RÅ 2009:74

Fråga om tillstånd till färdtjänst kan begränsas till att avse transport till och från allmänt kommunikationsmedel (I och II).

I

Omsorgsnämnden i Storumans kommun beviljade i beslut den 4 mars 2005 B.L. "färdtjänst med individuella föreskriften att tillståndet gäller till närmaste busshållplats samt i Storumans samhälle på kvällar och helger. Tillståndet är inte giltigt för tider som trafikeras av Ringbilen."

B.L. överklagade beslutet hos länsrätten och yrkade att färdtjänst skulle beviljas utan inskränkningar.

Omsorgsnämnden bestred bifall till överklagandet.

Länsrätten i Västerbottens län (2005-09-08, ordförande Johansson) yttrade: I 3 § lagen (1997:736) om färdtjänst, färdtjänstlagen, anges följande. Varje kommun ansvarar, såvitt gäller kommuninvånarna, för att färdtjänst anordnas inom kommunen och, om det finns särskilda skäl, mellan kommunen och en annan kommun. En kommun får för sina kommuninvånare anordna färdtjänst också i eller mellan andra kommuner. - Tillstånd till färdtjänst skall, enligt 7 § första stycket färdtjänstlagen, meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. Enligt 9 § gäller vidare följande. Tillstånd till färdtjänst meddelas för viss tid eller tills vidare. Tillstånd får i skälig omfattning förenas med föreskrifter om vilket färdsätt som får användas, hur många resor tillståndet omfattar och inom vilket område resor får göras. Om det finns särskilda skäl får tillståndet även i övrigt förenas med villkor. - I specialmotiveringen till 7 § färdtjänstlagen anges bl.a. följande (prop. 1996/97:115, s. 78). Av första stycket framgår att tillståndsgivaren är skyldig att meddela tillstånd till dem som tillhör den personkrets som anges. Skyldigheten gäller för det geografiska område som anges i första meningen i 3 § respektive 5 §. Avsikten är inte att vidga personkretsen i förhållande till nuvarande reglering i socialtjänstlagen. Inriktningen är tvärtom att, genom att kollektivtrafiken görs mer tillgänglig för funktionshindrade, det antal personer som behöver utnyttja färdtjänsten skall minska. Är de allmänna kommunikationerna så utformade att det är rimligt att kräva att även en funktionshindrad person skall kunna använda dem, föreligger alltså ingen rätt att få färdtjänst. Å andra sidan kommer det alltid att finnas ett antal funktionshindrade som är i behov av att färdas i särskilt anpassade fordon eller i taxibilar. - B.L. anför i huvudsak följande. Hon behöver färdtjänst eftersom varken bussar eller Ringbilen passar med tider för gudstjänster och begravningar. Fotvården finns bara i Stensele. Som exempel besökte hon fotvården i november och åkte kl. 10 från Storuman och kom inte hem förrän kl. 14.30. Ålder och ohälsa gör att väntetiden är för lång. I Stensele finns ingenstans hon kan gå eller sätta sig medan hon väntar på bussen, hon måste stå ute på vägen. - Omsorgsnämnden anför bl.a. följande. B.L. uppger att hon kan åka buss, men att hon har svårt att ta sig till och från bussen på grund av att det är backigt, vilket styrks av utredningen. Utomhus använder hon sig av spark och käppar/stavar. Hon har rätt att använda färdtjänst till och från busshållplatsen, varför hennes trafikförsörjning får anses tillfredsställande. Syftet bakom lagen är att föra över funktionshindrade till kollektivtrafiken genom att göra den mer tillgänglig. Ringbilen går minst två turer per dag i Storumans samhälle och mellan Storuman och Stensele samhällen. Fordonen som trafikerar Ringbilen har samma krav på tillgänglighet som de fordon som används för färdtjänst. Av förarbetena till lagen framgår att avsaknaden av allmänna kommunikationer inte är grund för att bevilja färdtjänst. - Enligt information på kommunens hemsida gäller bl.a. att Ringbilen servar alla medborgare, att den bara går om det finns någon beställning, att man "precis som vanligt" beställer hos reseservice, att beställning skall ske senast 30 minuter före turens start samt att bilen hämtar vid ytterdörr om behov finns. Ringbilen har fasta tider för vissa hållplatser och stannar i övrigt om beställning finns. - Länsrättens bedömning. - Omsorgsnämnden har beviljat B.L. tillstånd till färdtjänst enligt 7 § färdtjänstlagen. I 9 § anges i vilken utsträckning ett sådant tillstånd kan förenas med villkor och föreskrifter. Begränsningar av färdtjänst såsom till (och från) busshållplats för att möjliggöra resa med vanlig buss kan inte anses förenligt med 7 § eftersom båda förutsättningarna för rätt till färdtjänst (väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller resa med allmänna kommunikationsmedel) då måste vara uppfyllda för att ett generellt tillstånd skall beviljas. - Begränsningen skall därför inte godtas (jfr Kammarrättens i Sundsvall dom den 14 december 2004, mål nr 3126-03, i vilket mål omsorgsnämnden i Storumans kommun var klagande). - Tillstånd får enligt 9 § i skälig omfattning förenas med föreskrifter om inom vilket område resor får göras. Omsorgsnämnden har i beslutet beträffande kvällar och helger angett en geografisk begränsning till Storumans samhälle. Några skäl har inte angetts av nämnden. Begränsningen medför t.ex. att B.L., som bor i Storumans samhälle, inte kan åka färdtjänst till Stensele cirka fem kilometer därifrån. Länsrätten finner inte att utredningen ger stöd för att bedöma begränsningen som skälig. - Som nämnts ovan har B.L. bedömts uppfylla förutsättningarna för färdtjänst. Enligt länsrättens mening saknas skäl att då begränsa tillståndet med hänvisning till att det i begränsad utsträckning finns en form av kollektivtrafik som påminner om färdtjänst. - Sammantaget finner länsrätten således att det inte finns anledning att godta eller justera de av omsorgsnämnden gjorda inskränkningarna utan att de bör tas bort. Detta innebär att B.L. skall beviljas tillstånd till färdtjänst i hela kommunen utan begränsningar eller villkor. - Med ändring av omsorgsnämndens beslut förklarar länsrätten att B.L. skall beviljas tillstånd till färdtjänst inom hela kommunen utan särskilda föreskrifter eller villkor.

Kommunstyrelsen i Storumans kommun yrkade i överklagande att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa omsorgsnämndens beslut. Till stöd för sin talan anförde kommunstyrelsen huvudsakligen följande. Lagens intentioner och viljeinriktning är väldigt tydliga. Av förarbetena till lagen (prop. 1996/97:115 och bet. 1997/98:TU 3) framgår att kollektivtrafiken skall göras tillgänglig för funktionshindrade och att färdtjänsten skall betraktas som en del i det kollektiva transportsystemet och ett komplement till linjetrafiken. Ett av syftena med lagen är att funktionshindrade bör använda allmänna kommunikationer i högre utsträckning än tidigare. Länsrättens tolkning är därmed inte rimlig. B.L. uppger att hon kan åka buss men har svårt att ta sig till och från busshållplatsen på grund av backig terräng kring bostaden. Detta styrks av läkarutlåtande och handläggarens utredning. B.L. uppger att hon kan gå cirka 100 meter innan hon behöver vila. Väderleken är avgörande för hennes vilopauser. Hon går obehindrat inomhus men använder sig av spark och käppar/stavar utomhus. Hon har cirka 300 meter till vårdcentralen och dit kan hon gå. Grunden för den individuella föreskriften är att hon erhåller färdtjänst för den del av kollektivtrafiken som hon inte klarar av själv. Exempel på individuell föreskrift finns i Svenska kommunförbundets "Färdtjänsthandboken" sidan 85. Sammantaget har hon inte väsentliga svårigheter att nyttja allmänna kommunikationer utan endast svårigheter att ta sig till och från busshållplatsen. Till och från busshållplatsen har hon rätt att använda färdtjänst samt Ringbilen som trafikerar Storuman och Stensele med flera tur- och returresor per dag. Ringbilen hämtar dessutom vid dörr. Precis som 9 § färdtjänstlagen föreskriver har tillståndet förenats med föreskrift om färdsätt och geografiskt område. Föreskriften är endast kopplad till det område där hon kan anses ha en skälig trafikförsörjning genom Ringbilen. Kammarrättens i Sundsvall avgörande den 14 december 2004 i mål nr 3126-03 är inte vägledande eftersom kammarrätten avskrev målet. Kommunstyrelsen hänvisar till avgöranden från Kammarrätten i Jönköping och Kammarrätten i Göteborg där kammarrätterna fastställt kommunernas beslut att endast bevilja färdtjänst till närmaste busshållplats.

B.L. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. att det inte var tillräckligt för henne att utnyttja Ringbilen och att hon dessutom var blind på ena ögat.

Kammarrätten i Sundsvall (2006-02-16, Sjödin, Eberstein, Ericsson, referent) yttrade: Vad som förekommit i kammarrätten föranleder inte till annan bedömning än den länsrätten gjort. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Kommunstyrelsen i Storumans kommun överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva domen och fastställa omsorgsnämndens beslut. Till stöd för sin talan anförde styrelsen bl.a. följande. Färdtjänst ska betraktas som en del av det kollektiva trafiksystemet och ett komplement till linjetrafiken. Färdmedelskombinationen färdtjänst - allmänna kommunikationer är, när den vid en individuell bedömning anses möjlig, helt i linje med intentionerna med lagstiftningen om färdtjänst och om handikappanpassning av allmänna kommunikationer. Beslutet om färdtjänst med vissa föreskrifter tillgodoser B.L:s behov av att kunna förflytta sig på egen hand utan väsentliga svårigheter och att resa med allmänna kommunikationsmedel till de platser och orter hon önskar.

B.L. bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten inhämtade yttranden från Sveriges Kommuner och Landsting och från Vägverket.

Sveriges Kommuner och Landsting anförde bl.a. följande. Enligt kammarrätten skulle det inte vara möjligt att ge tillstånd till färdtjänst till och från busshållplats för att möjliggöra resa med vanlig buss eftersom båda förutsättningarna enligt 7 § färdtjänstlagen då måste vara uppfyllda för att generellt tillstånd ska kunna beviljas. Kammarrättens tolkning är ogrundad, om ens begriplig, i rättsligt avseende. Ett funktionshinder kan leda till olika stora nedsättningar av den enskildes förmåga att förflytta sig. Hur den fysiska omgivningen ser ut spelar ofta stor roll. Det ingår i kommunens individuella behovsbedömning att lägga fast sökandens egen förmåga med hänsyn till såväl funktionshindret som den fysiska trafikmiljön. Syftet med färdtjänsten är att ge funktionshindrade personer en trafikförsörjning som så långt som möjligt är likvärdig med den som icke funktionshindrade har. Enligt förarbetena till färdtjänstlagen är färdtjänsten inte något komplement till otillräckliga allmänna kommunikationer. Kommunens färdtjänstbeslut är förenligt med färdtjänstens rättsliga uppbyggnad som en del av kollektivtrafiken i stort.

Vägverket anförde bl.a. följande. Syftet med lagstiftningen är att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för funktionshindrade och att kostnaderna för färdtjänst och riksfärdtjänst ska begränsas, främst genom fler resor i linjetrafiken och ökad samordning av offentligt betalda resor. En annan tanke med färdtjänsten är att den ska bidra till en tillfredsställande trafikförsörjning också för funktionshindrade. Utifrån dessa syften är det ändamålsenligt att funktionshindrade som kan använda allmänna kommunikationsmedel beviljas färdtjänst till den plats där sådana kommunikationsmedel är tillgängliga. Bestämmelserna i 9 § färdtjänstlagen medger att tillstånd meddelas med sådana begränsningar. Genom den typen av begränsande villkor kan färdtjänsten bli effektivt samordnad med de allmänna kommunikationerna.

Regeringsrätten (2009-06-04, Nordborg, Sandström, Fernlund, Brickman, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Med färdtjänst avses enligt 1 § färdtjänstlagen särskilt anordnade transporter för personer med funktionshinder. Enligt 3 § ansvarar varje kommun, såvitt gäller kommuninvånarna, för att färdtjänst av god kvalitet anordnas inom kommunen.

Enligt 7 § första stycket färdtjänstlagen ska tillstånd till färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.

Av 9 § färdtjänstlagen framgår att tillstånd till färdtjänst i skälig omfattning får förenas med föreskrifter om vilket färdsätt som får användas, inom vilket område resor får göras och hur många resor tillståndet omfattar. Vidare gäller att tillståndet även i övrigt får förenas med villkor om det finns särskilda skäl.

Omsorgsnämnden har beviljat B.L. färdtjänst med föreskriften att tillståndet gäller till närmaste busshållplats samt i Storumans samhälle på kvällar och helger och att tillståndet inte är giltigt för tider som trafikeras av Ringbilen.

Regeringsrätten finner till skillnad från länsrätten och kammarrätten att en föreskrift som begränsar färdtjänsttillståndet till att gälla transport till närmaste busshållplats är förenlig med 7 § färdtjänstlagen. I målet uppkommer därefter frågan om begränsningarna i tillståndets räckvidd kan godtas.

Av handlingarna framgår följande som är av betydelse vid bedömningen. B.L., som är född år 1920, har en kronisk ischemisk hjärtsjukdom och förmaksflimmer. Vid tiden för sin ansökan om färdtjänst hade hon haft två hjärtinfarkter. Hon lider av kärlkramp som utlöses vid relativt lätt belastning och av hjärtsvikt som gör att hon har svårt att orka med mer än lätt ansträngning. Kyla och blåst kan också utlösa kärlkramp. Hon kan inte gå uppför backar eller trappor och har svårt att klara mer än en mycket kort sträcka på plan mark.

B.L. har vitsordat att hon i och för sig kan åka buss och använda Ringbilen. Hon har emellertid anfört att Ringbilens turtäthet på vardagar är begränsad. När hon är hänvisad till Ringbilen får hon vänta längre på hemtransport än hon klarar av på grund av sin bristande hälsa. På helgerna går Ringbilen inte alls och bussarna går mycket sparsamt. Genom att begränsa tillståndet till Storumans samhälle kvällar och helger har kommunstyrelsen inte heller tagit hänsyn till hennes behov av att också kunna besöka Stensele.

Med hänsyn till vad som framkommit om B.L:s hälsoproblem och transportbehov finner Regeringsrätten att de av omsorgsnämnden beslutade begränsningarna i färdtjänsten inte kan godtas. Överklagandet ska därför avslås.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

II

Socialnämnden i Kramfors kommun beviljade i beslut den 9 november 2005 K.B. färdtjänst i bil till närmaste busshållplats och avslog i samma beslut hennes ansökan om färdtjänst för resor i hela kommunen.

Länsrätten i Västernorrlands län

K.B. överklagade beslutet och anförde följande. Den fysiska och psykiska hälsan hänger ihop och när kroppen mår dåligt mår också själen dåligt. Har hon inte möjlighet att komma ut och träffa andra människor och när hon känner sig nedstämd och ledsen blir bördan dubbelt tung att bära. Hennes psykiska hälsa påverkas av att behöva känna sig isolerad. En möjlighet att två eller tre gånger i månaden kunna ringa färdtjänst för att få byta miljö några timmar skulle betyda väldigt mycket.

Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde att K.B. inte har väsentliga svårigheter att nyttja allmänna kommunikationer men att hon däremot kan ha svårt att ta sig till busshållplatsen.

Domskäl

Länsrätten i Västernorrlands län (2006-07-18, ordförande Odmark) yttrade: Enligt 7 § lagen (1997:736) om färdtjänst, färdtjänstlagen, skall tillstånd meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. - Av lagens förarbeten (prop. 1996/97:115 s. 51 och 78) framgår bl.a. följande. Om det finns otillgängligheter i de allmänna färdmedlen, i terminaler och vid hållplatser samt i den yttre miljön i anslutning till dessa som medför att den sökande, på grund av sitt handikapp, inte utan väsentliga svårigheter kan förflytta sig på egen hand eller resa med allmänna kommunikationsmedel skall tillstånd till färdtjänst meddelas. Är de allmänna kommunikationsmedlen så utformade att det är rimligt att även en funktionshindrad person skall kunna använda dem, föreligger ingen rätt till färdtjänst. - Familjeläkaren A.B. har i ett läkarintyg från oktober 2005 som bifogats ansökan om färdtjänst anfört följande. K.B. är diagnostiserad med fibromyalgi, spondylos och knäarthros. Hon besväras av ett generellt smärttillstånd och får ont i axlarna när hon bär tungt samt utstrålande smärtor i benen när hon promenerar. Vid belastning uppstår smärta från knälederna. Röntgen har visat en mycket lindrig arthros. Vissa dagar går det bättre att promenera, andra dagar kan hon bara gå mycket korta sträckor. K.B:s funktionshinder är av bestående karaktär. - Av socialnämndens utredning framgår att K.B. bor besvärligt till med dåliga kommunikationer och långt till närmsta busshållplats. Hon klarar av att åka buss själv även om insteget är högt. K.B. vill gärna återuppta sina kontakter med de gamla människorna på Sundbrolund och Vågebo då det betyder mycket för hennes sociala välbefinnande. Bedömningen är att det inte finns tillräcklig grund för att bevilja färdtjänst med hänvisning till gällande lag. Däremot anses behovet styrkt av att få färdtjänst till och från närmaste busshållplats. - Länsrätten gör följande bedömning. - En förutsättning för att beviljas färdtjänst är att den enskilde har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationer. Att kollektivtrafiken är otillräckligt utbyggd är inte i sig skäl för färdtjänst. K.B. klarar själv att resa med allmänna kommunikationer. Även om länsrätten inte ifrågasätter att K.B. har svårigheter att förflytta sig på egen hand ger inte utredningen i målet stöd för att dessa svårigheter i färdtjänstlagens mening är väsentliga. K.B. har därför inte rätt till färdtjänst i någon större utsträckning än det hon beviljats och hennes överklagande skall avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

I överklagande hos kammarrätten vidhöll K.B. sin talan. Till stöd härför anförde hon i huvudsak följande. I Kramfors är det dåligt med allmänna kommunikationer. Hon har färdtjänst till närmaste busshållsplats en kilometer bort och därefter åker hon buss fem kilometer till närmaste affär. Hon får vänta i tre timmar på bussen tillbaka.

Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. I lagens förarbeten står att avsaknad av allmänna kommunikationer inte är ett skäl att bevilja tillstånd till färdtjänst. K.B. klarar att resa med allmänna kommunikationer, men har svårigheter att ta sig till närmaste busshållplats.

Kammarrätten i Sundsvall (2006-10-03, Sjödin, Helin, Ärlebrant, referent) yttrade: Enligt 7 § färdtjänstlagen skall tillstånd till färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. - Av 9 § samma lag framgår bl.a. att tillstånd i skälig omfattning får förenas med föreskrifter om vilket färdsätt som får användas, hur många resor tillståndet omfattar och inom vilket område resor får göras. Om det finns särskilda skäl får tillståndet även i övrigt förenas med villkor. - Socialnämnden har beviljat K.B. tillstånd till färdtjänst enligt 7 § färdtjänstlagen. Tillståndet begränsades dock till resa till närmaste busshållplats i Vännersta, Nordingrå. Av utredningen i målet framgår att tillståndet beviljades med anledning av K.B:s svårigheter att ta sig till närmaste busshållplats. I målet får därför anses ostridigt att K.B. har sådana väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand som avses i nämnda bestämmelse. Frågan i målet är således om tillståndet till färdtjänst kan begränsas till och från busshållplats. - I 9 § anges i vilken utsträckning sådant tillstånd kan förenas med villkor och föreskrifter. Begränsning av färdtjänst såsom till och från busshållplats för att möjliggöra resa med vanlig buss kan inte anses förenligt med 7 § eftersom båda förutsättningarna för rätt till färdtjänst då måste vara uppfyllda för att ett generellt tillstånd skall kunna beviljas. Begränsningen kan därför inte godtas. K.B. skall vid angivna förhållanden beviljas tillstånd till färdtjänst utan villkor om att tillståndet endast gäller för resa till och från närmaste busshållsplats. - Med bifall till överklagandet och med ändring av länsrättens dom och socialnämndens beslut förklarar kammarrätten att K.B. har rätt till tillstånd till färdtjänst utan villkor om att tillståndet endast gäller för resa till och från närmaste busshållplats.

Socialnämnden överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva denna och fastställa nämndens beslut. Till stöd för sin talan anförde nämnden bl.a. följande. Färdtjänst ska betraktas som en del av det kollektiva trafiksystemet och ett komplement till linjetrafiken. Färdmedelskombinationen färdtjänst - allmänna kommunikationer är, när den vid en individuell bedömning anses möjlig, helt i linje med intentionerna med lagstiftningen om färdtjänst och om handikappanpassning av allmänna kommunikationer. Beslutet om färdtjänst med vissa föreskrifter tillgodoser K.B:s behov av att kunna förflytta sig på egen hand och att resa med allmänna kommunikationsmedel utan väsentliga svårigheter.

K.B. yttrade sig inte i målet.

Regeringsrätten inhämtade yttranden från Sveriges Kommuner och Landsting och från Vägverket.

Sveriges Kommuner och Landsting anförde bl.a. följande. Enligt kammarrätten - - - (= yttrandet till Regeringsrätten i referatets del I) - - - kollektivtrafiken i stort.

Vägverket anförde bl.a. följande. Syftet med lagstiftningen - - - (= yttrandet till Regeringsrätten i referatets del I) - - - allmänna kommunikationerna.

Regeringsrätten (2009-06-04, Nordborg, Sandström, Fernlund, Brickman, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Med färdtjänst avses - - - (= första-tredje styckena i Regeringsrättens domskäl i referatets del I) - - - särskilda skäl.

Socialnämnden har beviljat K.B. tillstånd till färdtjänst i bil utan ledsagare till närmaste busshållplats i Vännersta, Nordingrå.

Regeringsrätten finner till skillnad från kammarrätten att en föreskrift som begränsar färdtjänsttillståndet till att gälla transport till närmaste busshållplats är förenlig med 7 § färdtjänstlagen. I målet uppkommer därefter frågan om begränsningarna i tillståndets räckvidd kan godtas.

Av handlingarna framgår följande som är av betydelse vid bedömningen. K.B. är född år 1946. Enligt det läkarintyg som gavs in i samband med ansökan om färdtjänst har hon diagnoserna fibromyalgi, spondylos och knäartros. Röntgen visar en mycket lindrig artros i vänster knäled. Hon får ont i axlarna när hon bär och ont i ryggen med utstrålande smärtor i benen när hon promenerar samt smärtor i knälederna vid belastning. Besvären varierar från dag till dag. Hon uppger också att hon har svaga händer och handleder och att hon har sömnsvårigheter på grund av värken.

K.B. har vitsordat att hon kan åka buss, även om den har högt insteg. På grund av att bussen inte går så ofta kan hon emellertid få vänta länge på återresan. Hon skulle vilja ha möjlighet att någon gång i månaden få byta miljö några timmar och att få komma ut och träffa andra människor.

Med hänsyn till vad som framkommit om K.B:s hälsoproblem och transportbehov finner Regeringsrätten att de av socialnämnden beslutade begränsningarna i färdtjänsten kan godtas. Överklagandet ska därför bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och fastställer det slut som länsrättens dom innehåller.

Föredragna 2009-04-01, föredragande Noring, målnummer 1734-06 och 6523-06