RH 1995:100

Åklagaren yrkade ansvar på B.L. för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död med följande gärningsbeskrivning (tingsrättens domsbilaga 2): B.L. har den 28 september 1993 vid färd med personbil på Bangatan i Lund varit i väsentlig mån oaktsam genom att han företagit en omkörning strax före ett obevakat övergångsställe och inte anpassat hastigheten så att han ej åstadkommit fara för gående som just ska gå ut på övergångsstället. På grund härav har han kört på och skadat pensionären I.O., född 1905, på övergångsstället, varvid denne skadats så svårt att han som en följd av skadorna avlidit den 27 november 1993.

Därutöver yrkade åklagaren ansvar på B.L. för förseelse mot fordonskungörelsen (tingsrättens domsbilaga 1).

B.L. förnekade vårdslöshet i trafik och vållande till annans död under påstående att han ej förfarit oaktsamt och därmed ej heller varit vållande till påkörningen. Därest han skulle ha förfarit oaktsamt, bestred han ansvar för vållande till annans död under påstående att adekvat kausalitet inte förelåg mellan de vid påkörningen uppkomna skadorna och dödsfallet.

Lunds tingsrätt (1995-02-24, rådmannen Bo Axelsson samt nämndemännen Ossian Greko, Birgit Ödvall och Rune Nordström) dömde B.L. för vållande till annans död, vårdslöshet i trafik och förseelse mot fordonskungörelsen till fängelse i tre månader.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Om förhållandena på platsen är följande upplyst. Bangatan löper i huvudsaklig nord - sydlig riktning. Utanför järnvägsstationen, som är belägen väster om och vid Bangatan, finns ett förhöjt och obevakat övergångsställe för gående; det södra. Omkring 70 meter norr därom finns ytterligare ett obevakat övergångsställe; det norra på vilket påkörningen ägde rum. Mitt på det norra övergångsstället finns en refug med ett trafikdelarmärke. - Vid olyckstillfället, som ägde rum omkring kl 18.20, var gatubelysningen tänd och vägbanan torr.

B.L. har uppgivit: Vid ifrågavarande tillfälle körde han på Bangatan i nordlig riktning. Strax söder om det södra övergångsstället hann han upp en framförvarande bil, som framfördes i mycket låg hastighet av en kvinna. Han låg tätt efter hennes bil under en sträcka av 20-30 meter och avvaktade ett tillfälle att köra om. Omedelbart efter det att han hade passerat det södra övergångsstället påbörjade han omkörning och körde ut på den mötande trafikens körbana. Han höll då en hastighet av omkring 30-40 km/tim. Samtidigt ökade den framförvarande bilen hastigheten. Härigenom försvårades omkörningen. Han hade i och för sig kunnat avbryta omkörningen men fortsatte likväl, enär han räknade med att kvinnan i den omkörda bilen skulle sakta farten. När de låg jämsides, ökade kvinnan hastigheten ytterligare. På grund härav och då en mötande buss närmade sig ökade han farten till omkring 40-50 km/tim och fullbordade omkörningen omkring 10-20 meter söder om det norra övergångsstället. På grund av den mötande bussen och trafikdelaren på det norra övergångsstället styrde han ganska tvärt tillbaka framför den omkörda bilen. Samtidigt tvingades han att nysa. När han befann sig omkring 5-10 meter från övergångsstället, såg han en hopböjd man gå snabbt ut på övergångsstället. B.L. hann inte bromsa utan körde på mannen mitt på övergångsstället. Vid sammanstötningen kastades mannen upp i luften och träffade den högra delen av bilens vindruta, som splittrades, och slungades därefter framåt i bilens körriktning.

På åklagarens begäran har civilingenjören P.S. och adjunkten P.W. hörts som vittnen.

P.S. har berättat: Vid ifrågavarande tillfälle uppehöll han sig på Bangatans östra trottoar ungefär mitt emellan övergångsställena. En bil kom söderifrån med sådan hastighet att den tilldrog sig hans uppmärksamhet. Bilen ökade farten efter att ha passerat det södra övergångsstället. Framför bilen körde en grön bil med en till övrig trafik anpassad och jämn hastighet av omkring 30-40 km/tim. Den bakomvarande bilen körde därefter om den gröna bilen samtidigt som en mötande buss närmade sig. P.S. trodde först att den omkörande skulle frontalkollidera med bussen. Föraren av den omkörande bilen klarade dock av situationen och lyckades genom en mycket snäv inkörning till höger även undvika påkörning av trafikdelaren på det norra övergångsstället. P.S. såg sedan en man kastas upp i luften och slungas omkring åtta meter i bilens färdriktning. P.S. skyndade fram till mannen. Han kontrollerade mannens andning. I samband därmed kunde han konstatera att mannen var medvetslös och att mannen blödde från ett sår i pannan. Han såg även att mannens armar och ben låg i vad han vill beteckna som en mycket obehaglig vinkel.

P.W. har berättat: Vid ifrågavarande tillfälle körde hon bil på Bangatan i nordlig riktning. Hon höll en jämn hastighet av omkring 30 km/tim. Det var mycket trafik. När hon närmade sig det norra övergångsstället, blev hon omkörd av en bil. Hon tyckte att bilen framfördes i en med hänsyn till omständigheterna halsbrytande fart. P.W. blev uppskärrad och saktade farten. Hon är helt säker på att hon inte ökade hastigheten. Den omkörande, som var nära att köra på en refug, gjorde en snäv inkörning framför hennes bil. Samtidigt såg hon en man gå i normal takt på övergångsstället. Hon förstod att det var oundvikligt att den omkörande skulle köra på mannen.

Åklagaren har i denna del som skriftlig bevisning åberopat skiss och fotografier.

Tingsrätten finner genom vittnesmålen och den skriftliga bevisningen i förening med B.L:s egna uppgifter klarlagt att B.L. genom ett medvetet risktagande förfarit på sätt åklagaren påstått. Härigenom har han i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna. Den gärning som B.L. gjort sig skyldig till är att bedöma som vårdslöshet i trafik och medför ansvar enligt 1 § 1 st trafikbrottslagen i dess lydelse såväl före som efter lagändring den 1 januari 1995. Då lagrummet i dess nya lydelse således ej leder till ansvarsfrihet skall B.L. dömas efter lagrummet i dess lydelse vid gärningstillfället.

Beträffande åtalet för vållande till annans död har åklagaren åberopat ett den 30 december 1993 dagtecknat och av rättsläkaren Göran Sköld utfärdat utlåtande över rättsmedicinsk obduktion. Utlåtandet innehåller bl.a. följande.

att I.O. företett

icke färska blödningar under hårda hjärnhinnan och i hjärnan,

icke färskt brott på vänstra överarmsbenet,

ett stort antal, icke färska revbensbrott,

icke färska brott på vänstra underbenet;

att han vidare företett

tjocktarmsinflammation;

att han vidare företett

åderförkalkning i hjärtats kranspulsådror med bindvävsärr i hjärtmuskulaturen;

att de i första att-satsen omnämnda skadorna kan ha uppkommit vid den i polisrapporten skildrade trafikolyckan 93 09 28;

atttjocktarmsinflammationen är att anse som följdtillstånd till skadorna och/eller med anledning av skadorna given behandling; samt

att obduktionsfynden anger, att dödsorsaken var tjocktarmsinflammationen, ensam för sig eller möjligen i samverkan med hjärtsjukdomen.

Därjämte har rätten självmant föranstaltat om Göran Skölds hörande i målet.

Göran Sköld, som hörts som sakkunnigt vittne, har kommenterat sitt utlåtande och närmare redogjort för sina iakttagelser och slutsatser med anledning av obduktionen. Han har vidare, dock med det förbehåll att han i detta hänseende inte kan anses sakkunnig, redogjort för sin uppfattning om sambandet mellan de vid trafikolyckan uppkomna skadorna, den därpå följande behandlingen och dödsorsaken. Han har dock ansett sig att med säkerhet kunna uttala att den påkörde skulle ha avlidit som en direkt följd av de vid trafikolyckan åsamkade skadorna därest behandling inte hade satts in.

Tingsrätten finner genom utredningen i målet klarlagt att det är ställt utom varje rimligt tvivel att adekvat kausalitet föreligger mellan de skador som den påkörde ådrog sig vid påkörningen och dennes död. Vid sådant förhållande och då B.L. av oaktsamhet vållat påkörningen kan han ej undgå ansvar för vållande till annans död. Brottet kan inte bedömas som ringa.

Vad B.L. nu befunnits övertygad om förskyller en frihetsberövande påföljd.

B.L. överklagade domen och yrkade bl.a. att hovrätten skulle bedöma gärningen i tingsrättens domsbilaga 2 som vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada. Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1995-10-16, hovrättsråden Per Eriksson och Ulla Wallen, tf. hovrättsassessorn Susanne Björkman Ragnarson, referent, samt nämdemannen Margareta Appel) ändrade på så sätt tingsrättens domslut att hovrätten dels bedömde gärningen i tingsrättens domsbilaga 2 som vårdslöshet i trafik samt vållande till kroppsskada, dels bestämde påföljden till 100 dagsböter å 30 kr.

I domskälen anförde hovrätten följande.

I enlighet med tingsrättens dom har B.L. gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik och förseelse mot fordonskungörelsen.

B.L. har även i hovrätten gjort gällande att det inte föreligger adekvat kausalitet mellan de skador som I.O. åsamkades vid påkörningen och dödsfallet.

Hovrätten har hållit omförhör med P.S. och Göran Sköld. I hovrätten har samma skriftliga bevisning åberopats som vid tingsrätten.

Göran Sköld har uppgett följande. Om I.O. inte hade kommit under behandling efter påkörningen, skulle han med all sannolikhet ha avlidit, eftersom han var svårt skadad. - Under sjukhusvistelsen drabbades I.O. av feber. Vad som orsakade denna vet man inte. En hypotes som framfördes var att febern kunde ha samband med att I.O. fick insatt en kateter, som orsakade något slags infektion. Med anledning av febern behandlades han med ett antibiotikum, Ciproxin. Sådan medicin kan enligt FASS leda till biverkning i form av tjocktarmsinflammation (pseudomembranös kolit). Denna biverkning är dock sällsynt och uppträder i färre än ett fall på tusen. Enligt den medicinska litteraturen kan tjocktarmsinflammation uppkomma också efter operation eller hos personer med "tärande sjukdomar", men det ojämförligt vanligaste uppkomstsättet är biverkning efter antibiotikabehandling. Denna anledning till sjukdomen ät så frekvent att han - särskilt med hänsyn till att inflammationen i detta fall uppstod i direkt anslutning till medicineringen - vågar påstå att det är ställt utom rimligt tvivel att I.O:s tjocktarmsinflammation kan tillskrivas antibiotikabehandlingen. I belysning härav är hans uttalande i det rättsmedicinska utlåtandet om "att tjocktarmsinflammationen är att anse som följdtillstånd till skadorna och/eller med anledning av skadorna given behandling" mindre väl formulerat. - I.O. led även av viss åderförkalkning i hjärtat, men det fanns inga tecken på blodpropp eller en färsk hjärtinfarkt. Hjärtåkomman - liksom det på grund av skadorna nedsatta allmäntillståndet - kan i och för sig ha medfört att I.O. hade försämrade möjligheter att klara tjocktarmsinflammationen.

Hovrätten gör följande bedömning.

Av utredningen framgår att I.O. inte avled som en direkt följd av de skador han erhöll vid olyckan. Den omedelbara dödsorsaken har i stället varit den tjocktarmsinflammation som han drabbades av under sin sjukhusvistelse. Av Göran Skölds i hovrätten lämnade uppgifter får vidare anses framgå att tjocktarmsinflammationen uppkommit som en biverkning av den antibiotika som I.O. behandlades med på sjukhuset.

För att någon skall kunna dömas för vållande till annans död krävs att det föreligger orsakssamband mellan ett oaktsamt handlande och ett inträffat dödsfall. I förevarande mål har B.L. gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik, vilket resulterat i att I.O. påkörts och åsamkats allvarliga skador med åtföljande sjukhusvistelse. Det får hållas för visst att I.O. inte hade avlidit på det sätt som skett, om denna händelse inte hade inträffat. Det föreligger således orsakssamband mellan B.L:s oaktsamma handlande och I.O:s dödsfall.

Att det föreligger ett sådant orsakssamband är emellertid inte en tillräcklig förutsättning för att straffrättsligt ansvar för vållande till annans död skall kunna utkrävas. Det framstår sålunda inte som rimligt att fälla någon till ansvar, om inte dödsfallet varit en något så när förutsebar konsekvens av det oaktsamma handlandet (jämför NJA 1938 s. 84).

Då någon, som i förevarande fall, framför bil oaktsamt, har han att räkna med att han kan komma att skada en person, som till följd av hög ålder, allvarlig sjukdom eller liknande kommer att avlida av en påkörning, vilken en ung, frisk människa skulle ha överlevt. Han har också att ta i beräkning att olika följdtillstånd, t.ex. blodpropp, kan leda till döden för den påkörde, även om de omedelbara skadorna inte varit livshotande (jämför NJA 1934 s. 86).

Med utgångspunkt i det nu anförda finner hovrätten att B.L., då han framförde sin bil på det sätt som skedde, måste ha haft anledning att ta i beräknande risken av att I.O. - en äldre man med ett inte helt friskt hjärta - skulle bli påkörd och livsfarligt skadad. B.L. måste även ha haft anledning att räkna med att I.O. därigenom kunde avlida till följd av nedsatt allmäntillstånd, hjärtstillestånd eller olika komplikationer. I förevarande fall har döden emellertid inte följt av sådana faktorer. I stället rör det sig här om en mycket sällsynt biverkning av en medicin, som fått sättas in till följd av att I.O. drabbats av feber under sjukhusvistelsen. Enligt hovrättens mening måste en sådan dödsorsak anses ligga så långt ifrån vad som kan förutses bli följden av en påkörning, att det inte rimligen bör komma i fråga att döma B.L. för vållande till annans död. Däremot kan han inte undgå ansvar för vållande till kroppsskada.

Med denna utgång i skuldfrågan saknas anledning att ådöma B.L. allvarligare påföljd än ett strängt bötesstraff.

Nämndemannen Kjell Lindeblad var skiljaktig i ansvarsfrågan och fastställde tingsrättens dom.

Målnummer B 359/95