RH 1994:118
En styvfar tilldelade sin 7-årige styvson ett slag med öppen hand över näsan med smärta och blodvite som följd. Brottet har bedömts som misshandel av normalgraden och påföljden bestämts till fängelse en månad.
Åklagaren yrkade ansvar å C.L.O. för misshandel under påstående att C.L.O. den 19 januari 1994 i sin bostad i Rönninge, Salems kommun, hade misshandlat H.F., född 1986, genom att tilldela honom ett slag över näsan med smärta och blodvite som följd.
C.L.O. vidgick vad åklagaren lade honom till last men gjorde gällande att det ej var att anse som misshandel utan var ett led - om än mindre lämpligt - i ett sökande efter en fungerande uppfostringsmetod. Han bestred ansvar för brott.
Stockholms tingsrätt (1994-04-27, rådmannen Jack Hammendal samt nämndemännen Anna Hägerlöf och Lotten Skoglund) dömde C.L.O. för misshandel till fängelse en månad. I domskälen anförde tingsrätten bl.a.
Åklagaren har åberopat ett videoinspelat polisförhör från den 21 januari 1994 med H.F. där denne uppger att C.L.O. har slagit honom så att han började blöda näsblod.
C.L.O. har närmare hörd uppgivit i huvudsak följande. Han har bott tillsammans med H:s mor i tre år och haft en bra relation till H.. Vid tillfället slog han - dock inte hårt - till H. med öppen hand över näsan, varefter H. blödde näsblod under ett par minuter då H. har lätt för att blöda näsblod. Han ansåg inte att det var misshandel. Han ångrade sig samma dag att han slagit H.. Anledning till slaget var att H. inte ville göra något som han blivit tillsagd att göra. Han har prövat olika metoder för att få H. att lyssna på honom. Han har varit medveten om hur långt han kan gå beträffande barn och att det inte är rätt att slå barn. Han kan inte säga om han kommer att slå H. igen.
Av C.L.O:s egna uppgifter som vinner stöd av polisförhöret med H.F. framgår att C.L.O. har förfarit i enlighet med var åklagaren påstått. Slaget, vilket får anses ha utdelats med öppen hand och viss kraft, har utdelats uppsåtligen med av åklagaren påstått resultat. Åtalet skall därför bifallas.
C.L.O. har tidigare dömts för bl.a. misshandel.
Det får anses vara av stor vikt att barn känner trygghet i sin uppväxtmiljö. Det sätt C.L.O. valt att möta H. på, vilket enligt C.L.O. skett efter moget övervägande, får i högsta grad anses ha varit ägnat att motverka att H. upplevt sin hemmiljö på detta sätt. H. kan därför väl ha åsamkats stor skada genom C.L.O:s behandling av honom förutom den övergående smärta själva slaget vållat honom. Att i en familjekrets utsätta ett litet barn för en både nedsättande och smärtsam behandling av ifrågavarande slag är enligt tingsrättens mening i allt fall ett så klandervärt beteende att samhällets starka ogillande därav endast kan komma till uttryck genom att C.L.O. nu ådöms ett kortare fängelsestraff.
Nämndemannen Serefax Ciziri var skiljaktig och anförde:
Det slag som H.F. tillfogats kan ej anses utgöra en misshandel av normalgraden utan skall på grund av omständigheterna utgöra en ringa misshandel. Påföljden skall därför bestämmas till ett bötesstraff om 80 dagsböter. Överröstad i denna del är jag i övrigt överens med majoriteten.
Svea hovrätt (1994-10-06, hovrättsråden Birgitta Widebäck, referent, Arno Lampa och Ingrid Fenborn samt nämndemannen Karin Westerdahl) fastställde tingsrättens dom.
Nämndemannen Bo Schylander var skiljaktig och ansåg att gärningen borde bedömas som ringa misshandel och förskylla ett bötesstraff om 80 dagsböter.