RH 1993:23

Åklagaren yrkade vid Nacka tingsrätt ansvar på W.N. enligt följande gärningspåståenden.

1. Grovt rån

W.N. har tillsammans och i samråd med två andra personer den 25 september 1992 i Tippens centrum i Nacka kommun stulit 5 292 066 kr i kontanter och resecheckar ur en värdetransportbil medelst våld å person och hot som inneburit eller för de hotade framstått som trängande fara. Hotet har bestått i att W.N. och en av de två andra rånarna riktat skjutvapen mot väktarna A och B och sagt att de skulle skjuta om inte väktarna gjorde som rånarna ville. Våldet har bestått i att W.N. tvingat ner A på marken och tagit tag i hans hår samtidigt som W.N. tryckt vapnet mot A:s huvud och att den andre rånaren knuffat, slagit eller sparkat på B så att han ramlat. Rånarna har under rånet berövat väktarna friheten genom att ställa dem under bevakning. Den tredje rånaren har stått på vakt vid personbilen GKU 445, som tillgripits i Saltsjöbaden någon gång under tiden den 23-24 september 1992, och som använts av rånarna för att fly från platsen. W.N. har deltagit vid planeringen av rånet och förberedelserna inför rånet. Efter rånet har de tre delat på pengarna.

Brottet är grovt med hänsyn till att värdet på det tillgripna uppgått till över 5 miljoner kronor, att skjutvapen riktats mot två obeväpnade väktare, varigenom gärningsmannen på ett hänsynslöst sätt utnyttjat de rånades skyddslösa och utsatta ställning, att gärningsmännen som ett led i utförandet av rånet berövat väktarna friheten och använt våld mot dem och att rånet varit mycket välplanerat.

2. Häleri

W.N. har på okänd plats någon gång under tiden fram till den 2 oktober 1992 förvärvat eller mottagit för förvaring åtta femtiokronorssedlar, trots att han insett att sedlarna frånhänts annan genom brott. W.N:s befattning med sedlarna har varit ägnad att försvåra deras återställande.

3. Brott mot vapenlagen

W.N. har den 2 oktober 1992 i Stockholms kommun innehaft en tårgasanordning och 73 st 9 mm ammunition utan att vara berättad till det.

Nacka tingsrätt (1992-12-18, rådmannen Staffan Peterson samt nämndemännen Maj Malmström, Addi Huledal, Birgit Friberger, Marianne Renström och Anders Herzelius) fann åtalet styrkt. Härefter anförde tingsrätten följande beträffande rubriceringen av rånbrottet och påföljden.

Rånet har utförts med hjälp av skjutvapen. Det kan enligt tingsrättens mening inte ha någon betydelse vid bedömningen av brottets allvar, om vapnet varit laddat eller inte. Det kan starkt ifrågasättas om det ens borde ha någon betydelse om vapnet varit en attrapp eller inte; det väsentligaste är hur den som blir utsatt för våldet eller hotet med vapen uppfattat detta. I målet har inte framkommit någon annan uppgift än att skjutvapen använts. Detta förhållande som sådant är tillräckligt för att bedöma rånet som grovt. Rånet har som utredningen visat även innefattat hänsynslösa övergrepp mot transportpersonalen i form av både misshandel och frihetsberövande. Värdet av det tillgripna är avsevärt. Gärningen skall också av angivna skäl bedömas som grovt brott.

W.N. 9-14 av Svea hovrätt för misshandel och olaga vapeninnehav m.m. till fängelse åtta månader. Prövotiden för dessa brott har gått ut.

Straffvärdet av det brott W.N. nu övertygats om ansvar för är utomordentligt högt. Även om det strikt utifrån W.N:s personliga förhållanden kunde finnas utrymme för icke frihetsberövande följder kan ur allmän synvinkel annan påföljd än ett långvarigt fängelsestraff inte följa.

I sitt domslut dömde tingsrätten W.N. för grovt rån, häleri och brott mot vapenlagen till fängelse sju år.

W.N. vädjade mot domen, varvid han yrkade ogillande av åtalet för grovt rån eller i vart fall straffnedsättning.

Svea hovrätt (1993-03-03, hovrättslagmannen Lars Eklycke, hovrättsrådet Tommy Lennberg, referent, t.f. hovrättsassessorn Åsa Tysklind samt nämndemännen Ove Hahn och Erling Friberg) fastställde tingsrättens domslut. I sina domskäl anförde hovrätten - efter att ha gjort samma bedömning som tingsrätten i skuldfrågan - följande.

Åklagaren har gjort gällande att gärningen skall bedömas som grovt rån. Försvaret har inte haft någon erinran mot detta i och för sig.

18 kap. 6 § andra stycket brottsbalken finns bestämmelser om när rån skall anses som grovt brott. Enligt lagrummet skall vid bedömningen särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Detta är dock inte tillämpligt i förevarande fall.

Vidare skall enligt bestämmelsen, vid bedömningen av om brottet skall anses grovt, särskilt beaktas om gärningsmannen eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

I rättspraxis har uttalats att rån mot bank eller annan penninginrättning - hit får uppenbarligen även värdetransporter räknas - vid vilket rånaren hotat med skarpladdat skjutvapen i regel bör bedömas som grovt rån, oavsett om skott avlossats med vapnet eller ej (NJA 1972 s. 323). Ett senare rättsfall ligger i linje med den intagna ståndpunkten. Där förhöll det sig så att en ensamarbetande postkassörska rånades, varvid gärningsmännen hade använt handfängsel och vapen, vilka senare visade sig vara en startpistol och en luftpistol. Högsta domstolen fann att gärningen skulle rubriceras som rån och inte som grovt rån. Därvid beaktades att de tilltalade inte använt skarpladdade vapen och att de - även om brottet inneburit ett allvarligt angrepp mot kassörskan som blev ytterligt uppskrämd av händelsen - inte visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat kassörskans skyddslösa eller utsatta ställning samt att lagstiftning och praxis visat återhållsamhet vid bedömningen av rån som grovt brott (NJA 1989 s. 829; jfr även t.ex. RH 1992:57).

De nu angivna rättsfallen tycks peka i den riktningen att om åklagaren inte styrkt att det skjutvapen en bankrånare använt varit skarpladdat eller om det rent av blivit utrett att endast en attrapp använts, så kan det hot med vapen som förevarit inte leda till att gärningen bedöms som grovt rån. En sådan slutsats skulle dock enligt hovrättens mening föra för långt. Avgörande måste i varje enskilt fall vara hur vapnet används för att understryka det hot rånaren är ute efter att inpränta i sitt offer. Självklart är det alltid för den angripne mycket allvarligt att bli hotad med ett skjutvapen denne uppfattar som riktigt. Detta synsätt återspeglas för övrigt i 8 kap. 5 § brottsbalken, som innehåller grundstadgandet om rån. Där talas nämligen bl.a. om hot som för den hotade framstår som trängande fara. Även vid vapenhot finns emellertid utrymme för påtagliga skillnader i olika situationer. Där vapnet under uttalat livshot pressas mot offrets kropp är exempelvis betydligt allvarligare än om en rånare bara visar sitt vapen utan att rikta det mot någon människa.

Beträffande det rån som W.N. begått finns ingen utredning om de vapen som kommit till användning. Det saknas dock anledning att betvivla väktarnas uppgifter att de trodde det rörde sig om riktiga pistoler. W.N. har med sitt vapen utövat ett utomordentligt grymt hot mot A genom att vid ett par tillfällen trycka pistolen mot dennes huvud. Vid det senare tillfället hotade W.N. dessutom med att skjuta, om inte dörren till värdetransportbilen öppnades. Han började också en nedräkning innan hotet skulle verkställas men hann bara till "ett", innan B och den andre rånaren gick in i bilen. Dessförinnan hade B hotats av den maskerade rånaren genom att denne riktade sin pistol mot B:s ansikte. Under rånet har vapenhotet strukits under genom upprepade rop från rånarna att A och B kunde bli skjutna. Redan genom att vapen - skarpladdade eller inte, attrapper eller inte - använts på detta hänsynslösa sätt mot väktarna i deras skyddslösa och utsatta ställning, skall brottet bedömas som grovt rån. Den behandling A utsatts för av W.N. måste dessutom betecknas som visad synnerlig råhet, låt vara att detta kriterium på gärningens valör ligger i viss mån invävt i det tidigare sagda. W.N. måste nämligen givetvis ha förstått och åsyftat att A skulle känna stor fruktan för att skott kunde avlossas mot honom, om han inte lydde.

Vad som angetts i lagrummet för grovt rån är endast exempel på vad som kan vägas in vid rubriceringen av brottets svårighetsgrad. Ett annat exempel, som dessutom är ett naturligt inslag vid bedömningen av tillgreppsbrott, är värdet på bytet. Detta spörsmål synes emellertid inte ha varit föremål för andra överväganden i lagmotiv än en analogivis hänvisning till vad som sagts om saken beträffande grov stöld (NJA II 1942 s. 360). I den delen uttalas att en stöld redan på grund av det tillgripnas absoluta värde kan betecknas som grov, åtminstone där värdet är verkligt betydande och gärningsmannen varit inställd på ett stort kap. Om tjuven tillfälligtvis kommer över ett stort byte bör däremot stölden inte på den grunden betecknas som grov, heter det (s. 353). Vid beaktandet av dessa uttalanden måste emellertid noteras att straffminimum för grov stöld är fängelse sex månader medan det för grovt rån är fyra år. Avgöranden i praxis som kan belysa denna fråga förekommer mycket sparsamt (jfr dock exempelvis SvJT 1967 rf s. 76).

I förevarande fall har rånarna givetvis varit helt inställda på att tillskansa sig avsevärda belopp. Denna omständighet i kombination med att de faktiskt lyckades tillgripa en osedvanligt stor summa - i det närmaste 5,3 miljoner kronor i kontanter och resecheckar - gör att även detta ensamt får anses konstituera grovt brott. Till det sagda kommer att rånet inte har varit någon impulshandling utan föregåtts av en mycket god planläggning med bl. a. anskaffande av vapen, maskering och flyktbil.

Sammantaget skall W.N. således dömas för grovt rån.

Rån mot värdetransporter är svåra att skydda sig mot. De inbringar ofta stora belopp och medför - när vapenhot förekommit - inte sällan svåra psykiska påfrestningar hos den drabbade personalen. Straffvärdet av dessa brott är påtagligt högt. Påföljden skall därför regelmässigt bestämmas till fängelse. Skäl att frångå detta för W.N:s del föreligger inte.

För grovt rån är stadgat fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bestämmande av straffvärdet skall man enligt brottsbalkens förarbeten överväga om den föreliggande gärningen är svårare eller lindrigare än andra gärningar som hör till samma brottstyp (prop. 1987/88:120 s. 82). Med utgångspunkt i detta samt den mycket allvarliga hotbild rånarna framkallat hos väktarna och det utomordentligt stora bytet kan konstateras att det grova rån som W.N. är övertygad om ligger klart över vad som bör hänföras till straffskalans nedre del. Brottet hör heller inte hemma i den övre delen av skalan. Denna bör vara förbehållen sådana fall där t.ex. det tillgripna blivit än större eller gärningsmannen avlossat skarpa skott och därvid grovt misshandlat sitt offer. Hovrätten finner vid en samlad bedömning av vad som nu har anförts att det av tingsrätten utmätta straffet väl speglar straffvärdet av den nu samlade brottsligheten.

Målnummer B 55/93