RH 1994:21
En sambos talan om fastställelse av rätt till bodelning enligt 5 § första stycket lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem har ogillats, eftersom begäran om bodelning inte framställts i nära anslutning till samboförhållandets upplösning.
J.B. yrkade i stämningsansökan, som inkom till Nyköpings tingsrätt den 20 februari 1991, att tingsrätten skulle fastställa att han var berättigad till bodelning mellan honom och B.P. enligt 5 § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem.
B.P. bestred yrkandet.
J.B. anförde till utvecklande av käromålet. Han och B.P. bodde tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Han flyttade hem till B.P. under mars eller april 1983. Den 16 mars 1988 flyttade han ifrån deras gemensamma bostad. Den 29 november 1990 begärde han skriftligt att bodelning skulle göras. Att han inte gjorde någon begäran härom tidigare beror på att han arbetade så mycket i den kioskrörelse han bedrev att han inte hade tid att tänka på reglering av de ekonomiska förhållandena mellan parterna.
B.P. anförde till utvecklande av bestridandet. Det är riktigt att J.B. bodde hos henne under den av honom angivna tiden och att J.B. under oktober månad 1990 sade att han skulle begära bodelning. Något samboförhållande har emellertid aldrig förelegat. Om tingsrätten skulle komma fram till att ett samboförhållande förelegat, har förhållandet varat för kort tid för att en bodelning skall kunna komma till stånd. Något samboförhållande har under inga omständigheter förelegat före den 12 februari 1986 då J.B:s äktenskap upplöstes. I vart fal har begäran om bodelning skett alldeles för lång tid efter det att samboförhållandet upphörde den 16 mars 1988.
Nyköpings tingsrätt (rådmannen Åke Holm), som fann att B.P. och J.B. varit sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden och att lagen om sambors gemensamma hem var tillämplig vad beträffar parternas samboförhållande mellan den 12 februari 1986 och den 16 mars 1988, ogillade käromålet och anförde.
Av utredningen framgår att J.B. begärt bodelning tidigast i oktober 1990. Det har i lagen inte uppställts någon tidsfrist inom vilken en sådan skall begäras. Departementschefen har emellertid i lagens förarbeten uttalat att en begäran om bodelning bör framställas i nära anslutning till att samboförhållandet upphör.
J.B:s begäran om bodelning har framställts omkring två och ett halvt år efter det att samboförhållandet upphört. Hans begäran kan då inte ha anses ha skett i nära anslutning till samboförhållandets upphörande. Vid sådant förhållande får han anses ha förlorat sin rätt att få bodelning.
J.B. vädjade mot domen och yrkade bifall till käromålet. B.P. bestred ändring.
Svea hovrätt (1994-02-18 hovrättslagmannen Lars Eklycke, hovrättsrådet Tommy Lennberg och t.f. hovrättsassessorn Charlotta Wärbo, referent) fastställde tingsrättens dom.
Hovrätten, som fann att B.P. och J.B. varit sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden och att lagen om sambors gemensamma hem var tillämplig mellan parterna, anförde i sina domskäl följande.
Lagen om sambors gemensamma hem föreskriver inte någon tidsfrist inom vilken en begäran om bodelning skall göras. I förarbetena har dock departementschefen uttalat att en sådan begäran bör framställas i nära anslutning till att samboförhållandet upphör (prop 1986/87:1 s. 258). Lagrådet har uppmärksammat frågan och anfört att avsaknaden av en tidsbegränsning i lagen för framställande av en sådan begäran kan tänkas få mindre lyckade konsekvenser i fall då det har dröjt länge innan en begäran görs samt att någon särskild preklusionsfrist - om än önskvärd - likväl inte torde vara alldeles nödvändig (prop s. 373).
J.B. har efter samboförhållandets upplösning dröjt drygt två och ett halvt år med att framställa sin begäran om att bodelning skulle förrättas mellan honom och B.P.. Detta kan inte anses ligga inom den tidsram som skall vara acceptabel sett i belysning av angivna uttalanden i lagmotiven. Genom att dröja så länge med sin begäran har J.B. därför förlorat rätten att påkalla bodelning. Vad han anfört som förklaring till dröjsmålet - att han arbetade så mycket inom den av honom bedrivna rörelsen att han inte hann tänka på att reglera de ekonomiska omständigheterna parterna emellan - föranleder ingen annan bedömning. Tingsrättens dom skall därför stå fast.