lagen.nu

RH 1993:147

För den som begått två rån vid 16 års ålder har påföljden bestämts till skyddstillsyn med samhällstjänst 100 timmar.

H.B. född i februari 1976, åtalades för brott begångna tillsammans med annan. - Rån: De tilltalade hade nattetid i maj 1992 i butiken Natti i Uppsala medelst hot tvingat de butiksanställda att öppna kassaskåpet och överlämna en bankkassett med 7 700 kr. Hotet hade bestått i att H.B. lyft en omkring en meter lång planka mot den ene butiksanställde och att den andre tilltalade lyft en pistolattrapp och uttalat hotelser. - Grovt rån och grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel: De tilltalade hade i juni 1992 på en enslig mindre grusväg i Alsike medelst hot och våld tvingat en lantbrevbärare att lämna ifrån sig postbilen, i vilken fanns bl.a. 38 120 kr, vilket belopp de stulit. Bilen hade de brukat några kilometer och övergivit den. Hotet hade bestått i att H.B. varit försedd med en trädgren och att den andre tilltalade tryckt en pistolattrapp i ryggen på lantbrevbäraren; hotet hade för denne framstått som trängande fara. Våldet hade bestått i att de tvingat ned lantbrevbäraren på marken, bakbundit hans händer och tejpat för ögonen. Brottet var grovt då de på ett hänsynslöst sätt utnyttjat lantbrevbärarens skyddslösa och utsatta ställning.

Brotten erkändes. De tilltalade invände dock beträffande den senare åtalspunkten att rånet skulle bedömas som rån av normalgraden och att tillgreppet av fortskaffningsmedel fick anses konsumerat av rånet.

Uppsala tingsrätt (1993-04-02, tingsfiskalen Filip Ranby samt nämndemännen Ulf Dahlberg, Anne Marie Alsén, Ma Sundqvist, Gertie Karlberg och Sven-Åke Hedin) dömde H.B. för rån till fängelse tre månader. Tingsrätten fann åtalet under den första punkten styrkt genom erkännandena samt uttalade bland domskälen följande.

På åklagarens begäran har förhör hållits med lantbrevbäraren.

I målet är genom de tilltalades uppgifter följande utrett. De rekognoserade platsen för rånet - en smal grusväg i skogen - i förväg samt bestämde hur rånet skulle gå till, dvs att de skulle låta lantbrevbäraren passera platsen i sin bil och lägga ut grenar för att stoppa honom när han någon halvtimme senare återvände. De skulle genomföra rånet när han stannade och använda sig av postbilen för att köra till platsen där de ställt den medtilltalades motorcykel. De hade i förväg placerat ut en väska innehållande maskeringsutrustning och samma pistolattrapp som användes vid rånet under förra åtalspunkten. Henrik B. skulle beväpna sig med en trädgren. Enligt vad som framkommit i målet genomfördes rånet också enligt dessa riktlinjer.

Genom lämnade berättelser har det framkommit att det var den medtilltalade som hanterade vapenattrappen. Det är genom lantbrevbärarens berättelse utrett att de tilltalade agerade på ett sådant sätt att lantbrevbäraren kände sig hotad. Rånet inleddes enligt H.B. med att den medtilltalade skrek åt lantbrevbäraren att det var ett rån samt anmodade denne att vända sig om och lägga sig ned på marken, vilket denne gjorde. H.B. har uppgett att det var han som bakband lantbrevbäraren och tejpade för hans ögon. De tilltalade har förnekat att pistolattrappen tryckts i ryggen på lantbrevbäraren. Denne har uppgett sig tro att han fick pipan i ryggen, men förklarat att han inte såg detta, bara kände det. Det kan med anledning härav inte anses visat att så skett. Att det hot som lantbrevbäraren ändå varit utsatt för hos honom har framstått som trängande fara är dock ställt utom allt tvivel. Enligt de tilltalade stämmer det belopp de tillgrep vid rånet med det belopp åklagaren angett. Det är således styrkt att de tilltalade gjort sig skyldiga till rånbrott, vilket med gjord reservation är i överensstämmelse med åklagarens gärningsbeskrivning.

Frågan är emellertid om rånet skall bedömas som grovt rån. Tingsrätten gör i denna del följande bedömning.

Åklagaren har påstått att brottet är grovt då de tilltalade på ett hänsynslöst sätt utnyttjat lantbrevbärarens skyddslösa och utsatta ställning. Genom lantbrevbärarens uppgifter i målet har det framkommit att han vid den aktuella tidpunkten inte var utrustad med någon typ av kommunikationsmedel eller annan säkerhetsutrustning för att motverka eller försvåra angrepp. Den grusväg där han blev angripen är smal och kurvig och han har uppgett att det inte går att färdas med någon högre hastighet. De tilltalade synes ha insett detta eftersom de med viss förslagenhet utnyttjat förhållandena på platsen. De förefaller dessutom varit införstådda med det faktum att lantbrevbärare vid denna tid inte hade möjlighet att begära assistans samt att de hade instruktion att ej sätta sig till motvärn.

Förhållandena är sådana att det enligt tingsrättens uppfattning får anses att lantbrevbäraren i sin yrkesutövning varit i en utsatt ställning när han körde på den aktuella grusvägen. Han har vidare i princip varit skyddslös, men inte på det sätt som åsyftas i 8 kap. 6 § 2 st brottsbalken.

Genom lämnade berättelser är det vidare utrett att lantbrevbäraren inte utsatts för något direkt fysiskt våld. De tilltalade har tvärtom visat viss hänsyn genom att placera lantbrevbäraren vid sidan av vägen för att han inte skulle riskera att komma ivägen när de lämnade platsen. Lantbrevbäraren har enligt egen uppgift bundits på ett slarvigt sätt. Det tog honom inte mer än en minut att komma loss. Rånet har visserligen föregåtts av viss planering, men det förefaller ha utförts på ett tämligen amatörmässigt sätt. Något skarpladdat vapen har heller inte använts. Nämnda omständigheter sammantagna gör att det inte kan anses att de tilltalade på ett hänsynslöst sätt utnyttjat lantbrevbärarens utsatta ställning. Rånet är därför inte att bedöma som grovt. Rånet är emellertid med hänsyn till utförandet och den föregående planeringen att bedöma som allvarligt.

Eftersom tillgreppet av postbilen utgjort ett led i själva rångärningen skall de tilltalade inte dömas särskilt för detta brott. Åklagarens talan i denna del skall således ogillas.

De tilltalade är under 18 år, tidigare ostraffade och saknar fasta inkomster. H.B. har befunnits skyldig till rån i två fall. Han var 16 år när brotten begicks. Av infordrat yttrande från Knivsta kommundelsförvaltning framgår att han lever och växt upp under ordnade förhållanden. Han är inte tidigare straffad. Skolan fungerar väl och han går på gymnasiet. Hans föräldrar har hörts i målet.

I yttrandet från kommundelsförvaltningen anger utredarna att det inte verkar som om H.B. förstått allvaret i den fara han utsatt rånoffren för. Med anledning härav kommer socialtjänsten att som enda åtgärd för H.B. förordna en kontaktperson. Som påföljd föreslås tingsrätten överlämna H.B. till vård enligt socialtjänsten.

H.B. har gjort sig skyldig till två rånbrott. Påföljden för rån är fängelse lägst ett år och högst sex år. De rån H.B. utfört har ett betydande straffvärde. Den åtgärd kommundelsförvaltningen föreslagit är inte tillräckligt ingripande som påföljd. Av samma skäl kan inte heller villkorlig dom komma ifråga, trots att återfallsrisken måste bedömas som liten och att H.B. tidigare är ostraffad. Skyddstillsyn är utesluten på grund av den ringa återfallsrisken och att H.B:s personliga förhållanden inte motiverar en sådan påföljd.

Brottens art och straffvärde medför att det föreligger synnerliga skäl att döma H.B. till ett fängelsestraff. Detta skall dock med beaktande av hans ålder sättas till en för brotten mycket kort tid.

Tingsrätten bestämde påföljden till fängelse tre månader.

Åklagaren och H.B. överklagade tingsrättens dom. Åklagaren yrkade att straffet skulle skärpas och att det senare rånbrottet skulle bedömas som grovt. H.B. yrkade annan påföljd än fängelse.

Svea hovrätt (1993-06-10, hovrättslagmannen Lars-Olov Hillerudh, hovrättsråden Sture Holmbergh, referent, och Birgitta Widebäck samt nämndemännen Lennart Stigle och Ivar Lindberg) anslöt sig till tingsrättens uppfattning att det senare rånbrottet inte var att bedöma som grovt samt bestämde påföljden för H.B. till skyddstillsyn med samhällstjänst 100 timmar; om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle fängelse 4 månader ha ådömts.

I fråga om rubriceringen av det senare rånet anförde hovrätten följande. Lantbrevbäraren hade i sin yrkesutövning en utsatt och i många hänseenden skyddslös ställning. Det kan naturligtvis också sägas att de tilltalade utnyttjat detta på ett hänsynslöst sätt. De krav som lagtexten uppställer för att rånet skall anses som grovt är alltså uppfyllda. Dessa omständigheter är emellertid inte helt eller ensamt avgörande; domstolen har att göra en helhetsbedömning av den rånades situation. Alla brott är mer eller mindre hänsynslösa, och därför måste graden av hänsynslöshet övervägas.

Lantbrevbäraren utsattes för icke ringa fysiskt våld som därjämte inneburit ett visst frihetsberövande. Han bands och berövades möjlighet att se. Skarpladdat skjutvapen har inte använts. Rånet har föregåtts av åtskillig planering och förberedelse och har utmärkts av viss förslagenhet. Lantbrevbäraren har fått snabbt övergående fysiska skador men har ännu i viss utsträckning bestående psykiska besvär. Efter brottet kom han, med stöd från arbetsgivare och arbetskamrater, åter i arbete efter några få dagar.

Vid den helhetsbedömning som hovrätten mot bakgrund av vad nu upptagits skall göra ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att rånet inte är att bedöma som grovt. Rånet står mycket nära grovt brott. Den medtilltalade får anses ha varit initiativtagare till detta.

I påföljdsdelen anförde hovrätten följande.

Samhället måste reagera strängt mot lagöverträdelser av så allvarligt slag som rån. Inte minst unga personer måste få erfara att sådana överträdelser leder till något kännbart ingripande. Ett långvarigt fängelsestraff är därför den påföljd som först kommer i åtanke.

Straffskalan för ett fall av rån är fängelse i lägst ett och högst sex år; för grovt rån är straffskalan fängelse i lägst fyra och högst tio år. För H.B. som begått två rån som stått grovt brott nära, skulle straffet ha bestämts åtskilligt över straffminimum för rån, om han hade fyllt 21 år vid brottens begående. Eftersom han inte fyllt 18 år får dock hovrätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Dessutom skall rätten alltid fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Beträffande H.B. föreligger ett yttrande från Frivårdsmyndigheten Uppsala södra med en utredning för samhällstjänst. Härjämte har frivårdschefen A.P. hörts i hovrätten. Härigenom har framkommit bl. a. att H.B. i dagarna avslutar första årskursen på tekniskt gymnasium i Uppsala.

För H.B:s vidkommande är ett längre fängelsestraff motiverat med hänsyn till de allvarliga brotten. Emellertid finner hovrätten, om än med tvekan, att det inte föreligger synnerliga skäl för att döma till fängelse. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning, att den åtgärd som kommundelsförvaltningen har föreslagit inte är tillräckligt ingripande som påföljd för H.B. Det har framkommit att han är lättledd och tar intryck av kamrater. Han lever just nu under ordnade förhållanden, men utvecklingen är oviss. Det föreligger risk för fortsatt brottslighet. Därmed har H.B. behov av det stöd en övervakare kan ge. Den skyddstillsyn, kombinerad med samhällstjänst, vilken frivårdsmyndigheten föreslagit och vilken H.B. samtyckt till, får anses vara en ändamålsenlig påföljd.

Målnummer B 1384/93

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1993-06-10
Målnummer
B1384-93
Lagrum
8 kap. 5 § brottsbalken
1 § lagen (1989:928) om samhällstjänst
Litteratur
Sökord
Samhällstjänst
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

RH 1994:38: Val av skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst som påföljd vid rån.
RH 1995:22: Vid ändring av påföljden från fängelse till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst har hovrätten ansett sig - enligt grunderna för 51 kap. 25 § rättegångsbalken - förhindrad att ange längre...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation