RH 1994:13
Hovrätten har, med upphävande av tingsrättens förordnande om utvisning, dömt NN till fängelse tio månader för förmögenhetsbrott. Straffet avsåg även ett brott för vilket NN tidigare ådömts villkorlig dom jämte 40 dagsböter. I sistnämnda mål var NN berövad friheten som anhållen och häktad i tolv dagar. Böterna skulle anses erlagda genom frihetsberövandet. I det aktuella målet fick NN tillgodoräkna sig dels det frihetsberövande som förevarit i målet, dels det frihetsberövande som föregått den villkorliga domen med viss reduktion genom att bötesstraffet ansetts verkställt.
Stockholms tingsrätt (1993-12-22, rådmannen Carl G Nyström samt nämndemännen Bengt Roxne, Siv Bergvall och Bengt Wilhelmsson) dömde H.K. för grov stöld, häleri och förvanskning av urkund till fängelse sju (7) månader och utvisning med förbud för H.K. att återvända till Sverige före den 22 december 1998. Påföljden avsåg även ett brott, försök till grov stöld, för vilket H.K. ådömts villkorlig dom jämte 40 dagsböter enligt dom den 14 maj 1992. Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd beaktade tingsrätten det men som H.K. förorsakades genom utvisningen och avräknade den tid om 31 dagar som H.K. varit anhållen och häktad i målet.
H.K. överklagade domen och yrkade att hovrätten, med ändring av tingsrättens dom, skulle ogilla yrkandet om utvisning. Åklagaren bestred ändring och yrkade, för det fall hovrätten skulle upphäva förordnandet om utvisning, att H.K. ådömdes ett längre fängelsestraff.
Svea hovrätt (1994-02-02, hovrättsrådet Hans Palmcrantz, referent, t.f. hovrättsassessorn Charlotta Wärbo samt nämndemannen Sune Björklund) upphävde förordnandet om utvisning och bestämde fängelsestraffet till tio månader.
I fråga om avräkning av häktningstid uttalade hovrätten: Det fängelsestraff H.K. ådöms i förevarande mål avser dels nu aktuella brott, dels brottet enligt domen den 14 maj 1992, enligt vilken påföljden bestämdes till villkorlig dom och 40 dagsböter. I sistnämnda mål var H.K. berövad friheten som anhållen och häktad sedan den 2 maj 1992 och till domens dag, dvs. i tolv dagar. Det ådömda bötesstraffet skulle anses verkställt genom häktningen. När villkorlig dom undanröjes och påföljden i stället bestäms till fängelse på viss tid, har den dömde, enligt 33 kap. 5 § andra stycket brottsbalken, rätt att tillgodoräkna sig det frihetsberövande som föregått den villkorliga domen. I enlighet med den bedömning som gjorts i rättsfallet NJA 1989 s. 12, där ett dygns frihetsberövande ansågs motsvara tio dagsböter, bör fyra dagar anses tillgodoräknade genom att dagsböterna ansågs verkställda i nyssnämnda dom. H.K. skall därför tillgodoräknas åtta dagar av häktningstiden som föregick den villkorliga domen. H.K., som den 3 januari 1994 avgivit nöjdförklaring i förevarande mål, äger därför rätt att från det av hovrätten utdömda fängelsestraffet avräkna (31 + 12 + 8) = 51 dagar.
Hovrättsrådet Agneta Fergenius, med vilken nämndemannen Birgitta Breile instämde, var av skiljaktig mening och fastställde tingsrättens dom i fråga om utvisning. Överröstade i denna del var de i övrigt ense med majoriteten.