RH 1993:133

Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å S.J. för värnpliktsbrott enligt följande gärningsbeskrivning: S.J. som skulle ha fullgjort grundutbildning under tiden den 24 augusti 1992 till och med den 23 april 1993 vid KA 1 i Vaxholm, har den 15 september 1992 olovligen avvikit från regementet och uteblivit från tjänstgöring till den 21 september 1992. Med anledning härav har S.J. hemförlovats. S.J:s olovliga utevaro har varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt.

Södra Roslags tingsrätt (1993-02-17, rådmannen Bo Lövén samt nämndemännen Iris Kull, Mats Holno och Gerd Bratt) dömde S.J. för värnpliktsbrott till 60 dagsböter å 30 kr och anförde därvid följande.

S.J. har vitsordat sakomständigheterna men bestritt ansvar för värnpliktsbrott. S.J. har med hänvisning till att han numera befriats från värnpliktens fullgörande invänt att han aldrig borde ha kallats in till värnpliktstjänstgöring i följd varav hans olovliga utevaro inte varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen. S.J. har vidare invänt att han i allt fall skall vara straffri med åberopande av nödvärnsrätt alternativt nödrätt på grund av att han utsatts för pennalism från befälens sida och därför avvikit från regementet för att skydda sin psykiska hälsa. För det fall tingsrätten skulle finna att ansvarsfrihet inte föreligger har S.J. yrkat att påföljdseftergift skall meddelas honom med hänsyn till omständigheterna.

I målet är upplyst att S.J. efter återkomsten till regementet den 21 september 1992 ånyo avvikit. Vidare är upplyst att S.J. efter psykologbedömning hemförlovats den 9 oktober 1992 och genom beslut den 15 oktober 1992 helt befriats från värnpliktens fullgörande.

S.J. har som bevisning för befälens olämpliga uppträdande åberopat en artikel i tidningen Värnpliktsnytt. S.J. har framhållit att skyldiga befäl blivit avskedade.

Närmare hörd över åtalet har S.J. uppgett: Han var plattfotad och inte särskilt stark till sin läggning men uttryckte ändå vid mönstringen sin vilja att göra värnplikten. Efter inryckningen trivdes han inte och kände sig så småningom utstött. Han och flera andra värnpliktiga vid depåkompaniet blev trakasserade av framför allt en fänrik och en löjtnant. Av denna behandling mådde han psykiskt dåligt. Trots att han hade feber och var sjukskriven fick han bo i tält. Sjukskrivna ansågs av befälen vara simulanter. Vid ett annat tillfälle skulle kompaniet bada i kallt vatten och efter ordervägran blev han slängd i sjön. Befälens terror gav honom en psykisk knäck. Han försökte komma till värnpliktspsykologen men möjligheterna därtill undanhölls. När han vände sig till kompanichefen, blev han utskrattad. På grund av de svåra förhållandena såg han som en sista utväg att avvika. Under sin utevaro var han tvungen att besöka psykakuten vid Karolinska sjukhuset. Han övertalades att återvända till regementet under förespegling att hans problem skulle få en lösning. Så blev inte fallet utan han beordrades ut på övning. För att han inte skulle rymma igen fråntogs han sina kängor. Han lyckades dock barfota avvika ånyo. Efter läkarundersökning på värnpliktskontoret hemförlovades han och därefter blev han frikallad.

Tingsrätten finner utrett att S.J. olovligen avvikit från KA 1 i Vaxholm och uteblivit från tjänstgöring under den tid åklagaren påstått i sin gärningsbeskrivning. S.J:s olovliga utevaro är enligt tingsrättens mening av sådan längd att ansvar för värnpliktsbrott sett för sig kan komma i fråga. Även om S.J:s tjänstgöring varit förlagd till depåkompaniet vid regementet och hans tjänst inte varit av särskilt viktig beskaffenhet, anser tingsrätten att hans utevaro varit ägnad att medföra avsevärt men för tjänsten. Den omständigheten att S.J. efter en förnyad prövning blivit frikallad föranleder inte till annan bedömning från tingsrättens sida. Tingsrätten finner således att S.J. har gjort sig skyldig till värnpliktsbrott.

S.J. har gjort gällande att gärningen skall vara straffri på grund av de otillbörliga angrepp och den tjänstefelsgrundande behandling han utsatts för från sina befäl.

Åklagaren har vitsordat att missförhållanden kan ha rått vid regementet under hösten förra året men har anfört att dessa inte kan föranleda straffrihet för S.J.

Tingsrätten konstaterar till en början att någon utredning i målet inte föreligger om någon S.J. överordnad eventuellt må ha gjort sig skyldig till brott i sin befälsföring under S.J:s tjänstgöringstid. Enligt tingsrättens mening saknas anledning att anta att någon akut fara för S.J:s fysiska och psykiska hälsa förelegat under tjänstgöringen och under vilken S.J. har haft lydnadsplikt. Tingsrätten godtar inte med ledning enbart av en svepande tidningsartikel att förhållandena vid regementet har varit sådana att reglerna om nöd och nödvärn kan tillämpas i S.J:s fall. Tingsrätten lämnar således S.J:s invändning om straffrihet utan beaktande.

Tingsrätten finner att S.J. skall dömas för värnpliktsbrott. Det föreligger inte sådana omständigheter att det är uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Vid straffmätningen beaktar tingsrätten emellertid att S.J. efter brottet befriats från värnpliktens fullgörande. Med hänsyn härtill anser tingsrätten att påföljden kan stanna vid ett bötesstraff.

S.J. fullföljde talan och yrkade i första hand att han skulle befrias från ansvar för värnpliktsbrott och i andra hand att han skulle meddelas påföljdseftergift.

Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (1993-11-25, hovrättsrådet Jan-Olov Swahn, t.f. hovrättsassessorn Claes Mårtensson, referent, samt nämndemännen Karl- Erik Eriksson och Per Häggqvist) ändrade tingsrättens dom på så sätt att S.J. meddelades påföljdseftergift och anförde i domskälen.

S.J. har hörts på nytt i hovrätten.

På S.J:s begäran har vittnena D.N. A.C. T.B. och P. de K. hörts. De gjorde alla sin värnplikt på S.J:s pluton samtidigt med honom.

På åklagarens begäran har kaptenen vid KA I:s rätts- och värnpliktsdetalj H.B. hörts som vittne.

S.J. har berättat i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg. Det var efter det att han vägrat bada och blev slängd i sjön av en fänrik L. som trakasserierna från framför allt L:s sida tog fart. L. ansåg att han var en simulant och uppmanade t.o.m. de övriga i plutonen att bestraffa honom för detta. L. sade att han inte skulle anmäla saken om kamraterna gav S.J. stryk. Han kom att bli lite grand av befälets syndabock. Kollektiva bestraffningar förekom. S.J. och de andra s. k. simulanterna på plutonen - bl.a. de personer som S.J. åberopat som vittnen i hovrätten - fick t. ex vid ett tillfälle åse när de övriga i plutonen tvingades till armhävningar och andra fysiska övningar i syfte att ta reda på vem som sprutat raklödder på väggen i kasernen. S.J. och övriga "simulanter" beordrades stå bredvid och vifta med sina sjukintyg. Vid flera tillfällen skars knappar av på soldaternas vapenrockar med hänvisning till att de satt snett eller på annat sätt fel. Även S.J. råkade ut för detta. En gång när plutonen skulle gå till matsalen och äta passerade ett par kvinnor. Fänrik L. förklarade då att det var "fri våldtäkt" på dem. Kvinnorna uppfattade skymfen och anmälde den. Först lastades plutonen för att ha skymfat kvinnorna, men sedan klarades det ut att det var L. som gjort det. En kort tid innan S.J. avvek från regementet hade det bestämts att han skulle byta pluton. Han tror att skälet till att just han skulle byta var att han då skulle komma till ett ännu hårdare befäl, som enligt ryktet skulle finnas på den nya plutonen. Samma dag som S.J. avvek hade det bestämts att han och fler andra "simulanter" skulle bo i tält på kaserngården. De sades alla lida av en smittsam sjukdom trots att flera av dem som skulle sova i tältet endast led av ryggont och andra åkommor av icke smittsamt slag. - Senare har konstaterats att S.J. av personliga skäl var helt olämplig för alla former av värnplikt. Han har också efter företagen psykologutredning fått "frisedel".

De av S.J. åberopade vittnena har alla berättat att de upplevt flera av de missförhållanden S.J. påtalat. Även om alla inte upplevt allt S.J. omtalat har åtminstone något av vittnena bekräftat varje enskild händelse. Vittnena har också uppgett att de i olika omfattning själva utsatts för trakasserier från framför allt fänrik L:s sida. Någon har berättat att S.J. kanske var den som var svårast ansatt. Tre av vittnena fick så småningom "frisedel" av olika medicinska skäl. De har berättat att de säkert inte hade stått ut med att slutföra värnplikten om de inte befriats från tjänstgöringen.

Det har från Regionåklagarmyndigheten i Stockholm upplysts att förundersökning har inletts i ett ärende, som berör vissa förhållanden på KA 1 under hösten 1992. Ännu har ingen delgivits misstanke om brott. Förundersökningen bygger på en utredningsrapport av den 26 februari 1993 som tillkommit på order av Chefen för marinen. I rapporten konstateras att en juridisk prövning är påkallad rörande vissa enskilda händelser vid regementet under i detta mål aktuell tid.

Hovrätten gör följande bedömning.

S.J. har som grund för yrkandet att åtalet skall ogillas gjort gällande att hans utevaro - med hänsyn till att han inte borde ha inkallats till militärtjänstgöring över huvud taget och då han sedermera frikallats - inte har varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt samt att gärningen är straffri på grund av nödvärn eller nöd. I dessa avseenden delar dock hovrätten tingsrättens bedömning. S.J. skall således dömas för värnpliktsbrott.

Frågan blir då om S.J. skall meddelas påföljdseftergift. Enligt 29 kap. 6 § brottsbalken skall rätten meddela påföljdseftergift om det med hänsyn till strafflindringsreglerna i 5 § i samma kapitel vore uppenbart oskäligt att döma till påföljd. I förarbetena till paragrafen (se t.ex. prop. 1987/88:120 s. 97) hänvisas till den dåvarande bestämmelsen om eftergift av påföljd i 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken. Det konstateras att även om stadgandet är restriktivt utformat bör utrymmet för att i särskilda fall meddela påföljdseftergift med den föreslagna och senare antagna regleringen ökas något jämfört med vad som gällde tidigare. I praxis har påföljdseftergift - i enlighet med de tankar som strafflagberedningen framförde under utarbetandet av brottsbalken (SOU 1948:40) - t.ex. meddelats i vissa fall då brottet föranletts av annans rättsstridiga eller grovt kränkande beteende.

Hovrätten finner utrett i målet att allvarliga missförhållanden förekom på S.J:s pluton vid KA 1 under den aktuella perioden. S.J. utsattes sålunda för personliga trakasserier och pennalism av helt oförsvarligt slag från visst befäls sida. Det kan i vart fall inte uteslutas att brott begicks mot honom. Kollektiva och rättsstridiga bestraffningar förekom. S.J. hade all anledning att tro att missförhållandena inte skulle undanröjas. Med hänsyn härtill och till vad som framkommit om S.J:s person anser hovrätten att det vore uppenbart oskäligt att döma honom till påföljd för det värnpliktsbrott som han begått. S.J. skall därför - med ändring av tingsrättens dom - meddelas påföljdseftergift.

Hovrättsrådet Sture Holmbergh var skiljaktig i fråga om påföljden och anförde följande.

För att de som uttagits till militärtjänstgöring skola fullgöra sina åligganden stadgar värnpliktslagen böter eller fängelse i högst ett år för den som avviker från tjänstgöring eller vägrar att lyda order. En fast praxis i fråga om påföljdsval och straffmätning har utbildats inom domstolarna, bl.a. efter uttalanden från riksdagen i samband med lagändring. I påföljdssystemet ingår fängelse som ett väsentligt inslag, särskilt när det gäller totalvägran. - De minskade inkallelserna till militärtjänst, innebärande att begreppet allmän värnplikt urholkats, har inte medfört ändring i påföljdspraxis. Möjligen behövas påföljderna väl så mycket i detta läge för att förmå dem som anse sig orättvist inkallade att fullgöra den tjänst som åläggs dem.

Mot denna bakgrund är det tveksamt om påföljdseftergift ens någonsin kan tillämpas vid allvarliga former av värnpliktsbrott. De trakasserier m.m. som S.J. utsatts för kan inte medföra att hans avvikande lämnas utan påföljd.

Om inga särskilda omständigheter förelegat hade påföljden för värnpliktsbrottet blivit fängelse. Beträffande S.J. föreligga emellertid särskilda omständigheter i två hänseenden.

S.J. har påbörjat sin värnpliktstjänstgöring och i åtskillig omfattning försökt fullgöra den. Han har sedermera befriats från värnpliktens fullgörande. Det får antagas att de personliga skäl som föranledde denna "frikallelse" förelågo redan vid brottets begående. Såsom tingsrätten anfört kan i detta läge påföljden stanna vid ett bötesstraff. Antalet dagsböter bestämmes i dessa fall ofta till sextio.

Beträffande S.J. föreligga härjämte de omständigheter som han anfört till stöd för sitt yrkande om påföljdseftergift. Dessa omständigheter böra föranleda att straffet sätts lägre än tingsrätten gjort.

Jag bestämmer straffet till 30 dagsböter å 30 kr.

Målnummer B 790/93