RH 1995:23

Åklagaren yrkade vid Nyköpings tingsrätt ansvar på B.G. för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning:

Under pågående fotbollsmatch den 5 juni 1993 mellan Näsby BK och Rafidein Hovsjö IF på Näsby Idrottsplats i Näsby, har B.G. misshandlat M.B. genom att tilldela denne ett kraftigt knytnävsslag som träffat i ansiktet. Av slaget har M.B. tillfogats smärta, hudavskrapning och sårskador i munnen samt har M.B. även förlorat medvetandet under en kort stund.

M.B. yrkade skadestånd på grund av den brottsliga gärningen med 5 000 kr för sveda och värk.

Nyköpings tingsrätt (1994-10-31, tingsfiskalen Petra Andersson samt nämndemännen Helge Karlsson, Maja Lidén och Gösta Berg) dömde B.G. för misshandel till fängelse en månad samt förpliktade honom att utge skadestånd till M.B. med 3 000 kr.

Tingsrätten anförde i sina domskäl bl.a.:

Skuld

B.G. har förnekat gärningen. Han har vidgått att han höjt armbågarna och att hans ena armbåge därvid träffat M.B. i ansiktet. Han har gjort gällande att han inte avsiktligen slagit denne.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat rättsintyg och fotografier såvitt avser M.B..

Tingsrätten har hört B.G. och M.B. samt därutöver såsom målsägande matchdomaren H.L. och som vittnen Näsbylagets tränare L-E.K., åskådarna R.Z., själv erfaren fotbollsdomare, T.D. och N.N., tidigare spelare i Rafideinlaget, ävensom spelaren i Rafideinlaget G.T..

I sina domskäl yttrade tingsrätten:

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att den påstådda gärningen ägt rum under en pågående fotbollsmatch. Redan genom att delta inom dylik idrottsutövning har fotbollsspelarna i viss mån samtyckt till viss grad av våldsutövning. Inom fotbollssporten måste exempelvis risken vara stor att man av en motspelare får motta någon felriktad spark. Härtill kommer att stämningen under matcherna ofta är upphetsad. Dessa förhållanden gör att ansvar för brottsliga gärningar i dylika sammanhang endast bör bli aktuella när det rör sig om allvarligare överträdelser.

Av åberopade fotografier och rättsintyg framgår att M.B. uppvisat två till insidan av underläppens vänstra hälft lokaliserade slemhinneskador åtföljda av blödning i och under slemhinnan och en till underkäkens ena sida lokaliserad hudavskrapning. M.B. har vidare klagat över smärtsensationer från underläppen och från höger käkledsregion. I rättsintyget konstateras också att skador av typ som beskrivits orsakas av trubbigt våld som t.ex. träff av knuten näve samt att risk för framtida men inte föreligger.

De båda målsägandena och vittnena R.Z., L-E.K. samt T.D. har lämnat i huvudsak samstämmiga uppgifter om hur B.G. fick motta en tackling av M.B. nere i straffområdet, att M.B. joggat iväg med bollen, spelat upp den och joggat vidare. B.G. skall sedan ha sprungit ikapp M.B. på dennes vänstra sida och - snett bakifrån - utdelat ett slag, som träffade M.B. i ansiktet. H.L. och T.D. har uppgivit att det rörde sig om ett kraftigt knytnävsslag. R.Z. har inte kunnat uttala sig om slaget utdelades med öppen eller knuten hand, men han har hävdat att det rört sig om ett avsiktligt slag.

Mot dessa uppgifter står B.G:s egna - som i viss mån vinner stöd av G.T. och N.N. - om att det rört sig om en oavsiktlig knuff med armbågen i samband med att M.B. vände sig mot honom.

Vid bedömningen av vilken version av händelseförloppet som skall läggas till grund för bedömningen konstaterar tingsrätten att såväl skadornas placering på M.B. som det förhållandet att denne blev liggande på planen under en tid av i vart fall omkring tre minuter talar för att det rört sig om ett knytnävsslag och att detta slag varit av relativt kraftig art. Tingsrätten sätter därför tilltro till de uppgifter som de båda målsägandena samt vittnena R.Z., L-E.K. och T.D. lämnat.

Vid sådana förhållanden är det utrett att B.G. - på tid och plats åklagaren gjort gällande, misshandlat M.B. genom att uppsåtligen, särskilt som han handlat i ett uppretat tillstånd över att Rafidein inte fick straff och när bollen inte ens var i spel i närheten, tilldela M.B. ett kraftigt knytnävsslag, som träffat i ansiktet. Genom den åberopade skriftliga bevisningen jämte M.B:s egna uppgifter är det vidare styrkt att M.B. av slaget tillfogats smärta, hudavskrapning och sårskador i munnen samt att denne under i vart fall omkring tre minuter legat omtöcknad på planen. Åtalet mot B.G. är styrkt. Gärningen skall bedömas på sätt åklagaren gjort.

Påföljd

B.G. har upplyst att han varit avstängd från fotboll under en och en halv säsong, men att han nu börjat spela igen.

Tingsrätten anser att det rört sig om en allvarlig misshandel av M.B., som gått långt utöver vad en fotbollsspelare har anledning räkna med, när han ger sig in i spelet. Misshandel är ett artbrott, som i normalfallet föranleder fängelse. Även med beaktande av att stämningen varit uppretad och att vissa provokationsmoment föreligger i fotbollssporten som sådan anser tingsrätten att misshandeln här är så straffvärd, att annan påföljd än ett kortvarigt fängelsestraff inte kan komma ifråga. Härtill kommer att B.G. tidigare gjort sig skyldig till brott.

Enskilt anspråk

B.G. har bestritt M.B:s enskilda anspråk. Han har inte vitsordat något kapitalbelopp som skäligt i och för sig.

M.B. har till stöd för sin talan åberopat den brottsliga gärningen. Han har uppgivit att han var öm och svullen i vänster käke, att han hade sår på insidan av läppen, att han hade huvudvärk under en veckas tid och att han under en månad hade ont i käken.

Mot bakgrund av de uppgivna skadorna och utgången i ansvarsdelen anser tingsrätten att 3 000 kr kan anses som skälig ersättning.

B.G. överklagade domen och yrkade att mot honom förd ansvars- och skadeståndstalan skulle ogillas. I andra hand yrkade han en icke frihetsberövande påföljd samt nedsättning av skadeståndet.

Åklagaren och M.B. bestred ändring.

Svea hovrätt (1995-02-28, f.d. hovrättslagmannen Christer Rune, hovrättsrådet Owe Matton, referent, t.f. hovrättsassessorn Ulrika Runelöv samt nämndemännen Kåge Pihl och Sten Adolf Nilsson) fastställde tingsrättens dom.

Utredningen i hovrätten var i allt väsentligt densamma som vid tingsräten.

Hovrätten anförde i sina domskäl:

Här som inför tingsrätten står två versioner mot varandra, B.G:s egen och en annan som framträder ur bevisningen. Hovrätten ger liksom tingsrätten klart företräde åt den senare versionen, här övertygande beskriven av H.L.. Som domare hade denne till uppgift att vara observant på spelet, och han synes ha stått väl placerad för att iaktta vad som hände mellan de båda spelarna. Hans vittnesmål stöds väsentligen av vad T.D. och R.Z. hade att säga inför tingsrätten. Detta avgör bevisvärderingen; en värdering som inte rubbas av N.N:s vittnesmål, vilket så troget och detaljerat följt B.G:s version att samstämmigheten inger skepsis.

Åklagaren har alltså styrkt att B.G. avsiktligt slog M.B. med knuten hand i ansiktet så att denne föll omtöcknad till marken och sedan måste hjälpas av planen. Det var omedelbart efter det att M.B. hade tacklat honom hårt inom Näsbylagets straffområde som han gick till angrepp mot denne. Angreppet inleddes med en knuff bakifrån, för vilken domaren blåste av spelet, och fullföljdes därefter med slaget. B.G. drevs därvid uppenbarligen av vrede över tacklingen och besvikelse över att den ej utlöst en straffspark; känslor som han själv uttryckt inför hovrätten.

Hovrätten går liksom tingsrätten ut ifrån att våld mot person under sådan regelstyrd lagkamp som fotboll, när både spel och stämning blir intensiva, kan motivera tolerant straffrättslig bedömning; framför allt då fråga är om våld spelare emellan. Till bilden hör att våldet brukar beivras disciplinärt inom idrottsrörelsen själv, något som också blev fallet här.

Ett arbete av Krister Malmsten, Idrottsvåld och idrottstvister (1994), ger vid handen att sådan tolerans präglar vår straffrättskipning såväl vid straffbarhetsprövning och brottsrubricering som vid påföljdsval och straffmätning. Toleransen synes merendels vara långt driven. Det blir då särskilt angeläget att den hålls inom tydliga gränser, så satta att de dock kan bidra till att stävja regelstridigt våld under idrottslig lagkamp.

En sådan toleransgräns måste uppenbarligen passeras då kampen avslutas. En motsvarande gräns - enkel och rimlig både att sätta och att förstå - kan dras där spelet blåses av under pågående match. Det synes endast ha varit undantagsvis, som detta gjorts i rättstillämpningen (jfr t.ex. rättsfall 25 i Krister Malmstens arbete). Hovrätten finner sig emellertid för sin del böra hävda denna gräns genom att låta påföljdsvalet styras därav.

B.G. förgrep sig på M.B. genom misshandel, som ej var ringa. Han gjorde detta sedan domaren blåst av spelet, låt vara omedelbart efter avblåsningen. Följaktligen bör brottet, som annan misshandel, efter sin art bestraffas med fängelse. Att det begicks under inflytande av vrede och besvikelse, som väckts under spelets gång, inverkar emellertid på det straffvärde brottet tillskrivs. Denna omständighet får alltså, liksom det men B.G. lidit genom att vara avstängd från spel, beaktas vid straffmätningen. Det synes tingsrätten ha gjort. Hovrätten finner inte motiverat att gå ifrån vad tingsrätten sålunda bestämt.

Ej heller finner hovrätten motiverat att gripa in i vad tingsrätten bestämt om det skadestånd B.G. skall utge till M.B..

Den överklagade domen skall stå fast.

Målnummer B 3105/94