RH 1993:40
I mål om statlig lönegaranti har beräkning av semesterersättning ansetts böra grundas på arbetstagares lön jämte värdet av förlorad bilförmån.
I.K. var anställd i Österlen-Hus AB. Han hade en månadslön om 19 135 kr jämte bilförmån med ett värde av 4 092 kr. Bolaget försattes i konkurs den 25 november 1991. I.K. sades upp av konkursförvaltaren med tre månaders uppsägningstid.
I.K. yrkade betalning enligt lönegarantilagen för semesterersättning 45 dagar med 56596 kr enligt en av arbetsgivaren uppgjord uträkning, vilken baserades på såväl månadslönen som värdet av bilförmånen.
Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län, konkurs- och lönegarantienheten (1992-03-11, kronofogden Bertil Andersson) fann att I.K:s yrkande inte kunde bifallas med högre belopp än 45 464 kr.
I sina skäl anförde kronofogdemyndigheten bl.a.: Enligt tjänsteavtalet med arbetsgivaren har I.K. haft fri bil som löneförmån. Yrkandet om ersättning enligt lönegarantilagen omfattar även semesterersättning på denna bilförmån. Enligt 16 § semesterlagen skall semesterlön beräknas på arbetstagarens under intjänandeåret förfallna lön i anställningen. Lönebegreppet omfattar enligt semesterlagen alla former av lön och lönetillägg som har betalts ut (Wikren-Eriksson, Semesterlagen, tredje uppl. s. 123). I vissa kollektivavtal, exempelvis avtalet mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Industritjänstemannaförbundet, definieras begreppet månadslön i semesterlönesammanhang som fast kontant månadslön och eventuella fasta lönetillägg per månad. Enligt 24 § semesterlagen skall vid beräkning av semesterlön hänsyn icke tagas till förmån av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader. Anledningen till att bostadsförmån skall hållas utanför semesterlönen är främst att arbetstagaren i allmänhet kan utnyttja bostaden även under semestern. Ett annat skäl torde ha varit att arbetsgivaren har samma utgifter för arbetstagarens bostad under arbetstagarens semester som under året i övrigt. Samma betraktelsesätt kan enligt kronofogdemyndighetens mening anläggas i fråga om bilförmån. Arbetstagaren åtnjuter denna året om och arbetsgivarens kostnad är oförändrad under arbetstagarens semester.
I bilförmånen ligger också ersättning för särskilda kostnader. Det är således helt klart att denna del av bilförmånen enbart på grund av detta skäl inte skall inräknas i det semesterlönegrundande underlaget. Av motivuttalande och vissa kollektivavtal kan slutsatsen dras, att endast fast kontant ersättning är semesterlönegrundande. Detta torde innebära, att bilförmånen i vart fall under den tid arbetstagaren disponerar bilen och till den del den omfattar privat körning inte är semesterlönegrundande. Om arbetstagaren disponerar bilen under hela uppsägningstiden har kontant ersättning överhuvudtaget inte utgått. Det kan inte heller anses vara någon fast kontant ersättning om bilen återlämnas av konkursförvaltaren till leasingföretaget någon eller några månader innan uppsägningstidens slut vilket gör att arbetstagaren istället erhåller bilförmånen i pengar. Kronofogdemyndigheten kan således på anförda skäl inte finna att I.K:s yrkande i denna del kan bifallas.
Eftersom uppsägningstiden för I.K. upphör tidigare än vad arbetsgivaren beräknat, belöper det sig åtta semesterdagar på uppsägningstiden, varför I.K:s fordran på semesterersättning omfattar 44 semesterdagar.
Med hänvisning till ovanstående och med månadslönen som beräkningsunderlag bifalles ersättning med 45 464 kronor för 44 semesterdagar varav 8 266 kronor belöper sig på uppsägningstid.
I.K. anförde besvär och yrkade betalning enligt lönegarantilagen med ytterligare 9 723 kr. Till stöd för sitt yrkande anförde han sammanfattningsvis: Han accepterar att få semesterersättning för endast 44 dagar och godtar den av kronofogdemyndigheten använda beräkningsmetoden. Beräkningen bör emellertid grundas på lönen jämte värdet av bilförmånen, dvs. sammanlagt 23 227 kr i månaden.
Riksskatteverket bestred ändring och åberopade kronofogdemyndighetens motivering i det överklagade beslutet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1992-11-17, hovrättsråden Per Eriksson och Bengt Rosqvist, referent, samt adjungerade ledamoten rådmannen Carl-Axel Weiertz) biföll besvären och anförde i motiveringen följande.
Av handlingarna i målet framgår att I.K. den 2 december 1991 återlämnade den av honom disponerade bilen till arbetsgivaren och att han fr.o.m. samma månad fick lön jämte kontant ersättning för den förlorade bilförmånen med sammanlagt 23 227 kr i månaden.
Enligt praxis anses fordran på grund av förlorad bilförmån vara förenad med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (jfr Svea hovrätts beslut 1987-05-19, 11:SÖ 36, publicerat i Riksskatteverkets Rättsinformation, Serie C, nr 37/87). Härav följer att den statliga lönegarantin omfattar fordran på ersättning för sådan naturaförmån.
Också semesterlagens lönebegrepp får anses omfatta naturaförmåner, som den anställde åtnjuter såsom vederlag för utfört arbete i tjänsten. Den enda undantagen härifrån är förmån av fri bostad eller sådan löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader, se 24 § semesterlagen. Om sådana förmåner rör det sig inte i detta mål.
Utgångspunkten måste således vara att semesterlön - och semesterersättning, vilken enligt 29 § semesterlagen skall bestämmas enligt grunderna för beräkning av semesterlön - skall innefatta bilförmån. Om arbetstagaren åtnjuter denna förmån även under sin semester, skall självfallet ersättning därutöver inte utgå. Är det i stället så, att förmånen är begränsad till icke semestertid eller att, som fallet är här, semesterersättning skall utgå, sedan förmånen dragits in och kompenserats genom höjd lön, skall semesterlönen respektive semesterersättningen höjas med vad som motsvarar den uteblivna förmånen.