RH 1994:34

J.L. dömdes den 5 december 1991 för bokföringsbrott till villkorlig dom och 100 dagsböter. I domskälen yttrade tingsrätten bl.a.:

Det bokföringsbrott till vilket J.L. befunnits skyldig har enligt tingsrättens mening ett straffvärde på två månaders fängelse. Då brottet inneburit att bokföring helt saknats är det dock av sådan art att annan påföljd än fängelse kan komma i fråga endast om särskilda skäl föreligger. Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd har i yttrande den 16 oktober 1991 uttalat att J.L. kommer att skiljas från sin anställning om han döms för bokföringsbrott som ej är ringa. Då utgången i ansvarsfrågan således innebär att J.L. kommer att avskedas från sin tjänst och med beaktande av vad som upptagits om brottets straffvärde anser tingsrätten att påföljden med tillämpning av 30 kap. 4 § och 29 kap. 5 § 5 pbrottsbalken bör bestämmas till villkorlig dom i förening med ett kännbart bötesstraff.

J.L. vädjade mot domen. Hovrätten fastställde i dom den 5 maj 1992 tingsrättens domslut. Hovrätten anförde i domskälen att denna gillade tingsrättens påföljdsbestämning och att J.L. sålunda, med tillämpning av de av tingsrätten åberopade lagrummen, skulle ådömas villkorlig dom i förening med ett bötesstraff.

Åklagaren yrkade härefter vid tingsrätten att tingsrätten måtte jämlikt 38 kap. 2 a § brottsbalken undanröja den ådömda påföljden och döma J.L. till fängelse för brottet och anförde: Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslöt den 22 juni 1992 att avskeda J.L. från hans tjänst vid Polismyndigheten i Skellefteå. Genom dom den 24 mars 1993 ogiltigförklarade Arbetsdomstolen avskedandet av J.L. från hans tjänst vid Polismyndigheten i Skellefteå. Det antagande som legat till grund för domstolarnas påföljdsval har därför visat sig vara felaktigt.

Skellefteå tingsrätt (1993-06-15, lagmannen Birger Lundström samt nämndemännen Harrieth Sundström, Adolf Renberg och Paavo Mjörnebrandt) biföll åklagarens talan och bestämde påföljden till fängelse en månad. I skälen yttrade tingsrätten:

Tingsrätten har i sina domskäl i domen den 5 december 1991 i påföljdsfrågan - i vilka hovrätten instämt - funnit att de brott till vilka J.L. befunnits skyldig har ett straffvärde av två månaders fängelse och att de är av sådan art att det erfordras särskilda skäl för att annan påföljd skall komma i fråga. Ett sådant skäl har tingsrätten funnit föreligga då Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd i yttrande i målet uttalat att J.L. skulle komma att skiljas från sin tjänst därest han dömdes för bokföringsbrott som ej är ringa. Då detta antagande på grund av Arbetsdomstolens dom visat sig felaktigt föreligger förutsättning att ompröva påföljdsfrågan enligt det av åklagaren åberopade lagrummet. Av förarbetena till lagrummet framgår att en viss restriktivitet skall iakttagas vid tillämpningen. Undanröjande av den tidigare påföljden och bestämmande av ny påföljd är avsett att ske bara om domstolens antagande i fråga om den arbetsrättsliga följden vid det första tillfället kan förutsättas ha haft stor betydelse för påföljdsbestämningen. Bestämmelsen är avsedd att bli tillämpad endast i sådana undantagsfall då det skulle framstå som närmast stötande för den allmänna rättskänslan om den gamla påföljden fick bestå. Hovrätten har i påföljdsfrågan uttalat att det enligt hovrättens mening särskilt med den yrkesbakgrund J.L. har funnits ett visst inslag av förslagenhet i hans sätt att helt underlåta bokföring innefattande att han också gjort sig av med alla verifikat som skulle ha underlättat att rekonstruera rörelsens omfattning. Då den arbetsrättsliga påföljden uppenbarligen haft stor betydelse för påföljdsbestämningen och mot bakgrund av vad hovrätten anfört om gärningen anser tingsrätten att den villkorliga domen bör undanröjas och J.L. ådömas ett fängelsestraff. Vid straffmätningen skall hänsyn tas till vad J.L. utstått av den gamla påföljden.

J.L. besvärade sig och yrkade att hovrätten skulle ogilla åklagarens talan. Åklagaren bestred ändring.

Av förhör i hovrätten framgick följande. J.L. har varit polis i omkring 30 år, varav 25 år i Skellefteå. Under större delen av den tiden har han tjänstgjort på polisens spaningsavdelning. I samband med att åtal väcktes mot honom, i maj 1990, blev han emellertid omplacerad och de arbetsuppgifter han då fick upplevde han som helt meningslösa. Han är en känd person i Skellefteå och har varit sjukskriven under sammanlagt åtta månader på grund av den psykiska press han känt till följd av det inträffade. Hans familj har också drabbats av detta. Det inträffade har också inneburit stora påfrestningar i äktenskapet och för familjen. En dotter har drabbats av annorexia som antas ha ett samband med allt detta. Han bedriver sedan december 1990 ingen affärsverksamhet. Han har återfått sina ordinarie arbetsuppgifter sedan Arbetsdomstolen ogiltigförklarat avskedandet.

Hovrätten för Övre Norrland (1994-02-22, hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Runar Viksten samt t.f. hovrättsassessorn Lars Franzen, referent) lämnade med upphävande av det överklagade beslutet åklagarens talan utan bifall och anförde i skälen:

Vad beträffar det bokföringsbrott J.L. fällts till ansvar för har framkommit bl.a. följande. J.L. bedrev rörelsen under åren 1987 till 1990. Han åsidosatte därvid helt sin bokföringsskyldighet och han sparade inte verifikat över affärshändelserna. Omfattningen av verksamheten var relativt liten. Inkomsterna synes ha uppgått till mellan 20 000 kr och 60 000 kr brutto per år. J.L. bedrev rörelsen vid sidan om sin heltidsanställning som polis och han hade inga anställda till sin hjälp. När det gäller förutsättningarna att i ett fall som detta ändra en tidigare ådömd påföljd framgår av förarbetena till 38 kap. 2 a § brottsbalken (prop. 1987/88:120 sid. 111 f) bl.a. följande. Även om förutsättningen för den ursprungliga påföljden har brustit, är det inte obligatoriskt för domstolen att besluta om en ändrad påföljd. Undanröjande av den tidigare påföljden och bestämmande av en ny påföljd är avsett att ske bara om domstolens antagande i fråga om den arbetsrättsliga påföljden vid det första tillfället kan förutsättas ha haft stor betydelse för påföljdsbestämningen eller straffmätningen. Bestämmelsen avses således bli tillämpad endast i sådana undantagsfall då det skulle framstå som närmast stötande för den allmänna rättskänslan, om den gamla påföljden fick bestå. Såväl tingsrätt som hovrätt har vid den tidigare prövningen av åtalet för bokföringsbrottet funnit att detta, om avsked inte skulle ha följt, bort medföra fängelse. Hovrätten har emellertid därvid inte närmare uttalat sig om straffets längd. Även med godtagande av att brottet skulle ha lett till ett kortare fängelsestraff måste dock, vid den prövning som nu är ifråga, hänsyn också tagas till vad J.L. anfört i hovrätten. Därvid finner hovrätten anledning fästa särskild vikt vid att J.L. under lång tid varit omplacerad till andra än polisiära arbetsuppgifter och att han numera i det närmaste verkställt den påföljd som han ådömts. På grund härav och med beaktande av vad som i lagmotiven anförts om den restriktivitet domstolarna har att iakttaga vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse, finner hovrätten inte att det föreligger tillräckliga skäl att undanröja den tidigare ådömda påföljden och att döma till fängelse. Åklagarens talan bör därför lämnas utan bifall.

Målnummer Ö 260/93