RH 1993:83

En fastighet i Gällivare, lagfaren för I.G. utmättes för uttagande av vissa fordringar. Fastighetens taxeringsvärde var 1218 000 kr och dess marknadsvärde 1500 000 kr enligt en värdering av lantmäteriet i Luleå. Den sammanlagda summan av bevakade fordringar uppgick till 1604 170 kr. Vid en exekutiv auktion den 19 mars 1992 avgavs ett högsta bud om 1100000 kr. Kronofogdemyndigheten fann budet vara för lågt för att godtas och beslöt om underhandsförsäljning av fastigheten. En fastighetsmäklare, som fick i uppdrag att förmedla en försäljning, lyckades inte finna någon köpare.

Vid ny exekutiv auktion den 14 januari 1993 avgavs ett högsta bud om 1310000 kr. Inropet godtogs av kronofogdemyndigheten. I.G. överklagade emellertid auktion med yrkande att den skulle upphävas. Vidare yrkade hon muntlig förhandling, till vilken samtliga parter och ett finansbolag i likvidation samt kronofogdemyndigheten skulle kallas.

Hovrätten för Övre Norrland (1993-03-12, hovrättsråden Carl Olof Meurling och Kjell Persson, referent, samt hovrättsassessorn Maria Lindhe) yttrade följande i slutligt beslut.

I.G. anförde till stöd för sin talan bl. a.: Det är av stor vikt att de bereds tillfälle att muntligen föra talan i hovrätten eftersom den sakliga grunden och förhållandena i sak inte går att framföra i skrift. I förhållandet mellan det likviderade finansbolaget och en viss borgenär torde det inte stå rätt till. Utan att veta vilket av dessa bolag som skall ha betalt har kronofogdemyndigheten utmätt tillgångar och kapital och genomfört utbetalningar till båda bolagen. I.G. har försökt att lösa sitt lån hos denne borgenär. Inropsbeloppet på 1 310 000 kr som kronofogdemyndigheten har godtagit kan inte godkännas av klagandena. Med hänsyn till att det fanns skulder om tillhopa 1604170 kr som skulle utgå ur fastigheten blev bristen vid försäljningen 294 170 kr. Det kvarstående beloppet kommer att föranleda ytterligare åtgärder mot I.G. i form av t.ex. utmätningar. Fastigheten är byggd 1988 och betingar ett produktionsvärde om ca 11500 kr/kvm. Bostadsytan uppgår till 260 kvm. Därtill kommer en ekonomidel om 40 kvm. Att godta ett bud på 1310 000 kr är att medverka till en omfattande kapitalförstöring. Det finns köpare som är beredda att betala ända upp till 2000000 kr för fastigheten. Det görs därför gällande att en avsevärt högre köpeskilling kan erhållas om auktionen skulle hållas idag. - Borgenärerna anförde att det inte har gjorts sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan erhållas vid ett nytt auktionstillfälle och att det måste anses helt korrekt av kronofogdemyndigheten att godta det avgivna budet på 1310 000 kr mot bakgrund av att budet motsvarar 87 procent av det åsatta marknadsvärdet och att det var fråga om nytt försäljningsförsök på offentlig auktion.

Hovrätten gjorde följande bedömning. Vad inledningsvis gäller fastighetens värde konstaterar hovrätten att den av en från parterna fristående värderingsman har åsatts ett marknadsvärde om 1500 000 kr. Vid den första exekutiva auktionen, i mars 1992, uppnåddes ett högsta bud om 1100000 kr. Därpå följde ett resultatlöst försök att sälja fastigheten under hand. När fastigheten på nytt utropades vid exekutiv auktion den 14 januari 1993 uppnåddes ett bud om 1310 000 kr, vilket belopp utgör drygt 87 procent av det åsatta marknadsvärdet. - Vad sedan angår frågan om det är sannolikt att en avsevärt högre köpeskilling skulle kunna uppnås enligt 12 kap. 40 § första stycket utsökningsbalken upptar hovrätten följande. Hovrätten prövar först I.G:s talan med utgångspunkt från den utredning som redan har förebragts i målet. Vid denna prövning finner hovrätten att det inte på något sätt framstår som sannolikt att en avsevärt högre köpeskilling än den nu bjudna skulle uppnås vid ett nytt försäljningsförsök, vare sig vid en tredje exekutiv auktion eller vid ytterligare ett försök till under hands försäljning. Härvid har hovrätten, förutom vad förut sagts, beaktat vad kronofogdemyndigheten anfört därom att marknadsföringen av fastigheten varit mycket bra och att möjligheten att finna köpare som är beredd lämna ett högre bud framstår som obefintlig. - När det sedan gäller fråga om muntligt förhör kan konstateras att inte skulle komma ifråga att till en sådan förhandling kalla vare sig kronofogdemyndigheten eller representanter för borgenärerna. Det av I.G. i detta hänseende åberopade skälet för muntligt förhör saknar således fog. Vad så gäller frågan om det eljest finns anledning att hålla muntligt förhör anför hovrätten följande. Förfarandet i besvärsmål är i princip skriftligt. Enligt 52 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken har emellertid hovrätten att förordna om muntlig förhandling, om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon annan hörs muntligen. Vid tillämpningen av bestämmelsen bör hänsyn tas till såväl artikel 6 i 1950 års europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt till den praxis som utbildats i den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (se NJA 1992 sid. 363). Enligt hovrättens mening gör sig kravet på muntlig förhandling särskilt gällande beträffande bevisfrågor. I.G. har inte åberopat någon muntlig bevisning i hovrätten avseende frågor av omedelbar betydelse för hovrättens prövning av saken. Eftersom det torde vara helt uteslutet att det skulle leda till en annan utgång om klagandena bereddes tillfälle att muntligen utveckla sin talan, framstår deras hörande som opåkallat (jfr. NJA 1992 sid. 513). Begäran om muntlig förhandling lämnas därför utan bifall.

På grund av det anförda beslöt hovrätten att den exekutiva försäljningen skulle stå fast.

Målnummer Ö 45/93