RH 1993:22

Åklagaren yrkade vid Ängelholms tingsrätt ansvar på H.B. Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken för djurplågeri alternativt enligt 10 och 36 §§djurskyddslagen (1988:534) för brott mot djurskyddslagen under följande påståenden: H.B. har i slutet av augusti eller i början av september 1991 i Tåstarp, Ängelholms kommun, i sin svinuppfödningsverksamhet anbringat en 20 cm lång ståltråd i trynet på ett svin varefter ståltråden tvinnats för att ej trilla av. Ståltråden har suttit kvar i svinets tryne fram till den 18 november 1991 då svinet inlevererats till Skanek i Kävlinge för slakt. Genom åtgärden med ståltråden, vilket varit ett otillåtet ingrepp utan veterinärmedicinska skäl och som ej utförts av behörig person, samt dess kvarsittande i trynet har H.B. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet otillbörligen utsatt djuret för lidande.

H.B. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar då åtgärden, som inte kunde anses ha varit ett operativt ingrepp, medfört ett mycket kortvarigt och endast obetydligt lidande.

Ängelholms tingsrätt (1992-05-26, rådmannen Inger Källoff samt nämndemännen Elsy Andersson, Beatrice Torle och Laila Wilhelmsson) ogillade åtalet och anförde i domskälen.

H.B. har uppgivit: Han har hela sitt vuxna liv arbetat som lantbrukare och haft egen lantgård med svinuppfödning sedan 1970-talet. I svinstallarna finns plats för drygt 1400 djur och han lämnar årligen cirka 3 700 svin till slakt. Det inträffar 6 a 7 gånger om året att något svin visar sig vara s.k. primärbitare, vilket innebär att det biter andra grisar i svansen. De bitna grisarna får ont och blöder och löper allvarlig risk för infektion som från svansen kan sprida sig till och följa ryggraden. Det kan vara svårt att upptäcka vilket svin som är bitare, varför de bitna svinen måste isoleras för att inte riskera ytterligare lidande. Av den anledningen men även för att vårda på andra sätt sjuka djur finns i stallarna särskilda boxar. För att förhindra att de s.k. bitarna fortsätter med sitt beteende har det varit allmänt brukligt att göra på det sätt som H.B. gjort och nu är åtalad för. Ingreppet går till så att man utan bedövning och utan desinficering sticker den spetsade änden av ståltråden genom mellanväggen i svinets tryne och tvinnar ihop den. Ingreppet är helt oblodigt och förorsakar endast en mycket temporär smärta hos grisen. Ståltråden hindrar grisen att fortsätta med sitt bitande men inverkar inte på dess möjlighet till ett naturligt bökande i den halmbeströdda boxen. Komplikationer efter ingreppen har inte förekommit. Det andra alternativet till förfarandet med ståltråd är att avliva grisen. Den är nämligen så liten när det avvikande beteendet visar sig, att det inte är ekonomiskt försvarligt att lämna den till slakt. H.B. anser inte att metoden är att beteckna som ett operativt ingrepp och han anser inte att grisen lider. Genom förfarandet undviker man tvärtom att de bitna grisarna förorsakas ytterligare lidande. H.B. har nu slutat använda ståltrådsmetoden och har också fått större problem med bitare.

Åklagaren har genmält: Genom H.B:s förfarande har svinet tillfogats sådant lidande att det måste anses vara fråga om djurplågeri. Den metod H.B. använt tillhör inte kategorin tillåtna operativa ingrepp enligt de föreskrifter om sådana ingrepp som Lantbruksstyrelsen lämnat med stöd av djurskyddsförordningen. H.B. kan därför i varje fall inte undgå ansvar enligt djurskyddslagen.

Tingsrättens bedömning

Det saknas anledning betvivla riktigheten i H.B:s uppgifter angående tillvägagångssättet vid den av honom använda metoden och angående den smärta och det lidande som svinet utsatts för. Tingsrätten anser på den grunden inte styrkt att det kan anses vara fråga om djurplågeri i lagens mening. Ingreppet som måste anses vara operativt, tillhör inte den kategori som är tillåtna enligt lantbruksstyrelsens anvisningar. Enligt tingsrättens mening är fallet dock att anse som ringa, varför H.B. enligt 36 § andra stycket djurskyddslagen inte skall dömas till ansvar.

Åklagaren vädjade mot domen och yrkade bifall till åtalet. H.B. bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1992-12-18, hovrättslagmannen Trygve Hellners, hovrättsrådet Ingvar Pering, referent, t.f. hovrättsassessorn Elisabeth Karlén samt nämndemännen Per Roth och Annicka Lundquist) ändrade tingsrättens domslut och dömde H.B. enligt 10 och 36 §§djurskyddslagen (1988:534) för förseelse mot nämnda lag till böter åttahundra (800) kr. Hovrätten anförde i sina domskäl följande

H.B., som vitsordat de av åklagaren angivna faktiska omständigheterna, har berättat i väsentlig överensstämmelse med sina i tingsrättens dom antecknade uppgifter, dock med följande ändringar och tillägg: Det finns enligt H.B. tre sätt att komma till rätta med primärbitare. Det bästa sättet är att isolera dem i särskilda boxar. Detta förutsätter tillgång till erforderligt antal boxar. Det sämsta sättet är att avliva dem. Eftersom leveransvikten för en gris ligger mellan 30 och 70 kilogram och bitarna, när det fenomenet upptäcks, knappt uppnått en vikt som uppgår till 30 kilogram, blir det ren förlust att avliva dem, då man alltså inte kan sälja dem. I sin svinuppfödningsverksamhet behöver H.B. 70-75 boxar för behandling av sjuka svin. Det kan gälla djur med diarré, felaktigheter i benen m.m. När H.B. upptäcker en svansbitare är det inte alltid som någon box är ledig och då har H.B. vid några tillfällen begagnat sig av metoden att "ringa" grisar med en i nosen fastsatt ståltråd, som vässats före införandet. Metoden är såvitt H.B. känner till vedertagen i nordvästra Skåne. Det tillgår så att man tränger in grisen i en hörna med hjälp av en plywoodskiva och lägger en slaktsnara över nosen. Ståltråden bockas i en kvartscirkel och sticks genom nosens mjukdelar. Grisen rycker till när man gör insticket. Det blöder i allmänhet inte. När grisen släpps, springer den runt en stund. Själva ingreppet tar 10-15 sekunder. Grisen slutar att bita. Den kan rota och böka i halmen, som numera alltid finns i en grisbox, och äter normalt. Ingreppet kan göras av en person. Veterinär behöver inte anlitas. När H.B. frågat veterinärer som kommit på rutinkontroll har han fått svaret att om metoden fungerar finns inget hinder att fortsätta med den. Det är cirka en promille av svinen som ringas, alltså ett mycket litet antal per år. Det kan ta upp till tio år innan en svinuppfödare stöter på fenomenet. - Beträffande det fall som är föremål för åtal fick H.B. inte reda på detta förrän en månad efter det djuret lämnats för slakt, d.v.s. strax före julen 1991. H.B. vitsordar tidsangivelserna. Han minns inte just den grisen men den skickades till slakt tillsammans med djur i samma ålder och storleksklass. Det växte normalt efter ingreppet och ingen kunde märka något på grisen efter ingreppet. – H.B. är medveten om att man inte själv får göra operativa ingrepp på djur men också att det finns undantag. Det är således tillåtet att "ringa" tjurar och kastrera grisar. Sådana ingrepp är allvarligare än det han gjort. Han kände dock inte till bestämmelserna när han gjorde ingreppet.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat av Statens jordbruksverk infordrade yttranden av professorerna I.E. och K.O. vid Sveriges Lantbruksuniversitet. I.E. är knuten till veterinärmedicinska fakultetens institution för husdjurshygien och K.O. till institutionen för djurfysiologi.

I.E. har i sitt yttrande anfört bl.a.: För egen del har han trots omfattande och mångårig egen klinisk erfarenhet av svinpraktik och av åtta års verksamhet inom svinhälsovård aldrig påträffat någon djurägare som tillämpat den av H.B. använda metoden för slaktsvin. Han har heller aldrig som forskare, som statsveterinär i husdjurshygien under fyra år eller som professor och akademisk lärare bl.a. inom miljöbetingade sjukdomars etiologi och profylax sedan 1970 någonsin träffat på denna metod hos någon djurägare. --- H.B:s uppgift att den av honom tillämpade metoden varit allmänt bruklig är således icke med sanningen överensstämmande. --- Nosringning av slaktsvin hindrar naturligt bökande och torde kunna bidra till att öka frustrationen hos slaktsvin vilket i varje fall inte minskar risken för abnorma beteenden t.ex. svansbitning. H.B:s åtgärder måste därför anses icke blott ha förhindrat ett naturligt beteende utan kan också anses ha onödigtvis ökat risken för att de nosringade slaktsvinen utsatts för icke blott onödigt lidande utan även för sjukdom genom att frustrationen kan ha ökat som en följd av att bökandet försvårats, eventuellt i vissa avseenden helt förhindrats. --- Han anser att H.B. utöver att bryta mot lagen genom att utföra ett otillåtet operativt ingrepp dessutom genom att tillämpa nosringning av slaktsvin brutit mot djurskyddslagens 2 §, enligt vilken "djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom" liksom mot dess 4 §, enligt vilken ”djur... skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt".

K.O. har i två yttranden förklarat bl.a. att det av H.B. tillämpade förfarandet medför smärta för grisen både vid ingreppet och därefter samt att ingreppet inte är motiverat av veterinärmedicinska skäl. Hon har också hörts som vittne i hovrätten och därvid uppgett: Grisens tryne är ungefär som en fingertopp på en människa. Det är m.a.o. ett känsligt ställe på en gris. Trynet används väldigt aktivt då grisen bökar. Sätts en ståltråd i trynet, skadas vävnaden där. Det uppkommer en extra stor smärtkänsla de första dagarna och därefter läks det. Det hindrar dock grisen från dess naturliga bökning. Det kan också inträda komplikationer. Visserligen finns inga större blodkärl i trynet men risken för infektioner ökar. Forskningar har visat att djur har smärtkänslor ungefär som människor. Att anbringa en ståltråd genom trynet måste anses som ett operativt ingrepp. Det skär genom en vävnad och grisen måste hållas fast. Det torde böra ske under överinseende av en veterinär. Om man jämför ingreppet med ringning av en tjur är det mer känsligt för grisen. När det gäller tjurar har det - med hänsyn till skyddet för människan - ansetts acceptabelt.

Av utredningen framgår att H.B. genom ingreppet utsatt grisen för lidande som inte varit veterinärmedicinskt motiverat. Anledningen till åtgärden har emellertid varit att skydda andra grisar i besättningen för infektion och sjukdomar till följd av bitskador. Främst med hänsyn härtill kan H.B:s åtgärd inte anses ha skett otillbörligen. H.B. kan därför inte anses ha gjort sig skyldig till djurplågeri. Åtalet i denna del bör ogillas.

Enligt 10 § djurskyddslagen (1988:534) är det förbjudet att göra operativa ingrepp på djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl, om inte föreskrifter om undantag har meddelats. H.B. har företagit ett operativt ingrepp på grisen. Ingreppet ingår inte bland de tillåtna undantagen. Eftersom H.B. bedriver svinuppfödning i större skala har han bort känna till föreskrifterna. Hans oaktsamhet härvidlag kan inte frita honom från ansvar. Han bör därför dömas för förseelse mot 10 § djurskyddslagen.

Målnummer B 771/92