RH 1994:81
Påföljd för brott mot lagen om vapenfri tjänst.
Varbergs tingsrätt
Allmän åklagare yrkade vid Varbergs tingsrätt ansvar å B.N. för brott mot lagen om vapenfri tjänst med följande gärningsbeskrivning: B.N. har efter inkallelse till vapenfri tjänstgöring under tiden den 14 september 1992 till den 30 april 1993 vid Bollnäs kommun uppsåtligen uteblivit från tjänstgöringsstället, varefter han hemförlovats den 6 oktober 1992.
B.N. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar under påstående av att han av ansvarig tjänsteman i Bollnäs kommun bibragts uppfattningen att han inte behövde inställa sig till tjänstgöringsstället.
Varbergs tingsrätt (1994-04-12, tingsfiskalen Helena Åhlén samt nämndemännen Elsa Johansson, Birgit Wannebo och Astrid Forsberg) dömde B.N. för brott mot lagen om vapenfri tjänst till fängelse fyra månader. Beträffande påföljden anförde tingsrätten: B.N. dömdes den 21 mars 1991 av Sundsvalls tingsrätt för brott enligt 16 § 2 st. lagen om vapenfri tjänst till villkorlig dom. B.N. har således under prövotiden återfallit i likartad brottslighet. För nu aktuellt brott kan annan påföljd än fängelse inte komma ifråga.
B.N. överklagade domen med yrkande att hovrätten skulle ogilla åtalet. I andra hand begärde han att hovrätten skulle döma honom till icke frihetsberövande påföljd eller i vart fall sätta ner straffet.
Åklagaren bestred ändring.
Hovrätten för Västra Sverige (1994-09-22, hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren, hovrättsrådet Kent Sundqvist, referent, tf. hovrättsassessorn Thomas Stiber Strömgren samt nämndemännen Egon Rydén och Morgan Hjalmarsson) bestämde påföljden till fängelse en månad. I sina domskäl anförde hovrätten:
B.N. har tidigare dömts till villkorlig dom jämte dagsböter för vägran att fullgöra vapenfri tjänst. Den normala gången hade därför varit att han vid en ny vägran skulle ha dömts till det av tingsrätten bestämda straffet och därefter sluppit vidare inkallelser.
B.N. har emellertid denna gång inte uttryckligen motsatt sig att fullgöra vapenfri tjänst. I stället har han till en början ansökt om att bli överförd till vanlig vapentjänstgöring och därefter, sedan denna ansökan avslagits, begärt anstånd med eller befrielse från den vapenfria tjänsten; låt vara att hans olika inlagor till berörda myndigheter kunnat uppfattas som led i en plan att fördröja ärendets handläggning så att han möjligen skulle kunna slippa vidare inkallelser.
I det aktuella åtalet har inte heller påståtts att B.N. gjort sig skyldig till vägran. Det som lagts honom till last är att han uppsåtligen uteblivit från tjänstgöringsstället, och detta ansvarsyrkande grundar sig på 14 § första stycket lagen (1966:413) om vapenfri tjänst. Straffet för en sådan gärning är böter eller fängelse i högst sex månader.
Hovrätten finner lika med tingsrätten att åtalet mot B.N. är styrkt. Det utdömda straffet är dock för högt. Med hänsyn till brottets art och den tidigare domen mot B.N. för en likartad gärning bör påföljden bestämmas till en månads fängelse.