RH 1993:75
Påföljden för ett betydande antal tillgreppsbrott begångna av en 17-åring har efter att denne fyllt 18 år bestämts så att tidigare ådömd skyddstillsyn skulle avse även de aktuella brotten samt förenas med samhällstjänst.
Åklagaren yrkade vid Sollentuna tingsrätt ansvar å D.H. för ett betydande antal tillgreppsbrott av seriebrottskaraktär däribland stölder och tillgrepp av fortskaffningsmedel förövade under tiden den 15 oktober - den 2 december 1992.
D.H. erkände gärningarna i huvudsak.
Sollentuna tingsrätt (1993-02-15, rådmannen Lars Lindström samt nämndemännen Karl-Axel Dahlgren, Doris Edvall och Egil Broberg) dömde D.H. enligt 8 kap.1, 7, 8 och 12 §§ samt 23 kap.1 och 4 §§brottsbalken för stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel och medhjälp till stöld till fängelse i ett år.
I sina domskäl anförde tingsrätten, såvitt nu är i fråga, följande.
D.H. fyllde 18 år den 2 januari i år. Han dömdes så sent som den 19 oktober 1992 av tingsrätten till skyddstillsyn och en månads fängelse för tre tillgrepp av fortskaffningsmedel, ett försök till sådant tillgrepp, två rattfyllerier, två olovliga körningar och en grov vårdslöshet i trafik. Domen har efter överklagande av D.H. fastställts av Svea hovrätt den 11 december 1992. Hovrättens dom vann laga kraft den 8 januari 1993.
Av ett yttrande från Frivårdsmyndigheten i Upplands Väsby framgår att D.H. inte skött skyddstillsynen tillfredsställande. Enligt yttrandet bör skyddstillsynen för att vara meningsfull kombineras med en kontaktföreskrift. I ett senare yttrande har Frivårdsmyndigheten föreslagit att skyddstillsynen kombineras med föreskrift att fullgöra ett visst antal timmar i oavlönat samhällsnyttigt arbete (samhällstjänst). D.H. har samtyckt till att ådömas samhällstjänst.
Straffvärdet av den brottslighet som D.H. har gjort sig skyldig till är mer än två års fängelse, vilket talar för att påföljden bestäms till fängelse. I samma riktning talar med styrka den nonchalans om det tidigare samhällsingripandet som D.H. visat genom att bara två dagar efter tingsrättens tidigare dom på skyddstillsyn fortsätta med mycket omfattande brottslighet av samma slag. De skäl som talar för att påföljden bestäms till skyddstillsyn - med eller utan samhällstjänst - är mot bakgrund av D.H:s bristande intresse av att fullgöra vad som ålegat honom enligt skyddstillsynen inte särskilt starka. Sammantaget finner tingsrätten att det finns synnerliga skäl att nu bestämma påföljden för D.H. till fängelse. Den tidigare ådömda skyddstillsynen och det i anslutning därtill ådömda fängelsestraffet skall därvid undanröjas. För den tidigare och den nu aktuella brottsligheten skall ett gemensamt fängelsestraff ådömas. På grund av D.H:s låga ålder kan straffet med tillämpning av 29 kap. 7 § brottsbalken stanna vid ett års fängelse. Vid straffmätningen har tingsrätten beaktat vad D.H. har undergått till följd av den tidigare skyddstillsynsdomen och vad han har avtjänat av det i anslutning därtill ådömda fängelsestraffet, som verkställs fr.o.m. den 8 januari 1993.
D.H. vädjade mot domen och yrkade vad gällde påföljden att den skyddstillsyn som han ådömdes av Svea hovrätt den 11 december 1992 skulle avse jämväl de nu aktuella brotten och förenas med föreskrift om samhällstjänst. För det fall att påföljden inte bestämdes till skyddstillsyn yrkade han att fängelsestraffet i vart fall skulle lindras.
Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (1993-02-15, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsråden Göran Rosenberg och Gustaf Lagerbjelke, referent, samt nämndemännen Lars Ericsson och Rune Pramlid) ändrade tingsrättens domslut på det sättet att hovrätten undanröjde fängelsestraffet och bestämde att den tidigare ådömda skyddstillsynen meddelad den 11 december 1992 av Svea hovrätt skulle avse de nu aktuella brotten.
I påföljdsdelen anmärkte hovrätten följande.
D.H. var sjutton år när han begick de brott som han har åtalats för i detta mål. Enligt 30 kap. 5 § första stycket brottsbalken krävs det därför synnerliga skäl för att döma honom till fängelse. Det sammantagna straffvärdet av de brott som D.H. nu döms för är betydande. Härtill kommer att han har återfallit i omfattande brottslighet i stort sett omedelbart efter att tingsrätten dömt honom till skyddstillsyn för likartad brottslighet. Skälen för en frihetsberövande påföljd måste enligt hovrättens mening anses vara så starka att det inte föreligger något hinder mot att döma D.H. till fängelse. Det har inte heller - frånsett D.H:s ungdom - framkommit några särskilda omständigheter som med någon betydande styrka talar mot en frihetsberövande påföljd.
I målet har Frivårdsmyndigheten gjort en utredning för samhällstjänst. Utredningen visar att D.H. lever under ordnade förhållanden med föräldrarna, att han inte har något missbruk, att han skött sig på tidigare arbetsplatser och att han är motiverad för samhällstjänst som han också samtyckt till. Frivårdsmyndighetens bedömning är att han är lämplig för samhällstjänst.
D.H. har varit frihetsberövad i detta mål i drygt en månad och har vid huvudförhandlingen här förklarat att frihetsberövandet gjort att han nu har blivit medveten om det allvarliga i sin situation.
Av personutredningen framgår att D.H. har ett påtagligt behov av stöd och hjälp. Det finns anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att D.H. avhåller sig från fortsatt brottslighet. Trots de skäl som talar för ett fängelsestraff bör det därför enligt hovrättens mening kunna förordnas att den tidigare skyddstillsynen skall omfatta även de brott som D.H. nu döms för. En förutsättning är dock att skyddstillsynen förenas med en föreskrift om skyldighet för D.H. att utföra oavlönat arbete (samhällstjänst). Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle längden av straffet - med beaktande av D.H:s ålder vid tidpunkten för brotten - ha bestämts till åtta månader. Mot bakgrund härav bör omfattningen av det oavlönade arbete som D.H. skall utföra bestämmas till tvåhundra timmar.