NJA 1992 s. 310

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Levin) anförde i dom d 12 mars 1991:

Domskäl. L.S. har vitsordat att så tillgått som åklagaren påstått men har bestritt ansvar, varvid han gjort gällande att han inte varit oaktsam eller att gärningen i vart fall är ringa.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat bl a arrestantbladet beträffande S.R..

L.S. har i huvudsak uppgivit: Han är anställd vid polismyndigheten i Eskilstuna sedan 1973. Han har tjänstgjort som vakthavande befäl vid några tillfällen tidigare, dels ett par hela pass och dels har han ryckt in tillfälligt. Han har också tillfälligt tjänstgjort som yttre befäl, som det åligger att rycka in och avlösa vakthavande befäl vid måltider, avlösningar och dylikt. Han har inte fått någon särskild utbildning för att tjänstgöra som vakthavande befäl, och han kände inte till de instruktioner som fanns beträffande frigivning av anhållna. Aktuell personal vid myndigheten har i flera år begärt att få utbildning för tjänstgöring som vakthavande befäl, men ingen sådan har hittills förekommit. Han har inte tidigare som vakthavande befäl frigivit någon anhållen. Däremot har han som "krimjour" tillsammans med arrestvakten frigivit anhållna och därefter lämnat arrestantbladet till vakthavande befäl. Han visste att pärmen med arrestantblad fanns hos vakthavande befäl, och han hade också handskats med arrestantblad tidigare. Han förstod nog, det satt väl i bakhuvudet, att vakthavande befäl har det yttersta ansvaret för frigivning. - Ifrågavarande händelse inträffade en fredagskväll. Det var otroligt mycket att göra, telefonsamtal, besök mm. Han var tillfälligt på radioexpeditionen i ett ärende. Därifrån såg han kollegan B.W. stå på huk över vakthavandes skrivbord, skrivande något i en pärm. Han gick sedan dit, samtidigt fick han ett telefonsamtal. B.W. sa något om att "nu är den här klar" eller nu är den här fri". L.S. signerade arrestantbladet och satte in det i pärmen/arrestliggaren. Ca 15-20 minuter tidigare hade arrestvakten varit nere hos honom och sagt att han skulle komma ner med några papper, för det var några som skulle ut. Han tänkte aldrig på att titta på arrestantbladets baksida, där den som ska friges ska kvittera sina tillhörigheter. Han var helt övertygad om att S.R. var släppt av B.W..

På åklagarens begäran har B.W. hörts som vittne. Han har uppgivit: Han utredde en stöld-hälerihistoria, där S.R. var anhållen. Sedan han hört S.R., kontaktade han åklagaren, som hävde anhållningen. Han gick då till vakthavande, L.S., som satt i telefon. Han tog fram pärmen, tog ut S.R:s blad och skrev i stämpelrutan om frigivningen, datum, klockslag, beslutande åklagares, Ostbergs, namn. Samtidigt slutade L.S. att prata i telefon. Arrestantbladet låg på skrivbordet. L.S. skrev "Då" (= distriktsåklagare) i stämpeln framför Östbergs namn. De pratade inte så mycket med varandra. Själv sa han något, förmodligen att han (L.S.) fick se till att S.R. kom ut. Han har inte sagt så som L.S. säger, det måste vara ett missförstånd. Bladet låg kvar på bordet, när han gick. Bladet ska vakthavande befäl ha, sedan ska det gå upp till arrestavdelningen för kvittens av tillhörigheter. - Det händer ofta att en förhörsledare själv går med arrestantbladet till arresten och ser till att anhållna blir frigivna. Sedan lämnas bladet tillbaka till vakthavande befäl.

Åklagaren har som bevisning också åberopat en polismyndighetens A-order angående frihetsberövande och behandling av frihetsberövade personer. Denna innehåller detaljerade bestämmelser om vad som åligger bl a vakthavande befäl när det gäller frigivning. Det är ostridigt att denna A-order finns hos vakthavande befäl.

Genom B.W:s vittnesmål får anses visat att B.W. inte uttryckt sig så som L.S. påstått. Det är emellertid självfallet numera inte möjligt att fastställa hur orden föll, och vad B.W. i sitt vittnesmål förmodat att han sagt till L.S. kan med mycket små ändringar få den innebörd som L.S. hävdat. Det kan alltså inte anses visat annat än att L.S., som han påstått, varit övertygad om att B.W. faktiskt frigett S.R.. Det förhållandet att L.S. uppenbarligen sett B.W. anteckning i "stämpelrutan" att anhållandet hävts styrker också att L.S. haft denna övertygelse. TR:n har således att vid sin bedömning utgå härifrån. Fråga är då om L.S., med denna övertygelse, brutit mot gällande bestämmelser på sådant sätt att det begångna misstaget med ett annat och riktigare handlande hade kunnat undvikas.

Den ovan nämnda A-ordern innehåller såvitt avser frigivning av frihetsberövad person de föreskrifter som framgår av domsbilaga. Vad där stadgas i punkterna 20.1, 20.2, samt 20.3 andra och tredje meningarna har B.W. verkställt. Vad som sägs i 20.3 första meningen om dokumentation av beslut om frigivning har inte efterföljts - de därför avsedda utrymmena har uppenbarligen inte varit ifyllda. Om L.S. hade observerat detta, är det emellertid troligt att han, med den övertygelse han hade, inte vidtagit annan åtgärd än att han gjort vederbörlig anteckning. Vad som föreskrivs i 20.4 var med L.S:s uppfattning om läget redan verkställt. Föreskriften i 20.5 om kvittering av omhändertagna föremål har naturligt nog - S.R. var ju fortfarande frihetsberövad - inte efterkommits, och hade L.S. vänt på arrestantbladet kunde han inte gärna ha undgått att observera detta, något som med stor säkerhet hade fått honom reagera och tänka efter. Vad avser 20.6 har det brustit såtillvida att det återställda arrestantbladet saknade föreskriven anteckning om verkställd frigivning.

Sammanfattningsvis finner TR:n att L.S. varit oaktsam genom att inte tillräckligt noga studera arrestantbladets olika delar, särskilt baksidan, utan helt lita på vad - såsom han uppfattade det – B.W. sagt. Den omständigheten att L.S. inte kände till vilka föreskrifter som gällde i sammanhanget är knappast någon ursäkt. Det måste åligga den som får uppdraget att tjänstgöra som vakthavande befäl att vid behov själv sätta sig in i de regler som gäller för uppdraget. L.S. har alltså av oaktsamhet genom underlåtenhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Emellertid saknade L.S. egentlig utbildning för uppdraget, han hade inte någon rutin som vakthavande befäl, han hade inte någon gång tidigare beslutat om frigivning av anhållen, och arbetssituationen var tydligen pressad. Vad som också kan ha bidragit till det misstag som begåtts är det förhållandet att förhörsledare tydligen inte så sällan på eget initiativ verkställer frigivning och därefter rapporterar till vakthavande befäl. På grund av sist anförda omständigheter anser TR:n att L.S:s oaktsamhet inte varit av den grad att den skall medföra straffrättsligt ansvar.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Domskäl

Domskäl. L.S. har, som domstolarna funnit, av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften som vakthavande polisbefäl. Han har därigenom orsakat att en anhållen, i stället för att friges efter drygt tre timmar, blivit kvarhållen ett dygn utan laga grund.

Uppgiften att hålla kontroll över frihetsberövanden är av sådan vikt för ett vakthavande polisbefäl, att det måste krävas av varje polisman i den ställningen, oavsett utbildning och instruktioner, att han ägnar den särskild uppmärksamhet. Endast under speciella förhållanden kan en sådan oaktsamhet som L.S. har gjort sig skyldig till bedömas som ringa tjänstefel. Sådana förhållanden har såvitt framkommit inte förelegat.

Vid bestämningen av påföljd skall bötesreglerna vid tiden för gärningen tillämpas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD L.S. för tjänstefel jämlikt 20 kap 1 § 1 st BrB till 20 dagsböter å 80 kr.

JustR Vängby var av skiljaktig mening och anförde: För att ett beteende straffrättsligt skall kunna bedömas som oaktsamt krävs naturligtvis att det skall avvika från ett aktsamt beteende men även att det kunnat begäras av gärningsmannen att han iakttagit erforderlig varsamhet. Oaktsamhetsbedömningen upptar alltså både ett objektivt moment och ett ställningstagande till frågan om gärningsmannens personliga skuld.

Vidare ligger i begreppet oaktsamhet ett värderande moment. Enligt ett uttalande av lagrådet i anslutning till BrB:s tillkomst kan inte varje beteende som innebär avvikelse från eftersträvad norm föranleda straffansvar för oaktsamhet (NJA II 1962 s 23, jfr i fråga om tjänstefel prop 1988/89:113 s 19). Om oaktsamheten är straffbar beror på utgången av en helhetsvärdering där alla moment av oaktsamhetsbedömningen kommer med i bilden (Erenius, Något om "culpatröskeln" i straffrätten, Svensk rätt i omvandling, 1976 s 156). HD har i ett par rättsfall frikänt den tilltalade på grund av att han inte gjort sig skyldig till en så "klandervärd" oaktsamhet eller försummelse som förutsätts för straffansvar (NJA 1980 s 451 och 1991 s 163).

Hur bred marginalen är växlar efter förhållandena på olika livsområden; oaktsamhetsrekvisitet är så obestämt att det lämnar utrymme för variationer (Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s f, jfr Jareborg, Brotten I, 2 uppl 1984 s 246). Klart är att den sk culpatröskeln är högre i straffrätten än i skadeståndsrätten. Vidare kan tröskeln för straffansvar vid oaktsamhet ligga olika högt vid olika brott. Vid förseelser inom specialstraffrätten - i den mån det inte är tillräckligt med strikt ansvar - torde det sällan finnas anledning att över huvud taget godta avvikelser från den eftersträvade normen. Annorlunda bör det förhålla sig vid oaktsamhetsbrott enligt BrB. Gärningar bör inte betecknas som brott av den förhållandevis kvalificerade art det här är fråga om utan goda skäl. Man skall alltså inte bara kunna begära att gärningsmannen handlat annorlunda än han gjort utan det skall också finnas skäl att klandra honom för att han inte gjort det.

Riksåklagaren har godtagit att Lars s missförstått sin kollega B.W. och utgått från att denne frigett S.R.. Vad som i HD lagts L.S. till last är att denne inte iakttagit vissa föreskrifter om kontroll med hjälp av arrestantbladet att frigivning ägt rum.

Det finns all anledning att understryka vikten av att föreskrifter som rör frihetsberövanden noga iakttas. L.S:s handlande har i betydande grad avvikit från den norm som föreskrivs i den sk A-ordern. Hade normen följts skulle misstaget beträffande frigivningen otivelaktigt ha upptäckts.

L.S:s misstag kan emellertid inte på något sätt tillskrivas nonchalans eller likgiltighet. Jag kan i allt väsentligt godta TR:ns och HovR:ns bedömningar av de enskitda omständigheterna. Vid bedömningen av L.S:s personliga skuld till det inträffade måste alltså även vägas in att han saknade egentlig utbildning för uppdraget, att han inte hade någon rutin som vakthavande befäl, att han inte någon gång tidigare beslutat om frigivning av anhållen, att arbetssituatinoen tydligen var pressad och kanske framför allt det förhållandet att förhörsledare inte sällan på eget initiativ verkställer frigivning och därefter rapporterar till vakthavande befäl, något som L.S. haft egna erfarenheter av.

På grund av det anförda kan L.S:s underlåtenhet att följa föreskrifterna i A-ordern inte anses innefatta en sådan klandervärd försummelse som skatt föranleda straffansvar. Åtalet mot honom skall därför ogillas.

Jag fastställer HovR:ns domslut.