RH 1995:116
Fråga i mål om förverkande av nyttjanderätt på grund av bostadsrättshavares betalningsförsummelser huruvida dessa skall anses vara av ringa betydelse. Frågan har besvarats nekande, och orsaken till bostadsrättshavarens bristande betalningsförmåga och risken för ekonomisk förlust för denne vid blivande försäljning av bostadsrätten har därvid inte ansetts böra inverka.
M.L. innehade med bostadsrätt en bostadslägenhet i Västerås. Efter stämning på M.L. anförde bostadsrättsföreningen vid Västerås tingsrätt, att han inte hade betalat årsavgift för september och oktober månader 1994, sammanlagt 4 712 kr, och att hans nyttjanderätt därför var förverkad samt yrkade bl.a. att han skulle förpliktas flytta.
M.L. blev i januari 1995 uppsagd genom delgivning av stämningen, men betalade inte avgiftsskulden inom den i 7 kap. 23 § bostadsrättslagen (1991:614) stadgade fristen om tolv vardagar.
M.L. invände vid tingsrätten bl a följande: Orsaken till att betalning inte gjorts i tid är ekonomiska svårigheter och att myndigheternas handläggning tar lång tid. Han hade varit långvarigt sjuk och under senare tid uppburit först endast halv sjukpenning och därefter ingen alls och inte heller kunnat få arbetslöshetsersättning. Socialförvaltningen betalade i mars 1995 avgiftsskulden och är villig att skriftligen garantera avgiftsbetalningen i fortsättningen.
Västerås tingsrätt (1995-04-03, rådmannen Dag Forsselius) lämnade föreningens talan utan bifall och anförde:
Frågan om överträdelsen är ringa eller inte skall bedömas objektivt med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet. Mot att betrakta vad som ligger M.L. till last som ringa talar dels det förhållandet att dröjsmålet avser avgiften för två månader, dels att dröjsmålet varat relativt lång tid.
Rättspraxis är, när det gäller tolkning av begreppet ringa i bostadsrättslagen, sparsam. Begreppet ringa återfinns emellertid även i hyreslagens (12 kap.jordabalken) bestämmelser om förverkande av hyresrätt. Tolkningen av begreppet enligt hyreslagen har varit restriktiv. Likheterna när det gäller lagstiftningen avseende förverkande av hyresrätt och av bostadsrätt är betydande och det ligger nära till hands att hämta ledning för tolkningen från det hyresrättsliga området.
Tingsrätten anser dock att det vid fråga om förverkande av bostadsrätt tillkommer en aspekt som inte blir aktuell vid förverkande av hyresrätt. Bostadsrättsinnehavaren har gjort en kaptalinvestering genom att betala insats för bostadsrätten. Vid en påtvingad försäljning riskerar han en ekonomisk förlust om det med tanke på rådande marknadspris inte är en lämplig tidpunkt att sälja en bostadsrätt. Skyddsintresset av att få behålla nyttjanderätten är därför starkare för en bostadsrättsinnehavare än för en hyresrättsinnehavare.
Med beaktande härav och då M.L:s försummelse ostridigt har berott på en händelse som han inte kunnat förutse och som medfört att han tillfälligt inte kunde erlägga betalning samt då ingen annan underlåtenhet ligger honom till last och då föreningen vitsordat att den erbjudits garanti för framtida betalningar anser tingsrätten att vad som ligger honom till last är av föga betydelse för föreningen och bör anses vara av ringa betydelse enligt 19 § bostadsrättslagen.
Föreningen överklagade och yrkade bifall till sin talan.
Svea hovrätt (1995-09-14, hovrättslagmannen Gerhard Wikren samt hovrättsråden Nils Genell, referent, och Gunilla Persson) ändrade tingsrättens dom och biföll yrkandet om förpliktelse för M.L. att flytta och anförde:
Vid prövningen av frågan huruvida de dröjsmål med att betala årsavgiften som ligger M.L. till last är av ringa betydelse, bör detta begrepp tolkas lika restriktivt som vid försummelse att betala hyra. Därvid skall inte beaktas, anser hovrätten, att bostadsrättshavare kan komma att lida kapitalförlust vid försäljning av bostadsrätten. I förhållandet mellan föreningen och bostadsrättshavaren bör det inte vara föreningen - och därmed ytterst dess övriga medlemmar - som skall bära följderna av att bostadsrättshavaren saknar medel till att betala årsavgift i rätt tid.
På grund av det anförda finner hovrätten, att M.L:s betalningsförsummelser inte är av ringa betydelse, och att nyttjanderätten följaktligen var förverkad när föreningen i januari 1995 sade upp M.L. till avflyttning. Nyttjanderätten har inte återvunnits genom betalning därefter. Föreningens talan skall därför bifallas.