RH 1993:3

Åklagaren yrkade vid Luleå tingsrätt ansvar å B.E. för grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik, obehörigt avvikande från trafikolycksplats och vållande till annans död enligt följande gärningsbeskrivning; B.E. har den 11 april 1992 vid 02.05-tiden efter alkoholförtäring och med uppenbar likgiltighet för andra människors liv fört sin personbil HKN 939 i Råneå inom Luleå kommun Kängsövägen i nordvästlig riktning och därvid strax före korsningen med Bagarvägen icke iakttagit erforderlig omsorg och varsamhet genom att brista i uppmärksamheten framåt på vägbanan samt icke hålla med hänsyn till tättbebyggt område och rådande mörker tillräckligt låg hastighet, med påföljd att B.E. påkört och omedelbart dödat O. och R.G., som båda färdats till fots på Kängsövägens södra sida. V.K. som färdats på cykel tillsammans med O. och R. undkom oskadd blott genom att kasta sig åt sidan. B.E. har därefter avlägsnat sig från olycksplatsen utan att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bort föranleda och utan att uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen. Genom ovan angiven oaktsamhet har B.E. vållat O. och R.G:s död. – B.E. har sålunda fört bilen efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgått till 1,67 promille i hans blod, vilket brott är grovt på grund av den höga alkoholkoncentrationen i blodet samt att framförandet av bilen inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten då B.E. icke förmått stanna eller på annat sätt undvika påkörningen.

Luleå tingsrätt (1992-08-04, t.f. rådmannen Katarina Lindgren samt nämndemännen Eva Svensson, Eva Nordberg och Tord Häggström) dömde B.E. för grovt rattfylleri, vårdslöshet i trafik, smitning och vållande till annans död till fängelse sex månader.

B.E. erkände de åtalade gärningarna.

Inledningsvis antecknade tingsrätten följande. Fredagen den 10 april 1992 kom B.E. hem från arbetet till sin bostad i Råneå vid 18-tiden. Vid 19-tiden åkte han med sin bil, en gulvit Mercedes Benz, till N.E. och dennes flickvän för att äta middag. Med sig hade B.E. ett flertal flaskor starköl som han förtärde under kvällen. Han förtärde även sprit. Vid 01.30-tiden gick B.E., N.E. och ytterligare en gäst ut på gården där B.E. parkerat sin bil. B.E. satte sig i sin bil och körde därifrån. B.E. körde Kängsövägen mot centrala Råneå. - Vid 10-tiden anlände bröderna O. och R.G. och V.K. till L.M:s bostad. Vid 01.30-tiden beslutade sig bröderna G. och V.K. för att gå hem. De hamnade så småningom på Kängsövägen, där brandstationen, som pojkarna passerade, är belägen. - Kängsövägen löper genom centrala Råneå. Vägbanan, som är 5,3 meter bred, var belagd med asfalt. Trottoarer saknades. Vid vardera sida av vägbanan fanns en vägren belagd med grus. På platsen rådde hastighetsbegränsning till 50 km/tim. Vägbelysning fanns. - Bröderna G. och V.K. färdades på Kängsövägens södra sida. Längst in befann sig V.K. sittandes på sin cykel. Till höger om honom gick O.G. Längst ut mot vägbanan gick R.G. Mot dem fördes den bil som kom att påköra O. och R.G. När polis och ambulanspersonal anlände till platsen var O. och R.G. avlidna. Kropparna av de avlidna bröderna återfanns 29 respektive 31 meter från den antagna olycksplatsen. O.G. låg på gårdsplanen utanför brandstationen. Kroppen efter R.G. återfanns på Kängsövägens norra sida. - Vid 03.30-tiden kom B.E. åkandes i sin bil i närheten av olycksplatsen. Då V.K. dess för innan berättat att den påkörande bilen var av märket Mercedes stannades B.E. Denne, som föreföll vara onykter, medtogs för blodprovstagning. Vid provtagningen kl. 04.37 uppmättes alkoholkoncentrationen i B.E:s blod till 1,67 promille. Den bil B.E. färdades i togs i beslag.

I sina domskäl anförde tingsrätten: Genom B.E:s egna uppgifter, vad N.E. uppgett och åberopat analysprotokoll är utrett att B.E. efter alkoholförtäring fört sin personbil på Kängsövägen i Råneå. B.E. har därvid kommit att påköra och döda O. och R.G. som färdats till fots på Kängsövägens södra vägren. Av V.K:s uppgifter framgår att han endast genom att kasta sig åt sidan undgått att påköras. B.E. måste med hänsyn till ljusförhållandena på platsen, till vid tillfället rådande uppehållsväder och förhållandena i övrigt därvid anses ha brustit i uppmärksamhet. B.E. har även visat oaktsamhet genom att inte hålla en med hänsyn till rådande mörker och till att han färdades i tättbebyggt område tillräckligt låg hastighet. Genom V.K:s uppgifter, de skador B.E:s bil uppvisat och omständigheterna i övrigt måste det nämligen anses utrett att B.E. vid olyckstillfället framfört bilen i hög hastighet. Härigenom är styrkt att B.E. gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik. Åklagaren har påstått att detta brott bör bedömas som grovt då B.E. vid tillfället visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv. Den till stöd för detta påstående åberopade lagtexten innefattar enligt vanligt språkbruk ett krav på att domstolen är övertygad om att den tilltalade skulle ha handlat på samma sätt även med vetskap om att handlingen skulle få någon annans död till följd. Utredningen i målet ger inte underlag för en sådan övertygelse. B.E. skall således dömas för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. - Av den i målet förebringade utredningen, däribland intyg om dödsorsak, framgår att O. och R.G. avlidit till följd av att B.E. påkört dem. Då B.E. genom oaktsamhet vållat påkörningen och bröderna G:s död skall han, såsom han erkänt, fällas till ansvar för vållande till annans död.

Brottet är inte ringa. - Genom V.K:s och B.E:s uppgifter är vidare utrett att B.E. efter olyckshändelsen, trots att han uppmärksammat att något inträffat, avlägsnat sig från olycksplatsen utan att vidta någon av de åtgärder trafikolyckan skäligen bort föranleda. Det är således även utrett att B.E. gjort sig skyldig till obehörigt avvikande från trafikolycksplats. - Genom B.E:s egna uppgifter om alkoholförtäring, åberopat analysprotokoll och vittnesförhören med N.E. och A.T. är slutligen utrett att B.E. fört bilen efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgått till 1,67 promille. På av åklagaren anförda skäl är brottet att rubriceras som grovt rattfylleri.

B.E. var då brotten under åtalspunkten 1 begicks nyligen fyllda 21 år. B.E. är, såvitt känt för tingsrätten, inte tidigare lagförd. - Av infordrad personutredning framgår att B.E. har ett visst övervakningsbehov. Det framgår vidare att B.E. har stora skuldkänslor på grund av det inträffade och att han lider av en reaktiv depression, som enligt det läkarintyg enligt 7 § lagen om personundersökning som infordrats innebär att han har en hög suicidrisk för närvarande. - Den brottslighet B.E. gjort sig skyldig till är av sådan art att påföljden normalt bör bestämmas till fängelse. Vad som framkommit om B.E:s person kan inte anses utgöra hinder mot ett sådant påföljdsval. B.E. bör således ådömas ett fängelsestraff, vars längd kan bestämmas till sex månader.

Åklagaren vädjade mot domen och yrkade straffskärpning.

B.E. bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (1992-11-25, hovrättsråden Gunnar Sjöblom, Bertil Bondesson och Björn Wendel, referent, samt nämndemännen Bengt Tossavainen och Roland Holmgren) bestämde påföljden till fängelse tio månader samt anförde i motiveringen.

Trafikbrotten och brottet vållande till annans död är av sådan art att påföljden normalt bör bestämmas till fängelse. Varken det förhållandet att B.E. mår psykiskt dåligt efter den tragiska händelsen eller vad som i övrigt framkommit om hans personliga förhållanden utgör tillräckliga skäl för att välja annan påföljd än fängelse.

Enligt 29 kap. 1 § brottsbalken skall straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft.

Någon enhetlig rättspraxis beträffande straffmätningen för vållande till annans död i samband med trafiknykterhetsbrott föreligger inte.

I ett fall som detta, där bilförarens onykterhet i hög grad har bidragit till trafikolyckshändelsen och följderna av denna, bör en helhetsbedömning göras av det händelseförlopp som grundar ansvar för brott. B.E. har i berusat tillstånd fört bilen på gator med svag belysning inom tätbebyggt område med hög hastighet och under bristande uppmärksamhet. Han måste ha insett, att människor kunde färdas till fots utmed vägen. Hans framförande av fordonet har inneburit en avsevärd fara för trafiksäkerheten, och faran har förverkligats genom att två unga människor har förolyckats. En tredje person var nära att skadas eller förolyckas.

Hovrätten finner vid en samlad bedömning att straffvärdet av B.E:s brottslighet är högre än som svarar mot det straff som tingsrätten har utmätt. Fängelsestraffet bör därför skärpas till tio månader.

Målnummer B 297/92