RH 1995:130
Sedan den ena parten i ett tvistemål överklagat tingsrättens dom i huvudsaken, har motparten kommit in med ett anslutningsöverklagande som avser ett i domen intaget beslut om ersättning för rättegångskostnader. Tingsrätten, som uppenbarligen inte uppmärksammat att någon rätt till anslutningsöverklagande i denna situation inte längre föreligger, har vid en rättidsprövning ansett anslutningsöverklagandet inkommet i rätt tid. Hovrätten har inte ansett sig bunden av tingsrättens på felaktiga förutsättningar grundade rättidsprövning, utan har avvisat anslutningsöverklagandet.
FM Finansmäklarna Aktiebolag i konkurs (FM) yrkade vid Stockholms tingsrätt att R.T.G. Travel Invest Aktiebolag (RTG) skulle utge viss ersättning. Tingsrätten lämnade i dom den 19 oktober 1995 käromålet utan bifall. FM förpliktades att ersätta RTG:s rättegångskostnader vid tingsrätten med ett lägre belopp än det yrkade.
Sedan FM överklagat tingsrättens avgörande i huvudsaken överklagade RTG - genom en skrift som kom in till tingsrätten den 16 november 1995 - domen anslutningsvis och yrkade full ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten. Överklagandet och anslutningsöverklagandet sändes över till hovrätten med anteckning om att överklagandena hade kommit in i rätt tid.
Svea hovrätt (1995-12-11, hovrättslagmannen Lars Eklycke, hovrättsrådet Håkan Envall, referent, samt tf. hovrättsassessorerna Ulrika Bentelius Egelrud och Petra Bengtsson) avvisade RTG:s anslutningsöverklagande samt anförde:
Ett anslutningsöverklagande får enligt 50 kap. 2 § rättegångsbalken endast möta ett överklagande av domen. Bestämmelsen innebär - på grund av den nya lydelsen från den 1 oktober 1994 av 49 kap. 5 § 4 p. rättegångsbalken - att ett överklagande i själva saken numera inte kan mötas av ett anslutningsöverklagande beträffande ett i domen intaget kostnadsbeslut (jfr. prop. 1993/94:190 s. 127 och Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. s. 77 f.). Någon rätt för RTG att anslutningsöverklaga kostnadsbeslutet fanns därför inte.
Frågan är då vilken betydelse som skall tillmätas det förhållandet att tingsrätten gjort en rättidsprövning av RTG:s överklagande och därvid funnit att överklagandet gjorts i rätt tid. Det kan hävdas att hovrätten - i enlighet med vad som anses följa av 50 kap. 3 § rättegångsbalken - borde vara bunden av tingsrättens bedömning i denna del, oavsett om den var riktig eller inte. Var gränserna för denna bundenhet går torde i viss mån kunna diskuteras (jfr. Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. s. 53 f). Det synes under alla omständigheter stå klart att ett misstag från tingsrättens sida i fråga om avgörandets överklagbarhet i samband med en rättidsprövning inte medför att hovrätten är bunden av tingsrättens uppfattning i överklagbarhetsfrågan. I förevarande fall kan konstateras att det av RTG:s överklagande klart framgår att det avsågs vara just ett anslutningsöverklagande, att ett anslutningsöverklagande har vissa särskilda konsekvenser som skiljer det från ett vanligt överklagande, att enligt rättegångsbalkens regelsystem någon rätt till anslutningsöverklagande i detta fall inte föreligger och att tingsrättens slutsats att RTG:s överklagande inkommit i rätt tid uppenbarligen haft sin grund i den felaktiga föreställningen att en rätt till anslutningsöverklagande förelåg. Tingsrättens misstag i fråga om möjligheten att använda det särskilda institutet anslutningsöverklagande bör inte rimligen medföra att en sådan möjlighet att angripa kostnadsbeslutet tillskapas genom rättidsprövningen.
Hovrätten avvisar med hänsyn till det anförda samt med tillämpning av 50 kap. 6 § rättegångsbalken R.T.G:s överklagande.