RH 1994:139

Åklagaren yrkade vid Eskilstuna tingsrätt ansvar på M.A., H.E. och B.B. enligt följande gärningspåståenden.

Grovt rån

M.A., H.E. och B.B. har i Stockholm under sommaren 1994 gemensamt och i samråd planerat att utföra ett väpnat rån.

H.E. hyrde i Nacka den 26 juli 1994 personbilen NBH 737. B.B. köpte senare samma dag bl.a. i Bromma utrustning såsom skor, kläder, handskar och campingutrustning samt M.A. och H.E. medförde vapen och ammunition. De campade samma kväll vid Övre Marviken intill Laxne. Beslut fattades att råna postkontoret i Åkers Styckebruk.

Den 27 juli 1994 rekognoscerade de alla tre på brottsplatsen varefter M.A. eller någon av de andra olovligen tillgrep personbilen BYA 951 i Eskilstuna, vilken ställdes upp i ett skogsparti intill brottsplatsen. Denna bil skulle användas som flyktbil.

På förmiddagen den 28 juli 1994 maskerade M.A., H.E. och B.B. sig, medtog vapen och förde personbilen NBH 737 från campingplatsen till den uppställda flyktbilen. H.E. förde i flyktbilen trion till brottsplatsen varefter M.A. och B.B. utrustade med skarpladdade vapen klockan 11.00 inträngde i postlokalen.

B.B. har med avsågat hagelgevär, som B.B. riktat mot kunderna i lokalen, beordrat ned kunderna på golvet under det att M.A. med pistol och kofot i sina händer uppmanat de två anställda att öppna en lucka. M.A. har tvingat sig in genom paketvågsintaget varefter M.A. beordrat kassörskorna att öppna valvet och sina kassor samt sedan beordrat ned de anställda på golvet. Kontanter för sammanlagt 232.089 kronor, varav 4.638 kronor i utländsk valuta stals.

Hotet om våld bestod i att M.A. använt sig av vapen för att tilltvinga sig pengarna, vilket för kassörskorna inneburit och framstått som trängande fara.

Rånbrottet är att bedöma som grovt dels då brottet förövats under vapenhot och dels då gärningsmännen på ett hänsynslöst sätt utnyttjat kassörskornas skyddslösa och utsatta ställning.

Bedrägeri

M.A. har i december 1993 hos Klockmäster i PK-huset i Stockholm köpt en klocka för 21.800 kronor. Medelst vilseledande hos bolaget Watch Market AB i Stockholm har M.A. förmått bolaget att i juni 1994 utge till honom en ny klocka med avdrag för självrisken, M.A. till vinning och bolaget till skada. Vilseledandet har bestått i att M.A. oriktigt uppgivit att M.A. blivit av med klockan, vilket M.A. även uppgivit för polismyndighet.

Eskilstuna tingsrätt (1994-09-29, chefsrådmannen B O Berggren samt nämndemännen Aja Schultzberg, Erhard Isaacson, Barbro Larsson, Axel Lagberg och Patrik Odelstierna) fann styrkt att de tre tilltalade hade begått det åtalade rånbrottet och att H.E. därvid hade tagit sådan del i detta att även han skulle anses som gärningsman. M.A. var därutöver skyldig till bedrägeri.

I frågan om rånbrottets rubricering anförde tingsrätten vidare:

Enligt ett vägledande rättsfall (NJA 1972 s. 32) bör rån mot bank eller annan penninginrättning, vid vilket rånaren hotat med skarpladdat skjutvapen, i regel bedömas som grovt rån, oavsett om skott avlossats eller ej.

Det har framkommit att M.A. och B.B. lämnat flyktbilen och förflyttat sig genom terrängen. I en liten mosse som de därvid passerat har bl.a. påträffats åtta lösa pistolpatroner och två lösa hagelpatroner, varjämte ytterligare två hagelpatroner påträffats i klädesplagg några meter därifrån.

Starka indicier talar för att de vapen som använts vid rånet varit laddade. M.A. och B.B. har inte kunnat lämna någon förklaring till att de var för sig medfört ammunition, trots att de skulle ha varit fast beslutna att inte under några omständigheter skjuta skarpt. Fynden av de lösa patronerna i mossen talar även starkt för att man där i all hast gjort patron ur. Det kan emellertid inte anses vara till fullo styrkt att vapnen varit skarpladdade vid rånet. Oavsett hur därmed må förhålla sig har emellertid M.A. och B.B. haft ammunition omedelbart tillgänglig; tingsrätten fäster inget avseende vid M.A:s senare version, att han möjligen plockat patronerna ur fickan och lämnat kvar dem i flyktbilen innan han gick in på posten. Det är ett ögonblicks verk att ladda ett vapen, och tingsrätten finner det inte sakligt motiverat att göra åtskillnad mellan det fall, att ett vapen är skarpladdat, och det fall, att vapnet är oladdat men gärningsmannen har möjlighet att omedelbart ladda det. Rånbrottet bör på den grunden bedömas som grovt. Däremot kan inte kassörskorna anses ha varit i sådan skyddslös och utsatt ställning, som lagen förutsätter för att ett rån på sådan grund skall anses som grovt.

Tingsrätten sätter tilltro till B.B:s, av H.E. ej motsagda uppgift, att H.E. i tältet tagit fram den väska i vilken vapen och ammunition förvarades. H.E:s påstående att han aldrig skulle ha deltagit i rånet om ammunition funnits med i bilden är därmed vederlagt. Det går inte ihop att han under förberedelserna för rånet skulle ha befattat sig med ammunitionen om han utgått från att den inte skulle användas, och han kan inte antagas ha varit ovetande om att de andra tog med sig ammunition. Även för hans del är det därför fråga om ansvar för grovt rån.

Tingsrätten dömde M.A. för grovt rån och bedrägeri till fängelse fem år, H.E. för grovt rån till fängelse fyra år och utvisning till år 2004 samt B.B. för grovt rån till fängelse tre år sex månader och utvisning till år 2004, varjämte i B.B:s fall en villkorligt medgiven frihet från tidigare fängelsestraff förverkades.

M.A., H.E. och B.B. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bedöma rånbrottet som icke grovt samt, oberoende av hur den bedömningen utföll, sätta ned fängelsestraffen. H.E. och B.B. yrkade också att utvisningsbesluten beträffande dem skulle upphävas.

Svea hovrätt (1994-11-29, hovrättslagmannen Arvid Sanmark, hovrättsråden Gertrud Holmquist, referent, och Ingemar Korfitsen samt nämndemännen Erling Friberg och Lennart Hals) fastställde tingsrättens domslut. I sina domskäl anförde hovrätten följande.

Rån eller grovt rån?

Det rån som M.A., H.E. och B.B. har gjort sig skyldiga till har genomförts enligt ett under senare år allt vanligare mönster. Rånet har riktats mot ett mindre postkontor på en relativt liten ort. Det har utförts av tre personer. Av dessa har två gått in i postkontoret, där den ene med ett vapen, i detta fall ett avsågat hagelgevär, hållit vakt över lokalen, medan den andre - försedd med pistol och kofot - tagit sig in bakom disken och tvingat kassörskorna att öppna valvet. Denne har därefter tagit pengar från valvet och också från de två postkassorna vid disken. Rånet har pågått under i vart fall ca två minuter. Både kassörskorna och kunderna i lokalen har tvingats lägga sig på golvet eller gå ned på knä. Den tredje av rånarna har med flyktbilen beredd hållit vakt utanför lokalen. Rånet har föregåtts av en noggrann planering som har innefattat såväl anskaffning av utrustning i form av skjutvapen och tillhörande ammunition, en kofot och material till maskeringar samt två flyktbilar, som också en rekognosering på postkontoret och av vägarna i trakten.

Rånet har utförts effektivt och från rånarnas sida med starka inslag av hotfullt uppträdande mot och förnedrande behandling av postkassörskorna samt kunderna i lokalen. Det är upplyst i målet att det fanns minst fyra kunder i lokalen, bland dem en äldre kvinna. Den ena av postkassörskorna, Å.S., har enligt vad åklagaren har upplyst, inte kunnat återgå till sitt arbete efter händelsen.

Det är som tingsrätten har framhållit inte mycket som talar för att de vapen som M.A. och B.B. medförde in i postlokalen var oladdade. Det kan emellertid inte anses visat att de var laddade.

I praxis har domstolarna ibland fäst avgörande vikt vid om de vapen som har använts vid rån mot penninginrättningar har varit laddade eller inte, när de har prövat om det varit fråga om ett grovt rån eller ett "vanligt" rån. Enbart frågan om vapnet har varit laddat kan emellertid inte vara avgörande för bedömningen. Hänsyn måste tas till andra faktorer som ensamma eller tillsammans kan medföra att rånet måste anses som ett grovt rån.

De inslag av noggrann planering, utrustning och hänsynslöshet mot andra människor som har präglat det i målet aktuella rånet bör, tagna tillsammans, medföra att detta rån skall bedömas som ett grovt rån.

Hovrätten delar således tingsrättens bedömning att det är fråga om ett grovt rån.

Straff och utvisning

M.A., H.E. och B.B. skall dömas för grovt rån. M.A. skall dessutom dömas för bedrägeri enligt tingsrättens i den delen inte överklagade dom.

Hovrätten finner inte anledning att ändra tingsrättens dom varken i frågorna om utvisning av H.E. och B.B. eller i frågan om straffmätning vad gäller samtliga tre. Hovrätten vill i dessa delar tillägga att samtliga tre får anses lika delaktiga i rånet och att de olika långa fängelsestraffen är motiverade av de men som H.E. och B.B. lider av utvisningarna, av B.B:s medverkan till att vapnen har påträffats och rånbytet kommit till rätta samt, i skärpande riktning för M.A:s del, av att han även skall dömas för ett i sammanhanget inte helt betydelselöst bedrägeri.

Målnummer B 2498/94