RH 1993:111

Enligt ett vid Malmö tingsrätt framlagt utdelningsförslag i M. AB:s där anhängiga konkurs erhöll de fordringar som var förenade med förmånsrätt enligt 5 § första stycket och 11 §förmånsrättslagen full utdelning medan staten och AMF, som bevakat fordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen, erhöll utdelning med inbördes lika rätt i förhållande till fordringarnas storlek.

Staten genom kronofogdemyndigheten klandrade utdelningsförslaget vid tingsrätten och yrkade att tingsrätten skulle ändra utdelningsförslaget på så sätt att staten erhöll även den utdelning som tillagts AMF samt anförde vidare: Enligt 10 § lönegarantilagen (1970:741) inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Enligt denna bestämmelse tillfaller utdelning i konkursen för arbetstagarens fordringar som avses i 2 § samma lag staten intill detta belopp. Enligt motiven (prop. 1970:201 s. 88) innebär stadgandet att staten har företräde framför arbetstagaren (se även Walin-Rydin, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m. m., 2 uppl. s. 136 och Rodhe, Handbok i Sakrätt, s. 484). Walin-Rydin hävdar också (a.a. s. 137) att om viss del av fordringen överlåts och staten betalar återstoden på grund av lönegarantin, har staten i arbetsgivarens konkurs företräde för det belopp som staten har betalat. AMF:s förmånsrätt i konkursen grundas på det faktum att fordringsanspråket härleds från arbetstagarens lön som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Anspråket betraktas således som en överlåten lönefordran. Den som förvärvat en sådan fordran kan inte rimligen få bättre rätt gentemot övriga fordringsägare än vad den ursprunglige innehavaren skulle haft. Enligt den tidigare åberopade 10 § har staten företräde framför arbetstagaren och skall också ha företräde framför den till vilken viss del av lönefordran överlåtits.

AMF bestred statens talan och anförde följande. För att lönegarantilagen tryggar arbetstagarens fordran på lön skall detta inte leda till förfång för AMF, som inte har rätt att erhålla statliga lönegarantimedel till täckande av fordran på pensionspremier. AMF:s premiefordran utgörs av från arbetstagaren avstått löneutrymme och skulle rätteligen enligt vår uppfattning omfattas av statlig lönegaranti för att AMF, i så fall likt arbetstagaren, skulle erhålla en försämrad ställning i förmånsrättsordningen. I vart fall kan detta inte tolkas på så sätt kronofogdemyndigheten gör gällande, vilket rent praktiskt skulle leda till att AMF, i de konkurser där utbetalning av statlig lönegaranti blir aktuell, skulle hamna i ett sämre läge sett ur förmånsrättslagens perspektiv än eljest. Vidare kan anföras att även de lönesummor till anställda som utbetalas via lönegaranti är pensionsgrundande och skall således redovisas till AMF.

I yttrande till tingsrätten anförde förvaltaren: Enligt min åsikt skall § 10 i lönegarantilagen tolkas så att statens inträde i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären endast gäller vad som specifikt utbetalats från garantin till den enskilde arbetstagaren. Statens inträde skall däremot ej gälla beträffande andra löneförmåner, t.ex. försäkring i AMF, som den anställde har och som ej blivit föremål för betalning enligt garantin. På grund härav och då AMF:s fordran i konkursen inte är betalningsbar enligt lönegarantilagen har staten ej företräde framför AMF. Statens yrkande bör med hänsyn härtill ogillas.

Malmö tingsrätt (1993-03-01, rådmannen Gunilla Zetterberg) fann inte skäl att ändra i utdelningsförslaget och anförde följande skäl. Staten har rätt att i fråga om utbetalt garantibelopp få utdelning enligt 12 § förmånsrättslagen i stället för arbetstagaren. AMF:s fordran är enligt den hittillsvarande rättstillämpningen förenad med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen, dvs. såsom för lön. Enligt förmånsrättslagen har fordringar med förmånsrätt enligt samma paragraf inbördes lika rätt. Ett undantag följer dock av 10 § i nämnda lag om lönegaranti. Enligt denna bestämmelse skall staten när det gäller utbetalt garantibelopp äga företräde framför arbetstagare till utdelning som faller på lönefordringar. AMF har däremot inte rätt att, såsom en arbetstagare, erhålla betalning av staten enligt lönegarantilagen. Enligt tingsrättens uppfattning måste anses att AMF:s fordran tillerkänts en självständig förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Det företräde för staten framför arbetstagaren, varom stadgas i 10 § lönegarantilagen gäller alltså inte här.

Staten genom Riksskatteverket fullföljde talan och vidhöll sin invändning.

Riksskatteverket anförde: Riksskatteverket delar inte tingsrättens uppfattning att AMF:s fordran måste anses ha en självständig förmånsrätt. Den grundar sig på den förmånsrätt som arbetstagaren skulle ha haft för de lönefordringar som genom försäkringen överlåtits. Bestämmelserna i 10 och 11 §§ lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs ger då vid handen att den som förvärvat fordringen inte kan åberopa lönegarantin och att staten har företräde för det belopp som staten betalat.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1993-05-28, hovrättsråden Björn Eilard och Kerstin Winquist, referent, samt t.f. hovrättsassessorn Karin Hellström) fastställde det slut tingsrättens beslut i överklagad del innehåll. I beslutet anförde hovrätten: Den omständigheten att AMF:s fordran för obetalda försäkringspremier är förenad med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen vilar visserligen på den tankegången att premierna är att anse som en del av den anställdes lön och att den anställdes fordran på den delen av lönen övergått till AMF. Fordringen grundar sig emellertid på ett till följd av överenskommelse i kollektivavtal slutet avtal mellan arbetsgivaren/konkursgäldenären å den ena sidan samt AMF å den andra. Fordringen har således inte förvärvats av AMF genom en sådan överlåtelse som avses i 11 § i 1970 års lönegarantilag. På grund härav och då - som tingsrätten konstaterat - fordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen inbördes har lika rätt kan Riksskatteverkets ändringssökande inte vinna bifall.

Målnummer Ö 453/93