RH 1994:132
Svensk medborgare, som gjort sig skyldig till rattfylleri i Finland, har vid lagföring vid svensk domstol ansetts inte kunna åläggas att ersätta finska staten kostnader för blodundersökning i Finland.
Åklagaren yrkade ansvar å J.P. för grovt rattfylleri under påstående att han den 11 och den 12 april 1992 fört personbil i Finland efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgått till minst 2,22 resp. 2,34 promille i hans blod. Åklagaren yrkade vidare för finska statsverkets räkning att J.P. för det fall han dömdes till ansvar skulle förpliktas att utge ersättning för blodprovsanalyser med sammanlagt 494 finska mark.
J.P. erkände gärningarna och medgav det särskilda yrkandet.
Stockholms tingsrätt (tingsfiskalen Maluo Ålander samt nämndemännen Nils Thunberg, Veronica Jonsson och Uno Jansson) dömde J.P. för grovt rattfylleri till fängelse två månader och förpliktade J.P. att till finska statsverket utge 494 finska mark eller motsvarande belopp i svenska kronor efter värdet på betalningsdagen.
Svea hovrätt (1993-10-12, hovrättsråden Göran Rosenberg och Birgitta Widebäck, referent, t.f. hovrättsassessorn Mikael Sedolin samt nämndemännen Jan Sjöqvist och Helen Rådemark) ändrade tingsrättens domslut endast på så sätt att återbetalningsskyldigheten gentemot finska statsverket undanröjdes. När det gäller yrkandet om skyldighet för J.P. att betala finska statsverket ersättning för blodprovskostnader som har uppkommit i Finland anför hovrätten följande.
Enligt lagen (1946:864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall, i fråga om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för tagande av blodprov på den som misstänks för brott samt undersökning av sådant prov, vad som är föreskrivet i 31 kap.rättegångsbalken (RB) om kostnad, som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel, ha motsvarande tillämpning. Bestämmelserna i 31 kap. 1 § RB om återbetalningsskyldighet för rättegångskostnader i brottmål ger emellertid inte utrymme för att ålägga den tilltalade att till en främmande stat utge ersättning för kostnader i målet som har uppkommit där (jfr PM angående beivrande av trafikbrott som begåtts utom riket m.m., DsJu 1970:28, s. 51). Inte heller lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands (jfr art. 22 i 1964 års Europarådskonvention om straff för vägtrafikbrott som i och för sig inte är tillämplig i målet) eller den särskilda lagstiftningen om överförande av lagföring, som i och för sig inte är tillämplig i detta mål (jfr 17 § lagen, 1976:19, om internationellt samarbete rörande lagföring för brott), innehåller någon reglering om en sådan skyldighet för den som döms för ett brott som har begåtts i en annan stat. När det gäller brott som har begåtts i ett annat nordiskt land tycks den nuvarande ordningen i stället vila på principen att bl.a. reglerna i 31 kap. 1 § RB, som enligt vad som nyss har sagts inte medger någon återbetalningsskyldighet av det nu aktuella slaget, är tillämpliga (jfr 1 § tredje stycket i Riksåklagarens cirkulär C 65).
Hovrätten finner på grund av det anförda att den återbetalningsskyldighet för J.P. som tingsrätten har bestämt skall undanröjas.