RÅ 2010:37

R.L. var anställd som barnskötare vid Rinkeby stadsdelsförvaltning. Under tiden den 2 februari 1999 till den 21 mars 2002 uppbar hon sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. Från och med den 21 mars 2002 betalade arbetsgivaren sjuklön enligt gällande kollektivavtal. - Försäkringskassan beslutade vid omprövning den 29 april 2005 att inte ändra sitt tidigare beslut från den 8 februari 2005 att fastställa R.L:s sjukpenninggrundande inkomst till noll kr från den 22 mars 2002.

Länsrätten i Stockholms län

R.L. överklagade kassans beslut och yrkade att den sjukpenninggrundande inkomsten skulle kvarstå som tidigare. Hon anförde bl.a. följande. Även om den sjukpenninggrundande inkomsten är den årliga inkomst som en försäkrad tills vidare kan antas få för eget arbete hindrar inte detta att annan typ av ersättning har ansetts kunna var sjukpenninggrundande inkomst. Hon hänvisar till rättsfall från Kammarrätten i Sundsvall vilken i dom nr 6022-1997 funnit att den lön som en försäkrad får under uppsägningstid bör vara sjukpenninggrundande, även om den försäkrade inte har någon arbetsplikt under uppsägningstiden. Detta är också Riksförsäkringsverkets uppfattning. Motsvarande resonemang har förts beträffande statlig lönegaranti och lön under tjänstledighet i vissa fall.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (2006-06-27, ordförande Johansson) yttrade: Rinkeby stadsdelsförvaltning har i intyg den 5 augusti 2004 meddelat att R.L. fått löneersättning från arbetsgivaren från och med den 21 mars 2002 tills vidare. Hon har enligt intyget inte arbetat under den angivna perioden utan varit sjukskriven. Lönen från den 1 april 2004 är 16 025 kr/månad och motsvarar en anställning på 40 timmar/vecka. - Länsrättens bedömning. - Den ersättning som R.L. uppburit från den 21 mars 2002 är att jämställa med sådan inkomst som kan läggas till grund för sjukpenninggrundande inkomst. Hon har därför rätt att få behålla sin tidigare sjukpenningförsäkring. Överklagandet skall därför bifallas. - Länsrätten bifaller överklagandet och upphäver Försäkringskassans beslut.

Kammarrätten i Stockholm

Försäkringskassan överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten, med ändring av domen, skulle fastställa Försäkringskassans beslut. Till stöd för sin talan anförde Försäkringskassan i huvudsak följande. R.L. har erhållit sjukersättning/sjuklön med 80 procent av månadslönen från den 21 mars 2002. Sådan ersättning utgör inte inkomst av eget arbete och inte heller styrker den rätt till sjukpenning, varför hon inte har rätt att kvarstå i tidigare fastställd sjukpenninggrundande inkomst. Ersättningar från Försäkringskassan som exempelvis sjukpenning har som syfte att ersätta det inkomstbortfall som uppkommer när den försäkrade inte kan arbeta och kan därför inte anses utgöra inkomst av eget arbete. Av det kollektivavtal (AB 05) som reglerar den aktuella sjuklönen framgår att sjuklönen utges till den vars sjukpenning dragits in enligt 3 kap. 7 § AFL på grund av Försäkringskassans bedömning av arbetsoförmågan (§ 28 mom. 9). En förutsättning för att sjuklön skall utgå är att den anställde inte kan arbeta på grund av sjukdom och att detta styrks av läkare (§ 28 mom. 3). Bestämmelserna i kollektivavtalet visar att den aktuella sjuklönen i likhet med sjukpenning har som grundläggande syfte att ersätta inkomstbortfall som uppstår för att den enskilde inte kan utföra arbete. Sjuklönen bör därför jämställas med sjukpenning som inte kan läggas till grund för den sjukpenninggrundande inkomsten. Kammarrättens i Stockholm dom den 30 januari 1998 i mål nr 6022-97 avser uppsägningslön som inte har som syfte att ersätta inkomstbortfall, varför domen inte bör kunna tas till intäkt för att sjuklön enligt kollektivavtal utgör inkomst av eget arbete enligt 3 kap. 2 § AFL. Anledningen till att R.L. uppbar sjuklön enligt kollektivavtal var att Försäkringskassan bedömt att hennes arbetsförmåga inte var nedsatt med minst en fjärdedel och därför stoppat utbetalningen av sjukpenning till henne. Hon kan därför inte anses ha varit i ett sådant tillstånd som avses i 3 kap. 7 § AFL under den tid hon uppbar sjuklön från sin arbetsgivare. Hon har därmed inte åtnjutit SGI-skydd enligt 3 § 2 i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1998:12) om sjukpenninggrundande inkomst under den nämnda tiden.

R.L. bestred bifall till överklagandet och anförde följande. Den ersättning som hon uppburit från den 21 mars 2002 är att jämställa med sådan inkomst som kan läggas till grund för sjukpenninggrundande inkomst. Det torde vara ostridigt att hon erhåller ersättning från arbetsgivaren till följd av sitt arbete. Ersättningen är inte ett benificium från arbetsgivarens sida och ersättningen kan inte heller likställas med de inkomster som lagstiftaren undantagit. Begreppet ”eget arbete” skall inte tolkas så bokstavligt att arbete de facto måste utföras, det anses vara tillräckligt att den försäkrade har en varaktig inkomst i pengar som har sin grund i ett anställningsförhållande. Det finns inget grundläggande krav på arbetsplikt. Det råder avtalsfrihet mellan arbetsgivare och arbetstagare avseende vilken ersättning som skall utgå av en anställning. Det aktuella avtalet har tillkommit i syfte att skydda arbetstagarna under den tid som process rörande rätt till sjukpenning och ersättningen kommer att upphöra den dag villkoren inte längre uppfylls. Vid detta tillfälle måste den försäkrade ha kvar sin rätt antingen till sjukpenning eller arbetslöshetsersättning. Den försäkrades rättigheter enligt socialförsäkringen kan inte vara avhängiga en arbetsgivares åtgärder i enlighet med gällande kollektivavtal. Det kan inte anses vara meningen att en försäkrad skall kunna ställas helt utanför socialförsäkringssystemet på den grunden att arbetsgivare och Försäkringskassan gör olika bedömningar avseende hennes arbetsförmåga. Det är ytterst otillfredsställande att den enskildes rättigheter skall vara avhängiga faktorer som hon helt saknar kontroll över. Hon är sjukskriven av sin läkare, har kvar sin anställning och erhåller fortlöpande lön från sin arbetsgivare i enlighet med rådande kollektivavtal. Hon kan inte återgå i arbete eftersom hennes läkare avråder henne från att arbeta och hon kan inte heller anmäla sig som arbetslös då hon har en anställning. Är rättsläget oklart bör man lämpligen välja en tolkning som står i rimlig proportion till konsekvenserna och är i linje med lagstiftarens intentioner. Detta särskilt om konsekvenserna blir att den enskildes möjligheter till försörjning försvinner helt.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (2007-03-28, Lindgren samt nämndemännen Lindner Löfgren och Petersson) yttrade: Vad Försäkringskassan anfört i kammarrätten och vad som i övrigt förekommit i målet föranleder inte annan bedömning än den som länsrätten har gjort. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Kammarrättsråden Lindblom och Schömer, referent, var av skiljaktig mening och anförde följande. Anledningen till att sjuklönen utgår är att Försäkringskassan bedömt att R.L:s arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel och att hon därför inte är berättigad till sjukpenning enligt 3 kap. 7 § AFL. Med hänsyn till Försäkringskassans bedömning utgår ersättning till R.L. på grund av kollektivavtal som Kommunalarbetarförbundet har tecknat. Även om ersättningen på grund av innehållet i kollektivavtalet utges av arbetsgivaren, så utgår ersättningen inte med anledning av att R.L. utfört något arbete. - Vi anser därför att den sjuklön som R.L. erhållit från sin arbetsgivare inte är att jämställa med inkomst av eget arbete. Den kan på denna grund inte ingå i underlaget för sjukpenninggrundande inkomst. - I vissa fall kan tid vara skyddad på så sätt att den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten inte skall sänkas under denna period. Det gäller bl.a. om den försäkrade inte förvärvsarbetar av anledning som berättigar till ersättning enligt 3 kap. 7 § AFL eller annan jämförbar ekonomisk förmån. Eftersom Försäkringskassan bedömt att R.L:s arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel anser vi att den ersättning som R.L. erhåller från arbetsgivaren inte är med sjukpenning jämförbar ekonomisk förmån. Tiden är därför inte överhoppningsbar vid beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten. Vi vill därför med undanröjande av länsrättens dom fastställa Försäkringskassans beslut och därvid bestämma R.L:s sjukpenninggrundande inkomst till 0 kr.

Försäkringskassan överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva domen och fastställa Försäkringskassans beslut. Kassan anförde bl.a. följande. Sjuklön som utges enligt kollektivavtal är att jämställa med sjukpenning som har till syfte att ersätta inkomstbortfall och utgör inte inkomst av eget arbete enligt 3 kap. 2 § AFL. Att Försäkringskassan anser att uppsägningslön utgör inkomst av eget arbete beror på att den, till skillnad från sjuklön, inte har till syfte att ersätta inkomstbortfall. Sjuklön enligt kollektivavtal utgår till den som fått sin sjukpenning indragen enligt AFL sedan han eller hon av Försäkringskassan bedömts ha arbetsförmåga. Personen avhåller sig därmed inte från förvärvsarbete av anledning som berättigar till sjukpenning (3 § första stycket 1 Riksförsäkringsverkets föreskrifter /RFFS 1998:12/ om sjukpenninggrundande inkomst) och åtnjuter därför inte skydd för den sjukpenninggrundande inkomsten såvida han eller hon inte aktivt söker arbete och är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen (3 § andra stycket 1 förordningen /2000:1418/ om tillämpning av vissa skyddsbestämmelser för sjukpenninggrundande inkomst). Att den som uppbär sjuklön enligt kollektivavtal saknar skydd för sin sjukpenninggrundande inkomst är således en naturlig följd av bestämmelsernas utformning.

R.L. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. En avgörande fråga i målet är hur man ska tolka begreppet ”inkomst av eget arbete” såsom det formulerats i AFL mot bakgrund av förarbeten och hittillsvarande rättspraxis. Försäkringskassan förespråkar en mycket restriktiv tolkning och åberopar en princip om att ersättningar som utges i stället för arbetsinkomst inte ska ingå i den sjukpenninggrundande inkomsten. Även om det inte klart uttalats kan man anta att Försäkringskassan menar att det huvudsakligen krävs att den ersättning man får är resultatet av faktiskt utfört arbete för att denna ska kunna räknas in i den sjukpenninggrundande inkomsten. Det saknas stöd för en sådan tolkning. Vad som framgår av 3 kap. 2 § AFL är att sjukpenninggrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar som en person tills vidare kan antas få för eget arbete här i landet, antingen som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av förvärvsarbete). Det saknas närmare precisering från lagstiftarens sida utöver att det som avses är inkomst av anställning. Det finns inget uttalat krav på att något arbete faktiskt ska utföras och denna tanke går igen i det faktum att lagstiftaren uttryckligen undantagit vissa ersättningar som är av helt annan karaktär. Det råder avtalsfrihet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det finns inget krav på arbetsplikt och det finns flera exempel på att ersättning kan utgå som en följd av anställningen trots att faktiskt arbete inte utförs utan att detta innebär att den sjukpenninggrundande inkomsten sänks. Den princip som åberopas av Försäkringskassan om att ersättningar som utges i stället för arbetsinkomst (t.ex. sjukpenning, föräldrapenning och arbetslöshetsersättning) inte ska ingå i den sjukpenninggrundande inkomsten måste ses mot bakgrund av att dessa typer av ersättningar berättigar till vilande sjukpenninggrundande inkomst (SGI-skydd) och inte innebär att det grundläggande försörjningsskyddet som socialförsäkringen syftar till att ge försvinner, vilket det gör om man inte räknar sjuklön från arbetsgivare som sjukpenninggrundande. Försäkringskassans tolkning medför helt orimliga konsekvenser för den enskilde och detta utan dennes egen förskyllan.

Regeringsrätten (2010-05-04, Billum, Eliason, Almgren, Knutsson, Jermsten) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 3 kap. 2 § AFL framgår att med sjukpenninggrundande inkomst avses den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete här i landet, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete).

Enligt 1 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter om sjukpenninggrundande inkomst ska vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst endast sådan inkomst beaktas som en försäkrad kan antas komma tills vidare åtnjuta av eget arbete under minst sex månader i följd eller av eget årligen återkommande arbete. Av 3 § första stycket 1 framgår att den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten inte ska sänkas för försäkrad som inte fyllt 65 år och som inte förvärvsarbetar av anledning som berättigar till ersättning enligt 3 kap. 7, 7 a och 7 b §§ samt 22 kap. AFL eller motsvarande ersättning enligt lagstiftning om arbetsskadeförsäkring eller om annan jämförbar ekonomisk förmån (s.k. SGI-skyddad tid).

R.L. är anställd som barnskötare vid Rinkeby stadsdelsförvaltning. Under tiden den 2 februari 1999 till den 21 mars 2002 uppbar hon sjukpenning. Försäkringskassan drog då in sjukpenningen eftersom hennes arbetsförmåga inte bedömdes nedsatt med minst en fjärdedel. Från och med den 21 mars 2002 betalar arbetsgivaren sjuklön enligt gällande kollektivavtal mellan Svenska Kommunalarbetareförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting (AB 05). Sådan sjuklön utges till den vars sjukpenning dragits in enligt 3 kap. 7 § AFL på grund av att Försäkringskassan bedömer att arbetstagaren trots sjukdomen kan utföra annat arbete som är ”normalt förekommande på arbetsmarknaden” och utgår med viss procent av lönebortfallet (se § 28 Mom. 9 samt kommentaren till bestämmelsen).

Frågan i målet är om den sjuklön som utges enligt det aktuella kollektivavtalet utgör inkomst av eget arbete och därmed ingår i den sjukpenninggrundande inkomsten samt om den tid under vilken sjuklön utgår utgör s.k. SGI-skyddad tid.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Sjukförsäkringen är en arbetsbaserad försäkring vilket innebär att bara den som förvärvsarbetar i Sverige omfattas av den, 3 kap. 4 § 1 socialförsäkringslagen (1999:799). Den som inte arbetar omfattas alltså inte av försäkringen och har därmed inte rätt till sjukpenning och bara sådana inkomster som bedöms som arbetsinkomster kan ligga till grund för sjukpenningen. Ersättningar som avser att täcka inkomstbortfall till följd av ett avbrott i förvärvsarbetet, t.ex. sjukpenning, föräldrapenning och dagpenning från arbetslöshetskassa, anses inte ingå i den sjukpenninggrundande inkomsten.

Syftet med sjukpenningen är, som nyss antytts, att ersätta förlorad arbetsinkomst vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom. För att sjukpenning ska utgå krävs därför att arbetsförmågan är nedsatt i viss minsta omfattning. Det ankommer på Försäkringskassan och, efter överklagande, förvaltningsdomstolarna att göra denna bedömning. Om Försäkringskassan bedömer att arbetsförmågan inte är nedsatt ska den försäkrade återgå i arbete. Gör han eller hon inte det kan rätten till sjukpenning gå förlorad.

Sjuklönen utgör i och för sig en inkomst som följer av R.L:s anställning eftersom den har utbetalats inom ramen för hennes anställningsavtal. Syftet med sjuklönen är emellertid att den ska täcka en del av R.L:s inkomstbortfall under tid då hon på grund av sjukdom avstått från att arbeta. Sjuklönen har på så sätt samma funktion som sjukpenningen. Den utgör därmed inte inkomst av eget arbete i den mening som avses i 3 kap. 2 § AFL och ingår därför inte i den sjukpenninggrundande inkomsten (jfr RÅ 1995 not. 409).

R.L är inte berättigad till sjukpenning eller annan ersättning som avses i 3 § första stycket 1 Riksförsäkringsverkets föreskrifter om sjukpenninggrundande inkomst och som medför skydd för den sjukpenninggrundande inkomsten. Inte heller på annan grund åtnjuter R.L. sådant skydd. Den tid under vilken sjuklön har utbetalats utgör därför inte s.k. SGI-skyddad tid.

Försäkringskassans överklagande ska därför bifallas.