RH 1995:12

Dagsbotsbeloppets storlek har ansetts böra jämkas när fråga varit om omyndig ungdom som saknat egen inkomst och inte heller kunde förväntas få egen inkomst inom en relativt snar framtid.

Åklagaren yrkade ansvar å J.N., född 1978, för ofredande enligt följande gärningspåstående. J.N. har den 14 april 1994 på en buss mellan Björkvik och Katrineholm handgripligen antastat busschauffören B-G K. genom att dels tilldela denne ett slag med handen i pannan och dels genom att med handen slita av honom glasögonen. J.N. erkände gärningen.

Katrineholms tingsrätt (1994-08-04, tingsnotarien Anders Heiborn, häradsdomaren Roland Gustafsson samt nämndemännen Margit Eriksson och Gull Jeppson) dömde J.N. enligt 4 kap. 7 § brottsbalken för ofredande till 40 dagsböter å 30 kr.

J.N. överklagade tingsrättens dom och yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att såväl antalet dagsböter som dagsbotsbeloppet skulle sättas ned. Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt meddelade prövningstillstånd.

Svea hovrätt (1995-02-13, hovrättslagmannen Arvid Sanmark, hovrättsrådet Ingemar Korfitsen, referent, och t.f. hovrättsassessorn Lars Engell) gjorde ingen annan ändring i tingsrättens dom än att dagsbotsbeloppet fastställdes till 15 kr.

Som skäl anförde hovrätten i huvudsak följande.

Enligt 25 kap. 2 § andra stycket brottsbalken skall varje dagsbot fastställas till ett visst belopp, minst 30 och högst 1 000 kr, efter vad som bedöms som skäligt med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Om det finns särskilda skäl får dagsbotens belopp jämkas. Minsta bötesbelopp är emellertid 450 kr.

I förarbetena till lagrummet i dess nuvarande lydelse, (se prop. 1990/91:68 s. 117), anför chefen för justitiedepartementet bl.a. att jämkningsregeln skall tillämpas restriktivt. Vidare anges att det inom grupper med små eller inga arbetsinkomster, t. ex. vissa ungdomar, kan omständigheterna tänkas vara sådana att minimibeloppet för en dagsbot kan behöva jämkas för att inte straffet skall drabba alltför hårt.

Det får antas att det i regel inte finns skäl att jämka dagsbotsbeloppet för sådana skolungdomar som kan eller kan förväntas ha möjlighet att genom feriearbete eller på annat sätt skaffa sig viss inkomst. För skolungdomar som inte har fyllt 18 år kan det emellertid vara svårt att få något arbete som kan ge dem inkomster. I dagens arbetsmarknadsläge kan det antas att det för sådana ungdomar är ännu svårare än för tre- fyra år sedan att skaffa sig inkomster.

För ungdomar som går i gymnasieskolan och som inte har fyllt 20 år utgår vissa statliga bidrag, främst s.k. studiebidrag. För elever som inte är myndiga betalas bidragen ut till föräldrarna. De är avsedda att vara bidrag till kostnaderna för elevernas basbehov.

Det är inte acceptabelt att sådana medel tas i anspråk för att betala en omyndig skolelevs böter för gärningar av det slag som det här är fråga om.

Det är inte heller acceptabelt att omyndiga skolelevers böter för sådana gärningar eljest betalas av elevens föräldrar. Detta har sin grund bl.a. i att böternas syfte är att vara en reaktion från samhällets sida på grund av begångna brott, en reaktion som får antas ofta skulle förlora sitt syfte om böterna betalades av föräldrarna.

Hovrätten finner av dessa skäl att det är väl förenligt med lagstiftarens intentioner att dagsbotsbeloppets storlek jämkas i de fall då det är fråga om omyndiga ungdomar som saknar egen inkomst och inte heller kan förväntas få egna inkomster inom en relativt snar framtid.

Av utredningen i målet framgår att J.N. är 16 år och att han påbörjade sina studier i gymnasieskolan höstterminen 1994; grundutbildningen i gymnasieskolan är numera i princip treårig. Han saknar inkomster. Det har vidare uppgetts att han, som avslutade grundskolan vårterminen 1994, gick grundskolans nionde årskurs i specialklass och att hans vårdnadshavare saknar arbete. Enligt grundskoleförordningen (5 kap. 15 §; SFS 1988:655) får specialundervisning i särskild undervisningsgrupp (dvs s.k. specialklass) anordnas för 1. elever med påtagliga fysiska funktionshinder, 2. elever med uttalade sociala och känslomässiga störningar och 3. elever med andra uttalade skolsvårigheter.

Med hänsyn till det anförda finner hovrätten att J.N:s personliga och ekonomiska förhållanden är sådana att ett straff på ett sammanlagt bötesbelopp om 1 200 kr framstår som oskäligt. Det föreligger därför särskilda skäl för jämkning av bötesbeloppet. Dagsbotens belopp bör skäligen fastställas till 15 kr.

Målnummer B 2235/94