RH 1993:143

Åklagaren yrkade ansvar å M.S. för bedrägeri enligt följande gärningsbeskrivning:

M.S. har den 24 februari 1992 i Mega Store, Sergelgatan 2, Stockholm, bytt ut de ursprungliga prislapparna på tre CD-skivor mot prislappar utvisande lägre pris. M.S. har därefter medelst vilseledande om skivornas rätta pris förmått en kassörska att sälja skivorna till honom för det lägre priset. Förfarandet har inneburit vinning för M.S. med 200 kr och motsvarande skada för butiken.

M.S. förnekade gärningen. Två väktare hördes som vittnen.

Stockholms tingsrätt (1992-10-22, tingsfiskalen Eric Frieberg samt nämndemännen Wivi Alsola, Kurt Fredriksson och Sten Lindgren) fällde M.S. till ansvar för bedrägligt beteende och bestämde påföljden till 50 dagsböter å 90 kr.

Beträffande brottets rubricering anförde tingsrätten följande.

Med hänsyn särskilt till värdet på den vinning M.S. berett sig genom den åtalade gärningen - 200 kr - uppstår frågan huruvida brottet skall rubriceras som bedrägeri eller bedrägligt beteende. Vid bedömningen av om ett tillgreppsbrott i butik utan brottsverktyg är att bedöma som stöld eller snatteri brukar domstolarna anlägga ett rent värderesonemang, se t.ex. NJA 1990 s. 743, där värdegränsen fastställdes till 800 kr. Motsvarande värdegräns har ansetts kunna vara vägledande i okomplicerade fall vid bedömningen av om en gärning skall bedömas som skadegörelse eller åverkan (NJA 1988 s. 351). Värdegränsen har dock sin största betydelse vid tillgreppsbrott i butik då brottet oftast är resultatet av en impulshandling. Även om ett brott av den typ som M.S. gjort sig skyldig till framstår som mer förslaget än ett tillgreppsbrott i butik kan det lika gärna vara oplanerat. Det skall också anmärkas att risken för att bedrägeribrottet fullbordas typiskt sett borde vara mindre då kassapersonalen kan komma att upptäcka det felaktiga priset. Med hänvisning till det anförda finner tingsrätten att den värdegräns som tillämpas vid tillgreppsbrott bör vara till vägledning vid gränsdragningen mellan bedrägeri och bedrägligt beteende när det är fråga om en sådan gärning som M.S. har förövat. Eftersom värdet av hans vinning har understigit 800 kr och då övriga omständigheter i förevarande fall inte ger anledning till annan bedömning anser tingsrätten att brottet bör rubriceras som bedrägligt beteende.

Åklagaren vädjade mot domen och yrkade att M.S. skulle dömas för bedrägeri till villkorlig dom jämte böter.

M.S. bestred ändring.

Svea hovrätt (1993-11-23, hovrättsråden Göran Rosenberg och Lars Hesser, referent) ändrade tingsrättens domslut endast på det sättet att storleken av varje dagsbot sattes till 40 kr. Hovrätten anförde i domskälen följande.

I överensstämmelse med tingsrättens dom, som inte har överklagats i skuldfrågan, skall M.S. dömas för den åtalade gärningen.

Vad därefter gäller rubriceringen av gärningen får hovrätten anföra följande.

Frågan huruvida en gärning, som i och för sig uppfyller förutsättningarna för bedrägeri, skall anses som ringa brott och därmed föranleda ansvar endast för bedrägligt beteende skall enligt 9 kap. 2 § första stycket brottsbalken bedömas med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet.

Åklagaren har hävdat att M.S:s förfarande var mera förslaget än ett butikstillgreppsbrott utan försvårande inslag genom att det brottsliga förfarandet förutsatt flera åtgärder, varför den värdegräns mellan snatteri och stöld som i praxis tillämpas vid tillgreppsbrott av nyss angivet slag (jfr t.ex. NJA 1990 s. 743) inte bör tjäna till vägledning vid en gärning av det här aktuella slaget.

Värdet av den vinning som M.S. berett sig - och den motsvarande skada som uppstått för butiken - genom den åtalade gärningen uppgår till 200 kr. Det är uppenbart att gärningen vid beaktande av den nyssnämnda värdegränsen skulle vara att bedöma som ett ringa brott.

Frågan är då hur gärningen bör bedömas i jämförelse med ett snatteribrott av okomplicerat slag i en butik, om skadan för butiken förutsätts vara densamma i båda fallen. Enligt hovrättens mening måste det av M.S. använda förfaringssättet, dvs att ersätta en prislapp med en lämpligt utvald annan prislapp med lägre värde och därefter vilseleda kassapersonalen, anses som något mera förslaget än om en gärningsman - utan att exempelvis, med eller utan något redskap, ha avlägsnat en larmanordning på en vara - gömmer varan i kläderna och därefter lämnar butiken utan att betala. Hovrätten anser därför inte att de bötespåföljder för snatteri och den gränsdragning mellan snatteri och stöld som utvecklats i praxis vid tillgreppsbrott med utgångspunkt i det tillgripnas värde schablonmässigt bör tillämpas vid brott av här aktuellt slag.

Hovrätten får tillägga att det vid bedömningen av svårhetsgraden hos ett bedrägeribrott kan bli aktuellt att som en omständighet som talar i sänkande riktning beakta möjligheten av att den vilseledde vid normal aktsamhet inte skulle ha blivit vilseledd. Utredningen ger emellertid inte vid handen att denna situation skulle föreligga i detta mål.

Vid en samlad bedömning av omfattningen av den skada som butiken tillfogats genom M.S:s förfarande och av omständigheterna i övrigt vid gärningen finner hovrätten att den bör rubriceras som bedrägligt beteende samt att antalet dagsböter bör sättas något högre än om fråga varit om ett snatteribrott av det slag som tidigare nämnts avseende motsvarande värde. Mot bakgrund av att påföljden för ett sådant brott i allmänhet bestäms till 30 dagsböter finner hovrätten inte skäl att göra någon ändring i tingsrättens påföljd såvitt gäller antalet dagsböter. Med hänsyn till vad som i hovrätten blivit upplyst om M.S:s ekonomiska förhållanden - denne är arbetslös och uppbär socialhjälp - bör emellertid storleken av varje dagsbot nedsättas.

T f. hovrättsassessorn Mikael Sedolin var skiljaktig beträffande straffmätningen, såvitt avsåg storleken av antalet dagsböter, och anförde:

Jag delar majoritetens bedömning att M.S:s förfarande vid jämförelse med ett okomplicerat butikstillgrepp framstår som något mera förslaget och att det får anses tala för att inte schablonmässigt använda samma värdegräns vid okomplicerade "prisbedrägerier" i butik som vid butikssnatterier utan försvårande omständigheter. Emellertid anser jag att andra skäl talar för att behandla bedrägerier av nu aktuellt slag efter samma principer som används vid okomplicerade butikstillgrepp.

Gränsdragningen mellan stöld och snatteri och den mellan bedrägeri och bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § första stycket brottsbalken är lagtekniskt uppbyggda i allt väsentligt på samma sätt. Av förarbetena till bestämmelsen avseende bedrägligt beteende (jfr NJA II 1943 s. 394) kan inte anses framgå att avsikten har varit att på olika sätt behandla gränsdragningen mellan stöld och snatteri och den mellan bedrägeri och bedrägligt beteende av nu aktuellt slag. Vidare kan det av M.S. tillämpade förfaringssättet inte anses på något mer markerat sätt avvika från ett enklare butikstillgrepp och torde väl så ofta som ett sådant vara utslag av en impulshandling. Bedrägerier av nu aktuellt slag liksom okomplicerade butikstillgrepp torde också förekomma i sådan omfattning att, mot bakgrund av de tidigare redovisade omständigheterna, även praktiska skäl får anses tala för en enhetlig tillämpning. Slutligen kan noteras dels att gärningsmannens vinning vid ett "prisbedrägeri" är mindre än motsvarande vinning vid ett tillgrepp av samma vara och dels att upptäcktsrisken är större genom att varan med den felaktiga prismarkeringen presenteras i kassan.

Med hänsyn till nu redovisade omständigheter anser jag att den värdegräns som enligt praxis gäller vid bedömningen av om ett enklare butikstillgrepp är att bedöma som stöld eller snatteri kan tjäna som vägledning också vid gränsdragningen mellan bedrägeri och bedrägligt beteende vid okomplicerade fall av "prisbedrägerier" i butik, förutsatt att övriga omständigheter inte ger anledning till annan bedömning.

Med hänsyn till värdet av den skada som har tillfogats butiken genom M.S:s gärning, och då några omständigheter som ger anledning att frångå den praxis som i allmänhet gäller vid butikstillgrepp inte har framkommit, anser jag att bötesstraffet bör sättas något lägre än vad tingsrätten har bestämt.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer B 3217/92