RH 1995:136

C.S. yrkade i ansökan om stämning vid tingsrätten att Skandinaviska Enskilda Banken (banken) skulle förpliktas att som skadestånd till henne utge 213 983 kr jämte ränta.

Banken bestred bifall till käromålet.

C.S. angav som grund för sin talan att banken under åren 1990 och 1991 utan uppdrag och i strid med såväl muntlig instruktion som skriftligt avtalsvillkor för hennes räkning handlat med indexoptioner, vilket lett till en förlust som uppgår till yrkat belopp. Bankens överskridande av sin befogenhet har utgjort kontraktsbrott. Liden skada motsvarar den uppkomna förlusten. Banken har förfarit vårdslöst dels genom att inte informera C.S. om de risker som är förknippade med indexoptionsaffärer, dels genom att inte inhämta hennes godkännande inför varje särskild sådan affär.

Banken invände att den har haft generell fullmakt att för C.S:s räkning förvalta hennes värdepapper. Hon har inte lämnat några särskilda instruktioner om hur förvaltningen skulle ske och banken har inte överskridit sin befogenhet genom att handla med indexoptioner. C.S. har fortlöpande informerats om affärerna såväl generellt som efter varje genomförd transaktion. Banken har inte agerat vårdslöst. Bankens förvaltning som helhet har inte förorsakat C.S. någon förlust, varför någon skada inte kan anses ha uppkommit. Om förlusten på indexoptionerna skall anses utgöra skada för C.S. skall det vid beräkning av skadans storlek beaktas att förlusten är avdragsgill vid beskattning.

C.S. utvecklade sin talan enligt bl.a. följande. Banken hade tidigare genom en B.J. förvaltat hennes värdepapper. I början av år 1990 fick banken, även denna gång genom B.J., åter detta uppdrag. En öppnings- och pantförskrivningshandling avseende produkter tillhandahållna av Stockholms Optionsmarknad, OM Fondkommission AB (OM), upprättades mellan banken såsom fondkommissionär och henne som kund den 20 februari 1990. Handlingen innehåller bl.a. följande klausul: "Kunden uppdrar åt FK att, efter kundens instruktioner i varje enskilt fall, göra affärer i ovanstående produkter enligt för dessa vid varje tid gällande villkor. FK skall därvid företräda kunden mot OM." - Indexoptioner var okända instrument för henne. C.S. hade gjort klart för B.J. att hon inte var någon spelare utan att hon eftersträvade säkerhet och en jämn avkastning av sitt värdepappersinnehav. C.S. har inte fått någon närmare information av banken om indexoptionernas funktioner och risker, vilket strider mot Bankinspektionens allmänna råd angående handel med standardiserade optioner och aktieterminer samt vissa rutiner inom aktiehandelsrörelse (BFFS 1988:7). C.S. har visserligen fått avier om rörelser på depåkontot, deklarationsbilagor och årssammanställningar, men hon förstod först efter år 1991 omfattningen och innebörden av affärerna.

Banken anförde till utveckling av sin talan: B.J. förvaltade sedan 1970-talet - utom under åren 1988 och 1989 - C.S:s värdepapper. När B.J. år 1990 återinträdde i tjänst hos banken tog C.S. förnyad kontakt med honom. När han fick hennes uppdrag gavs inga särskilda instruktioner om hur förvaltningen skulle gå till. Den s.k. öppningshandlingen skrev man för att ge kunden tillträde till handel hos OM. Förhållandet mellan C.S. och banken reglerades inte därigenom . B.J. handlade självständigt för C.S:s räkning som han gjort under tidigare uppdragsperioder. Endast undantagsvis hade de kontakt före en affär. C.S. hölls informerad om förvaltningen genom avräkningsnotor och genom månatliga värdepappersförteckningar och kontokuranter. Där angavs tydligt vad som köpts och sålts. B.J. hade en eller två gånger varje kvartal kontakt per telefon med C.S. eller hennes make F.S.. Inga särskilda instruktioner gavs vid något tillfälle. Vid ett telefonsamtal i mars 1991 diskuterades optionsaffärerna. B.J., som såg pessimistiskt på finansmarknadens utveckling från hösten 1990, valde att från den tidpunkten göra begränsade affärer i indexoptioner för att i någon mån gardera C.S. mot kursfall. Förvaltningen som helhet har inte lett till förlust för C.S. utan har tvärtom varit lyckosam. Affärerna med aktieoptioner har gett ett överskott om 51 385 kr. De förluster som uppkommit genom indexoptionsaffärerna har gett C.S. skatteminskningar, år 1990 med 15 786 kr och år 1991 med 50 282 kr.

Målet avgjordes efter huvudförhandling. På begäran av C.S. hördes hon under sanningsförsäkran och hennes make som vittne. På bankens begäran hördes B.J. som vittne. Parterna åberopade därutöver viss skriftlig bevisning.

Stockholms tingsrätt (1995-02-14, rådmannen Ulla Bergendal) ogillade käromålet och anförde i domskälen:

Det är ostridigt att banken haft i uppdrag att för C.S:s räkning förvalta hennes värdepapper. När det gäller uppdragets närmare utformning har framgått av förhören med C.S. och B.J. att förhållandet dem emellan sedan lång tid var sådant att B.J. självständigt, utan särskilt uppdrag i varje enskilt fall genomförde olika transaktioner, och att ingen förändring härvidlag kom till stånd då förnyat uppdrag lämnades år 1990. B.J. har förklarat att han var medveten om att C.S. önskade en trygg placering. Något stöd för C.S:s påstående att hennes muntliga instruktioner skulle ha inskränkt bankens befogenhet att handla med vissa finansiella instrument utan hennes medgivande i varje särskilt fall har inte framkommit. Formuleringen av det skriftliga avtalsvillkoret i öppningshandlingen utesluter inte heller att en generell fullmakt gällt mellan kunden och banken.

Informationsskyldighet åvilar enligt de i målet åberopade allmänna råden en fondkommissionär som låter en kund agera på optionsmarknaden. C.S. har ostridigt tagit del, dels av en öppningshandling som gjorde det möjligt för banken att för hennes räkning handla med indexoptioner, dels av handlingar som efter genomförda affärer tillställts henne. Banken har därigenom samt genom den information som tillhandahölls genom informationsbroschyren och genom B.J:s muntliga meddelanden i tillräcklig mån hållit C.S. underrättad om affärerna.

Affärerna med indexoptioner har, sedda för sig, lett till en förlust. Oavsett om denna förlust helt eller delvis kan betraktas som en skada för C.S. fordras för att skadeståndsskyldighet skall åvila banken att banken förfarit oaktsamt. Som redan anförts kan banken inte anses ha agerat i strid mot givna instruktioner eller underlåtit att lämna C.S. tillräcklig information om indexoptioner.

C.S. har inte uttryckligen påstått att affärerna med indexoptioner i sig varit oaktsamma. Annat har heller inte framkommit än att banken genom B.J., vid den tidpunkt då affärerna med indexoptioner genomfördes, hade fog för att söka gardera C.S. mot kursfall på hennes värdepappersinnehav genom köp av indexoptioner. Att det i efterhand kan anses att affärerna var onödiga för sitt syfte ändrar inte den bedömningen.

Det har enligt tingsrättens mening inte visats att banken genom vårdslöshet förorsakat C.S. skada på sätt hon påstått. Käromålet skall därför ogillas.

C.S. överklagade domen och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

Banken bestred ändring.

Parterna åberopade i hovrätten väsentligen samma omständigheter som vid tingsrätten men gjorde följande förtydliganden.

C.S.

Parterna har träffat ett skriftligt avtal enligt vilket banken endast efter hennes instruktion i varje enskilt fall ägde rätt att göra affärer med indexoptioner. I en generell muntlig instruktion avseende bankens förvaltning av hela hennes värdepappersportfölj, har hon angett att banken skulle eftersträva största möjliga säkerhet och en jämn avkastning.

Banken har i strid med det skriftliga avtalet och den muntliga instruktionen under åren 1990 och 1991 handlat med indexoptioner för hennes räkning. Handeln resulterade i en förlust motsvarande omstämt kapitalbelopp. Genom förfarandet har banken överskridit sin befogenhet och gjort sig skyldig till kontraktsbrott.

Banken

Banken vitsordar att förlusterna på de av C.S. utpekade affärerna med indexoptioner uppgått till omstämt kapitalbelopp. Banken vidhåller emellertid att hon över huvud taget inte åsamkats någon skada. Skulle likväl förlusterna på indexoptionerna anses utgöra en i och för sig ersättningsgill skada, skall denna beräknas med beaktande av såväl förlustavdragens skatteeffekt om sammanlagt 66 068 kr som överskottet om 51 385 kr på handeln med aktieoptioner.

I samband med att förvaltningsuppdraget inleddes i februari 1990 tillställdes C.S., utöver de s.k. öppningshandlingarna, en informationsbroschyr om indexoptioner.

C.S.

Hon kan inte vitsorda att bankens värdepappersförvaltning i dess helhet genererat någon vinst som skall beaktas i detta sammanhang; förekommande vinst har i vart fall minskat med förlusterna på indexoptionerna. Hon har vitsordat riktigheten av uppgiven skatteeffekt ävensom överskottet på handeln med aktieoptioner, men bestrider att beloppen skall beaktas vid beräknandet av skadan; beträffande skatteeffekten då denna inte kan anses vara slutlig.

C.S., som bestritt att hon fått del av någon informationsbroschyr om indexoptioner, har motsatt sig att banken får göra detta gällande i målet eftersom påståendet härom är nytt i hovrätten.

Svea hovrätt (1995-09-11, hovrättsråden Per-Anders Broqvist och Karl Bergkvist, referent, samt tf. hovrättsassessorn Ulrika Åkerdahl) biföll, med upphävande av tingsrättens domslut, på så sätt C.S:s talan att banken förpliktades att betala henne ett skadestånd om 162 598 kr 50 öre jämte ränta. I sina skäl anförde hovrätten följande.

Hovrätten finner till en början att bankens påstående om att C.S. i anslutning till att förvaltningsuppdraget påbörjades fick del av en informationsbroschyr, får ses som en precisering av bankens tidigare i målet framställda invändning om fullgjord informationsskyldighet. Den sålunda preciserade invändningen är därför tillåten men påståendet om att broschyren tillhandahållits är inte mot C.S:s bestridande styrkt.

Det är ostridigt i målet att banken tidigare omhänderhaft förvaltningen av C.S:s värdepapper och att B.J. därvid skött förvaltningen på självständiga villkor. Det har inte påståtts från C.S:s sida att någon förändring beträffande de tidigare gällande villkoren eller formerna för förvaltningen åsyftades då denna i februari 1990 åter omhändertogs av banken. Det är omvänt inte heller påstått från bankens sida att C.S. initierade den handel med index- och aktieoptioner varom fråga är i målet utan detta skedde på bankens initiativ som ett led i förvaltningen av hennes värdepapper och - som banken såg det - med stöd av den generella förvaltningsfullmakt som reglerade rättsmellanhavandet.

Indexoptionen som sådan men också handeln med dessa optioner är komplicerad och handeln på denna marknad är också förenad med betydande förlustrisker. En kommissionär som åtar sig att för en uppdragsgivares räkning bedriva handel med indexoptioner har - som alla kommissionärer - en plikt att tillvarata uppdragsgivarens intresse och utföra uppdraget med omsorg. Denna plikt till omsorg blir särskilt uttalad när, som i förevarande fall, uppdraget är riskfyllt och komplicerat. Omsorgsplikten måste anses omfatta en skyldighet att tillse att uppdragsgivaren, innan handeln inleds, är fullt införstådd med villkor och risker.

Av Bankinspektionens allmänna råd angående handel med standardiserade optioner och aktieterminer (BFFS 1988:7) framgår att kommissionären måste se till att avtalshandlingar - den s.k. öppningshandlingen - undertecknas av varje kund innan handeln påbörjas. Det avtal som ingicks mellan banken och C.S. i februari 1990 utgjorde alltså en förutsättning för att hon skulle vinna tillträde till optionsmarknaden. Men det är inte, som banken gjort gällande i målet, det enda syftet med dessa handlingar. Inspektionen har i de allmänna råden framhållit vikten av att fondkommissionären ser till att förhållandet mellan honom och kunden är så reglerat i avtal att klarhet råder mellan parterna om hur olika situationer skall lösas. Hovrätten, som ansluter sig till denna inspektionens syn på saken, finner att det avtal benämnt "Öppnings- och pantförskrivningshandling" som undertecknats av C.S. den 20 februari 1990 även reglerar rättsförhållandet mellan henne och banken.

Detta avtal är standardiserat, det har tillkommit på bankens initiativ och det är allt annat än lättillgängligt. C.S. som inte - i vart fall inte inledningsvis - fått del av någon information om villkoren och formerna för den tilltänkta handeln med optioner som motsäger avtalets ordalydelse, har följaktligen ägt att förlita sig på att inga optionsaffärer skulle genomföras utan hennes instruktioner i varje särskilt fall. Detta avtalsvillkor har inte iakttagits av banken som härigenom förfarit vårdslöst och ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot C.S..

Banken har vitsordat förlusterna på handeln med indexoptioner men framställt invändningar mot den av C.S. beräknade skadan. Hovrätten finner inte att banken visat fog för påståendet att värdepappersförvaltningen i dess helhet - inklusive förlustaffärerna - gett ett för C.S. positivt resultat som kan beaktas vid skadeståndets bestämmande. Inte heller kan den s.k. skatteeffekten beaktas eftersom det är oklart om denna är slutlig. Däremot finner hovrätten att de vinster som förvaltningen uppvisat i affärerna med aktieoptioner måste godtas som en avdragsgill post när skadans storlek beräknas; dessa vinster har samma avtalsrättsliga grund som de omstämda förlustaffärerna i indexoptioner.

Målnummer T 423/95