RÅ 2009:97

A.L., som arbetat heltid i Danmark t.o.m. den 30 juni 2003, arbetade sedan den 1 augusti 2003 deltid, 20 timmar per vecka, i Sverige. Han hade denna anställning kvar när han den 16 mars 2004 anmälde sig hos arbetsförmedlingen som arbetssökande med önskemål om heltidsarbete. Småföretagarnas arbetslöshetskassa avslog i beslut den 16 juni 2004 A.L:s ansökan om arbetslöshetsersättning med motivering att han genom sin halvtidsanställning i Sverige uppfyllde ett arbetsvillkor. Normalarbetstiden skulle därför fastställas till 20 timmar per vecka och kassan kunde därmed inte betrakta A.L. som arbetslös.

A.L. överklagade beslutet hos länsrätten och yrkade att han skulle beviljas arbetslöshetsersättning. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. Eftersom han anmälde sig som halvtidsarbetssökande den 16 mars 2004 anser han att man skall räkna från och med detta datum och 12 månader tillbaka för att få fram hans inkomstbortfall. Då han den 16 mars 2003 - den 30 juni 2003 enligt hans inskickade E 301 haft en heltidstjänst i Danmark med en månadslön på 35 000 DKK, vilket enligt dags dato motsvarar 42 808,50 SEK, så skall detta räknas in i beräkningen. Därmed anser han att han har rätt till halvtidsersättning från och med den 16 mars 2004.

Länsrätten i Stockholms län (2005-04-22, ordförande Ericius) redogjorde för tillämpliga bestämmelser och yttrade: Länsrätten gör följande bedömning. - A.L. uppfyller arbetsvillkoret genom det arbetsvillkor som anges i 12 § första stycket 1 lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF. I enlighet med 28 § ALF får därför, om det är förmånligare för honom, som normalarbetstid gälla den genomsnittliga arbetstiden i allt det förvärvsarbete som utförts under hela ramtiden, således 12 månader omedelbart före arbetslöshetens inträde. Arbetslöshet anses inträda den dag då den arbetslöse anmäler sig på arbetsförmedlingen och är beredd att anta ett arbete. A.L. anmälde sig som arbetssökande på arbetsförmedlingen den 16 mars 2004. Ramtiden skall därför beräknas utifrån detta datum. Länsrätten anser inte att 37 § Inspektionens för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) författningssamling 2004:1 är tillämplig i detta fall. Länsrätten finner att kassans beslut skall upphävas och målet visas åter till kassan för beräkning av normalarbetstiden i enlighet med 28 § ALF och 33 § Inspektionens för arbetslöshetsförsäkringen författningssamling. - Länsrätten upphäver Småföretagarnas arbetslöshetskassas beslut och visar målet åter till kassan för ny handläggning.

I överklagande yrkade Småföretagarnas arbetslöshetskassa att kammarrätten med ändring av länsrättens dom skulle fastställa kassans beslut. Till stöd för sin talan anförde kassan i huvudsak följande. Den 16 mars 2004 anmälde A.L. sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Kassan kunde konstatera att han enligt inkommen E301 arbetat heltid i Danmark till och med den 30 juni 2003. Sedan den 1 augusti 2003 arbetade A.L. deltid om 20 timmar per vecka i Sverige. Denna anställning hade A.L. fortfarande kvar när han anmälde sig på arbetsförmedlingen. Artikel 68.1 i EG-förordningen 1408/71 innehåller bestämmelser om beräkning av inkomstrelaterad ersättning som avviker från vad som gäller enligt ALF. Ovanstående artikel stadgar att om anställningen i Sverige varat fyra veckor eller mer skall dagpenningen beräknas uteslutande på den anställningen. Enligt IAF:s tolkning av artikelns text för svenskt vidkommande skall även normalarbetstiden baseras på de anställningar från vilka inkomstunderlaget hämtas. Vad gäller A.L. får det antas vara ostridigt att anställningen i Sverige varat mer än fyra veckor innan han anmälde sig som arbetslös hos arbetsförmedlingen. Detta ger vid handen att hans dagsförtjänst och normalarbetstid enligt artikel 68.1 EG- förordningen 1408/71 endast skall baseras på det svenska arbetet. A.L. uppfyller arbetsvillkoret genom det arbetsvillkor som anges i 12 § första stycket 1 ALF. Hans normalarbetstid fastställs således till 20 timmar per vecka enligt inkommet arbetsgivarintyg. Med anledning av att han vid tidpunkten för sin anmälan om arbetslöshet den 16 mars 2004 fortfarande innehade samma anställning anser kassan att det inte finns något inkomstbortfall att ersätta honom för. A.L:s ansökan om arbetslöshetsersättning enligt 9 § ALF skall därför avslås eftersom kassan inte kan betrakta honom som arbetslös.

A.L. förelades att yttra sig i målet men hördes inte av.

Kammarrätten i Stockholm (2006-01-16, Berglin, Lewis, referent, nämndemännen Holmér och Ryding) redogjorde för tillämpliga bestämmelser och yttrade: Frågan i målet är om A.L:s arbete i Danmark skall beaktas vid beräkningen av hans normalarbetstid. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Enligt 26 § ALF lämnas inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning med utgångspunkt i den dagsförtjänst en sökande haft under normalarbetstiden. Hur normalarbetstiden skall beräknas framgår av 28 § ALF. Då artikeln 68.1 EG-förordning 1408/71 enligt sin ordalydelse endast anger vilken lön som kan ligga till grund för beräkningen av dagsförtjänsten kan förordningen inte sägas föreskriva hur normalarbetstiden skall beräknas. Beräkningen av A.L:s normalarbetstid skall därför ske i enlighet med det som föreskrivs i 28 § ALF. - Av 28 § ALF följer att det heltidsarbete A.L. utfört i Danmark skall beaktas vid beräkningen av hans normalarbetstid, då det är förmånligare för honom. Överklagandet skall således avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Assessorn Björne var skiljaktig och anförde: Dagpenning i form av inkomstrelaterad ersättning enligt ALF beräknas på grundval av sökandens dagsförtjänst under normalarbetstiden. Dagsförtjänsten och normalarbetstiden är således nära knutna till varandra vid denna beräkning. Enligt min mening följer det av systematiken i 25-29 §§ ALF att dessa beräkningsgrunder inte kan skiljas åt. Om man vid beräkning av dagsförtjänst till följd av artikel 68 förordning 1408/71 inte kan beakta inkomst från arbete i en annan medlemsstat kan man därför inte heller beakta det arbetet vid bestämmandet av normalarbetstiden. Jag instämmer således i IAF:s uppfattning att en tolkning av artikel 68 för svenskt vidkommande får anses innebära att även normalarbetstiden skall baseras på de anställningar från vilka inkomstunderlaget hämtas (se IAF:s regelbok för arbetslöshetskassor uppslag 26 i dess lydelse från den 1 oktober 2005). Jag anser följaktligen att överklagandet skall bifallas.

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen överklagade och yrkade att kammarrättens och länsrättens domar skulle upphävas och att arbetslöshetskassans beslut skulle fastställas. IAF anförde bl.a. följande. När A.L. ansökte om arbetslöshetsersättning den 16 mars 2004 hade han sedan den 1 augusti 2003 en anställning om 20 timmar per vecka. Fr.o.m. mars t.o.m. juli 2003 hade han arbetat heltid i Danmark. Frågan i målet är om det arbete som A.L. har utfört i Danmark och som ligger inom ramtiden kan beaktas vid bestämmande av hans normalarbetstid. Dagpenningen i den svenska inkomstbortfallsförsäkringen ska enligt 26 § ALF baseras på den sökandes dagsförtjänst under normalarbetstiden. Enligt 28 § ALF ska som normalarbetstid gälla den genomsnittliga arbetstiden i det förvärvsarbete som innebär att arbetsvillkoret uppfylldes. Om arbetsvillkoret uppfyllts genom det arbetsvillkor som anges i 12 § första stycket 1 får, om detta är förmånligare för den sökande, som normalarbetstid gälla den genomsnittliga arbetstiden i allt det förvärvsarbete som utförts under hela ramtiden. För svenskt vidkommande måste artikel 68.1 i rådets förordning (EEG) 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen innebära att normalarbetstiden, och därmed även dagsförtjänsten, uteslutande bestäms utifrån den senaste anställningen i Sverige om den anställningen inte har varat kortare tid än fyra veckor. Av bestämmelsen framgår inte att den kan åsidosättas för förmånligare regler i nationell rätt. Eftersom A.L. senast hade arbetat i Sverige under minst fyra veckor när han ansökte om arbetslöshetsersättning följer av artikel 68.1 att det arbete som han hade utfört i Danmark, som ligger inom ramtiden, inte kan beaktas vid bestämmande av normalarbetstiden.

A.L. bestred bifall till överklagandet och hänvisade till kammarrättens dom.

Regeringsrätten (2009-12-28, Nordborg, Almgren, Hamberg, Knutsson, Stenman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. A.L. arbetade heltid i Danmark med en månadslön om 35 000 Dkr t.o.m. den 30 juni 2003. Fr.o.m. den 1 augusti samma år arbetade han deltid, 20 timmar per vecka, i Sverige med en månadslön om 13 500 kr. Han anmälde sig som arbetssökande med önskemål om heltidsarbete den 16 mars 2004. Ramtiden bestämdes följaktligen till den 1 mars 2003 - den 1 mars 2004.

Som normalarbetstid ska enligt den i målet gällande lydelsen av 28 § ALF gälla den genomsnittliga arbetstiden i det förvärvsarbete som innebär att arbetsvillkoret uppfylldes. Om arbetsvillkoret uppfyllts genom det arbetsvillkor som anges i 12 § första stycket 1 får, om det är förmånligare för den sökande, som normalarbetstid gälla den genomsnittliga arbetstiden i allt det förvärvsarbete som utförts under ramtiden. Dagpenning i form av inkomstrelaterad ersättning lämnas med en viss procentsats av den sökandes dagsförtjänst under normalarbetstiden med begränsningar beträffande högsta och lägsta belopp. I fråga om sökande med månadslön avses med dagsförtjänst 1/22 av månadsinkomsten under normalarbetstiden (25-27 och 29 §§ ALF i den i målet gällande lydelsen).

Enligt artikel 68.1 i förordning 1408/71 ska den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att beräkningen av förmåner ska grundas på den tidigare lönens storlek, uteslutande beakta den lön som personen hade vid sin senaste anställning inom denna stats territorium. Om den anställningen varade kortare tid än fyra veckor, ska dock förmånerna grundas på normallönen på den arbetslösa personens bosättnings- eller vistelseort vid en anställning som motsvarar eller liknar hans senaste anställning inom en annan medlemsstats territorium.

Av artikeln framgår således att vid beräkningen av A.L:s arbetslöshetsersättning enbart den lön som han haft i Sverige ska beaktas. IAF menar, mot bakgrund av det samband mellan dagpenning och normalarbetstid som finns i 26 och 28 §§ ALF, att artikel 68.1 för svenskt vidkommande måste innebära att även normalarbetstiden uteslutande bestäms utifrån anställningen i Sverige.

Normalarbetstiden i arbetslöshetsförsäkringen har flera funktioner. Den används för att fastställa antalet ersättningsdagar per vecka som en deltidsarbetslös kan ha rätt till. Den används också för att bestämma dagpenningens storlek i inkomstbortfallsförsäkringen och för att proportionera lägsta ersättningsnivå, dvs. grundbeloppet i grundförsäkringen och det lägsta beloppet i inkomstbortfallsförsäkringen (3 och 4 §§ förordningen [1997:835] om arbetslöshetsförsäkring) för en sökande som inte arbetat heltid.

För att A.L., som i Sverige enbart arbetat 20 timmar i veckan, ska vara berättigad till arbetslöshetsersättning krävs att arbetet i Danmark räknas med i normalarbetstiden. Det danska arbetet påverkar dock inte beräkningen av dagpenningens storlek.

I den svenska arbetslöshetslagstiftningen finns visserligen ett samband mellan normalarbetstid och lön på så sätt att lönen under normalarbetstiden ligger till grund för dagpenningens storlek. Tillämpningen av artikel 68.1 i förordning 1408/71 innebär emellertid att detta samband försvagas genom att enbart lönen i Sverige ska beaktas om arbetet här överstigit fyra veckor. Att i normalarbetstiden även räkna in arbete i utlandet medför - generellt sett - en bättre samordning av utländska system för arbetslöshetsförsäkring med den svenska arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär också att sökande som under normalarbetstiden arbetat i utlandet i högre grad likabehandlas med sökande som enbart arbetat i Sverige. Enligt Regeringsrättens mening framstår mot denna bakgrund den tolkning av innebörden av artikel 68.1 för svenskt vidkommande som IAF förespråkar inte som befogad. Beräkningen av A.L:s normalarbetstid ska därför ske i enlighet med 28 § ALF. Överklagandet ska således avslås.