RH 1993:85
Försök till sexuellt utnyttjande av en till följd av berusning djupt insomnad kvinna har ansetts vara ett brott av sådan art som normalt bör medföra fängelse.
Åklagarmyndigheten i Umeå distrikt yrkade vid Umeå tingsrätt ansvar å L.L. enligt följande:
L.L. har den 24 november 1991 vid 02-tiden på rum 116 Blå Aveny i Umeå dit han berett sig tillträde genom att förmå portiern att utlämna en reservnyckel olovligen med tillägnelseuppsåt tillgripit ett visakort, en ring och ett armbandsur. - Brottet är att bedöma som grov stöld då det utförts där målsäganden haft sin tillfälliga bostad och med utnyttjande av att målsäganden varit djupt insomnad. – L.L. har vidare vid samma tillfälle försökt förmå målsäganden S.Å. till sexuellt umgänge genom att otillbörligt utnyttja att hon, som varit djupt insomnad, befunnit sig i hjälplöst tillstånd. Sålunda har L.L. blottat S.Å:s underliv. Innan brottet kunnat fullbordas avbröts L.L:s handlande genom att S.P. försökte komma in i rummet.
L.L. förnekade gärningarna.
Umeå tingsrätt (1992-12-17, nämndemännen Torleif Hitti, Rolf Grafström och Naima Gustafsson) dömde L.L. för försök till sexuellt utnyttjande och grov stöld till fängelse tio (10) månader.
I sina domskäl uttalade tingsrätten i påföljdsfrågan bl.a. följande: L.L. finns antecknad i kriminalregistret under nio avsnitt, dömd vid sju tillfällen för sexualbrott. Senast dömdes han år 1986 för en våldtäkt begången i juli samma år till fyra års fängelse. Han blev villkorligt frigiven den 24 mars 1989. Prövotiden löpte ut ett år senare. - Av ett nu inhämtat läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personundersökning i brottmål, m.m. framgår att L.L. inte lider av någon allvarlig psykisk störning och att överläkaren O.B. anser, om detta skulle vara juridiskt sett möjligt, att skyddstillsyn med föreskrifter om samtalsbehandling med Androcur-medicinering vore en lämplig brottspåföljd.
Tingsrätten anser att de brott som L.L. gjort sig skyldig till är av sådan art att, särskilt som det är fråga om återfall i sexualbrott, annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Brotten har inneburit en allvarlig kränkning av S.Å:s personliga integritet och strafftiden bör bestämmas till tio månader.
Ordföranden, rådmannen Dag Engström, var skiljaktig i fråga om påföljden och ansåg att L.L. skulle dömas till skyddstillsyn jämte böter.
L.L. vädjade mot domen och yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn. I andra hand yrkade han strafflindring. - Åklagaren bestred ändring.
Hovrätten för Övre Norrland (1993-03-18, hovrättsråden Carl Olof Meurling och Runar Viksten, t.f. hovrättsassessorn Monica Burman samt nämndemännen Ingegerd Westmark och Nils-Gustaf Rasmusson) fastställde tingsrättens domslut.
I domskälen anförde hovrätten följande:
Genom tingsrättens dom som inte överklagats i skuldfrågan är avgjort att L.L. har gjort sig skyldig till åtalade gärningar.
Hovrätten frångår inte tingsrättens bedömning vad gäller rubriceringen av brotten.
Vid valet av påföljd delar hovrätten tingsrättens bedömning att ifrågavarande sexualbrott är av sådan art att fängelse, oavsett att fråga är om återfall i likartad brottslighet, är den påföljd som ligger närmast till hands att tillämpa. Vad som framkommit om L.L:s personliga förhållanden talar inte, bl.a. med hänsyn till att tidigare försök med Androcur-medicinering inte medfört någon mera varaktig brottsavhållande effekt, med någon beaktansvärd styrka för att annan påföljd bör väljas. Påföljden bör därför, som tingsrätten funnit, bestämmas till fängelse. Vid straffmätningen bör, som tingsrätten också framhållit, beaktas att brotten inneburit en allvarlig kränkning av S.Å:s personliga integritet och att det är fråga om återfall i allvarlig sexualbrottslighet. Det saknas därför anledning att på talan av L.L. frångå tingsrättens straffmätning.
På grund av det anförda bör tingsrättens domslut fastställas.