RH 1994:73

I stämningsansökan till Gotlands tingsrätt yrkade G.W. att tingsrätten, med ogiltigförklarande av en mellan honom och A.W. gjord bodelning, skulle fastställa att han hade bättre rätt än A.W. till fastigheterna Vivlings 1:73 och hälften av Vivlings 1:37, Hellvi, Gotland. I andra hand yrkade han, tillsammans med H.W. och A.T., att tingsrätten skulle fastställa att envar av dem allt framgent skulle kunna utnyttja fastigheten Vivlings 1:73 och den norr därom belägna delen av fastigheten Vivlings 1:37, som begränsas av en med gränsen mellan fastigheterna parallell öst-västlig linje genom norra gaveln på den byggnad som ligger på båda fastigheterna.

A.W. bestred yrkandena.

Gotlands tingsrätt (1990-11-12, lagmannen F-G Svanberg, rådmannen Jan- Mårten Erfors och tingsfiskalen Ulf Törnblom) biföll käromålet i enlighet med förstahandsyrkandet.

A.W. anförde vad och yrkade att G.W:s och hans medparters talan skulle ogillas.

Hovrätten höll muntlig förberedelse i målet den 11 november 1992. Vid detta sammanträde meddelade parterna att de nått fram till en förlikningslösning men att ytterligare tid behövdes för att lösa en del praktiska frågor. Hovrätten förordnade, i avvaktan på förlikning, att målet skulle vila till den 1 mars 1993 samt att huvudförhandling skulle hållas den 22 april 1993, om förlikning då inte hade kommit till stånd. - Den 22 mars 1993 meddelade ombuden hovrätten att endast detaljer återstod för att förlikningen skulle vara helt genomförd. På deras begäran ställde hovrätten in huvudförhandlingen den 22 april. Hovrätten kallade därefter till ny huvudförhandling att hållas den 26 november 1993. Den 9 november ingav ombuden en gemensam skrivelse till hovrätten i vilken de hemställde att huvudförhandlingen skulle senareläggas till februari/mars 1994. - Sedan ombuden upplysts om att hovrätten inte gärna ändrade tiden för huvudförhandlingen, gav G.W:s och hans medparters ombud, advokaten G.R., in ytterligare en skrivelse till hovrätten och bifogade en kopia av ett förlikningsavtal mellan parterna med följande innehåll.

"Mellan /A.W./ och /G.W./ föreligger den tvist om fastigheten Vivlings 1:73 och 1:37, Hellvi Socken, Gotlands kommun, som omfattas av målet nr T 1434/90:66 vid Svea hovrätt, vilket avser talan mot Gotlands tingsrätts dom 1990-11-12, varigenom bodelningsavtal från 1978 mellan parterna förklarades ogiltigt. I denna tvist har parterna träffat följande.

Förlikning

1. Under åren 1982-1990 har /A.W./ enligt egen uppgift lagt ner sammanlagt 622.426:- på olika åtgärder för att reparera, underhålla och förbättra fastigheterna. Beloppets fördelning på år och kostnader har redovisats i målet, aktbil. 14. - Såsom ett första led i denna förlikning skall fastläggas den värdehöjning, räknat i normalt marknadspris 1993 för fastigheterna, som dessa erhållit genom åtgärderna ifråga i det skick dessa nu är samt kostnaden för åtgärder som när de vidtogs var oundgängligen nödvändiga för byggnadens bestånd. - Parterna skall först efter en gemensam genomgång av åtgärderna på fastigheten söka enas om storleken av nyssnämnda belopp. Skulle de ej kunna enas, skall vardera parten utse en opartisk värderingsman med uppdrag att beräkna värdehöjningen. Kan de enas i sin beräkning, är denna bindande för parterna vid nedan angiven reglering. Skulle värderingsmännen inte kunna enas, skall de utse en opartisk värderingsman tillsammans med vilken de utgör skiljenämnd för att med för parterna bindande verkan lägga fast ifrågavarande värdehöjning. Skiljenämnden skall - om part så begär - hålla sammanträde med parterna på fastigheterna före sitt ställningstagande. Den värdehöjning, varom flertalet skiljemän enas, skall vara bindande för parterna vid nedan angivna reglering. Skiljenämnden skall avge sitt ställningstagande skriftligt.

2. Senast när beloppet enligt 1 slutligt fastställts, skall parterna tilldelas Vivlingsfastigheterna så att fastigheterna tilldelas parterna till hälften vardera; samt att var och en av parterna erhåller sin lösa egendom.

Vad part sålunda erhåller skall ej åsättas värde. Över bodelningen upprättas erforderlig skriftlig handling. Parterna garanterar varandra, att fastigheterna inte besväras av pantbrev eller inteckningar utöver vad som upptas i bifogade gravationsbevis, bilaga 1. Vidare garanterar envar av parterna att de ej upplåtit någon nyttjanderätt till fastigheterna. - Så snart bodelningen sålunda är klar skall fastigheterna säljas på offentlig auktion enligt samäganderättslagen.

För auktionen och den därvid genomförda försäljningen skall gälla de villkor den utsedde gode mannen fastställer, dock att fastigheterna skall säljas i befintligt skick och att säljarna skall friskrivas från ansvar för ev. dolda fel; såsom villkor för att anta bud skall gälla - och anges i kungörelsen om auktionen - att köpare med anlitande av byggnadsteknisk expertis noga besiktigar fastigheterna; samt att tillträdesdagen skall vara dagen en vecka efter auktionen och att köpeskillingen då skall betalas kontant.

3. Av det försäljningspris minus kostnaderna för auktionsförfarandet, som erhålles för fastigheterna, skall A.W. först erhålla det belopp som ovan fastställts, återstoden delas lika mellan parterna.

4. Denna förlikning innebär att såväl den aktuella tvisten som alla övriga ev. ekonomiska mellanhavanden mellan parterna slutligt reglerats och att de ej har några kvarstående ekonomiska krav mot varandra - - -"

"- - - Slutligen antecknas, att målet i hovrätten vilandeförklarats till den 1.3.1993 med preliminär huvudförhandlingsdag den 22.4.1993. Sedan förlikningen slutförts återkallar parterna sin resp. talan i hovrätten - - -"

Handlingen är undertecknad den 1 april 1993 av G.R. som ombud för G.W. och den 11 mars 1993 av L.B. som ombud för A.W..

G.R. uppgav i anslutning till förlikningsavtalet att värderingsmännen inte kunnat enas och att parterna nu hade för avsikt att utse en tredje skiljeman. Värderingen kunde enligt hans mening beräknas bli färdig före årsskiftet. L.B. bekräftade G.R. uppgifter. - Hovrätten ställde in huvudförhandlingen och utfärdade ett föreläggande till parterna med följande innehåll.

"Mot bakgrund av innehållet i förlikningsavtalet kan nu sättas i fråga om det fortfarande föreligger någon tvist mellan parterna. För det fall att parterna anser att så är fallet, kan också, med hänsyn till att målet avser talan om fastställelse, sättas i fråga huruvida ovisshet om rättsförhållandet råder och om denna länder käranden till förfång (se bl.a. NJA 1987 s. 317). Fråga om tillåtligheten av den förda fastställelsetalan har på grund härav aktualiserats i hovrätten."

Parterna bereddes tillfälle att senast den 1 mars 1994 komma in med yttrande i dessa frågor och beträffande målets fortsatta handläggning i hovrätten.

Med anledning av föreläggandet anförde A.W. följande. Det förlikningsavtal som har träffats är av mycket komplicerad natur. Det har redan uppstått diskussioner mellan partsombuden om hur förlikningsavtalet skall tolkas. Den tredje skiljemannen står just i begrepp att påbörja sitt arbete med att söka jämka samman parternas ståndpunkter. Sammanfattningsvis påstås att tvisten mellan parterna inte är löst förrän förlikningsavtalet slutförts eller i vart fall ett för parterna bindande utlåtande beträffande i vilken utsträckning de av A.W. nedlagda kostnaderna på fastigheten höjt dess värde.

Svea hovrätt (1994-03-24, hovrättslagmannen Rolf Holmquist, hovrättsrådet Swen Westberg, samt t.f. hovrättsassessorerna Monica Rodrigo, referent, och Ulla Gustavsson) avvisade G.W:s, H.W:s och A.T:s talan samt anförde:

I inledningen till förlikningsavtalet stadgas att tvist föreligger mellan parterna i förevarande mål och att förlikning träffats i denna tvist. Förlikningsavtalet reglerar därefter hur en försäljning av fastigheterna skall genomföras och hur A.W. skall kompenseras för nedlagda kostnader på fastigheterna. I avtalet stadgas att förlikningen innebär att såväl den aktuella tvisten som alla övriga ekonomiska mellanhavanden mellan parterna slutligt reglerats och att de inte har några kvarstående ekonomiska krav mot varandra. I avtalet anges avslutningsvis att parterna återkallar sin respektive talan i hovrätten sedan förlikningen slutförts. Förlikningsavtalet är undertecknat av båda parternas ombud.

Det aktuella förlikningsavtalet har undertecknats av ombuden i mars/april 1993. Någon återkallelse av målet eller begäran om stadfästelse av förlikningen har ännu inte kommit in till hovrätten. Parternas uppfattning är att hovrätten skall avvakta med att avgöra målet och att detta därför skall vara anhängigt till dess samtliga i avtalet upptagna punkterna genomförts. Någon tidpunkt för när detta kommer att ske har inte angetts.

Regler som rör rättegången är inte dispositiva (se bl.a. JO 1991/1992 s. 33). Även om parterna är ense om lösningen av en viss processuell fråga, är det rätten som med tillämpning av rättegångsbalken bestämmer om målets handläggning. Detta kan i vissa fall leda till ett annat resultat än vad parterna har åsyftat. Rättegångsbalkens bestämmelser att rätten skall verka för att parterna förliks kan inte heller tolkas så att parterna i ett vid domstol anhängigt mål fritt förfogar över tidpunkten för målets avgörande. Hovrättens skyldighet att utan onödigt dröjsmål avgöra hit överklagade mål gäller således oberoende av parternas önskemål om att en senare tidpunkt för målets avgörande skall avvaktas.

Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller inte består, kan enligt 13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken upptas till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång. Domstolen har skyldighet att fortlöpande under processens gång pröva tillåtligheten av en fastställelsetalan (se NJA 1987 s. 317).

Parterna har genom förlikningsavtalet kommit överens om vissa åtgärder som, när de är genomförda, innebär att tvisten mellan parterna är löst slutgiltigt. Innan samtliga åtgärder enligt avtalet genomförts, kan inte ovissheten om vem av parterna som i förhållande till motparten har bättre rätt till fastigheterna anses undanröjd. Förlikningsavtalet innebär dock en uttömande och för parterna bindande reglering av hur tvisten mellan dem skall lösas. Den ovisshet som alltjämt får anses råda om rättsförhållandet kan under sådana förhållanden inte anses lända G.W. och hans medparter till förfång i den mening som avses i 13 kap. 2 § rättegångsbalken. Förutsättningar saknas således numera för tillåtande av käromålet.

A.W. har med anledning av hovrättens föreläggande anfört att det redan uppstått problem vid tolkningen av förlikningsavtalet. En tvist som är föranledd av att parterna har skilda uppfattningar om innebörden av förlikningsavtalet kan emellertid inte prövas i detta mål utan får avgöras sedan talan väckts i ny rättegång.

På grund av det anförda finner hovrätten att G.W:s och hans medparters vid tingsrätten väckta talan skall avvisas.

Målnummer T 1434/90