RH 1993:52

A.J. och E.A. är medborgare i Iran. De gifte sig där första gången 1975. De skilde sig 1984 eller 1985 men har därefter gift sig igen. De har i äktenskapet döttrarna S. och G, födda 1978 respektive 1982. E.A. och barnen flyttade till Sverige i juli 1988. Meningen var att A.J. skulle komma efter när han avslutat det affärsprojekt han var engagerad i. E.A. ansökte om skilsmässa i Iran i december 1989. Stämningsansökan med yrkande om skilsmässa, vårdnad om barnen m m inkom från E.A. till Norrköpings tingsrätt den 31 januari 1990. Den 17 april 1990 bortförde A.J. barnen från hemmet i Norrköping. Den 4 maj 1990 häktades A.J. i sin frånvaro såsom på sannolika skäl misstänkt för grov egenmäktighet med barn. Vid förberedelse i Norrköping den 10 maj 1990 förordnade tingsrätten om betänketid och tillerkände E.A. vårdnaden om barnen och rätt att kvarsitta i hemmet. Den 3 juni 1990 ogillades E.A:s talan om äktenskapsskillnad i Iran emedan hon inte personligen var närvarande vid domstolen vid talans utförande. Den 7 februari 1991 dömde tingsrätten till äktenskapsskillnad mellan makarna samt förordnade att tingsrättens interimistiska beslut av den 10 maj 1990 skulle bestå i fråga om vårdnad och kvarsittanderätt. Den 19 april 1991 greps A.J. av polisen i Frankfurt. Den 20 juni 1991 tillerkände Göta hovrätt med ändring av tingsrättens dom A.J:s yrkande i vårdnadsdelen.

Åklagaren yrkade vid Norrköpings tingsrätt ansvar å A.J. för grov egenmäktighet med barn enligt följande gärningsbeskrivning: A.J. har den 17 april 1990 utan beaktansvärt skäl bortfört S och G från E.A. och hemmet i Norrköping. Grovt brott föreligger då gärningsmannen berett sig tillträde till låst lägenhet och fört barnen utomlands.

A.J. erkände att han den 17 april 1990 fört bort döttrarna men bestred ansvar för brott.

E.A. uppgav bl a. Det var på A.J:s initiativ som hon och barnen flyttade till Sverige. A.J. skulle komma efter. Barnen har lärt sig svenska snabbt och gick i svensk skola. I hemmet talades persiska. Barnen älskar A.J. Han brukade ringa varannan vecka. Han besökte familjen i Sverige under våren och under hösten 1989. Han stannade ungefär två månader vid varje tillfälle. Sista gången bodde han mest hos sina föräldrar i Nyköping. Barnen var då med honom hos farföräldrarna under en helg. Påskhelgen 1990 besökte hon och barnen en väninna i Motala. Av en systerson till A.J. fick hon reda på att A.J. var i Sverige och ville träffa barnen. Hon var rädd för att han skulle hämta barnen, vilket han tidigare hotat med. Hon kom åter till Norrköping den 17 april tidigt på morgonen. Hon begav sig strax efter klockan nio till sitt arbete. Hon hade uppmanat döttrarna att inte öppna ytterdörren till lägenheten om pappa kom dit. Hon ringde även hem till barnen från arbetet. När hon kom hem klockan 12.30 kom hon inte in i lägenheten eftersom låset var utbytt. Hon ringde polisen. Inne i lägenheten var allt upp och nedvänt och barnen borta. Hon hittade ett brev från dottern S vari meddelades att A.J. tagit barnen till Nyköping och att de skulle komma tillbaka senare på dagen. Hon ringde till svärmor i Nyköping som uppgav att hon inte sett barnen. Hon hörde ingenting före den 19 april då hon blev uppringd av A.J. Han hotade då att mörda henne, barnen och sig själv om hon inte tog tillbaka polisanmälan. Hon anmälde detta hot till polisen för att hon trodde att detta skulle medföra att efterspaningen av hennes barn skulle intensifieras. Hon har under en lång tid varit utsatt för en mängd hot från såväl A.J. som släktingar till honom. Hon har därför flyttat till Göteborg och har hemligt telefonnummer. Efter ytterligare ett par dagar ringde A.J. från Hamburg. Han talade om att han gjort vad han tidigare lovat att göra. Han erbjöd henne att komma till Hamburg och hämta barnen. Hon vågade inte bege sig dit eftersom hon inte litade på honom. A.J. har vid ett flertal tillfällen erbjudit henne att komma till Iran och hämta barnen men detta vågar hon definitivt inte emedan risken för att hon inte får lämna landet om hon väl återvänt dit är överhängande. Hon har talat med barnen varje månad sedan de förts bort. Barnen har det bra i Teheran men längtar till Sverige. E.A. har blivit psykiskt sjuk av att barnen tagits från henne. Hon går till psykiater varje vecka. Hon lider av oro och ångest och har även haft självmordstankar. Hon gick med på A.J:s vårdnadsyrkande i hovrätten för att han uttalat att han annars inte återför barnen till Sverige.

A.J. har vid huvudförhandlingen berättat: E.A. och han har bråkat ända sedan de gifte sig. De talade ofta om skilsmässa. När han lämnade Sverige vid jultiden 1989 var det för att slutföra ett affärsprojekt. Han ämnade därefter bosätta sig i Sverige. Han hade därför tagit kontakt med arbetsförmedlingen här i riket. Han lämnade in sin avskedsansökan till arbetsgivaren i Iran, packade sitt bohag, 150-200 kg, och flög åter till Sverige. Han anlände den 12 april med sitt bohag till Norrköpings flygplats. Han hade samma morgon ringt till E.A. från London och talat om när han skulle anlända. Han skulle bo tillsammans med familjen. Han hade lämnat sin lägenhetsnyckel till dottern S när han återvände till Iran. Barnen och E.A. kom inte och mötte honom på flygplatsen. Han åkte förbi lägenheten som var släckt. Han begav sig därefter till sina föräldrar i Nyköping, varifrån han ringde och sökte E.A. ett flertal gånger de följande dagarna. Den 17 april återkom han till lägenheten i Norrköping. Ingen öppnade dörren. Han begav sig till barnens skola. Där upplystes han om att barnen var sjuka. Han var nu mycket orolig för barnen och lyckades förmå Hyresbostäder att öppna låset till lägenheten. Att man därvid bytte låset har han fått reda på senare. Efter att först ha köpt barnen var sin "free-style" begav de sig till Nyköping. Han bad dottern S att skriva ett meddelande om detta till E.A. De kom till Nyköping vid 18-19-tiden. Påföljande dag försökte han utan resultat kontakta E.A. två gånger. Barnen befann sig i Nyköping. Den 19 april åkte han och barnen till Stockholm för att skaffa förlängt visum för resa till England. Han fick inget visum för E.A. eftersom han inte hade hennes pass tillgängligt. När de återvänt till Nyköping från Stockholm berättade A.J:s fader att man ringt från Hamburg. A.J. fick reda på att en affär hakat upp sig och att han var tvungen att åka dit under helgen. När barnen ville följa med och de ändå inte skulle förlora mer än ett par timmar i skolan tog han dem med på resan. Han ringde E.A. från Hamburg den 21 april och fick då reda på att hon polisanmält honom. Detta var första gången han talade med E.A. sedan han kom till Sverige den 12 april. Han kontrollerade genom bekanta i Sverige att polisanmälan gjorts och att han riskerade ett långt fängelsestraff om han återvände hit. Han bad E.A. att komma och hämta barnen i Hamburg men hon vägrade och menade att hade han tagit barnen till Hamburg så var det hans sak att också ta dem till Sverige igen. Han talade med SAS om det gick att arrangera för barnen att ensamma flyga till Sverige. Detta gick inte då de inte hade några passhandlingar. Hans situation blev kaotisk. Han hade sagt upp sin anställning i Iran och tagit sitt bohag till Sverige för att börja ett nytt liv här. Han befann sig nu med barnen i Hamburg utan möjlighet att överlämna barnen till modern utan att hamna i fängelse. Han bestämde sig efter en vecka i Hamburg för att ta med sig barnen och återvända till Iran. Han begav sig dit via London varifrån han ringde E.A. ett par gånger samt även sände henne en biljett till Iran och bad att hon skulle hämta barnen där. Han har senare vid ett flertal tillfällen bett henne att komma till Iran och hämta barnen. Dessa mår idag bra. De bor i en villa i Teheran, går i skolan och sköts av en sköterska och anhöriga till E.A.

Norrköpings tingsrätt (1991-07-05, rådmannen Johan Levander samt nämndemännen Ragnar Nehard, Bo Karlsson och Marie Urban) dömde Abbas J för egenmäktighet med barn till fängelse tre månader och anförde i domskälen.

Enligt svensk rätt hade E.A. och A.J. den 17 april 1990, när A.J. bortförde döttrarna från hemmet i Norrköping, gemensam vårdnad om dem. E.A. hade dock från det att hon och döttrarna flyttat till Sverige i juli 1988 den faktiska vårdnaden om dem. Av det ostridiga förloppet framgår att A.J. egenmäktigt bortförde barnen från bostaden och därmed skilde dem från E.A. utan att ha haft beaktansvärda skäl därtill. Han gjorde sig därmed skyldig till egenmäktighet med barn. När det gäller att avgöra om denna egenmäktighet skall bedömas som grov beaktas följande. A.J. har bestritt att han kom till Sverige i syfte att återföra barnen till Iran. Han kom till Sverige för att bosätta sig här tillsammans med E.A. och barnen. Han hade - enligt egna uppgifter - sagt upp sin anställning i Iran och anlände med hela sitt bohag till Norrköping den 12 april. Dessa uppgifter har inte vederlagts i målet. När han befann sig i Hamburg med barnen fick han reda på att han var polisanmäld och riskerade ett längre fängelsestraff om han återvände till Sverige. Han bad då E.A. att komma till Hamburg och hämta barnen, vilket hon vägrade att göra. Han har även senare vid flera tillfällen bett henne att komma till Iran på hans bekostnad och hämta barnen. Dessa uppgifter har E.A. bekräftat. Det kan förefalla något märkligt att han den 19 april tillsammans med barnen begav sig till Stockholm för att ordna visum för familjen till England när han skulle etablera sig i Sverige. Någon annan förklaring än att giltigheten av deras visa hade gått ut har han inte angivit. Tingsrätten har dock vid en sammanvägning av vad som i denna del av målet framkommit inte funnit tillfredsställande styrkt att A.J, när han påbörjade resan till Hamburg, hade för avsikt att föra barnen till Iran och därmed på ett definitivt sätt skilja E.A. från vårdnaden av barnen. Detta sammantaget med att han bett E.A. att komma och hämta barnen från såväl Hamburg som Teheran, när han själv inte utan risk för långvarigt fängelsestraff kunnat återföra dem till Sverige, gör att brottet inte bör rubriceras som grovt.

Båda parter anförde vad mot domen.

Åklagaren yrkade att A.J. skulle dömas för grovt brott till längre straff.

A.J. yrkade ogillande av åtalet.

Göta hovrätt (1992-06-18, hovrättsrådet Toni Radtke samt nämndemännen Ing-Britt Svensson och Bo Sönne) fastställde tingsrättens dom och anförde i domskälen. A.J. och E.A. har i hovrätten yttrat sig i huvudsak på sätt framgår av tingsrättens dom. A.J. har dessutom vid huvudförhandlingen uppgivit att han var medveten om äktenskapsskillnadsmålet vid Norrköpings tingsrätt när han kom till Sverige den 12 april 1990.

Som tingsrätten funnit skall vårdnadsfrågan bedömas enligt svensk lag vilket innebär att A.J. och E.A. hade gemensam vårdnad om barnen vid tidpunkten för den åtalade gärningen.

Det är ostridigt att A.J. genom att bereda sig tillträde till E.A:s låsta lägenhet bortfört döttrarna och att han sedermera fört dem utomlands.

Av betydelse inledningsvis är om uppsåt kan läggas A.J. till last såvitt avser den omständigheten att vårdnaden om döttrarna enligt svensk rätt var gemensam, detta mot bakgrund av att mannen enligt iransk lag alltid är vårdnadshavare för barn i aktuell ålder.

Hovrätten finner därvidlag att A.J. genom sin kännedom om E.A:s talan vid tingsrätten i Norrköping måste ha insett möjligheten att svensk rätt innehöll vårdnadsregler av annat slag än enligt iransk lag och att även hustrun kunde vara vårdnadshavare enligt dessa regler. Hovrätten finner vidare med beaktande av den uppenbara självsvåldighet A.J. ådagalagt att han inte skulle avhållit sig från sitt förfarande om han varit helt införstådd med den svenska rättens reglering. Det kan därvid även anmärkas att A.J. fortfarande vid huvudförhandlingen ansett att han ej begått något fel eftersom hans handlande är tillåtet enligt iransk lag.

Mot bakgrund av det anförda gör hovrätten i ansvars- och påföljdsdelen samma bedömning som tingsrätten.

Hovrättslagmannen Lars Persson och t.f. hovrättsassessorn Thomas Wallander var av skiljaktig mening i fråga om påföljden och yttrade:

Har två makar gemensamt vårdnaden om barn kan ansvar för egenmäktighet med barn enligt 7 kap 4 § brottsbalken komma i fråga, om den ena maken egenmäktigt fört bort barnen. Åklagaren har när han yrkat ansvar å A.J. för detta brott förutsatt att A.J. och E.A. gemensamt hade vårdnaden om de båda döttrarna. Huruvida E.A. vid tidpunkten för det påstådda bortförandet hade del i vårdnaden torde bero på om svensk eller iransk rätt var tillämplig.

Till skillnad från den svenska rättens regel om gemensam vårdnad för båda makarna ger iransk rätt, enligt vad A.J. och E.A. utan gensaga från åklagaren uppgett, modern vårdnaden, tills barnet fyllt två år om det är en son och sju år om det är en dotter, samt ger därefter vårdnaden åt fadern. Vårdnaden om de båda döttrarna som vid tillfället var mer än sju år gamla har alltså tillkommit A.J. och E.A. gemensamt, om svensk rätt var tillämplig, men torde ha tillkommit A.J. ensam, om iransk rätt var tillämplig.

I svensk internationellrättslig praxis har frågan om vårdnaden tidigare ansetts skola bedömas enligt föräldrarnas och barnens nationella lag, i varje fall när deras medborgarskap varit gemensamt (jämför NJA 1956 s. 337). I förevarande fall var föräldrarna och barnen iranska medborgare. Parternas nationalitet är dock numera inte lika avgörande, främst beroende på 1973 års lagstiftning om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap. Enligt 3 kap 6 § lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap skall i äktenskapsmål frågor angående vårdnaden om barn prövas enligt svensk lag, om barnet vistas här i landet. Övervägande skäl talar för att frågor rörande vårdnaden om barn, som vistas här, över huvud numera skall bedömas enligt svensk rätt. Vid tiden för bortförandet hade E.A. och döttrarna bott i Sverige sedan juli månad 1988. Man får alltså utgå från att E.A. därvid hade del i vårdnaden.

Sedan A.J. hade fört med sig döttrarna från Norrköping och efter uppehåll i Nyköping och Stockholm till Hamburg, upplyste E.A. honom vid ett telefonsamtal om att han kunde bli straffad för att han fört bort barnen. A.J. har uppgett att han då tog kontakt med släktingar i Sverige för att få veta om E.A:s uppgift var riktig och fick den bekräftad. Åklagaren har inte förebragt någon utredning till vederläggande av att A.J. dessförinnan var obekant med de svenska vårdnadsreglerna och av att han således kan ha levt i tron att han var ensam vårdnadshavare, när han förde med sig döttrarna på sätt som skedde från deras bostad och så småningom till Hamburg. Det finns inte heller tillräckligt stöd för att påstå att A.J. dessförinnan misstänkt hur det förhöll sig i vårdnadsfrågan och att visshet härom inte skulle ha avhållit honom från att föra med sig barnen. Mot ett sådant påstående talar de försök A.J. - som inför straffhotet själv inte ville resa tillbaka från Tyskland till Sverige - gjorde i Hamburg för att återbörda barnen till Sverige; genom A.J:s försorg har döttrarna f ö numera återkommit hit och är bosatta i Göteborg. På grund av bristande uppsåt kan A.J. sålunda inte fällas till ansvar, såvitt avser hans handlande fram till dess han upplystes om att detta var olagligt enligt svensk rätt.

Åklagaren har till stöd för sin rubricering av det åtalade brottet såsom grovt åberopat bl a att A.J:s bortförande omfattat att han fört barnen utomlands. Vid utveckling av åtalet har åklagaren sålunda lagt honom till last att han fört barnen till Iran och under avsevärd tid hållit dem kvar där.

Fråga uppkommer om A.J. kan lagföras i Sverige för vad han utomlands företog sig med barnen, sedan han i Hamburg upplysts om att hans handlande var olagligt. Eftersom bortförande i lagens mening måste anses inbegripa inte bara en förälders åtgärd att föra med sig barnet utan också förfarandet varigenom barnet i fortsättningen hålls skilt från den andra föräldern, samt denna effekt i detta fall uppkom i Sverige, där E.A. var bosatt, får svensk domstol anses behörig och svensk strafflag anses tillämplig i fråga om den egenmäktighet med barn som A.J. påstås ha gjort sig skyldig till sedan han kom till Hamburg.

Därefter uppkommer frågan om det har någon betydelse att A.J. av åklagaren avseende hela den aktuella tidsperioden lagts till last att han endast berövat E.A. möjlighet att delta i makarnas gemensamma vårdnad om döttrarna, trots att hon enligt vad som upplysts i målet ensam tillerkändes vårdnaden om dessa genom ett interimistiskt beslut den 10 maj 1990. Det förhållandet att A.J. under senare delen av den omstämda tiden över huvud inte hade del i vårdnaden kan dock inte anses ha medfört att åklagarens talan inte skulle omfatta tiden efter den 10 maj 1990 eller i och för sig utgöra något hinder mot bifall av åtalet.

A.J. har vidgått att han fört döttrarna från Hamburg till Iran och låtit dem vistas i Iran under avsevärd tid. Vad han åberopat till sitt fredande är inte tillräckligt för att han skall kunna undgå ansvar för egenmäktighet med barn. Tingsrättens rubricering bör godtas.

Barnen har visserligen kommit att vistas avsevärd tid i Iran till följd av A.J:s bortförande av dem. Enligt vad A.J. uppgett och E.A. bekräftat har barnen dock levt under materiellt sett mycket goda förhållanden under bortovaron och haft kontinuerlig kontakt med E.A. per telefon. Vad A.J. uppgett om att barnens vistelse i Iran förlängts genom att myndigheterna ställde hinder i vägen för deras återresa är inte vederlagt. Med hänsyn till dessa och övriga omständigheter finner vi A.J. böra dömas till villkorlig dom jämte ett högt bötesstraff. Böterna får dock anses erlagda genom A.J:s hållande i häkte.

Målnummer B 701/92