RH 1995:112
Ringa fall av tullförseelse?
Allmän åklagare väckte åtal mot S.S., bosatt i Ballangen, Norge, för tullförseelse enligt 57 § 1 st och 71 § 1 ptullförordningen (1987:1114) med följande gärningspåstående: S.S. har den 18 augusti 1992 i egenskap av förare på personbilen YN 35957 som stått under tullkontroll av oaktsamhet olovligen fört fordonet till Rarkajaure som inte är tullplats.
S.S. bestred ansvar.
Gällivare tingsrätt (1995-03-02, tingsnotarien Ingegerd Kling samt nämndemännen Bert Holmlund, Kerstin Odevall och Åsa Mikko) ogillade åtalet och anförde i sina domskäl:
Åklagaren har sakframställningsvis anfört i huvudsak följande. Den 18 augusti 1992 kl 16.25 upptäckte tulltjänstemän en bil på väg från Rarkajaure mot Kjardavann. Föraren av bilen var S.S.. På den aktuella vägen fanns ingen tullplats. Då man inte får passera gränsen på annat ställe än tullplats har S.S. olovligen färdats över gränsen.
S.S. har i skrivelse till tingsrätten samt genom sitt ombud i huvudsak uppgivit följande. I en turistbroschyr från turistföreningen i Narvik rekommenderades den färdväg som åtalet omfattar. Turister har därför att utgå från att vad som anges i broschyren är riktig information. Färdvägen har vidare under en tid av 20 år brukats av resenärer. Vid gränsen saknas tillräckligt tydliga skyltar vilket medfört att hon inte har varit medveten om att gränsen mot Sverige passerats. Den enda skylt hon passerade var en skylt som angav att fortsatt färd var förbjuden på grund av renskötsel.
Tingsrättens överväganden. S.S. har fört sin personbil från Norge in i Sverige utan att ha passerat tullplats. För att fälla henne till ansvar krävs att åklagaren kan visa att S.S. av oaktsamhet eller uppsåtligen underlåtit att passera Sveriges gräns utan att passera tullplats. S.S. har till sitt fredande emellertid anfört att hon inte varit medveten om att hon passerat gränsen eftersom den enda skylten hon passerat angav att fortsatt färd var förbjuden på grund av renskötsel. Åklagaren har inte vederlagt hennes uppgifter varför dessa får hållas för goda. Sammantaget finner tingsrätten inte det ställt utom rimligt tvivel att S.S. förfarit på sätt som åklagaren gjort gällande. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.
Åklagaren överklagade domen och yrkade bifall till åtalet.
S.S. bestred ändring. Hon hävdade därvid att hon inte förfarit oaktsamt och att det i vart fall rört sig om ett ringa fall som inte skulle föranleda ansvar. I händelse av fällande dom yrkade hon att hovrätten skulle meddela henne påföljdseftergift.
Hovrätten för Övre Norrland (1995-11-08, hovrättsråden Ingrid Olsson och Anders Carlbaum, referent, samt t.f. hovrättsassessorn Maria Ponten) fastställde tingsrättens domslut.
Under rubriken Bakgrund redovisade hovrätten följande från handlingarna i tingsrättens mål.
I en på tullverkets formulär skriven brottmålsrapport, dagtecknad i Rarkajaure den 18 augusti 1992 av T.M., anges under rubriken Brottsbeskrivning "otillåten gränsövergång med motorfordon", under rubriken Plats där den misstänkte påträffades "På väg från Rarkajaure mot Kjardavann på svensk sida" samt i ett utrymme för redovisning av bl.a. närmare omständigheter "S körde över svensk gräns ovetande om att hon skulle haft trafiktillstånd. Hon uppger att vägen brukas flitigt av både norrmän och svenskar.". Enligt kryssmarkeringar erkände hon brottet och förklarade sig villig att mottaga strafföreläggande.
Sedan målet överlämnats till allmän åklagare, vilket enligt anteckning på brottmålsrapporten skedde den 10 september 1993, utfärdades den 18 januari 1994 ett strafföreläggande som avsåg tullförseelse den 18 augusti 1992 enligt 57 § 1 st och 71 § 1 ptullförordningen (1987:1114) bestående i att "Ni har i egenskap av förare på personbilen YN 35957 som stått under tullkontroll av oaktsamhet olovligen fört fordonet till Rarkajaure som inte är tullplats". Det förelagda bötesstraffet angavs till 30 dagsböter å 170 kr eller totalt 5 100 kr.
S.S. godkände inte föreläggandet. I överensstämmelse med en rekommendation på strafföreläggandet motiverade hon sitt ställningstagande i en skrivelse till Rikspolisstyrelsen den 26 januari 1994. Hon bifogade en karta för att visa hur vägen sträcker sig, först från Norge in i Sverige i närheten av sjön Rarkajaure (där S.S. markerat var hon blev stoppad), sedan åter in i Norge och på nytt in i Sverige i närheten av den till liten del på svenskt territorium belägna sjön Kjaarda (där S.S. markerat plats för bom och parkeringsplats) samt därpå, efter en slinga delvis längs den huvudsakligen i Sverige belägna sjön Sitasjaure, slutligen in i Norge där den (enligt vad S.S. markerat) slutar vid sistnämnda sjö inte långt från gränsen mot Sverige. (Kartan fogades som bilaga till hovrättens dom)
I skrivelsen anförde S.S. att gränsen vid Rarkajaure korsats av säkert flera tusen norska personbilar sedan vägen byggdes för cirka 20 år sedan, att hon inte kände till att svenska myndigheter reagerat mot detta tidigare och att mycket talade för en sedvanerätt att köra fram till bommen, som för övrigt satts upp av norsk myndighet vid sjön Kjaarda. Vidare anförde S.S. att det inte vid gränsen fanns någon skylt som upplyste var gränsen mellan länderna gick och att det inte var tillåtet att köra vidare; det fanns bara en knappt synlig skylt på höger sida av vägen och hon visste faktiskt inte att hon befann sig i Sverige.
Åtal väcktes mot S.S., som delgavs stämning den 28 mars 1994. Vid huvudförhandling inför tingsrätten var S.S. närvarande endast genom ombud. Den "skrivelse till tingsrätten" som åberopas i tingsrättens dom torde avse hennes skrivelse den 26 januari 1994 till Rikspolisstyrelsen. Den skrivelsen innehåller inga uppgifter om någon turistbroschyr eller skylt angående renskötsel; de i tingsrättens dom antecknade uppgifterna därom torde hänföra sig till vad som vid huvudförhandlingen framförts genom S.S:s ombud.
Under rubriken Författningsbestämmelser antecknade hovrätten följande.
Vid den tidpunkt som avses med åtalet - den 18 augusti 1992 - gällde dels tullagen (1987:1065), som innehöll bl.a. grundläggande bestämmelser om tullverkets kontrollverksamhet samt bemyndiganden för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Generaltullstyrelsen att meddela föreskrifter i vissa angivna ämnen, dels den av åklagaren åberopade tullförordningen (1987:1114), dels föreskrifter som Generaltullstyrelsen meddelat.
Tullagen (1987:1065) har den 1 januari 1995 - i samband med Sveriges anslutning till Europeiska unionen - ersatts av en ny tullag (1994:1550) samtidigt som tullförordningen (1987:1114) ersatts av en ny tullförordning (1994:1558).
Åklagaren har i den äldre tullförordningen åberopat 57 § 1 st och 71 § 1 p. Enligt 57 § första stycket första meningen får befälhavare eller förare på transportmedel som står under tullkontroll inte föra det till eller avgå med det från annan plats än tullplats, om inte Generaltullstyrelsen föreskriver annat. I 71 § första stycket 1 sägs att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 57 § första stycket första meningen döms för tullförseelse till böter. Enligt 71 § andra stycket skall inte dömas till ansvar i ringa fall.
Även den nya tullagen innehåller grundläggande bestämmelser om tullverkets kontrollverksamhet samt bemyndiganden, bådadera delvis avvikande från vad som föreskrevs i den äldre tullagen. Den nya tullförordningen har i 56 § första stycket andra meningen en föreskrift som överensstämmer med 57 § första stycket första meningen i den äldre förordningen och som, enligt 71 § i den nya förordningen, är straffsanktionerad i samma mån som sin äldre motsvarighet.
Under rubriken Utredningen i hovrätten redovisades följande.
Hovrätten har hållit huvudförhandling till vilken S.S. infunnit sig personligen. Utöver förhör med henne har, på åklagarens begäran, vittnesförhör ägt rum med tulltjänstemannen T.M..
Den tidigare nämnda kartan har förevisats även i hovrätten. S.S. har också åberopat kopia av en sida ur en turistbroschyr utgiven av Narvik og Omegn Turistforening. På sidan finns några rader om hur man tar sig till "Sitashyttene" (Sitasstugorna), som ligger vid Sitasjaure omkring 1 km från riksgränsen. Det uppges att bilväg finns fram till Kjaarda, att det är en bom där men att vägen sedan fortsätter ända till stugorna och kan befaras med cykel.
För att visa hur markeringen av gränsen intill vägen vid passagen till Sverige nära sjön Rarkajaure ser ut har åklagaren åberopat två fotografier tagna den 16 mars 1995 av T.M.. Det ena fotografiet visar en skylt med norska texten Riksgrense Sverige och det andra en skylt med svenska texten Riksgräns Norge. Enligt T.M. visar fotografierna en och samma - dubbelsidiga - skylt. Texterna är tydliga. T.M. har uppgett att skylten fanns på platsen den 18 augusti 1992. S.S. har åberopat kopia av ett den 8 september 1992 - under barmarkstid - taget fotografi som visar skyltens placering i förhållande till vägen.
I tingsrättens dom har antecknats att S.S. uppgett att den enda skylt hon passerade var en skylt som angav att fortsatt färd var förbjuden på grund av renskötsel. På frågor med anledning härav har S.S. förklarat att hon inte sett någon sådan skylt och ett missförstånd måste föreligga.
I övrigt kan från förhören i hovrätten antecknas följande.
S.S.: Vägen har varit i bruk under cirka 25 år. Tusentals turister har kört bil på den fram till bommen vid Kjaarda, parkerat bilen där och sedan fotvandrat. Från bommen fortsätter vägen till de norska Sitasstugorna dit det är cirka sju kilometer. För en fjällvandrare är detta inte någon lång sträcka. Den turistbroschyr som S.S. åberopat har kommit till användning i samband med vistelser i stugorna. Före det med åtalet avsedda tillfället hade hon åtskilliga gånger - kanske 10-20 gånger - kört med bil fram till bommen och parkerat bilen på den närbelägna parkeringsplatsen. Hon hade tagit för givet att det var tillåtet och hade inte ens tänkt på om bommen var uppsatt på svensk eller på norsk mark. - Vid det aktuella tillfället hade S.S. för avsikt att köra fram till bommen för att med bilen hämta man och barn som vandrat i fjällen. Hon visste att hon befann sig i gränstrakterna och att vägen korsade riksgränsen flera gånger. Det är möjligt att hon såg skylten, vilket hon dock inte har något minne av. Hon hade väl sett skylten vid tidigare tillfällen och var medveten om att den markerade riksgränsen men hon hade aldrig insett betydelsen av att hon passerade denna gräns. Det var först i samband med vad som hände vid det aktuella tillfället, då hon efter ungefär en km vid Rarkajaure blev stoppad av en civilklädd tulltjänsteman, som hon fick veta att det krävs särskilt tillstånd för att man skall få köra in från Norge på denna väg, något som hon aldrig hört tidigare. Tulltjänstemannen frågade henne om hon var medveten om att hon passerat riksgränsen och befann sig i Sverige, vilket hon förnekade. Hon uppmärksammades på skylten. Denna var då enligt hennes mening svår att uppfatta men är numera, efter upprustning, lättare att avläsa.
T.M.: Riksgränsen är utmärkt med gränsrösen. På vissa ställen finns också skyltar som "extra service". En översyn gjordes åren 1984-87. Sedan dess har inga ändringar vidtagits. Den aktuella vägen slingrar sig fram på båda sidor om gränsen. Skylt finns bara vid den första gränsöverfarten. Skylten är uppsatt nära vägen, högst tre meter från vägkanten. Den är gul med svart text och är fullt läsbar, vilket den var även den 18 augusti 1992. Vägen är en anläggningsväg. Under barmarkstid brukas vägen flitigt. På vintern är den skoterled. Den används företrädesvis av fritidsfolk. På den norska sidan finns turiststugor. För att man med bil skall få köra på vägen in i Sverige krävs trafiktillstånd. Sådant kan sökas hos tullmyndighet i Narvik eller Haparanda mot avgift. Vem som helst som inte är kriminellt belastad får tillstånd. Tullverket har ingen fast bevakning av vägen. Kontroll sker högst 2-3 gånger per år. Vid dessa tillfällen syns inte alltid bilar, men trafik med sådana har iakttagits vid kontroller både före och efter incidenten med S.S.. Besökare går ofta till fots. En del lämnar bilen innan de passerar gränsen. Vissa har trafiktillstånd. Efter incidenten med S.S. har alla bilister som stoppats haft trafiktillstånd, före var det "si och så". T.M. kan inte påminna sig att han varit med om att ertappa någon turist. Han har för sig att en bilist har rapporterats före S.S. men vet inte om någon lagförts före henne. -
Vid det aktuella tillfället arbetade T.M. som tullassistent och gjorde tillsammans med en kollega stickprovskontroll utefter den berörda vägen. De stoppade en norsk personbil cirka en km inne på svenskt område för att kontrollera bilen och förarens identitet. Föraren, S.S., sade att hon skulle hämta sin familj som varit ute på fjällvandring. Hon verkade förvånad över att ha blivit stoppad och sade att hon alltid kört den vägen. Vidare frågade hon hur hon kunde skaffa sig trafiktillstånd.
Under rubriken Hovrättens domskäl anförde hovrätten följande.
Åklagaren har åberopat bestämmelser i den äldre tullförordningen som gällde vid den med åtalet avsedda tidpunkten. Av 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken följer att numera gällande bestämmelser inte kan bli tillämpliga om de inte leder till frihet från straff eller till lindrigare straff än de äldre bestämmelserna.
S.S. har vid det aktuella tillfället varit medveten om att hon befunnit sig i gränstrakterna och har bort hålla reda på när hon passerade gränsen mot Sverige. Enligt vad utredningen visar kan detta inte ha berett henne några svårigheter; gränsskylten - som hon till yttermera visso enligt egna uppgifter iakttagit och läst vid tidigare tillfällen - står nära vägen och bör med sin innebörd uppfattas av en normalt uppmärksam bilförare. S.S. kan följaktligen inte undgå ansvar på den grunden att hon - såsom hon synes vilja göra gällande - kommit att köra in i Sverige utan att ens ha varit oaktsam därvidlag.
Av allt att döma har S.S., innan tulltjänstemännen ingrep mot henne, tagit för givet att hon hade rätt att köra bil fram till bommen. Hon kan emellertid inte enbart med hänvisning härtill undgå ansvar för den åtalade gärningen. Vid prövningen av om hon skall dömas för tullförseelse är det dock inte helt utan betydelse på vilka grunder hon kan ha byggt sin föreställning.
Det är fråga om en väg som både börjar och - med ett par smärre slingor in i Sverige - slutar i Norge och som efter första passagen in i Sverige inte har förbindelse med andra vägar. Vägen tycks nyttjas framför allt av friluftsmänniskor i samband med fjällvandringar m.m. Den som, i likhet med S.S., i sådan avsikt kör in på svenskt område kan ha svårt att tänka sig att det, för ändamål som det svenska tullverket har att bevaka, föreligger och faktiskt upprätthålls ett krav på särskilt tillstånd för en tillfällig körning som kan leda endast till bommen. I S.S:s fall tillkommer att hon mot bakgrund av vad hon uppfattat som brukligt och läst i turistbroschyren kan ha haft ytterligare anledning att utgå från att det var i sin ordning att köra bilen den begränsade sträcka som det var fråga om. Mot denna bakgrund kan S.S:s beteende inte bedömas allvarligare än som ett ringa fall av tullförseelse. Hon kan följaktligen inte fällas till ansvar enligt åtalet.