RH 1993:45

Åklagaren yrkade vid Helsingborgs tingsrätt ansvar å M.A. för tjänstefel under följande påstående.

M.A. som den 13.7.1991 tjänstgjort som polischef i beredskap i Malmöhus län, har därvid vid myndighetsutövning som polischef i Landskrona polisdistrikt av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att hon, efter föredragning per telefon, i Helsingborg fattat beslut i ärende angående ifrågasatt avvisning av fyra medborgare i Republiken Korea utan att dessförinnan tillräckligt noga sätta sig in i ärendet och gällande bestämmelser. Till följd härav har hon i strid mot gällande bestämmelser meddelat beslut om avvisning.

M.A. erkände gärningen och vidgick påstådd oaktsamhet, men bestred ansvar under invändning att gärningen var att anse som ringa.

Hörd över åtalet uppgav M.A. följande.

Den aktuella dagen tjänstgjorde hon som polischef i beredskap i Malmöhus län. C.A. - då polisassistent - ringde henne kl 13.00 och ville att hon skulle fatta ett beslut i ärende angående avvisning av en familj om fyra medborgare i Republiken Korea. Ärendet hade karaktären av ett rutinärende. C.A. anmälde inte att någon tveksamhet förelåg vilket är brukligt om så är fallet. Den koreanska familjen hade uppehållstillstånd i Danmark och var på väg till Norge men saknade visum för Sverige. Den tjänstgörande passkontrollanten och föredraganden C.A. borde ha kontrollerat med rikspolisstyrelsens aktuella förteckning över länder vars medborgare ej behöver visum för inresa till Sverige. M.A. förlitade sig på att två instanser före henne kontrollerat detta. Hon känner C.A. som en duktig och noggrann polis. Hon tog för givet att all formalia var avklarad före det att C.A. ringde henne. Det var ett brådskande ärende eftersom färjan tillbaka till Danmark skulle avgå inom några minuter. Hon hade i sin jourväska tillgång till både lagtext och förteckningen över viseringsfria länder. Det hade inneburit en tidsförlust att plocka fram dessa handlingar. Hon fann inte heller någon anledning att överpröva C.A:s besked. Själv visste hon inte skillnaden mellan Nord- och Sydkorea vad avser visumförhållanden. Hon har inte antecknat vilka kontroller hon företog före det att hon beslutade i ärendet.

Polismästaren H.R. uppgav som vittne: Han har handlagt tusentals ärenden av liknande art. Han har därvid alltid litat på att föredraganden kan läsa rätt innantill. Han har aldrig ifrågasatt föredragandens uppgifter.

Helsingborgs tingsrätt (1992-05-08, rådmannen Runo Håkansson samt nämndemännen Margaret Byqvist, Gerd Clarkson och Wivi Johansson) dömde M.A. för tjänstefel till dagsböter 30 å 120 kr samt anförde: Tingsrätten finner gärningen - begången av oaktsamhet - styrkt genom M.A:s av utredningen stödda erkännande. Vid en samlad bedömning kan gärningen - särskilt med hänsyn till dess ingripande följder för de avvisade - inte anses som ringa. M.A. kan därför inte undgå ansvar för tjänstefel, föranledande ett måttligt bötesstraff.

M.A. vädjade mot domen och yrkade ogillande av åtalet. I andra hand yrkade hon att bötesstraffet skulle nedsättas. Åklagaren bestred ändring.

M.A. och H.R. hördes på nytt i hovrätten och berättade i väsentlig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom, M.A. dock med följande ändring och tillägg: C.A. sade att avvisningsärendet gällde en "koreansk" familj. Under förmiddagen hade M.A. handlagt ett särskilt besvärligt ärende rörande utvisning av en annan familj. Det förekom där hot om självmord, om verkställigheten genomfördes. Strax efter samtalet med C.A. fick hon ett nytt telefonsamtal angående det utvisningsärendet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1992-12-14, hovrättslagmannen Trygve Hellners och adjungerade ledamoten f. d. hovrättsrådet Ove Nelander) ändrade endast på det sättet tingsrättens domslut att antalet dagsböter bestämdes till 20 och anförde:

Av M.A:s uppgifter framgår följande. Den föredragande polisassistenten upplyste henne om att avvisningsärendet gällde en "koreansk" familj. M.A. som inte kände till skillnaden i fråga om kravet på visering mellan medborgare i Demokratiska Folkrepubliken Korea och i Republiken Korea, frågade inte polisassistenten efter familjens nationalitet. Hon utgick från att ärendet inte skulle ha anmälts för henne, om det inte avsett utlänning som omfattades av krav på visering.

Åklagaren har inte riktat någon erinran mot att avvisningsärendet handlagts genom att M.A. fått uppgifter i telefon av den föredragande polisassistenten och på grundval härav fattat beslut i ärendet. Det torde också ligga i sakens natur att ärenden om avvisning präglas av viss brådska och att beslutsfattaren inte alltid kan befinna sig på den plats där fråga om avvisning uppkommer. Mot ordningen med föredragning i telefon och muntligt avgörande av sådana ärenden kan inte riktas någon befogad anmärkning.

Vad som har sagts nu betyder inte att man skulle låta sig nöja med en kvalitativt sämre handläggning av ärenden om avvisning i sådana fall då föredragning i telefon är nödvändig. Det kan tvärtom hävdas att kravet på noggrannhet skärps, när beslutsfattaren inte har möjlighet att kontrollera föredragandens muntliga uppgifter genom att jämföra dem med handlingar i ärendet. Särskilt gäller detta uppgifter om utlännings nationalitet, när frågan om viseringsplikt är det enda spörsmål som skall prövas i ärendet.

M.A. har i och för sig vidgått att hon varit oaktsam men hävdat att gärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa. Frågan är därför om det förelegat några sådana förhållanden vid avvisningsbeslutens fattande som gör att hon inte skall dömas till ansvar. I målet har framkommit att M.A. inte fått någon tydlig uppgift om den utländska familjens nationalitet. Även om den föredragande polisassistenten för M.A. framstått som en duktig och noggrann polis, borde avsaknaden av en klar uppgift på nämnda punkt ha föranlett henne att genom en fråga förvissa sig om hur det förhöll sig med utlänningarnas nationalitet. Genom att underlåta detta har M.A. fattat beslut på ett otillräckligt underlag. Detta förhållande blir än mer betänkligt genom att hon - som hon själv vidgått - inte visste vilket visumkrav som gällde beträffande medborgare i de två koreanska staterna och inte heller sökte ta reda på detta. Med hänsyn till det anförda och med beaktande av de följder som är förenade med avvisningsbeslut kan gärningen inte anses som ringa. M.A. kan följaktligen inte undgå ansvar för tjänstefel.

Påföljden bör bestämmas med tillämpning av bötesreglerna vid tiden för gärningen. Antalet dagsböter bör dock sättas lägre än tingsrätten gjort (jfr rättsfallet NJA 1992 s. 310).

T f. hovrättsassessorn Elisabeth Karlen, referent, var skiljaktig och anförde: M.A. har vetat om att både tullpersonal och C.A. som hon känner som en duktig och noggrann polis, haft tillgång till Rikspolisstyrelsens aktuella förteckning över vilka länders medborgare som inte behöver visum för inresa i Sverige och förlitat sig på att kontroll härav skett. Hon har också uppgett att hon utgick från att ärendet inte skulle ha anmälts för henne, om inte det avsett utlänningar som omfattades av krav på visering. Dessa uppgifter kan inte lämnas utan avseende. M.A. har inte vid handläggningen av ärendena visat nonchalans eller likgiltighet inför sin uppgift som beslutsfattare eller inför gällande bestämmelser. Även om M.A. har visat viss oaktsamhet genom att helt förlita sig på C.A. kan hennes handlande, mot bakgrund av det anförda och då avvisningsbesluten i detta fall inte kan anses ha inneburit särskilt stora olägenheter för de drabbade, inte anses så klandervärt att det skall föranleda straffansvar. Åtalet skall därför ogillas. Målnummer B 677/92