlands, bli omfattade av försäkringen.

I fråga örn de i Sverige bosatta utländska medborgarna innebär kommitténs förslag, att dessa skola vara försäkringspliktiga allenast om de äro här

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

mantalsskrivna. Kungl. Maj:t har dock enligt förslaget (81 §) möjlighet att genom avtal med främmande stat utsträcka tillträdet till försäkringen med avseende å medborgare i denna.

Bosättningen blir således enligt kommittéförslaget den avgörande faktorn för försäkringsplikten. Vid tolkningen av begreppet bosättning bör man enligt kommittén följa samma praxis som vid tillämpningen av andra författningar, där bosättningsbegreppet är av betydelse, t. ex. mantalsskrivningsförordningen.

Skyldigheten att vara försäkrad motsvaras av en rättighet att vara försäkrad. Enligt förslaget markeras detta därigenom att inga andra än de försäkringspliktiga må vara medlemmar i de allmänna sjukkassorna. Begreppen försäkringspliktig och sjukkassemedlem äro i enlighet härmed liktydiga begrepp.

Den tidpunkt, då försäkringsplikten normalt inträder, är i förslaget bestämd till ingången av månaden efter den då vederbörande fyllt 16 år. I övrigt har försäkringsplikt förutsatts skola inträda från och med den dag, då omständighet inträffat, som medför sådan plikt. I analogi härmed förutsättes försäkringsplikten skola upphöra med den dag, då förutsättningarna för densamma upphört, t. ex. genom dödsfall eller utflyttning ur riket. Särskilda bestämmelser härom ha ej ansetts behövliga.

Enligt förslaget (2 §) äro vissa kategorier undantagna från försäkringsplikten. Av vad nyss anförts om tidpunkten för försäkringspliktens inträdande framgår, att barn under 16 år icke äro försäkringspliktiga. Dessa barn, som således ej äro sjukkassemedlemmar, bli emellertid likväl omfattade av försäkringen i det att de bli försäkrade i egenskap av familjemedlemmar till dem, som äro sjukkassemedlemmar, och i denna egenskap äro de själva berättigade till försäkringsförmånerna. Med barn skola jämställas adoptiv- och fosterbarn samt i vissa fall styvbarn. Även barn, som ej äro att anse såsom familjemedlemmar — d. v. s. föräldralösa och därmed jämställda barn — bli försäkrade.

Från skyldigheten att vara försäkrad har vidare undantagits gift kvinna, som sammanbor med sin man och som ej har 900 kronor i årsinkomst av förvärvsarbete. Sådan gift kvinna är emellertid liksom barn under 16 år försäkrad i egenskap av familjemedlem och får såsom sådan åtnjuta försäkringsförmånerna. De icke försäkringspliktiga gifta kvinnorna beräknas av kommittén till antalet utgöra 1,2 miljoner.

Till utveckling av sin mening att från försäkringsplikten undantaga gifta kvinnor utan eget förvärvsarbete eller med allenast ringa sådant arbete framhåller kommittén, att spörsmålet örn sjukpenningförsäkring av dylika kvinnor erbjöde stora svårigheter, samt anför vidare:

De svårigheter, som föreligga i förevarande avseende, äro av olika slag. Redan den omständigheten, att sjukpenningen i princip avser att ersätta ge­

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 157

nom sjukdom förlorad arbetsinkomst, kan anses vara ett skäl att ej sjultpenninglörsäkra kvinnor, vilka helt eller praktiskt taget helt äro sysselsatta med skötseln av det egna hemmet. Uet är i fråga örn dessa kvinnor även mycket svårt att vid lindrigare sjukdomar konstatera, huruvida arbetsoförmåga föreligger, särskilt örn sängläge ej är erforderligt. Det är vidare nästan omöjligt att i en lagstiftning fixera den sjukpenning, som i olika fall kan anses vara behövlig för att täcka under en hustrus sjukdom uppkommande utgifter för hemhjälp m. m. Detta belyses därav, att man icke utan fog kan förfäkta såväl den meningen, att hustrur till män med relativt hög inkomst böra vara högre försäkrade än hustrur till män med lägre inkomst, som den meningen, att hustrurna till små inkomsttagare bäst behöva vara sjukpenningförsäkrade. Ett skäl att icke sjukpenning!örsäkra ifrågavarande kvinnor är också den betydande kostnad detta medför. För en familjeförsörjare med liten inkomst blir det tydligen ganska betungande att betala avgift både för sig och sin hustru.

Vad nu sagts äger uppenbarligen allenast begränsad tillämpning med avseende å hustrur, vilka genom sitt arbete i eller i anslutning till det egna hemmet direkt medverka till familjens försörjning. Detta är fallet med det övervägande flertalet jordbrukarhustrur. En jordbrukarhustrus sjukdom påverkar ofta i mycket hög grad familjens utkomstmöjligheter. Å andra sidan är även en jordbrukarhustrus arbete ofta i betydande grad, liksom andra gifta kvinnors, knutet till skötseln av hem och barn. Även andra hustrur än jordbrukarhustrur deltaga icke sällan i mannens förvärvsarbete vid sidan av hemmets skötsel, exempelvis inom småhandeln och fisket. Att i förevarande avseende särskilja gifta kvinnor tillhörande olika samhällsgrupper torde sålunda icke vara möjligt. Det skulle säkerligen icke verka tilltalande, om en självägande jordbrukares hustru finge omfattas av sjukpenningförsäkringen men ej hustrun till en arbetare. o Med hänsyn till vad nu anförts hade det legat nära till hands att icke låta den nu föreslagna sjukförsäkringen omfatta sjukpenning åt de icke förvärvsarbetande hustrurna. Kommittén har emellertid funnit en sådan lösning föga tilltalande. I första hand måste beaktas att ett mycket stort antal sådana hustrur äro medlemmar av de erkända sjukkassorna. För dem skulle alltså en betydande försämring inträda, om de utestängdes från sjukpenningförsäkringen. Därtill kommer emellertid alt beträffande största delen av dessa kvinnor behov torde föreligga av sådan försäkring. Särskilt gäller detta kvinnor, som lia småbarn, vilka ha behov av bidrag till hemhjälp under den tid, de äro urståndsätta att sköta hemmet. Även om hemhjälpsfrågan ordnas genom det allmännas försorg, torde i regel en viss del av kostnaden för hemhjälpen komma att stanna å den, som anlitar densamma.

Kommittén anser därför, att sjukpenningförsäkringen skall stå öppen för alla gifta kvinnor. En lösning av frågan har övervägts, innebärande att de förvärvsarbetande gifta kvinnorna tvångsvis tillfördes sjukpenningförsäkringen, under det att de övriga erhålla möjlighet att frivilligt försäkra sig. Denna lösning har dock ej synts tillfredsställande, enär den med all sannolikhet skulle resultera i att den frivilliga försäkringen icke komme att omfatta hustrur hörande till de lägsta inkomstskikten samt att riskurvalet bleve mindre gott, varigenom kostnaderna och följaktligen även avgifterna bleve onormalt stora. Det skulle icke heller kunna undvikas, alt familjeförsörjarnas försäkringsavgifter bleve slörre än de ogiftas.

Vid beaktande av särskilt de synpunkter, som ovan i korthet angivits, har

158 Kungl. Majlis proposition nr S12.

kommittén funnit riktigast, att samtliga gifta kvinnor utan förvärvsarbete eller med ringa sådant arbete försäkras för ett enhetligt belopp samt att kostnaden för denna försäkring utslås på alla sjukpenningförsäkrade sjukkassemedlemmar. Denna lösning är förvisso ej helt invändningsfri men enligt kommitténs mening den mest tilltalande av dem, som övervägts. Den erbjuder fördelen av administrativ enkelhet och tillgodoser önskemålet att familjeförsörjarna ej betungas mer än andra. Sjukförsäkringen, både den nuvarande och den föreslagna, karakteriseras även i andra avseenden av solidaritet medlemmarna emellan, då det gäller att bära kostnaderna. Avgifterna äro sålunda i regel ej graderade efter ålder eller hälsotillstånd och barnförsäkringen bäres av alla. Den nu föreslagna anordningen står därför i samklang med den uppfattning, som ligger till grund för all social sjukförsäkring.

I fråga om sjukvårdsförsäkringen inkluderas på många håll i utlandet hustrurna under försäkringsskyddet i egenskap av familjemedlemmar till sina män. Så är t. ex. fallet i Norge och Tyskland. Det föreliggande lagförslaget innebär såsom nyss sagts att sjukpenningförsäkringen skall ordnas genom familjeförsäkring för de icke förvärvsarbetande gifta kvinnorna. Flera av de skäl, som motiverat detta, motivera med minst samma styrka att även sjukvårdsförsäkringen ordnas för dem i familjeförsäkringens form. Det är dessutom naturligt att samma anordning gäller i fråga om de båda delarna av sjukförsäkringen. Det måste å andra sidan anses rimligt, att kvinnor, vilka på grund av relativt stora inkomster av eget förvärvsarbete bli självständigt sjukpenningförsäkrade, också få själva bekosta sin sjukvår dslörsäkring. I

I fråga om den föreslagna inkomstgränsen — 900 kronor — som skall avgöra huruvida en hustru skall vara självständigt försäkrad eller försäkrad som familjemedlem framhåller kommittén, att enligt förslaget den lägsta sjukpenningen för medlemmar vore 1:50 kronor, som skulle utgivas till medlemmar med årsinkomst mellan 600 och 900 kronor. De familjeförsäkrade kvinnorna skulle enligt förslaget erhålla samma sjukpenning, 1:50 kronor. Då de gifta kvinnor, som på grund av arbetsinkomst skulle vara självständigt försäkrade, måste erlägga avgifter såsom andra sjukkassemedlemmar, vore det mindre tillfredsställande, örn en gift kvinna, som ej alls eller endast i ringa mån ägnade sig åt förvärvsarbete och på grund härav vore familjeförsäkrad, utan särskild avgift erhölle samma sjukpenning som den, för vilken en måhända ekonomiskt sämre lottad gift kvinna med förvärvsarbete måste betala avgift. Droges emellertid gränsen för familjeförsäkringen vid 900 kronor, ernåddes att familjeförsäkrade gifta kvinnor erhölle 1:50 kronor i sjukpenning, under det att de självständigt försäkrade gifta kvinnorna erhölle lägst 2 kronor. Gränsen vid 900 kronor syntes även ur andra synpunkter lämplig, i det att sådant tillfälligt arbete, som i praktiken ofta utfördes av gifta kvinnor, t. ex. tvätt- och städningsarbete för andra, sömnadsarbete i mindre omfattning eller tillfälligt arbete vid helger eller under skördetiden, i regel komme att falla under denna gräns, under det att stadigvarande arbete av annan natur än bisyssla så gott som alltid

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 159

folie över gränsen. Hade en hustru inkomster överstigande 900 kronor, torde för övrigt familjens ekonomi kunna anses vara i så väsentlig mån stärkt därigenom, att det vore skäligt att hustrun erlade avgift för sin försäkring.

Kommittén fortsätter:

Den av kommittén sålunda föreslagna befrielsen från försäkringsplikten skall blott gälla gifta kvinnor, som sammanleva med sina män. Att låta en hustru, som på grund av söndring lever åtskild från sin man, vara beroende av dennes sjukförsäkring synes föga tilltalande och skulle, om makarna vore bosatta å olika orter, föranleda betydande praktiska svårigheter. Motiveringen för den sjukpenning, som familjeförsäkrad gift kvinna skall vara tillförsäkrad utan särskild avgift, nämligen att hon utför ett försäkringsbart arbete i det gemensamma hemmet, äger icke heller samma bärighet, då makarna ej sammanleva. Sammanlevnad förutsättes föreligga, då makarna ha gemensam bostad eller eljest gemensam ekonomi. Vistas en av makarna å annan ort på grund av sitt arbete eller hälsotillstånd eller annan liknande orsak, bör sammanlevnaden därför ej anses ha upphört, om antagas kan att makarnas avsikt är att sammanflytta, när möjlighet därtill erbjuder sig. Fullgörande av värnplikt, sjukhusvistelse eller avtjänande av icke alltför långvarigt frihetsstraff eller tvångsarbete bör i princip ej medföra alt sammanlevnaden anses hävd. Vid prövningen av frågor huruvida makar sammanleva eller ej bör vägledning kunna erhållas genom makarnas kyrko- och mantalsskrivning. I tveksamma fall bör anses att makarna sammanleva, såvida de ej själva yrkat på att bli försäkrade var för sig.

Från försäkringsplikten har ytterligare undantagits vissa personer, vilka under avsevärd tid icke kunna ha nytta av försäkringen. Härutinnan gäller enligt förslaget, att den som på grund av sjukdom — däri inbegripet sinnessjukdom —- eller av sjukdom föranlett stadigvarande men eller på grund av vanförhet under 730 dagar i följd vårdats å sjukvårdsanstalt, är befriad från försäkringsplikt, så länge vården å anstalten därefter pågår. Den angivna tiden av 730 dagar motsvarar den längsta tid, under vilken sjukhjälp enligt förslaget kan utgivas i form av sjukhusvård och sjukpenning. Med sjukvårdsanstalt avser kommittén sådan anstalt, å vilken vården ersättes enligt förslaget. Från försäkringsplikten äro vidare undantagna obildbara sinnesslöa, som äro intagna å vårdanstalt, straffångar eller personer som ådömts tvångsarbete, där straff- eller tvångsarbetstiden överstiger två år, samt de vilka undergå förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. Ytterligare föreslås, att Konungen äger befria från försäkringsplikt i fråga om den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Enligt förslaget (26 §) skall sjukförsäkringen i fråga om ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning icke vara gällande beträffande sjukdom, som försäkrad ådragit sig före inträdet i försäkringen, eller därmed sammanhängande sjukdom, såvida ej vederbörande varit arbetsför under minst två år i följd. Till följd härav kan försäkringspliktig stundom ej få någon eller allenast ringa nytta av försäkringen. För dylika fall har föreslagits (2 § andra stycket) ali tillsynsmyndigheten äger befria från försäkringsplikt.

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Beträffande den närmare motiveringen för kommitténs förslag i nu angivna delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 134—149, 150 och 302.

Enligt kommitténs förslag suspenderas i vissa fall rättigheterna och, såvitt angår sjukkassemedlemmarna, delvis även avgiftsskyldigheten till försäkringen, utan att tillhörigheten till densamma upphör. Försäkringen är då vilande. Kommittén har föreslagit (5 §), att försäkringen skall vara vilande dels för den som fullgör värnpliktstjänstgöring och dels då någon omhändertagits av det allmänna å vissa anstalter utan att detta medfört undantagande från försäkringsplikten.

Kommittén framhåller, att i nu berörda fall erforderlig läkar- och sjukhusvård regelmässigt kostnadsfritt stöde till de försäkrades förfogande, varjämte dessas förvärvsmöjligheter icke förändrades genom inträffad sjukdom. Behov av försäkringen kunde alltså icke sägas föreligga. Detta gällde dock icke familjemedlemmar till sådan medlem, vilkens försäkring blivit vilande, och i fråga örn dem borde därför försäkringen vara i kraft oberoende av att den vore vilande i avseende å medlemmen själv. Med hänsyn därtill och till det solidariska ansvaret för familjeförsäkringen borde de försäkringspliktiga medlemmarna vara skyldiga att även under tid då deras försäkring vore vilande erlägga dels sjukvårdsavgift och dels, beträffande sjukpenningförsäkrade, den särskilda avgift till sjukpenningförsäkringen, som vore erforderlig för beredande av sjukpenning åt familjeförsäkrad hustru. Hel befrielse från avgiftsplikten borde dock gälla beträffande den, vars försäkring vöre vilande på grund av värnplikt.

Bortsett från värnpliktstjänstgöringen innebär kommitténs förslag i denna del, att försäkringen skall vara vilande då försäkrad intagits i annan barnavårdsanstalt än barnkoloni eller i skyddshem, allmän uppfostringsanstalt eller därmed jämförlig anstalt ävensom då någon undergår frihetsstraff eller tvångsarbete och den ådömda strafftiden uppgår till högst två år. Försäkringen skall dock vara vilande, endast för såvitt strafftiden överstiger tre månader. Vidare skall försäkringen vara vilande för den som är intagen å allmän (statlig eller erkänd) alkoholistanstalt samt för den som eljest tvångsvis tagits i förvar på det allmännas bekostnad av annan orsak än sjukdom, därest det kan antagas att förvaringen kommer att överstiga en tid av tre månader.

I fråga om de värnpliktiga har kommittén föreslagit ett undantag från regeln att försäkringsförmåner ej kunna utgivas för tid då försäkringen är vilande. Sjukvårdsersättning skall sålunda utgivas till värnpliktiga, i den mån de ej åtnjuta sjukvård på statens bekostnad.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 144-—145, 154—156 och 302—304.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312. 161

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om förslaget att vissa utländska medborgare skola omfattas av försäkringen anse statskontoret samt fattigvårdsoch barnavårdsförbundet, att delaktigheten i försäkringen borde begränsas till medborgare i sådana stater, som tillförsäkrat svenska medborgare motsvarande förmån. Eljest skulle en i Sverige bosatt utlänning kunna bli delaktig av sjukförsäkringens förmåner medan en svensk, bosatt i denna utlännings hemland, skulle kunna ställas utanför en liknande socialförsäkring i nämnda land.

Förslaget örn familjeförsäkringen av barn under 16 år har allmänt lämnats utan erinran.

Däremot har, såsom redan tidigare antytts, det föreslagna sättet för de i hemmet arbetande gifta kvinnornas anslutning till sjukförsäkringen rönt kritik i flera yttranden. Statskontoret finner vad kommittén i fråga om familjeförsäkringen anfört till stöd för avvikelsen från principen, att försäkringen utformades enligt försäkringstekniska grunder, icke vara övertygande. Enligt ämbetsverkets mening kunde det för avgörandet av frågan om familjeförsäkringens finansiering knappast vara bindande, att avsteg från försäkringstanken befunnits motiverade i vissa andra hänseenden. Ämbetsverket ville självfallet icke bestrida, att åtgärder från statsmakternas sida i syfte att lätta de bördor, som åvilade familjeförsörjare i lägre inkomstlägen, kunde vara befogade. Däremot ville ämbetsverket ifrågasätta lämpligheten av att åstadkomma en sådan lättnad genom lindring i avgifter, som principiellt vore av försäkringsmässig karaktär. Om sjukpenningen till familjeförsäkrad hustru belädes med en lämpligt avvägd premie, skulle en icke obetydlig minskning av statsbidraget kunna genomföras utan att likväl familjeförsörjarna drabbades av några kostnader för den uppkomna förbättringen av sjukhjälpsförmånerna. Något merarbete av betydenhet skulle knappast asamkas sjukhjälpsorganen genom den ifrågasatta premiedebiteringen.

Kvinnoföreningars samarbetskommitté anför bland annat följande:

Att gifta kvinnor med hemarbete icke skola vara försäkringspliktiga medlemmar utan endast familjebihang till vissa medlemmar, att de icke skola betala någon egen avgift och att kostnaderna för deras försäkring skola slås ut på alla sjukkassemedlemmar, män såväl som kvinnor, gifta såväl som ogifta, finner samarbetskommittén varken följdriktigt eller rättvist. Det ligger en uppenbar inkonsekvens i detta, att samtidigt som man erkänner, att det oavlönade husmodersarbetet i hemmet vid sjukdom bör ersättas med sjukpenning, även örn sjukpenningen är för liten som avlöning för en husmodersersättning, så utgår man ifrån, att husmodern ej är i stånd att betala en egen avgift till sjukförsäkringen eller att hennes man icke av den del av familjeinkomsten, som belöper sig på hustrun, kan bestrida den kostnad, som varje annan yrkesutövare får betala för sin anslutning till sjukförsäkringen. Samarbetskommittén vill erinra örn att i giftermålsbalken är fastslaget, att hustruns arbete i hemmet utgör ett bidrag till familjeinkomsten.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. |]

162 Kungl. Majus proposition nr 312.

Genom detta uttalande har samarbetskommittén dock icke tagit ställning till frågan om de lägsta inkomsttagarnas möjligheter att bestrida kostnaderna för en dylik familjeförsäkring. Genom socialvårdskommitténs förslag, att alla sjukkassemedlemmar skola vara solidariskt betalningsansvariga för de hemarbetande hustrurna, kommer den nya försäkringen att för »ensamstående» gifta och ogifta sjukkassemedlemmar bli 138—112 procent högre än den nuvarande frivilliga försäkringen, under det att för äkta makar, där hustrun är hemarbetande, en reducering av avgiften uppstår med 60—90 procent, jämfört med den avgift som samma makar nu få betala till den frivilliga försäkringen. Förslaget innebär alltså, att endast de äktenskap, där hustrun arbetar i hemmet, bli subventionerade genom den föreslagna avvägningen av sjukkasseavgifterna, och att de förut i skattehänseende missgynnade äktenskap, där hustrun har förvärvsarbete, skola vara med och dela de »ensamståendes» betalningsansvar. Enligt samarbetskommitténs mening borde lösningen av de gifta hemarbetande kvinnornas sjukhjälpsproblem lösas efter helt andra linjer. Om man i likhet med socialvårdskommittén erkände, att husmödrarna i hemmen uträttade ett yrkesarbete av ekonomiskt värde, borde de också som andra yrkesutövare vara försäkringspliktiga och själva eller genom sina män betala en egen avgift till sjukförsäkringen. För de lägre inkomsttagare, för vilka avgifterna vid ett dylikt system skulle bli alltför betungande, borde dessa kunna ytterligare sänkas genom en höjning av statsbidraget. I stället för att slå ut kostnaderna för försäkringen av de små inkomsttagarnas hemarbetande hustrur på samtliga andra sjukkassemedlemmar skulle dessa kostnader härigenom till större delen komma att bestridas av statsmedel, som uttoges skattevägen. För rättskänslan vöre det förvisso mera tilltalande, att varje medborgare finge alltefter sin ekonomiska bärkraft genom därefter avpassade skatter bidraga till de mindre bemedlades sjukhjälp. Den sänkning av de på varje medlem fallande kostnaderna, som på detta sätt skulle ernås, skulle vad de högre inkomsttagarna beträffar kunna användas för en reduktion av statsbidraget i stället för av medlemmarnas avgifter. På så sätt skulle statsverkets merkostnader för den ökade subventionen i viss mån kompenseras. Mot detta förslag skulle kunna invändas, att staten skulle komma att starkt subventionera sjukpenningen även för hustrur till större inkomsttagare. Men då det antagligen skulle erbjuda stora administrativa svårigheter att variera avgiften för den hemarbetande hustrun efter mannens inkomst, finge man bortse från denna olägenhet liksom från att statsbidrag även utginge till övriga försäkringspliktiga med höga inkomster. Liknande synpunkter framföras av husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremerförbundet och högerns centrala kvinnoråd. Förslaget i fråga om sättet för de hemarbetande gifta kvinnornas anslutning till sjukförsäkringen accepteras däremot av folkpartiets kvinnoförbund. Förbundet ställde sig emellertid tvekande till den konsekvensen av förslaget, att en ensamstående kvinna med kanske liten inkomst och försörjningsskyl-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312. 163

dighet gentemot barn skulle erlägga avgift för försäkringen, medan samtidigt en förmögen mans hustru kunde gå fri. Därest någon ändring på denna punkt kunde vidtagas, vore det av utomordentligt värde.

Vad angår övriga undantag från försäkringsplikten ifrågasätter försvarets sjukvårdsförvaltning, huruvida icke det föreslagna stadgandet om befrielse från försäkringsplikt för utförsäkrade sjuka borde kompletteras därhän, att den, som på grund av sjukdom i mera än 730 dagar i följd varit oförmögen till arbete, skulle, så länge arbetsoförmågan varade, vara undantagen från försäkringsplikten, oavsett örn han därvid vårdades å sjukvårdsanstalt eller icke.

Beträffande förslaget att sjukförsäkring i vissa fall skall vara vilande anför försvarets sjukvårdsförvaltning, att till de sjukpenningförsäkrade skulle komma att räknas militär och civilmilitär reservpersonal, bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av 2. graden, flygläkare av 2. graden, bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren m. fl. Beträffande dessa befattningshavare borde framhållas, att de under fullgörande av dem åliggande tjänstgöring enligt gällande bestämmelser vore tillförsäkrade förmåner, som i allmänhet vore gynnsammare än lagförslaget erbjöde. Då behov av försäkring sålunda därunder icke förelåge, borde i nu avsedda fall — i likhet med vad som föreslagits beträffande värnpliktig — försäkring enligt lagen vara vilande under tiden för tjänstgöringen. I förevarande hänseende torde med värnpliktig även böra jämställas krigsfrivillig samt personal, tagen i anspråk jämlikt gällande bestämmelser om tjänsteplikt.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att därest även den militära personalen i någon form skulle sjukförsäkras, försäkringen för det fast anställda manskapet i varje fall borde göras vilande, så länge den fasta anställningen varade.

Socialstgrelsen yrkar, att bestämmelsen örn att försäkringen skall vila, då försäkringspliktig vårdas å allmän alkoholistanstalt, måtte utgå. För den, som vårdades å alkoholistanstalt, förelåge behov av såväl sjukvårdsförsäkringen som sjukpenningförsäkringen. I fråga om den förstnämnda kunde vissa kostnader, som vore av beskaffenhet att kunna ersättas av sjukkassa, eljest komma att drabba den intagne själv. Även i de fall, då vårdkostnaden i första hand bestredes av vederbörande nykterhetsnämnd, kunde den enligt 54 § alkoholistlagen återkrävas av den vårdade. Med hänsyn härtill hade han ett klart intresse av att försäkringen skulle vara gällande, i varje fall örn han vore i en sådan ekonomisk situation att vårdkostnaden kunde utkrävas av honom. Den föreslagna undantagsbestämmelsen skulle vidare komma att gälla även den, som frivilligt ingått på anstalten och själv svarade för vårdkostnaden. Starka skäl torde i själva verket tala för att anstaltsvistelsen regelmässigt ansåges vara förorsakad av sjukdom och att den medförde arbetsoförmåga, eftersom den intagne i varje fall vore urstånd-

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

satt att genom arbete bidraga till sin och sin familjs försörjning. Det visade sig nämligen att en mycket stor del av alkoholistanstalternas klientel lede av svåra fel eller rubbningar, vilka tidigare nödvändiggjort olika slags vård, däribland vård å sinnessjukhus. Ofta utgjorde vården på alkoholistanstalt för detta klientel endast ett av flera möjliga vårdalternativ. Att i sjukförsäkringsavseende draga en skarp gräns mellan dessa alternativ vore icke påkallat av de verkliga förhållandena. Mången gång minskades möjligheterna att vinna åsyftat resultat av anstaltsvården genom den intagnes bekymmer för de hemmavarandes försörjning. Att en sådan för familjen ömmande familjefader under anstaltsvistelsen skulle kunna bidraga till de hemmavarandes försörjning genom sjukpenningen vöre önskvärt från alkoholistvårdens synpunkt.

Det synes försvarets sjukvårdsförvaltning som om bestämmelsen, att till den, som på grund av värnplikt fullgör tjänstgöring vid försvarsväsendet, sjukvårdsersättning skall, ändå att hans försäkring är vilande, utgivas i den mån sjukvård ej åtnjutes på statens bekostnad, borde utgå. Till stöd härför anföres att permitterad värnpliktig såväl jämlikt kungl, brev den 19 december 1941 med bestämmelser om sjukvård åt värnpliktig under militärtjänstgöring i fredstid m. m. som enligt gällande krigssjukvårdsbestämmelser ägde åtnjuta erforderlig sjukvård på kronans bekostnad.

Sjukförsäkringspromemorian.

I fråga om försäkringsplikten intager promemorian samma ståndpunkt som kommittéförslaget.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Även i yttrandena över sjukförsäkringspromemorian resas invändningar mot den föreslagna huvudregeln för de hemarbetande gifta kvinnornas anslutning till försäkringen. Därvid framhållas synpunkter av i huvudsak samma innehåll som vid det tidigare remissförfarandet. Sålunda anför yrkeskvinnors samarbetsförbund bland annat följande:

Dessa gifta kvinnor komma att hänföras till en kategori »familjemedlemmar». Oavsett det för de gifta, hemarbetande kvinnorna nedsättande i detta — den psykologiska verkan härav bör icke underskattas — kommer det i längden visa sig vara en opraktisk anordning. Med den starka rörlighet, som arbetsmarknaden numera företer, kommer det att bli allt vanligare att kvinnor under skilda perioder av sitt liv komma att tillhöra än den yrkesverksamma, till självständig försäkring berättigade kategorien, än den hemarbetande, vilket skulle medföra överflyttning till kategorien familjeförsäkrade. Det kan icke vara rimligt, att kvinnorna skola på detta sätt växlas in och ut i sjukförsäkringen och hela den administrativa apparat, som därmed sammanhänger.

Mot en självständig försäkring även av de hemarbetande kvinnorna har i allmänhet anförts, att en sådan skulle medföra en besvärande förmering av administrationsarbetet: »1,2 miljoner nya försäkringsböcker.» Detta argu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 1G5

merit röjer emellertid endast språkets makt över tanken. Det administrativa besväret blir naturligtvis icke nämnvärt större av att det är i olika böcker uppgifter skola föras in, utan av att dessa uppgifter komma att avse ett större antal personer. Då anteckningar ändå måste föras även om dessa kvinnor, deras namn, deras ålder, deras sjukdagar, om utbetalningar till dem etc. kan det knappt vålla mer arbete, att dessa anteckningar göras i särskilda böcker och icke, på ett måhända förvillande sätt, föres in i makens med liknande kolumner försedda böcker. Därtill kommer, att utställandet av nya böcker endast kommer i fråga som en engångssak för de nu gifta kvinnorna, medan i framtiden de, som gifta sig, redan ha en bok. Kvinnorna ingå ju icke giftermål vid 16 års ålder! Svårigheterna med gemensam bok, då makarna vistas å olika ort etc., böra ej heller förbises. Samarbetsförbundet ser emellertid i familjeförsäkringen icke endast en praktisk fråga utan även en principiell. Ett krav på större likställighet mellan män och kvinnor, i den anda, som kommit till uttryck i vår äktenskapslagstiftning, reser nämligen hela frågan om det berättigade i att några kvinnor i sin blotta egenskap av gifta, alltså oavsett sitt moderskap, skola till den grad subventioneras av staten och övriga försäkringstagare, att de skola åtnjuta sjukpenning utan att inbetala några egna avgifter. Samarbetsförbundet kan icke finna detta rimligt. Samarbetsförbundet framhåller vidare, att den enda verkliga hjälpen till de hemarbetande kvinnorna vore en sådan utbyggnad av den sociala hemhjälpen, att denna hjälp kunde påräknas vid husmödrarnas, i första hand mödrarnas, sjukdomstillfällen. En sådan hemhjälp borde då ställas till förfogande efter prövning av de individuella behoven, varvid dock icke huvudsakligen ekonomiska synpunkter skulle få ge utslaget utan det praktiska behovet av hjälp för barnens tillsyn. Liknande synpunkter anföras av socialdemokratiska kvinnoförbundet, Fredrika-Bremerförbundet och husmodersföreningars riksförbund.

Departementschefen.

Vid en lagstiftning om obligatorisk sjukförsäkring är huvudsyftet att skapa trygghet mot följderna av sjukdom. Med utgångspunkt härifrån bör lagstiftningen ges sådan utformning att så stora delar som möjligt av landets befolkning komma i åtnjutande av det skydd lagen avser att skänka. Det föreliggande förslaget innebär i enlighet härmed att i princip hela svenska folket — såväl vuxna som minderåriga, löntagare som självständiga företagare, förvärvsarbetande som icke förvärvsarbetande — bli omfattade av försäkringen. I förevarande hänseende överensstämmer departementsförslaget helt med socialvårdskommitténs förslag. Jag ansluter mig jämväl till kommitténs uppfattning, att i lagen bör fastslås alt varje inom riket bosatt svensk medborgare har skyldighet att vara sjukförsäkrad. Av praktiska skiil torde det icke vara möjligt att utsträcka försäkringen även till sådana svenska medborgare, som äro bosatta i utlandet. Vad kommittén anfört rörande bosältningsbegreppet synes böra vinna beaktande vid försäkringens tillämpning.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Emellertid har kommittén ansett försäkringsplikt böra åvila även andra svenska medborgare än dem, som äro bosatta här i riket, nämligen sådana som äro anställda å svenska fartyg. 1 denna del har jag icke kunnat biträda kommittéförslaget. Jag anser nämligen att även för sjömännens vidkommande bosättningen bör vara den avgörande faktorn och att endast svenska sjömän, som ha sin bostad här i riket, skola omfattas av försäkringsplikten. Därvid torde sjömän, som äro inskrivna å sjömanshus här i riket eller som lia sin familj härstädes, böra anses vara bosatta här i riket. Andra svenska sjömän torde ha så svag anknytning till sitt hemland, att det redan av denna anledning knappast finnes skäl att låta försäkringen avse även dem. Härtill kommer att det skulle möta stora praktiska svårigheter att inordna dem under försäkringen.

I fråga om de utländska medborgarna har från några håll påyrkats, att deras delaktighet i försäkringen skulle göras beroende av att socialförsäkringslagstiftningen i vederbörandes hemland beviljade svenska medborgare motsvarande förmån. Väl torde inom den svenska sociallagstiftningen ömsesidighet stundom ha uppställts såsom förutsättning för lagstiftningens tilllämpning även å utländsk medborgare. Redan de nuvarande erkända sjukkassorna stå emellertid öppna även för andra än svenska medborgare. Sjukhjälpens allmänna karaktär av en för mera kortvariga perioder avsedd hjälpform gör vidare, att mindre stränga villkor än eljest torde böra uppställas för utlänningars delaktighet i densamma. Dessutom torde det inom främmande sjukförsäkringslagstiftning vara en tendens att utsträcka densamma även till andra än landets egna medborgare. Det synes därför rimligt, att utländska medborgare, som vunnit sådan fast förankring härstädes, att de blivit här mantalsskrivna, bli delaktiga i försäkringen. Jag har därför icke ansett mig böra frångå kommitténs förslag i denna del.

Enligt kommitténs förslag skulle från försäkringsplikten undantagas dels vissa personer, vilka skulle räknas såsom familjemedlemmar, dels ock vissa grupper, som icke kunde antagas ha någon verklig nytta av försäkringen. Till den förra kategorien skulle höra —- förutom barn, som icke uppnått den ålder, varmed följer försäkringsplikt — de gifta, i hemmet arbetande kvinnorna. Såsom familjemedlem skulle sålunda anses gift kvinna, som sammanlevde med sin man, om denne vöre sjukförsäkrad och hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej uppginge till 900 kronor. Dessa familjemedlemmar skulle emellertid — trots att de icke bleve försäkringspliktiga — ej bli ställda utanför försäkringen utan vara försäkrade i sin egenskap av familjemedlemmar, därvid den del av kostnaden för deras försäkring, som ej skulle täckas av statsbidrag, skulle slås ut på samtliga sjukkassemedlemmar.

Sättet för barnens sjukförsäkring har i yttrandena över kommittéförslaget vunnit allmänt gillande. Däremot bär kritik riktats mot förslaget i fråga örn de gifta, i hemmet arbetande kvinnornas inordnande under försäkringen. Vad som framkommit i denna kritik har dock icke synts veder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 167

lägga de synpunkter, som kommittén förebragt till stöd för det föreslagna systemet med familjeförsäkring. Ifrågavarande system — som ingalunda bottnar i någon undervärdering av husmodersarbetet — har obestridliga fördelar. Det undanröjer de olägenheter, som skulle uppkomma för de mindre inkomsttagarna, därest dessa skulle nödgas erlägga avgifter för såväl sig själva som sina hustrur. Det är vidare med hänsyn till arbetsbördan för sjukkassorna av betydelse att antalet sjukkassemedlemmar icke göres större än som är nödvändigt; sedan uppbörden av avgifterna anknutits till skatteuppbörden underlättas också uppbördsmyndigheternas arbete i hög grad genom familjeförsäkringssystemet. Rörligheten på arbetsmarknaden torde för de gifta kvinnornas vidkommande ej vara så stor, att ett godtagande av förevarande system kan komma att medföra mera betydande nackdelar. Den omständigheten att familjeförsäkringssystemet i viss mån kan sägas innebära en subventionering av äktenskapen torde icke kunna sägas vara något avgörande skäl mot systemet i fråga. Den framförda kritiken har därför icke ansetts böra föranleda principiell avvikelse från kommitténs förslag i denna punkt. De skäl, som närmast föranlett kommittén att bestämma inkomstgränsen till 900 kronor, torde emellertid icke äga samma giltighet med den utformning, som sjukpenningförsäkringen erhållit enligt departementsförslaget. Gränsen torde i stället böra fastställas till 1 000 kronor. Till frågan om årsinkomstens beräkning återkommer jag vid behandlingen av 10 § i departementsförslaget.

För att en gift kvinna skall undantagas från försäkringsplikt bör gälla, icke blott att hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 000 kronor utan även att hon sammanlever med sin make och att denne är försäkrad enligt lagen. Gift kvinna, som icke sammanlever med sin make, bör således vara försäkringspliktig under samma förutsättningar som övriga medborgare. Samma bör förhållandet vara med kvinna, vars make icke omfattas av försäkringsplikten. Vad kommittén anfört rörande förutsättningarna för att sammanlevnad må anses föreligga föranleder ingen erinran från min sida. Villkoret att kvinnans make skall vara försäkrad innebär icke ett krav på att mannen skall vara sjukpenningförsäkrad enligt 9 § i departementsförslaget. Även örn mannen allenast är sjukvårdsförsäkrad enligt 7 §, undantages hans hustru från försäkringsplikt.

Vad angår den andra kategorien som skulle befrias från försäkringsplikten — de som icke skulle ha någon nytta av försäkringen — har i fråga om dem som vårdats å sjukvårdsanstalt under den längsta tid, varunder sjukhjälp i form av hempenning föreslagits utgå, yrkats att undantaget skulle utsträckas alt gälla, oavsett huruvida vederbörande i fortsättningen vårdades å anstalten eller ej. 1 anledning härav må erinras, att det endast är under tid, då en enligt sjukpenningförsäkringen »utförsäkrad» åtnjuter anstaltsvård — och då han således icke behöver lia några särskilda utgifter för läkarvård — som han icke har något behov av sjukförsäkringen. Skulle veder­

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

börande, trots att sjuklighetstillståndet ej upphört, bli utskriven från sjukvårdsanstalten, kan han ånyo få nytta och behov av försäkringen, och då bör befrielse från försäkringsplikten ej längre vara för handen. Anledning till ändring i denna punkt saknas därför. Det torde böra märkas, att undantaget endast gäller den som vårdas å sjukvårdsanstalt, som avses i § 4 av departementsförslaget.

De av kommittén föreslagna undantagsbestämmelserna för personer, som intagits i fångvårds- och liknande anstalter, ha ansetts böra göras till föremål för viss omarbetning. Enligt 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. verkställas såväl straffarbete, fängelse och ungdomsfängelse som förvaring och internering i fångvårdsanstalt, och ifrågavarande undantag från försäkringsplikten torde därför böra gälla den som är intagen i ångvårds- eller tvångsarbetsanstalt. Såsom kommittén anfört lärer befrielse från försäkringsplikten endast böra förekomma vid mera långvariga frihetsberövanden. Gränsdragningen härvidlag torde böra ske med utgångspunkt från den tid, varunder vederbörande i det särskilda fallet kan antagas komma att vara intagen å anstalten. En tid av två år torde i sådant hänseende vara väl avvägd. Denna princip synes böra gälla enhetligt för samtliga fall varom nu är fråga. För underlättande av tillämpningen av den nu föreslagna regeln — liksom av undantagsbestämmelserna över huvud — torde i administrativ ordning få utfärdas bestämmelser angående skyldighet för vederbörande anstalt att lämna sjukkassorna erforderliga uppgifter. Det må påpekas, att, då fråga uppkommer om undantagande från försäkringsplikt på grund av frihetsstraff, hänsyn bör tagas till den obligatoriska villkorliga frigivningen.

I anslutning till vad sålunda anförts må anmärkas, att även kortare tids anstaltsvistelse bör inverka på vederbörandes rätt på grund av försäkringen. Härtill återkommer jag i det följande.

Såsom en följd av att i departementsförslaget icke synts böra upptagas några bestämmelser motsvarande de under 26 § i kommittéförslaget angivna har stadgandet i andra stycket av 2 § i kommittéförslaget ej någon motsvarighet i departementsförslaget.

Det kan framhållas, att när en man undantages från försäkringen på grund av att beträffande honom föreligger förhållande, som avses i 6 § andra stycket av departementsförslaget, försäkringsplikt inträder för hans hustru, oavsett om hon har inkomst av förvärvsarbete eller ej; givetvis under förutsättning dock att ej situationen för hennes del är densamma som i fråga örn mannen. Ha makarna barn, som tidigare omfattats av försäkringen i egenskap av familjemedlemmar till fadern, bli dessa i stället försäkrade i egenskap av familjemedlemmar till modern. För hustruns del betyder mannens uteslutande från försäkringen, att hon förlorar den rätt till sjukpenning, som tillkommer henne enligt 21 § andra stycket i departementsförslaget. Nackdelen härav torde dock bli mera skenbar, enär hustrun i förevarande fall regelmässigt måste förskaffa sig egen arbetsinkomst över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 169

stigande 600 kronor om aret; därigenom blir hon enligt 9 § i departementsförslaget självständigt sjukpenningförsäkrad.

Enligt 5 § i kommittéförslaget skulle försäkringen i vissa fall vara vilande! nämligen dels för den som fullgjorde värnpliktstjänstgöring och dels för den som omhändertagits av det allmänna å vissa anstalter utan att han därigenom blivit undantagen från försäkringsplikten. Innebörden av förslaget i denna del var, att medlemmen under den tid försäkringen vore vilande visserligen tillhörde densamma men att han själv — med visst undantag dock för värnpliktig — icke ägde rätt till sjukhjälp. Sådan rätt skulle däremot i full utsträckning tillkomma hans familjemedlemmar. I fråga örn avgiftsplikten skulle gälla att försäkringspliktig, även under tid då försäkringen var vilande, skulle ha att erlägga sjukvårdsavgift för sig själv — innefattande avgift för familjemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring — samt, beträffande sjukpenningförsäkrade, jämväl den särskilda avgift till sjukpenningförsäkringen, som vore erforderlig för beredande av sjukpenning åt familjeförsäkrad hustru. Värnpliktig skulle dock helt befrias från avgiftsplikt.

Med den utformning i övrigt, som försäkringen erhållit enligt departementsförslaget, lärer det knappast finnas skäl att bibehålla begreppet vilande försäkring. Även örn kostnadsfri läkarvård regelmässigt torde stå till förfogande för de kategorier, varom här är fråga, synes dock — såsom även socialstyrelsen ansett — visst utrymme för sjukvårdsförsäkringen i allt fall finnas. Att generellt undantaga dessa kategorier från de förmåner, som nämnda försäkring erbjuder övriga försäkrade, bör därför ej förekomma. Däremot torde sjukpenning icke böra utgå i förevarande fall. Till detta resultat synes man emellertid enklast kunna komma genom en direkt regel härom. En sådan regel har ock ansetts böra upptagas under 22 § i departementsförslaget. Följden härav blir visserligen, att även dessa försäkrade ha att erlägga avgift till försäkringen. Detta torde dock ej kunna sägas innebära någon obillighet med hänsyn till den tämligen låga avgiftsnivån och till de förmåner, som tillkomma dem och deras familjer. Härvid må särskilt framhållas, att därest tiden för anstaltsvistelsen skulle bli av längre varaktighet, vederbörandes inkomster torde nedgå i sådan grad att han ej längre kommer att tillhöra sjukpenningförsäkringen; och för enbart sjukvårdsförsäkrad har normalavgiften icke synts böra bestämmas till högre belopp än fyra kronor örn året.

7 §•

Denna paragraf avser tillhörigheten till sjukvårdsförsäkringen. Paragrafen motsvaras av 3 § och 9 § 2 mom. första punkten i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag (3 §) skola alla försäkringspliktiga (sjukkassemedlemmar) vara sjukvårdsförsäkrade; och kommittén har — såsom å sid.

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

142—-147 i betänkandet nr VII närmare utvecklas — icke funnit sig böra föreslå några av vederbörandes inkomstförhållanden betingade undantag från tillhörigheten till sjukvårdsförsäkringen.

Även statstjänstemän och andra befattningshavargrupper, vilka på grund av sin anställning äro under sjukdom tillförsäkrade sjukvårdsförmåner av olika slag, skola således vara sjukvårdsförsäkrade. Kommittén framhåller, att om hela folket i övrigt skulle tillhöra sjukvårdsförsäkringen, något reellt skäl ej torde finnas, varför statsanställda och därmed jämställda grupper skulle ha sin sjukvårdsersättning ordnad på annat sätt än andra medborgare. Ur det allmännas synpunkt vore det ett betydande intresse att sjukförsäkringen bleve i möjligaste mån allmän. Den föreslagna sjukförsäkringen hade vidare en kollektiv karaktär i så måtto, att utgifterna för familjeförsäkringen utsloges på alla oberoende av örn de hade familj eller icke. Att befria nu ifrågavarande i ekonomiskt avseende relativt gynnsamt ställda medborgargrupp från det sålunda föreliggande solidariska ansvaret skulle enligt kommitténs uppfattning vara föga tilltalande.

Kommittén fortsätter:

Vad särskilt beträffar de befattningshavare, som avlönas enligt av statsmakterna antagna avlöningsreglementen, torde böra framhållas att hinder icke synes föreligga att vidtaga ändring av dessa reglementen i fråga om sjukvårdsförmånerna. Då detta emellertid skulle innebära en minskning i de utgående avlöningsförmånerna, böra befattningshavarna i annan form erhålla skälig kompensation härför. Enligt vad kommittén trott sig finna, torde för övrigt den till de statsanställda enligt nuvarande bestämmelser utgående sjukhjälpen ställa sig relativt dyrbar för statsverket och icke heller vara helt fri från kritik från de anställdas sida. Även dessa omständigheter tala för att sjukvårdsförsäkringen omfattar statstjänstemännen.

Beträffande andra statsanställda än de nu nämnda samt kommunala och privata arbetstagare, vilka nu åtnjuta sjukvårdsförmåner, torde frågan om den kompensation, som skulle föranledas av dessa förmåners bortfallande helt eller delvis, utan allt för stora svårigheter kunna lösas avtalsvägen.

Kommittén har sålunda icke funnit skäl att i fråga om sjukvårdsförsäkringen föreslå något undantag från försäkringsplikten beträffande dem, som på grund av sin arbetsanställning åtnjuta sjukvårds- och andra förmåner under sjukdom.

Till följd av sjuklcassemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring bli — såsom redan framgår av det förut anförda -—- även deras familjemedlemmar sjukvårdsförsäkrade. Familjemedlemmarna föreslås skola äga samma rätt på grund av sjukvårdsförsäkringen som sjukkassemedlemmarna.

Kommittén framhåller, att sjukvårdsförsäkringen sålunda komme att omfatta alla barn till sjukkassemedlemmar. Emellertid funnes vissa mindre grupper barn, vilkas försörjare antingen icke vore i livet eller också icke omfattades av försäkringen, t. ex. på grund av vistelse i utlandet eller avtjänande av långvariga frihetsstraff. Det syntes skäligt att dylika barn i fråga om sjukvården icke försattes i sämre läge än övriga barn. Kommit­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 171

tén föreslår därför (9 § 2 mom.) att dessa barn skola ha rätt till samma sjukvårdsförmåner som andra barn. Jfr betänkandet nr VII sid. 165—166 och 306.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Frågan huruvida det lägsta inkomstskiktet, och då speciellt fattigvårdsklientelet, bör omfattas av sju kvårdsförsäkringen har berörts av fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som framhåller att ur såväl psykologiska som praktiska synpunkter det säkerligen icke vore önskvärt, att ifrågavarande medborgarkategori försattes i undantagsställning. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott uttalar däremot, att en viss tveksamhet kunde göra sig gällande, örn det verkligen vore lämpligt att i försäkringen inbegripa dem, som redan genom att de stadigvarande omhändertagits av fattigvården åtnjöte det allmännas stöd. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det beträffande fattigvårds- och anstaltklientelet vara ganska likgiltigt i vilken form det allmänna sörjde för deras behov.

Vad angår statstjänstemännens ställning har medicinalstyrelsen i sitt yttrande närmare ingått på vissa av de skäl, som enligt kommitténs mening skulle tala för att låta sjukvårdsförsäkringen omfatta även statstjänstemännen, nämligen att den till de statsanställda enligt nuvarande bestämmelser utgående sjukhjälpen skulle ställa sig relativt dyrbar för statsverket och att densamma ej heller skulle vara helt fri från kritik från de anställdas sida.

Härom anför medicinalstyrelsen:

Vad angår det förstnämnda skälet må till en början erinras, att de läkare, som lämna den i ifrågavarande sjukhjälp ingående läkarvården (verksläkarna), betalas huvudsakligen per prestation efter viss taxa. I den mån verksläkare alltför tillmötesgående tillfredsställer patienternas önskan om remiss till specialist kan nog sjukhjälpen sägas ställa sig relativt dyrbar för statsverket. Restriktiva föreskrifter äro visserligen här utfärdade, men självfallet måste det understundom på läkaren ha någon inverkan, när patienten betraktar det som en honom tillkommande löneförmån att bli remitterad till specialist. Å andra sidan är att märka, att verksläkaren genom en alltmera ingående inblick över ett avgränsat klientel får större möjlighet än vid fritt läkarval att vid behandling av framför allt neurosfallen tillförsäkra staten ett stort antal arbetsdagar, som eljest skulle gå till spillo.

Uttalandet, att den nu till de statsanställda utgående sjukhjälpen ej skulle vara helt fri från kritik från de anställdas sida, torde syfta på att den anställde mången gång skulle önska, att han kunde vända sig till läkare, som han ägde att själv utvälja, och att vid remiss till specialist verksläkaren har att oberoende av patientens eventuellt uttalade önskemål bestämma vilken specialist som skall anlitas.

Medicinalstyrelsen har sig bekant, att inom socialvårdskommittén diskussionen rörande verksläkarinstitutionen rört sig bland annat örn behovet av kontroll. Detta behov hade man ansett kunna tillgodoses därigenom, att

172 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

centralsjukkassorna ålades att ha kontrolläkare anställda. Enligt styrelsens förmenande är detta emellertid icke till fyllest, ty även vid den av socialvårdskommittén föreslagna ordningen måste ett verk anses vara i behov av egen förtroendeläkare för bedömande av såväl sjukdoms- som pensioneringsfall. Ej heller större företag torde utan svårighet kunna undvara egen förtroendeläkare. Medicinalstyrelsen, som icke vill bestämt motsätta sig verksläkarinstitutionens slopande, ifrågasätter därför en närmare prövning av denna fråga vid den överarbetning av det föreliggande lagförslaget, som torde komma att verkställas efter remissbehandlingen.

Statskontoret framhåller, att det fria läkarvalet visserligen vore en fördel för statstjänstemännen. Å andra sidan skulle gottgörelsen för läkarvård, läkarintyg och läkemedel bli mindre, varjämte bad och massage m. m. icke alls skulle ersättas. Statskontoret funne det skäligt, att, i den mån en mera avsevärd försämring av de totala sjukvårdsförmånerna skulle inträda genom statstjänstemännens anslutning till försäkringen, kompensation härför finge utgå. Frågan härom torde böra göras till föremål för överläggningar mellan tjänstemannaorganisationerna och representanter för statsmakterna.

Försvarets sjukvårdsförvaltning yttrar, att kommittén helt bortsett från de särskilda förhållanden, som måste vara rådande inom försvarsväsendet. Ett genomförande av kommittéförslaget skulle innebära, att volontärer, korpraler och övrigt fast anställt manskap skulle för bedömande av tjänsteduglighet kunna besöka vilken praktiserande läkare som helst och ha att ställa sig till efterrättelse av denne givna föreskrifter. En dylik anordning skulle bli disciplinupplösande och till ett oöverskådligt hinder för den militära organisationen. För bibehållande av ordningen inom krigsmakten måste det anses oeftergivligt, att frågor rörande nu avsedda personals tjänstbarhet och vad därmed ägde samband prövades av den med de speciella militära tjänstgöringsförhållandena förtrogne förbandsläkaren å därför bestämda sjuk visita tionsti der. För sjökommenderad personal ävensom för dem som vore i fälttjänst funnes för övrigt i regel ingen annan form för erhållande av läkarvård än hänvändelse till vederbörande vid förbandet tjänstgörande läkare.

Sjukvårdsförvaltningen fortsätter:

Ej heller vad angår de statsanställdas i övrigt införande under lagen örn allmän sjukförsäkring synes kommitténs motivering härför bärande. Avsikten med genomförandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring har givetvis varit att åt samhällsmedlemmar, som i händelse av sjukdom ställas i en ekonomiskt pressande situation, garantera ett för deras vederfående och existens nödvändigt minimum av sjukvård och ekonomiskt stöd. Att under den tilltänkta lagen inrymma även de statsanställda, vilkas intressen härvidlag redan äro tillgodosedda, måste betraktas såsom en eftergift åt likformigheten. Det kan ej anses riktigt att med föranledande av en lag örn allmän sjukförsäkring försämra ifrågavarande personals anställningsförmåner. Därest det skulle visa sig ofrånkomligt, att de statsanställda inordnas i sjukvårdsförsäkringen, bör detta i varje fall ej ske förrän i samband med en allmän lönereglering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 173

Ett undantagande av nu avsedda medborgargrupper från försäkringsplikt beträffande dem personligen synes dock varken böra utgöra hinder för eller föranleda, att vederbörandes familjemedlemmar uteslutas från föreslagna försäkringsförmåner. I samhällssolidaritetens intresse torde ock ifrågavarande personal böra bidraga till den kollektiva finansieringen av familjesjukförsäkringen.

Försvarets underbefälsförbund anser det av praktiska skäl uteslutet, att ordnandet av sjukvården för det fast anställda manskapet vid försvaret skall kunna ske via den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen, samt framhåller, att konsultation av läkare för militär personal påfordrades i många sammanhang, då andra personer icke behövde söka läkare. Vid smärre åkommor och besvär måste stundom en militär beställningshavare — liksom den värnpliktige — vända sig till militärläkaren för att bli befriad från deltagande i vissa slag av övningar eller dylikt. Läkarbesök bleve stundom nödvändiga för att fastställa olämpligheten av att en beställningshavare kommenderades till viss tjänstgöring. Det vore lika mycket ett tjänstens som ett individens intresse, att läkarens utlåtande inhämtades i här avsedda sammanhang. Följakligen kunde det icke vara rimligt, att »patienten» ens till någon del skulle bestrida kostnaden för ifrågavarande läkarkonsultationer. Härav uppkomme vid tillämpning av sjukvårdsförsäkringens princip för de fast anställda en särskild komplikation. Det skulle tydligen vara nödvändigt att åstadkomma en gränsdragning mellan de fall, då beställningshavaren borde utge ersättning till läkare, och de fall, då detta icke rimligtvis borde ifrågasättas.

Tjänstemännens centralorganisation anför bland annat följande:

Statstjänstemännens medtagande i sjukvårdsförsäkringen skulle leda till att de nu i avlöningsreglementena intagna bestämmelserna angående sjukvård till allra största delen måste borttagas. Den minskning i utgående avlöningsförmåner, som härigenom inträder, bör enligt kommitténs uppfattning kompenseras. Uttalandet är emellertid på denna punkt vagt formulerat och det angives icke på vad sätt och när dylik kompensation skulle lämnas.

Med stöd av vad som anförts rörande statstjänstemännens förhållande till en eventuell obligatorisk sjukvårdsförsäkring vill centralorganisationen föreslå, att denna grupp befattningshavare liksom därmed jämställda grupper åtminstone tills vidare belt undantagas även från sjukvårdsförsäkringen. Den omständigheten, att enligt förslaget icke endast sjukkassemedlemmarna själva utan även de som betraktas såsom familjemedlemmar skola erhålla samma rätt till sjukvårdsersättning och att varje medlem skall erlägga samma avgift, oberoende av örn han har familj eller icke, bör ej medföra oöverstigliga hinder för att statstjänstemännen själva undantagas från sjukvårdsförsäkringen. En särskild avgift kunde i stället uttagas, vilken vore avsedd att täcka genomsnittskostnaderna för familjemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring. Härigenom åtoge sig även statstjänstemännen solidariskt med övriga medborgargrupper ett visst ansvar för sjukförsäkringens genomförande.

I den mån frågan örn statstjänstemännens eventuella inordnande under

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

den allmänna sjukvårdsförsäkringen upptages till behandling, bör detta ske i samband med en allmän lönerevision. Därvid löses nämligen lättast frågan örn kompensation för de genom försäkringen förlorade avlöningsförmånerna. Däremot torde stora svårigheter uppstå om man nu omedelbart skulle söka lösa kompensationsfrågan.

Sveriges statstjånstemannanämnd anser, att statstjänstemännen helt borde undantagas från den föreslagna lagstiftningen. Något hinder att ha sjukvårdsersättningen för de statsanställda reglerad på annat sätt än för övriga medborgare torde icke kunna påvisas. Förslagets genomförande skulle medföra att statstjänstemännen skulle få vidkännas icke obetydliga försämringar i nu utgående avlöningsförmåner. Detta kunde icke anses överensstämmande med rättvisa och billighet.

Trafiktjänstemännens riksförbund hemställer, att i tjänst varande statstjänstemän, med bibehållande av dem nu tillförsäkrade sjukvårdsförmåner, måtte befrias från skyldigheten att vara sjukvårdsförsäkrade. Anordningen med av staten kostnadsfritt tillhandahållen läkarvård och medicin tjänade ett dubbelt statsintresse, nämligen att ha tillgång till frisk och tjänsteduglig personal samt att hålla nere kostnaderna för sjukavlöning och ersättning åt vikarier. Bibehållandet av de nuvarande sjukvårdsförmånerna för statstjänstemännen torde därför vara att anse såsom ett betydande statsintresse, varför desamma icke utan tvingande skäl borde borttagas. Särskilt i fråga om specialistvården skulle förslaget, därest det genomfördes, medföra stora nackdelar såväl för statsverket som för den enskilde statstjänstemannen.

Departementschefen.

Jag delar kommitténs uppfattning, att inkomst- och förmögenhetsgränser icke skola vare sig uppåt eller nedåt spärra tillhörigheten till sjukvårdsförsäkringen.

Spörsmålet örn skyldigheten att vara sjukvårdsförsäkrad torde därför kunna begränsas till frågan, huruvida även den, som på grund av sin arbetsanställning åtnjuter sjukvårdsförmåner av olika slag, skall vara omfattad av nämnda skyldighet. Kommittén har härvidlag icke velat medgiva något undantag utan intagit den ståndpunkten att alla, som över huvud skola bli försäkringspliktiga enligt den föreslagna lagstiftningen, skola vara sjukvårdsförsäkrade.

Förslaget att inordna de i enskild tjänst anställda och de kommunanställda under sjukvårdsförsäkringen har icke mötts av någon gensaga. Däremot har förslaget att även de statliga befattningshavarna skulle bli sjukvårdsförsäkrade rönt kritik från flera håll. Det har därvid gjorts gällande, att förslagets genomförande skulle för statstjänstemännens del innebära en betydande försämring av deras nu utgående avlöningsförmåner samtidigt som det skulle, bland annat inom försvarsväsendet, medföra åtskilliga nack­

Kunell. Alcij:ts proposition nr 312. 175

delar även för de statliga myndigheterna. Då samtliga övriga medborgargrupper skola vara skyldiga att tillhöra sjukvårdsförsäkringen och att därigenom — kollektivt — sörja även för familjemedlemmarnas sjukvård, torde emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att i detta hänseende låta statstjänstemännen intaga en särställning. I den mån sjukvårdsersättning sålunda kommer att utgå från sjukkassan i stället för från vederbörande statsmyndighet, synas statstjänstemännen kunna framställa krav på kompensation lönevägen för den avgiftsplikt, som följer av tillhörigheten till försäkringen.

Såsom nyss nämnts svara de förmåner, som skola tillkomma statstjänstemännen enligt föreliggande förslag, icke helt mot de förmåner, som utgå enligt gällande avlöningsreglementen. Sjukförsäkringens genomförande bör dock naturligen icke tagas till intäkt för en försämring av sistnämnda förmåner, lika litet som lagstiftningen bör ha såsom följd, att de i privat tjänst anställda skulle komma i sämre ställning i fråga om sjukvårdsförmåner som nu tillkomma dem på grund av anställningsavtal. Fråga uppkommer därför, huruvida dessa merprestationer i sjukvårdshänseende från statens sida som komma att gå utöver ramen för den allmänna sjukförsäkringen böra lämnas statstjänstemännen i särskild ordning — hinder av teknisk art lärer knappast möta däremot — eller om dessa jämväl härvidlag skola erhålla kompensation lönevägen. Denna fråga torde icke kunna komma under bedömande i detta sammanhang utan synes böra prövas i samband med den översyn av de statliga avlöningsreglementena, som nu verkställes av 1945 års lönekommitté. Vid denna översyn torde jämväl få övervägas om och i vad mån den nuvarande verks- och tjänsteläkarinstitutionen bör bibehållas; härvid torde även de från militärt håll framförda synpunkterna kunna vinna tillbörligt beaktande. Jag vill i detta sammanhang endast erinra om att hänsyn till tjänstens behöriga fortgång torde kunna kräva tillgång till särskilda verks- eller tjänsteläkare med andra än rent sjukvårdande uppgifter.

Beträffande utformningen av denna paragraf i övrigt må följande nämnas. I första stycket har den familjeförsäkringsprincip, som uppbär lagstiftningen, ansetts böra komma till direkt uttryck i lagtexten. Däremot har i detta sammanhang icke synts böra upptagas en särskild föreskrift örn skyldighet för sjukvårdsförsäkrad sjukkassemedlem att erlägga avgift för försäkringen. Samtliga regler angående sjukförsäkringsavgifter ha nämligen ansetts böra sammanföras i ett avsnitt.

Såsom ett andra stycke av ifrågavarande paragraf har med redaktionell jämkning upptagits 9 § 2 mom. första punkten i kommittéförslaget. Sjukvårdsersättning till barn, varom här är fråga, bör kunna utgå till såväl svenska som utländska medborgare. Såsom villkor för rätt till sådan ersättning gäller, att barnet skall vistas i riket under sådana förhållanden, att barnet, örn det fyllt 16 år, skolat vara försäkringspliktigt.

176 Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

8 §■

I denna paragraf, som motsvaras av 6 § i kommittéförslaget, bestämmes begreppet familjemedlem.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall såsom familjemedlem anses dels hustru, som ej är försäkrad genom medlemskap i sjukkassa, och dels sjukkassemedlems barn till och med den månad varunder det fyllt 16 år. Kommittén framhåller, att definitionen anslöte sig till de föreslagna bestämmelserna om försäkringsplikt på sådant sätt, att den som ej skulle vara försäkrad i egenskap av sjukkassemedlem bleve försäkrad i egenskap av familjemedlem. Av definitionen följde vidare, att den, som själv vöre sjukkassemedlem, icke samtidigt kunde anses såsom familjemedlem.

Rörande innehållet i 6 § av kommittéförslaget anför kommittén vidare:

Med medlems egna barn skola jämställas medlemmens adoptiv- och fosterbarn samt barn, adoptivbarn och fosterbarn till medlemmens make. I fråga om makes barn, adoptiv- eller fosterbarn (styvbarn) skall vad nu sagts dock endast gälla dem, som äro bosatta i Sverige. Därest en kvinna varit gift i utlandet och där har barn, finnes uppenbarligen icke någon anledning att försäkra dessa barn i Sverige endast därför att kvinnan gift sig med en i Sverige bosatt man. Enligt lagen den 11 juni 1920 örn makes underhållsskyldighet mot andra makens barn gäller, att underhållsskyldighet föreligger, så länge äktenskapet består. Kommitténs uppfattning är, att det föreslagna stadgandet skall tolkas i analogi härmed. Barn till avliden make bör alltså ej anses såsom familjemedlem till den efterlevande maken.

Med fosterbarn avses sådant barn, vilket enligt gällande barnavårdslagstiftning är att anse såsom fosterbarn.

Den i förevarande paragrafs tredje stycke givna regeln avser att förhindra att barn bli dubbelförsäkrade. Barnet bör i princip vara familjemedlem till den, som försörjer familjen, d. v. s. i regel fadern (adoptivfadern, fosterfadern eller styvfadern). Utomäktenskapligt barn till ogift kvinna blir, om kvinnan har vårdnaden om barnet, att anse såsom familjemedlem till henne. Gifter sig kvinnan sedan med en sjukförsäkrad man, blir barnet i stället familjemedlem till den mannen. Har kvinnan vid upplösning av äktenskap tilldelats vårdnaden om något makarnas barn, blir barnet att anse såsom familjemedlem till henne, intill dess hon ingår nytt äktenskap, då barnet blir att anse såsom familjemedlem till den nye mannen.

Departementschefen.

Innebörden av begreppet familjemedlem, som har betydelse för såväl sjukvårdsförsäkringen som rätten till sjukpenning (familjetillägg), torde till stor del ha erhållit sin belysning genom vad i det föregående anförts. Såsom familjemedlem till försäkringspliktig (sjukkassemedlem) bör i första hand räknas hans hustru, om hon ej är självständigt försäkrad genom medlemskap i sjukkassa. Förutsättning för att hustru skall anses såsom familjemedlem enligt föreliggande förslag är alltså att hon sammanlever med sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 177 make. Leva makarna åtskilda, räknas hustrun icke såsom familjemedlem. Föreligger sammanlevnad mellan makarna, blir frågan om storleken av hustruns årsinkomst av förvärvsarbete avgörande för frågan örn hon skall räknas såsom familjemedlem eller ej. I detta hänseende har, såsom anförts i ett tidigare sammanhang, gränsen ansetts böra bestämmas till 1 000 kronor. I dessa delar innebär departementsförslaget ingen principiell avvikelse från vad kommittén föreslagit.

Vad åter angår frågan, vilka barn som skola anses såsom familjemedlemmar till en sjukkassemedlem, ha vissa jämkningar vidtagits i kommitténs förslag. Utgångspunkten härvidlag synes nämligen böra vara att barn — varmed bör likställas adoptivbarn, styvbarn eller fosterbarn — skall räknas såsom familjemedlem till den sjukkassemedlem, under vars rättsliga vårdnad barnet står. Från denna huvudregel torde emellertid böra göras vissa undantag i såväl utvidgande som inskränkande riktning. I förra hänseendet torde böra gälla att, såvitt nu är i fråga, styvbarn i vårdnadshänseende helt likställes med makarnas gemensamma barn. I det andra hänseendet synes lämpligt att, därest vårdnaden om barn icke .skulle tillkomma någon av föräldrarna utan anförtrotts åt en särskilt förordnad förmyndare för barnet, barnet icke bör räknas såsom familjemedlem till denne. För sådant barn torde i stället reglerna i 7 § andra stycket bli tillämpliga. Vidare torde fosterbarn, som står under sina riktiga föräldrars vårdnad, icke böra anses såsom familjemedlem till sin fader eller moder utan i stället till barnafostraren. Med fosterbarn förstås i detta sammanhang barn, som avses i 49 § 1 mom. lagen om samhällets barnavård. Enligt nämnda lagrum anses barn under 16 år, som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare vilken har vårdnaden om barnet, såsom fosterbarn.

Under bestående äktenskap tillkommer emellertid vårdnaden örn barn regelmässigt båda föräldrarna, och därest icke nyssnämnda regler kompletterades med andra, skulle följden bli, att barn komme att räknas som familjemedlem till båda makarna. För att undvika därmed förbundna olägenheter har i andra stycket av paragrafen upptagits en bestämmelse, att i dylikt fall barnet skall räknas såsom familjemedlem till den av makarna, sorn är all anse såsom den huvudsakliga försörjaren, d. v. s. i regel mannen. Örn hustrun i det särskilda fallet i realiteten skulle vara den huvudsakliga försörjaren, har dock möjlighet ansetts böra finnas för makarna att få barn. sorn eljest skulle räknas såsom familjemedlem till mannen, överfört såsom familjemedlem till hustrun för att därigenom få barntillägget till sjukpenningen anknutet till hustruns sjukpenning.

Med hänsyn till att enligt barnavårdslagen barn i regel upphör att räknas såsom fosterbarn när det fyllt 16 år men försäkringsplikt för barnet inträder först i och med utgången av den månad varunder så sker, bar i tredje styc-

IIÖlång till riksdagens protokoll 1940. 1 sund. Nr 312. 12

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

ket av paragrafen upptagits ett stadgande att barnet i dylikt fall skall räknas såsom familjemedlem intill månadens utgång.

9 §•

I denna paragraf behandlas frågan om tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen. Paragrafen har sin motsvarighet i 4 § och 13 § andra stycket i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Sjukpenningförsäkringen är enligt kommittéförslaget icke lika allmän som sjukvårdsförsäkringen. I fråga örn tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen har nämligen kommittén ansett en nedre inkomstgräns oundgänglig, och gränsen har föreslagits dragen vid en årsinkomst av förvärvsarbete av 600 kronor eller det inkomstbelopp, vid vilket enligt skattelagstiftningen deklarationsskyldighet i regel inträder. Kommittén motiverar sitt förslag i denna del därmed, att behov av sjukpenningförsäkring principiellt icke föreligger, därest ingen arbetsinkomst eller allenast ringa sådan finnes. Därtill komme att de, som saknade arbetsinkomst eller hade ringa sådan, oftast saknade möjlighet att erlägga de med sjukpenningförsäkringen förenade avgifterna. Beträffande dessa personer förefunnes dessutom stora svårigheter att genom sjukkontroll förebygga missbruk av försäkringen. Ifrågavarande personer måste för övrigt åtminstone delvis erhålla sin försörjning genom bidrag från anhöriga eller det allmänna, genom avkastning av förmögenhet eller på annat sätt, varför deras försörjningsläge icke mera avsevärt påverkades av sjukdom. I fråga om studerande och andra, som genomgå yrkesutbildning utan avlöning, framhåller kommittén, att dessa visserligen kunde lida stort ekonomiskt avbräck genom inträffad sjukdom. Med hänsyn såväl till avgiftsfrågan som svårigheten att uppställa tillfredsställande regler för försäkringen hade kommittén dock avstått från att föreslå sjukpenningförsäkring för dessa personer. Därest spörsmålet visade sig tarva lösning inom den obligatoriska sjukförsäkringens ram, kunde detsamma upptagas till förnyad prövning sedan försäkringen varit i kraft någon tid och ytterligare erfarenheter vunnits. Från sjukpenningförsäkringen har kommittén ansett vissa kategorier böra undantagas. Detta gäller främst statstjänstemän och vissa med dem jämställda befattningshavare. Kommittén framhåller, att det vore föga rimligt att den, som redan i annan ordning fatt sina löneförmåner under sjukdom bestämda till högre belopp än det han kunde uppbära på grund av sjukpenningförsäkringen, skulle tvingas att tillhöra densamma. Härigenom komme han antingen att erhålla större förmåner under sjukdom än dem, varav han i annan ordning prövats vara i behov, eller också att tvingas att erlägga avgifter utan möjlighet att få motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 179

valuta. Särskilt i fråga om befattningshavare, som enligt av statsmakterna fastställda avlöningsreglementen vore berättigade till sjuklön, skulle det verka direkt stötande, örn den i reglementena gjorda avvägningen mellan vederbörandes löneförmåner såsom frisk och hans sjuklön skulle tvångsvis rubbas genom lagstiftning. Möjlighet att minska sjuklönerna med belopp motsvarande sjukpenningen syntes icke föreligga beträffande dessa befattningshavare. Enligt kommitténs mening borde därför ifrågavarande statliga befattningshavare undantagas från sjukpenningförsäkringen. Med hänsyn till det statliga avlöningssystemets utformning syntes samma regler böra gälla för de extra ordinarie befattningshavarna som för de ordinarie. Med statstjänstemän borde jämställas sådana präster och lärare, vilkas löner bestämdes av statsmakterna. Vid utformningen av bestämmelserna angående vilka med statsmedel helt eller delvis avlönade befattningshavare, som skulle befrias fran plikten att vara sjukpenningförsäkrade, hade kommittén funnit det enklast att bygga på vederbörande pensionsreglementen. Beträffande sådant fast anställt manskap vid försvarsväsendet, som icke ägde pensionsrätt, vunnes anknytning till manskapsavlöningsreglementet. De sålunda angivna befattningshavarna föresloges redan på grund av bestämmelse i lagen (4 § 2 mom. a) vara uteslutna från sjukpenningförsäkringen. Härutöver skulle emellertid pa grund av särskilda beslut ytterligare grupper av anställda kunna befrias (4 § 3 mom. första stycket a och b). Kommittén fortsätter: Sådan befrielse från plikten att vara sjukpenningförsäkrad, som nyss sagts, synes böra kunna ske beträffande sådana stats- och kommunalanställda, som icke genom lagbestämmelse uttryckligen befriats från nämnda plikt. Såsom ovillkorlig förutsättning för att sådan befrielse skall kunna ske bör uppenbarligen gälla, att de vid sjukdom garanterade kontanta förmånerna från arbetsgivaren ej understiga den .sjukpenning, som skulle tillkomma vederbörande från försäkringen. Detta behöver dock icke innebära att de utfästa kontanta förmånerna för varje sjukdag uppgå till sjukpenningens belopp. Dock kan det icke anses tillfyllest att summan av de förmåner, som utfästs under sjukdom, uppgår till eller överstiger vad som skulle kunna utgå i form av sjukpenning. Det synes åtminstone böra fordras, att det utfästa beloppet under varje sjukmånad uppgår till minst vad som skulle utgivas i sjukpenning. Lämpligast torde vara att detta bedömes för varje gång fråga om undantagande blir aktuell. Befrielse från plikten att vara sjukpenningförsäkrad skulle, då fråga är om kommunalanställda, begäras av kommunen. Tydligt är nämligen att förutsättning för att befrielsen skall kunna medgivas måste vara att kommunen ikläder sig garanti för att förmånerna vid sjukdom skola utgå. Vid prövningen av kommuns framställning av ifrågavarande slag bör avgörande betydelse tillmätas fråsan, huruvida befrielse från sjukpenningförsäkringen kan anses vara till fördel tor de anställda eller åtminstone för det övervägande flertalet av dem. De anställda eller deras organisationer förutsättas därför erhålla tillfälle alt yttra sig, innan fråga örn befrielse avgöres. I praktiken torde väl bli regel alt överenskommelse träffas mellan kommunen och de anställda, innan framställning göres, t. ex. i samband med löneavtalsförbandlingar.

ISO Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Beträffande anställda hos privata arbetsgivare har kommittén icke funnit någon befrielse från skyldigheten att tillhöra sjukpenningförsäkringen kunna komma i fråga. Från sjukpenningförsäkringen har emellertid ansetts böra undantagas dem som tillerkänts tilläggspension enligt lagen om folkpensionering eller invalid understöd enligt förordningen därom (4 § 2 mom. b). Den föreslagna bestämmelsen härom hade föranletts huvudsakligen av önskemålet att det droges en tydlig gränslinje mellan folkpensioneringen och sjukpenningförsäkringen. Gränsdragningen medförde även den fördelen, att sjukkassorna beträffande ifrågavarande grupp försäkrade i regel icke behövde verkställa någon inkomstuppskattning. Ej heller vore det tilltalande att ålägga dem, som på grund av arbetsoförmåga i folkpensioneringslagens mening beviljats understöd av allmänna medel, skyldighet att erlägga avgifter för att försäkra sin arbetsinkomst. Vidare innehåller förslaget att den, som uppburit sjukpenning under den längsta tid han ägde erhålla sadan, blir befriad från sjukpenningförsäkringen, så länge han fortfarande är arbetsoförmögen (4 § 2 mom. c). Åldringarnas sjukhjälpstid skall enligt förslaget begränsas till sammanlagt 365 dagar efter ingången av den månad vederbörande uppnår 67 års ålder. De bli alltså för alltid utestängda från sjukpenningförsäkringen, sedan de uppburit sjukpenning under nämnda tid (4 § 2 moni. d). Möjlighet har dessutom ansetts böra föreligga för den, som uppnått nämnda ålder och som endast har kort sjukhjälpstid kvar, att bli befriad från försäkringsplikten. Kommittén har därför föreslagit, att försäkrad, som uppnått 67 års ålder och endast har rätt erhålla sjukpenning för ytterligare högst 90 dagar, skall kunna utträda ur sjukpenningförsäkringen, örn han så önskar (4 § 3 morn.). För frågan örn tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen redogöres närmare i betänkandet nr VII sid. 138—140, 150—154 och 229.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Beträffande de föreslagna reglerna örn en nedre inkomstgräns som villkor för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen framhåller Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, att någon dylik inkomstgräns icke borde fastställas. Det förhållandet att de lägsta inkomsttagarna i allmänhet vore sådana, som åtr.jöte bidrag till sin försörjning av anhöriga eller det allmänna, vore icke någon anledning till att dessa sattes i särklass. Behovet av bidrag till hemhjälp vore större, ju lägre familjens inkomst vore. Socialstyrelsen förordar en undersökning av frågan, huruvida studerande och andra, som genomginge yrkesutbildning utan avlöning, skulle omfattas av sjukpenningförsäkringen. Läkarförbundet och sanatorieläkareföreningen beteckna det såsom en brist i kommittéförslaget, att studerande regelmässigt ställdes utanför sjukpenningförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 181

Statstjänstemännens ställning i förevarande hänseende beröres i några yttranden. Enligt den mening, som uttalas av statskontoret, borde sjukpenningförsäkringen omfatta även siatstjänstemännen. Kommitténs förslag i fråga örn sjukpenningförsäkringen förefölle statskontoret särskilt otillfredsställande, som genom anknytningen till pensionslagstiftningen endast vissa tjänstemän — ordinarie och extra ordinarie — skulle uteslutas från försäkringen, medan däremot extra befattningshavare, arvodister och enligt kollektivavtal avlönad personal skulle komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna. Pensionssty reisen anmärker, att kommittén vid utformningen av bestämmelserna på detta område byggt på vederbörandes pensionsreglementen. Enligt förslaget skulle frän sjukpenningförsäkringen undantagas även personer, som åtnjöte i reglementena angivna förmåner. Detta syntes icke tillfredsställande bland annat med tanke på föreskrifterna örn tjänstelivräntor. Bestämmelserna kunde möjligen utformas så, att de endast komme att avse dem som innehade befattning, förenad med pensionsrätt enligt något av de angivna reglementena. Trafiktjänstemännens riksförbund yrkar, att de statstjänstemän, som redan vore medlemmar i de nuvarande erkända sjukkassorna, måtte erhålla vidgade möjligheter att bli sjukpenningförsäkrade i de allmänna sjukkassorna. I fråga örn de kommunala befattningshavarna yttrar stadsförbundet, att förslagets antagande måste åtföljas av en rad anpassningar i tjänste- och lönevillkor. Det borde emellertid erinras därom, att för redan anställda gällande villkor i de flesta fall icke torde kunna ändras mot ena partens bestridande, i vart fall icke utan tillämpning av förefintliga bestämmelser om uppsägningsrätt för kommunen. Då enligt ett tjänstereglemente befattningshavare i en stad tillförsäkrats förmånen av bibehållen avlöning och denna således utmätts utan hänsyn till en obligatorisk sjukförsäkrings prestanda, vore staden i dylika fall reellt sett bunden att alltjämt låta samma förmåner utgå. Landstingsförbundet och flera läns landstings förvaltningsutskott förklara sig icke ha något att erinra mot förslaget i denna del. Beträffande de hos privata arbetsgivare anställda framhåller svenska arbetsgivareföreningen, att det syntes föreningen vara förenat med betydande svårigheter alt genomföra sådana förändringar i avtal och kontrakt rörande förmåner under sjukdom, att sjukpenningförsäkringen kunde till fullo utnyttjas av de anställda. I vissa avseenden innefattade reglerna för privatanställda bättre förmåner än för stats- och kommunalanställda i så måtto, att sjukavdrag från avlöning normalt brukade verkställas från de stats- och kommunalanställdas löner redan efter några dagars bortovaro från arbetet på grund av sjukdom, medan de privatanställda under viss tid. stundom uppgående till tre månader oräknat den månad då sjukdomen in­

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

träffat, åtnjöte oavkortad lön. Med allt beaktande av de administrativa svårigheter, som skulle inträda, om även privatans tällda i viss utsträckning befriades från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen, ville föreningen framhålla, att den ansåge det orimligt att obligatoriskt kräva anslutning till en sjukpenningförsäkring, för vilken avgifter vore beräknade med hänsyn till helt andra risker än de som den privatanställde själv representerade. Den privatanställde bidroge ofta i väsentlig grad själv till avgifterna för sin försäkring. Då bland annat alla, som försäkrats i svenska personalpensionskassan, erhölle, sedan sjukdomen varat tre månader, från kassan ett belopp motsvarande 60 % av den för den försäkrade angivna lönen såsom sjuk- eller invalidpension, vore det uppenbart, att sådana privatanställda icke hade nämnvärt behov av att vara sjukpenningförsäkrade enligt det nu föreliggande lagförslaget. Föreningen förordade därför, att sådana privatanställda, vilka vore direkt eller indirekt anslutna till företag, som meddelat pensionsförsäkring förenad med sjuk- och invalidpension, på ansökan finge erhålla befrielse från skyldigheten att vara sjukpenningförsäkrade under förutsättning, att sjuk- och invalidpensionen innefattade sådana förmåner, eventuellt tillsammans med av arbetsgivare i bindande form utfästa förmåner, som minst motsvarade de förmåner, vartill de på grund av sjukpenningförsäkringen skulle vara berättigade. Försäkringsbolags riksförbund framhåller, att förslaget i fråga örn personer i privat tjänst ingrepe i bestående förhållanden. Att detta måste vålla avsevärda olägenheter såväl för arbetsgivare, vilka hade att anpassa sina anställdas sjukförmåner, som för enskilda försäkringsgivare, vilka hade att anpassa redan gällande sjukförsäkringar efter den föreslagna lagstiftningen, torde vara uppenbart. Det torde därför vara nödvändigt att genom lagbestämmelser underlätta en sådan anpassning. Tjänstemännens centralorganisation anför: Genom den obligatoriska sjukförsäkringens införande kan man befara, att arbetsgivarens intresse för utbetalande av lön under sjukdom lätt skulle minskas. Tjänstemännens centralorganisation skulle i detta sammanhang önska, att från statsmakternas sida underströkes att införandet av den obligatoriska sjukförsäkringen självfallet icke bör tagas till intäkt för att på löntagarna övervältra kostnader, som tidigare bekostats av arbetsgivarna. För statstjänstemännens del har kommittén fastslagit, att kompensation skall lämnas för i samband med sjukvårdsförsäkringens genomförande förlorade avlöningsförmåner. Beträffande de i kommunal och privat tjänst anställda bör skyldighet för arbetsgivaren att utgiva motsvarande kompensation föreligga. Sedan ankommer det på vederbörande organisation att efter förhandlingar med respektive arbetsgivare träffa överenskommelse om denna kompensations storlek.

Sjukförsäkringspromemorian.

Kommitténs förslag, att alla försäkringspliktiga vilkas årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor skola omfattas av sjukpenningför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 183

säkringen, har icke frångåtts i promemorian. I motsats till kommittéförslaget har emellertid i promemorian ifrågasatts, huruvida icke även personer, som ägde uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd, skulle bli sjukpenningförsäkrade.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Rörande den föreslagna nedre inkomstgränsen av 600 kronor ifrågasätter socialdemokratiska kvinnoförbundet, örn det vore lämpligt att fordra att en person skulle ha en årsinkomst av nämnda storlek för att få del av försäkringsförmånerna. En dylik gräns skulle medföra orättvisor och många gånger utesluta de mest hjälpbehövande. Å andra sidan framhåller Sveriges yngre läkares förening, att det skulle ha varit logiskt om sjukpenningens enhetliga fixerande till 3: 50 kronor per dag fått verka bestämmande även beträffande fixerandet av fordringen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. I så fall skulle lägsta inkomstnivån kunnat sättas avsevärt högre än 600 kronor. Man hade även kunnat fixera avgifterna till en annan och högre nivå, vilket givetvis hade varit önskvärt i detta för statsverket synnerligen dyrbara projekt.

Från några håll har erinran framställts mot att statstjänstemän skola undantagas från försäkringen. Statskontoret vidhåller sin tidigare framförda mening att sjukpenningförsäkringen bör omfatta samtliga statstjänstemän. Samma ståndpunkt intages av Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott.

Även socialstyrelsen anser skäl tala för att, om en sjukförsäkring i enlighet med promemorian genomföres, jämväl statstjänstemännen inbegripas under sjukpenningförsäkringen. Förslagets genomförande skulle medföra, att vissa lägre statstjänstemän skulle få sämre förmåner än arbetare i enskild tjänst och extra statstjänstemän, vilka icke omfattades av den föreslagna undantagsbestämmelsen. Vad beträffade högre tjänstemän kunde en motsvarande jämförelse göras med tjänstemän i kommunal eller enskild tjänst, vilka i stor utsträckning ägde rätt till viss avlöning från arbetsgivaren under sjukdom och som därutöver skulle uppbära sjukpenning, så att de ofta skulle erhålla en sammanlagd inkomst, som motsvarade vad de uppbud medan de vore i tjänst. Statstjänstemännen däremot finge alltid vidkännas avdrag. Dessa spörsmål kunde emellertid även tänkas lösta genom en revision av avlöningsförfattningarna.

Socialvårdskommittén anför i förevarande hänseende:

Vid behandlingen av förslaget till arbetslöshetsförsäkring har kommittén kommit till den uppfattningen, att det möter principiella betänkligheter och även vissa administrativa svårigheter att utesluta de statsanställda från en allmän arbetslöshetsförsäkring. I det av kommittén utarbetade, preliminära förslaget til! lag örn allmän arbetslöshetsförsäkring omfattas sålunda även de statsanställda, liksom i det engelska socialförsäkringsförslaget, av försäkringen. Kommittén har vid behandling av frågan örn de statsanställdas ställ-

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 312. liing inom arbetslöshetsförsäkringen ifrågasatt huruvida icke de statsanställda även böra tillhöra sjukpenningförsäkringen. Kommittén bär för avsikt att upptaga denna fråga till förnyat övervägande och i samband med överlämnande av arbetslöshetsförsäkringsförslaget eventuellt föreslå ändringar i detta avseende i kommitténs förslag till allmän sjukförsäkring.

Förslaget, att personer vilka uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd icke skulle på denna grund vara uteslutna från sjukpenningförsäkringen har — närmast med utgångspunkt från att försäkringen anordnades enligt alternativet I -— behandlats i en del yttranden. Statskontoret har i princip icke något att erinra mot detta förslag. Statskontoret ansåge dock att frågan örn dessa personers tillhörighet till försäkringen icke borde slutligt bedömas innan kännedom vunnits om de förmåner, som en reviderad folkpensionering komme att erbjuda.

Ej heller pensionsstyrelscn har något att invända mot att tilläggspensionärer bli delaktiga av sjukpenningförsäkringen. Det borde emellertid tillses, att de sammanlagda förmånerna från folkpensioneringen och sjukförsäkringen under en folkpensionärs sjukdom icke bleve större än vad han, när han vore i stånd att arbeta, erhölle i folkpension och genom eget arbete. Vidare måste ett intimt samarbete komma till stånd mellan folkpensioneringens och sjukförsäkringens organ bland annat för att förhindra att arbetsinkomsten uppskattades på ett sätt enligt sjukförsäkringen och på ett annat enligt folkpensioneringen. Enligt pensionsstyrelsens mening syntes, då en sjukpenningförsäkrad pensionstagare utöver pensionen måste ha minst (500 kronors årsinkomst av förvärvsarbete, sjukpenningavgiften böra erläggas av pensionstagaren själv.

Socialvårdskommittén framhåller i fråga om tilläggspensionärerna, att kommitténs förslag i förevarande hänseende huvudsakligen föranletts av önskemålet om en tydlig gränslinje mellan sjukpenningförsäkringen och folkpensioneringen. Kommittén fortsätter:

Frågan kommer, såsom kommittén förutskickade, i ett annat läge efter den förestående revisionen av folkpensioneringen. De i folkpensioneringslagen nu stadgade avdragsfria beloppen torde liksom själva pensionsbeloppen i kommitténs förslag till ny folkpensioneringslag komma att höjas avsevärt, varigenom tilläggspension i större utsträckning än nu kan utgå till personer med högre årsinkomst av förvärvsarbete än 600 kronor. Ett tillfälligt bortfall av arbetsinkomsten kan lämpligare kompenseras genom att sjukpenning utgår än att tilläggspensionen tillfälligt jämkas. På grund härav torde efter folkpensioneringslagens revision tillräckliga skäl icke längre föreligga för att utestänga tilläggspensionärerna från sjukpenningförsäkringen. En reglering av förhållandet mellan de båda hjälpformerna är emellertid behövlig, därvid särskilt bör iakttagas att arbetsinkomsten upptages till samma belopp inom de båda socialförsäkringsgrenarna.

Socialstyrelsen anser frågan, huruvida tilläggspensionärer som åtnjuta minst 600 kronors årlig arbetsinkomst skola vara sjukpenningförsäkrade,

Kungl. Majus proposition nr 312. 185

icke vara av någon större räckvidd och finner det vara svårt att fatta någon definitiv ståndpunkt till frågan utan kännedom om vilken utformning folkpensionslagens regler örn tilläggspension, avdragsfri inkomst m. m. kunde komma att erhålla. Styrelsen framhåller emellertid följande principiella synpunkter:

Såväl folkpension som sjukpenning utgör kompensation för utebliven arbetsinkomst och utgör till väsentlig del ett av statsmedel bekostat understöd. Det synes vid sådant förhållande knappast rimligt, att någon skall vara berättigad att utöver full folkpension även uppbära sjukpenning. Den som på grund av ålderdom eller invaliditet är helt arbetsoförmögen skulle då komma i ett sämre läge än den som är till största delen arbetsoförmögen av dylik orsak och därjämte genom sjukdom berövats återstoden av arbetsförmågan. Principiellt borde av denna anledning sjukpenningen begränsas till ett belopp, motsvarande skillnaden mellan utgående folkpension och full dylik. Huruvida frågan kan praktiskt lösas efter denna linje är emellertid svårt att bedöma.

De ömsesidiga socialtörsåkringsbolagens förening finner ur olycksfallsförsäkringens synpunkt intet vara att i princip erinra mot att tilläggspensionärer medgåves tillträde till sjukpenningförsäkringen vid en årsinkomst av minst 600 kronor. I så fall borde emellertid inkomsten bestämmas till det belopp, varefter tilläggspension utginge. För flertalet av de tilläggspensionärer, som skadades genom olycksfall i arbete, torde nämligen för närvarande redovisas en faktisk arbetsinkomst under ett år före olycksfallet överstigande 600 kronor, trots att de i allmänhet åtnjöte högsta tilläggspension.

Departementschefen.

I yttrandena ha framställts olika yrkanden angående sjukpenningförsäkringens omfattning. Det har sålunda ifrågasatts, å ena sidan, huruvida icke alla medborgare oberoende av deras inkomst eller ekonomiska ställning i övrigt borde komma i åtnjutande av sjukpenning samt, å andra sidan, om ej den av socialvårdskommittén föreslagna inkomstgränsen för deltagande i sjukpenningförsäkringen — minst 600 kronor örn året — borde höjas. Vidare ha skilda meningar gjort sig gällande rörande frågan, huruvida några särskilda kategorier böra undantagas från sjukpenningförsäkringen eller örn denna skall göras lika allmän som sjukvårdsförsäkringen.

Därest den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle omfatta även den del av befolkningen, som helt saknar arbetsinkomst eller har endast obetydlig sådan, bleve följden alt — bortsett från dem som leva av kapitalinkomst och som över huvud ej lia behov av någon sjukpenningförsäkring —- även sådana personer, vilka lia sin försörjning antingen genom det allmänna eller genom anhöriga, skulle bli sjukpenningförsäkrade. I fråga örn dessa grupper torde dock såsom kommittén framhållit gälla, att deras ekonomiska ställning allmänt sett ej avsevärt påverkas av sjukdom. Deras inrymmande under försäkringen skulle medföra uppenbara risker för missbruk

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

av denna. Det skulle även kunna vålla svårigheter för dem att erlägga försäkringsavgifterna. Beträffande dessa kategorier synes behovet av kontant understöd böra tillgodoses på samma sätt vid sjukdom som vid full hälsa. Den omständigheten att sjukpenningen enligt min mening bör bestämmas enhetligt i anknytning till en rimlig minimistandard under sjukdom medför ingen ändring härvidlag. Sjukpenningen är nämligen i princip avsedd att trygga försörjningen för dem, som måste ägna sig åt förvärvsarbete för sitt uppehälle.

Var gränsen bör dragas för den arbetsinkomst, som skall medföra skyldighet att tillhöra sjukpenningförsäkringen, kan givetvis vara föremål för delade meningar. För egen del har jag ansett den av kommittén föreslagna gränsen godtagbar, även när försäkringen konstrueras på sätt i det föregående angivits. Jag vill härvid särskilt framhålla lämpligheten av att inkomstgränsen får sammanfalla med den gräns, vid vilken deklarationsskyldighet enligt skattelagstiftningen i allmänhet föreligger.

Om jag således finner, att endast den som har en arbetsinkomst av minst 600 kronor om året bör ingå såsom sjukpenningförsäkrad medlem av sjukkassa, är därmed icke avgjort, att alla de, vilka ha en dylik arbetsinkomst, skola omfattas av sjukpenningförsäkringen. Många ha redan för närvarande vid sjukdom sin försörjning tryggad, och frågan är örn även dessa skola inordnas under sjukpenningförsäkringen. Jag syftar därvid närmast på sådana anställda, som även under sjukdom äga, helt eller delvis, utfå den vanliga arbetslönen.

Statstjänstemännens ställning i förevarande hänseende skulle enligt kommittéförslaget regleras så, att vissa befattningshavare skulle vara uteslutna från sjukpenningförsäkringen på grund av en direkt lagbestämmelse därom, medan andra befattningshavare genom särskilt beslut skulle kunna ställas utanför denna gren av sjukförsäkringen. I olika yttranden har ifrågasatts, huruvida icke sjukpenningförsäkringen generellt borde omfatta även statstjänstemännen. Till denna ståndpunkt synes jämväl socialvårdskommittén numera ha anslutit sig. Åtskilliga omständigheter tala för denna mening. De skäl, som föranlett mig att förorda statstjänstemännens inrymmande under sjukvårdsförsäkringen, lära sålunda äga motsvarande giltighet för sjukpenningförsäkringens del. Den av kommittén gjorda gränsdragningen skulle verka tämligen ojämnt, och ett utestängande av statstjänstemännen kunde — med de förmåner som utgå på grund av sjukpenningförsäkringen enligt departementsförslaget — för lägre befattningshavare betyda, att dessa komme i sämre ställning än örn de omfattades av sjukpenningförsäkringen.

På grund härav vill jag förorda, att även statstjänstemännen skola vara obligatoriskt sjukpenningförsäkrade. Därav följer icke att sådana anordningar böra eftersträvas, att de statliga befattningshavarna — som för närvarande vid sjukdom äga uppbära hel eller reducerad lön — i fortsättningen skulle lia att vid sjukdom lita sig enbart till de förmåner, som utgå på grund

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312. 187

av försäkringen. Såsom jag tidigare framhållit, bör sjukförsäkringens införande icke leda till försämring i nu utgående löneförmåner vid sjukdom. Vid den förestående omprövningen av de statliga avlöningsbestämmelserna torde därför få övervägas på vad sätt sjukpenningförsäkringens genomförande kan samordnas med rådande avlöningssystem vid sjukdom. En utväg härvid torde vara, att befattningshavaren får i sedvanlig ordning uppbära sin sjukavlöning, men att vederbörande myndighet inträder i befattningshavarens rätt gentemot sjukkassan såvitt angår de förmåner som utgå på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Bland annat för möjliggörande av en sådan lösning har i 30 § av departementsförslaget upptagits ett särskilt stadgande, enligt vilket arbetsgivaren i fall, som här avses, skall äga att i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte familjetillägg, i den mån dessa förmåner icke överstiga den utbetalda lönen. Ett arrangemang av antydd art förutsätter att statstjänstemännen lönevägen erhålla kompensation för den sjukförsäkringsavgift, som hänför sig till sjukpenningförsäkringen.

Med den ståndpunkt, jag intagit till frågan om de statliga befattningshavarnas sjukpenningförsäkring, torde anledning saknas att medgiva kommun- eller privatanställda befrielse från plikten att vara sjukpenningförsäkrade. Det torde få ankomma på parterna eller deras organisationer att avtalsvägen åstadkomma en samordning mellan sjukpenningförsäkringsförmånerna och de nu vid sjukdom utgående avlöningsförmånerna. Att sjukförsäkringens införande ej heller i detta fall bör få verka försämrande synes knappast behöva understrykas.

Mera tveksamt synes mig spörsmålet om folkpensionärernas sjukpenningförsäkring vara. Kommitténs förslag i denna del innebar, att personer, som ägde uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd enligt hittillsvarande lagstiftning, icke skulle vara sjukpenningförsäkrade. I sjukförsäkringspromemorian uttalades emellertid, att tillräckligt bärande skäl saknades att från sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete uppginge till 600 kronor, enbart på grund av att de tillerkänts tilläggspension eller invalidunderstöd. Promemorians ståndpunkt i detta hänseende har allmänt vunnit principiell anslutning.

Ifrågavarande spörsmål torde emellertid komma i eif något annat läge för den händelse det förslag till ny folkpensioneringslagstiftning, vilket förelagts årets riksdag genom proposition nr 220. blir genomfört. Nämnda förslag bygger i stort sett på samma försörjningsprincip som den, vilken ligger till grund för bär förevarande förslag till sjukpenningförsäkring. Folkpensionerna lia föreslagits höjda i betydande grad; den allmänna ålderspensionen, som i princip skall tillkomma varje medborgare vid fyllda 67 år, skall utgå ulan hänsyn tagen till vederbörandes inkomst, medan däremot övriga former av folkpension belt eller delvis bli beroende av vederbörandes inkomstförhållanden. Alt bell utestänga dem, som uppbära en inkomstprövad form

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

av folkpension, från sjukpenningförsäkringen synes icke böra ifrågakomma. Visst utrymme för denna försäkring torde även finnas för dem som icke åtnjuta annan folkpensionsförmån än den allmänna ålderspensionen. Jag anser därför, att den omständigheten, att någon får rätt till folkpension enligt den nya lagstiftningen därom, icke bör utesluta honom från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.

Emellertid torde det, om folkpensionärerna skola omfattas av sjukpennin gförsäkringen, vara erforderligt med vissa särbestämmelser för dem för att vinna erforderlig samordning mellan ifrågavarande båda grenar av socialförsäkringen. Socialvårdskommittén har i sitt i november 1945 avgivna betänkande nr XI angående lag om allmän folkpensionering1 framhållit, att det härvidlag vore lämpligt, att sjukpenningförsäkringen — som i princip avser att ge skydd vid mera tillfällig arbetsoförmåga — anpassade sig efter folkpensioneringen. I propositionen nr 220 har jag uttalat, att jag delar denna åsikt. Anpassningen torde, i överensstämmelse med vad i nämnda betänkande ifrågasatts, böra ske på så sätt, att sjukpenningen för de sjukpenningförsäkrade folkpensionärerna begränsas till 2 kronor örn dagen och att sjukhjälpstiden bestämmes till 90 dagar vid varje sjuklighetstillstånd. Ett högre dagsbelopp torde i regel ej vara behövligt; och under den angivna tidrymden lärer den pensionär, vars pensionsförmåner varit reducerade med hänsyn till förefintligheten av egen inkomst, kunna erhålla den förhöjning av pensionen som betingas av att inkomsten bortfaller till följd av sjukdomen. Viss begränsning i fråga örn rätten till familjetillägg torde även böra ske med hänsyn till att folkpensionsförmåner utgå. Till dessa frågor återkommer jag vid behandlingen av de paragrafer, som avse de på grund av sjukpenningförsäkringen utgående förmånerna. Här torde endast böra tilläggas, att folkpensionär, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor, givetvis själv bör svara för kostnaderna för sin sjukpenningförsäkring, likaväl som han själv har att gälda avgiften för sjukvårdsförsäkringen.

I några yttranden har framhållits angelägenheten av att folkpensionärernas arbetsinkomst beräknas på samma sätt inom folkpensioneringen och sjukförsäkringen. Därmed torde närmast ha avsetts, att vid bestämmande inom sjukförsäkringen av folkpensionärens årsinkomst av förvärvsarbete denna ej får sättas högre än den inkomst av arbete, som ingår i den uppskattade årsinkomst vilken ligger till grund för beräkningen av inkomstprövade folkpensionsförmåner. Vad sålunda anförts torde främst taga sikte på en enligt alternativ I utformad sjukpenningförsäkring, och ifrågavarande spörsmål torde icke äga någon större betydelse vid en sjukpenningförsäkring i överensstämmelse med departementsförslaget.

Enligt socialvårdskommitténs förslag .skulle vidare från skyldigheten att vara sjukpenningförsäkrad undantagas dels den som för ett sammanhäng­

1 SOU 1945: 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 189

ande sjuklighetstillstånd uppburit sjukpenning under 730 dagar, i vad avser tiden intill dess han återvunnit arbetsförmågan, dels ock den som fyllt 67 år och därefter uppburit sjukpenning under tillhopa 365 dagar. Ej heller dessa undantag lia ansetts böra upptagas i departementsförslaget. Meningen med det förra stadgandet torde ha varit, att plikten att vara sjukpenningförsäkrad åter skulle inträda, när den sjuke återvunnit sådan grad av arbetsförmåga att han åter uppnått årlig arbetsinkomst av förvärvsarbete om minst 600 kronor. Stadgandet torde emellertid vara överflödigt, i det att en person, som varit sjuk under en sammanhängande period av minst 730 dagar och därigenom -— enligt 27 § i departementsförslaget — blivit utförsäkrad, näppeligen torde lia någon inkomst av förvärvsarbete så länge sjuklighetstillståndet varar. Redan på grund av huvudregeln för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen synes alltså en sådan person bli utesluten från försäkringsplikten. Det bör åligga sjukkassorna att, när någon blir utförsäkrad men alltjämt lider av arbetsoförmåga, omedelbart undersöka huruvida vederbörande skall uteslutas från sjukpenningförsäkringen. Denna kassornas skyldighet torde framgå av stadgandet i 13 § första stycket andra punkten av departementsförslaget.

Det andra av de ifrågavarande båda undantagen från försäkringsplikten har föranletts av att enligt kommittéförslaget den som fyllt 67 år skulle äga uppbära sjukpenning under sammanlagt högst 365 dagar. Då sistnämnda regel slopats i departementsförslaget, följer därav att även förevarande undantagsbestämmelse bör utgå.

I enlighet med det anförda har i första punkten av första stycket av 9 § i departementsförslaget upptagits en undantagslös regel att varje sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad.

Såsom en andra punkt av samma stycke har synts böra intagas en föreskrift motsvarande den, som kommit till uttryck i 13 § andra stycket av kommittéförslaget. Väl kan det förefalla mindre tillfredsställande, att en gift kvinna, som icke är självständigt försäkrad, skall bli berättigad till sjukpenning, även för det fall att hennes make på grund av sin ringa inkomst är utesluten från sjukpenningförsäkringen och följaktligen ej heller betalar någon avgift för denna gren av försäkringen. Sjukpenningen till den familjeförsäkrade gifta kvinnan är emellertid i princip avsedd alt utgöra ersättning för det arbete, som hustrun utför i hemmet och vilket under hennes sjukdom måste utföras av annan. Med hänsyn härtill synes mannens tillhörighet till sjukpenningförsäkringen icke böra vara avgörande för frågan om hustruns rätt till sjukpenningen. Någon anledning att frångå kommitténs förslag på denna punkt torde därför icke föreligga. Beträffande spörsmålet örn den familjeförsäkrade gifta kvinnans rätt till sjukpenning åter kommer jag vid behandlingen av 21 § i departementsförslaget.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

10 §.

I denna paragraf lämnas en bestämning av begreppet årsinkomst av förvärvsarbete.

Paragrafen återgiver i huvudsak vad som upptagits under 16 och 17 §§ i socialvårdskommitténs lagförslag. Innehållet i sistnämnda båda paragrafer behandlas i betänkandet nr VII sid. 210—218.

Departementschefen.

De jämkningar, som ansetts böra vidtagas i kommitténs förslag, ha närmast föranletts av den ändrade struktur som sjukpenningförsäkringen erhållit i departementsförslaget. Genom att systemet med olika sjukpenningklasser frångåtts blir det i allmänhet icke erforderligt med någon precisering av de försäkrades årliga inkomst av förvärvsarbete. Nämnda inkomst får betydelse främst för spörsmålet, om en sjukkassemedlem skall vara sjukpenningförsäkrad eller ej samt om en gift kvinna skall vara självständigt försäkrad eller försäkrad i egenskap av familjemedlem; i övrigt blir årsinkomsten av förvärvsarbete av betydelse endast för det fall att av två äkta makar hustrun är den huvudsakliga försörjaren och makarna av denna anledning önska att familjetilläggen anknytas till hennes sjukpenning (jfr 8 § andra stycket, 23 § andra stycket och 24 § i departementsförslaget). Sjukkassorna behöva därför regelmässigt blott taga ställning till frågan örn årsinkomsten av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor respektive 1 000 kronor. I det stora flertalet fall torde det utan vidare efterforskningar stå klart för sjukkassorna huru härmed förhåller sig. I tveksamma fall böra sjukkassorna i första hand söka vinna upplysning hos den försäkrade själv samt, om denne innehar arbetsanställning, hos hans arbetsgivare. Vederbörande inkomstlängd torde även kunna vara vägledande i viss utsträckning. Det må dock framhållas, att vid taxering uppskattad »inkomst av tjänst» ej alltid avser inkomst av förvärvsarbete, enär enligt skatteförfattningarna inkomst i form av pension, livränta, undantagsförmåner m. m. hänföres till inkomst av tjänst. 11

11 §•

Denna paragraf, som avser frågan örn vilken sjukkassa forså kringspliktig skall tillhöra, motsvaras av 7 § 2 morn., 9 § 2 mom. sista punkten och 40 § sjätte stycket sista punkten i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget (7 § 2 mom.) skall försäkringspliktig vara medlem av den allmänna sjukkassan för den kommun där han har fast bostad. Saknar vederbörande fast bostad, skall han tillhöra sjukkassan i mantalsskrivningsorten eller, örn han ej är mantalsskriven, den ort där han senast varit mantalsskriven i riket. Försäkringspliktig sjöman, som sak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 191

nar såväl fast bostad som mantalsskrivningsort inom riket, skall vara försäkrad i den kommun, där fartyget har sin hemort.

Kommittén framhåller — betänkandet nr VII sid. 156 — att anknytningen till bostadsorten innebär avsevärda fördelar, bland annat i fråga om sjukkontroll och avgiftsbetalning. Genom anknytningen till bostadsorten frånsade man sig ej heller den möjlighet till kontroll, att alla försäkringspliktiga bleve försäkrade, som mantalsskrivningen innebure. Kommittén hade därför icke funnit skäl att frångå den princip, som i detta avseende gällde enligt nuvarande sjukkasseförordning, eller att bosättningen skulle vara den avgörande faktorn.

I fråga örn den under 40 § sjätte stycket sista punkten i kommittéförslaget upptagna regeln att medlem av lokalsjukkassa alltid skall vara medlem av den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten, och på grund härav försäkrad i båda kassorna anmärker kommittén, att dess förslag i denna del överensstämmer med vad nu gäller.

Sjukvårdsersättning till sådana barn, som ej bli att anse såsom familjemedlemmar men likväl anses böra omfattas av försäkringen, skall enligt kommitténs förslag utbetalas av sjukkassan för den kommun, där barnet är bosatt, då rätten till sjukhjälp uppkommer.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I ett par yttranden ifrågasättes, huruvida icke tillhörigheten till sjukkassa alltid borde bedömas med hänsyn till mantalsskrivningsorten. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att en sådan omläggning skulle innebära en betydande förenkling. Fall kunde förekomma, då begreppet »fast bostad» i ett givet fall kunde komma att prövas av två olika myndigheter, nämligen dels av tillsynsmyndigheten för sjukkassorna och dels i mantalsskrivningsmål av länsstyrelse och kammarrätt, måhända med olika resultat. Därest såsom grund för tillhörigheten till sjukkassa lades mantalsskrivningen, syntes konsekvensen fordra, att medlem icke efter egen anmälan finge flytta över från en sjukkassa till annan. Ett dylikt medgivande skulle nämligen medföra samma olägenheter som bestämmelsen, att bosättningen vore avgörande. Bestämmelserna om överflyttning bleve sålunda, örn den av länsstyrelsen intagna ståndpunkten godkändes, överflödiga.

Även lantarbetsgivaref öreningen anser, att mantalsskrivningsorten borde vara utslagsgivande i stället för bostadsorten. Det vore en stor fördel för sjukkassorna att för medlemsregistreringen kunna bygga på mantalslängderna. Så utbyggt som samhället ur olika synpunkter nu vore, borde det icke ställa sig svårt för sjukkassorna att ordna sjukkontrollen, även örn medlemmarna tillfälligtvis skulle bo utanför mantalsskrivningsorten. Genom det föreslagna arrangemanget vunnes även att medlemsregistreringen bleve fullständig.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del anmärker försäkrings-

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rådet, att förslaget saknade regel om medlemskap i sjukkassa för det fall att annan försäkringspliktig än svensk sjöman saknade fast bostad här i riket och därjämte varken vore eller hade varit bär mantalsskriven.

Departementschefen.

Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen, har jag funnit mig böx-a förorda sådan ändring av kommitténs förslag att de avgifter, som de försäkringspliktiga ha att erlägga till sjukkassorna, upptagas på vederbörandes debetsedel och uppbäras i samband med skatteuppbörden. Avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden synes nödvändiggöra ett frångående av kommitténs förslag även i andra punkter. Det lärer sålunda bland annat icke vara möjligt att låta bosättningen bli avgörande vid bestämmandet av den sjukkassa, i vilken försäkring skall ske. I likhet med skattskyldigheten bör försäkringen i stället anknytas till mantalsskrivningsorten. Vidare torde därav följa att, då mantalsskrivningen sker kalenderårsvis, tillhörigheten till viss sjukkassa bindes för kalenderår; den som för visst kalenderår blivit mantalsskriven inom viss kommun kommer att tillhöra sjukkassan för nämnda kommun, även örn han under året skulle avflytta till ort utom kassans verksamhetsområde.

Sjukförsäkringens anpassning till mantalsskrivningen torde böra föranleda, att sjukkassorna få tillgång till de mantalslängden som årligen upprättas. Överhuvud torde det bli nödvändigt att viss kontakt skapas mellan sjukkassorna och folkregistreringen. Frågan härom torde lämpligen kunna lösas i administrativ ordning, sedan folkbokföringens omorganisation blivit genomförd.

Den omständigheten att mantalsskrivningen och icke bosättningen blir avgörande i förevarande hänseende torde icke vara förenad med några nackdelar. Tvärtom synes det vara till stor fördel för sjukkasseadministrationen att tillhörigheten till viss sjukkassa blir beroende av en sådan faktisk omständighet som mantalsskrivningen och icke på ett begrepp, angående vars innebörd tveksamhet kan råda. Möjligheterna att tillse att alla försäkringspliktiga verkligen bli inskrivna såsom sjukkassemedlemmar måste ökas. Några särskilda svårigheter vid sjukkontroll och vid utgivande av sjukhjälp lära icke behöva uppkomma. För närvarande torde samarbetet mellan de erkända sjukkassorna gå friktionsfritt, och anledning saknas att antaga att så ej skulle bli förhållandet mellan de allmänna sjukkassorna, även om omfattningen av de uppgifter en kassa har att fullgöra för en annans räkning kommer att öka. I anslutning härtill må framhållas, att i departementsförslaget — liksom även i kommitténs förslag — upptagits ett direkt stadgande (59 §) att sjukkassorna genom samarbete i möjligaste mån skola underlätta lagens tillämpning samt att sjukkassa har skyldighet att för annan sjukkassas räkning utgiva sjukhjälp och utöva sjukkontroll.

Såsom mantalsskrivningsort torde böra anses den ort, där någon för visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 193

år slutgiltigt blivit mantalsskriven. Om mantalsskrivningsförrättarens beslut härutinnan efter besvär blivit ändrat genom beslut av högre instans, bör alltså det senare beslutet vara avgörande. Mantalsskrivningsförrättarens beslut bör dock interimistiskt vara bestämmande. Skulle i fall som här avses sjukkassa ha uppburit försäkringsavgift från försäkrad, som rätteligen skolat vara medlem av annan sjukassa, eller utgivit sjukhjälp till sådan försäkrad, torde kassorna utan svårighet kunna reglera de mellanhavanden, som därigenom uppkomma.

Eftersom även andra svenska medborgare än de, som blivit här mantalsskrivna, ansetts böra vara försäkringspiiktiga, har huvudregeln örn tillhörigheten till sjukkassa kompletterats med en bestämmelse avseende försäkringspliktig, som icke här är mantalsskriven. Även för detta fall torde det bli nödvändigt att binda medlemskapet för kalenderår. I stället för den mantalsskrivningsort, som gäller vid årets ingång, synes bosättningen vid nämnda tidpunkt böra bli avgörande. Därest vederbörande icke varit försältringspliktig redan från årsskiftet, skall han tillhöra sjukkassan för den kommun, där han är bosatt då försäkringsplikt inträder. Vad senast sagts torde bli tillämpligt exempelvis för det fall att en svensk medborgare, som varit bosatt i utlandet, flyttar åter till Sverige. Till spörsmålet om försäkringspliktens inträde återkommer jag under påföljande paragraf.

Den bestämmelse, som av kommittén upptagits såsom en sista punkt av 40 §, synes böra intagas såsom ett andra stycke av förevarande paragraf.

Såsom ett sista stycke av denna paragraf har intagits en regel motsvarande 9 § 2 mom. sista punkten i kommittéförslaget. Genom denna regel avgöres vilken sjukkassa som har att utbetala sjukvårdsersättning till sådana barn, vilka enligt förslaget icke räknas såsom familjemedlemmar. Enligt kommitténs förslag skulle ersättningen utgivas av sjukkassan för den kommun, där barnet var bosatt när rätten till sjukhjälp uppkom. Rätten till sjukvårdsersättning torde ej aktualiseras förrän den sjuke fått vidkännas den kostnad, som skall ersättas, d. v. s. i och med att läkarvården eller sjukhusresan betalas. Med hänsyn härtill synes meningen »när rätten till sjukhjälp uppkom» böra utgå ur lagen.

12 §.

I denna paragraf behandlas frågan om intagningen i försäkringen och upphörande av medlemskapet i sjukkassa.

Paragrafens första, andra och tredje stycken motsvaras av bestämmelserna under 7 § 3 och 4 mom. i kommitléförslaget, vilka bestämmelser behandlas i betänkandet nr VII sid. 156—158 och 305. Jfr även sid. 138. Fjärde stycket av förevarande paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Departementschefen.

Emot kommitténs förslag att sjukkassa skall utan särskild anmälan såsom medlem i kassan inskriva barn, som fyllt sexton år och som dessför-

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 312. 13

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

innan varit försäkrat såsom familjemedlem, synes icke vara något att erinra. Däremot torde det ej vara erforderligt, att sjukkassan tillställer barnet särskilt meddelande örn inskrivningen och örn de skyldigheter som följa därav. Det synes vara tillräckligt, att den nyinskrivne medlemmen får sådan underrättelse genom den medlemsbok eller det medlemsbevis, som tillställes honom i samband med inskrivningen. I departementsförslaget har visserligen icke ansetts böra upptagas något stadgande om medlemsbok och medlemsbevis. Anledningen härtill är emellertid uteslutande den, att en dylik bestämmelse — liksom en del andra i kommittéförslaget upptagna regler — närmast torde ha karaktär av tillämpningsföreskrift och fördenskull icke bör tynga lagtexten.

Andra försäkringspliktiga än nyssnämnda barn torde såsom kommittén föreslagit böra åläggas skyldighet att inom fjorton dagar från försäkringspliktens uppkomst anmäla sig till inträde i vederbörande sjukkassa. Någon särskild bestämmelse om tidpunkten för försäkringspliktens inträde synes icke vara behövlig. I överensstämmelse med vad kommittén anfört lärer sådan plikt inträda i och med att omständighet inträffat, som medför försäkringsplikt, exempelvis bosättning eller mantalsskrivning i Sverige samt, i fråga om kvinna som tidigare varit familjeförsäkrad, ökning av hennes egen arbetsinkomst till 1 000 kronor eller därutöver, upphörande av sammanlevnaden med mannen eller dennes död.

Kommittén har föreslagit, att för det fall alt försäkringspliktig underlåter att fullgöra honom i förevarande hänseende åliggande anmälningsskyldighet, sjukkassan skulle, när förhållandet upptäcktes, inskriva vederbörande såsom medlem med retroaktiv verkan. Sådan inskrivning skulle medföra skyldighet för den inskrivne att med viss tidsbegränsning erlägga förfallna avgifter men icke berättiga tili sjukhjälp för tiden före inskrivningen. Kassan skulle dock ha möjlighet att utgiva sjukhjälp, därest uraktlåtenheten att göra anmälan icke skäligen borde läggas den försäkringspliktige till last. Jag ansluter mig till kommitténs förslag i denna del utom såtillvida, att jag ej anser att det i detta sammanhang bör upptagas någon bestämmelse om förbud för utgivande av sjukhjälp avseende tid före inskrivningen. Örn sjukpenning synes härvidlag näppeligen kunna bli fråga, med hänsyn till att sådan enligt 26 § i departementsförslaget regelmässigt ej får utgivas för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts till sjukkassan. Och några befogade invändningar torde icke kunna resas mot att försäkringspliktig, som inskrives retroaktivt, erhåller sjukvårdsersättning för den tid, för vilken han har att erlägga försäkringsavgift. Det må framhållas, att avvikelsen från kommittéförslaget på denna punkt icke i sak torde vara av någon större betydelse, enär kommittén tydligen avsett att sjukkassorna icke skulle vara alltför stränga vid bedömandet av örn underlåtenheten att iakttaga föreskriven anmälningsskyldighet varit ursäktlig eller ej.

Det torde vara lämpligt, att i denna paragraf intages en erinran örn skyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 195

digheten för sjukkassa att, så snart den erhåller kännedom om att en person som är inskriven såsom medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig, avföra denne såsom medlem. Tillämpningen av denna paragraf synes böra underlättas för sjukkassorna genom att dessa erhålla erforderliga uppgifter från vederbörande myndigheter. Såsom jag i annat sammanhang framhållit, torde denna fråga få lösas sedan omorganisationen av folkbokföringen blivit genomförd.

13 §. Denna paragraf avser sjukkassas beslut angående tillhö; righeten till sjukpenningförsäkringen. Paragrafen motsvaras av 15 § i kommittéförslaget.

Soelalvårdskommittén. Enligt kommittéförslaget — som bygger på systemet med olika sjukpenningsklasser -—- skall sjukkassa i samband med inskrivning av försäkringspliktig såsom medlem i kassan fastställa hans årliga inkomst av förvärvsarbete samt besluta huruvida han skall vara sjukpenningförsäkrad och till vilken klass han i så fall skall höra. Kassan skall därefter dels årligen verkställa en genomgång av medlemsbeståndet och dels, så snart kassan har skäl antaga att viss medlems sjukpenningförsäkring behöver ändras, vidtaga erforderliga åtgärder härför. Ändring av sjukpenningförsäkringen får ske blott vid månadsskifte men ej retroaktivt. Har någon börjat uppbära sjukpenning eller förvärvat rätt därtill, får enligt förslaget ändring icke ske i någons tillhörighet till sjukpenningförsäkringen förrän från och med det första månadsskifte vid vilket rätt till sjukpenning ej föreligger. Sedan sjukkassa fattat beslut i förevarande avseende, skall kassan underrätta medlemmen därom. Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 208—210.

Yttrandena över kommittéförslaget. I flera yttranden ifrågasättes, huruvida icke årsinkomsten av förvärvsarbete kunde fastställas på ett enklare och mera oomtvistligt säll än enligt kommiltéförslaget samt huruvida icke en direkt anknytning av årsinkomstens storlek kunde ske till den för taxering uppgivna inkomsten av förvärvsarbete. Uttalanden i sådan riktning framkomma i de yttranden, som avgivits av statskontoret, pensionsstyreIsen, länsstyrelsen i Jönköpings län, Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet och Iantarbetsgivareföreningen. Enligt den mening, som uttalas av pensionsstyrelsen och försäkringsbolags riksförbund, syntes det vara tillräckligt örn medlemsbeståndet för fastställande av årsinkomstens storlek genomginges med längre mellanrum. Svenska arbetsgivareföreningen uttalar sig för att kortvariga förändringar

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

i medlems inkomstförhållanden, icke borde medföra ändringar i avseende å hans beräknade årsinkomst.

Departementschefen.

Sjukpenningklassystemets slopande medför att de regler, som av kommittén föreslagits i fråga örn beslut rörande medlems sjukpenningförsäkring, kunna i betydande mån förenklas. En mera ingående undersökning av storleken av vederbörandes årsinkomst av förvärvsarbete torde endast undantagsvis — vid gränsfall — behöva förekomma. I regel torde prövningen kunna inskränkas till ett enkelt konstaterande att den försäkringspliktige har respektive saknar en sådan årsinkomst av förvärvsarbete som medför skyldighet att vara sjukpenningförsäkrad.

Eftersom icke alla försäkringspliktiga skola vara sjukpenningförsäkrade, synes det riktigt att, såsom kommittén föreslagit, medlems sjukpenningförsäkring alltid grundas på ett särskilt beslut av sjukkassan. För nyinträdande medlem bör beslutet om hans sjukpenningförsäkring fattas i samband med inskrivningen såsom medlem i kassan. Vad nu anförts gäller naturligen även sådana gifta kvinnor, som icke sammanleva med sina män. Andra gifta kvinnor upptagas automatiskt i sjukpenningförsäkringen så snart de befinnas vara försäkringspliktiga.

Däremot synes det, med den utformning sjukförsäkringen erhållit enligt departementsförslaget, icke lämpligt att lagfästa en skyldighet för kassorna att årligen genomgå medlemsbeståndet för att pröva huruvida medlemmar, som redan äro sjukpenningförsäkrade, skola uteslutas från denna försäkring, eller huruvida enbart sjukvårdsförsäkrade medlemmar skola upptagas i sjukpenningförsäkringen. Härvidlag bör en anpassning till de i varje särskilt fall föreliggande ändrade förhållandena snarast möjligt ske; det torde få överlämnas åt sjukkassorna att efter de anvisningar, som tillsynsmyndigheten må utfärda, avgöra vilken metod som kan vara mest ändamålsenlig för prövningen i förevarande avseende. Det lärer därför vara tillräckligt att lagen tillföres en allmän föreskrift örn skyldighet för sjukkassa, som erhållit kännedom örn att sådan ändring inträtt i medlems inkomst- eller andra förhållanden, som inverkar på tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen, att verkställa därav påkallad åtgärd.

När fråga är om frivillig sjukförsäkring, synes det naturligt, att en person, som lider av sjukdom vid inträdet i försäkringen, icke omedelbart kan erhålla rätt till sjukpenning för den sjukdomen. I enlighet härmed gälla i allmänhet inom den frivilliga sjukförsäkringen vissa väntetidsbestämmelser. Vidare torde, där ett försäkringsfall inträffat, enligt gängse regler gälla att försäkringsförmånerna ej få ändras, så länge rätten till deras utfående varar.

Vad nu anförts torde allenast delvis äga giltighet inom en obligatorisk sjukförsäkring. Såsom framhållits i sjukförsäkringspromemorian, skulle det sociala syftet med en obligatorisk försäkring i viss mån förfelas, därest väntetidsbestämmelser infördes. Inom en sådan försäkring föreligger ej heller möj­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 197 lighet för den enskilde att välja tidpunkt för inträdet i försäkringen. En opåräknad försäkringsrisk kan därför knappast anses inträda om någon — visserligen vid en senare tidpunkt än då försäkringsplikt uppkommit för honom — erhåller medlemskap först då för honom inträtt behov av sjukhjälp. Med hänsyn härtill har jag, såsom jag redan tillkännagivit, funnit att några väntetidsbestämmelser icke böra upptagas i lagen. Därav torde även böra följa att den omständigheten, att en icke sjukpenningförsäkrad medlem på grund av sjukdom är oförmögen till arbete, ej bör hindra hans intagande i sjukpenningförsäkringen. I sammanhang härmed må nämnas, att motsvarande naturligen bör gälla, när en familjeförsäkrad gift kvinna övergår till att bli självständigt försäkrad. En familjeförsäkrad hustru, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till exempelvis 700 kronor och som under sjukdom för egen del uppbär en sjukpenning av 1: 50 kronor för dag, bör således, om hon under sin sjukdom skulle bli änka, omedelbart kunna bli självständigt försäkrad och därigenom berättigad till en sjukpenning av 3:50 kronor örn dagen.

Uppenbart är, att en sjukpenningförsäkrad medlem, vilken drabbats av sjukdom som för honom medför rätt till sjukpenning, icke bör få uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt till sjukpenning upphör enligt 27 § departementsförslaget, d. v. s. när den längsta tiden för uppbärande av sjukpenning utgår. Den omständigheten, att en medlems inkomster under hans sjukdom nedgår, får .således icke tagas till intäkt för ett beslut, varigenom medlemmens tillhörighet till sjukpenningförsäkringen upphör. Har en medlem blivit utförsäkrad bör det emellertid, såsom i ett tidigare sammanhang berörts, åligga sjukkassorna att taga medlemmens tillhörighet till sjukpenningförsäkringen under omprövning. Örn därvid befinnes att vederbörandes årsinkomst av förvärvsarbete ej längre kan antagas uppgå till minst 600 kronor, bör han avföras från sjukpenningförsäkringen.

Såsom jag tidigare anfört, har sjukpenningen ansetts böra bestämmas till lägre belopp för folkpensionärer än för övriga vuxna sjukkassemedlemmar. Från och med månaden efter den, varunder en medlem fyllt 67 år, reduceras således sjukpenningen från 3: 50 kronor till 2 kronor om dagen. Enär minskningen av försäkringsförmånerna för folkpensionär utgör en del av de för försäkringen gällande villkoren, bör denna reduktion givetvis inträda utan hinder av alt rätten till sjukhjälp på grund av inträffat försäkringsfall är aktuell vid nämnda tidpunkt. På motsvarande sätt bör även under pågående sjukdomsfall sjukpenningen för en person under 18 år höjas från 2 kronor till 3: 50 kronor från och med månaden näst efter den, varunder han uppnått nämnda ålder.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att sjukkassemedlems rätt till sjukpenning är avhängig av medlemskapet i sjukkassa. Av försäkringens allmänna konstruktion synes följa, att när någon avföres såsom medlem på grund av att han ej längre är försäkringspliktig, rätten till sjukpenning därmed upphör. Därest omständighet inträffat, som medför att en kvinna

198 Kungl. Majus proposition nr 312.

övergår från att vara självständigt försäkrad till att vara försäkrad i egenskap av familjemedlem, bör hennes rätt till sjukpenning omedelbart påverkas därav. Örn en gift kvinna, som ej sammanlever med sin make och som har en årsinkomst av förvärvsarbete om exempelvis 700 kronor, skulle under pågående sjukdom sammanflytta med maken, torde sålunda hennes rätt till en sjukpenning av 3: 50 kronor om dagen upphöra i och med att makarna återupptagit sammanlevnaden. Såsom familjeförsäkrad hustru blir hon i stället berättigad till en sjukpenning av 1: 50 kronor om dagen.

14 §. Denna paragraf avser frågan örn överflyttning av medlems k a p. Paragrafen motsvaras i kommittéförslaget av 8 §, vilken behandlas i betänkandet nr VII å sid. 158—159 och 306.

Departementschefen.

Bestämmelser om överflyttning av medlemskap från en sjukkassa till en annan torde icke helt kunna avvaras, även om, såsom jag förordat, försäkringen anknytes till mantalsskrivningen. Huvudregeln i förevarande hänseende torde emellertid kunna inskränkas till en föreskrift, att försäkringen skall följa mantalsskrivningen, så att en sjukkassemedlem, som blir mantalsskriven inom annan sjukkassas verksamhetsområde, därigenom från och med ingången av det kalenderår mantalsskrivningen avser utträder ur sin förutvarande kassa och ingår som medlem i den nya kassan. En bestämmelse härom synes böra upptagas såsom ett första stycke av denna paragraf. Med bestämmelsen åsyftas naturligen främst dem, som redan äro här i riket mantalsskrivna men få mantalsskrivningsorten ändrad. Bestämmelsen träffar emellertid även exempelvis det fallet, att en svensk medborgare, som varit bosatt i utlandet, återflyttar till Sverige och därvid blir mantalsskriven å annan ort än den första bosättningsorten efter återkomsten. Någon anmälningsskyldighet synes i förevarande fall icke behöva åläggas sjukkassemedlemmarna. Ej heller torde det vara erforderligt med några särskilda bestämmelser för reglerandet av de olika sjukkassornas ansvar för sjukhjälpens ersättande. Den förutvarande kassan bör svara för sjukhjälp, som utgått före årsskiftet, medan den nya kassan bör ha att svara för sjukhjälpen för tiden därefter. Andra stycket av denna paragraf har avseende å sådana sjukkassemedlemmar, som varken det ena eller andra året äro här mantalsskrivna. I detta fall synes det böra föreskrivas, att vederbörande skall utan dröjsmål anmäla flyttningen till den kassa, i vilken han skall inträda. Viss uppgiftsskyldighet de olika sjukkassorna emellan torde även böra införas. Sålunda torde exempelvis med hänsyn till innehållet i 27 § av de-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 199

partementsförslaget den kassa, från vilken medlemmen flyttar, ha att lämna uppgift rörande den sjukhjälp som utgått till överflyttande medlem. I förevarande hänseende erforderliga bestämmelser kunna lämpligen utfärdas i administrativ ordning.

Sjukvårdsförsåkringen.

15 §.

I denna paragraf fastslås vilken sjukhjälp, som utgives på grund av den obligatoriska sjukvårdsförsåkringen.

Paragrafen motsvaras av 9 § 1 mom. i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Såsom redan tidigare framhållits har kommittén ansett, att för sjukvårdsförsäkringen — i likhet med vad som är fallet med den nuvarande frivilliga försäkringen — borde gälla de bägge grundprinciperna, att försäkringen ej direkt tillhandahåller sjukvård utan endast lämnar ersättning för utgifter därför och att utgifterna endast ersättas vid försäkrads sjukdom.

För bedömande av huruvida sjukdom föreligger eller ej bör man enligt kommittén i första hand hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att anse såsom sjukdom. Med denna utgångspunkt torde såsom sjukdom kunna betecknas varje onormalt kropps- eller själstillstånd, vilket icke sammanhängde med den normala livsprocessen. Efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller stympningar utan samband med sjukliga symptom borde dock icke räknas såsom sjukdom. Ett kroppslyte borde alltså ej anses såsom sjukdom. Å andra sidan borde icke endast själva sjukdomsprocessen såsom sådan ulan även en efter sjukdomsprocessen kvarstående nedsättning eller rubbning av det fysiska eller psykiska tillståndet kunna räknas såsom sjukdom. De störningar och fysiologiska förändringar, som sammanhängde nied det naturliga åldrandet eller med havandeskap och barnsbörd, vore tydligen icke att betrakta såsom sjukdomar, enär de stöde i samband med den normala livsprocessen.

Kommittén fortsätter:

Om också det nu sagda torde kunna tjäna såsom ledning vid lagtillämpningen, har kommittén icke därmed avsett att binda densamma. Det synes tvärtom angeläget att i tillämpningen även skälighetssynpunkter beaktas. Söker en person läkare och har han med hänsyn till föreliggande omständigheter skäl antaga att han är sjuk, bör sålunda ersättning för läkarvården kunna utgivas även om läkaren icke kan konstatera förefintligheten av någon viss sjukdom. Kommittén förutsätter, att läkarvård liksom för närvarande i sig även skall inbegripa undersökning verkställd av läkare. Enligt nu tilllämpad praxis ersätta de erkända sjukkassorna i vissa fall sådan läkar- och sjukhusvård, som föranledes av medfödda kroppsfel och genom vilken ar­

200 Kungl. Majrts proposition nr 312.

betsförmågan hos den vårdade kan höjas, dock icke då fråga är om åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen äro betingade av önskan att förbättra utseendet. Kommittén har utgått ifrån att angivna praxis skall tillämpas även efter den nya lagstiftningens införande. Operation för t. ex. harmynthet eller skelögdhet bör sålunda medföra rätt till ersättning, överhuvud taget torde, med nyss angivet förbehåll, i tveksamma fall ersättning böra utgivas, då den lämnade vården enligt läkares utsago är att betrakta såsom sjukvård.

Vid bedömandet av hithörande frågor bör vidare — påpekar kommittén — hållas i minnet den inskränkning av sjukdomsbegreppet, som ligger däri, att sjukvårdsersättning endast utgives, då vård lämnats eller föreskrivits av legitimerad läkare.

I fråga om tandvården anför kommittén, att de erkända sjukkassorna för närvarande ersatte sådan vård endast om den meddelades av legitimerad läkare och föranletts av sjukdom i tänderna och deras omgivningar. Enligt kommitténs mening vore de nuvarande principerna för ersättning av tandvård grundade på goda skäl, även om de vid flyktigt påseende kunde förefalla otillfredsställande. Kommittén hade därför icke funnit anledning föreslå ändring i fråga örn vad nu gällde i detta avseende. Enligt förslaget omfattas således icke tandvård, som meddelas av tandläkare, av försäkringen.

Vad angår frågan om ersättning för särskilda hjälpmedel anser kommittén tänkbart att de statsbidrag med två tredjedelar av kostnaden för stödjebandage och proteser, vilka nu utan behovsprövning tillkomma den som behandlas för vanförhet å vanföreanstalt eller ortopedisk lasarettsavdelning, lämnades genom sjukkassorna ävensom att vid olycksfall i arbete försäkringsinrättningarna finge bära hela kostnaden. Det syntes dock mest praktiskt, att den nuvarande ordningen åtminstone tills vidare bibehölles och att sjukkassorna icke belastades med kostnader för stödjebandage och proteser. Härtill bomme att, sedan sjukdom övergått till invaliditet, hjälp från sjukkassa principiellt ej syntes böra utgå. Kommittén hade därför icke föreslagit någon bestämmelse om rätt till ersättning för särskilda hjälpmedel.

Kommittén diskuterar även — under erinran att för närvarande inom ett fåtal erkända sjukkassor såsom merprestationer ersättning utgives för massage, medicinska bad eller fysikalisk behandling — huruvida försäkringen borde omfatta dessa behandlingsformer. Härom anför kommittén:

Otvivelaktigt ha de nämnda behandlingsformerna, rätt använda, en betydelsefull uppgift att fylla ur folkhälsans synpunkt. Särskilt gäller detta massagen. Inför man förmåner av nu ifrågavarande slag, torde också lättare kunna genomföras en minskning av intagningstiderna å sjukhusen i fråga örn vissa åkommor. Kommittén har med hänsyn till dessa skäl ingående övervägt möjligheterna att såsom obligatorisk försäkringsförmån införa de angivna behandlingsformerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 201

Emellertid äro erfarenheterna rörande verkningarna av vissa av dessa behandlingsformer och sättet för deras lämpligaste användning icke ännu tillräckliga för att värdet av dem skall kunna säkert bedömas och missbruk förhindras. Behandlingarna ställa sig vidare ofta ganska dyrbara. Redan dessa omständigheter mana till iakttagande av den största försiktighet i förevarande avseende. Härtill kommer i fråga örn samtliga nu ifrågavarande behandlingsformer att de, örn de infördes såsom försäkringsförmåner, i stort sett kunde utnyttjas av dem, som äro avlägset boende, allenast, därest utgifterna för de för behandlingens erhållande nödvändiga resorna ävenledes ersattes av sjukförsäkringen. Då medborgarna böra i möjligaste mån beredas lika tillfällen att utnyttja förmånerna från en obligatorisk försäkring, skulle det med hänsyn härtill vara ofrånkomligt, att en förmån av förevarande slag kompletteras med bestämmelser om rätt till reseersättning. Detta skulle emellertid medföra oberäkneliga men sannolikt oproportionerligt stora kostnader och ett betydande administrativt besvär.

Med hänsyn till det anförda har kommittén avstått från att framlägga förslag örn obligatoriska försäkringsförmåner av ifrågavarande slag. Kommittén har emellertid funnit övervägande skäl tala för att de allmänna sjukkassorna skola ha möjlighet att med tillsynsmyndighetens medgivande införa dessa behandlingsformer såsom merprestationer. Förslaget i denna del (21 §) innebär, att tillsynsmyndigheten skall äga lämna dylikt tillstånd, där så med hänsyn till förhållandena inom visst sjukkasseområde prövas lämpligt. Härvid borde beaktas, icke blott den nytta de försäkrade kunde antagas lia av prestationerna, utan även storleken av avgifterna till kassan och den avgiftshöjning som merprestationens införande skulle medföra.

Beträffande ifrågavarande spörsmål i övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid. 160—166, 175—177, 220—222 och 306.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Kommitténs uttalande rörande sjukdomsbegreppet bär lämnats utan erinran av medicinalstyrelsen, som dock förklarar sig vilja tillägga följande:

Sjukdomstillstånd såsom följd av vaccinering torde vid tillämpningen av sjukförsäkringslagen inrymmas under begreppet sjukdom. Lindrigare fall, där särskilda symtom ej kunna iakttagas, äro i allmänhet av så kort varaktighet, att frågan örn ersättning icke blir aktuell. — I de visserligen sällsynta fall, då en person gång på gång mäste giva blod till annan, faller han under sjukförsäkringslagen, därest sjukdomstillstånd kan anses lia inträtt. Är detta icke förhållandet, bör likväl ersättning utgå för utgifter för sådana resor till och från läkare eller sjukvårdsanstalt, som ägt rum i och för blodgivningen. Även i övrigt böra sjukvårdsförsäkringens liksom också sjukpenningförsäkringens förmåner tillkomma blodgivaren, därest läkare linner dennes hälsotillstånd eller grad av arbetsförmåga det påkalla. Reseersättning bör likaledes tillkomma moder, som medföljer sitt sjuka barn till sjukhus för att giva modersmjölk. — Beträffande den, som underkastats isolering jämlikt 3 § 3 mom. första stycket epidemilagen, finner medicinalstyrelsen det lämpligt och rimligt, alt från sjukkassa i sjukpenningsavseende ut-

202 Kungl. May.ts proposition nr 312.

gives ersättning såsom om vederbörande vore sjuk och att endast de fall, där ersättning för större ekonomisk förlust, såsom föranledd av driftsavbrott eller dylikt, påkallas, bli föremål för Kungl. Majlis prövning. De förra fallen skulle därmed bli prövade på orten med hänsynstagande till rimlig uppehällesstandard.

Medicinalstyrelsen framhåller vidare, att havandeskapssjukdomarna icke vore särskilt nämnda i kommitténs förslag och att de alltså skulle falla under lagens bestämmelser. Läkarna vid mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna åtnjöte emellertid för vård av dylika sjukdomar ersättning efter vissa i författning angivna regler. Med hänsyn härtill torde bestämmelse böra meddelas, som begränsade sjukkassas skyldighet att ersätta del av försäkrads utgifter för sjukdom på grund av havandeskap till endast sådana hithörande sjukdomsfall, som icke kunnat erhålla vård å mödravårdscentral eller mödravårdsstation. Vad anginge frågan, huruvida graviditets- och blodundersökningar obligatoriskt borde ingå i mödravården eller falla utanför denna, ville medicinalstyrelsen framhålla, att möjligheten att förebygga aborter ökades genom att dylika undersökningar inginge i mödravården. Vidare måste det anses psykologiskt riktigt, att de blivande mödrarna så snart som möjligt bomme i kontakt med den form av socialvård, som lämnades på mödravårdsmottagningarna. Medicinalstyrelsen ansåge därför, att övervägande skäl talade för att havandeskapsdiagnos inginge i de mödravårdande organens uppgifter.

Lantarbetsgivarejöreningen anser, att en restriktiv tolkning av sjukvårdsbestämmelserna borde tillämpas i fall då den enskilde själv ansåge sig sjuk men vederbörande läkare ej kunde konstatera någon sjukdom. Härvidlag borde icke varje påstående från den enskildes sida att han haft skäl antaga förefintligheten av en sjukdom godtagas, utan man finge fordra att den sjuke även ur objektiv synpunkt haft skäl för sitt antagande.

Rörande tandvårdsfrågan finner medicinalstyrelsen i motsats till kommittén, att de nuvarande reglerna för ersättning av tandvård måste betecknas såsom otillfredsställande. Tandvård borde i princip lika väl som egentlig sjukvård ingå som en gren inom den obligatoriska sjukförsäkringen. Frågan om nämnda försäkrings relation till tandvården måste dock enligt styrelsens uppfattning lösas under speciellt hänsynstagande till den allmänna folktandvårdens utbyggnadsproblem, däri inbegripet frågan om erforderlig tillgång till tandläkare. Styrelsen hade i olika sammanhang hos Kungl. Maj:t hemställt örn företagande av en på hittills vunna erfarenheter grundad allmän översyn av gällande bestämmelser rörande folktandvården. Spörsmålet om tandvård som en inom den allmänna sjukförsäkringen fallande obligatorisk försäkringsgren, avseende samtliga medborgare från och med det kalenderår under vilket de uppnådde 16 levnadsår, syntes lämpligen böra bli föremål för närmare övervägande vid denna översyn. Härvid borde särskilt undersökas vilka årgångar, som borde få utgifter för tand­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 293

vård till en del ersatta av sjukförsäkringen. Visserligen borde ifrågavarande tandvård helst sträcka sig åtminstone fram till 30-årsåldern men eftersom den årliga kostnaden för en obligatorisk tandvårdsförsäkring kunde förväntas komma att uppgå till mycket stora belopp, torde måhända denna ifrågasatta del av sjukförsäkringen till att börja med kunna begränsas till att avse exempelvis allenast dem i åldrarna 16—20 år, som undergått fullständig munsanering. Då rätten att erhålla tandvård mot de i 5 § 3 mom. kungörelsen den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård stadgade låga årsavgifterna upphörde i och med utgången av det kalenderår, varunder patient fyllde 15 år, framstode det nämligen, icke minst med hänsyn till mödrahjälpsbidragen till tandvård och militärtandvården, såsom ett viktigt problem inom folktandvården, huru man skulle kunna åstadkomma ett ökat deltagande i tandvården av just ungdom i dessa åldrar.

Tandläkcirinstitutets lärarråd anser det olyckligt, om sjukförsäkringslagstiftningen skulle genomföras utan att tandvården erkändes såsom en del av den allmänna sjukvården och däri bereddes den plats, som borde tillkomma vården av tandsjukdomarna — de mest omfattande och icke minst betydelsefulla folksjukdomarna. Villkor för försäkring av tandvård borde vara, att bevis framlades över fullständigt genomförd sanering och restitution av bettet. För fortsatt utnyttjande av tandvårdsförsäkringen borde enligt lärarrådet gälla, att bettet varje halvår genomginge nödvändig revidering.

Statskontoret delar kommitténs uppfattning att, då folktandvården ännu befunne sig under uppbyggande, obligatoriskt försäkringsskydd beträffande tandvården icke borde för närvarande införas. Ämbetsverket ansåge emellertid, att frågan örn tandvårdens inbegripande under sjukvårdsförsäkringen i sinom tid borde upptagas till förnyat övervägande.

Försvarets sjukvårdsförvaltning anför:

Med hänsyn till tandvårdens stora betydelse för folkhälsan får sjukvårdsförvaltningen under beklagande av att nämnda vård icke redan nu ansetts kunna inkluderas i de obligatoriska försäkringsförmånerna, framhålla nödvändigheten av att denna fråga måtte tagas under förnyad omprövning snarast möjligt. Sjukvårdsförvaltningen vill vidare erinra om de svårigheter, som förelegat att tolka nu gällande avlöningsreglementens föreskrifter angående statliga beställningshavares rätt till för vederbörande fri tandvård. Att i föreliggande betänkande ifrågasatts, att tandvård skall omfattas av försäkringen, endast därest den utförts av läkare och föranletts av sjukdom i tänderna eller dessas omgivning, är ett förslag, vars konsekvenser till alla delar icke synas vara beaktade.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar att, även om en utbyggd folktandvård skulle bereda ökade möjligheter för stora delar av vårt folk alt erhålla tandvård till låg taxa, den socialt viktiga tandvårdsfrågan därmed ingalunda vore löst. Då kostnaderna för tandvård för stora delar av vårt folk otvivelaktigt i de flesta fall vöre mera kännbara än exempelvis medicinkostnaderna, syntes det knappast riktigt att låta sistnämnda kosina-

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

der ingå i försäkringsersättningen men samtidigt utan ingående prövning ställa tandvårdsfrågan på framtiden. I författningen borde redan nu intagas bestämmelser, som beredde de försäkrade ersättning för av tandläkare meddelad tandvård i den mån densamma föreskrivits av läkare, varjämte utredning skyndsamt borde verkställas örn beredande av skydd genom försäkringen för all tandvård.

Frågan huruvida i försäkringsförmånerna bör ingå jämväl ersättning för sådana särskilda hjälpmedel som proteser o. dyl. har berörts av landsorganisationen, som uttalar att de skäl, som kommittén åberopat mot att redan från början inbegripa ifrågavarande förmån i försäkringen, icke syntes helt övertygande.

I några yttranden har spörsmålet örn ersättning för massage, bad och fysikalisk behandling upptagits till behandling. Socialstyrelsen förordar att möjligheter öppnades till ersättning för dessa behandlingsformer, särskilt massage och bad, som vore värdefulla i många fall till förkortande av sjukdomstiden och förebyggande av mera kostnadskrävande sjukhusvård. Styrelsen ansåge, att massage och bad borde göras till obligatoriska försäkringsförmåner, i likhet med röntgen- och radiumterapi, vilket skulle vara ägnat att främja sjukdomslindrandet och invaliditetsförebyggandet. Farhågorna för att en sådan förmån skulle leda till missbruk torde icke behöva besannas, därest såsom förutsättning för ersättning i dylika fall stadgades dels läkarordination och dels att behandlingen skulle äga rum på institutioner, som särskilt godkänts av medicinalstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att det möjligen skulle kunna ifrågasättas örn icke kostnaden för massage, som under senare år alltmera kommit till användning vid behandling av vissa sjukdomar, skulle i någon mån trots därmed förenade olägenheter kunna ersättas av sjukkassa. Länsstyrelsen förutsatte att frågan härom, sedan erfarenheter av försäkringen vunnits, upptoges till förnyad behandling.

Sjukkasseförbundet konstaterar med tillfredsställelse att kommittén förutsatt att frågan örn ersättning för massage, bad och fysikalisk behandling ånyo skall prövas, sedan erfarenheter rörande den föreslagna försäkringen och ytterligare kunskaper örn de förevarande behandlingsformernas värde vunnits.

Tjänstemännens centralorganisation finner det angeläget, att ersättning för ifrågavarande behandlingsformer lämnades över lag och att det sålunda exempelvis stipulerades, att massagekostnader etc. skulle ersättas med halva beloppet. Även om för vissa grupper svårigheter förelåge att helt utnyttja dessa förmåner, måste ersättningsskyldigheten dock betraktas som ett led i strävandena att göra sjukförsäkringen fullt effektiv. Örn det sedan visade sig nödvändigt, kunde en utbyggnad av bestämmelserna ske genom regler om viss ersättning för resor i samband med dylik behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 205

De föreslagna bestämmelserna örn sjukkassas rätt att — inom ramen för en obligatorisk försäkring — med tillsynsmyndighetens medgivande lämna ersättning för vissa behandlingsformer såsom massage och fysikalisk behandling (s. k. lii e r p r e s t a t i o n e r) har föranlett kritik i vissa remissyttranden.

Statskontoret samt fattigvårds- och barnavårdsförbundet förklara sig icke kunna tillstyrka förslaget i denna del samt framhålla, att en allmän och obligatorisk sjukförsäkring borde lämna samma förmåner inom alla delar av landet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner av flera skäl införandet av en obligatorisk sjukförsäkring böra medföra helt likartade förmåner för de försäkrade. Man hade eljest bland annat anledning befara att en avvikelse från de allmänna bestämmelserna snart kunde komma att åtföljas av flera liknande. Därmed skulle den princip, som läge till grund för hela denna lagstiftning, nämligen allas likartade förmåner, lätt undergrävas.

Rörande yttrandena må slutligen nämnas, att Överståthållarämbetet förordar en utsträckning av försäkringens förmåner att innefatta även ersättning för begravningskostnader.

Departementschefen.

Spörsmålet om sjukvårdsförsäkringens omfattning har från min sida till stor del besvarats genom vad jag anfört i det föregående. Av skäl, som jag tidigare närmare utvecklat, har jag funnit, att förmånerna av fri sjukhusvård och kostnadsfria eller rabatterade läkemedel icke böra tillhandahållas inom försäkringens ram utan i stället lämnas i annan ordning. Jag har vidare tillkännagivit, att jag anser att försäkringen bör vara en försäkring för sjukdom och att utgifter, som icke ha sin grund i sjukdom, ej böra — åtminstone ej förrän större erfarenhet vunnits — vara ersättningsgilla enligt föreliggande lagstiftning. Ej heller bör frågan örn ersättning för begravningskostnader upptagas till prövning i detta sammanhang.

Jag ansluter mig till den tolkning av begreppet sjukdom, varåt kommittén givit uttryck. Ej heller har jag något att i princip erinra mot vad medicinalstyrelsen anfört rörande innebörden av nämnda begrepp. Dock delar jag icke medicinalstyrelsens uppfattning, att den, som utan att vara sjuk isoleras jämlikt epidemilagen, skall ur försäkringssynpunkt anses såsom sjuk samt att så skall anses vara fallet även med blodgivare utan att blodgivningen medfört att sjukdomstillstånd inträtt. Frågan örn sådan persons rätt till ersättning torde få bli föremål för övervägande i annat sammanhang.

Anledning synes icke föreligga att, såsom medicinalstyrelsen ifrågasatt, låta havandeskapssjukdomarna bli föremål för särbehandling. De blivande mödrarna torde sålunda böra äga själva avgöra huruvida de skola anlita mödravårdens organ eller om de skola utnyttja försäkringens möjlighet alt fritt välja läkare.

206 Kungl. Maj:ls proposition nr 312.

Enligt kommitténs förslag skulle till läkarvård räknas endast sådan vård som meddelades av legitimerad läkare; tandbehandling utförd av tandläkare omfattades i enlighet härmed icke av försäkringen. Förslaget har i denna del rönt kritik från flera håll, därvid yrkats att även tandvården borde inbegripas under försäkringen. Denna kritik förtjänar enligt min mening uppmärksamhet. Jag är dock icke beredd att i detta sammanhang taga definitiv ståndpunkt till nämnda spörsmål. Härvid vill jag bland annat erinra om den undersökning, som för närvarande ombesörjes av 1944 års utredning rörande tandläkarutbildningen, och att jag har för avsikt att utverka Kungl. Majlis medgivande att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa översyn av folktandvårdsorganisationen. När resultat av dessa undersökningar föreligga, torde frågan om tandvårdens ställning i sjukförsäkringen få upptagas till förnyad prövning.

Kommitténs ståndpunkt att ersättning för särskilda hjälpmedel — såsom stödjebandage och proteser — icke bör lämnas av sjukförsäkringen anser jag godtagbar.

I likhet med kommittén finner jag, att ersättning för massage, bad och fysikalisk behandling icke bör göras till obligatorisk försäkringsförmån. Jag anser emellertid att dessa behandlingsformer ej heller böra — såsom kommittén föreslagit — tillhandahållas såsom s. k. merprestationer inom sådana sjukkassor, som erhållit tillsynsmyndighetens medgivande därtill. Inom en obligatorisk försäkring bör enhetlighet råda i fråga örn vilka förmåner, som skola lämnas av försäkringen. Däremot torde förmåner av ifrågavarande slag väl försvara sin plats inom den frivilliga sjukförsäkringen. Bestämmelser härom ha därför upptagits i det avsnitt, som rör den av mig förordade kompletterande frivilliga sjukförsäkringen (48 §).

I enlighet med det anförda omfattar den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen ersättning för läkarvård -—• vartill bör höra ersättning för läkares resa samt den försäkrades resa till och från läkaren — ävensom ersättning för försäkrads resa till och från sjukhus.

16 §.

I denna paragraf bestämmes omfattningen av försäkrads rätt till e rsättning för läkarvård.

Paragrafen motsvaras av 10 § 1 mom. i kommittéförslaget.

Social vårdskommiltén.

Kommittén föreslår, att ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård — vari skola inräknas kostnaderna för läkares resa ävensom för läkarintyg som äro erforderliga för utfående av sjukpenning — skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt utsago av legitimerad läkare kräver vård av läkare, med 3/i av utgifterna; dock att där utgifterna överstigit det belopp, vartill desamma enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas uppgå,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 207

ersättningen skall motsvara 3/i av sistnämnda belopp. Till läkarvård skall härvid hänföras jämväl röntgen- och radiumbehandling. Nämnda taxa skall avse vård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, ävensom röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres av därför särskilt utbildad läkare.

Till förhindrande av att sjukkassornas utgifter för läkarvården skola stiga till onödigt höga belopp ha föreslagits vissa bestämmelser. Sålunda skall gälla att, där det är uppenbart att den sjuke utan fog sökt mer än en läkare vid samma sjukdomsfall eller att läkare anlitats vid fler tillfällen än som varit behövligt, sjukkassan är pliktig att utgiva ersättning enligt vad nyss sagts allenast med avseende å utgifterna för den vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren, eller för de besök, som skäligen kunna anses ha varit behövliga. Har sjuk, som påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes, uppenbarligen kunnat utan risk för försämring av hälsotillståndet besöka läkaren, äger kassan minska ersättningen till det belopp, som skulle ha utgivits för läkarvård och den sjukes resor, om den sjuke besökt läkaren.

Beträffande den närmare motiveringen för förslaget i dessa delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 166—170 och 306—307.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om utformningen av bestämmelserna rörande läkarvårdsförsäkringen påyrkas i flera yttranden, att försäkringen skall omfatta även specialistvård eller att frågan härom i vart fall göres till föremål för förnyad prövning.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det borde undersökas, örn för dylik vård skulle upprättas en särskild taxa, sträckande sig utöver den specialistvård, som kommittén avsett skola ingå i den angivna taxan, nämligen röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling. Denna utredning borde lämpligen omfatta jämväl frågan, huruvida försäkrads utgifter för röntgenundersökning, utförd av läkare, vilken ej hade specialistkompetens som röntgenolog, skulle få ersättas och i sådant fall vilka kompetensvillkor, som likväl kunde anses ofrånkomliga. Såvitt möjligt borde också till sitt innehåll bestämmas begreppen rådfrågning, behandling och undersökning. Att en klarläggning här vore av nöden torde framgå redan därav, att i förslaget bristande kongruens syntes föreligga i så mån, att vad anginge rönlgenvård å ena sidan utsädes, att röntgenbehandling skulle hänföras till läkarvård, medan å andra sidan stadgades, att taxan skulle avse icke blott röntgenbehandling utan även röntgenundersökning.

Läkarförbundet pekar på den utomordentligt stora betydelsen av att frågan örn specialistvården löstes innan den obligatoriska sjukförsäkringen genomfördes. Under den tid, den nuvarande läkarvårdsförsäkringen varit gällande, hade denna fråga varit oklar och varierat i tillämpningen. Kommitténs

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

definition av specialist vöre riktig, men borde kompletteras med att sådan läkare helt eller till större delen ägnade sig åt sjukdomsfall fallande inom specialitetens område och avvisade sjukdomsfall utom denna. De anspråk på högre ersättning för sitt arbete, som dessa läkare finge anses berättigade till, vore motiverade ej blott av lång och tidskrävande utbildning i underordnad ställning och krav på deltagande i kongresser och utländska studieresor, allsidig litteratur inom fackområdet och för de privatpraktiserande dyrbar specialutrustning, utan även däri, att de i stor utsträckning måste handlägga mera komplicerade och tidskrävande sjukdomsfall. Läkaresällskapet uttalar, att ersättning för specialistvård borde utgå i större utsträckning än de sakkunniga föreslagit. Genom att bereda de icke särskilt ekonomiskt välsituerade en sådan förmån skulle icke blott vården bli bättre och arbetsförmågan snabbare återvinnas utan även anspråken på sluten vård avsevärt minskas, varigenom högst betydande ekonomiska fördelar skulle vinnas för det allmänna. Härigenom utökades även möjligheten till fritt val av läkare och minskades tillströmningen till poliklinikerna. Lasarettsläkare öreningen anför bland annat följande: Förutsättningen för specialiseringens värde är ej blott att vederbörande förvärvat nödiga insikter och erfarenheter inom ett visst område av medicinen, utan också att han har möjlighet att följa utvecklingen inom detta. I fråga om privatpraktiserande läkare kunna dessa fordringar anses uppfyllda, medan de vid sjukhusen verksamma läkarna, som genom behörighetsförklaring från medicinalstyrelsen fått sin kompetens erkänd, i viss utsträckning måste behandla patienter även utanför specialiteten. Detta gäller i första hand läkarna vid de odelade lasaretten, vilka i regel innehava hög kompetens inom kirurgins område och vidare utbildat sig även i närliggande discipliner utan att få full kompetens inom dessa. Vid centrallasaretten åter tenderar utvecklingen därhän, att ingen ansvarig läkare behandlar fall utom den fastställda specialiteten, kirurgi, invärtes medicin, ögonsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar, kvinnosjukdomar, barnsjukdomar m. m., varjämte röntgen- och laboratorieläkare handhava speciella undersöknings- och behandlingsuppgifter till tjänst för de övriga disciplinerna. Mellan dessa ytterligheter, det odelade lasarettet och det fullt utbyggda centrallasarettet, finnas alla övergångar, där en läkare jämte sin egen specialitet även behandlar fall tillhörande närliggande områden, kirurgen öronoch ögonfall samt kvinnosjukdomar, internen barn- och lungfält o. s. v. I dessa fall torde vederbörande läkare få betraktas som specialist inom sitt huvudområde, men som »envar legitimerad läkare» inom de övriga. På kort tid torde full specialisering å sjukhusen ej kunna genomföras och är knappast ens behövlig, såvitt remissmöjlighet finnes.

Lasarettsläkarföreningen framhåller i anslutning härtill att en omformulering av bestämmelserna på detta område torde vara nödvändig. Taxan borde uppdelas i 1) taxa som avsåge vård av envar legitimerad läkare, 2) taxa som avsåge vård av inom ett visst område av läkekonsten särskilt utbildad läkare jämte röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling bedriven vid av stat eller kommun anordnat sjukhus eller av därför

Kungl. Majas proposition nr 312. 209

särskilt utbildad läkare. Den minskning i utgifterna för sjukkassorna, som skulle erhållas, om återbäringen utginge med 2/s i stället för 3A av taxebeloppet, skulle göra det ekonomiskt lättare för sjukkassorna att lösa frågan örn ersättning för specialistvård, en åtgärd som säkerligen skulle hälsas med större glädje av de försäkrade än den föreslagna generella högre återbäringen. Försvarets sjukvårdsförvaltning yttrar, att den medicinska vetenskapens snabba utveckling och läkarutbildningens därav betingade uppdelning på specialiteter medförde, att det område, som behärskades av envar legitimerad läkare, bleve allt mindre i förhållande till dem, där särskild utbildning och särskilda tekniska resurser krävdes. Ett avvisande av möjligheter till högre ersättning av kostnaden för specialistvård komme att medföra en alltmera ökad tillströmning till polikliniker och liknande subventionerade specialistmottagningar, eftersom den enskildes andel av läkarvårdskostnaden härigenom starkt begränsades. En dylik utveckling vöre varken ur samhällets eller den enskildes synpunkt förmånlig. Härvid torde vidare böra beaktas den ogynnsamma ställning landsortens befolkning skulle komma att intaga i jämförelse med storstädernas med deras rikare möjligheter till mindre kostsam specialistvård. Det vöre önskvärt, att en högre ersättning för specialistvårdkostnaden skulle kunna medgivas i sådana fall, där remiss till specialist befunnits erforderlig av den först uppsökte läkaren. Provinsialläkarföreningen finner förslaget örn ersättning för röntgen- och radiumbehandling lämpligt. Att sadan behandling endast borde utföras av specialutbildade läkare vore redan nu en fastslagen praxis. Annorlunda ställde det sig med bestämmelsen om att endast röntgenundersökning, som utfördes av specialutbildade läkare, skulle ersättas. Många väl utbildade läkare, ehuru icke röntgenläkare, använde sig sedan lång tid och i relativt stor utsträckning av röntgenundersökningar, företrädesvis inom lilla kirurgin och vid behandling av olycksfall. Dessa perifert utförda röntgenundersökningar hade varit till stor nytta för klientelet och till ovärderlig hjälp för dessa läkare. Det skulle därför vara till stor skada för de sjuka och olycksfallsvården örn icke enkla röntgenundersökningar skulle få utföras av och ersättas till de nämnda kategorierna av icke specialutbildade läkare. Det kunde kanske anföras skäl mot ett perifert bedrivet röntgenarbete men i så fall kunde skäl anföras mot praktiskt taget varje undersöknings- och behandlingsmetod. Olägenheter kunde säkerligen i vissa enstaka fall påvisas av periferi röntgenarbete utfört av icke specialister. Men i motsats härtill kunde utan tvekan påstås, att om en undersökning gjordes beträffande omfattningen av dessa röntgenundersökningar och de fördelar och stora värde de hade för klientelet, det skulle visa sig, att det perifera röntgenarbetet med nuvarande tillgång pa specialister helt enkelt vore nödvändigt och icke inom rimlig tid kunde undvaras. I övertygelse härom ville föreningen föreslå, att örn ersättning för röntgenundersökningar utförda av icke specialut- Bilning till riksdagens protokoll 19A6. 1 sami. Nr 312. 14

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

bildade läkare icke kunde generellt beviljas, det finge stå vederbörande central- eller lokalsjukkassa fritt att från fall till fall bevilja ersättning till vissa av sjukkassorna väl kända läkare. Sveriges yngre läkares förening uttalar, att då enligt förslaget endast sådan röntgenundersökning skulle ersättas som utfördes av därför särskilt utbildad läkare — varmed avsåges läkare med lasarettsläkarkompetens i röntgenologi — patienter som lungröntgats av en sanatorie- och centraldispensärläkare ej kunde erhålla ersättning för dessa kostnader från sjukkassan. En ändring på denna punkt torde vara ofrånkomlig.

Beträffande spörsmålet i vad mån den försäkrade själv bör få vidkännas kostnaderna för läkarvården ha skilda ståndpunkter intagits i remissyttrandena. Pensionsstyreisen framhåller, att stora kostnader torde komma att falla på de försäkrade och att dessa kostnader kunde träffa personer, som redan på grund av sitt hälsotillstånd och dettas ekonomiska verkningar kunde behöva skonas från större utgifter. Pensionsstyrelsen hade med hänsyn härtill övervägt huruvida man icke beträffande läkarvardsersättningen borde göra en sådan kategoriklyvning av medlemmarna i sjukkassorna, att kassorna för de sämst ställda skulle utge större ersättning än för de andra. Med hänsyn till att varje kategoriklyvning bleve orättvis och till det administrativa besvär som vore förenat med en sådan hade pensionsstyrelsen avstått från att framlägga något förslag i denna riktning. Sjukkassemedlemmarna i gemen skulle säkert bli bättre betjänta av att de hade avsevärt större möjligheter än nu att anlita läkare och kliniker, där både en billig och kvalificerad vård kunde beredas dem. Medicinalstyrelsen uttalar, att det vore vanskligt att förutsäga i vad mån den föreslagna försäkringen kunde komma att inverka på frekvensen av missbruk av försäkringsförmånerna. Styrelsen ansåge dock att höjningen av den restituerade delen av sjukkassetaxans belopp fran tva tredjedelar till tre fjärdedelar vore försvarlig med hänsyn till att de vårdbehövande sjuka kunde förväntas komma att i ökad utsträckning söka läkare i rätt tid. Läkarförbundet framhåller däremot, att återbäringen av sjukkassetaxans belopp borde bibehållas vid den frivilliga försäkringens två tredjedelar. En höjning till tre fjärdedelar skulle sannolikt bidraga till en betydlig ökning av sådana läkarkonsultationer, som kunde rubriceras som mer eller mindre onödiga och därmed öka kassornas utgifter högst väsentligt. Erfarenheten från Göteborg, där hela läkarvårdsavgiften enligt taxan återbures, visade, att utgifterna för läkarvården där vore förhållandevis fyra gånger så stora som i landet i övrigt, vilket icke gärna kunde bero på större sjuklighet. Lasarettsläkarföreningen och provinsialläkarföreningen uttala, att ett ersättande av tre fjärdedelar av utgifterna för läkarvård skulle föranleda sjuk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 211 kassemedlemmarna att söka läkarvård i större utsträckning än som vore nödvändigt. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget att höja ersättningen för läkarvård från två tredjedelar till tre fjärdedelar av de taxeenliga kostnaderna icke tillräckligt starkt motiverat. För att motverka tendensen till onödiga läkarbesök torde det vara nödvändigt att vederbörande själv finge vidkännas mer än en fjärdedel av kostnaden. Betydande besparingar kunde göras genom att bibehålla nuvarande regler. De fria sjukkassornas förbund framhåller, att det vore önskvärt att hela läkararvodet ersattes enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. I varje fall borde full ersättning utgivas då fråga vore om läkarvård åt barn.

I fråga om läkarvårdstaxan anser medicinalstyrelsen att en svaghet med den nuvarande ordningen för ersättningslämnandet vore, att läkaren därest han ej vore bunden av provinsialläkartaxan — vöre oförhindrad att av patienten uttaga ett efter hans eget bedömande bestämt arvode, medan sjukkassan blott ersatte sin medlem i förhållande till de i sjukkassetaxan angivna maximerade beloppen. Denna svaghet skulle icke bli undanröjd genom den nya lagstiftningen. Härtill komme, att föreskrifter borde meddelas, som klarlade den svävande frågan, huru ersättning skulle få uttagas av provinsialläkare, när sjukkassetaxan men ej provinsialläkartaxan upptoge ersättning för visst slags behandling. Medicinalstyrelsen vore av den åsikten, att det vöre nödvändigt, att en maximitaxa tillämpades för ersättning till läkare av vården, men styrelsen menade, att denna sannolikt icke lättlösta fråga kunde upptagas till behandling så snart föreliggande förslag upphöjts till lag. Däremot ville styrelsen uttryckligen framhålla, att den betydelsefulla frågan om relationen mellan provinsialläkartaxan och lagförslagets taxa måste få sin lösning, innan lagen trädde i kraft. Lasarettslåkarföreningen framhåller, att det syntes angeläget att läkarvårdstaxan gjordes till föremål för justeringar i fråga om såväl form som storlek redan före förslagets slutgiltiga framläggande, då en på nuvarande taxa beräknad kostnad ej kunde anses hållbar om, såsom föresloges, penningvärdets fluktuationer skulle följas vid dess fastställande. Förhandlingar angående taxan borde kunna upptagas redan på ett förberedande stadium och preliminärt underställas medicinalstyrelsen såsom förslagsgivande myndighet. Detta vöre av särskild vikt med tanke på det förslag som föreningen framställt i sitt yttrande angående specialistvården. Landstingsförbundet anför: Av stort intresse ur landstingssynpunkt är utformningen av den taxa för läkarvard, som avses skola fastställas. Vid reglering av de mottagningar för öppen sjukvård, som sjukhusläkarna jämlikt 15 § sjukhuslagen hålla å sjukhusen, har det nämligen varit en strävan att få sjukkassetaxan tillämpad. Stora svårigheter hava emellertid härvid mött att få den nuvarande

212 Kungl. Majus proposition nr 312.

sjukkassetaxan godkänd av vederbörande läkarorganisationer. Framhållits har sålunda, dels att taxan vore för låg, dels att den i tekniskt avseende vore behäftad med vissa brister och borde kompletteras och justeras. Det är därför önskvärt att, när en ny taxa uppgöres, denna erhåller en sådan utformning, att den kan användas även vid sjukhusens öppna vård. Taxan bör i huvudsak ansluta till gängse läkarhonorar, i den mån de kunna anses skäliga, då en för låg taxa endast medför, att den försäkrade får svara för en större del av läkarkostnaderna än avsett är. Angeläget är, att förarbetena för en ny taxa vidtagas i så god tid, att den kan föreligga färdig samtidigt som sjukförsäkringsreformen förelägges riksdagen. Upprättandet av en dylik taxa bör, som kommittén föreslagit, ske genom medicinalstyrelsens försorg och i samråd med samtliga berörda parter. Önskvärt är, att man därvid kan nå fram till en sådan taxa, att vederbörande läkare kunna förbinda sig att följa densamma.

Stadsförbundet anser, att läkarvårdstaxan borde utformas så att sjukkassemedlemmarnas ersättning för sjukvård i praktiken bleve lika över hela landet. Det borde sålunda undersökas huruvida icke läkarvårdsersättningarna kunde dyrortsgrupperas.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att det borde tillses att de i läkarvårdstaxan upptagna beloppen någorlunda motsvarade de i verkligheten utgående arvodena. Samtidigt borde emellertid taxan avvägas sa, att den icke ledde till en allmän höjning av läkararvodena. Skulle detta dock i verkligheten visa sig bli förhållandet borde man upptaga dessa frågor till förnyad prövning. Det torde emellertid vara önskvärt att man sökte undvika att införa särskilda sjukkasseläkare.

Rörande den föreslagna bestämmelsen om ersättning för läkarintyg, som äro erforderliga för utfående av sjukpenning, framhåller statskontoret att utfärdandet av sådant intyg, vilken åtgärd torde begränsa sig till ifyllandet av en för ändamålet avsedd blankett, över huvud icke borde särskilt honoreras. Föreskrift, innefattande förbud mot debitering av arvode för intyg, borde intagas i den läkarvårdstaxa, vilken komme att utarbetas i samband med sjukförsäkringslagstiftningens införande.

Försvarets sjukvårdsförvaltning framhåller, att en av förutsättningarna för att försäkringen skulle kunna funktionera tillfredsställande vöre, att likformiga bestämmelser gällde för alla de fall, som sjukkassorna hade att pröva, och att därvid läkares intyg mäste, där icke särskilda skäl omöjliggjorde detta, erfordras för att sjukdomsfall skulle anses vederbörligen

styrkta. Sjukvårdsförvaltningen ansåge sig dock icke böra ingå på frågan

i vad mån kostnaden för intygets utfärdande skulle ersättas av sjukkassan

eller ej, då ämbetsverket icke kunde överblicka de ekonomiska konsekven­

serna av beslut i ena eller andra riktningen.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller i detta sammanhang, att

i de fall arbetsgivare krävde intyg vid arbetstagares frånvaro på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 213

sjukdom, härmed förenade kostnader borde ersättas. Detta framginge dock icke klart vare sig av lagtexten eller av betänkandet.

Beträffande de föreslagna bestämmelsernas utformning i övrigt ingår försäkringsrådet i sitt yttrande särskilt på frågan, huruvida sjukkassa vid bedömande av frågan om rätt till läkarvårdsersättning föreligger skall vara bunden av läkares ut- 1.åtande'0 Försäkringsrådet framhåller, att enligt förslaget förutsättning för läkarvård skall vara att sjukdomen enligt läkares utsago krävde vård av läkaie. Motsvarande skulle gälla för rätten till sjukpenning. Enligt förslaget skulle sjukpenning nämligen bland annat utgivas vid sjukdom, för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift borde fullständigt avhålla sig från arbete. Försäkringsrådet fortsätter:

Avfattningen av nämnda förutsättningar synes giva vid handen, att sjukkassan är skyldig utgiva ersättning, så snart dessa förutsättningar, vilka i regel utgöra den undersökande läkarens omdömen, föreligga och förutsättningarna i övriga hänseenden för ersättning konstaterats. Kassan skulle salunda icke äga någon egen prövningsrätt utan vara bunden av läkarens utsagor. Detta torde också stämma överens med principen om det fria lakarvalet samt vara betingat av svårigheten för lokalsjukkassorna i allmänhet att få tillgång till annan medicinsk sakkunskap än den undersökande läkarens omdöme. Konsekvensen blir emellertid, att sjukkassorna kunna komma att få betala överbehandling eller utgiva sjukpenning trots misstanke eller vetskap om att överbehandling föreligger eller att en given föreskrift att avhalla sig från arbete tillkommit genom överdriven försik- Forrektiv mot överbehandling finnas visserligen i bestämmelserna i 10 g 1 mom. andra stycket, men detta synes icke vara tillräckligt. Vid tilllampningen av olycksfallsförsäkringslagen föreligger för försäkringsinrättningarna och försäkringsrådet prövningsrätt i dylika hänseenden. Då det enligt rådets erfarenhet förekommit, att läkare ordinerat uppenbar överbehandling eller varit alltför frikostiga vid bedömandet av nedsättningen i arbetsförmågan, föreligger behov av att i vissa fall göra avsteg från den undersökande läkarens ordinationer. Det synes därför försäkringsrådet, som om sjukkassorna borde äga viss prövningsrätt, åtminstone då det gäller ersättning för läkemedel och sjukpenning. Med hänsyn till att det som regel är angeläget, att den sjuke följer läkarens anvisningar, bör han dock icke därigenom lida någon förlust, såvida han är i god tro i fråga om föreskriftens befogenhet. Sjukkassan bör därför i sadant fall vara skyldig utgiva ersättning för utgift, som den sjuke till fullföljande av läkares ordination redan haft, respektive sjukpenning för den tid, den sjuke redan i enlighet med föreskrift av läkare avhållit sig från arbete. Prövningsrätt bör emellertid föreligga i fråga om ersättning för läkemedel, som den sjuke ännu icke inköpt, ehuru läkares ordination föreligger, respektive i fråga örn sjukpenning för kommande tid, varunder den sjuke enligt läkares föreskrift skall avhålla sig från arbete. Likaså bör Prövningsrätt föreligga, om den sjuke, ehuru sjukkassan i förväg meddelat honom, att lian trots föreskrift av läkare icke kunde påräkna ersättning,

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

inköpt läkemedel eller börjat avhålla sig från arbete. Motsvarande regler böra gälla för sådana fall, som avses i 10 § 1 mom. andra stycket.

Departementschefen.

Läkarvårdens anordning är naturligen av allra största betydelse för hela sjukförsäkringen. Ersättningen av de försäkrades utgifter för läkarvård torde bli den sjukhjälp, som i de flesta fall kommer att tagas i anspråk; och graden av försäkringens bistånd i förevarande hänseende torde ofta bli avgörande för huruvida den sjuke har ekonomisk möjlighet att vända sig till läkare och därigenom måhända förebygga allvarliga följder av olika slag, som eljest kunna inträda. Kommitténs förslag i fråga om läkarvårdsförsäkringen ansluter sig nära till nu gällande lagstiftning. Såsom för närvarande gäller skall den försäkrade efter fritt val äga vända sig till den läkare, för vilken han har förtroende. Han skall emellertid liksom nu själv vidkännas viss andel av vårdkostnaden, och denna kostnad beräknas med hänsyn till arvodena i en av Kungl. Majit fastställd läkarvårdstaxa, vars bestämmelser dock — i motsats till den för provinsialläkarna gällande taxan — icke skola vara för läkarna bindande. Taxan skall enligt kommitténs förslag endast avse vård som kan meddelas av icke-specialutbildad läkare. Da vard meddelas av specialist, kommer den eventuella skillnaden mellan det av honom debiterade arvodet och det arvode, som i taxan upptagits för en icke-specialutbildad läkare, att stanna å den försäkrade. Därest försäkringen, såsom jag förordar, grundar sig på den principen, att försäkringen icke själv skall tillhandahålla läkarvård utan i stället ersätta de försäkrades utgifter härför, torde det särskilt av kostnadsskäl vara ofrånkomligt, att de försäkrade själva få vidkännas en del av kostnaden för läkarvården samt att ersättningen från försäkringen baseras på en maximitaxa. Under rådande förhållanden torde sjukkassetaxan icke böra givas sådan innebörd, att den kommer att reglera ersättningen icke blott mellan sjukkassan och den försäkrade utan även mellan denne och läkaren eller, med andra ord, att taxan blir för läkaren bindande. Det är emellertid uppenbart, att sjukkassehjälpen icke fyller sitt syfte, om de försäkrades faktiska utgifter för läkarvård skulle komma att väsentligt överstiga vad de enligt taxan kunna påräkna i ersättning från sjukkassorna. För närvarande torde det mångenstädes, särskilt i storstäderna, förhålla sig så, att de av läkarna tillämpade taxorna ligga på betydligt högre nivå än den nu gällande läkartaxan. Förevarande spörsmål torde emellertid icke böra slutgiltigt prövas förrän resultatet föreligger av den inom medicinalstyrelsen pågående utredningen om den öppna läkarvården. Vid denna prövning torde de olika synpunkter, som framkommit i detta hänseende, närmare få övervägas. Därvid blir även tillfälle att taga ställning till spörsmålet örn samordning av provinsialläkartaxan och läkartaxan för sjukförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 215

I fråga om specialistvårdens ersättande ha olika meningar kommit till uttryck. För egen del är jag ense med kommittén örn att en viss försiktighet måste iakttagas härvidlag. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag, att läkarvårdstaxan liksom för närvarande i princip bör avse endast sådan vård, som kan meddelas av varje legitimerad läkare. Såsom kommittén funnit bör emellertid röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling ersättas efter särskilda regler. Med hänsyn till de från läkarhåll gjorda erinringarna anser jag dock att i läkarvårdstaxan bör upptagas en bestämmelse om rätt till ersättning även för sådan röntgenundersökning, som kan utföras av annan än specialist på detta område.

Den av kommittén föreslagna höjningen av den andel av läkarkostnaderna, som ersättes av försäkringen, från två tredjedelar till tre fjärdedelar synes böra godtagas.

Försäkringen bör vidare i motsvarande mån ersätta även kostnaden för sådana läkarintyg, som erfordras för att den försäkrade skall äga utfå honom tillkommande sjukpenning. Att därutöver utsträcka ersättningsrätten i förevarande hänseende torde ej böra ske.

Beträffande utformningen av denna paragraf i övrigt må nämnas, att redan gällande sjukkasseförordning stadgar, att sjukvårdsersättning skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver läkarvård. Bestämmelsen härom torde i praktiken icke ha medfört någon svårighet eller på ej önskvärt sätt inskränkt sjukkassans prövningsrätt. De i paragrafens tredje stycke upptagna reglerna bidraga ock till att förhindra missbruk av försäkringen; anledning att i detta hänseende frångå kommitténs förslag torde icke föreligga.

17 §•

Denna paragraf avser försäkrads rätt till reseersättning vid besök hos läkare.

Paragrafen motsvaras av 10 § 2 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall försäkrad, som äger rätt till ersättning för läkarvård, också vara tillförsäkrad ersättning för utgifter för resa till och från läkaren. Ersättning föreslås dock icke skola utgå vid resa utom Sverige.

I fråga om ersättningens storlek föreslår kommittén, att i den mån resekostnaden överstiger 3 kronor, ersättning skall utgå med 3U av det överskjutande beloppet, dock må reseersättning ej utgivas med högre belopp än som skulle lia utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare inom vars distrikt den sjuke vistas. För fall att den sjuke av läkare hänvisats för

216 Kungl. Marits proposition nr 312.

läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas, skall dock enligt förslaget hela resekostnaden ersättas i vad den överstiger 3 kronor. Reseersättning föreslås skola beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som under hänsynstagande till den sjukes tillstånd kunnat komma till användning; ersättning skall ej ifrågakomma, då den sjuke färdats eller kunnat färdas till fots. Begagnar den sjuke egen bil, hästskjuts eller motorbåt bör enligt kommitténs mening ersättning kunna utgå, åtminstone då fråga är om längre sträckor. Kommittén har förutsatt att Kungl. Maj:t för dylika och andra fall, då fordon eller farkost begagnas som ej går i allmän trafik, skall fastställa särskild taxa. Ersättning för återresa från läkaren anses ej böra ersättas i vad färdvägen med mera än en mil överstiger färdvägen vid resan till läkaren.

Påkallas av den sjukes ålder eller tillstånd att den sjuke till läkaren åtföljes av annan person, skall enligt förslaget ersättning utgå även för följeslagarens resa.

Såsom allmän förutsättning för utgivande av reseersättning skall gälla, att den försäkrade skriftligen betygar alt resan föranletts uteslutande av behovet av läkarvård.

Beträffande denna fråga i övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid. 170 —171 och 307—309.

Yttrandena över kommittéförslaget.

De i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna ha rönt kritik i en del yttranden.

I fråga om gottgörelsen för resa till och från läkare framhåller statskontoret, att det grundbelopp å 3 kronor, som enligt förslaget slutligt skulle stanna å den försäkrade, syntes väl lågt. Till förekommande av missbruk och jämväl för ernående av besparingar i administrationskostnaderna borde beloppet icke sättas lägre än förslagsvis 5 kronor. Å andra sidan uttalar riksförbundet landsbygdens folk, att åtminstone såvitt gällde försäkringstagare i de lägre sjukpenningklasserna ersättning för resor till och från läkare borde utgå så fort kostnaden överstiger 2 kronor.

Medicinalstyrelsen anför:

Såsom förutsättning för utgivande av ersättning för utgifterna för den sjukes resor till och från läkaren skall enligt förslaget gälla, att den försäkrade skriftligen betygar, att resan föranletts uteslutande av behovet av läkarvård. Detta krav finner medicinalstyrelsen vara väl strängt i så mån, att det icke torde böra förmenas den, som är i behov av läkarvård, att i samband med resan till läkare tillgodose andra legitima behov. Det primära skall dock vara läkarvårdsbehovet. Styrelsen vill därför förorda, att ordet »uteslutande» utbytes mot orden »uteslutande eller i första hand». Beträffande såväl ifrågavarande utgifter som kostnader för följeslagares resa vill medicinalstyrelsen framhålla, att en fortgående prövning och kontroll får avgöra, örn här ytter­

Kungl. Majlis proposition nr 312. 217

ligare försiktighetsåtgärder för styrkande av den sjukes eller behövligt sällskaps resor äro nödvändiga. I första hand bör sådan prövning och kontroll läggas på andra än läkarna. Styrelsen kan icke annat än gilla, att nian icke nu lägger ett ytterligare intygsskrivande och därtill ett sådant som det ifrågavarande på de strängt upptagna läkarna, om detta på något sätt kan undvikas. Skulle icke desto mindre läkarna inkopplas i denna kontroll, torde det endast böra ske på sådant sätt, att beträffande fall, som ur medicinsk synpunkt synas klart berättigade till reseersättning, läkaren tecknar »ja» för å kvittensblankett tryckt fråga angående förhållandet, medan beträffande fall, där reseersättning är klart oberättigad, tecknas »nej»; återstoden bör betecknas som oviss och föranleda närmare kontroll genom vederbörande sjukkassa.

Beträffande reseersättningen anser socialvårdskommittén, att det bör övervägas, huruvida till undvikande av för höga kostnader ambulanstaxorna (automobiler, flygplan) kunna maximeras i lagstiftningsväg. Medicinalstyrelsen vill tillägga, att om dylik maximering befinnes kunna och böra genomföras, styrelsen bör höras vid utformandet av bestämmelser i ämnet.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott yttrar, att det vore troligt, att bestämmelserna om resekostnadernas ersättande komme att föranleda både tveksamhet och svårigheter i många fall med hänsyn till den kontroll, som nödvändigtvis måste fordras. Ej minst vore tveksamt om den försäkrades eget intyg att resan föranletts uteslutande av behovet av läkarvård skulle kunna godtagas.

Departementschefen.

Vad medicinalstyrelsen anfört synes mig böra beaktas. Väl torde det vara nödvändigt, att bestämmelserna örn rätt till reseersättning utformas restriktivt, då eljest missbruk skulle lätt kunna uppkomma. Emellertid torde den av kommittén föreslagna bestämmelsen, alt reseersättning skulle utgå endast där försäkrad skriftligen betygar, att resan föranletts uteslutande av behovet av läkarvård, vara onödigt snäv. Rätten till reseersättning synes således icke böra betagas den, som i samband med läkarbesöket passar på att tillgodose ett annat behov. Besöket hos läkaren måste dock vara den egentliga anledningen till den företagna resan. Med hänsyn härtill synes ordet »uteslutande» böra utbytas mot »huvudsakligen».

Vad i övrigt invänts mot kommitténs förslag i denna del torde icke böra föranleda till ett frångående av kommittéförslaget. Vissa redaktionella jämkningar böra dock ske i de av kommittén föreslagna bestämmelserna.

18 §.

Denna paragraf avser försäkrads rätt till reseersättning vid intagning å sjukvårdsanstalt.

Paragrafen motsvarar 10 § 2 mom. i kommittéförslaget.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall försäkrad, som intagits å sjukvårdsanstalt och som är berättigad att från försäkringen erhålla ersättning för sjukhusvården, även äga rätt till ersättning för utgifter för hans intagning å sjukvårdsanstalten samt för återresa från denna. För intagningen föreslås ersättning skola utgå högst med det belopp, vartill kostnaden skulle ha uppgått vid intagning å närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Till komplettering härav har föreslagits en särskild regel i syfte att tillgodose önskemålet att, även då en person insjuknar i en kommun, som gränsar till hemortsområdet, ersättning för intagning å närmaste hemortssjukhus skall kunna utgå. Ersättning för återresa skall utgå allenast i den mån resekostnaden överstiger 3 kronor. Återresa ersättes icke för det fall att någon insjuknar utom hemorten och i anledning därav intagits å annat sjukhus än hemortssjukhus.

Kostnaderna för intagning å sjukhus och återresa därifrån föreslås skola beräknas efter i huvudsak samma grunder som kostnaderna för resa till och från läkare.

Beträffande motiveringen för kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 181—182 och 309—310.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Pensionsstyrelsen utgår från att då vård beredes genom pensionsstyrelsens försorg å kuranstalt, som disponeras för styrelsens sjukvårdande verksamhet, kostnaderna för sökandens intagning å sådan anstalt ersättas, även om sökanden icke skulle kunna hänvisas till närmaste kuranstalt. För att någon tvekan härom vid tillämpningen ej skall behöva uppstå borde enligt styrelsens mening ifrågavarande bestämmelse förses med ett tillägg av förslagsvis följande innehåll: »Beredes den sjuke vård genom pensionsstyrelsens för^ sorg å anstalt, som disponeras för styrelsens sjukvårdande verksamhet, skall såsom närmaste allmänna sjukhus anses den anstalt pensionsstyrelsen anvisar den sjuke.»

Pensionsstyrelsen framhåller vidare att Stockholms stad borde jämställas med »län» och att således i Stockholm bosatt försäkrad icke skall erhålla ersättning för återresa från sjukvårdsanstalt, där behovet av sjukhusvård uppkommit under den försäkrades vistelse utom Stockholm och han i anledning därav intagits å sjukvårdsanstalt, belägen utom Stockholm.

I fråga om storleken av ersättningen för den sjukes återresa från sjukhus anser statskontoret, att det grundbelopp, för vilket den sjuke själv skulle svara, bör bestämmas till 5 kronor. Riksförbundet landsbygdens folk däremot finner 2 kronor vara en lämplig gräns härutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 219

Departementschefen.

Syftet nied den av pensionsstyrelsen ifrågasatta ändringen synes vara tillgodosett med den avfattning, som denna paragraf erhållit i departementsförslaget. Därest pensionsstyrelsen skulle anvisa en försäkrad plats å någon av de kuranstalter, som disponeras för styrelsens sjukvårdande verksamhet, torde denna få räknas såsom det närmaste sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Uppenbart är vidare, att i det hänseende, som berörts i pensionsstyrelsens yttrande, Stockholms stad är att jämställa med län.

I övrigt synas endast vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i kommitténs förslag i förevarande hänseende.

19 §.

Under denna paragraf ha upptagits vissa regler om rätt för kommun och redare, vilka till försäkrad utgivit sjukvårdsersättning, att av sjukkassan få desa utgifter ersatta.

Paragrafen motsvaras av 23 § 1 mom. samt 3 mom. första stycket i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Kommittén framhåller, att därest en kommun lämnade sjukhjälp i form av fattigvård, sjukvårdsersättning borde utgå till kommunen i stället för till den försäkrade. Det borde ankomma på de kommunala myndigheterna att tillse att den försäkrade i dylikt fall överläte den uppkomna sjukhjälpsrätten å kommunen. I klara fall torde krav å sådan överlåtelse kunna eftergivas av kassan och utbetalning sålunda ske till den kommunala myndigheten, trots att överlåtelse ej förelåge.

Annorlunda ställde sig saken, då kommunen själv tillhandahölle läkarvård genom en av kommunen anlitad tjänsteläkare. För dylika fall — där kommunens kostnader för den i det särskilda fallet meddelade vården i regel icke kunde fastställas — föresloge kommittén, att Konungen efter framställning av kommun skulle kunna förordna, att kommunen efter av Konungen fastställda grunder skulle vara berättigad att av vederbörande sjukkassa erhålla ersättning för kostnad för läkarvård, som genom kommunens försorg bereus medellös eller mindre bemedlad försäkrad. Sådan ersättning skall i varje särskilt fall endast få utgivas i den mån ersättning i anledning av vården ej tillkomme den försäkrade själv samt ej överstiga vad som skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Någon anledning att på grund av ifrågavarande lagstiftning vidtaga ändring i redarens enligt sjömanslagen åvilande skyldighet att ge sjuka sjömän vård och underhåll anser kommittén icke föreligga. I den mån redaren fullgjorde denna skyldighet uppkomme emellertid icke någon kostnad för sjömannen. Det vore därför skäligt, att redaren ägde inträde i den försäkrades

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rätt. Kommittén föresloge därför, att redarens kostnader för sjömans sjukvård skulle ersättas enligt lagens bestämmelser, dock högst med belopp som skulle ha utgivits vid den sjukes vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 314—316.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om den föreslagna ersättningsrätten för kommunerna uttalar landskommunernas förbund, att förbundet hyste någon tveksamhet i fråga om lämpligheten att inrymma även de av fattigvården omhändertagna och anstaltsvårdade i den allmänna sjukförsäkringen. Praktiska och psykologiska skäl talade dock för att även denna kategori skulle omfattas av försäkringen. Kommun, som berett medellös eller mindre bemedlad person läkarvård, borde likväl kunna erhålla ersättning från sjukkassa utan den stora omgång, som föreslagits.

Stadsförbundet finner det naturligt och rimligt, att kostnad varom här vore fråga ersattes i förhållande till läkartaxan, vars belopp ju även vore maximum.

Angående den föreslagna regressrätten för redare anför pensionsstyrelsen:

Enligt bestämmelserna i förevarande paragraf skulle avgifter i viss utsträckning komma att erläggas till sjukförsäkringen även för sjukhjälpsförmån, som sjöman jämlikt gällande sjömanslag redan är tillförsäkrad avgiftsfritt av redaren. Det synes, även i betraktande av vad i betänkandets kommentar till paragrafen sägs, böra tagas under omprövning, huruvida icke bestämmelsen sedd ur den försäkrades synpunkt ger anledning till berättigad erinran och i vad mån en ändring i sjömanslagen eller i det föreliggande förslaget bör komma till stånd.

Departementschefen.

Vad sålunda framhållits har icke synts böra föranleda avvikelse från kommitténs förslag.

20 §.

Enligt denna paragraf skola i fråga om ersättning för sjukvård utom riket gälla de föreskrifter Konungen meddelar.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad kommittén föreslagit (10 § 3 morn.), hänvisas till betänkandet nr VII sid. 309.

Sjukpenning försäkringen.

21 §.

Denna paragraf innehåller huvudreglerna angående rätten till sjukpenning.

Kungl. Majus proposition nr 312. 221

Paragrafen motsvaras av 13 och 14 §§ samt 18 § 1 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Vid varje sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete, föreslås skola till sjuklcassemedlem utbetalas hel sjukpenning med belopp varierande mellan 1: 50 kronor till 6 kronor för dag, allt efter den sjukpenningklass till vilken vederbörande hänförts. Familjeförsäkrad hustru skall äga rätt till hel sjukpenning om 1: 50 kronor. Vid annan sjukdom skall utgå halv sjukpenning, för såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning av såväl arbetsförmågan som inkomsten av förvärvsarbete med minst hälften. Rätt till halv sjukpenning skall dock ej tillkomma familjeförsäkrad hustru. Vid tillämpningen av vad nu sagts skall såsom sjukdom jämväl anses sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som efter upphörande av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, alltjämt kvarstår och som förorsakats av sjukdomen.

Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, då sjukdomen kan antagas vara av mera kortvarig natur, särskilt beaktas, huruvida den sjuke på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan det antagas att sjukdomen är obotlig eller av långvarig natur skall, sedan skälig tid förflutit efter sjukdomens början, undersökas huruvida den sjuke, eventuellt efter särskild yrkesutbildning, är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Är så fallet, skall han ej vidare anses arbetsoförmögen.

Enligt förslaget må sjukkassa, då skäl därtill föreligga, påfordra att förlust eller nedsättning av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i dessa delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 182—196 och 311—312.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I den allmänna sammanfattningen av yttrandena angående kommittéförslaget, har redogjorts för vad i yttrandena anförts rörande sjukpenningens bestämmande för de olika sjukkassemedlemmarna.

Försäkringsskyddet för familjeförsäkrad hustru betecknas såsom otillfredsställande i de yttranden, vilka avgivits av Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Kopparbergs län, tjänstemännens centralorganisation, folkpartiets kvinnoförbund och socialdemokratiska kvinnoförbundet. En sjukpenning å 1: 50 kronor om dagen med därå utgående barntillägg om en krona vöre icke tillräcklig för att täcka kostnaderna för hjälp i hemmet under hustruns sjukdom.

Vad angår övriga i detta sammanhang uppkommande frågor har försäkringsrådet, såsom tidigare berörts, anmärkt på att enligt de föreslagna be­

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

stämmelsernas avfattning sjukkassa skulle i fråga om skyldigheten att utgiva sjukpenning vara bunden av läkares utsago. I denna del torde få hänvisas till yttrandena under 16 § här ovan.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen om halv sjukpenning framhåller pensionsstyrelsen, att förslaget härutinnan otvivelaktigt komme att befordra uppkomsten av fall, som det bleve förenat med betydande besvär och extraordinära kostnader att reglera, vilket skulle motväga den minskning av sjukpenningutgifterna, som sjukpenningens nedsättning till hälften i förekommande fall kunde tänkas medföra. Flera av de av pensionsstyrelsen i ärendet hörda sjukkassorna önskade, att bestämmelsen skulle utgå. Vid övervägande av de skäl som talade för och emot bestämmelsen i fråga hade pensionsstyrelsen ansett sig böra biträda denna mening. Skulle det i framtiden visa sig nödvändigt med nedsatt sjukpenning för anpassning av sjukförsäkringen till annan socialförsäkring, finge väl frågan då ånyo prövas. Även länsstyrelserna i Kronobergs och Västmanlands län ifrågasätta, huruvida icke bestämmelsen borde utgå, enär densamma lätt syntes kunna leda till missbruk samtidigt som sjukkassans arbetsbörda betydligt ökades. Därest bestämmelsen skulle bibehållas funne den förra länsstyrelsen det dock icke tillräckligt motiverat att från halv sjukpenning utesluta familjeförsäkrade hustrur.

Försåkringsrådet framhåller, att den föreslagna bestämmelsen att med sjukdom skall jämställas vissa tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga måste anses innebära att även sådana efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller stympningar utan samband med sjukliga symptom, som icke borde räknas såsom sjukdom, omfattades av bestämmelsen. Rådet hade ej något att erinra mot ett dylikt stadgande. Skulle emellertid något annat vara åsyftat, borde bestämmelsen omarbetas. Enligt kommitténs uttalanden rörande sjukdomsbegreppet skulle försäkringen ersätta sådan läkarvård, som föranleddes av medfödda kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade kunde höjas, dock icke åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen vore betingade av önskan att förbättra utseendet. Då en dylik gränsdragning för vad som borde ersättas och icke ersättas ej läge i sakens natur eller framginge av sjukdomsbegreppet, syntes i detta hänseende uttryckliga bestämmelser i lagtexten erforderliga.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet finner formuleringen av bestämmelsen om skyldighet för försäkrad att, eventuellt efter yrkesutbildning, söka sig annan sysselsättning icke tillfredsställande. Den sjuke borde ej anses arbetsförmögen bara därigenom att det vid undersökningstillfället konstaterats att han, om han genomginge särskild yrkesutbildning, skulle vara i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning.

Sjukförsäkringspromemorian.

I fråga om promemorians innehåll hänvisas till den tidigare redogörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 223

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Utöver vad som framgår av det tidigare anförda må nämnas, att pensionsstyrelsen upprepar sitt tidigare framförda yrkande att bestämmelsen om halv sjukpenning måtte utgå samt att Överståthållarämbetet, tjänstemännens centralorganisation och socialdemokratiska kvinnoförbundet ånyo understryka, att sjukpenningen till familjeförsäkrad hustru vore för låg.

Departementschefen.

Beträffande sjukpenningen för de familjeförsäkrade gifta kvinnorna, vilken i sjukförsäkringspromemorian bestämts till ett så pass lågt belopp som 1: 50 kronor för dag, har i promemorian anförts, att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida icke någon höjning av detta belopp vore tänkbar. Att generellt fastställa beloppet till exempelvis 2 kronor torde — framhölls det -—• dock icke vara lämpligt, då nämnda belopp å ena sidan kunde bli onödigt högt i sådana fall, då makarna vore barnlösa, och å andra sidan väl lågt i fall, då makarna hade minderåriga barn som vistades i hemmet. Med anledning härav bibehölls i promemorian sjukpenningen vid det av kommittén föreslagna beloppet, 1: 50 kronor, men kompletterades det med ett barntillägg å en krona, om makarna hade minderåriga, hemmavarande barn. Jag vill endast tillägga, att det enligt erfarenheten inom sjukförsäkringsverksamheten visat sig möta stora svårigheter att åstadkomma tillräcklig sjukkontroll för gifta kvinnor, som icke ha förvärvsarbete. Härtill kommer att den lägsta sjukpenningen för de försäkrade, som ha att erlägga avgift för försäkringen — de familjeförsäkrade kvinnorna betala ingen försäkringsavgift — ansetts böra bestämmas till 2 kronor. Under dessa förhållanden synes det mindre lämpligt att bestämma sjukpenningen för de gifta, ej självständigt försäkrade kvinnorna till högre belopp än 1:50 kronor.

Sjukpenning enligt reglerna för de familjeförsäkrade hustrurna torde icke böra utgå för fall att hustrun äger uppbära folkpension eller hennes make för henne uppbär hustrutillägg till folkpension.

Särskilt från sjukkassehåll har framförts önskan att systemet med halv sjukpenning måtte övergivas. Jag ansluter mig till den uppfattningen att så bör ske. Ur kontrollsynpunkt medför rätten till halv sjukpenning vid nedsatt arbetsförmåga stora svårigheter. Med hänsyn härtill har också kommittén ansett sig icke kunna förorda, att familjeförsäkrad hustru skall vid nedsatt arbetsförmåga erhålla halv sjukpenning. För löntagarna torde vidare ifrågavarande rätt i praktiken icke bli av större värde. Icke heller anser jag tillvaron av halv sjukpenning vara ägnad att i någon mera betydande mån påskynda vederbörandes återgång till arbete. I departementsförslaget lia därför icke upptagits bestämmelser om halv sjukpenning.

Redan i gällande sjukkasseförordning stadgas att sjukpenning utgår vid sjukdom, för vars botande den sjuke »enligt läkares föreskrift» bör fullständigt avhålla sig från arbete. Nämnda bestämmelse har icke givits sådan

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tolkning, att sjukkassan skulle vara betagen all prövningsrätt, endast därför att en försäkrad företer ett läkarintyg vari fullständig avhållsamhet från arbete rekommenderas. Genom de under 29 § i departementsförslaget upptagna reglerna ha sjukkassorna vidare möjligheter att stävja missbruk. Anledning till avvikelse från kommittéförslaget på denna punkt synes därför ej föreligga.

I anledning av vad försäkringsrådet anfört, torde böra erinras att enligt de under tredje stycket av 21 § i departementsförslaget upptagna stadgandena sådan efter sjukdom kvarstående arbetsoförmåga, som föranledes av missbildningar och stympningar, i förevarande hänseende bör jämställas med sjukdomstillstånd. Beträffande vad försäkringsrådet i övrigt anmärkt torde praxis på området helt överensstämma med kommitténs uttalanden i denna sak och någon uttrycklig bestämmelse härutinnan torde därför icke vara påkallad.

Fjärde stycket av denna paragraf har omformulerats i anslutning till vad fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhållit.

22 §.

I denna paragraf föreskrivas vissa undantag från rätten till sjukpenning.

Ifrågavarande paragraf motsvaras i viss mån av 5 § samt 24 § 2 mom. i kommittéförslaget. Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 144—145, 148—149, 154—156 och 302—304.

Departementschefen.

Vad angår innehållet i denna paragraf torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till vad som anförts vid behandlingen av 6 § i departementsförslaget. Till den, som fullgör värnpliktstjänstgöring eller omhändertagits i den slutna harna- och ungdomsvården eller intagits å fångvårds- eller annan liknande anstalt, bör, såsom kommittén ock funnit, icke utgå sjukpenning.

Kommitténs bestämmelser i förevarande hänseende synas emellertid böra bli föremål för vissa jämkningar med hänsyn till 1945 års lag örn verkställighet av frihetsstraff varjämte häktad torde böra jämställas med den som avtjänar straff. Uttrycket »annan barnavårdsanstalt än barnkoloni» synes — till följd av den ändring som år 1945 skett i barnavårdslagen — böra ersättas av uttrycket »barnhem». I överensstämmelse med vad som föreslagits i propositionen nr 186 till detta års riksdag torde i stället för benämningen skyddshem böra användas uttrycket »skola tillhörande harna- och ungdomsvården».

Jag anser mig icke böra här ingå på frågan, huruvida den, som är intagen på alkoholistanstalt, enbart till följd av sin alkoholism kan anses vara på grund av sjukdom oförmögen till arbete. Spörsmålet härom torde få prövas i ett vidare sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 225

23 och 24 §§. Dessa paragrafer reglera frågan om rätt till maketillägg och barntillägg till sjukpenningen. Paragraferna motsvaras av 18 § 2 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall till sjukpenningförsäkrad medlem utgå hustrutillägg örn en krona för hustru, som är försäkrad i egenskap av familjemedlem, ävensom för hustru, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 600 kronor och som sammanlever med mannen. Hustrutillägg skall dock ej utgivas beträffande tid, för vilken hustrun själv äger uppbära sjukpenning. Barntillägg om 50 öre föreslås utgå till sjukpenningförsäkrad medlem för varje hemmavarande barn under 16 år. Skulle båda föräldrarna vara sjukpenningförsäkrade medlemmar, utgår barntillägg allenast till enderas sjukpenning, i regel till faderns. Med barn som nyss sagts skall enligt förslaget jämställas medlems barn under 16 år, som stadigvarande vistas hos annan, därest medlemmen i väsentlig mån bidrager till barnets försörjning; dock skall i dylikt fall barntillägg ej utgivas för tid, för vilken barnafostrare äger uppbära barntillägg för barnet. Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 184—188 och 197—198.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Härutinnan torde få hänvisas till den allmänna sammanfattningen av yttrandena angående kommittéförslaget.

Sjukförsäkringspromemorian.

Enligt promemorian skall till sjukpenningförsäkrad medlem utgå familjetiHägg i form av maketillägg och barntillägg. Maketillägg om 2 kronor för dag föreslås utgå för make oberoende av storleken av hans eller hennes inkomst av förvärvsarbete. Barntillägg skall utgå med en krona för varje hemmavarande barn, dock att barntillägg må utgivas för högst fem barn. Om båda makarna äro medlemmar av sjukkassa, skall enligt promemorian utgå familjetillägg endast till den av makarna, som är den huvudsakliga försörjaren, d. v. s. i regel mannen. Är emellertid hustrun den huvudsakliga försörjaren och önska makarna att familjetilläggen i anledning därav skola anknytas till hennes sjukpenning, föreslås makarna kunna göra ansökan därom hos sjukkassan, som då äger medgiva att familjetillägg i stället skall utgivas till hustruns sjukpenning. Å den sjukpenning, som tillkommer familjeförsäkrad hustru, föreslås utgå ett barntillägg å en krona, därest makarna ha ett eller flera barn under tio år, som vistas i hemmet. Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. 15

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian,.

Den föreslagna likställigheten mellan makarna i fråga om rätten till familjetillägg har allmänt tillstyrkts. Svenska arbetsgivareföreningen finner dock förslaget härutinnan knappast befogat. I de fall behov skulle föreligga att, i samband med hustruns sjukdom, lämna hjälp utöver hustruns sjukpenning borde andra hjälpformer anlitas. I fråga om förslaget att barntillägg till sjukpenningen ej skall utgå för fler än 5 barn påpekar försäkringsrådet, att familjens behov ökades ju flera minderåriga barn som funnes i familjen. Det vore troligt, att en person med många barn, även med relativt hög inkomst som frisk, icke hade råd att gardera sig och sin familj genom frivillig försäkring. Kostnaden per barn bleve däremot lägre i en större än i en mindre familj. Man kunde därför överväga barntillägg med en krona för varje barn intill det fjärde och 50 öre från och med det fjärde barnet utan maximering. Även länsstyrelserna i örebro län och Jämtlands län ifrågasätta lämpligheten av ifrågavarande bestämmelse och anse att densamma kommer att verka orättvist. I flera yttranden riktas kritik mot att familjeförsäkrad hustru skall äga rätt till barntillägg endast för barn under 10 år. En höjning av åldern till 12 år påyrkas av folkpartiets kvinnoförbund. En åldersgräns av 15 år förordas av socialdemokratiska kvinnoförbundet, medan tjänstemännens centralorganisation anser en åldersgräns av 16 år lämplig.

Departementschefen. Vad angår frågan om sjukkassemedlems rätt till maketillägg till sjukpenningen har jag redan tillkännagivit, att jag anser nämnda tillägg böra bestämmas till 2 kronor örn dagen. Anledning att härutinnan göra skillnad makarna emellan torde icke föreligga. Har mannen så obetydlig inkomst, att han icke är sjukpenningförsäkrad, bör således hustrun, om hon är självständigt försäkrad — och alltså icke försäkrad blott i sin egenskap av familjemedlem — äga rätt till samma tillägg som eljest kommer mannen till del, då han är den huvudsakliga försörjaren. De skäl, som föranlett mig att förorda en begränsning av sjukpenningens belopp för folkpensionär, torde äga motsvarande giltighet i fråga örn rätten till maketillägg. Om en familjeförsäkrad make fyllt 67 år eller uppbär folkpension i annan form än ålderspension, synes den andre maken icke böra ha anspråk på att utfå maketillägg från sjukförsäkringen, enär det behov som maketillägget avser att täcka torde få anses fyllt genom folkpensionen. Samma princip bör råda, därest den sjukpenningförsäkrade medlemmen själv är gift folkpensionär och uppbär hustrutillägg till sin folkpension. Örn två makar samtidigt äro sjuka, bör vardera maken äga rätt till sjukpenning enligt vanliga grunder. Men om i dylikt fall bada äro självständigt försäkrade såsom medlemmar i sjukkassa, torde med hänsyn till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 227 risk för överförsäkring, som eljest skulle uppkomma, maketillägg böra utgå allenast till den av makarna, som bär den huvudsakliga försörjningsbördan, alltså i vanliga fall till mannen. Å andra sidan synes det riktigt, att hustrun i de fall där hon är den huvudsakliga försörjaren, bör kunna få maketilllägget anknutet till sin sjukpenning. I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit synes såsom villkor för rätt till maketillägg böra gälla att makarna sammanleva. Enligt sjukförsäkringspromemorian skulle sjukkassemedlem äga uppbära barntillägg med en krona för varje hemmavarande barn, dock högst för fem barn. Anledningen till nämnda begränsning var att, då den av kommittén upptagna maximeringsregeln — enligt vilken det sammanlagda beloppet av sjukpenning och familjetillägg begränsades med hänsyn till den försäkrades normala årsinkomst av förvärvsarbete — icke ansågs förenlig med den princip efter vilken sjukpenningförsäkringen utformats enligt alternativet II, en annan maximeringsregel måste tillgripas. Såsom redan anförts synes emellertid införandet av allmänna barnbidrag enligt det av 1941 års befolkningsutredning avgivna förslag, som för närvarande är föremål för prövning, böra medföra att sjukförsäkringens barntillägg nedsättes till 50 öre per barn. Efter en dylik reducering torde hinder icke möta att låta barntillägget utgå för varje barn utan begränsning av antalet. Jag vill emellertid tillägga att departementsförslaget i denna del icke får betraktas som någon slutgiltig lösning. I samband med prövningen av förslaget örn införande av allmänna barnbidrag kan detta spörsmål komma att behöva upptagas till förnyat övervägande. Barntilläggets syfte synes böra föranleda att sådant tillägg i vissa fall utgår även för annat än hemmavarande barn. Därest en sjukkassemedlem är underhållsskyldig exempelvis mot barn efter hem- eller äktenskapsskillnad eller mot barn utom äktenskap eller mot barn som han utackorderat i fosterhem, torde barntillägg även böra utgå. Naturligen bör dock vederbörande icke vara berättigad till barntillägg i annat fall än då underhållsskyldigheten fullgöres; och barntillägg bör icke samtidigt kunna utgå åt två håll. Med hänsyn härtill har — efter mönster av motsvarande bestämmelser i gällande förordning om erkända arbetslöshetskassor — i andra stycket av 24 § upptagits särskilda regler i detta hänseende. I detta fall är icke anledning att med egna barn likställa adoptiv-, styv- och fosterbarn. Skäl till avvikelse från sjukförsäkringspromemorian i vad angår familjeförsäkrad hustrus rätt till barntillägg synes icke föreligga. 25 §. I denna paragraf givas regler om hempenning. Paragrafen motsvaras av 18 § 3 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall för tid, för vilken sjukkassa utgiver ersättning för försäkrads vård å sjukhus, i stället för sjukpenning utgå hem­

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 312. penning med hälften av sjukpenningens belopp, dock lägst 1: 50 kronor för dag. Å hempenningen föreslås utgå familjetillägg i vanlig ordning.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 198—199 och 312.

Sjukförsäkringspromemorian.

I överensstämmelse med kommittéförslaget skall för tid, då sjukpenningförsäkrad åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempenning. Beloppet av hempenningen föreslås till hälften av den sjukpenning, som eljest tillkommer försäkrad, dock lägst 2 kronor. Beträffande de familjeförsäkrade kvinnorna föreslås hempenningen utgöra samma belopp som sjukpenningen eller 1: 50 kronor. Å hempenningen skall utgå familjetillägg med belopp som skulle ha utgått om vederbörande erhållit sjukpenning.

Departementschefen.

Jag anser mig i förevarande hänseende böra frångå promemorians förslag såtillvida som hempenningen för andra försäkrade än dem, som äro berättigade till en sjukpenning av 3: 50 kronor örn dagen, bör bestämmas till en krona om dagen. Nämnda hempenning bör således tillkomma bland annat de familjeförsäkrade kvinnorna.

Hempenning utgör ersättning för sjukpenning och utgår alltså endast i de fall, då sjukpenning skulle ha utgivits, örn den försäkrade ej blivit intagen å sjukvårdsanstalt. Till sjukvårdsanstalt hänföres sådan anstalt som avses i 4 § av departementsförslaget. Vid vård å annat sjukhus utgår sjukpenning i vanlig ordning.

26 §.

Denna paragraf reglerar frågan om karenstidens längd.

Paragrafen motsvaras i kommittéförslaget av 19 § 2 morn., som behandlas å sid. 188—189 i betänkandet nr VII. Jfr även herrar Bexelius, Hagaris och Skoglunds reservationer å sid. 351—352 och 353.

Beträffande denna paragraf hänvisas till det tidigare anförda.

27 §.

I denna paragraf bestämmes sjukhjälpstidens längd.

Paragrafen motsvaras av 20 § i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Sjukhjälpstiden för rätten till ersättning för sjukhusvård och sjukpenning skall enligt kommittéförslaget för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd vara högst 730 dagar, dock föreslås att sadan sjukhjälp icke skall utgivas för mer än sammanlagt högst 365 dagar för tid efter ingången av

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 229

den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. I övrigt skall rätten till sjukvårdsersättning icke vara tidsbegränsad.

Vid beräkning av sjukhjälpstidens längd skall sjukdomsfall, som inträffar under tid för vilken sjukhjälp utgår eller inom 90 dagar efter den sista dag för vilken sjukhjälp utgivits, räknas såsom samma sjukdomsfall som det tidigare fallet. Om försäkrad, bortsett från kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år varit fullt arbetsför, skall därefter inträffande sjukdom anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd, ändå att medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav den försäkrade lidit före nämnda tid.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 188—189, 192 och 312—313.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Sjukhjälpstidens bestämmande till maximalt 730 dagar har rönt kritik i det yttrande, som avgivits av de lungsjukas riksförbund. Nämnda förbund påyrkar att sjukhjälpstiden utsträckes till tre år. Däremot framhåller lantarbetsgivareföreningen, att det vid företagna undersökningar visat sig att en lång sjukhustid i viss mån verkade konserverande på sjukligheten särskilt i fråga örn åkommor med nervöst inslag. Med hänsyn härtill ville föreningen föreslå att sjukhjälpsförmånerna sattes lägre, sedan ett och ett halvt år gått från det sjukdomen börjat. Det skulle därvid få ankomma på sjukkassorna, därest skäl därtill förelåge, att efter ansökan besluta örn den högre sjukhjälpen fortfarande skulle utgå. Även örn kostnadsbesparingen härigenom skulle bli tämligen obetydlig vore det dock av vikt att motarbeta alla tendenser till att medborgarna skulle — med hänsyn till förefintligheten av sjukförsäkringen — hellre vilja åtnjuta försäkringens förmåner in i det längsta än att, då så kunde ske, åter infoga sig i förvärvsarbetet.

Socialstyrelsen har intet att invända mot förslaget om en tvåårig sjukhjälpstid, under förutsättning dock av anordningar för att sjukförsäkringen efter tvåårstiden smidigt anknytes till invaliditetsförsäkringen. Någon lucka i hjälpförmånerna borde icke få uppstå.

Landsorganisationen och ett flertal sjukkassor anse någon minskning av sjukhjälpstiden för personer, som fyllt 67 år, icke motiverad.

Beträffande utformningen i övrigt av de föreslagna bestämmelserna anför pensionsstgrelsen:

I motiveringen saknas uttalande om den ungefärliga övre gränsen för att en sjukdom skall kunna anses som kortvarig. Klart torde emellertid vara att berörda kortvariga sjukdomsfall — ett eller flera — icke mera påtagligt böra få inkräkta på den tvååriga arbetsförhetstiden. Vidare torde vara klart att varaktigheten bör ligga under genomsnittet för sjukdomsfallen, som vid tvåårig sjukhjälpstid torde ligga vid 40 å 50 dagar. Enligt sjukkassestatistiken, där endast under redogörelseåret infallande sjukhjälpstid tages i betraktande, är genomsnittliga antalet sjukhjälpsdagar per sjuk­

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

domsfall och år något under 40. Sjukdomsfallen med varaktighet omkring samt inom vissa intervaller över och under detta dagantal få tydligen betecknas såsom medellånga fall. Den övre gränsen för ett kortvarigt fall skulle enligt detta resonemang kunna angivas ligga vid omkring tre veckor.

Departementschefen.

Sedan sjukhusvården utbrutits ur försäkringen, har spörsmålet om sjukhjälpstiden endast avseende å sjukpenningförsäkringen. En sjukhjälpstid av två år torde härvidlag vara så väl tilltagen att rimliga anspråk måste anses tillgodosedda. Därmed är naturligen icke sagt att icke skydd bör lämnas även vid sjukdomar av längre varaktighet. Detta skydd torde dock icke böra givas inom ramen för sjukförsäkringen utan i annan ordning.

Vid behandlingen av frågan om folkpensionärernas sjukpenningförsäkring har jag angivit skälen för att sjukhjälpstiden för deras vidkommande bestämmes till 90 dagar vid varje sammanhängande sjukläghetstillstånd. Med en dylik begränsning torde det icke föreligga skäl att bibehålla den av kommittén föreslagna särskilda sjukhjälpstiden för åldringarna.

I övrigt synas de föreslagna reglerna endast böra bli föremål för redaktionell jämkning.

28 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad anförts under 21, 23 och 27 §§ här ovan.

29 §.

Denna avser frågan örn rätt för sjukkassa att nedsätta eller helt indraga sjukpenning.

Paragrafen motsvaras av 24 § 4 och 5 mom. i kommitténs förslag.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 222—223 och 317—319.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke den föreslagna bestämmelsen om rätt för sjukkassa att nedsätta eller indraga sjukpenning för sådan försäkrad, som i syfte att utfå sjukhjälp medvetet lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter, borde gälla även då oriktiga eller vilseledande uppgifter lämnats av grov vårdslöshet.

Medicinalstyrelsen förordar, att ifrågavarande påföljd måtte kunna inträda jämväl för försäkrad, som under sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur smittsynpunkt, ävensom för försäkrad, som vägrar att mottaga besök av i tjänsteärende stadd distrikts- eller dispensärsköterska.

Angående skyldighet för försäkrad att underkasta sig sjukvårdande åtgärder anmärker de fria sjukkassornas förbund, att bestämmelsen om skyl­

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 231

dighet att underkasta sig sjukhusvård syntes betänklig. Då det gällde operation, borde medlem av allmän sjukkassa kunna vägra att underkasta sig sådan och ändå äga rätt till sjukpenning. Vad nu sagts örn sjukvård ägde även tillämpning å yrkesutbildning.

Departementschefen,

Första stycket av ifrågavarande paragraf i departementsförslaget torde icke tarva någon närmare motivering. De jämkningar, som synts böra vidtagas i kommittéförslaget, äro huvudsakligen av redaktionell art. Kommittén har funnit, att den nuvarande sjukkasseförordningens regel, att sjukpenning ej må utgivas för sjukdomsfall, som den sjuke ådragit sig vid förövande av handling för vilken straff ådömts honom, väl sträng och ansett att det för sådan påföljd bör fordras att vederbörande ådömts fängelse eller straffarbete. Därest, på sätt föreslås, påföljden icke göres ovillkorlig utan beroende på skälighetsprövning, synes emellertid den nuvarande förutsättningen — att vederbörande ådömts straff — kunna bibehållas. Enligt bestämmelser i vederbörande lagar skall med ådömande av straff i förevarande hänseende jämställas förordnande om villkorligt anstånd med straffs ådömande samt dom å förvaring eller internering. Att vidga antalet fall, som berättiga sjukkassa att nedsätta eller indraga sjukpenning, synes icke böra ifrågakomma i annan mån än att, i anslutning till vad pensionsstyrelsen föreslagit, även av grov vårdslöshet lämnade felaktiga uppgifter böra kunna medföra sådan påföljd. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen angående onykterhet eller eljest förargelseväckande levnadssätt såsom grund för minskning av sjukhjälpsförmånen torde icke böra upptagas i lagen.

Vad de fria sjukkassornas förbund anfört synes icke böra föranleda avvikelse från kommitténs förslag i det hänseende varom är fråga. Bestämmelsen angående skyldighet för den försäkrade att underkasta sig sjukvårdande åtgärder måste självfallet tillämpas med försiktighet, då fråga är örn större operationer eller andra mera allvarliga ingrepp.

Andra stycket av denna paragraf har utformats i överensstämmelse med motsvarande stadgande i förslaget till ny folkpensioneringslag.

30 §.

Under denna paragraf upptagas regler om regressrätt för arbetsgivare, som till arbetstagare utgivit lön under dennes sjukdom.

Paragrafen motsvaras i viss mån av 23 § 3 mom. andra punkten i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall — såsom närmare utvecklas å sid. 316 i betänkandet nr VII — redare för svenskt fartyg, vilken jämlikt lag är skyldig att under sjömans sjukdom till honom utgiva hyra, vara berättigad att

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hos sjukkassan utbekomma ersättning härför intill belopp, motsvarande vad av den sjömannen för den tiden tillförsäkrade sjukpenningen återstår, sedan avdrag skett med vad sjömannen må äga uppbära av denna.

Departementschefen.

Den princip, som kommit till uttryck i de av kommittén i förevarande hänseende föreslagna reglerna, synes mig böra utsträckas att avse alla de fall, där arbetsgivare på grund av lag eller eljest av Kungl. Maj:t utfärdad författning har att utgiva lön till arbetstagare under hans sjukdom. Arbetsgivaren bör således äga inträda i den försäkrades rätt gentemot sjukkassan och äga hos denna utfå belopp motsvarande högst vad till arbetstagaren utgivits i lön under sjukdomen. I detta sammanhang torde jag få erinra om vad jag anfört vid behandlingen av 9 § i departementsförslaget. Enligt hembiträdeslagen äger hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, under sjukdom erhålla bostad och kost av arbetsgivaren. Genom stadgandet i andra stycket av ifrågavarande paragraf beredes arbetsgivaren möjlighet att ur sjukpenningen få gottgörelse för sina utgifter i detta hänseende.

Allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp. 31 §. Denna paragraf avser verkan av förmåner enligt olycksf a 11 s f ö r s ä k r i n g s 1 a g en och vissa andra författningar. Paragrafen motsvaras av 19 § 1 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Kommitténs förslag på denna punkt innebär att sjukpenning ej skall utgivas vid sjukdom, på grund av vilken den försäkrade är berättigad erhålla ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen, lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer eller enligt gällande bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (hemvärnstjänstgöring), tjänstgöring vid luftskyddet, luftskyddsövning eller fullgörande av tjänsteplikt. Däremot innehåller kommitténs förslag inga regler i fråga örn förhållandet mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen, såvitt avser sjukvår dsersättningen. Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 205—207.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Försåkringsrådet framhåller, att kommitténs förslag leder till att den som vore försäkrad i sjukkassa för högre sjukpenning (inklusive familjetillägg)

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 233 än den han skulle erhålla nied tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen, erhölle lägre sjukpenning vid olycksfall i arbete eller yrkessjukdom än vid annan sjukdom. Försäkringsrådet, som icke funne detta resultat tilltalande, förordade därför en bestämmelse, motsvarande 31 § andra stycket i gällande förordning om erkända sjukkassor. Härutöver ifrågasatte emellertid försäkringsradet, att genom olycksfall i arbete skadade, därest de så önskade finge vända sig till sjukkassorna, som därvid borde utgiva ersättning med tilllämpning av sjukförsäkringslagen. Om sådan möjlighet funnes för de skadade, skulle olycksfallsförsäkringsinrättningen, då olycksfallsanmälan inkommit och inrättningen ansåge ersättningsrätt enligt olycksfallsförsäkringslagen föreligga, alltid efterhöra hos sjukkassan, huruvida sjukkassan utgivit ersättning. I så fall skulle inrättningen ersätta kassan dess utgifter i den mån ersättningsrätt förelåge enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser ävensom övertaga utgivandet av vidare ersättning enligt denna lag. Genom denna anordning förorsakades visserligen sjukkassorna större utgifter för sin administration än vid tillämpning av en bestämmelse sådan som den kommittén föreslagit. Emellertid vunnes, att den skadade snabbare finge ersättning i anledning av olycksfallet. Beträffande de ökade utgifterna för administrationen i vad gällde olycksfallsersättningen borde övervägas, huruvida gottgörelse härför borde lämnas genom ökning i statsbidraget eller örn kassorna själva skulle stå för ifrågavarande kostnad.

Försäkringsrådet anmärker vidare att, därest den av kommittén föreslagna regeln borde gälla jämväl ersättningar enligt förordningarna den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare och fångar m. fl., detta borde angivas i lagtexten.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening hemställer att sådan ändring vidtages i kommitténs förslag, att ersättning icke i någon form skall utgivas vid sjukdom, som medför rätt till ersättning enligt de angivna författningarna. Föreningen erinrar att kommitténs förslag innebure att vid olycksfall i arbete -— i motsats till vad som för närvarande gällde — den som vore berättigad till ersättning på grund av olycksfall i arbete hade möjlighet att från sjukförsäkringen uttaga ersättning för sjukhusvård, läkarvård och andra behandlingskostnader, i den mån ersättning för desamma kunde utgå enligt den föreslagna lagstiftningen och ersättning ej redan utgivits enligt olycksfallsförsäkringslagen. Föreningen fortsätter:

I motiveringen medgives, att det med visst fog kan göras gällande, att det är olämpligt, att den försäkrade har möjlighet att välja, från vilken socialförsäkringsgrcn han skall åtnjuta hjälp. Kommittén anser emellertid starka skäl tala mot förbud för arbetare, som träffats av olycksfall i arbete, att vända sig till sjukkassan för erhållande av sjukvårdsersättning. Det inom sjukförsäkringen helt fria läkarvalet utgjorde sålunda en fördel, vilken, förutom den direkta fördelen av att kunna välja läkare, kunde medföra, att ersättningen bleve högre från sjukförsäkringen än från olycksfallsförsäkringen. Skulle rätt till ersättning från sjukförsäkringen ej föreligga i dylika

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fall, komme alltså de, vilka vore anställda hos andra, att i viss mån vara ställda i sämre läge än de självständiga företagarna. Härtill komme, att det ofta beredde större omgång och tidsspillan att utfå ersättning från olycksfallsförsäkringen än från sjukförsäkringen samt att sjukförsäkringen i tveksamma fall icke gärna kunde undgå att utgiva ersättning. Risken, att sjukvårdsersättning uttoges från båda försäkringarna torde enligt kommitténs mening utan svårighet kunna elimineras genom att ersättning endast utbetalades mot avlämnande av räkning eller kvitto i original. Kommittén hade därför helt underlåtit att föreslå provisoriska bestämmelser i fråga örn sjukvårdsersättningen.

De skäl kommittén anför för sin ståndpunkt äro enligt föreningens mening icke övertygande. I varje fall kan föreningen icke finna, att dessa skäl äro så tungt vägande, att de skulle böra föranleda ett upprivande av gränserna mellan olycksfalls- och sjukförsäkringen, redan innan förutsättningarna för en samordning av de båda försäkringsformerna varit föremål för vidare utredning.

Ur principiell synpunkt måste framhållas, att förslaget faktiskt innebär, att kostnader, som enligt gällande bestämmelser skola bestridas av arbetsgivaren, överföras å de sjukförsäkrade och — genom statsbidraget — å staten. Detta kan enligt föreningens mening knappast vara riktigt.

De praktiska olägenheterna av den föreslagna anordningen äro vidare mycket betydande. Risken för dubbelbetalning är, som ock erkännes av kommittén, ej ringa. Det är en utbredd uppfattning bland allmänheten, att om premie för samma risk erlagts till två försäkringsinrättningar, full ersättning bör utgå från båda, även om resultatet blir dubbelersättning. Det är bär alltså ej" endast fråga örn att skydda sig mot bedrägeriförsök. Man måste därför också räkna med att originalräkningar komma att i god tro utlärdas i dubbletter, då flera försäkringar finnas. Detta torde för närvarande vara ytterst vanligt. Vad särskilt räkningar å sjukhusvård beträffar utställas dylika ej sällan å olika adressater — å patienten, å hans arbetsgivare, å försäkringsinrättning, å kommun — då betalning inom avsedd tid ej erhållits. För övrigt lär kravet å företeende av originalräkningar icke kunna strängt upprätthållas inom en socialförsäkring, på vilken man ständigt ställer kravet att onödig formalism skall undvikas.

Föreningen framhåller härjämte att de tekniska svårigheterna bleve avsevärda för den sociala olycksfallsförsäkringen. Enligt 10 § olycksfallsförsäkringslagen skulle vid sjukhusvistelse i allmänhet avdrag verkställas å sjukpenningen till täckande av kostnaden för vården. Örn vårdkostnaden uttoges av sjukkassan, skulle oavkortad sjukpenning utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen. Utredning måste alltså i varje särskilt fall verkställas härutinnan, örn räkning ej inkommit. Många arbetsgivare åtnjöte i enlighet med lagens bestämmelser lindring i försäkringsavgiften, mot att de själva svarade för läkarvårdskostnaderna. Storleken av denna lindring läte sig svårligen beräknas med den föreslagna anordningen. Arbetsgivaren vore ju i sin rätt att låta den skadade från sjukkassan uttaga all ersättning, som kunde utgå enligt sjukförsäkringslagen, och därefter endast utgiva fyllnadsersättning. Även bestämmelsens inverkan å premieberäkningen över huvud kunde först efter längre tids erfarenhet något så när om ock ofullständigt bedömas.

Kungl. Maj;ts proposition nr 312. 235 Föreningen anför ytterligare: Det fria läkarvalet, som vid sjukdom i allmänhet otvivelaktigt är en fördel, har vid olycksfallsskador ej samma betydelse och kan även vara en nackdel. I mycket stor utsträckning böra dessa komma under kirurgisk behandling å lasarett. Om det fria läkarvalet skulle medföra, att läkare utan särskild kirurgisk utbildning i ökad utsträckning komme att behandla olycksfallsskadorna — något som säkerligen icke kan anses uteslutet — måste detta betecknas som en icke önskvärd utveckling. Att möjlighet i vissa fall finnes att utfå högre läkarvårdsersättning enligt sjukförsäkringslagen är därför enligt föreningens mening ett förhållande, som när det gäller olycksfallsskador snarast talar emot kommitténs förslag.

Försäkringsbolags riksförbund anser det angeläget, att gränserna mellan den sociala olycksfalls- och sjukförsäkringen ej onödigtvis utsuddades, eftersom kostnaderna för dessa försäkringsgrenar bestredes på skilda sätt. Det kunde knappast vara lämpligt, att den försäkrade efter behag skulle kunna belasta den ena eller andra försäkringsgrenen med kostnaden för läkarvård och därmed jämförliga kostnader. De svårigheter, som en dylik valfrihet måste bereda den sociala olycksfallsförsäkringen, vore uppenbara, liksom ock risken för missbruk genom dubbelersättning syntes påtaglig.

Departementschefen.

Kommittén har, såsom i det föregående angivits, framlagt vissa synpunkter på frågan hur samordningen mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen lämpligen bör vara beskaffad. I avvaktan på härutinnan erforderlig lagstiftning har kommittén föreslagit vissa provisoriska regler angående förhållandet mellan ifrågavarande båda grenar av socialförsäkringen. Kommitténs förslag innebär, att vid olycksfall i arbete den försäkrade skall äga rätt att vända sig till sjukkassan för utfående av sjukvårdsersättning medan däremot sjukpenning icke skall utgivas av sjukkassan utan i stället utgå enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen. Samordningen mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen innebär otvivelaktigt vissa problem, som kunna vara svåra att bemästra. Med hänsyn till att olycksfallsförsäkringslagen för närvarande är föremål för översyn torde det icke vara möjligt att i detta sammanhang taga bestämd ståndpunkt till hithörande spörsmål. I avbidan på att den pågående omarbetningen av olycksfallsförsäkringslagen blir genomförd synes emellertid ur olika synpunkter en sådan gränsdragning vara att föredraga att ersättning för sjukdom, som har sin grund i olycksfall i arbete, får falla helt utom sjukkassornas ersättningsskyldighet. I departementsförslaget har i enlighet härmed upptagits den regeln, att sjukhjälp icke skall utgivas vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och med denna jämförliga författningar.

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

32 §.

Denna paragraf återgiver vad kommittén föreslagit (24 § 1 mom.) och överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande sjukkasseförordning.

33 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 24 § 3 mom. första punkten i kommittéförslaget, hänvisas till betänkandet nr VII sid. 317. Andra punkten av nyssnämnda moment har icke befunnits böra upptagas i lagförslaget.

34 §.

I denna paragraf upptagas regler örn preskriptionstid i fråga örn rätten till sjukhjälp.

Paragrafen återgiver med vissa formella ändringar vad kommittén föreslagit (22 §).

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 313—314.

Yttrandena över konunittéförslaget.

Försäkring srådet framhåller, att enligt den föreslagna lydelsen den sjuke förlorade all ersättningsrätt, örn han gjorde framställning om sjukhjälp först senare än sex månader efter det rätten till sjukpenning uppkommit. En preskriptionsbestämmelse av denna innebörd syntes försäkringsrådet väl hård. Den sjuke borde icke förlora sjukpenning enligt denna preskriptionsbestämmelse och ej heller annan sjukvårdsersättning än sådan, som den sjuke själv ersatt tidigare än sex månader före framställningen.

Departementschefen.

Rätten till sjukpenning torde, såvitt nu är i fråga, få anses uppkomma dag för dag under den tid sjukdomen varar. I preskriptionshänseende bör alltså icke räknas som örn rätten därtill uppkommer i och med själva sjukdomsfallet och avser hela den därav föranledda sjukdomstiden. I fråga örn rätten till sjukvårdsersättning bör preskriptionstiden räknas från det betalning erlägges för sjukvården. Vad sålunda anförts synes böra komma till direkt uttryck i lagtexten.

Sjukförsäkringsavgifter.

35—40 §§.

Dessa paragrafer motsvara 25 och 29 §§ samt 32—36 §§ i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skola avgifterna beräknas särskilt för sjukvårdsförsäkringen (sjukvårdsavgifter) och särskilt för sjukpenningförsäkringen (sjukpenningavgifter).

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 237

Såsom allmän norm för avgiftsberäkningen föreslås i anslutning till vad som nu gäller enligt lagen örn understödsföreningar, att avgifterna skola vara så avvägda att de, i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster (främst statsbidrag), må antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande utgifter ävensom till erforderlig fondbildning (29 §). Kommittén framhåller, att det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att i varje särskilt fall pröva vad som kan antagas utgöra erforderlig fondbildning.

Enligt kommitténs förslag skola alla försäkringspliktiga, d. v. s. alla sjukkassemedlemmar, erlägga sjukvårdsavgift. Denna skall utgå med samma belopp för varje medlem av viss sjukkassa. Kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen av familjemedlemmar och av barn, som icke äro familjemedlemmar till någon medlem, skola slås ut på alla sjukkassemedlemmarna. Sjukpenningavgiften skall vara lika för de medlemmar av en sjukkassa, som tillhöra samma sjukpenningklass, oberoende av örn de äro gifta eller icke eller om de ha minderåriga barn eller icke. Kostnaderna för familjeförsäkringen skola alltså även i detta fall slås ut jämväl på de ogifta och barnlösa. Avgifterna inom olika sjukpenningklasser skola vara avvägda dels i förhållande till sjukpenningens storlek och dels under hänsynstagande till sjukhjälpstiden. Medlem av lokalsjukkassa har att erlägga avgift såväl till lokalsjukkassan som till centralsjukkassan; avgiften till centralsjukkassan skall dock regelmässigt uppbäras av lokalsjukkassan.

Kommittén föreslår, att avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten; i motsats till vad nu är fallet skola alltså kassornas stadgar icke innehålla några bestämmelser örn avgifternas storlek. Kommittén har, såsom tidigare berörts, uppskattat de genomsnittliga årsavgifterna för enbart sjukvårdsförsäkrade till 14: 65 kronor samt för sjukpenningförsäkrade till sammanlagt 28:90 kronor i lägsta och 95:65 kronor i högsta sjukpenningklassen.

Kommittén föreslår, att avgifterna i regel skola beräknas för månad och erläggas förskottsvis från och med den månad, under vilken medlemskapet uppkommit (32 §). Enligt kommitténs uppfattning föreligger ej skäl att frångå nu gällande princip att arbetsoförmåga på grund av sjukdom icke medför avgiftsbefrielse.

Enligt 33 § i förslaget skall äkta make svara för andra maken påförd avgift, som förfaller till betalning under tid då makarna sammanleva.

Kommittén föreslår, att avgiftsuppbörden beträffande sådana medlemmar, som äro arbetstagare, i regel skall ske genom förmedling av arbetsgivaren, vilken skall avdraga avgifterna å arbetstagarens lön (34 §). Andra medlemmar skola själva till sjukkassan inbetala sina avgifter (35 §). För det fall att avgifterna icke erläggas, skall vederbörande kommun vara skyldig att dels erlägga sjukvårdsavgifterna, vilka kommunen därefter äger låta indriva, och dels ombesörja indrivning av sjukpenningavgifterna. In­

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

drivning skall ske i den ordning, som är stadgad för indrivning av kommunalutskylder (36 §).

Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag i nu berörda delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 226—232, 240—244, 257 samt 323—327.

Enligt kommittéförslaget inträder därjämte i vissa fall som en särskild påföljd av försummad avgiftsbetalning att försäkringsförmånerna nedsättas eller helt indragas (25 §). Beträffande sjukvårdsavgifterna innebär förslaget att, örn medlem vid upprepade tillfällen underlåtit att i föreskriven ordning erlägga sådan avgift och underlåtenheten kan antagas ha berott på tredska, sjukvårdsersättning för honom må skäligen nedsättas eller helt indragas. Påföljden av underlåtenhet att erlägga sjukpenningavgifter är däremot icke beroende av skälighetsprövning. I detta hänseende föreslås att medlem, som vid ingången av den månad, under vilken han insjuknar, häftar för ogulden sjukpenningavgift för tre månader eller längre tid, icke äger erhålla sjukpenning för det sjukdomsfallet såvida han ej erhållit anstånd med betalning av avgiften. Uraktlåten betalning av sjukpenningavgift skall jämväl beröva medlemmens hustru rätten till sjukpenning i egenskap av familjemedlem.

Beträffande motiveringen till kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 223—225 och 319—320.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Kommitténs förslag har allmänt lämnats utan erinran utom beträffande avgiftsuppbörden och kommunernas ansvar för försäkringsavgifter, i vilka delar förslaget rönt kritik i åtskilliga yttranden. I flera av dessa yttranden har — såsom framgår av den tidigare lämnade sammanfattande redogörelsen över yttrandena angående kommittéförslaget — ifrågasatts, huruvida icke försäkringsavgifterna kunde inbetalas i samband med skatteuppbörden. Därjämte må nämnas att sjukkasseförbundet ansett den föreslagna påföljden av underlåtenhet att erlägga sjukpenningavgift vara väl hård och förordat, att förlusten av rätten till sjukhjälp skulle begränsas till viss del av sjukdomstiden.

Sjukförsäkringspromemorian.

Såsom tidigare nämnts föreslås i promemorian en anknytning av uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna till skatteuppbörden. På grundval av från 1944 års uppbördsberedning inhämtade upplysningar om huvuddragen av beredningens då ännu ej framlagda förslag till omläggning av skatteuppbördsväsendet uppdragas i promemorian följande huvudsakliga riktlinjer för en sådan anknytning.

Sjukkassa skall årligen före den 1 september — första gången året före det då lagen träder i kraft — lämna debiteringsmyndigheterna förteckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 239

å de personer, som under påföljande år skola erlägga sjukförsäkringsavgifter till kassan, med angivande av sjukpenningklass respektive karensgrupp för varje person, ävensom uppgift om storleken av avgifterna inom respektive klass eller grupp. Beträffande medlemmar, som tillkomma under tiden den 1 september—den 31 december, skola uppgifterna lämnas omedelbart efter inskrivningen. Med ledning av de erhållna uppgifterna antecknas avgifterna av debiteringsmyndigheterna å debetsedlarna. I sådana fall, då uppgifterna inkommit så sent, att debetsedlarna redan utsänts, utfärdas särskilda debetsedlar å sjukförsäkringsavgifterna. Avgifterna skola inbetalas under det år, till vilket de hänföra sig. För arbetstagare skall arbetsgivaren verkställa avdrag å lönen i samband nied avdraget för den kvarstående skatten. Medlem, som icke är arbetstagare, har att själv inbetala avgiften vid uppbördsterminerna under året enligt samma regler, som skola gälla i fråga om skatten. De inbetalda avgiftsbeloppen skola av postverket inlevereras till länsstyrelsen, som därefter har att redovisa beloppen till vederbörande sjukkassa. Redovisningen föreslås skola äga rum kvartalsvis inom en månad efter utgången av varje kvartal och ske med en förteckning, upptagande namnen å dem, som fullgjort inbetalningen, ävensom de inbetalda beloppen. Indrivning av oguldna avgifter anses böra ombesörjas av länsstyrelsen. Kassorna skulle alltså bli befriade från all befattning med avgiftsindrivningen. I promemorian framhålles vidare, att vid avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden enligt de antydda riktlinjerna särskilda regler erfordras angående avgifterna för dem som under löpande kalenderår bli medlemmar av sjukkassa. För undvikande av administrativa svårigheter ifrågasättes, om icke skyldigheten för nytillträdande medlemmar att erlägga avgift under det år, då medlemskapet inträder, borde eftergivas. Beträffande den största gruppen av sådana medlemmar, nämligen personer som under inskrivningsåret hvila 16 år, anvisar promemorian såsom en annan tänkbar lösning att låta försäkringsplikten inträda redan vid ingången av kalenderåret efter det, under vilket vederbörande fyllt 15 år. Det av socialvårdskommittén föreslagna kommunala ansvaret för sjukvårdsavgifterna anses enligt promemorian kunna undvaras, örn avgiftsuppbörden ordnas enligt det föreslagna systemet. Promemorian avvisar vidare socialvårdskommitténs förslag att såsom påföljd av försummelse att verkställa avgiftsbetalning i vissa fall skulle inträda förlust av rätten till sjukhjälp. Det framhålles, att tillämpandet av en dylik påföljd inom en obligatorisk försäkring av detta slag skulle medföra att försäkringens sociala syfte i viss mån förfelades. Örn sådana bestämmelser ändock skulle upptagas, syntes detta böra motiveras med hänsyn till sjukkassornas ekonomi. Då emellertid med det i promemorian föreslagna avgiftsuppbördssyslemet fallen av försummad avgifts-

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

betalning torde bli relativt få, syntes dylika bestämmelser ej vara nödvändiga ur denna synpunkt. Om sjukkassemedlem vid iråkad sjukdom häftade i skuld för oguldna avgifter, borde dock kassan få avdraga sin avgiftsfordran å den sjukhjälp, som eljest skolat tillkomma medlemmen eller hans familjemedlemmar.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

I ett tidigare sammanhang har redogjorts för de ståndpunkter som i yttrandena över sjukförsäkringspromemorian intagits till frågan, huruvida uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna i princip borde anknytas till skatteuppbörden. Beträffande den närmare utformningen av a v g if t s up p b ö rdens anknytning till skatteuppbörden ha i några yttranden erinringar framställts mot promemorieförslaget. Sålunda anför uppbördsberedningen: Då sjukförsäkringsavgifterna böra debiteras i samband med den slutliga skatten och debiteringen härav påbörjas efter den 15 juli, bör sjukkassa redan i slutet av samma månad eller senast i början av augusti till vederbörande debiteringsförrättare insända förteckning, upptagande beloppet av de avgifter, som skola påföras. En individuell redovisning av avgifter till sjukkassorna synes, så som beredningens förslag utformats, svårligen kunna ske förrän viss tid efter utgången av vederbörligt uppbördsår (februari—januari), d. v. s. efter januari månad året näst efter det, som avgifterna avse. Därest, såsom i promemorian förutsättes, försäkringsprestationen icke skall vara beroende av fullgjord avgiftsbetalning på annat sätt än att ogulden avgift skall avdragas å utgående sjukhjälp, torde nyss omförmälda anordning för redovisningen icke komma att för sjukkassorna medföra större olägenheter. I avvaktan på slutlig redovisning bör sjukkassan vid uppbördsårets utgång, eventuellt under uppbördsåret, kunna erhålla förskott å debiterat belopp.

Pensionsstyreisen uttalar: Pensionsstyrelsen ifrågasätter örn icke medlemskapen i kassorna böra bindas för år. I samband därmed böra givetvis avgifterna bestämmas att utgå för helt år. Särskilda bestämmelser torde härvid erfordras för det fall att tillhörigheten till försäkringen upphör under loppet av året. Enklast torde vara att låta avgift utgå för hela detta år (avgångsåret) men att som kompensation medgiva att, vid inträde i försäkringen under loppet av ett år, avgift för detta år icke uttages utan utgår först från och med påföljande år. De administrativa fördelarna med ett sådant förfaringssätt torde vara betydande. Pensionsstyrelsen framhåller vidare, att vid frågans behandling inom styrelsen framförts vissa uppslag, som torde böra prövas närmare innan slutlig ståndpunkt foges till avgiftsuppbördens anordnande, och yttrar i anslutning härtill bland annat följande: Sålunda har ifrågasatts, huruvida icke avgiftspåföringen hos debiteringsmyndigheten kunde ske med ledning av en allmän icke nominativ uppgift

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312. 241

om storleken av de sjukkasseavgifter som under påföljande år skola gälla inom respektive klasser, kompletterad med uppgift om vilka personer, som icke skola erlägga sjukvårdsavgifter till kassan, eller vilka endast skola erlägga sjukvårdsavgift.

För undvikande av i promemorian berörda omständliga redovisningar har vidare ifrågasatts, huruvida icke till sjukkassorna borde av inflytande skattemedel inlevereras det debiterade beloppet, oberoende av i vad mån den skattskyldige erlägger beloppet eller icke. Detta bleve givetvis liktydigt med ett särskilt bidrag till kassorna av statsmedel. Vinsten i form av minskat arbete synes bli avsevärd såväl för länsstyrelserna som för sjukkassorna. I stället för den redovisning av inbetalda avgiftsbelopp via postverket, som länsstyrelsen skulle fullgöra till vederbörande sjukkassa, torde under sådana omständigheter ett betydligt enklare redovisningsförfarande bli möjligt.

I detta sammanhang må nämnas, att särskilda regler i fråga om avgifterna för dem som under löpande kalenderår bli medlemmar av sjukkassa undgås örn, såsom pensionsstyrelsen ifrågasatt, medlemskapet inom kassorna bindes för år.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att föreskrift borde meddelas örn skyldighet för sjukkassa att, då avdrag av ogulden avgift från utgående sjukhjälp skett, omedelbart underrätta länsstyrelsen örn verkställt avdrag, som förutom ogulden försäkringsavgift även borde omfatta därå belöpande restavgift.

Statskontoret anser det icke tillfredsställande att, såsom i promemorian ifrågasatts, medlemsavgiften för det år, då medlemskap inträdde, skulle kunna efterskänkas. Lämplig utväg borde sökas för uppbörd även av inskrivningsårets avgifter. Försäkringsinspektionen har däremot ingen erinran mot förslaget härutinnan och framhåller, att den ifrågasatta eftergiften endast obetydligt komme att påverka sjukkassornas avgiftsbehov.

Mot förslaget örn slopande av de i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna örn kommuns ansvar för sju k vårds avgifterna har endast statskontoret framställt erinran och uttalat sig för bibehållande av sådant ansvar.

Den i promemorian intagna ståndpunkten till frågan om särskilda påföljder av underlåten avgiftsbetalning har i flera yttranden gjorts till föremål för kritik. Sålunda finner sig statskontoret icke kunna biträda promemorians förslag, att avgiftsbetalningen skulle kunna försummas utan att någon påföljd inträdde för försäkringstagaren. I varje fall syntes sådan påföljd — i form av försäkringsprestationens uteblivande -— böra drabba den försäkrade, örn han underläte att betala sjukpenningavgiften. Pensionsstyrelsen framhåller att — om uppbördsförfarandet så medgåve —- sjukkassa borde beredas rätt att vid försummad avgiftsbetalning, som kunde antagas lia berott på tredska, nedsätta eller helt indraga medlem eljest tillkommande sjukhjälp. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter riktigheten av den ståndpunkt promemorian intager i förevarande hänseende. Såväl principiella som psykologiska skäl syntes tala för att på-

Bilmng till riksdagens protokoll 1!HG. 1 sami. Nr 312. \ ('>

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

följdsbestämmelser i viss begränsad omfattning borde finnas. Såsom socialvårdskommittén framhållit borde den som trots att han hade förmåga därtill underläte att erlägga sina avgifter icke rimligen kunna fordra att i händelse av sjukdom komma i åtnjutande av de förmåner, som vore förenade med sjukförsäkringen. Vidare borde även den obligatoriska försäkringen präglas av självhjälpstanken. Av vikt vore emellertid att påföljdsbestämmelserna utformades på sådant sätt, att icke försäkringens sociala syfte förfelades. Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Åtminstone i de fall, då uppenbar tredska förekommer, synes det böra föreligga en möjlighet att vägra utbetala försäkringsprestation. I detta hänseende synes socialvårdskommittén hava på ett riktigare sätt fattat den föreslagna ordningen såsom en art av försäkring och i följd därav föreslagit, att prestation endast skall utgå, om avgift erlagts. Det synes föreningen uppenbart, att andra hjälpformer än sjukpenning böra anlitas för sådana medborgare, som på grund av ekonomiska svårigheter eller tredska icke fullgjort föreskrivna avgiftsförpliktelser.

Vissa uppgifter om det nya skatteuppbördssystemet.

I proposition (nr 370) till 1945 års riksdag framlades förslag till omläggning av skatteuppbördsväsendet. Förslagen antogos med vissa ändringar av riksdagen. Kungl. Majit har därefter den 31 december 1945 utfärdat uppbördsförordning1 och åtskilliga därmed sammanhängande författningar. Det nya uppbördssystemet skall träda i kraft den 1 januari 1947. Innan frågan örn den närmare utformningen av uppbördssystemet för sjukförsäkringsavgifterna upptages till prövning, torde det vara lämpligt att lämna en redogörelse för vissa huvuddrag av det nya skatteuppbördssystemet.

Under det år, då inkomst förvärvas eller förmögenhet äges (inkomståret), skall utgå preliminär skatt. Taxering skall i vanlig ordning ske följande år (taxeringsåret). På grundval av taxeringen påföres den skattskyldige slutlig skatt. Den preliminärt erlagda skatten avräknas från den slutliga skatten. Det belopp, som därefter återstår att erlägga, benämnes kvarstående skatt.

Debitering av skatt och utfärdande av debetsedel verkställas av vederbörande lokala skattemyndighet (på landet, vartill även räknas städer som tillhöra fögderi, häradsskrivare och i övriga städer kronokamrerare).

Den preliminära skatten, som är avsedd att så nära som möjligt täcka den slutliga skatten beräknas efter olika metoder för skilda förvärvskällor. Vissa slag av skatter uttagas emellertid icke preliminärt, t. ex. fastighetsskatt.

För inkomst av tjänst skall preliminärskatten i regel utgå enligt skattetabell. Dessa tabeller skola för olika lönebelopp, beräknade för vecka, månad eller annan tid, samt för skilda civilstånd och barnantal angiva det skattebelopp, som belöper å lönen. För varje ortsgrupp enligt kommunalskattelagen upprättas särskilda tabeller för olika kommunala debiteringar i hela krontal. Arbetstagaren erhåller i början av varje år från den lokala skattemyndigheten en särskild debetsedel med uppgift om vilken skattetabell som skall tillämpas; vid debetsedeln fogas ett exemplar av tabellen i fråga.

‘ SFS 1945:896.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 243

Arbetstagaren skall omedelbart överlämna debetsedeln med tillhörande tabell till arbetsgivaren, vilken det åligger att verkställa löneavdrag enligt tabellen vid varje avlöningstillfälle. I vissa undantagsfall skall avdraget emellertid icke göras efter tabell utan med viss procentsats av inkomsten.

Innehållna belopp inbetalas av arbetsgivaren till postverket eller penninginrättning under uppbördsterminer, vilka hållas sex gånger under varje uppbördsår (mars ett år — februari nästa år).

I‘ör andra förvärvskällor än inkomst av tjänst utgår preliminärskatten efter debitering. Undantagsvis tillämpas denna metod även i fråga om preliminärskatt lör inkomst av tjänst. Beloppet av preliminärskatten upptages å särskild debetsedel, som den skattskyldige erhåller i början av inkomståret. Detta belopp skall den skattskyldige inbetala till postverket elier penninginrättning under den eller de uppbördsterminer som angivas å debetsedeln.

Året efter inkomstaret har den skattskyldige att i vanlig ordning avge självdeklaration till ledning för taxeringen. På grundval av taxeringen sker debitering av den slutliga skatten. Debiteringen av den slutliga skatten (bortsett från kommunalskatt i annan kommun än hemortskommunen) verkställes av den lokala skattemyndigheten för den kommun, där den skattskyldige var mantalsskriven året före taxeringsåret. Den efter avdrag för preliminärskatt kvarstående skatten upptages å särskild debetsedel, som senast den 10 december under taxeringsåret tillställes den skattskyldige. Kvarstående skatt, som icke uppgår till 5 kronor, efterskänkes. Om det belopp, som erlagts i preliminärskatt, överstiger den slutliga skatten, skall den skattskyldige få tillbaka det överskjutande beloppet, dock ej örn detta understiger 5 kronor. Kvarstående skatt förfaller till betalning under en eller två uppbördsterminer i början av uppbördsåret efter taxeringsåret. Arbetstagare skall överlämna sin debetsedel å den kvarstående skatten till arbetsgivaren. Denne har därefter att vid avlöningstillfällena anpassa löneavdragen så att de innehållna beloppen förslå till såväl den kvarstående skatten som den preliminära skatt, vilken skall erläggas under dessa uppbördsterminer. Andra skattskyldiga än arbetstagare skola själva inbetala den kvarstående skatten till postverket eller penninginrättning under den eller de uppbördsterminer, som angivas å debetsedeln.

De till postverket eller penninginrättning inbetalda skattebeloppen redovisas genom iörmedling av skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden till vederbörande länsstyrelse eller den lokala skattemyndigheten i stad med egen uppbördsförval Oling. Efter utgången av varje uppbördstermin upprättas förteckning över debiterad skatt (alltså ej preliminärskatt enligt tabell eller efter viss procentsats), som förfallit till betalning under terminen men icke erlagts (restlängd). Det oguldna beloppet för värjo skattskyldig upptages i restlängden som en klumpsumma utan fördelning på olika skattetitlar. Indrivning av skatt skall i huvudsak äga rum på samma sätt som hittills.

I propositionen föreslogs, alt kommun under visst år skxdle av statsverket erhålla det belopp, som kommunen på grundval av det under nästföregående år föreliggande skatteunderlaget beslutat till utdebitering. Därvid skulle avdrag icke göras för restantier utan skulle statsverket svara för dessa.

Bevillningsutskottet föreslog i stället, alt kommun under inkomståret skulle erhålla förskott å de kommunalutskylder, vilka komme alt debiteras efter det taxering under nästföljande ar verkställts, sand att sedan taxeringen skett kommunen skulle erhålla de slutliga kommunalutskylder, sorn efie! den för

244 Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

inkomståret fastställda utdebiteringen debiterats på grund av nämnda taxering, med avdrag för utbetalta förskott. Däremot fann utskottet icke anledning föreslå ändring i förslaget att vid redovisningen av kommun tillkommande skattemedel avdrag icke skulle göras för restantier.

Riksdagen avslog Kungl. Maj:ts förslag i ifrågavarande del och hemställde i skrivelse den 20 december 1945 (nr 610), att Kungl. Majit måtte, med beaktande av de synpunkter som anförts av bevillningsutskottet, för 1946 års riksdag framlägga nytt förslag i denna del.

Departementschefen.

De av socialvårdskommittén föreslagna reglerna för avgifternas beräknande torde, med den utformning i övrigt som försäkringen erhållit i departementsförslaget, böra underkastas vissa ändringar. Såsom tidigare framhållits har jag ansett, att statsbidragen till sjukkassorna böra avvägas så, att de genomsnittliga årliga avgifterna komma att utgöra 24 kronor för medlemmar med en sjukpenning av 3: 50 kronor, 16 kronor för medlemmar med en sjukpenning av 2 kronor somt 4 kronor för enbart sjukvårdsförsäkrade medlemmar. Det förhållandet att sjukpenningförsäkrade folkpensionärer skola åtnjuta kortare sjukhjälpstid än andra synes icke böra inverka på avgifternas storlek för denna kategori, bland annat med hänsyn till den högre sjukligheten inom denna grupp, avgifternas relativt låga belopp samt önskvärdheten av att i möjligaste mån förenkla avgiftsberäkningen. Enligt min mening bör den förut angivna relationen mellan avgifterna inom de olika grupperna i huvudsak bibehållas i sådana fall där avgifternas belopp avvika från de nämnda normalbeloppen. Denna princip bör komma till uttryck i lagtexten. Enligt departementsförslaget skola alltså avgifterna icke, såsom kommittén föreslagit, beräknas särskilt för sjukvårdsförsäkringen och särskilt för sjukpenningförsäkringen, utan skall avgiftsberäkningen ske gemensamt för de båda försäkringsgrenama, därvid de totala försäkringskostnader inom sjukkassan, vilka återstå sedan statsbidragen avräknats, slås ut på de olika medlemsgrupperna i den förut angivna proportionen.

Såsom av det förut anförda framgår, innefattar departementsförslaget icke någon ändring i kommitténs förslag att en medlems civilstånd eller barnantal icke skall inverka på avgiftens storlek. Liksom enligt kommittéförslaget skola alltså kostnaderna för familjeförsäkringen, till den del de icke täckas av statsbidrag, bäras av alla sjukkassemedlemmarna.

Redan i ett tidigare sammanhang har jag tillkännagivit, att jag funnit uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna böra anknytas till skatteuppbörden. Det i sjukförsäkringspromemorian föreslagna sättet för genomförandet av en sådan samordning bygger, såsom tidigare nämnts, på uppbördsberedningens förslag till skatteuppbördssystem. Det nu antagna uppbördssystemet avviker emellertid från beredningens förslag i vissa punkter, som äro av betydelse i detta sammanhang. Till följd av de ändrade reglerna om beskattningsort för den slutliga skatten skulle sålunda den i promemorian ifrågasatta ordningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 245

att avgifterna för ett visst år skulle debiteras i samband med den slutliga skatten för inkomsterna under det år, som läge två år längre tillbaka i tiden, medföra stora administrativa svårigheter i alla de fall, där den försäkringspliktige under dessa år bytt mantalsskrivningsort och därmed även sjukkassa. Med hänsyn härtill och på grund av vissa erinringar, som under remissbehandlingen framställts mot den i promemorian skisserade utformningen av uppbördssystemet, har inom socialdepartementet upprättats en särskild promemoria angående avgiftsuppbörden, vilken promemoria i fortsättningen benämnes uppbördspromemorian.

I betraktande av att eljest allvarliga olägenheter skulle uppkomma för uppbördsmyndighetema utgår uppbördspromemorian från att debiteringen av sjukförsäkringsavgifterna för ett visst år måste ske i samband med debiteringen av den slutliga skatten för samma års inkomster. Eftersom denna verkställes i slutet av året efter inkomståret, skulle alltså den slutliga debiteringen av sjukförsäkringsavgifterna icke äga rum förrän i det närmaste ett år efter utgången av det år avgifterna avse. Det förutsättes emellertid, att den preliminära skatten även skulle omfatta sjukförsäkringsavgifter. Under det år, till vilket avgifterna hänföra sig, skulle alltså sjukkassemedlemmama betala preliminära sjukförsäkringsavgifter. Det framhålles, att de preliminära sjukförsäkringsavgifterna måste utgå efter schematiska regler, vilket medförde vissa olägenheter med hänsyn till att avgiftsbeloppen kunde variera sjukkassorna emellan och för olika medlemsgrupper inom samma kassa. I promemorian utvecklas närmare hur en anknytning av avgifterna till preliminärskatten kunde tänkas ske. I syfte att förenkla redovisningsförfarandet föreslås, att vederbörande sjukkassa av statsverket skulle erhålla hela det slutligt debiterade beloppet, oberoende av hur mycket som inflöte. Då detta belopp icke torde kunna utbetalas förrän i början av året näst efter taxeringsåret, anses statsverket böra lämna sjukkassorna förskott under det år avgifterna avse. Slutligen framhålles i promemorian, att det ur uppbördssynpunkt måhända kunde vara önskvärt att det av socialvårdskommittén föreslagna makeansvaret för avgifterna slopades.

över uppbördspromemorian ha efter remiss yttranden avgivits av riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län, föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän och Sveriges häradsskrivarförening. Principerna i förslaget ha i allmänhet godtagits. I ett par av yttrandena ifrågasättes dock lämpligheten av att avgifterna uttagas preliminärt. Från några håll anföras betänkligheter med hänsyn till den arbetsbelastning för uppbördsmyndighetema, som anordningen skulle medföra. I detaljspörsmål rörande avgifternas anknytning till preliminärskatten framställas vissa erinringar och önskemål. Allmänt framhålles, att det ur restlängds- och redovisningssynpunkt vore önskvärt att bestämmelserna örn makeansvar slopades.

Efter att lia samråd med chefen för finansdepartementet har jag funnit,

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att de i uppbördspromemorian framlagda principerna för avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden synas innefatta en godtagbar lösning av denna fråga. Jag anser sålunda övervägande skäl tala för att avgifterna uttagas preliminärt under det år de avse och slutligt debiteras i samband med den slutliga skatten för samma års inkomster. Spörsmålet om den närmare utformningen av avgifternas anknytning till preliminärskatten torde -—- liksom frågan örn de övriga ändringar i uppbördsförordningen, som påkallas av att sjukförsäkringsavgifterna skola uttagas i samband med skatten — komma att anmälas av chefen för finansdepartementet i annat sammanhang.

Såsom pensionsstyrelsen framhållit skulle redovisningen av avgifterna i hög grad förenklas, därest sjukkassa alltid av statsverket erhölle hela det belopp som debiterades. För en sådan anordning talar även den omständigheten att man därigenom skulle uppnå överensstämmelse med de av riksdagen förordade principerna för redovisningen av kommunalutskylder enligt det nya skatteuppbördssystemet. Jag vill även peka på den fördel det skulle innebära för sjukkassorna att icke behöva räkna med några avgiftsrestantier. För .statens del medför den ifrågasatta ordningen att staten har att erlägga de avgifter, som icke inflyta. Med hänsyn till den förbättring av uppbördsresultatet, som kan förväntas följa av det nya skatteuppbördssystemet, torde man emellertid knappast behöva räkna med att avgiftsrestantierna skola komma att uppgå till mera betydande belopp. Av nu anförda skäl har jag anslutit mig till förslaget att hela det debiterade avgiftsbeloppet skall av statsverket redovisas till vederbörande sjukkassa. Därmed förfaller spörsmålet om kommunalt ansvar för oguldna avgifter. Liksom statsverket under varje inkomstår skall lämna kommun förskott å de kommunalutskylder, som sedermera komma att debiteras på grund av nästföljande års taxering — d. v. s. för löntagare samma års inkomster —■ böra sjukkassorna givetvis erhålla förskott å de avgifter, som komma att debiteras för ett visst inkomstår. Förskottets storlek synes böra sättas i viss relation till det senast debiterade sammanlagda avgiftsbeloppet, förslagsvis till 90 procent av detta. Särskilda regler om förskottets storlek erfordras uppenbarligen för tiden innan slutlig debitering av sjukförsäkringsavgifter första gången ägt rum. De närmare föreskrifterna örn förskottets storlek och örn ordningen för utbetalningen av detsamma torde icke böra inflyta i själva lagen utan synas lämpligen kunna upptagas bland tillämpningsföreskrifterna.

Kommittéförslaget innehöll en bestämmelse enligt vilken make pålades ansvar för den andra maken påförd sjukförsäkringsavgift. Ett sådant ansvar skulle förmodligen bli av ringa ekonomisk betydelse för statsverket. Däremot skulle det komma att i avsevärd mån försvåra uppbörds- och indrivningsmyndigheternas arbete, särskilt beträffande upprättandet av restlängd. Med hänsyn härtill har bestämmelsen synts böra utgå.

Med frågan om sättet för avgiftsuppbördens ordnande sammanhänger i viss mån spörsmålet huruvida underlåten avgiftsbetalning skall utöva inver­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 247

kan på rätten till sjukhjälp. Enligt komxnittéförslaget skulle försummelse att erlägga avgift i vissa fall kunna föranleda nedsättning eller indragning av försäkringsförmånerna. Såsom förut nämnts föreslås i sjukförsäkringspromemorian slopande av de av kommittén sålunda föreslagna påföljdsbestämmelserna. Denna promemorians ståndpunkt har i det stora flertalet av yttrandena lämnats utan erinran. I några yttranden lia emellertid röster höjts för bibehållande av sådana påföljder. Därvid har huvudsakligen åberopats, att i försäkringsbegreppet läge att försummelse av avgiftsbetalning borde leda till att försäkringsprestationen utebleve. Visserligen kan denna invändning ur principiell synpunkt icke frånkännas berättigande, men enligt min mening böra dylika betänkligheter få vika med hänsyn till att det sociala syftet med den obligatoriska försäkringen i viss mån skulle förfelas om sådana påföljdsbestämmelser uppställdes. För övrigt har det av kommittén anförda huvudskälet för de föreslagna påföljdsbestämmelserna, nämligen hänsynen till sjukkassornas ekonomi, bortfallit genom att statsverket enligt departementsförslaget skall svara för avgiftsrestantierna. Mot påföljdsbestämmelser av ifrågavarande slag talar även det förhållandet, att de skulle medföra ett betydande merarbete för såväl uppbördsmyndigheterna som sjukkassorna. Av sistnämnda skäl har i departementsförslaget icke heller upptagits någon motsvarighet till sjukförsäkringspromemorians förslag att sjukkassa skulle äga avdraga oguldna avgifter från sjukhjälpen.

Beträffande de särskilda paragraferna under detta avsnitt torde endast följande behöva framhållas.

I 35 § första stycket stadgas, att varje medlem i allmän sjukkassa i princip skall erlägga avgift för försäkringen. I kommittéförslaget återfinnas motsvarande föreskrift i 3 § och 4 § 1 mom. Det har synts lämpligt att uttryckligen angiva, att familjemedlemmar ävensom sådana barn, som avses i 7 § andra stycket, äga uppbära dem tillkommande försäkringsförmåner utan att erlägga någon avgift därför. Enligt kommittén skulle den som var medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa erlägga särskild avgift till vardera kassan. I 35 § andra .stycket i departementsförslaget stadgas däremot, att en gemensam avgift skall utgå. Avvikelsen från kommittéförslaget, vilken endast är av formell art, har skett för att den i 36 § tredje stycket fastslagna proportionen mellan olika avgifter skall kunna uppnås.

I 36 § första stycket, som i sak överensstämmer med 29 § första stycket i kommittéförslaget, har upptagits den allmänna normen för avgiftsberäkningen.

De principer, som kommit till uttryck i 36 § andra och tredje styckena, har jag tidigare redogjort för. Bestämmelserna torde icke fordra ytterligare kommentar.

Sista stycket i 36 § innehåller den i 29 § sista stycket i kommittéförslaget upptagna bestämmelsen att avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten. Som en följd av stadgandet i 35 §

248 Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

andra stycket har härjämte föreskrivits, att tillsynsmyndigheten i förekommande fall har att bestämma, hur avgiftsbeloppen skola fördelas mellan central- och lokalsjukkassa.

I fråga om tidpunkten för avgiftspliktens inträde föreskrives i 37 § första stycket, att avgift utgår från och med den kalendermånad, varunder den försäkringspliktige blivit medlem av sjukkassa. I denna del överensstämmer departementsförslaget med 32 § 1 mom. i kommittéförslaget. Enligt 12 § tredje stycket anses i visst fall medlemskap i sjukkassa uppkomma, innan inskrivning i sjukkassan skett. I dylikt fall har den försäkringspliktige att erlägga avgift från och med den månad då han skall räknas som medlem. Blir någon medlem i sjukkassa vid annan tidpunkt än vid ingången av en månad, utgår avgift för hela den månad, under vilken medlemskapet uppkommit. I konsekvens härmed Ilar det ansetts böra föreskrivas att, örn försäkringsplikt upphör vid annan tidpunkt än vid ett månadsskifte, avgift icke skall erläggas för deli sista månaden.

Andra stycket i 37 §, vilket saknar direkt motsvarighet i kommittéförslaget, reglerar det fall att sjukkassemedlem övergår från en av de i 36 § andra stycket omförmälda medlemsgrupperna till en annan. I vissa fall förutsätter sådan övergång ett särskilt beslut av sjukkassan, nämligen för att enbart sjukvårdsförsäkrad skall bli sjukpenningförsäkrad och i det omvända fallet. Skyldighet att erlägga den högre respektive lägre avgiften har ansetts böra inträda från och med den månad, då beslutet vinner tillämpning. Övergång från endera av grupperna a) och b) till den andra sker enligt 21 § första stycket och 28 § utan särskilt beslut från sjukkassans sida och alltid vid ett månadsskifte. Därav betingad ändring i avgiftens belopp skall inträda med den månad, från och med vilken beloppet av sjukpenningen ändras, d. v. s. månaden näst efter den, varunder medlemmen fyllt 18 respektive 67 år eller folkpension i annan form än ålderspension börjat utbetalas respektive sista gången utgått till honom.

I 38 § har upptagits en bestämmelse, att årsavgift under 2 kronor icke skall uttagas, vilken föranletts av avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden. Det har nämligen ansetts olämpligt att belasta vederbörande myndigheter med att debitera och uppbära rena bagatellbelopp. Funnes ingen dylik regel skulle det inträffa, att man nödgades debitera så ringa avgiftsbelopp som 30 å 40 öre, nämligen för enbart sjukvårdsförsäkrad, som varit medlem av sjukkassan under endast en månad av året. Gränsen har lämpligen synts böra dragas vid två kronor. Detta innebär, att med de i förslaget förutsatta normalavgifterna avgiften skulle efterskänkas för medlem med en sjukpenning av 2 kronor, om han icke varit medlem mer än en månad, och för enbart sjukvårdsförsäkrad, örn han varit medlem kortare tid än ett halvt år. Den ökning av avgifterna för övriga medlemmar, som uppkommer genom den föreslagna bestämmelsen, lär sakna praktisk betydelse.

Beträffande sättet för avgiftsuppbörden hänvisar 39 § till uppbördsår-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 249

ordningen. Såsom tidigare anförts torde frågan om de ändringar i uppbördsförordningen, vilka erfordras för anknytningen av avgiftsuppbörden till skatteuppbörden, komma att upptagas i annat sammanhang. I samband därmed synes även böra övervägas, örn icke bestämmelsen i 36 § första stycket uppbördsförordningen, att kvarstående skatt som ej uppgår till 5 kronor icke påföres, bör ändras. Eljest skulle nämligen sådana enbart sjukvårdsförsäkrade, som bortsett från sjukförsäkringsavgiften icke ha att erlägga någon skatt eller med skatt likställd avgift, t. ex. pensionsavgift, bli befriade även från sjukförsäkringsavgiften. Hit höra bland andra alla enbart sjukvårdsförsäkrade under 18 år, som icke ha inkomst av kapital eller dylikt.

I tillämpningsföreskrifterna till lagen böra meddelas bestämmelser om skyldighet för sjukkassa att årligen lämna debiteringsmyndigheterna förteckning å vilka personer, som skola erlägga avgift för föregående år, med uppgift om avgiftens belopp för varje i förteckningen upptagen person. Beträffande medlemmar i lokalsjukkassa torde förteckningen böra vara gemensam för lokal- och centralsjukkassa.

Hänvisningen till uppbördsförordningen angående avgifternas debitering medför att denna förordnings bestämmelser örn rättelse i oriktig debitering bli tillämpliga.

I 40 § stadgas i enlighet med vad jag tidigare utvecklat, att sjukkassa av statsverket äger uppbära hela det belopp, som debiterats, utan avdrag för restantier samt att kassan av statsverket äger erhålla förskott å beloppet. Närmare föreskrifter i dessa hänseenden torde böra upptagas i tillämpningsföreskrifterna.

Statsbidrag.

41—44 §§.

Dessa paragrafer motsvara 31 § i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Kommittén har ansett, att lagen bör innehålla regler om de grunder, efter vilka sjukkassorna skola erhålla statsbidrag. Såsom redan framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för huvuddragen av kommitténs förslag har kommittén föreslagit tre slag av statsbidrag, nämligen ett, som beräknas procentuellt å sjukhjälpsutgifterna (sjukhjälpsbidrag), ett, som utgår med fast belopp per medlem (medlemsbidrag), och ett, som avser att minska avgifterna för medlemmarna inom de lägsta sjukpenningklasserna (avgiftslindringsbidrag).

Sjuklijälpsbidraget — som är avsett att ersätta enligt gällande statsbidragskungörelse utgående sjukdagsbidrag oell sjukvårdsbidrag — skall beräknas såsom procentuell andel av varje sjukkassas nettoutgifter under året för utgiven sjukhjälp av visst slag. I fråga örn sjukvårdsersättningen föreslås sjukhjälpsbidraget utgöra 50 %, dock att statsbidrag ej skall utgå

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

för ersättningen för sjukhusvård. Med hänsyn till att kostnaderna för läkarvård och de försäkrades resor kunna förväntas bli avsevärt mycket högre inom sjukkasseområden, där avstånden äro större än inom andra områden, och då de på grund härav uppkommande merutgifterna till följd av de föreslagna kostnadsfördelningsreglerna komma att till större delen stanna å vederbörande centralsjukkassa, föreslår kommittén, att tillsynsmyndigheten i dylika fall skall kunna besluta, att statsbidraget i förevarande hänseenden skall beträffande viss centralsjukkassa höjas till högst 70 % av nettoutgifterna.

Sjukhjälpsbidraget till sjukpenning och hempenning föreslås till 20 % av nettoutgifterna och statsbidraget till familjetilläggen till 75 %.

Det föreslagna medlemsbidraget motsvarar det enligt nuvarande statsbidragskungörelse utgående medlemsbidraget, vilket betraktas såsom ett bidrag till förvaltningskostnaderna. Med hänsyn till att dessa kostnader kunna beräknas bli mycket olika inom olika områden, har kommittén ansett bidraget böra graderas. Graderingen föreslås ske sålunda att medlemsbidraget utgör i Stockholm, Göteborg och Malmö 3 kronor, i övriga städer som utgöra särskilda centralsjukkasseområden 3: 50 kronor, i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län 4: 50 kronor, i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 5 kronor samt i riket i övrigt 4 kronor. Medlemsbidraget föreslås skola av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till förhållandena prövas skäligt. Där särskilda svårigheter med avseende å sjukkontrollen och förvaltningen i övrigt föreligga föreslås tillsynsmyndigheten äga medgiva, att medlemsbidraget avseende medlemmar tillhörande viss eller vissa lokalsjukkassor utgår med högre belopp än som blir möjligt enligt de angivna grunderna.

Sjukkassornas förvaltningskostnader beräknas av kommittén till i runt tal 20 miljoner kronor.

Avgiftslindringsbidraget föreslås till 6 kronor för varje medlem inom den lägsta sjukpenningklassen och 3 kronor för varje medlem inom den näst lägsta sjukpenningklassen.

Kommittén har ansett riktigt att en tydlig gräns dragés mellan sjukförsäkringen och kommunernas uppgifter. En kommun borde icke ha möjlighet att genom anslag till den inom kommunen verksamma sjukkassan förrycka de föreslagna grunderna för sjukförsäkringens finansiering. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att i kommunallagarna införas bestämmelser, vilka förhindra kommunerna att anslå medel till sjukförsäkringsverksamheten i vidare mån än som följer av det av kommittén föreslagna kommunala ansvaret för sjukvårdsavgifternas erläggande.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i dessa delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 227 och 232—238 samt betänkandet nr VIII.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 251

Yttrandena över kommittéförslaget.

Rörande sjuk hjälps bidraget ifrågasätter pensionsstyrelsen, om icke familjetilläggen med hänsyn till deras karaktär av understöd borde helt bekostas av statsmedel. Härför talade också den omständigheten att bestämmelsen om 75 % statsbidrag skulle ur befolkningspolitisk synpunkt medföra den nackdelen att medlemsavgifterna — som enligt kommitténs förslag skulle fastställas för varje sjukkasseområde för sig —■ måste bli högre inom områden (företrädesvis Norrland), där nativiteten vore hög och familjetillläggen på grund av större barnantal således bleve högre.

Sjukkasseförbundet uttalar, att förbundet icke hade någon erinran att göra rörande grunderna och storleken av de statsbidrag, som föreslagits skola utgå. I fråga om familjetilläggen ansåge dock förbundet, att dessa borde helt utgå av statsmedel. Härigenom komme en utjämning att äga rum i de områden, där nativiteten vore särskilt markant. En viss motsvarighet till de föreslagna familjetilläggen funnes också redan i nu utgående kristilllägg, vilka helt utginge av statsmedel och som faktiskt hade karaktär av familjetillägg.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att statsbidraget till läkarvårdsersättningen borde kunna bestämmas till mer än 70 %. En sådan bidragsprocent vore för låg med hänsyn till de långa resorna och de dåliga kommunikationerna mångenstädes i de glest bebyggda delarna av Norrland.

I fråga om medlemsbidraget framhåller pensionsstyrelsen, att förvaltningskostnaderna sannolikt bleve högre än vad kommittén antagit. En ökning av förvaltningskostnaderna kunde täckas antingen genom höjda medlemsavgifter eller höjt statsbidrag. Med hänsyn till angelägenheten av att hålla medlemsavgifterna nere, ansåge pensionsstyrelsen att en skälig höjning — förslagsvis 50 öre per försäkrad medlem — av det av kommittén föreslagna medlemsbidraget vore önskvärd. Socialstyrelsen anser det böra övervägas, om icke medlemsbidraget till sjukkassorna i Norrland borde höjas. Samma ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att statsbidraget borde så avvägas att en utjämning av medlemsavgifterna åstadkommes och medlemmarna av sjukkassorna i Norrland icke erliölle högre avgifter än i övriga delar av landet.

Landskommunernas förbund anför, att det framstode såsom ett rättvisekrav att avgifterna icke skiftade i olika delar av riket. Med de befogenheter och det ansvar, som de särskilda kassorna i förslaget erhållit i fråga örn avgiftsbestämningen, torde mindre variationer i avgifternas höjd dock bli oundvikliga. Det vore emellertid av stor vikt, att dessa åtskillnader icke skärptes på grund av omständigheter, som läge utanför sjukkassornas kontroll. Skulle det av kommittén framlagda förslaget till viss gradering av

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

statsbidragen icke visa sig tillfredsställande, borde justeringar vidtagas, så snart erfarenheterna gåve anledning därtill.

Vad angår det föreslagna förbudet för ikommunerna att anslå medel till sjukförsäkringsverksamheten anser landskommunernas förbund — som dock förklarar sig dela kommitténs uppfattning att ett kommunalt understödjande av sjukförsäkringen i fortsättningen icke borde förekomma i annan ordning än den av kommittén föreslagna — att något generellt förbud häremot ej borde införas i kommunallagarna. Enligt förbundets mening kunde det över huvud ifrågasättas, om icke kommunallagarna redan i sin nuvarande avfattning reste hinder för direkta kommunala anslag till sjukförsäkringen, sedan denna blivit obligatorisk och därmed gjorts till en väsentligen statlig angelägenhet. Men även örn så icke vore fallet, borde förbudet mot dylika anslags beviljande icke ha sin plats i kommunallagarna, utan i sjukförsäkringslagen eller annan i samband med denna genomförd speciallagstiftning. I detta sammanhang ville styrelsen erinra om att exempelvis förbudet för kommun att driva försäkringsrörelse ansetts böra intagas i lagen om försäkringsrörelse och icke i kommunallagarna.

De fria sjukkassornas förbund framhåller, att förbudet för kommunerna att anslå medel till sjukkassor syntes vara ett omotiverat ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Det borde liksom hittills ligga i kommunernas eget skön att bevilja dylika anslag eller ej.

Sjukförsäkringspromemorian.

Enligt alternativet II har i fråga om sjukhjälpsbidraget i promemorian upptagits, att kostnaderna för make- och barntillägg skola helt bestridas av statsmedel. Bidragsprocenten har således höjts från 75 till 100. Vidare har statsbidraget till sjuk- och hempenningen föreslagits höjt från 20 % till 50 %.

Medlemsbidraget förutsättes i promemorian utgå i enlighet med kommitténs förslag.

Avgiftslindringsbidrag föreslås utgå med 15 kronor för varje sjukpenningförsäkrad medlem och med 5 kronor för enbart sjukvårdsförsäkrad medlem.

Beträffande innehållet i promemorian i övrigt hänvisas till den tidigare redogörelsen.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Av dem, som ansett sjukpenningförsäkringen böra utformas enligt alternativet II, har endast länsstyrelsen i Västmanlands län haft erinran mot statsbidragens avvägning. Enligt nämnda länsstyrelses mening borde statsbidraget till försäkringen sättas lägre än som föreslagits i promemorian.

I de remissyttranden, i vilka man uttalat sig mot en sjukpenningförsäk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 253

ring enligt alternativet II, har såsom framgår av vad tidigare anförts på flera håll uttalats, att statsbidragen till försäkringen borde göras lägre än vad i promemorian ansetts lämpligt.

Departementschefen.

I fråga örn den närmare motiveringen för statsbidragens avvägning i departementsförslaget torde jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört och till den särskilda kostnadsberäkning, som fogats till statsrådsprotokollet för denna dag. Jag finner ej anledning frångå vad i promemorian föreslagits beträffande sjukhjälpsbidraget. Med den utformning, som sjukförsäkringen erhållit enligt departementsförslaget, kunna åtskilliga besparingar i de av kommittén uppskattade förvaltningskostnaderna förväntas uppkomma. Anledning synes dock för närvarande icke föreligga att fördenskull frångå vad kommittén föreslagit i fråga om beloppen av medlemsbidragen. En gradering av dessa bidrag synes nödvändig och en sådan måste alltid bli i viss mån schematisk. Jag saknar anledning antaga att en annan gradering än den av kommittén föreslagna skulle verka mera rättvis. Avgiftslindringsbidraget har av skäl som framgår av nyssnämnda kostnadsberäkning ansetts böra bestämmas till 6 kronor för sjukpenningförsäkrad och 2 kronor för enbart sjukvårdsförsäkrad medlem.

Jag delar kommitténs uppfattning att grunderna för statsbidragen böra angivas i lagen. De närmare bestämmelserna angående utbetalning av statsbidrag böra däremot, såsom även kommittén förutsatt, utfärdas i form av en särskild kungörelse.

Det synes lämpligt, att benämningarna på de olika statsbidragsformerna införas i lagtexten. Den rätt att höja sjukhjälpsbidraget utöver 50 %, som kommittén föreslagit skola ges åt tillsynsmyndigheten, synes böra göras beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Likaså lärer beslut om höjning av medlemsbidraget böra meddelas av Kungl. Majit. En absolut gräns i förevarande hänseende synes böra bestämmas i lagen.

Kommittén har för enkelhetens skull föreslagit att avgiftslindringsbidraget i sin helhet skall avse avgift till centralsjukkassa. Skäl synas emellertid föreligga att här tillämpa samma princip som i fråga om medlemsbidraget, eller att tillsynsmyndigheten skall ha frihet att efter skälighetsprövning fördela bidraget mellan centralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa.

Frågan örn förbud för kommun att anslå medel till sjukförsäkringen torde få bli föremål för närmare prövning av de särskilda sakkunniga, som i dagarna tillkallats för en allmän översyn av kommunallagstiftningen.

t

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

45 och 46 §§.

Dessa paragrafer motsvara 37 och 38 §§ i kommittéförslaget.

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget skall försäkrad vara skyldig att så snart ske kan och senast inom 14 dagar till sjukkassa anmäla ändring av bostadsadress, barns födelse, adoption, mottagande av fosterbarn, makes död, barns, adoptiv- eller fosterbarns död, mera stadigvarande inkomstförändring samt början och avslutande av militärtjänstgöring.

Arbetsgivare föreslås vara pliktig att på begäran av sjukkassa lämna sådana uppgifter angående arbetstagares avlönings- och andra anställningsförhållanden som äro av betydelse vid lagens tillämpning.

Den som har att verkställa debitering av kommunal inkomstskatt skall vara skyldig att på begäran av sjukkassa tillställa denna erforderliga uppgifter ur inkomstlängden.

Ytterligare föreslås att statliga och kommunala myndigheter, försäkringsbolag, understödsföreningar, andra försäkringsinrättningar och stiftelser skola vara skyldiga att, i den mån hinder ej möter enligt lag eller författning, på begäran av sjukkassa lämna kassan de upplysningar, som äro av betydelse vid lagens tillämpning och som ej kunna erhållas från socialregister.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 327—328.

Yttrandena över konunittéförslaget.

Medicinalstyrelsen föreslår, att sjukkassa, som mottagit anmälan från försäkrad om ändrad bostadsadress, barns födelse, adoption av barn och mottagande av fosterbarn, skall, där den försäkrade är behäftad med tuberkulos, vara skyldig att vidarebefordra anmälan till vederbörande dispensär.

De fria sjukkassornas förbund motsätter sig skyldighet för de fria sjukkassorna att lämna upplysningar beträffande medlemmarna och storleken av deras försäkring. När stat och kommun kunde godtaga medlemmarnas självdeklaration som underlag för beskattning, borde medlemmarnas egna uppgifter tillmätas vitsord. Förevarande bestämmelse vore ägnad att inge förvåning icke minst därför att enligt förslaget styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos sjukkassa uttryckligen förbjödes att yppa förhållande, varom han i nämnda egenskap erhållit kunskap. En sådan upplysningsskyldighet skulle dessutom medföra en väsentlig utökning av expeditionsarbetet i de fria sjukkassorna.

Departementschefen.

Sedan folkbokföringens omorganisation genomförts, torde det bli möjligt att i stor utsträckning anlita folkregistreringens organ för att sjukkassorna skola få tillgång till de uppgifter, som äro erforderliga för tillämpningen av ifrågavarande lagstiftning. Därigenom vinnes den stora fördelen, att allmänheten icke behöver besväras med en omfattande anmälningsskyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 255

i förhållande till sjukkassorna. I den mån folkbokföringen icke är i stånd tillhandahålla nödiga uppgifter, torde emellertid viss uppgiftsskyldighet för de försäkrade böra införas. De närmare bestämmelserna härom böra utfärdas i administrativ ordning. Det synes dock med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om inträde och upphörande av plikten att vara sjukpenningförsäkrad lämpligt, att i lagen intages ett direkt stadgande om skyldighet för försäkrad att anmäla sådan mera stadigvarande ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. I fråga om omyndig torde skyldigheten härutinnan i regel böra åvila den omyndige själv.

Jag biträder kommitténs förslag, att arbetsgivare och andra skola vara skyldiga att på begäran av sjukkassa lämna kassan vissa uppgifter. Så som den obligatoriska sjukpenningförsäkringen utformats, torde emellertid sjukkassornas behov av att från utomstående erhålla upplysningar angående de försäkrade och deras inkomstförhållanden icke behöva bli särskilt stort.

Vissa jämkningar torde böra vidtagas i kommitténs förslag i denna del, närmast såsom följd av att departementsförslaget i andra avseenden avviker från kommitténs förslag.

Att föreskriva uppgiftsskyldighet för sjukkassa utöver vad som framgår av 58 § i departementsförslaget synes icke böra ske.

Om frivillig försäkring.

47—54 §§.

S jukt orsa krin gspr omemor ian.

I sjukförsäkringspromemorian föreslås, att sjukpenningförsäkrad medlem skall beredas tillfälle att i den allmänna sjukkassa, vari han är medlem, frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenning utöver den, som utgives på grund av den obligatoriska försäkringen enligt alternativet II. Den frivilliga försäkringen skulle avse en sjukpenning å 1:50, 2:50, 3:50 eller 4:50 kronor för dag; alternativt kunde dock sjukpenningen bestämmas till 1: 50, 3 eller 4: 50 kronor för dag. I fall, då halv sjukpenning lämnades från den obligatoriska försäkringen, skulle sjukpenningen från den frivilliga försäkringen nedsättas till hälften av det belopp som motsvarade hel sjukpenning.

Enligt promemorian skulle frivillig försäkring ej få beviljas någon efter fyllda 55 år. Ej heller skulle sådan försäkring meddelas annan än den, som hade god hälsa och icke vore behäftad med lyte vilket medförde eller skäligen kunde förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning.

Frivilligt försäkrad skulle icke tillerkännas sjukpenning för sjukdomsfall, som inträffat under de första sex månaderna efter det försäkringen bevil-

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

jäts. Dylik väntetid skulle dock ej gälla om sjukdomen föranletts av olycksfall.

Till förebyggande av överförsäkring skulle det åligga sjukkassorna att tillse att sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska försäkringen och sjukpenningen från den frivilliga försäkringen icke överstege den försäkrades normala arbetsinkomst. Högre frivillig försäkring skulle icke få beviljas; och vid inträffat försäkringsfall skulle sjukkassan pröva, huruvida det sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska försäkringen och den frivilliga försäkringens sjukpenning överstege den normala dagsinkomsten. Örn så vore fallet, skulle erforderlig reduktion ske å sjukhjälpen från den obligatoriska försäkringen.

Samma karenstid -—- tre dagar respektive fyra veckor — som föreslagits för den obligatoriska försäkringen skulle gälla för den frivilliga försäkringen.

Även den frivilliga försäkringen skulle finansieras genom statsbidrag och avgifter. Statsbidraget skulle bestämmas till förslagsvis 20 % av kostnaderna. Under förutsättning att anslutningen till den frivilliga försäkringen komme att bli ungefär 75 %, skulle avgifterna för de försäkrade med den kortare karenstiden komma att variera mellan 13:50 kronor och 40: 50 kronor.

Bestämmelser örn avgiftsuppbörd och påföljd av försummad avgiftsbetalning förutsattes böra upptagas i kassornas stadgar och utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller. Det ifrågasattes emellertid, huruvida icke uppbörden av avgifterna kunde äga rum i samband med skatteuppbörden.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

I fråga örn beviljandet av frivillig försäkring anser länsstyrelsen i Västerbottens län det böra tagas under övervägande, huruvida icke under lämplig övergångstid person över 55 år skulle kunna erhålla sådan försäkring mot en på försäkringstekniska grunder beräknad förhöjd avgift.

Tjänstemännens centralorganisation och landsbygdens kvinnoförbund äro av den meningen, att en hemmavarande gift kvinna med minderåriga barn borde ha möjlighet till en frivillig påbyggnad av den obligatoriska försäkringen.

Beträffande överförsäkringsfrågan framhåller tjänstemännens centralorganisation, att någon särskild regel härom icke vöre erforderlig, då den anpassning som vöre nödvändig säkerligen komme att ske genom att försäkringsinrättningarna tillsåge, att sådan försäkring icke meddelades, som kolliderade med den statliga obligatoriska och frivilliga försäkringen. Från arbetsgivarnas sida komme man även att söka tillse, att sjuklöneförmånerna anpassades efter den statliga försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 257 Länsstyrelsen i Gävleborgs lån anser det självfallet, att bestämmelser rörande påföljd av uraktlåten avgiftsbetalning borde finnas i den frivilliga försäkringen. För vinnande av erforderlig uniformitet borde dessa upptagas i lagen. Länsstyrelsen i Kopparbergs lån yttrar, att även avgifterna för den frivilliga försäkringen borde uppbäras i samband med skatteuppb orden.

Departementschefen.

Åtskilliga frågor rörande den frivilliga försäkringen ha berörts redan i den föregående framställningen. Nämnda försäkring är främst avsedd att utgöra en påbyggnad till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, vars sjukpenning — för flertalet 3: 50 kronor om dagen — icke alltid torde vara tillräcklig för befolkningen på dyrorter. Huvudsyftemålet med den frivilliga försäkringen är således att ifrågavarande befolkningsgrupp, genom att anlita denna försäkringsform, för en relativt låg avgift skall kunna försäkra sig för erhållande av en sjukpenning, som tillsammans med den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen bör vara tillräcklig för tillgodoseende av dess särskilt i följd av de högre bostadskostnaderna ökade behov av ekonomisk hjälp vid sjukdom. Redan av den frivilliga försäkringens ändamål torde alltså följa att inga andra än de, som äro sjukpenningförsäkrade medlemmar av sjukkassa, böra äga rätt att i sjukkassan genom frivillig försäkring förskaffa sig en högre sjukpenning än den som utgår enligt den obligatoriska försäkringen. Såsom framhållits i sjukförsäkringspromemorian är den frivilliga försäki ingen avsedd att vinna allmän anslutning bland de befolkningskategorier, vilkas behov av kontant sjukhjälp icke blir i erforderlig utsträckning tillgodosett genom den obligatoriska försäkringen. Emellertid kan man icke förbise möjligheten av att den frivilliga försäkringen, i allt fall intill dess msikten om värdet av ett ökat försäkringsskydd blivit mera allmänt spridd, i främsta rummet kommer att anlitas av personer i högre ålder och med vacklande hälsa, medan de yngre årsklasserna och övriga personer med god hälsa nöja sig med de förmåner som den obligatoriska försäkringen erbjuder. Örn så skulle bli fallet, måste detta medföra en förhöjning av avgifterna som, därest icke ökade tillskott lämnades från det allmänna, skulle kunna försvåra en utveckling av försäkringen till att omfatta även övriga befolkningsgrupper. Till förhindrande av att den frivilliga försäkringen kommer att i huvudsak omfatta ett ur försäkringsteknisk synpunkt mindre gott klientel, synes det därför nödvändigt att i viss omfattning begränsa tillträdet till ilrågavarande försäkring. En lämplig sådan begränsning synes vara, att frivillig försäkring ej må beviljas den som uppnått 55 års ålder eller den som vid tiden för ansökningen ej har god hälsa. Enligt kommitténs förslag — 21 § i kommittéförslaget — skulle de all-

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. 17

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

manna sjukkassorna med tillsynsmyndighetens medgivande äga bidraga till de försäkrades sjukvård i vidare mån än som avsåges med sjukvårdsförsäkringen i allmänhet. Sjukkassornas rätt att utgiva dylika s. k. merprestationer skulle icke få avse större andel av utgifterna för läkarvård eller läkemedel än som angavs i kommitténs förslag utan skulle huvudsakligen gälla rätten att utgiva ersättning för massage, bad och fysikalisk behandling. Enligt kommittéförslaget skulle däremot alla medlemmar inom den sjukkassa, som erhållit tillstånd att utgiva merprestationer, bli omfattade härav samt erhålla därav föranledd förhöjning av avgiften. Sedan den obligatoriska försäkringen kompletterats med en frivillig försäkring torde, såsom jag i annat sammanhang antytt, de av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelserna böra överflyttas till de föreskrifter, som avse den frivilliga försäkringen. Därigenom vinnes, att det blir beroende på den enskildes fria val om han vill skaffa sig ett ytterligare försäkringsskydd i detta hänseende. Jag har redan tillkännagivit att jag ansluter mig till förslaget att bestämma sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen till 1: 50, 3 eller 4: 50 kronor för dag. Av skäl som anförts i fråga om den obligatoriska försäkringen synes halv sjukpenning ej heller böra finnas inom den frivilliga försäkringen. Regler till förhindrande av överförsäkring torde icke kunna helt avvaras inom den frivilliga försäkringen. Det synes dock vara tillräckligt att sjukkassorna ägna uppmärksamhet åt detta spörsmål då ansökan örn frivillig försäkring göres men därefter blott då särskild anledning därtill förekommer. Den i promemorian föreslagna prövningen av den försäkrades inkomstförhållanden vid varje inträffat försäkringsfall torde ur olika synpunkter icke vara att förorda. Det synes lämpligt att i själva lagen upptagas regler örn väntetid och påföljd av försummad avgiftsbetalning. Däremot torde det fa överlämnas åt kassorna att i sina stadgar reglera frågan hur avgifterna skola inbetalas. En anknytning av avgiftsuppbörden till skatteuppbörden lärer nämligen icke kunna komma i fråga. Beträffande utformningen i övrigt av ifrågavarande paragrafer må anföras följande. Av den lydelse, som första stycket av 47 § erhållit, framgår att den frivilliga försäkringen är avsedd endast såsom ett komplement till den obligatoriska försäkringen. Den frivilliga försäkringen bör — såsom närmare utvecklas i samband med behandlingen av 86 § — meddelas i vederbörande centralsjukkassa. Den omedelbara kontakten med den försäkrade förutsättes dock, för fall att denne är medlem i både central- och lokalsjukkassa, skola omhänderhas av lokalsjukkassan. Vid prövning av ansökan örn frivillig försäkring bör sjukkassan fordra att sökanden förebringar viss utredning angående sitt hälsotillstånd. Denna utredning torde i allmänhet kunna inskränka sig till av sökanden själv lärn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 259

nade uppgifter. Därest anledning därtill föreligger, bör dock kassan äga påfordra företeende av läkarintyg.

Bland de föreslagna övergångsbestämmelserna (121 §) ha ansetts böra upptagas särskilda regler för underlättande av inträde i den frivilliga försäkringen för dem som äro medlemmar i de erkända sjukkassorna.

I 48 § synes böra positivt utsägas vilka förmåner, som må omfattas av den frivilliga sjukvårdsförsäkringen. Nämnda försäkring bör kunna avse antingen enbart sjukkassemedlemmar eller ock — såsom den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen — sådana medlemmar och deras familjemedlemmar. Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att närmare angiva grunderna för här ifrågavarande försäkringsprestationer. Ifrågasättas bör, örn icke alltid såsom villkor för ersättning härvidlag bör uppställas, att behandlingen ordinerats av läkare.

Den prövning av vederbörandes inkomstförhållanden, som föranledes av 49 §, torde ej behöva bli alltför betungande för kassorna. Beträffande arbetstagarna torde deras egna uppgifter angående löneinkomstens storlek — i förekommande fall kompletterade med de upplysningar kassan kan erhålla av deras arbetsgivare eller eventuellt av kollektivavtalen — i regel erbjuda tillräckligt material för frågans bedömande. Även i fråga om de självständiga företagarna torde sjukkassorna i allmänhet kunna hämta ledning av de försäkrades egna uppgifter. Anses dessa uppgifter icke tillförlitliga, kunna kassorna verkställa uppskattning med ledning av senaste taxering eller eljest för kassan kända förhållanden.

Bestämmelserna i 50 § örn väntetid ha utformats i nära anslutning till den nuvarande sjukkasseförordningens motsvarande regler (30 §). Väntetiden har ansetts böra bestämmas till tre månader.

Vad som upptagits under 51 § svarar mot 18 § i sjukkasseförordningen.

Det torde få överlåtas åt tillsynsmyndigheten att bestämma avgifterna för den frivilliga försäkringen. I fråga om sjukpenningförsäkringen torde avgifterna icke med nödvändighet böra göras lika för varje medlem, som tillförsäkrats sjukpenning av samma belopp. Tvärtom förefaller det lämpligt att avgifterna graderas i olika grupper efter de försäkrades ålder vid inträdet i försäkringen, då i annat fall avgifterna för de yngre medlemmarna kunde befaras bli så höga att de motverkade en önskvärd anslutning till försäkringen.

De frivilliga försäkringsförmånernas natur av tilläggsprestationer innebär att den obligatoriska försäkringens bestämmelser bland annat om karenstid, sjukhjälpstid, inskränkningar i rätten till sjukhjälp samt anmälnings- och uppgiftsskyldighet skola tillämpas även inom den frivilliga försäkringen. En erinran härom har upptagits i 54 §.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Om allmänna sjukkassor.

Organisation och verksamhet.

55—60 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av 41—47 §§, vilka behandlas å sid. 258—259 samt 324—331 i betänkandet nr VII.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Mot det av kommittén föreslagna förbudet för annan än allmän sjukkassa att i sin firma använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något av orden »allmän» eller »central» (41 § 2 mom.) förklarar sig de fria sjukkassornas förbund vilja göra en allvarlig erinran. Ett mycket stort antal av de fria sjukkassorna hade redan nu ordet »allmän» i sitt firmanamn. Dessa sjukkassor voro registrerade och hade därigenom fått ett enligt förbundets uppfattning skyddat firmanamn. Därest kassorna skulle tvingas att ändra firmanamnen komme detta att medföra stora kostnader i synnerhet för rikskassorna. Förbundet funne det därför lämpligt att ordet »allmän» utbyttes mot ordet »obligatorisk».

Länsstyrelsen i Jämtlands lån uttalar, att ifrågavarande bestämmelse torde böra föranleda sådan ändring i 8 § sista stycket lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar att med »bank» eller »bostadsrätt» i sistnämnda bestämmelse likställdes »sjukkassa» tillsammans med något av orden »allmän» eller »central».

Rörande det föreslagna stadgandet om skyldighet för styrelse i allmän sjukkassa att föra medlemsförteckning (46 §) framhåller sanatorielåkarföreningen med instämmande av medicinalstyrelsen, att i lagen eller de i anslutning till denna utfärdade tillämpningsföreskrifterna borde tydligt angivas sättet för medlemmarnas registrering. Detta borde ske enligt samma principer, som vanligen tillämpades i socialvårdens register, nämligen i bokstavsordning i första hand efter efternamnet och därefter efter de fullständiga förnamnen i rätt ordning oberoende av tilltalsnamnet.

Statskontoret framhåller, att det syntes böra undersökas om icke inom sjukkassorna upprättade medlemsförteckningar kunde undvaras. Da lokalsjukkassas verksamhetsområde skulle utgöras av en eller flera kommuner, ville det förefalla som om det vore tillräckligt att kassan hade tillgång till mantalslängden. Sådana kompletterande uppgifter rörande personförhållanden, vilka kunde vara erforderliga, torde kunna införas a en särskild förteckning eller i härför avsedd kolumn i avskrift av mantalslängden.

Departementschefen.

De av kommittén i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna synas böra godtagas, om än vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas. Re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 261

geln om förandet av medlemsförteckning lärer dock närmast ha karaktär av tillämpningsföreskrift, varför densamma icke torde böra upptagas i själva lagen. Vad länsstyrelsen i Jämtlands län anfört torde få övervägas i samband med nu pågående översyn av lagstiftningen örn ekonomiska föreningar.

Ombudsmöte.

61—68 §§.

Dessa paragrafer återgiva med redaktionella jämkningar vad som upptagits under 48—50 §§ i kommittéförslaget.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till betänkandet nr VII sid. 259—260 och 331—333.

Styrelse och firmateckning.

69—77 §§.

Dessa paragrafer motsvara 51—54 §§ i kommittéförslaget, vilka sistnämnda paragrafer behandlas i betänkandet nr VII sid. 260—261 och 333—336.

Departementschefen.

Sedan i 66 § utsagts, att det tillkommer ombudsmöte att besluta bland annat örn försäljning och inteckning av fast egendom samt i 69 § angivits att styrelsen har att besluta i kassans angelägenheter i den mån de ej skola handhavas av ombudsmöte, torde det icke uttryckligen behöva omnämnas, att den som äger företräda kassan ej utan ombudsmötets bemyndigande må föryttra eller med inteckning för gäld belasta kassans fasta egendom. Den av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelsen har därför uteslutits i departementsförslaget. Samtliga skadeståndsregler ha ansetts böra upptagas i ett sammanhang under rubriken »Särskilda bestämmelser», varför några dylika regler ej upptagits i detta avsnitt.

Anledning synes icke föreligga att — som medicinalstyrelsen i sitt yttrande över kommittéförslaget ifrågasatt — föreskriva, att en av de styrelseledamöter, vilka skola väljas å ombudsmöte, skall vara en efter förslag av vederbörande läkarförening utsedd praktiserande läkare.

Sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft — vilket förutsättes skola ske före denna lags ikraftträdande — bli reglerna i 33 kap. 17 § nya rättegångsbalken tillämpliga i fråga örn behörighet att för allmän sjukkassas räkning mottaga delgivning i rättegång.

Räkenskaper, fonder och revision.

78—82 §§.

Dessa paragrafer motsvara 30, 55 och 56 §§ i kommittéförslaget, vilka behandlas i betänkandet nr VII å sid. 321—322 och 336.

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Departementschefen.

Räkenskapsbestämmelserna synas böra upptagas före stadgandena om revision.

Kommittén har icke föreslagit andra kvalifikationsbestämmelser angående revisor än att till revisor ej må utses den, som är i kassans eller styrelseledamots tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot. Det synes dock vara lämpligt, att kravet på kunnighet hos revisor kommer till uttryck i lagtexten, och i likhet med vad i nya aktiebolagslagen stadgas torde böra föreskrivas, att revisor skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras för uppdraget. Åtminstone inom centralsjukkassa synes minst en av revisorerna böra vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman. Med nära anhörig torde i detta sammanhang böra anses den som med styrelseledamot är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är syskon med styrelseledamot eller med styrelseledamot är i sådant svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

Skadeståndsregeln har — såsom beträffande motsvarande regel för styrelseledamot — upptagits bland lagens särskilda bestämmelser.

Bestämmelserna om sjukhjälpsfond torde böra upptagas i detta avsnitt. Dessa bestämmelser ha jämkats med hänsyn till att den obligatoriska försäkringen kompletterats med en frivillig försäkring. Jämväl i övrigt ha vissa ändringar av huvudsakligen formell natur vidtagits.

Ett från sjukkassehåll framfört önskemål om höjning av den övre gränsen för lån mot inteckningssäkerhet från av kommittén föreslagna 60 % till 662/3 % av vederbörande fastighets taxeringsvärde har icke ansetts böra vinna bifall.

Talan mot styrelse och revisorer.

83 §.

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver vad som upptagits under 57 § i kommittéförslaget, hänvisas till betänkandet nr VII sid. 336.

Befattningshavare hos allmän sjukkassa.

84 och 85 §§.

Dessa paragrafer motsvaras av 58 § i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Hos varje allmän sjukkassa skall enligt kommitténs förslag finnas en verkställande tjänsteman, som tillsättes och entledigas inom centralsjukkassa av tillsynsmyndigheten och inom lokalsjukkassa av styrelsen för vederbörande centralsjukkassa. Verkställande tjänstemannens avlönings- och pensionsför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 263

måner skola på förslag av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

Ledighet för verkställande tjänsteman av längre tid än tre månader skall beviljas av tillsynsmyndigheten då fråga är om sådan tjänsteman hos centralsjukkassa och eljest av centralsjukkassans styrelse. Kortare tids ledighet föreslås skola beviljas av vederbörande kassas styrelse.

Annan befattninghavare än verkställande tjänsteman skall enligt förslaget tillsättas och entledigas av kassans styrelse, dock skall förtroendeläkare efter kassans hörande tillsättas och entledigas av medicinalstyrelsen.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 261—263.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga örn tillsättandet av verkställande tjänstemän anmärker länsstyrelsen i Jönköpings län, att det för att den entusiasm och hängivenhet, som tidigare präglat sjukkassearbetet, icke skulle förkvävas vore av stor betydelse, att ledningen av den centrala administrativa apparaten utövades med tillbörlig försiktighet så att de lokala kassornas styrelser verkligen finge frihet och självbestämmanderätt så långt som möjligt. Ur denna synpunkt kunde regeln, att tillsyningsmyndigheten skulle tillsätta centralsjukkassomas och dessa lokalkassornas verkställande tjänstemän, måhända diskuteras. Försåkringsrådet anser att genom de befogenheter, centralsjukkassorna enligt förslaget skulle erhålla, deras ställning gentemot lokalsjukkassorna torde bli allt för stark. De lokala kassorna finge icke någon större självständighet utan komme att sjunka ned till lokalavdelningar av centralsjukkassorna. Detta bleve följden bland annat därav, att centralsjukkassorna skulle utse verkställande tjänstemän i lokalsjukkassorna. Dessa tjänstemän komme faktiskt att fatta de flesta av lokalsjukkassornas beslut. Försäkringsrådet ansåge, att lokalsjukkassornas verkställande tjänstemän borde utses av tillsynsmyndigheten. Därigenom erhölles även den största garantin för att kvalificerade personer bleve utsedda. Flera av de hörda erkända sjukkassorna uttala sig däremot för att central- och lokalsjukkassorna skulle själva få utse sina verkställande tjänstemän.

Statskontoret ifrågasätter, huruvida icke Kungl. Maj:t borde utfärda vissa normerande föreskrifter för sjukkassepersonalens löneförmåner.

Lantarbetsgivareföreningen uttalar, att det vore av vikt att såväl sjukkassornas tjänstemän som deras beslutande organ utsåges på sådant sätt att effektivitetssynpunkten på bästa sätt tillgodosåges. Hänsyn till existerande sjukkassor och deras befattningshavare finge i jämförelse härmed väga lätt.

Departementschefen.

Det är naturligen av största vikt att sjukkassorna organiseras och administreras på det mest ändamålsenliga-sättet. Av särskilt intresse är därvid, att

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukkassornas personal innehar erforderliga kvalifikationer. Med hänsyn bland annat till de stora statsbidragen till försäkringen måste garantier skapas för att verksamheten bedrives på behörigt sätt. Ur denna synpunkt synes det välbetänkt, att verkställande tjänsteman i centralsjukkassa utses av tillsynsmyndigheten. Motsvarande torde böra gälla om förtroendeläkare i centralsjukkassa. Det torde icke med fog kunna göras gällande att centralsjukkassestyrelsens ansvar för förvaltningen skulle minskas därför att den fråntages rätten att själv tillsätta befattningshavare å dessa poster. Att, såsom ifrågasatts, åt tillsynsmyndigheten anförtro även tillsättandet av verkställande tjänsteman i lokalsjukkassa svnes däremot ej böra ske. Denna uppgift torde, såsom kommittén föreslagit, böra ankomma på vederbörande centralsjukkassas styrelse. Genom att lokal sjukkassan före ärendets avgörande beredes tillfälle att yttra sig i ärendet och inkomma med förslag å lämpliga kandidater till befattningen torde lokalsjukkassans intressen bli behörigen tillgodosedda.

Emellertid torde kunna föreligga fall, då för lokalsjukkassa icke erfordras verkställande tjänsteman. Möjlighet har därför ansetts böra finnas för tillsynsmyndigheten att dispensera från skyldigheten för kassa att ha sådan tjänsteman anställd. För övrigt må framhållas, att verkställande tjänstemannen icke i alla lokalsjukkassor torde behöva vara heltidsanställd.

Av kommittén föreslagna bestämmelser om beviljandet av ledighet för verkställande tjänsteman synas böra utfärdas i administrativ ordning. Ifrågavarande bestämmelser ha därför icke upptagits i departementsförslaget.

Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa.

86—88 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av 59—60 §§, vilka behandlas i betänkandet nr VII å sid. 222 samt 256—258.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet.

Departementschefen.

I fråga om riskfördelningen mellan centralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa gäller enligt kommitténs förslag -—- som avser en till alla delar obligatorisk sjukförsäkring — att centralsjukkassa skall svara dels för 3U av den ersättning, som utgår på grund av sjukvårdsförsäkringen, med undantag dock för sjukvårdsersättningen till föräldralösa och med dem jämställda barn, vilken ersättning föreslagits helt skola falla å centralsjukkassan, dels ock för sjukhjälp enligt sjukpenningförsäkringen för tid efter de 90 första sjukhjälpsdagarna vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Jag saknar anledning antaga att denna fördelningsgrund i fråga om sjukvårdsersättningen skulle, såsom från visst sjukkassehåll befarats, bli alltför betungande för centralsjukkassorna, och jag biträder kommitténs förslag i detta hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 265

seende både i fråga om den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen och beträffande den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare sjukkassa -—- centralsjukkassa eller lokalsjukkassa — som erhållit tillsynsmyndighetens medgivande att bidraga till försäkrads sjukvård i vidare mån än som regelmässigt omfattades av sjukvårdsförsäkringen själv vidkännas hela kostnaden därför. Rätten att lämna dylik utsträckt ersättning har, såsom framgår av det tidigare anförda, i departementsförslaget ansetts böra överföras till den frivilliga försäkringen. Det kunde då synas naturligt, att nämnda förändring icke i och för sig skulle behöva påverka ansvarigheten i förevarande hänseende och att den centraleller lokalsjukkassa, som bidrager till försäkrads sjukvård i vidare omfattning än som avses med den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen, ensam skall svara för härigenom uppkommande kostnad.

Ifrågavarande spörsmål torde emellertid böra ses i samband med frågan örn ansvaret för sjukhjälpen enligt den frivilliga sjukpenningförsäkringen. Denna försäkring — som skall stå öppen för varje sjukpenningförsäkrad kassemedlem — blir till stor del beroende på anslutningen till densamma Det torde icke vara möjligt, att låta lokalsjukkassas riskandel bli av någon mera betydande omfattning. Då vederbörande centralsjukkassa alltså i varje fall måste övertaga ansvaret för den övervägande huvudparten av lokalsjukkassans utgifter för sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen, synes det mest rationellt att låta nämnda försäkring gå helt på centralsjukkassans ansvar. I andra fall än då fråga är om stad för vilken finnes särskild centralsjukkassa bör emellertid försäkringen — efter centralsjukkassans direktiv — omhänderhavas av lokalsjukkassorna. Dessa böra alltså lia att för centralsjukkassans räkning bevilja försäkring, utöva nödig sjukkontroll och utbetala sjukhjälp. Dessutom bör det åligga lokalsjukkassorna att ombestyra uppbörden av avgifterna för den frivilliga försäkringen. Den som är försäkrad i en lokalsjukkassa bör alltså praktiskt taget endast ha med denna att göra. Denna lösning har stora administrativa fördelar för sjukkassorna. Bland annat behöva lokalsjukkassorna icke röra sig med två olika sjukhjälpsfonder och en uppdelning mellan central- och lokalsjukkassa av avgifter och statsbidrag avseende den frivilliga försäkringen undvikes. Några egentliga nackdelar synas ej heller vara förenade med ett dylikt arrangemang. Sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen utgår alltid såsom ett tillägg till den sjukpenning, som utgår på grund av den obligatoriska försäkringen, varför man ej torde behöva befara alt frånvaron av självrisk skall medföra alt lokalsjukkassans intresse av kontroll kommer att slappas. De risker, som äro förenade med överförsäkring, torde även leda till att lokalsjukkassorna icke komma att medgiva frivillig försäkring till högre belopp än som bör ske.

Örn således den frivilliga sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad nu angivits synes böra anförtros åt centralsjukkassorna, torde konsekvensen

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fordra att dessa även få hand om den frivilliga sjukvårdsförsäkringen. Av det anförda följer att 86 § i departementsförslaget ej behöver innehålla några regler om den frivilliga försäkringen.

I 87 § synes böra direkt utsägas att lokalsjukkassa har skyldighet att för centralsjukkassans räkning meddela frivillig försäkring och att handhava avgiftsuppbörden för densamma. Med hänsyn till att enligt departementsförslaget med »sjukkassa» avses lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes inrättad, centralsjukkassa synes det icke vara erforderligt att i denna paragraf angiva, att lokalsjukkassa har att besluta örn försäkringsplikt och tillhörighet till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, enär detta följer redan av berörda begreppsbestämning.

Kommittén har funnit, att fördelningen av bokföringsarbetet mellan central- och lokalsjukkassorna och andra därmed sammanhängande spörsmål böra bli föremål för särskild sakkunnig prövning, innan ifrågavarande lagstiftning träder i kraft. Häremot torde icke vara något att erinra.

Sjukkontroll.

89 och 90 §§.

Dessa paragrafer motsvara 62 och 63 §§ i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Kommittén framhåller, att sjukkontrollens betydelse kommer att bli avsevärt större vid en obligatorisk försäkring än vad den vore inom den frivilliga försäkringen, samt anför vidare:

Sjukkontrollen synes icke endast böra avse kontroll av de försäkrade utan även en viss kontroll av läkarna inom sjukkasseområdet. Å orter, där flera privatpraktiserande läkare äro bosatta, inträffar icke sällan, såsom erfarenheten utvisat, att någon läkare i syfte att värva patienter visar alltför stor frikostighet, då det gäller att utfärda intyg om arbetsoförmåga. Sådana företeelser äro lika skadliga för de lojala läkarna som för försäkringens ekonomi och för den allmänna moralen. En viss kontroll torde även vara erforderlig till förhindrande av att läkare verkställer onödiga behandlingar eller besök eller låter patienterna alltför ofta inställa sig för undersökning. Den delen av sjukkontrollen, som avser kontroll av läkarna, torde i huvudsak endast kunna utövas av särskilt anställda läkare. Kommittén har därför (63 §) föreslagit, att hos centralsjukkassorna skola vara anställda förtroendeläkare till erforderligt antal. Förtroendeläkare skall även i andra avseenden biträda kassan. I tveksamma fall bör han själv undersöka de hjälpsökande. Kommittén har förutsatt, att instruktion för förtroendeläkarnas arbete skall utfärdas av medicinalstyrelsen i samråd med tillsynsmyndigheten. Sjukkontrollen i övrigt synes såsom för närvarande böra ordnas med hjälp av sjukbesökare, vilka gärna böra ha viss sjukvårdsutbildning.

önskvärt synes vara att särskilt å landsbygden sjukkontrollen handhaves efter viss plan. Kommittén har därför (62 §) föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall äga utfärda erforderliga föreskrifter angående sättet för sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 267

kontrollens anordnande inom de särskilda sjukkasseområdena. Lokalsjukkassa skall vidare ha att iakttaga de föreskrifter i fråga om sjukkontrollen, som lämnas av centralsjukkassan. Centralsjukkassoma böra dock icke uteslutande lita till den sjukkontroll, som utövas av lokalsjukkassorna, utan även själva verkställa kontroll. Härigenom underlättas även lokalsjukkassornas arbete.

Av kommitténs ledamöter har herr Söderbäck gjort ett särskilt uttalande och betonat vikten av att förtroendeläkarinstitutionen utvecklas och förstärkes.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Medicinalstyrelsen framhåller — närmast i anslutning till ett av Sveriges yngre läkares förening uttalat önskemål om en överordnad instans, som i tveksamma fall kunde bedöma frågor, huruvida sjuk borde fullständigt avhålla sig från arbete och därmed ägde utfå sjukpenning — att dylika tveksamma fall borde av vederbörande läkare underställas förtroendeläkaren och att sistnämnde läkare jämväl på eget initiativ borde upptaga hithörande frågor, så snart han funne skäl därtill föreligga. I den instruktion för förtroendeläkarnas arbete, som kommittén förutsatt skola utfärdas av medicinalstyrelsen i samråd med tillsynsmyndigheten, borde lämpligen ingå en föreskrift, att fall av ifrågavarande art, som syntes förtroendeläkare vara i hög grad tveksamma, liksom även andra viktigare frågor skulle underställas medicinalstyrelsens prövning. Föreskrift borde utfärdas därom, att tillsynsmyndigheten över huvud skulle samråda med medicinalstyrelsen, innan slutlig ställning toges till viktigare konflikt rörande tillämpningen av bestämmelserna örn ersättning åt sjuk på grund av försäkringen. Ett dylikt förfarande praktiserades redan nu ehuru utan direkt stöd i författning.

Försvarets sjukvårdsförvaltning föreslår, att frågan om inrättandet av ett förtroendeläkarråd — antingen vid varje centralsjukkassa eller gemensamt för alla dylika kassor — måtte upptagas till närmare prövning. Rådets uppgifter skulle bland annat vara, att på framställning av förtroendeläkare avgiva yttrande i ärenden av principiell innebörd, möjliggörande mer enhetligt bedömande än vad som för närvarande vore möjligt, samt i frågor angående tillämpning av eventuell bestämmelse örn »tilläggsarvoden» i blivande av Kungl. Majit fastställd läkarvårdstaxa ävensom beträffande arbetsförmåga och ersättningsanspråk i sådana mera invecklade fall, där av vederbörande läkare lämnade uppgifter icke överensstämde med allmän praxis eller vetenskaplig erfarenhet och där behandlande läkare och förtroendeläkaren icke kunde komma till samstämmig uppfattning.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig i fråga om förtroendeläkarinstitutionen biträda det av herr Söderbäck avgivna särskilda yttrandet. Vikten av en effektiv sjukkontroll understrykes även av länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län.

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att det vore särskilt angeläget att kontrollen från sjukkassornas sida bleve så effektiv som möjligt och framför allt att läkarna beredvilligt lämnade sin medverkan därtill. Föreningen fortsätter:

Föreningen vill i detta hänseende peka på skrämmande erfarenheter från andra länder, där läkarkontrollen tidvis varit slapp. I medvetande härom har man på vissa håll verkställt kontrollundersökningar, varvid stundom rent häpnadsväckande resultat nåtts. Så t. ex. hänvisades åren 1924-—-1927 omkring 1 100 000 sjukanmälda inom den engelska sjukförsäkringen till kontrollundersökning. Av dessa inställde sig icke omkring 500 000, vilka alltså icke fingo någon sjukersättning. Omkring 170 000 friskskrevos av kontrollläkaren. Från Norge har erfarits, att av 12 154 sjukanmälda personer tillhörande Oslo trygdekassa, vilka under åren 1932—-1937 inkallats för kontrollundersökning, för varje år lägst 68,5 procent och högst 75,6 procent förklarades omedelbart arbetsföra. Hur stor slappheten stundom kan vara, framgår av en inom riksförsäkringsanstalten under några veckor år 1940 verkställd undersökning rörande 27 fall, där läkarintyget utvisat, att den skadade »beräknats bliva» eller »varit fullständigt oförmögen att utföra sitt vanliga eller annat verkligt arbete» i lägst 3, högst 47 dagar, ehuru arbetsgivaren det oaktat kunnat meddela, att den skadade under den i intyget sålunda angivna tiden gått i sitt arbete. Nämnda undersökningar ligga samtliga relativt långt tillbaka i tiden, men det finns tyvärr ingen anledning antaga, att förnyade undersökningar skulle giva mindre nedslående resultat.

Dessa erfarenheter från andra länder och föreningens uppfattning, att även i Sverige omfattande missbruk av sjukförsäkringen förekommer delvis med hjälp av alltför släpphänta läkare, kräva en stark utbyggnad av förtroendeläkareinstitutionen. Försäkringens ekonomi torde i hög grad bliva beroende av läkarnas fasthet, över huvud taget är det en ofrånkomlig förutsättning för en obligatorisk sjukförsäkring, att personalen vid sjukkassorna ej är släpphänt vid utövandet av förelagda uppgifter.

Fredrika Bremer-förbundet uttalar, att det med hänsyn till de många för sjukkassorna svårlösta frågor, som otvivelaktigt komme att uppstå, kunde ifrågasättas om icke något organ borde skapas, till vilket de särskilda kassorna kunde hänvända sig för erhållande dels av råd och anvisningar i fall, då detta kunde vara erforderligt, och dels av principuttalanden i fall, i vilka sådant bleve nödvändigt.

I fråga om den av kommittén ifrågasatta dubbelkontrollen genom såväl central- som lokalsjukkassorna framhålla länsstyrelsen i Östergötlands län och Hallands läns landstings förvaltningsutskott, att en sådan kontroll torde vara överflödig, då lokalsjukkassornas kontroll givetvis komme att anförtros åt vederhäftiga och pålitliga personer.

Departementschefen.

Farhågorna att en obligatorisk sjukförsäkring kommer att bli utsatt för försök till missbruk i större omfattning än som för närvarande må vara fallet inom den frivilliga försäkringen torde icke vara utan fog. Det är därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 269

angeläget, att sjukkontrollen erhåller erforderlig fasthet och skärpa samt att den personal, som skall handhava den direkta kontrollen, är därför väl lämpad. Såsom i olika yttranden framhållits torde det vara av alldeles särskild betydelse att missbruk av försäkringen icke möjliggöres genom slapphet från läkarnas sida vid sjukintygs utfärdande. Att redan på detta stadium utbygga förtroendeläkarinstitutionen utöver vad som avses i kommittéförslaget, anser jag dock icke böra ske. Enligt min mening synes det lämpligast att något avvakta utvecklingen innan vidare åtgärder vidtagas på detta område. Skulle det, sedan lagstiftningen trätt i kraft, visa sig att sjukkontrollen icke fungerar på ett tillfredsställande sätt, torde detta spörsmål få bli föremål för ny granskning.

I anledning av vad Fredrika Bremer-förbundet anfört må erinras örn att enligt 98 § i departementsförslaget tillsynsmyndigheten skall tillhandagå sjukkassorna med råd och upplysningar.

Registrering och tillsyn.

91—100 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av 64—70 §§, vilka behandlas i betänkandet nr VII å sid. 265—266 och 337—339.

Beträffande kommitténs förslag i dessa delar hänvisas till betänkandet.

Yttrandena över kommittéförslaget.

De förhållanden som avses med ifrågavarande paragrafer ha blott berörts i ett par yttranden. Beträffande frågan huruvida pensionsstyrelsen framdeles som hittills skall vara sjukförsäkringens tillsynsmyndighet uttalar försvarets sjukvårdsförvaltning. att det med hänsyn till den av kommittén förberedda, örn än icke till omedelbart genomförande föreslagna samordningen av sjukoch olycksfallsförsäkringarna syntes böra ytterligare övervägas huruvida sjukförsäkringen borde anslutas till pensionsstyrelsen eller riksförsäkringsanstalten eller huruvida återigen ett annat centralt verk borde omhänderha ifrågavarande tillsyn.

I anledning av de av kommittén föreslagna bestämmelserna om rätt för tillsynsmyndigheten att meddela sjukkassa anvisning att vidtaga viss åtgärd i fråga örn verksamheten framhåller försäkringsrådet, att tillsynsmyndigheten borde vara befogad att påkalla medverkan av polismyndighet samt vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga i motsvarande mån som dylik befogenhet tillkomme försäkringsrådet enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Departementschefen.

Jag delar kommitténs uppfattning att sjukförsäkringen och folkpensioneringen med hänsyn till det samband som råder dem emellan även i fortsätt­

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

ningen böra höra under samma centrala förvaltningsmyndighet, nämligen pensionsstyrelsen. Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens verksamhet torde, såsom kommittén föreslagit, få utfärdas av Kungl. Majit.

Tillräcklig anledning synes icke föreligga att, såsom försäkringsrådet ifrågasatt, tillföra ifrågavarande lagstiftning särskilda regler om rätt för tillsynsmyndigheten att påkalla polisutredning om sjukdomsfall samt att vid domstol höra vittnen eller sakkunniga.

Vissa jämkningar, huvudsakligast av redaktionell natur, ha synts böra vidtagas i kommitténs förslag i dessa delar.

Besvär m. m.

101—103 §§.

Dessa paragrafer motsvaras av 71 § i kommittéförslaget, vilken paragraf behandlas i betänkandet nr VII å sid. 266—267.

Socialvårdskommittén.

Kommittén föreslår, att besvärsrätt över sjukkassas beslut skall finnas, då det gäller plikt att tillhöra försäkringen, tillhörighet till sjukpenningklass, utgivande av sjukhjälp eller avgiftsindrivning. Besvären skola enligt förslaget anföras hos tillsynsmyndigheten. Denna skall även ha att avgöra tvister mellan sjukkassor, där tvisterna avse tolkningen eller tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen.

Kommittén framhåller, att pensionsstyrelsens beslut i frågor angående sjukkasseverksamheten för närvarande kunna överklagas hos Kungl. Majit i regeringsrätten, samt fortsätter:

Enligt vad kommittén inhämtat förekomma dock dylika besvär ganska sällan och ha endast ett fåtal gånger föranlett ändring i tillsynsmyndighetens beslut. Funnes besvärsrätt även sedan den föreslagna lagstiftningen trätt i kraft, är dock sannolikt, att antalet besvär över tillsynsmyndighetens beslut skulle bli större än hittills. Dessa tämligen speciella ärenden kunde måhända i så fall bli relativt betungande för regeringsrätten. Samordnas den obligatoriska olycksfallsförsäkringen med sjukförsäkringen, är det också olämpligt med två högsta instanser i ärenden, som beröra olycksfallsförsäkringen. Högsta instans enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är försäkringsrådet. Kommittén har med hänsyn härtill övervägt, huruvida icke försäkringsrådet borde vara högsta instans jämväl i frågor avseende sjukförsäkringen, men har med hänsyn till den tidsspillan i fråga om ärendenas avgörande och de utgifter för försäkringsrådets utbyggnad, som skulle uppkomma i sådant fall, funnit mest tilltalande, att tillsynsmyndigheten i dylika frågor blir sista instans. Förslaget har utformats i överensstämmelse härmed. Någon risk för rättssäkerheten torde icke uppkomma genom en sådan anordning under förutsättning, att erforderliga kompetenskrav äro tillgodosedda vid besvärsärendenas avgörande inom tillsynsmyndigheten. I detta avseende torde föreskrifter böra inflyta i tillsynsmyndighetens instruktion. Det vill synas, som örn härvid krav borde uppställas på att i besvärs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 271

ärendenas avgörande deltaga minst två tjänstemän i högre grad, av vilka åtminstone den ena fullgjort sedvanlig domsagetjänstgöring. Från förbudet att överklaga tillsynsmyndighetens beslut kunna möjligen vissa undantag bli behövliga, därest den av kommittén förutsatta samordningen mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen blir genomförd. I samband med översynen av folkpensioneringen kommer kommittén att överväga, huruvida den nu förefintliga besvärsrätten över pensionsstyrelsens beslut i ärenden rörande folkpension och därmed likartade förmåner kan borttagas.

Då kommittén ansett nödvändigt, att tillsynsmyndighetens beslut i besvärsärenden skulle kunna tvångsvis verkställas, har den vidare föreslagit, att dessa beslut skola kunna verkställas på samma sätt som domstols laga kraftägande dom i tvistemål.

Kommitténs förslag är icke enhälligt på denna punkt. Sålunda anse fru Olivia Nordgren och herr Wangson möjlighet böra föreligga att överklaga även tillsynsmyndighetens (pensionsstyrelsens) beslut. Enligt dessa ledamöters mening borde sådana besvär få anföras hos försäkringsrådet, dock skulle tillsynsmyndigheten vid avgöranden av besvär i ärenden, där fråga vore om angelägenhet av allenast ringa ekonomisk betydelse eller eljest av mindre vikt, förordna att dess beslut ej finge överklagas.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om rätten för tillsynsmyndigheten att pröva sjukkassas beslut framhåller försäkringsrådet att sådan rätt borde finnas oberoende av om besvär anförts i rätt tid eller örn besvär över huvud förts. Härom yttrar försäkringsrådet följande:

Försäkringsrådets erfarenhet vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen, där en dylik rätt jämlikt 33 § tredje stycket tillkommer rådet, har nämligen visat nyttan av en dylik bestämmelse för åstadkommande av en enhetlig tillämpning av nämnda lag ävensom behövligheten därav i flera fall, då det skulle vara obilligt att icke upptaga för sent inkomna besvär till prövning. Detta gäller bland annat sjömän, som många gånger, allrahelst under krigstid, icke hava tillgång till lämplig postförbindelse och därför ofta icke få tillfälle att insända besvär i rätt tid. I detta sammanhang må vidare nämnas, att det i fråga örn olycksfallsförsäkringen icke sällan förekommer, att den skadade, i stället för att anföra besvär, vänder sig till försäkringsinrättningen med framställning örn alt inrättningen själv skall vidtaga rättelse i ett, enligt den skadades mening, felaktigt beslut. Härigenom kan den skadade lätt komma att försitta besvärstiden. Därest försäkringsinrättningen ej bifaller den skadades framställning eller endast tillmötesgår densamma i begränsad omfattning, har besvärsinstansen, därest den skadade slutligen anför besvär hos denna, jämlikt nämnda lagrum möjlighet att pröva ersättningsfrågan, oaktat besvärstiden må hava försuttits.

Försäkringsrådet framhåller vidare angelägenheten av, att tillsynsmyndigheten försåges med erforderlig kvalificerad personal för behandling av besvärsärendena. Såsom kompetenskrav borde gälla att vederbörande ut­

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

gjordes av »lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten», vilken formulering förekomme i lagen om försäkringsrådet.

Det föreslagna förbudet att föra talan mot tillsynsmyndighetens beslut har berörts i flera yttranden.

Pensionsstyrelsen anser det vara mindre välbetänkt att helt borttaga rätten att anföra besvär över tillsynsmyndighetens beslut. Besvärsrätten borde emellertid kunna begränsas på liknande sätt som i folkpensioneringslagen och sålunda tillerkännas justitiekanslern eller efter dennes medgivande kommun och sjukkassestyrelse. Justitiekanslerns besvärsrätt skulle bland annat medföra att enskild klagande, som liänvänt sig till denne, finge sin fråga prövad av högre instans, därest justitiekanslern ansåge frågan vara av sådan vikt att han själv droge den under besvärsinstansens prövning. Begränsades besvärsrätten på detta sätt, torde antalet besvär icke bliva större än att bibehållandet av regeringsrätten som besvärsinstans icke skulle medföra nämnvärd ökning i dess arbetsbörda. Såsom besvärsinstans för sjukkasseärenden vöre försäkringsrådet icke lämpligt.

Socialstyrelsen uttalar, att förslaget örn besvärsrättens upphävande syntes alltför radikalt. Den omständigheten, att försäkringen ändrades från frivillig till obligatorisk, syntes i och för sig medföra att behovet av besvärsrätt gjorde sig starkare gällande än hittills. Rätten till sjukhjälp kunde även ofta vara av så stor betydelse för vederbörande att det vore väl befogat att möjlighet öppnades till prövning i två instanser utom sjukkassan. Därjämte syntes förefintligheten av en överinstans utgöra en garanti för att de principiella spörsmål, som uppkomme särskilt under de första åren av lagens tillämpning, ägnades en ingående och allsidig prövning. Styrelsen förordade därför att tillsynsmyndighetens beslut, bortsett från bagatellfall, skulle kunna överklagas antingen såsom hittills hos Kungl. Maj:t eller ock hos försäkringsrådet. Samma ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län.

Försäkringsrådet anför:

Enär försäkringsrådet är inrättat såsom specialdomstol för vissa socialförsäkringsmål, ligger det nära till hands, att rådet blir högsta instans även i sjukkassemål. Detta allrahelst som rådet för närvarande handlägger mål, likartade flertalet av dem, som skulle uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna lagen, nämligen ersättningsmål mellan de försäkrade och sjukkassorna, mål angående försäkringsplikt m. m. Försäkringsrådets befattning med sjukkassemålen skulle icke medföra några större organisatoriska förändringar hos rådet. Tillgång till sakkunskap, erforderlig för avgörandet av de frågor, rådet skulle komma att befatta sig med, torde i flertalet hänseenden redan förefinnas hos rådet. Kostnadsökningen för rådets verksamhet torde icke bliva väsentlig, om besvärsrätten på lämpligt sätt begränsades.

Behovet av försäkringsrådet såsom högsta instans i sjukkassemål blir ännu större, därest sjukförsäkringen samordnas med olycksfallsförsäkringen. Skall rådet då utgöra högsta instans, bör emellertid så lämpligen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312. 273

ske redan från sjukförsäkringslagens ikraftträdande. Om pensionsstyrelsen blir tillsynsmyndighet och rådet högsta instans i sjukkassemål, borde även pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden få överklagas hos rådet i stället för hos regeringsrätten. Sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen äga nämligen i sakligt hänseende sådant samband, att sista instans lämpligen bör vara gemensam. Vidare torde det ur administrativ synpunkt vara olämpligt, att samma ämbetsverks beslut i olika hänseenden få överklagas hos olika myndigheter. Genomförandet av en dylik omläggning av klagorätten över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden kan övervägas redan i samband med att den obligatoriska sjukförsäkringen genomföres och utan att revisionen av folkpensioneringen avvaktas.

Örn besvär skola få anföras över tillsynsmyndighetens beslut, böra om möjligt regler givas till förebyggande av att ifrågavarande besvärsinstans belastas med bagatellmål. Tillsynsmyndigheten bör emellertid icke, såsom fru Nordgren och herr Wangson i sin reservation ifrågasatt, få avgöra i vilka fall besvärsrätt skall finnas, överinstansen bör vidare vara en egentlig besvärsinstans och icke fullgöra andra göromål av den art, som tillkommer tillsynsmyndigheten.

Även länsstyrelsen i Stockholms län, tjänstemännens centralorganisation och sjukkasseförbundet anse att försäkringsrådet bör vara sista besvärsinstans.

För besvärsrätt över tillsynsmyndighetens beslut uttala sig även försvarets sjukvårdsförvaltning, länsstyrelsen i Västerbottens län, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt de fria sjukkassornas förbund.

Departementschefen.

Såsom försäkringsrådet framhållit, torde det för undvikande av rättsförlust vara lämpligt att tillsynsmyndigheten äger pröva sjukkassas beslut, ändå att besvär däröver icke förts i behörig ordning. I departementsförslaget har därför upptagits en särskild bestämmelse härom. Vad försäkringsrådet i övrigt anfört i fråga om tillsynsmyndighetens prövning av sjukkassas beslut torde få övervägas i samband med de närmare föreskrifter rörande tillsynsmyndigheten, som Kungl. Maj:t må komma att utfärda.

Mot kommitténs förslag att göra tillsynsmyndigheten till sista instans för prövning av frågor av förevarande art har i yttrandena framkommit åtskillig kritik. På sätt i yttrandena anförts torde rätten till sjukhjälp ofta vara av stor ekonomisk betydelse för den enskilde. Vidare är att märka, att enligt förslaget tillsynsmyndigheten skall ha att genom råd och anvisningar dirigera sjukkassornas verksamhet. Det ligger då nära till hands att antaga att tillsynsmyndigheten vid besvärsprövningen kan känna viss bundenhet. Tillvaron av en överinstans torde ock medföra större garantier att spörsmål av mera principiell art ägnas en noggrann prövning. Den i förevarande hänseende framkomna kritiken finner jag fördenskull böra beaktas; och

bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr lil2. 18

274 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

jag finner alltså att möjlighet bör tillskapas för vederbörande att få frågor av förevarande art prövade av en högre instans.

Vad beträffar spörsmålet, hos vem klagan över tillsynsmyndighetens beslut bör förås, synes det särskilt under de första åren efter lagens ikraftträdande vara av vikt att chefen för socialdepartementet blir i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Jag förordar därför, att besvär över tillsynsmyndighetens beslut skola, efter föredragning av nämnda departementschef, avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Det torde emellertid ej vara lämpligt eller påkallat med en obegränsad besvärsrätt över tillsynsmyndighetens beslut. Endast fråga, där utgången av ärendet kan antagas vara av synnerlig betydelse för parten eller där skiljaktiga meningar yppats hos tillsynsmyndigheten, bör få dragas under Kungl. Maj:ts prövning. Därvid torde det få överlämnas till tillsynsmyndigheten att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet avgöra huruvida den förra betingelsen för överklagande föreligger eller ej.

Vad angår utformningen av ifrågavarande paragrafer i övrigt synes rätten att föra talan mot tillsynsmyndighetens beslut böra få som följd att tillsynsmyndigheten — och även Kungl. Maj:t — bör äga förordna att tillsynsmyndighetens beslut ej skall gå i verkställighet. Dessutom synas vissa redaktionella jämkningar påkallade.

Särskilda bestämmelser.

104 §.

I denna paragraf behandlas frågan om verkan av ändring i dea administrativa indelningen samt sjukkassas trädande i likvidation.

Beträffande denna paragraf, som med vissa jämkningar återgiver vad som upptagits under 72 § i kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet nr VII å sid. 268 samt 339—340.

105 §.

Genom denna paragraf regleras frågan om utmätning och överlåtelse av sjukhjälp.

Beträffande denna paragraf, som med ändring av formell natur återgiver vad som upptagits under 73 § i kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet nr VII sid. 340.

106 §.

I denna paragraf fastslås i vilka fall återbetalningsskyldighet åligger den, som uppburit för stor sjukhjälp. I paragrafen har ock upptagits en bestämmelse örn kvittningsrätt.

Paragrafens första stycke motsvaras av 27 § i kommittéförslaget. Andra stycket har i viss mån sin motsvarighet i 23 § 4 mom. av kommittéförslaget.

Beträffande kommitténs förslag i dessa delar hänvisas till betänkandet nr VII sid 317 och 320—321.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 ‘2. 275

Yttrandena över koinniittéförslaget.

Pensionsstyrelsen framhåller, att skyldigheten att återbetala felaktigt uppburen sjukhjälp borde föreligga icke blott — såsom enligt 27 § i kommitténs förslag — när försäkrad medvetet lämnat oriktig uppgift utan även när oriktiga eller vilseledande uppgifter lämnats av grov vårdslöshet.

I fråga om den i 23 § av kommittéförslaget medgivna rätten för sjukkassa att vid utbetalning till medlem eller dennes familjemedlem tillgodogöra sig vad som motsvarar kassans fordran hos den försäkrade enligt den föreslagna lagstiftningen anmärker försäkringsrådet, att spörsmålet om åläggande att återbetala belopp i fall som avsåges i paragrafen, därest återbetalning icke skedde frivilligt vid anfordran från sjukkassan, syntes falla under allmän domstols och icke tillsynsmyndighetens prövning. På grund av de föreslagna bestämmelserna om utmätningsfrihet och förbud mot överlåtelse syntes återbetalning mot den sjukes vilja icke kunna äga rum genom avdrag å .senare ersättning, exempelvis sjukpenning för en senare period.

Departementschefen.

Kommittén har ansett, alt i lagen bör upptagas ett särskilt stadgande örn skyldighet att återbetala felaktigt uppburen sjukhjälp, vilket stadgande i de fall, som omfattades av detsamma, skulle ersätta de allmänna rättsregler, som eljest gällde i förevarande avseende. Vissa skäl av praktisk art synas tala för kommitténs förslag i denna del, och jag anser mig därför böra i stort sett biträda detsamma. Stadgandet härutinnan har emellertid ansetts böra avfattas i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i förslaget till ny folkpensioneringslag. Ifrågavarande regel — som av kommittén upptagits bland bestämmelser örn förlust av rätt till sjukhjälp — torde böra intagas bland de olika stadganden, som sammanförts under rubriken »Särskilda bestämmelser».

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen örn kvittningsrätt för sjukkassa torde närmast avse fall av underlåten avgiftsbetalning. Med hänsyn till den omläggning av ordningen för avgiftsuppbörden, som jag förordat, förlorar dock bestämmelsen väsentligen sin betydelse för nämnda fall. En kvittningsregel av förevarande slag lärer likväl försvara sin plats i lagen, .särskilt med tanke på sådana fall som avses i första stycket av paragrafen eller att sjukhjälp oriktigt utgivits till försäkrad. I dylika fall synes det rimligt, att sjukkassan vid utbetalning av senare förfallande sjukhjälp äger avräkna sin fordran på grund av den tidigare felaktigt lämnade sjukhjälpen. Visst utrymme för skälighetsprövning bör finnas härvidlag. Det synes därför böra stadgas att sjukkassa i fall som här avses må i avräkning å vad tidigare för mycket utbetalats innehålla skäligt belopp av den försäkrade tillkommande sjukhjälp. Sjukkassa bör även, örn den försäkrade blivit medlem av annan sjukkassa, vara berättigad att få avräkning verkställd å sjukhjälp, som må komma att utgå till den försäkrade från den nya kassan.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Det må anmärkas, att en liknande rätt att avdraga tidigare felaktigt uppburet belopp å senare ersättning tillkommer familjebidragsnämnderna enligt den vid årets riksdag antagna familjebidragsförordningen.1 Enligt 105 § av departementsförslaget må fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, ej tagas i mät för gäld. Enligt nämnda bestämmelse skyddas således fordran, som innestår hos sjukkassa, även sedan den förfallit till betalning. Den nu föreslagna kvittningsrätten innebär ett undantag i visst hänseende från den princip, varå berörda bestämmelse vilar.

107 §. I denna paragraf behandlas frågan om regressrätt för sjukkassa mot den, som framkallat sjukdom hos annan. Paragrafen motsvaras av 74 § i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Kommittén erinrar örn att enligt lagen örn försäkringsavtal (25 § andra stycket) försäkringsgivare ej ägde återkräva belopp, som utgivits i anledning av liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring av den, som framkallat försäkringsfallet eller eljest i anledning därav vöre pliktig att gälda skadestånd, dock att, där i avtal örn olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsgivaren förbundit sig att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster, som olycksfallet eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga beloppet av utgifterna eller förlusterna, vad sålunda av försäkringsgivaren utgivits, finge återkrävas. Sådant återkrävande kunde dock endast ske för det fall att försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva visst belopp hos alman, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag vore skyldig att utgiva skadestånd, evad han vore till skadan vållande eller icke. Kommittén fortsätter: Lagen örn försäkringsavtal är icke gällande med avseende å försäkring, som meddelas av erkänd sjukkassa. De erkända sjukkassornas regressrätt regleras därför av bestämmelser i respektive kassors stadgar. I så gott som alla erkända sjukkassor gäller i detta avseende en bestämmelse av följande lydelse: »Är tredje man på grund av vållande eller eljest enligt lag pliktig att utgiva skadestånd i anledning av sjukdom, för vilken sjukhjälp utgivits av kassan, vare medlem, som uppburit sjukhjälp, skyldig att, i den mån laga hinder häremot ej möter, å kassan överlåta sin rätt till skadestånd intill belopp, som utgivits av kassan.» Det har i praktiken visat sig ogörligt för kassorna att annat än undantagsvis utnyttja nyssnämnda bestämmelse. Det skulle t. ex. innebära, att sjukkassorna komme att inträda såsom part i alla de trafikmål, där någon sjukkassemedlem lidit skada. Begagnar sig kassa icke av en sådan bestämmelse i alla fall utan endast i vissa, uppstår en viss godtycklighet, vilken måhända kan vara försvarbar inom en vanlig understödsförening men knappast inom

1 SFS 1946:99.

Kungl. Muj:ts proposition nr 312. 277

en kassa, som handhar en obligatorisk social försäkringsverksamhet. Kommittén har därför funnit den i försäkringsavtalslagen förefintliga ovan angivna huvudregeln böra gälla för de allmänna sjukkassorna utan inskränkning och föreslår därför, att regressrätt ej skall föreligga.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Spörsmålet om sjukkassas regressrätt har berörts endast av försäkringsrådet, som ifrågasätter, om anledning funnes att i föreslagen utsträckning låta skadevållande och trafikförsäkringsbolag befrias från utgivande av skadestånd. Kostnaden för dylika skador komme då att i stor utsträckning drabba sjukförsäkringen och därigenom inverka förhöjande på de sjukförsäkrades avgifter i stället för att bäras av de skadevållande och trafikförsäkringsbolagen, ehuru det måste anses ligga närmare till hands att låta dessa få vidkännas kostnaderna. Att denna fråga hade ekonomisk betydelse framginge därav, att enligt riksförsäkringsanstaltens verksamhetsberättelse för år 1942 nämnda år till anstalten influtit 222 623 kronor 24 öre i skadestånd enligt 12 § i olycksfallsförsäkringslagen. Det syntes rådet, som om den av kommittén föreslagna bestämmelsen borde ersättas med en bestämmelse örn regressrätt, motsvarande den, som enligt 25 § andra stycket i lagen om försäkringsavtal tillkomme försäkringsgivaren. Det borde emellertid få ankomma på vederbörande sjukkassa att själv avgöra, örn i det särskilda fallet regresskrav skulle framställas.

Försäkringsrådet framhåller vidare att följden av den av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle bli, att ersättning i samma hänseende kunde erhållas från såväl den skadevållande eller trafikförsäkringsbolaget som från sjukkassan, i den mån icke kommitténs överförsäkringsregler (19 § 4 mom. i kommittéförslaget) kunde hindra dylik dubbelersättning.

Departementschefen.

1 fråga om rätten för försäkringsgivare, som utgivit ersättning lill försäkrad, alt söka åter denna ersättning hos den som framkallat försäkringsfallet gälla för närvarande olika regler enligt olycksfallsförsäkringslagen och lagen örn försäkringsavtal. Enligt den förra lagen (12 §) äger riksförsäkringsanstalten eller motsvarande försäkringsbolag regressrätt mot skadevållaren, dock med bland annat det undantaget att regressrätt ej finnes mot arbetsgivaren själv annat än vid uppsåtlig! skadevållande. Försäkringsgivaren — vars rätt i förevarande hänseende torde få anses härledd från den skadelidande — äger emellertid allenast återkräva vad den försäkrade varit berättigad utfå av den skadeståndspliktige. Den skadelidande är skyldig att vid krav mot skadevållaren avräkna ersätlning från riksförsäkringsanstalten och må alltså utkräva endast det skadestånd, som tillkommer honom utöver erhållet försäkringsbelopp.

Enligt försäkringsavtalslagen (25 §) gäller däremot i fråga örn .sjukförsäkring och annan summaförsäkring, d. v. s. försäkring där överenskommet

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

försäkringsbelopp utbetalas utan hänsyn till storleken av den i det särskilda fallet uppkomna skadan, att regressrätt icke föreligger för försäkringsgivaren. Den skadelidande äger oberoende av den ersättning han kan påräkna från försäkringsgivaren kräva fullt skadestånd. Vid skadeförsäkring d. v. s. försäkring där omfattningen av försäkringsgivarens förpliktelse bestämmes av den inträffade skadan, föreligger ej heller regressrätt annat än i vissa fall, såsom när någon uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skadeståndsskyldig, evad han är till skadan vållande eller ej.

Kommittén har föreslagit, att sjukkassa över huvud icke skall äga regressrätt mot den som framkallat sjukdomsfall eller eljest i anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till försäkrad. Häremot har försäkringsrådet invänt att regressrätt för sjukkassa borde finnas enligt försäkringsavtalslagens normer. En dylik regressrätt skulle emellertid innebära att sjukkassorna icke skulle äga regressrätt för utgiven sjukpenning och endast i vissa fall för utbetalad sjukvårdsersättning. En dylik regressrätt synes vara av ringa värde. Skall regressrätt medgivas, synes i stället denna böra få sitt innehåll enligt olycksfallsförsäkringslagens regler.

Även om vissa skäl tala för att en sådan regressrätt för sjukkassorna tillskapas, delar jag dock kommitténs uppfattning att en regel härom i tilllämpningen skall komma att vålla besvärligheter. Kassorna skulle måhända komma att invecklas i åtskilliga rättegångar. Inflytande skadeståndsbelopp skulle behöva fördelas mellan central- och lokalsjukkassorna. Även staten skulle genom statsbidragen till försäkringen kunna ha anspråk på del av skadeståndet. Skulle det överlämnas åt vederbörande sjukkassa att själv avgöra, huruvida regressrätt skulle göras gällande eller ej, torde otvivelaktigt viss godtycklighet lätt uppkomma. Med hänsyn härtill ansluter jag mig till kommitténs förslag i denna del.

Vid en försäkring, som till sin karaktär är obligatorisk, torde det dock vara naturligt att försäkrad, som uppburit ersättning från sin sjukkassa, icke skall äga att därjämte till fullo utkräva skadestånd av skadevållaren och därigenom erhålla ersättning två gånger. Jag anser därför att huvudregeln örn förbud mot regressrätt bör kompletteras med ett stadgande att, där någon på grund av vållande eller eljest är pliktig att till försäkrad gälda skadestånd i anledning av sjukdomsfall, den försäkrade skall av denne blott äga utkräva det skadestånd, som må tillkomma honom utöver vad han äger uppbära enligt den obligatoriska försäkringen. Att härvidlag göra skillnad på sjukpenning- och sjukvårdsförsäkringen torde ej böra ifrågakomma.

108 §.

I denna paragraf, som motsvaras av 54 § 2 morn., 55 § 4 mom. och 75 § i kommittéförslaget, upptagas regler örn skadeståndsskyldig het.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 335, 336 och 341.

Kungl. Majis proposition nr $12. 279

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit, synes det mig lämpligt att de bestämmelser, som äro avsedda att reglera skadeståndsskyldigheten — i förhållande till såväl sjukkassan som tredje man — upptagas i ett sammanhang. I första stycket av denna paragraf ha sammanförts de av kommittén föreslagna reglerna om styrelseledamots och revisors skadeståndsskyldighet mot sjukkassan. Enahanda skadeståndsskyldighet torde böra åvila verkställande tjänsteman. Skadeståndsbestämmelserna i denna paragraf synas däremot icke böra omfatta särskild firmatecknare; härutinnan böra gälla allmänna regler för sysslomans skadeståndsskyldighet. Något behov av särskilda bestämmelser i förevarande hänseende för sjukkassemedlem och ombud torde knappast förefinnas. Administratör och likvidator böra i fråga om skadeståndsskyldighet vara fullt jämställda med styrelseledamot. Med hänsyn till innehållet i 99 och 104 §§ i departementsförslaget vinnes sådan jämställdhet utan att administratör och likvidator behöva särskilt omnämnas under ifrågavarande paragraf, vilken utformats efter förebild av motsvarande bestämmelse i nya aktiebolagslagen.

Vad sålunda anförts om första stycket av denna paragraf har motsvarande tillämpning å paragrafens andra stycke, som avser skadeståndsskyldighet i förhållande till tredje man.

109 §.

I denna paragraf givas regler om tystnadsplikt.

Beträffande denna paragraf, som med vissa jämkningar motsvarar 79 § i kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet nr VII sid. 342.

110 §.

Denna paragraf, som avser lagens tillämpning å vissa utländska medborgare, motsvaras av 81 § i kommittéförslaget.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr VII sid. 137 och 158—159.

Departementschefen.

Den Konungen tillerkända rätten att träffa sådan överenskommelse med främmande makt, att ifrågavarande lagstiftning blir tillämplig även å andra utländska medborgare än dem som äro här mantalsskrivna, torde icke böra göras beroende av ömsesidighet i detta hänseende. Berörda villkor synes därför böra utgå.

Bland de särskilda bestämmelserna i kommitténs förslag funnos — utöver dem som ovan berörts — vissa regler om ämbetsmannaskydd och sådant ansvar för styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos allmän sjukkassa ävensom administratör för sådan kassa (70 §),

280 Kung!. Metias proposition nr 312.

om lörum (77 §), om giltighet av rättshandling mellan allmän sjukkassa och underårig försäkrad (78 §), örn medlemsbok eller medlemsbevis (80 §) samt örn tillämpningsföreskrifters utfärdande (82 §).

Beträffande kommittéförslaget i dessa delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 261 samt 341—342.

Av ifrågavarande bestämmelser har i yttrandena över kommittéförslaget endast det under 78 § i förslaget upptagna blivit berört. Rörande nämnda stadgande — enligt vilket rättshandling, som ingåtts mellan sjukkassa och medlem eller gift kvinna vilken vöre försäkrad i egenskap av familjemedlem, ej skulle vara ogiltig på grund av att kvinnan eller medlemmen vore underårig — framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att stadgandet torde ha tillkommit av praktiska skäl för underlättande av sjukkassornas arbete. Däremot syntes avsikten icke hava varit att inskränka de befogenheter, som tillkomme en förmyndare enligt förmynderskapslagen. Örn en förmyndare hos sjukkassan gjorde anspråk på att ersättning, som utfallit på grund av myndlings sjukförsäkring, skulle utbetalas till honom, borde sjukkassan därför ej kunna med åberopande av förevarande bestämmelse till myndlingen utbetala beloppet innan det utretts att beloppet verkligen tillkomme denne. Länsstyrelsen ifrågasatte om ej paragrafen borde givas sådan lydelse, att detta klart framginge.

Departementschefen.

%

Några särskilda regler i de hänseenden, varom här är fråga, ha icke synts böra upptagas i departementsförslaget till lag om allmän sjukförsäkring. Mot den princip, som kommit till uttryck i det av kommittén föreslagna stadgandet, att vissa funktionärer hos sjukkassa skola åtnjuta det skydd och vara underkastade det ansvar, som i lag stadgas beträffande ämbetsmän, torde visserligen icke vara något att i och för sig erinra. Hur en bestämmelse härom bör utformas, är emellertid beroende på allmänna strafflagens regler om ämbetsskydd och ämbetsansvar. Dessa regler lia berörts i straffrättskommitténs förslag till lagstiftning örn brott mot staten och allmänheten,1 varefter problemet torde bli föremål för ytterligare utredning. I avbidan härå torde införandet av sådant skydd och ansvar för funktionärer hos sjukkassa böra anstå.

Sedan den nya rättegångsbalken trätt i kraft, synes nu ifrågavarande lagstiftning icke behöva upptaga någon föreskrift angående den domstol, under vilken sjukkassa skall höra.

Syftet med det av kommittén föreslagna stadgandet om giltighet av rättshandling mellan sjukkassa och underårig försäkrad torde främst ha varit, att sjukkassorna ej skola behöva pröva huruvida en omyndig försäkrad, som själv önskar lyfta sin sjukhjälp, enligt reglerna i förmynderskapslagen är berättigad därtill. Även om en bestämmelse av förevarande art kan vara av viss praktisk betydelse, synes det dock knappast lämpligt att i sjukför­

1 SOU 1944:96.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 281 säkringslagen införa en speciell föreskrift härom. Ifrågavarande spörsmål torde i stället böra bedömas efter allmänna rättsregler. Vad särskilt angar frågan örn rätten för underårig att själv lyfta honom tillkommande sjukpenning torde förhållandet oftast vara sådant, att hinder ej möter för den omyndige att uppbära denna, såsom ett substitut för arbetslönen utgående, förmån.

Erforderliga föreskrifter örn medlemsbok eller medlemsbevis torde få utfärdas i administrativ ordning.

Bemyndigandet för Kungl. Majit att utfärda tillämpningsföreskrifter har överförts till 125 §.

Om lagens ikraftträdande m. m.

lil §.

Denna paragraf, som motsvarar 1 och 16 §§ i kommitténs förslag till promulgationslag, innehåller bestämmelse om tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande. Angående kommittéförslaget hänvisas till betänkandet nr VII sid. 269—270 och 350.

Departementschefen.

Med hänsyn till nödvändigheten av att de allmänna sjukkassorna vid inskrivningen av medlemmarna äga tillgång till mantalslängden för det löpande året, synes lagen böra träda i kraft icke vid ett årsskifte utan den 1 juli. Av skäl, för vilka jag tidigare redogjort, bör lagens ikraftträdande anstå till år 1950. Jag förordar därför, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1950.

Kommittéförslaget upptog i 1 § andra stycket promulgationslagen en bestämmelse av innehåll, att beträffande understödsförening, som antagits till allmän sjukkassa, lagen örn understödsföreningar eller å föreningen tilllämplig äldre lag efter ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring icke längre skulle vara gällande. Departementsförslaget innehåller icke någon motsvarighet till detta stadgande, enär det ansetts böra inflyta i understödsföreningslagen. Frågan örn sagda ändring i sistnämnda lag torde få upptagas i annat sammanhang.

Antagande av allmänna sjukkassor lii. lii.

112—117 §§.

Dessa paragrafer motsvara 2—8 §§ i socialvårdskommitténs förslag till promulgationslag.

Socialvårdskominittén.

Såsom i tidigare sammanhang nämnts har kommittén utgått från att de nuvarande erkända sjukkassorna i största möjliga utsträckning böra örn­

382 Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

bildas till allmänna sjukkassor. Enligt kommittén skall därför till allmän sjukkassa i första hand antagas erkänd sjukkassa inom sjukkasseområdet, under förutsättning att den erkända kassan eller, där flera sådana kassor finnas, någon av dem önskar bli allmän sjukkassa (2 §). Om flera sjukkassor ansöka om att bli antagna till allmän sjukkassa för samma område, bör sammanslagning av kassorna äga rum eller överlåtelse ske på en av kassorna av de andras rörelse. Är detta ej möjligt, har tillsynsmyndigheten att pröva vilken kassa som är lämpligast (4 §). Erforderliga nya centralsjukkassor förutsättas i regel skola komma till stånd genom delning av de erkända centralsjukkassorna. Som en säkerhetsåtgärd föreslås att, om allmän sjukkassa ej på annat sätt upprättas, ansvar för att så sker skall åvila beträffande lokalsjukkassa vederbörande kommun eller kommuner samt i fråga örn centralsjukkassa vederbörande landsting eller stad (2 §). Kommittén föreslår ett förenklat beslutförfarande inom erkänd sjukkassa beträffande beslut, som erfordras för kassans antagande till allmän sjukkassa, t. ex. antagande av nya stadgar, eller för överlåtelse av rörelsen på annan erkänd sjukkassa, vilken avses skola bli allmän sjukkassa. Sådana frågor skola utan hinder av för kassan gällande bestämmelser kunna avgöras genom enkelt majoritetsbeslut på föreningssammanträde under förutsättning att tillsynsmyndigheten gillar beslutet; dock skall i stadgarna för beslutets giltighet uppställt villkor utöver vad i nu gällande lag föreskrives lända till efterrättelse. Ett en gång fattat beslut av detta slag skall ej sedermera kunna upphävas eller ändras utan tillsynsmyndighetens medgivande (3 § 3 morn.).

Enligt kommittéförslaget skola de allmänna sjukkassorna övertaga de erkända sjukkassornas förpliktelser mot medlemmarna. I gengäld skola tillgångarna i de sjukkassor, som vid den nya lagens ikraftträdande äro erkända sjukkassor, i princip överföras till den allmänna sjukförsäkringen; i samband därmed skall erkänd sjukkassa, som icke antagits till allmän sjukkassa, träda i likvidation. Kommittén framhåller, att förslaget kunde anses innebära konfiskation av privat egendom, örn icke kassorna själva finge välja, huruvida de önska att medlemmarna skola åtnjuta övergångsbestämmelsernas fördelar mot att sjukhjälpsfonderna överlämnas eller ej. Sådan valfrihet måste emellertid anses föreligga, i det att varje erkänd sjukkassa äger möjlighet att före den nya lagens ikraftträdande bli befriad från erkännandet. Från principen att de erkända kassornas tillgångar skola överföras föreslår kommittén det undantaget, att beträffande erkänd sjukkassa, som ej antagits till allmän sjukkassa, överförandet icke skall omfatta sådana medel, vilka enligt tillsynsmyndighetens beprövande äro hänförliga till av kassan utfäst sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning för tid utöver tre år vid varje sammanhängande sjuklighets tillstånd och som ej beräknas åtgå för slutreglering av pågående sjukdomsfall (5 § 2 morn.). Erkänd sjukkassa, som antagits till allmän sjukkassa, skall vara skyldig att enligt tillsynsmyndighetens bestämmande till annan allmän sjuk­

Kungl. Maj:ln proposition nr 312. 28.1

kassa överlämna viss del av sina fonder, bland annat därest medlemmar i den förra kassan enligt den nya lagen skola vara medlemmar i den senare; bestämmelsen avser främst det fallet att erkänd sjukkassas område delas i två eller flera allmänna sjukkasseområden (5 § 1 mom.).

Kommittén föreslår vidare vissa särskilda bestämmelser angående utseende av styrelse och ombud första gången (6 och 7 §§).

Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag i berörda delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 268—273 samt 343—345.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Mot de föreslagna bestämmelserna örn förenklat beslutförfarande i fråga om erkänd sjukkassas övergång till allmän sjukkassa har de fria sjukkassornas förbund anmält betänkligheter. Förbundet anser, att man därigenom komme att skapa ett prejudikat, som kunde medföra icke önskvärda konsekvenser på andra områden. Vidare borde inga oöverkomliga hinder resas för att rätta till ett beslut, som medlemmarna sedermera efter moget övervägande funne mindre välbetänkt.

Lantarbetsgivareföreningen säger sig, ehuru med tvekan, kunna tillstyrka förslaget om de erkända sjukkassornas uppgående i allmänna sjukkassor. Föreningen vill dock bestämt understryka, att den förutsätter att framställning av erkänd sjukkassa örn befrielse från erkännandet alltid måste beviljas.

I fråga om överförandet av medel från erkänd sjukkassa till den allmänna sjukförsäkringen uttalar pensionsstyrelsen, att det av kommittén föreslagna undantaget torde böra gälla även för erkänd sjukkassa, som antagits till allmän sjukkassa.

Departementschefen.

De av kommittén i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna synas böra i huvudsak godtagas. På några punkter har dock avvikelse från kommittéförslaget ansetts böra göras.

Beträffande de anförda betänkligheterna mot förslaget örn förenklat beslutförfarande må framhållas, att dessa bestämmelser icke innebära någon principiell nyhet utan att liknande, ehuru mindre ingripande föreskrifter finnas i övergångsbestämmelserna till 1938 års lag örn understödsföreningar. Enligt min mening bör man gå ett steg längre än kommittén föreslagit. Det förenklade förfarandet skulle enligt kommittén tillämpas endast då den erkända sjukkassans stadgar icke innehålla strängare regler för beslutets giltighet än vad nu gällande lag föreskriver. De av kommittén anförda skälen för förenklat förfarande torde emellertid äga samma giltighet även i det fallet, att i stadgarna uppställts särskilda villkor utöver lagens regler. Den omständigheten att tillsynsmyndigheten skall gilla beslutet synes utgöra tillräcklig garanti för att de enskilda medlemmarnas berättigade intressen tillgodoses. Med hänsyn härtill har den av kommittén föreslagna inskränkningen ute­

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

slutits. I likhet med kommittén anser jag det nödvändigt begränsa möjligheten för en kassa, som sökt antagande till allmän sjukkassa, att sedermera fatta beslut i annan riktning. Eljest skulle det måhända kunna inträffa, att erforderlig tid att organisera en ny kassa för området i fråga icke stöde till buds före lagens ikraftträdande.

I anledning av vad ^^arbetsgivareföreningen anfört vill jag framhålla, att jag i likhet med kommittén anser att, om erkänd sjukkassa före den nya lagens ikraftträdande i vederbörlig ordning beslutar att den ej längre skall vara erkänd, tillsynsmyndigheten givetvis är skyldig att registrera detta beslut.

Med hänsyn till den ändrade utformning som försäkringen erhållit enligt departementsförslaget ha tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att bibehålla den av kommittén föreslagna inskränkningen i fråga om överförande av fondmedel från erkänd sjukkassa med längre sjukhjälpstid än tre år till allmän sjukkassa.

Erkänd sjukkassa eller annan understödsförening, som ansöker örn antagande till allmän sjukkassa eller som antagits till sådan, bör på grund av legaldefinitionen i 4 § sista stycket icke benämnas »sjukkassa» i stadganden som avse förhållanden eller åtgärder före lagens ikraftträdande. Kommittéförslagets beteckning »sjukkassa» å sådan förening har därför utbytts mot »förening». Jämväl i övrigt ha vissa smärre jämkningar vidtagits, varjämte till följd av det föreslagna uppskjutandet av den nya lagens ikraftträdande samtliga tidsbestämmelser ändrats. Enär indelningen i lokalsjukkasseområden torde böra ske under hänsynstagande till den nya kommunindelningen, har den tidpunkt, då ansökan örn antagande till allmän lokalsjukkassa senast skall ha inkommit, icke ansetts kunna sättas tidigare än till den 1 juli 1949.

övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor.

118 §.

Denna paragraf, som reglerar överförandet av medlemmar i erkända sjukkassor till allmänna sjukkassor, motsvaras i kommittéförslaget av 9 § promulgationslagen.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget skall i samband med lagens ikraftträdande medlem i erkänd sjukkassa automatiskt överföras till vederbörande allmänna sjukkassa som medlem, under förutsättning att han enligt 1 § i kommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring skall vara sjukförsäkrad. Den omständigheten, att medlem av erkänd sjukkassa ej fyllt 16 år och alltså icke är försäkringspliktig, skall emellertid ej utgöra hinder för att han överföres som medlem. Sådan gift kvinna, som är medlem i erkänd sjukkassa

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 285

men som enligt den nya lagen skall betraktas som familjemedlem, skall överföras såsom försäkrad i egenskap av familjemedlem.

I 9 § andra stycket 2. upptar förslaget en bestämmelse, att den som före lagens ikraftträdande fyllt 60 år och som ej är medlem i erkänd sjukkassa icke blir sjukpenningförsäkrad. Denna föreskrift avser hustru till medlem i erkänd sjukkassa. Emellertid skall enligt 15 § i förslaget samma regel gälla beträffande alla andra, som icke omedelbart före den nya lagens ikraftträdande äro medlemmar i erkända sjukkassor. Kommittén har främst motiverat denna inskränkning i rätten att tillhöra sjukpenningförsäkringen med att en betydande kostnadsökning skulle uppkomma örn dessa personer medtoges i sjukpenningförsäkringen, vilken kostnadsökning delvis skulle få bäras av de förutvarande medlemmarna av erkända sjukkassor (betänkandet nr VII sid. 277). Kommittén är emellertid icke enig i denna del, utan herr Wallén har reserverat sig under yrkande, att sjukpenningförsäkringen skulle omfatta även sådana personer i åldern 60—67 år, vilka icke tillhört erkänd sjukkassa (sid. 359—360).

Då enligt kommittén andra än medlemmar i erkända sjukkassor skola upptagas i den allmänna sjukförsäkringen först ett år efter lagens ikraftträdande, föreslås särskilda bestämmelser för det fallet, att hustru men icke hennes man är medlem i erkänd sjukkassa.

I övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid. 273, 276 samt 345—346.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Kommitténs förslag att från sjukpenningförsäkringen utestänga alla över 60 år, som icke intill lagens ikraftträdande äro medlemmar i erkända sjukkassor, har rönt kritik i yttranden av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens lån, Hallands läns landstings förvaltningsutskott, landsorganisationen, de fria sjukkassornas förbund, riksförbundet landsbygdens folk, socialdemokratiska kvinnoförbundet och landsbygdens kvinnoförbund. I vissa av dessa yttranden yrkas slopande av varje åldersgräns, i andra åter förordas herr Walléns reservation. Det framhålles, att åldersgränsen 60 år vore godtyckligt vald och att det måste anses socialt otillfredsställande att på detta sätt ställa en stor kategori medborgare utanför en lagstiftning, som toge sikte på att skänka socialt skydd åt alla. I några av yttrandena ifrågasättes, örn icke den ökning av sjukkassornas utgifter, som skulle följa av åldersgränsens slopande, borde kompenseras genom högre statsbidrag till kassorna.

Departementschefen.

Genom alt i departementsförslaget sjukpenningklasserna slopats och medlemskapet anknutits till sjukkassan i mantalsskrivningsorten torde arbetet med inskrivningen av de försäkringspliktiga bli avsevärt enklare än enligt kommittéförslaget. Det synes därför icke vara nödvändigt att, såsom kommittén föreslagit, låta försäkringsplikten för andra äti medlemmar i er­

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 312. kända sjukkassor inträda först ett år efter lagens ikraftträdande. Enligt min mening bör sålunda försäkringsplikten även för sådana, som icke äro medlemmar i erkända sjukkassor, inträda omedelbart vid lagens ikraftträdande.

I likhet med kommittén anser jag, att medlemmarna i de erkända sjukkassorna i princip böra överföras till de allmänna sjukkassorna utan särskild anmälan. Av praktiska skäl finner jag emellertid, att det automatiska överförandet bör avse dem, som voro medlemmar i erkända sjukkassor ett halvt år före den nya lagens ikraftträdande. Första stycket i departementsförslaget företer även den avvikelsen från kommittéförslaget, att den som jämlikt 6 § andra stycket a)—c) är undantagen från försäkringsplikt icke skall överföras till allmän sjukkassa. Ändringen, varmed icke någon saklig skillnad åsyftas, är närmast en följd av vissa andra jämkningar i kommittéförslaget. I detta sammanhang må framhållas, att allmän sjukkassa vid prövning av frågan, huruvida försäkringsplikt föreligger, har att beakta stadgandet il 19 §.

Kommitténs förslag, att andra än medlemmar i erkända sjukkassor icke skulle bli sjukpenningförsäkrade, om de före den nya lagens ikraftträdande fyllt 60 år, har från åtskilliga håll mött kritik. Enligt min mening kan det i princip icke anses förenligt med den obligatoriska försäkringens syfte att uppställa en viss åldersgräns för rätten att inträda i sjukpenningförsäkringen. En sådan åldersgräns skulle nämligen under ett avsevärt antal år efter lagens ikraftträdande beröva en stor grupp medborgare, vilka gjorde sin insats i produktionsprocessen i samhället, det skydd vid inkomstbortfall på grund av sjukdom, som försäkringen avser att skänka; i stället skulle dessa medborgare vara hänvisade till fattigvården. De av kommittén anförda skälen kunna enligt min mening icke motivera ett avsteg från principen att sjukpenningförsäkringen bör skydda alla förvärvsarbetande medborgare. För övrigt må framhållas, att kommitténs huvudskäl förfallit enär, även om åldersgränsen slopas, avgifterna till följd av de väsentligt ökade statsbidragen komma att bli betydligt lägre än avgifterna för motsvarande förmåner i de erkända sjukkassorna. Av nu anförda skäl har den av kommittén föreslagna begränsningen uteslutits.

119 och 120 §§.

Dessa paragrafer, som reglera det fallet att ett sjuklighetstillstånd sträcker sig på ömse sidor örn tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande, motsvara 10 § i kommitténs förslag till promulgationslag.

Socialvårdskommittén.

Kommittén framhåller att, sedan medlem i erkänd sjukkassa överförts till allmän sjukkassa, den nya lagstiftningen i princip skall gälla beträffande honom. Kommittén föreslår dock vissa avvikelser från denna princip. Med­

Kungl. Maj.-ts proposition nr 312. 28?

lemmarna i de erkända sjukkassorna böra enligt kommitténs åsikt i den mån så är möjligt icke komma i sämre läge än de skolat vara, därest de erkända sjukkassorna fortsatt sin verksamhet på oförändrat sätt. Denna princip måste emellertid modifieras i vissa avseenden till förhindrande av alltför omfattande och tidsvariga övergångsbestämmelser. Det kunde sålunda icke ifrågakomma att medlemmar i erkänd sjukkassa med längre sjukhjälpstid än två år för all framtid skulle åtnjuta denna sjukhjälpstid. Då den erkända kassans stadgar när som helst kunnat ändras i detta avseende, hade medlemmarna icke heller någon vare sig juridisk eller moralisk rätt därtill. Beträffande pågående sjukdomsfall torde dock medlemmarna enligt de principer som fastslagits i understödsföreningslagen äga rätt att behålla de tidigare förmånerna. Kommittén framhåller vidare, att medlemmarna i de erkända sjukkassorna icke genom medlemskapet vore tillförsäkrade rätt att för all framtid vara försäkrade för viss sjukpenning. Den nya lagens regler om sjukpenningens storlek borde därför gälla även beträffande sådan medlem i erkänd sjukkassa, som komme att erhålla lägre sjukpenning än tidigare. Även här måste dock undantag göras för pågående sjukdomsfall. De av kommittén föreslagna bestämmelserna beträffande sjuklighetstillstånd, som sträcker sig på båda sidor örn tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande, bygga i stort sett på den principen, att den försäkrade genom ikraftträdandet icke skall komma vare sig i ett bättre eller i ett sämre läge än örn de gamla bestämmelserna fortfarande gällt. Beträffande den närmare innebörden av förslaget torde få hänvisas till betänkandet nr VII sid. 273— 275 och 346—347.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag det icke kunna ifrågakomma att låta sådana medlemmar i erkända sjukkassor, för vilka den nya lagens bestämmelser skulle medföra minskning av sjukhjälpstidens längd eller sjukpenningens storlek, för framtiden behålla sina tidigare förmåner. Dock bör, såsom kommittén framhållit, undantag givetvis göras beträffande sjuklighetstillstånd som pågår vid tiden för lagens ikraftträdande; den sjuke bör alitsa i dylikt fall erhålla minst de förmåner, som tillkommo honom i den erkända sjukkassan. Enligt kommitténs uppfattning borde emellertid sjukhjälpen för detta sjuklighetstillstånd i princip utgå efter de äldre bestämmelserna, även örn dessa vore oförmånligare än den nya lagens. Såsom jag i annat sammanhang framhållit har i departementsförslaget icke upptagits någon motsvarighet till de av kommittén föreslagna väntetidsbestämmelsema. Då departementsförslaget ej heller innehåller någon övergångsbestämmelse av dylikt slag, kommer alltså den som icke varit medlem i erkänd sjukkassa att bli berättigad till sjukpenning enligt den nya lagens bestämmelser även för sådan sjukdom, varav han lider vid tidpunkten för

2gg Kungl. Maj:ts proposition nr 312. lagens ikraftträdande, självfallet dock endast under förutsättning att han blir sjukpenningförsäkrad. Det kan givetvis icke ifrågakomma, att medlemmarna i de erkända sjukkassorna i detta hänseende skulle erhålla sämre ställning än de personer, som icke varit medlemmar i sådan kassa. Jag anser därför, att den nya lagens bestämmelser örn sjnkhjälpstidens längd och sjukpenningens storlek i princip böra gälla jämväl beträffande sådan medlem av erkänd sjukkassa, som är sjuk vid tiden för lagens ikraftträdande eller som därefter drabbas av sjukdom, vilken utgör fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd. Emellertid torde, såsom jag redan framhållit, i dylika fall de äldre bestämmelserna böra tillämpas i den mån de äro förmånligare för den försäkrade.

Vad angår sjukvårdsersättningen torde den nya lagens bestämmelser böra tillämpas beträffande all vård, som lämnas efter lagens ikraftträdande. Däremot bör vård, som hänför sig till tid före lagens ikraftträdande, ersättas enligt de för vederbörande erkända sjukkassa gällande reglerna.

Angående den närmare innebörden av bestämmelserna i 119 och 120 §§ i förslaget vill jag framhålla följande.

Enligt 119 § skall vid tillämpningen av stadgandet i 6 § andra stycket a) __ att den som vårdats på sjukvårdsanstalt minst 730 dagar i följd skall vara undantagen från försäkringsplikt, så länge vården därefter pågår — beträffande sådan medlem i erkänd sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 vårdas å sjukvårdsanstalt, medräknas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande. Med hänsyn till att några erkända sjukkassor tillämpa längre sjukhjälpstid än två år har det emellertid ansetts böra föreskrivas, att den som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkand sjukkassa aldrig skall vara undantagen från försäkringsplikt förrän rätten till sjukhjälp upphört. Örn en medlem i erkänd sjukkassa med treårig sjukhjälpstid vid utgången av juni 1950 vårdats på sjukhus sedan två år tillbaka, blir han alltså »utförsäkrad» vid utgången av juni 1951, under förutsättning att sjukhusvården då fortfarande pågår.

I 120 § regleras rätten till sjukpenning, då ett sjuklighetstillstånd i tiden sträcker sig på båda sidor örn dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande. Bestämmelserna avse icke endast det fallet, att den försäkrade är sjuk vid tiden för lagens ikraftträdande, utan även det fallet, att han därefter drabbas av sjukdom, som utgör fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd, för vilket han ägt erhålla sjukpenning i erkänd sjukkassa. Vid bedömandet av huruvida en sjukdom utgör fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd skola reglerna i 27 § andra stycket komma till användning. I överensstämmelse med kommittéförslaget har dock gjorts det undantaget härifrån, att där någon insjuknar efter lagens ikraftträdande den omständigheten, att han inom nittio dagar före insjuknandet lidit av sjukdom,

som ej har medicinskt samband med den nya sjukdomen, och i anledning

Kungl. Majds proposition nr 312. 289

därav uppburit sjukpenning från erkänd sjukkassa, icke skall medföra, att fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet anses föreligga. Av hänvisningen till 27 § andra stycket följer, att sjukdom som inträffar efter lagens ikraftträdande alltid skall räknas som nytt sjuklighetstillstånd, om den försäkrade, bortsett från kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år varit fullt arbetsför, även örn medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav han dessförinnan lidit. Vid beräkning av sjukhjälpstiden skall enligt första stycket punkt a) medräknas tid före den 1 juli 1950 för vilken den försäkrade ägt erhålla sjukpenning i erkänd sjukkassa på grund av det sammanhängande sjuklighetstillståndet. Har den försäkrade uppburit sjukpenning under ett halvt år före lagens ikraftträdande, skall han alltså, om han tillhört en erkänd sjukkassa med tvåårig sjukhjälpstid, vara berättigad till sjukpenning under ett och ett halvt år efter ikraftträdandet. Till följd av föreskrifterna i 9 § kan det inträffa, att medlem i erkänd sjukkassa efter överflyttningen till allmän sjukkassa icke vidare äger vara sjukpenningförsäkrad. Så blir fallet för den som vid tiden för insjuknandet icke hade minst 600 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt för familjeförsäkrad hustru, som fyllt 67 år eller uppbär folkpension i annan form än ålderspension. Om en sådan person är sjuk vid tiden för lagens ikraftträdande eller därefter drabbas av sjukdom, som utgör fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd, synes sjukpenning böra utgå enligt de äldre bestämmelserna. Föreskrift härom Ilar upptagits i första stycket under b). Beträffande sådana förutvarande medlemmar i erkända sjukkassor, som enligt den nya lagen skola vara sjukpenningförsäkrade, bli, såsom jag redan framhållit, denna lags regler i princip tillämpliga i fråga örn rätten till sjukhjälp. Äldre bestämmelser om rätten till sjukpenning skola dock enligt första stycket punkt c) gälla i den mån de äro förmånligare för den försäkrade. Vid denna jämförelse har man att beträffande varje sjukhjälpsdag undersöka, vilka bestämmelser som ge den högsta sjukhjälpen. Örn sjukhjälpen enligt de äldre bestämmelserna under endast en del av sjukhjälpstiden, t. ex. de första nittio dagarna, överstiger sjukhjälpen enligt den nya försäkringen, skall sålunda den högre sjukhjälpen utgå under den tid, som vid lagens ikraftträdande återstår av tiden för den högre sjukhjälpen. Är sjukhjälpens dagbelopp högre enligt den nya försäkringen, äger den försäkrade åtnjuta del högre beloppet under den tid, som vid ikraftträdandet återstår av sjukhjälpstiden enligt 27 §; för den tid varmed sjukhjälpstiden i den erkända sjukkassan må överskjuta nyssnämnda sjukhjälpstid skola däremot de äldre bestämmelserna örn sjukhjälpens storlek gälla. Stadgandet i punkt c) kail i vissa fall medföra att partiellt arbetsför person får uppbära nedsatt sjukpenning.

Hihang till riksdagens protokoll 1946. I sami. ,Vr 312. 19

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

I sista stycket har upptagits ett stadgande om rätt för tillsynsmyndigheten att meddela särskilda föreskrifter om avgiftens belopp för den som uppbär sjukhjälp enligt äldre bestämmelser. Det synes nämligen icke rimligt, att exempelvis den som på grund av bestämmelserna i denna paragraf erhåller en sjukpenning av en krona skall erlägga samma avgift som medlemmar av den grupp, för vilken sjukpenningen utgör två kronor. Vidare torde den som uppbär högre sjukhjälp än enligt de vanliga reglerna i lagen icke böra undgå att betala däremot svarande högre avgift.

Socialvårdskommittén framhåller — sid. 275 i betänkandet nr VII — att dess förslag i vissa fall kommer att medföra, att medlemmar i de erkända sjukkassorna, som nu vore sjukpenningförsäkrade, bleve försäkrade för lägre belopp eller ej alls sjukpenningförsäkrade. Enligt kommitténs mening synes det vara skäligt att i fråga om gamla sjukkassemedlemmar uppmjuka övergången. Kommittén föreslog därför en särskild regel (11 § 1 mom.) beträffande medlemmar, som vid den nya lagens ikraftträdande uppnått 60 års ålder, varigenom dessa, örn de icke vöre tilläggspensionärer, skulle kunna behålla ungefärligen samma sjukpenning som förut, under förutsättning att denna icke varit högre än vad som varit normalt beträffande medlemmar av kassan i sextioårsåldern tillhörande vederbörandes yrke eller förutvarande yrke. Bestämmelsen avsåg icke familjeförsäkrad hustru. Med den utformning sjukpenningförsäkringen erhållit i departementsförslaget torde ifrågavarande spörsmål praktiskt taget äga aktualitet endast i fråga om sådana medlemmar i erkända sjukkassor, som enligt den nya lagen icke äga vara sjukpenningförsäkrade, enär de icke ha minst 600 kronors årsinkomst av förvärvsarbete. Enligt min mening synas tillräckliga skäl icke föreligga att beträffande medlemmar i erkända sjukkassor frångå principen, att en viss minimiarbetsinkomst förutsättes för rätt att tillhöra sjukpenningförsäkringen. Till följd av att sjukpenningförsäkringen enligt departementsförslaget omfattar även statstjänstemän och vissa därmed likställda personer, som enligt kommittén icke skulle vara sjukpenningförsäkrade, innehåller förslaget icke någon motsvarighet till 11 § 2 mom. promulgationslagen.

121 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, innehåller övergångsbestämmelser rörande den frivilliga försäkringen. Dessa innebära i stort sett, att beträffande inträde i den frivilliga försäkringen av medlem, vilken överförts från erkänd sjukkassa, samma reg­

ler skola tillämpas som då frivilligt försäkrad övergår från en allmän sjukkassa till en annan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 291

övergångsbestämmelser för andra ån medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §. Denna paragraf, vari viss skyldighet föreskrives alt göra anmälan till inträde i allmän sjukkassa, motsvarar 12—15 §§ i kommitténs förslag till promulgationslag, men avviker i vissa hänseenden från vad kommittén föreslagit. Beträffande innebörden av kommittéförslaget torde få hänvisas till betänkandet nr VII sid. 276—278 samt 348—350.

Departementschefen.

Såsom jag i motiveringen till 118 § tillkännagivit, bär jag i motsats till kommittén ansett, att andra än medlemmar i erkända sjukkassor böra upptagas i den allmänna sjukförsäkringen vid samma tidpunkt som medlemmarna i sådana kassor. Även med den utformning som departementsförslaget erhållit synes den av kommittén föreslagna skyldigheten för andra än medlemmar i erkända sjukkassor att anmäla sig till inträde i allmän sjukkassa böra bibehållas. Vissa omständigheter, som äro av betydelse för försäkringen, framgå nämligen ej av mantalslängden. I 122 § har därför upptagits en bestämmelse om skyldighet för envar, som före den 1 juli 1949 fyllt 15 år och som blir försäkringspliktig, att före den 1 februari 1950 anmäla sig till inträde i vederbörande allmänna sjukkassa, såframt han ej vid 1949 års utgång var medlem i erkänd sjukkassa. Närmare föreskrifter om sådan anmälan torde böra utfärdas enligt 125 §. Ansökan örn inträde i den frivilliga försäkringen synes böra samordnas med denna anmälan. Försäkringspliktig, som underlåter att anmäla sig, skall likväl inskrivas såsom medlem. I likhet med kommittén anser jag viss ekonomisk påföljd böra stadgas i händelse av att anmälningsskyldigheten försummas, utan att giltigt skäl därtill förelegat. Påföljden har i överensstämmelse med kommittéförslaget bestämts till skyldighet att betala dubbel sjukförsäkringsavgift för ett kvartal. Enligt 15 § 1 mom. i kommitténs förslag till promulgationslag, jämfört med 9 § andra stycket 2., skulle annan än medlem i erkänd sjukkassa icke bli sjukpenningförsäkrad, om han fyllt 60 år före lagens ikraftträdande. Av skäl som anförts under 118 § har denna begränsning uteslutits i departementsförslaget.

123 och 124 §§. Dessa paragrafer, som beträffande andra än medlemmar i erkända sjukkassor reglera det fallet, att ett sjuklighetstillstånd i tiden sträcker sig på båda sidor om dagen för lagens ikraftträdande, sakna direkt motsvarighet i kommittéförslaget.

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 3i'2.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Enligt sjukförsäkringspromemorian skulle de av kommittén föreslagna väntetidsbestämmelserna (26 §) slopas. I ett flertal av de remissyttranden som avgåvos över denna promemoria påpekas, att vid försäkringens genomförande vissa övergångsbestämmelser beträffande väntetid torde vara ofrånkomliga. I detta hänseende anför pensionsstyrelsen: Borttages bestämmelsen helt, torde man få räkna med att försäkringen vid lagstiftningens ikraftträdande komme att få vidkännas icke obetydliga sjukhjälpsutbetalningar till personer, som tillförts försäkringen i annan ordning än genom de erkända sjukkassorna och vilka lida av sjukdom, när de upptagas i försäkringen. Dessa utbetalningar under övergångstiden böra enligt pensionsstyrelsens mening icke belasta försäkringen utan helt bestridas av statsmedel. Det bör emellertid uppmärksammas, huruvida man icke, med hänsyn till bestämmelserna i 10 § socialvardskommitténs förslag till promulgationslag, kan befara att medlemmar, som i de erkända kassorna utnyttjat en del av sjukhjälpstiden före den nya lagens ikraftträdande, lämna kassorna för att i de nya allmänna kassorna erhålla den där medgivna sjukhjälpstiden obeskuren.

Även socialvårdskommittén anser, att staten borde påtaga sig kostnaden för utgivande av understöd till sådana vid inträdet i försäkringen sjuka personer, vilka icke varit medlemmar i erkänd sjukkassa.

Departementschefen.

Såsom jag tidigare nämnt ha i departementsförslaget icke upptagits några väntetidsbestämmelser, då det gäller den obligatoriska försäkringen. Den omständigheten att försäkringspliktig vid tiden för inträdet i försäkrihgen är arbetsoförmögen på grund av sjukdom synes icke i och för sig böra hindra att han blir sjukpenningförsäkrad, under förutsättning att han vid tiden för insjuknandet hade minst 600 kronors årsinkomst av förvärvsarbete. Har arbetsoförmågan varat mycket lång tid före försäkringspliktens inträde, lärer emellertid hans behov av hjälp böra tillgodoses i annan ordning, i regel genom invalidpension. Av grunderna för lagens bestämmelser om sjukhjälpstid torde sålunda få anses följa, att den som vid inträdet i sjukförsäkringen varit arbetsoförmögen sedan två år tillbaka icke bör upptagas i sjukpenningförsäkringen. Såsom framgår av de föreslagna övergångsbestämmelserna rörande medlemmar i erkända sjukkassor har jag i likhet med kommittén funnit, att dessa medlemmar icke böra få börja räkna ny sjukhjälpstid från lagens ikraftträdande, utan att sammanläggning skall ske av sjukhjälpstiden före och efter ikraftträdandet. Därest andra än medlemmar i sådana kassor skulle äga åtnjuta obeskuren sjukhjälpstid, även om de vore sjuka vid tiden för lagens ikraftträdande, kunde övergångsbestämmelserna för medlemmar i erkända sjukkassor med lätthet kringgås genom att en medlem utträdde ur den erkända kassan kort tid före ikraftträdandet. Det synes därför vara nödvändigt att

Kungl. Maj:ts proposition nr .312. 293

likställa dessa båda kategorier i fråga om avräkning för tidigare sjuktid. Visserligen torde föreskrifter om sådan avräkning i fråga om andra än tidigare sjukkassemedlemmar komma att medföra vissa tillämpningssvåriglieter, men bestämmelser härom synas icke kunna undvaras. Sådana ha upptagits i 124 §. Dessa motsvara i princip stadgandena i 120 § första stycket punkt a) och andra stycket. I första hand torde sjukkassan kunna bygga på den försäkrades egna uppgifter örn tidigare sjuktid, dock bör kassan, örn anledning därtill synes föreligga, söka kontrollera desamma genom inhämtande av upplysningar från sjukhus, arbetsgivare, försäkringsinrättning eller annan som kan antagas äga kännedom örn förhållandena. Enär förevarande bestämmelser närmast föranletts av övergångsbestämmelserna rörande medlemmar i erkända sjukkassor, lia de ansetts böra begränsas till att gälla beträffande dem som inträda i försäkringen i samband med lagens ikraftträdande. I fråga örn sådana som sedermera bli försäkringspliktiga skulle för övrigt dylika föreskrifter sannolikt få ringa praktisk betydelse. Även ur synpunkten att icke i onödan komplicera arbetet inom sjukkassorna torde det vara önskvärt, att bestämmelserna icke erhålla större räckvidd än som är ofrånkomligt. Att de, som inträda i försäkringen senare än i samband med lagens ikraftträdande, i förevarande hänseende bli gynnsammare ställda, synes med hänsyn härtill icke böra väcka betänkligheter. Det torde icke vara erforderligt att, på sätt i vissa remissyttranden ifrågasatts, staten lämnar särskilt bidrag till kostnaderna för sjukhjälpen till sådana försäkrade, som äro sjuka vid inträdet i försäkringen. Vid tillämpningen av 6 § andra stycket a) och c) bör uppenbarligen medräknas den tid sjukhusvården respektive anstaltsvistelsen pågått före lagens ikraftträdande. Erinran härom har upptagits i 123 §.

, Tillämpningsföreskrifter.

125 §. Denna paragraf motsvaras i kommitténs förslag av 82 § i lagen örn allmän sjukförsäkring samt 8 och 17 §§ i promulgationslagen, vilka behandlas å sid. 278, 342, 345 och 350 i betänkandet nr VII.

Departementschefen.

I det föregående lia angivits åtskilliga fall, där särskilda tillämpningsföreskrifter anses erforderliga. Även i andra hänseenden torde kompletterande bestämmelser komma att tarvas, särskilt beträffande övergångstiden. Förevarande paragraf innehåller bemyndigande för Kungl. Majit afl utlärda erforderliga föreskrifter eller att uppdraga åt tillsynsmyndigheten att meddela sådana.

294 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

I fråga om vissa vid övergången till den nya lagen uppkommande ekonomiska frågor har kommittén anfört följande: I samband med organiserandet av de allmänna sjukkassorna och intagandet av medlemmarna i desamma uppkomma vissa utgifter, vilka icke gärna kunna bestridas av kassorna själva. Kommittén har därför förutsatt, att ett särskilt statsbidrag skall utgå härför. Att fastställa någon viss norm i detta avseende är på nuvarande stadium ej möjligt och i varje fall torde, med hänsyn till de skiftande förhållandena inom sjukkasseområdena, tillsynsmyndigheten böra äga en viss prövningsrätt i fråga om bidragens beräkning. Beräknar man helt schematiskt bidraget till i genomsnitt en krona per medlem, skulle detsamma belöpa sig till omkring 3% miljon kronob Erforderlig utredning i detta avseende synes lämpligen kunna verkställas genom tillsynsmyndighetens försorg, då frågan om sådant statsbidrag blir aktuell. Skulle inom de erkända sjukkassorna uppkomma behov att i samband med övergången upplåna rörelsekapital, vill det synas som om sådan upplåning lämpligen skulle kunna utan särskild säkerhet verkställas i folkpensioneringsfonden, särskilt som folkpensioneringen kommer att draga betydande fördelar av den föreslagna lagstiftningen.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag det nödvändigt att särskilt statsbidrag utgår till sjukkassorna för organiserandet och för intagandet av medlemmarna. Till denna fråga torde jag emellertid få tillfälle att återkomma i ett senare sammanhang.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om allmän sjukförsäkring, av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet:

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Hammar.

Kil ngl. Majli* proposition ur Ht2. 295

Bilaga A.

Förslag

! tiu ■ >j

Lag

om allman sjukförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan närmare angives, vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning för utgifter för sjukvård (sjukvdrdsförsäkring) och dels ett för dag beräknat ersätt ningsbelopp i penningar (sjukpenningförsäkring). Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.

2 §•

Försäkring sker i allmän sjukkassa. Allmän sjukkassa skall vara antagen såsom sådan av tillsynsmyndighet varom i 91 § förmäles, samt registreras enligt vad nedan sågs.

3 §•

Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa.

Varje landstingsområde samt varje stad, som ej deltager i landsting, skall vara ett centralsjukkasseområde. Då särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock två landstingsområden eller sådant område och stad, som ej deltager i landsting, förenas till ett centralsjukkasseområde. Örn skäl därför åro, må annan stad än nu sagts bilda eget centralsjukkasseområde. Angående indelning i centralsjukkasseområden beslutar Konungen. För varje centralsjukkasseområde skall finnas en centralsjukkassa. Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat i lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. Angående indelning i lokalsjukkasseområden beslutar Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer. För varje lokals jukkasseområde skall finnas en lokal sjukkassa. Lokalsjukkassa skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget.

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

4§-

I denna lag förslås nied läkare: den som äger behörighet att inom riket utöva läkarkonsten; läkarvård: vård som meddelas av läkare, dock icke vård som lämnas försäkrad, vilken är intagen å sjukvårdsanstalt; sjukvårdsanstalt: allmänt sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning, till vars drift statsbidrag utgår; allmänt sjukhus: sjukvårdsinrättning, där vårdavgift å allmän sal eller därmed likställt rum icke må uttagas eller må uttagas endast för den som icke tillhör sjukvårdsområdet, dock icke sjukvårdsinrättning som är anordnad vid fattigvårdsanstalt; hemortssjukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller den kommun, inom vars område försäkrad är bosatt. När nedan i denna lag talas endast om sjukkassa, avses därmed lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes inrättad, centralsjukkassa.

Om obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

5§.

Varje svensk medborgare som är bosatt i riket är, där ej nedan annorlunda stadgas, pliktig att från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara försäkrad enligt denna lag. Samma lag gäller örn den som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket. Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

6 §■

' Försäkringsplikt åvilar ej gift kvinna, vars man är försäkringspliktig, såframt makarna sammanleva och hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till ettusen kronor. Från försäkringsplikt undantages härjämte a) den som vårdats å sjukvårdsanstalt under minst sjuhundratrettio dagar i följd, så länge vården å anstalten därefter pågår; b) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa; c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid, som kan antagas komma att ej understiga två år; d) därest Konungen eller efter Konungens bemyndigande tillsynsmyndigheten så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 297

7 §•

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. På grund av sådan försäkring är jämväl familjemedlem sjukvårdsförsäkrad, såframt ej beträffande denne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses.

Barn, som ej uppnått den ålder, varmed följer försäkringsplikt, och som ej heller är att anse såsom familjemedlem, är ändock sjukvårdsförsäkrat, såframt barnet därest det haft nämnda ålder skolat vara försäkringspliktigt.

8 §•

Med familjemedlem förstås dels hustru till medlem i allmän sjukkassa, därest hon ej själv är medlem i sådan kassa, dels ock barn till sjukkassemedlem intill utgången av den kalendermånad, varunder barnet fyller sexton år. Med egna barn likställas adoptivbarn och fosterbarn ävensom barn, adoptivbarn och fosterbarn till medlemmens make. Vad nu är sagt om barn och adoptivbarn gäller dock ej, där vårdnaden örn barnet tillkommer annan än sjukkassemedlemmen eller make, med vilken denne sammanlever. Fosterbarn må icke anses såsom familjemedlem till annan än bamafostraren.

Därest enligt de i första stycket givna reglerna barn skulle bliva att anse såsom familjemedlem till makar, skall barnet betraktas såsom familjemedlem allenast till mannen. Barn är dock i stället att anse såsom familjemedlem till hustrun, örn sjukkassan efter framställning av makarna lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd må givas allenast, såframt hustruns årsinkomst av förvärvsarbete överstiger mannens årsinkomst av dylikt arbete, och gäller från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder tillståndet lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom familjemedlem intill utgången av den kalendermånad, varunder det fyller sexton år.

9§.

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst sexhundra kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad. Hustru, som är familjemedlem och ej fyllt sextiosju år, är likaledes sjukpenningförsäkrad evad hennes man är det eller ej, såframt icke beträffande hustrun föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses, eller till henne utgår folkpension eller hennes make för henne uppbär hustrutillägg till folkpension.

Annan än i första stycket avses må ej vara sjukpenningförsäkrad.

10 §.

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, sorn någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet, räknas ej såsom förvärvsarbete.

298 Kungl. Maj:t$ proposition nr 3t±,

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas efter de regler, söm tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej eljest äro kända för sjukkassan, grundas på de upplysningar, som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna framgå av den uppskattning, som vid senaste taxering gjorts av den försäkrades inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet

11 §•

Försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Är försåkringspliktig icke mantalsskriven inom riket, skall han vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han är bosatt vid ingången av kalenderåret eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder. Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa tillika medlem i den senare. Sjukvårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, utgives av sjukkassan för den kommun, där barnet är bosatt.

12 §.

Sjukkassa skall, när försäkringsplikt inträder för barn, som dittills varit att räkna såsom familjemedlem, inskriva den försäkringspliktige såsom medlem i kassan. Då försäkringsplikt eljest uppkommer, skall den försäkringspliktige senast inom fjorton dagar därefter anmäla sig till inträde i den sjukkassa han skall tillhöra. På grund av sådan anmälan blir den försäkringspliktige medlem i kassan från försäkringspliktens uppkomst. Ändå att anmälan som i andra stycket sägs ej gjorts, skall sjukkassa så snart ske kan såsom medlem i kassan inskriva försäkringspliktig, vilken då räknas såsom medlem från försäkringspliktens inträde, dock tidigast från och med tredje kalendermånaden före den, varunder inskrivning sker. Så snart sjukkassa, genom anmälan eller eljest, erhållit kännedom om att medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig, skall kassan avföra denne såsom medlem från tidpunkten för försäkringspliktens upphörande.

13 §• Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida denne skall vara sjukpenningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess kännedom kommit, att medlems årsinkomst av förvärvsarbete ändrats så att detta inverkar på tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela det beslut, som därav påkallas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 299

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider ar sjukdom, som i 21 § avses, må han icke uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

14 §•

Blir den som är medlem i en sjukkassa mantalsskriven inom annan kassas verksamhetsområde, anses han därigenom från och med ingången av det kalenderår mantalsskrivningen avser utträda ur den förra kassan och ingå såsom medlem i den senare.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där medlem i sjukkassa i annat fall än där sägs till följd av ändrad bosättning skall för visst kalenderår tillhöra annan sjukkassa än den vari han föregående år varit medlem. I dylikt fall åligger det medlemmen att till den nya kassan utan dröjsmål göra anmälan om flyttningen.

I fall, som i denna paragraf avses, skall vad den sjukkassa, från vilken medlemmen utträder, bestämt angående dennes tillhörighet till sjukpenning försäkringen gälla intill dess annat föreskrivits.

Sjukvdrdsförsäkringen.

15 §.

Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning för utgifter för läkarvård och i samband därmed företagna resor ävensom, ■där han för sjukdom intagits å sjukvårdsanstalt, för resan dit och hemresan därifrån.

16 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas uppgå, till tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning.

Taxa, som i första stycket sågs, skall avse sådan vård, däri inbegripen röntgen- och annan undersökning, som kan meddelas av varje läkare, så ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres av därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdomsfall utan fog sökt mer än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt, utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Ilar försäkrad, oaktat hail uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotill­

300 Kungl. Majis proposition nr 312.

ståndet kunnat besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes, må ersättningen nedsättas till belopp, som av sjukkassan skulle hava utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning enligt 17 § för det fall att den försäkrade besökt läkaren.

17 §• Försäkrad, som enligt 16 § är berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård, skall erhålla ersättning jämväl för utgifterna för resor till och från läkaren, dock endast såframt resekostnaden överstiger tre kronor för varje läkarbesök. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden, örn försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre fjärdedelar av den överskjutande kostnaden, dock må högre belopp ej utgivas än som skulle hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vilkens distrikt den försäkrade vistas. Ersättning, som i första stycket avses, utgår endast där resan föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård samt den försäkrade skriftligen betygar att så är fället. I fråga örn rätten till sådan ersättning skall vidare gälla a) att ersättning må beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som under hänsynstagande till den sjukes tillstånd kunnat användas; b) att ersättning ej må utgivas, örn med hänsyn till resans längd samt den sjukes vanor och tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat eller färdats på annat dylikt sätt som icke krävt särskild kostnad; c) att för resa med annan automobil än ambulansbil eller sådan bil, som går i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost, som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas enligt av Konungen fastställd taxa; d) att ersättning för återresa må utgivas högst för resa till den plats, varifrån resan till läkaren företogs, eller till den sjukes bostad, dock att ersättning för återresa till bostaden ej må beräknas för den del av färdsträckan, varmed denna med mer än en mil överstiger färdsträckan vid resan till läkaren; e) att ersättning ej må utgivas för resa utom riket. Om försäkrads ålder eller tillstånd påkallar att anhörig eller annan följer honom till läkaren, skall jämväl följeslagarens resa ersättas enligt ovan angivna grunder; ersättningen skall därvid beräknas å den sammanlagda resekostnaden för den sjuke och hans följeslagare.

18 §. Utgifter för försäkrads intagning å sjukvårdsanstalt ersättas högst med belopp sorn motsvarar kostnaden för intagning å närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller, örn den sjuke intagits å hem-