RH 1995:30

Skyldighet att erlägga mervärdesskatt anses inträda när konkursförvaltare inger sin arvodesframställning till tingsrätten. Förvaltaren kan därför bli skyldig att betala in skatt på arvodet innan han uppburit detta. Denna omständighet har inte ensam kunnat läggas till grund för beslut om förskott på arvodet.

KB Cash Aktiebolag försattes i konkurs av Trollhättans tingsrätt den 10 april 1992. Till konkursförvaltare utsågs advokaten T.S.. Den 1 december 1994 inkom till tingsrätten bl.a. arvodesframställan, utdelningsförslag och slutredovisning. T.S. yrkade därvid ersättning för arvode med 103 375 kr samt förskott på arvodet med 21 533 kr. Som skäl för förskottsyrkandet uppgav han att förskott behövdes för att "den på arvodesräkningen och på utläggen" löpande mervärdesskatten skulle kunna betalas inom föreskriven tid.

Tillsynsmyndigheten i konkurser (TSM) tillstyrkte yrkat arvode men motsatte sig förskottsyrkandet med motiveringen att det inte förelåg förutsättningar för förskottsarvode.

Genom det överklagade beslutet tillerkände tingsrätten T.S. förskott med yrkade 21 533 kr.

TSM yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut om förskott på arvodet.

T.S. bestred ändring.

TSM anförde bl.a. följande. Det har blivit allt vanligare att konkursförvaltare yrkar förskottsarvode i samband med inlämnande av avslutande handlingar i konkurserna. TSM har i en rad konkurser erinrat om att förutsättningarna för förskottsarvode inte varit uppfyllda. Frågan om förskottsarvode har aktualiserats efter det att Bokföringsnämnden, på förfrågan från konkursförvaltarkollegiet, uttalat sig om god redovisningssed avseende bokföring av konkursförvaltararvoden. Yttrandet får till följd att mervärdesskatten på förvaltararvodet sannolikt behöver inbetalas innan förvaltaren äger rätt att lyfta sitt arvode. Konsekvenserna av Bokföringsnämndens yttrande förändrar emellertid inte den grundläggande synen på förutsättningarna för beviljande av förskottsarvoden. Förskott skall inte utgå när en konkurs är inne i sitt slutskede. Konkurslagens bestämmelser om förskottsarvode tar sikte på andra situationer.

Bokföringsnämnden uttalade i det av TSM åberopade yttrandet uttalat i huvudsak att den arvodesframställning som konkursförvaltaren upprättar i konkursens slutskede är att anse som ett sådant anspråk på vederlag som avses i 8 § andra stycket bokföringslagen (1976:125) och att skyldighet att bokföra anspråket som en fordran inträder när arvodesframställningen ges in till rätten.

T.S. anförde till stöd för sitt bestridande bl.a. följande. Anledningen till att han har begärt förskott på förvaltararvodet i målet är att mervärdesskatten skall inbetalas innan han äger rätt att lyfta sitt arvode. I detta mål rör förskottet ett mindre belopp som endast marginellt påverkar förvaltarens (advokatbyråns) likviditet. Det förekommer emellertid konkurser i vilka arvodet uppgår till avsevärda belopp. Vid sådant förhållande kan en advokatbyrås likviditet belastas oerhört, eftersom förvaltaren måste inbetala mervärdesskatt på arvodesräkningen innan han äger rätt att lyfta arvodet. Vid den tidpunkt då bestämmelserna om förskottsarvode infördes förelåg inte någon mervärdesskatteskyldighet för förvaltararvoden. Det vore orimligt om konkursförvaltaren skulle behöva uppta lån i sin rörelse för att betala den nu aktuella mervärdeskatten.

Hovrätten för Västra Sverige (1995-02-28, hovrättspresidenten Ove Lindh, hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren och hovrättsrådet Kent Sundqvist, referent) ogillade, med upphävande av tingsrättens beslut, T.S:s begäran om förskott.

I skälen för beslutet anförde hovrätten:

Enligt 14 kap. 12 § konkurslagen (1987:672) får rätten tillerkänna förvaltaren skäligt belopp att utgå i förskott innan slutligt arvode bestäms, om det är rimligt med hänsyn till omfattningen av det arbete som uppdraget medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga omständigheter. Framställning om förskott skall ange det belopp som begärs och de skäl som åberopas för förskottsbetalning.

Möjligheten för konkursförvaltare att uppbära förskott på arvodet infördes år 1960 i den då gällande konkurslagen (1921:225), 86 a §. Bestämmelsen, som i huvudsak gäller oförändrad i dag, ger uttryck för en restriktiv inställning i fråga om sådant förskott. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att skäl för förskott skulle kunna föreligga endast i konkurser av vidlyftig beskaffenhet och under förutsättning att betydande arbete redan nedlagts på konkursen samt att denna kunde beräknas pågå ytterligare så lång tid, att det vore obilligt, att förvaltaren skulle behöva vänta längre på arvode (prop. 1959:139 s. 13 ff). Enligt bestämmelsens ursprungliga lydelse fordrades härutöver att förskottsarvode var påkallat av synnerliga skäl. Förskott skulle sålunda beviljas endast i undantagsfall. I samband med införandet av den nu gällande konkurslagen togs kravet på synnerliga skäl bort ur lagrummet. Av motivuttalandena framgår att, även om en viss uppmjukning av möjligheten att erhålla förskott åsyftats, förskott även fortsättningsvis skulle komma i fråga endast under de förutsättningar som tidigare gällt i fråga om bl.a. konkursens omfattning och varaktighet (prop. 1986/87:90 s. 162 f).

Konkursförvaltarnas tjänster var inte mervärdesskattepliktiga när den nu gällande lydelsen av konkurslagen kom till, och i lagens förarbeten behandlas därför inte det problem som är aktuellt i målet. Frågan är då om lagtexten och motivuttalandena likväl kan anses ge utrymme för förskott i ett fall som det förevarande.

I lagtexten har särskilt betonats omfattningen av konkursförvaltarens arbete och den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå. Hänsyn till andra förhållanden torde kunna tas endast om sådana förhållanden föreligger samtidigt med de nu angivna omständigheterna. Det torde med andra ord inte vara möjligt att beakta de likviditetsproblem som kan uppkomma till följd av mervärdesskattereglerna om inte förskott är motiverat också på grund av det av förvaltaren nedlagda arbetet och konkursens varaktighet.

Förskott bör enligt de ovan redovisade lagmotiven beviljas endast om det är troligt att konkursen, sedan den redan krävt ett omfattande arbete av förvaltaren, kan beräknas pågå ytterligare så lång tid att det vore obilligt att låta förvaltaren vänta på ersättning för det arbete som nedlagts. En sådan situation kan inte anses vara för handen när förvaltarens arbete har fortskridit så långt att han är klar med sin slutliga arvodesräkning och konkursen kan antas vara avslutad inom några få månader.

Det i målet berörda likviditetsproblemet hänför sig till situationer där konkursens avslutande är nära förestående. I det skedet finns det som nyss sagts inte skäl att bevilja förskott enligt de särskilt angivna förutsättningarna härför. Med hänsyn till lagtextens ordalydelse bör det då inte heller komma i fråga att med beaktande enbart av konsekvenserna från mervärdesskattesynpunkt bifalla en begäran om förskott. Tingsrättens beslut skall därför upphävas.

Målnummer Ö 1951/94