RH 1994:96
I en affär placerade en person på en vara en prislapp med ett 300 kr lägre pris ovanpå den ursprungliga prislappen. Han kunde sedan köpa varan till det lägre priset. Förfarandet har inte ansetts vara mera straffvärt än om någon utan redskap avlägsnar en larmanordning från en vara och sedan för varan gömd i en väska eller i sedvanliga ytterkläder ut ur en affär utan att betala. Gärningen har bedömts som bedrägligt beteende.
Åklagaren yrkade ansvar å T.P. för bedrägeri enligt 9 kap. 1 § brottsbalken enligt nedan.
T.P. har den 17 januari 1993 på B&W Stormarknad i Ödåkra genom vilseledande förmått vederbörande kassörska att till honom utge ett par jeans till 300 kr för lågt värde, vilket inneburit skada för B&W med 300 kr och motsvarande vinning för T.P.. Vilseledandet har bestått i att T.P. bytt ut på jeansen anbragd prislapp mot prislapp upptagande ett lägre pris.
Helsingborgs tingsrätt (1993-09-09, rådmannen Roger Backman samt nämndemännen Greta Andersson, Maria Grandsjö och Margareta Madlung) dömde T.P. för bedrägeri enligt 9 kap. 1 § brottsbalken till villkorlig dom i förening med 40 dagsböter a 30 kr. Tingsrätten fann åtalet styrkt och anförde i rubricerings- och påföljdsfrågan följande. Med anledning av förfaringssättet är gärningen att bedöma som bedrägeri. Påföljden skall bestämmas till villkorlig dom jämte böter.
Hovrätten över Skåne och Blekinge( 1994-10-18, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, och Jan E Ohlsson samt nämndemännen Valborg Nilsson och Kjell Lindblad) dömde T.P. för bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § 1 st brottsbalken till dagsböter 40 a 30 kr.
Hovrätten anförde i domskälen följande.
Vad i hovrätten förekommit föranleder inte annan bedömning i skuldfrågan än den tingsrätten gjort. T.P. skall sålunda dömas för bedrägeribrott.
Värdet av den vinning som T.P. berett sig - och den motsvarande skada som uppstått för målsäganden - uppgår till 300 kr.
Fråga uppkommer om brottet med hänsyn till vad som stadgas i 9 kap. 2 § 1 st brottsbalken om skadans omfattning och övriga omständigheter är att bedöma som ringa.
Viss vägledning vad gäller värdegränsen för skadans omfattning kan hämtas från den värdegräns som utvecklats mellan stöld och snatteri. Enligt vad som uttalas i doktrinen torde dock denna värdegräns ligga lägre än värdegränsen mellan bedrägligt beteende och bedrägeri (Jareborg, Brotten II, s. 225).
I målet är uppenbart att gärningen enbart med beaktande av nyssnämnda värdegräns skulle vara att rubricera som ringa brott. Vid bedömningen skall dock hänsyn även tas till övriga omständigheter.
T.P:s uppgift att han impulsköpt byxorna får tagas för god. Han har över en prislapp fäst en röd reaprislapp med ett lägre pris angivet. Här kan inskjutas att detta förfarande inte träffas av bestämmelserna om förfalskningsbrott i 14 kap.brottsbalken. T.P. har sedan betalt varan i kassan. Hans utbyte av prislappar har då inte upptäckts.
T.P:s gärning kan inte anses vara mera förslagen än om någon utan redskap avlägsnar en larmanordning från en vara och sedan för varan gömd i en väska eller i sedvanliga ytterkläder ut ur en butik utan att betala. Vidare kan konstateras att båda de nu beskrivna förfaringssätten skiljer sig från de situationer där det framstår som uppenbart att planering måste ha föregått gärningarna. Som exempel på sådana situationer kan nämnas att det sedermera visar sig att den som olovligen tillgripit varor i medfört specialredskap för att kunna avlägsna larmanordningar från varor eller haft på sig specialsydda kläder enbart avsedda för att förvara stöldgods i.
Vid en samlad bedömning av nu aktuell gärning finner hovrätten att skadans omfattning och övriga omständigheter bör medföra att gärningen rubriceras som bedrägligt beteende. Påföljden bör bestämmas till böter.