RÅ 2010:120

T.H.J. uppbar mellan november 2002 och september 2006 sjukpenning i olika omfattning och under viss tid rehabiliteringsersättning. Efter att ha varit utan arbete blev han sjukskriven den 28 maj - den 30 september 2007 under diagnosen blandat ångest- och depressionstillstånd. Försäkringskassan fann i beslut den 9 augusti 2007, vilket inte ändrades vid omprövning den 5 december 2007, att T.H.J. inte var berättigad till sjukpenning för den aktuella perioden. Som skäl angavs i omprövningsbeslutet att Försäkringskassan bedömde att det medicinska underlaget inte styrkte att T.H.J:s arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Enligt kassan fanns det inte några objektiva undersökningsresultat som bekräftade T.H.J:s sjukdom och det framgick inte heller på vilket sätt hans aktivitetsförmåga var begränsad.

T.H.J. överklagade omprövningsbeslutet hos länsrätten. Han yrkade dels att han skulle beviljas sjukpenning för sjukperioden 28 maj - 30 september 2007, dels att Försäkringskassans beslut skulle undanröjas med stöd av 20 kap. 10 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. Till stöd för sina yrkanden anförde han i huvudsak att Försäkringskassans utredning var ofullständig och att Försäkringskassan inte hade fullföljt sin rehabiliteringsskyldighet.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde följande. Vid handläggningen av ett ärende ska Försäkringskassan se till att utredningen blir så fullständig som krävs för ett beslut. I det här fallet har beslutet fattats utifrån ett underlag som Försäkringskassan bedömt som tillräckligt. Det har således inte ansetts föreligga skäl att komplettera med ytterligare utredning. T.H.J:s arbetsförmåga bedömdes inte vara nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Eftersom arbetsförmågan inte bedöms nedsatt, saknas skäl att rehabilitera.

Försäkringskassan överklagade länsrättens dom hos kammarrätten och yrkade att kassans beslut den 5 december 2007 skulle fastställas. Kassan anförde bl.a. följande. Försäkringskassan har fullgjort sin utredningsskyldighet men det medicinska underlaget styrker inte nedsättning av T.H.J:s arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid handläggningen av ett ärende har Försäkringskassan en utredningsskyldighet och ska se till att utredningen blir så fullständig som krävs för ett beslut. Det betyder bland annat att Försäkringskassan själv vid behov måste ta initiativ till nödvändiga utredningsåtgärder. I det här fallet har handläggare i samråd med försäkringsläkaren kontaktat den försäkrades vårdcentral i syfte att inhämta kompletterande uppgifter. På grund av att vårdcentralen saknar tillgång till läkare har Försäkringskassans frågor inte kunnat besvaras. Försäkringskassan har i stället fått nöja sig med en journalkopia. Försäkringskassans bedömning av underlaget har sedan kommunicerats med den försäkrade, som fått möjlighet att inkomma med synpunkter och kompletterande medicinska underlag. Försäkringskassan har således gjort vad som varit möjligt i fråga om att få klarhet i det medicinska underlaget. Längre än så kan utredningsansvaret inte anses sträcka sig. Det är trots allt den försäkrade som, enligt 3 kap. 8 § AFL ska styrka nedsättning av arbetsförmågan med läkarintyg, inte Försäkringskassan som ska motbevisa ett yrkande på sjukpenning. Försäkringskassan har därmed bedömt att ärendet varit tillräckligt utrett och att beslut har kunnat fattas på förevarande underlag.

T.H.J. ansåg att överklagandet skulle avslås.

Kammarrätten beslutade den 9 mars 2009 att länsrättens dom tills vidare inte skulle gälla.

T.H.J. överklagade kammarrättens dom hos Regeringsrätten och yrkade att han skulle beviljas sjukpenning. Han anförde bl.a. följande. Det har nu kommit nya läkarutlåtanden som styrker att han saknade arbetsförmåga under den aktuella tiden. Han kan inte lastas för att han inte blivit ordentligt utredd tidigare och att hans psykiska tillstånd inte kommit fram i kontakterna med olika stafettläkare. Först i februari 2009 fick han kontakt med en läkare som föranstaltade om ett neuropsykiatriskt test. Detta ledde fram till en ny diagnos och slutsatsen att hans arbetsoförmåga är livslång. Försäkringskassan har inte uppfyllt sin utredningsskyldighet. - T.H.J. gav in läkarutlåtande och medicinskt underlag från februari 2010 av Per Normark, specialist i allmänpsykiatri.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. T.H.J. hade före den aktuella sjukperioden varit långvarigt sjukskriven för liknande besvär. Under den tiden hade han enligt upprättad rehabiliteringsplan deltagit i en datakurs i cirka tio månader. Efter datakursens slut var han sjukskriven under cirka ett års tid fram till september 2006 för att därefter uppbära aktivitetsstöd under en månad. T.H.J. var arbetslös när han återigen sjukskrev sig i maj 2007. Fråga uppkom då om hans hälsotillstånd försämrats i sådan grad att han kunde anses arbetsoförmögen i arbete på den öppna arbetsmarknaden. Försäkringskassan bedömde att det intyg han sänt in var otillräckligt för att avgöra frågan. Vårdcentralen upplyste att den sjukskrivande läkaren inte kunde nås förrän i oktober. Det fanns inte heller någon annan läkare som kunde besvara frågor om T.H.J. Försäkringskassan fick i stället tillgång till en journalkopia från läkarbesöket den 31 maj 2007. T.H.J. gavs också möjlighet att komma in med synpunkter och kompletterande medicinskt underlag innan frågan om sjukpenning avgjordes. Försök gjorde också att få till stånd ett möte tillsammans med arbetsförmedlingen. Mot den angivna bakgrunden anser kassan att utredningsskyldigheten uppfyllts. - Försäkringskassan gav in ett nytt yttrande av den försäkringsmedicinske rådgivaren och specialisten i allmän psykiatri Magnus Holmdahl.

Regeringsrätten (2010-11-25, Sandström, Almgren, Dexe, Hamberg, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. I en skrivelse till T.H.J. den 23 juli 2007 redogjorde Försäkringskassan för det beslutsunderlag som förelåg i hans ärende och för kassans bedömning att han inte var berättigad till sjukpenning för den aktuella sjukperioden. T.H.J. gavs möjlighet att komma in med synpunkter. I ett svar den 27 juli 2007 uppgav T.H.J. bl.a. att han hade regelbunden kontakt med och var under behandling hos överläkaren och psykiatrikern Ivan Gasparovic vid psykiatriavdelningen i Säffle. Enligt det beslut som Försäkringskassan sedan fattade den 9 augusti 2007 hade T.H.J:s brev mottagits och hans synpunkter beaktats men utan att förändra kassans bedömning. Något nytt framkom inte i omprövningsbeslutet den 5 december 2007.

Det krav på utredning som kan ställas på Försäkringskassan i sjukpenningärenden varierar beroende på bl.a. ärendets karaktär och de förutsättningar den enskilde har att bevaka sina intressen. I den delen kan sägas att det aktuella fallet var komplicerat och att det underlag som fanns tillgängligt vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut den 9 augusti 2007 inte gav någon säker bild av T.H.J:s tillstånd och arbetsförmåga.

I den situation som förelåg fanns enligt Regeringsrättens mening särskild anledning för Försäkringskassan att försöka få del av Ivan Gasparovics uppfattning i den aktuella frågan. Såvitt framgår har något sådant försök inte gjorts och det framgår inte heller att saken diskuterats med T.H.J. Det har vidare inte framkommit att Försäkringskassan kompletterat utredningen inför omprövningsbeslutet, t.ex. genom att inhämta uppgifter från den sjukskrivande läkaren.

Regeringsrätten finner mot denna bakgrund att målet bör återförvisas till Försäkringskassan för ny handläggning.