Domskäl

Skäl. Fråga är i målet om förordnande av bodelningsförrättare med anledning av att ett samboförhållande har upplösts. I fråga om förutsättningarna för att bodelning skall ske i ett sådant fall föreskrivs i 5 § 1 st första meningen lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) som huvudregel att, när ett samboförhållande upphör, sambornas gemensamma bostad och bohag på begäran av någon av dem skall fördelas mellan dem genom bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande. Något utrymme för bodelning mellan sambor vid sidan av denna bestämmelse finns inte.

Om en ansökan av en sambo om bodelningsförrättare bestrids under påstående att förutsättningar för bodelning saknas, har domstolen att i ärendet om förordnande av bodelningsförrättare pröva denna invändning; befinnes invändningen riktig skall bodelningsförrättare inte förordnas. Av allmänna principer följer emellertid att, om ansökningen bifalls, avgörandet får rättskraft endast såvitt angår frågan om förordnande av bodelningsförrättare. Om det även vid förfarandet inför bodelningsförrättaren från ena sidan bestrids att det föreligger förutsättningar för bodelning, måste också bodelningsförrättaren pröva frågan.

I förevarande fall har som grund för bestridandet anförts att begäran om bodelning har framställts för sent av den sambo som ansökt om bodelningsförrättare och att sambon därför har förlorat sin rätt till bodelning.

Enligt andra meningen i 5 § 1 st sambolagen skall, om en sambo avlider, begäran om bodelning av den efterlevande sambon framställas senast när bouppteckningen förrättas. I övrigt har i lagen inte föreskrivits någon tidsfrist inom vilken begäran om bodelning skall göras. Vid remissen till lagrådet av förslaget till sambolag uttalade departementschefen i specialmotiveringen till paragrafen att en sådan begäran borde framställas i nära anslutning till att samboförhållandet upphör (prop 1986/87:1 s 258). Med anledning av detta uttalande påpekade lagrådet att avsaknaden av tidsbegränsning kunde tänkas få mindre lyckade konsekvenser i fall då det - trots den nyssnämnda rekommendationen i specialmotiveringen - har dröjt länge innan en begäran om bodelning görs. Lagrådet fann emellertid att någon särskild preklusionsfrist, ehuru i och för sig önskvärd, inte torde vara alldeles nödvändig (a prop s 373).

Varken bestämmelsens avfattning eller uttalandena under förarbetena kan ge underlag för en tillämpning, enligt vilken en sambo utan vidare skall anses ha förlorat sin rätt till bodelning för det fall han eller hon underlåter att framställa begäran därom i anslutning till samboförhållandets upplösning (Jfr dock Eriksson, Den nya familjerätten, 3 uppl s 58). Fråga uppkommer emellertid om en sådan underlåtenhet under vissa förhållanden skulle kunna betraktas som en bindande eftergift, vilken hindrar sambon att senare påkalla bodelning.

Vid bedömningen härav bör till en början beaktas innehållet i 5 § 2 st sambolagen. Det föreskrivs där att paragrafens första stycke - i vilket rätten till bodelning behandlas - inte gäller, om samborna har kommit överens om det i en skriftlig handling som undertecknats av dem båda. Vad som förekommit under förarbetena till denna bestämmelse (a prop s 258, 373 och 394) kan ge anledning till viss tvekan om vad som har avsetts gälla i fråga om förutsättningarna för att efter ett samboförhållandes upplösning träffa bindande överenskommelser om att bestämmelserna om bodelning inte skall tillämpas. En utgångspunkt för bedömningen måste likväl, i överensstämmelse med allmänna principer, vara att en sambo efter det att samboförhållandet upphört kan - formlöst - efterge sin rätt till bodelning med bindande verkan. Även passivitet från sambons sida bör då beroende på omständigheterna kunna få sådan verkan.

I enlighet med vad departementschefen framhöll i det tidigare redovisade uttalandet är det självfallet en fördel om en begäran om bodelning framställs i nära anslutning till samlevnadens upphörande. Med hänsyn inte minst till att det under tiden för en separation kan förutsättas ofta vara andra frågor som står i blickpunkten för parterna än de ekonomiska mellanhavandena kan underlåtenhet från en sambos sida att redan då ta upp frågan om bodelning inte rimligen tillerkännas verkan som ett rättsavstående i andra fall än när omständigheterna ger klart stöd för en sådan tolkning. Det är knappast möjligt att göra något mera generellt uttalande i frågan vilken tid från samboförhållandets upplösning som normalt bör ha förflutit för att en underlåtenhet att begära bodelning skall anses innebära att sambon har eftergett sin rätt. Samboförhållandets varaktighet, omständigheterna kring dess upplösning och beskaffenheten av den egendom som kan bli föremål för bodelning tillhör de faktorer som måste kunna tilläggas betydelse vid bedömningen. Visas det att parterna har fört diskussioner om egendomens fördelning utan att bodelning i formell mening har varit på tal måste detta också kunna beaktas, liksom om den ena parten utan skäl har undandragit sig att lämna besked med anledning av en uttrycklig fråga från den andre.

I förevarande fall framgår av handlingarna att A.R. och T.A. bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden sedan nov 1981, att de har två gemensamma barn och att samboförhållandet har upplösts år 1990. Parterna har tidigare lämnat olika uppgifter om vid vilken tidpunkt under år 1990 samboförhållandet upphört, men det får i HD anses vara ostridigt att förhållandet slutgiltigt upplösts i maj nämnda år. Den egendom som kan komma i fråga för bodelning utgörs åtminstone av en fastighet. Begäran om bodelning från A.R:s sida framställdes i vart fall i brev d 15 aug 1990 från hennes ombud till T.A.. I brevet anges nämligen: "Samtidigt med att Ni numera har separerat bör en bodelning göras".

Den tid som har förflutit från samboförhållandets upphörande till dess bodelning begärdes är inte så lång att det redan på grund härav skulle kunna anses att A.R. har eftergett sin rätt till bodelning. I målet är inte heller eljest visat att A.R. gett T.A. befogad anledning att utgå från att hon inte ämnade påkalla bodelning. Bodelningsförrättare skall alltså förordnas i enlighet med A.R:s ansökan.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut bifaller HD A.R:s ansökan om att bodelningsförrättare skall förordnas. Det ankommer på TR:n att utse lämplig person för uppdraget.

Referenten, JustR Munck, tillade:

Om efter ett samboförhållandes upplösning någon av samborna ansöker om att bodelningsförrättare skall förordnas, är ansökningen i sig att betrakta som en begäran om bodelning. Bestrids ansökningen av den andra sambon under påstående att sökanden tidigare har eftergett sin rätt att påkalla bodelning, synes det i ärendet om förordnande av bodelningsförrättare principiellt sett vara den sambo som gör gällande att rätten till bodelning har eftergetts som har bevisskyldigheten för sitt påstående. Detta får anses vara förhållandet vare sig påståendet grundar sig på att eftergift har skett genom ett uttryckligt uttalande eller liknande av den andra sambon eller det hävdas att konkludent handlande eller passivitet från den sambons sida skall uppfattas som en eftergift. En annan sak är att, om det i ärendet är tvistigt mellan parterna huruvida begäran om bodelning har framställts vid ett visst tillfälle eller ej, det normalt får anses vara den sambo som påstår att begäran har gjorts som skall bevisa det (jfr Eriksson, Den nya familjerätten, 3 uppl s 58 f). För att domstolen i ärendet om förordnande om bodelningsförrättare skall kunna konstatera att den ena av samborna skall anses ha eftergett sin rätt till bodelning enbart på grund av dröjsmål med att framställa begäran därom, måste det dock vara fråga om betydligt längre dröjsmål än som är aktuellt i förevarande mål.

Det finns anledning att räkna med att i de praktiska fallen den sambo som bestrider en ansökan om bodelningsförrättare i allmänhet inte redan inom ramen för detta ärende kan styrka att den andra sambon har eftergett sin rätt med bindande verkan. Ett ärende om förordnande av bodelningsförrättare lämpar sig inte heller så väl för den ofta säkerligen mycket grannlaga prövning av de närmare omständigheterna som normalt måste ske för ett slutgiltigt ställningstagande till en fråga av detta slag. Som regel torde alltså bodelningsförrättare komma att förordnas trots ett bestridande på en sådan grund som nu är aktuell.

Som har berörts i HD:s beslut kan frågan därför återkomma som ett prejudiciellt spörsmål vid förfarandet inför bodelningsförrättaren. Görs det inom ramen för detta förfarande gällande att rätten till bodelning har förlorats, måste nämligen detta anses vara en sådan tvistig fråga av betydelse för bodelningen som bodelningsförrättaren har att pröva, om den inte är föremål för rättegång (17 kap 6 § 2 st ÄktB vilket lagrum till följd av hänvisning i 20 § sambolagen är tillämpligt även vid bodelning mellan sambor). Underkänner bodelningsförrättaren invändningen, skall han i vanlig ordning bestämma om delning av den egendom som kan bli föremål för bodelning. Finner han däremot invändningen befogad har han i enlighet med 17 kap 6 § 2 st tredje meningen ÄktB att i bodelningshandlingen ange att det inte finns något att dela. Som regleringen har utformats gäller för båda fallen att bodelningsförrättarens ställningstagande kan klandras på sätt som anges i 17 kap 8 § ÄktB men att, om förrättningen vinner laga kraft, frågan inte på nytt kan tas upp i ordinär väg (jfr prop 1986/87:1 s 225).