Prop. 1959:139

('med förslag till lag an\xad gående tillägg till konkurslagen',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

1

Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående tillägg till konkurslagen ; given Stockholms slott den 8 april 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående tillägg till konkurslagen.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i konkurslagen införes en bestämmelse enligt vilken i vidlyftiga och långvariga konkurser rättens ombudsman och för­ valtare skall kunna tillerkännas viss ersättning redan under pågående kon­ kurs.

1

Bihang till riksdagens protokoll 1959. I samt. Kr 139

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

åtföljd av bl. a. redogörelse för det arbete uppdraget medfört och specifice­ rad räkning, utvisande det fordrade beloppets fördelning på de olika förvalt- ningsåtgärderna (84 §). Då framställning om arvode inkommit, skall kon­ kursdomaren utsätta dag för ärendets behandling vid rätten. Avser fram­ ställningen endast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, äger dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl må anses föreligga att företaga frågan därom innan arvode i övrigt bestämmes (85 §). Rättens ombudsman äger icke uppbära arvode, förrän slutredovisning avgivits i konkursen eller han dessförinnan avgår; förvaltare får lyfta arvode först sedan han avgivit slutredovisning för sin förvaltning (8ö §).

Advokatsamfundets framställning

I sin framställning har advokatsamfundet anfört att, även om konkurs­ förvaltningen gör sitt bästa för att främja en så skyndsam avveckling som

möjligt, en konkurs kan bli synnerligen vidlyftig och långvarig. Orsakerna härtill är flera. Det kan för en ändamålsenlig avveckling vara nödvändigt att under längre tid fortsätta en av gäldenären bedriven rörelse, realisationen av vissa tillgångar kan vara förenad med betydande tidsutdräkt, indrivning­

en av gäldenärens utestående fordringar kan föranleda vidlyftiga rättegång­ ar, i vilka talan fullföljes till högre instans, och detsamma gäller om åter- vinningsprocesser och om mål rörande tvistiga fordringar i konkursen o. s. v. När en konkurs på grund av dylika eller andra förhållanden, som icke kan läggas konkursförvaltningen till last, kommer att pågå lång tid, ej sällan flera år, framstår det som orimligt att rättens ombudsman och förvaltaren under den långa tid som konkursen varar icke kan beredas någon som helst gotlgörelse för sitt arbete. Särskilt för förvaltaren, som har det mest omfat­ tande arbetet, innebär detta påtagliga olägenheter. Han kan vara nödsakad att, med avböjande av andra uppdrag och undanskjutande av annat arbete, under långa perioder ägna större delen av sin arbetskraft åt en vidlyftig kon­ kurs och sedan i åratal få vänta på arvode. Ofta måste han i stor utsträck­ ning taga den av honom avlönade personalen i anspråk för arbetsuppgifter rörande konkursen, utan att före konkursens avslutande kunna få någon gottgörelse för den ekonomiska uppoffring detta innebär. Såsom belysande för orimligheten i den nuvarande ordningen framhålles att förvaltaren, om han framgångsrikt fört en rättegång för konkursboet och motparten betalt utdömda kostnader, icke får ur detta belopp tillgodogöra sig något arvode för arbetet med rättegången utan måste avvakta konkursens avslutande.

Samfundet anför vidare: Den för konkursarvoden nu gällande ordningen skiljer sig från vad som är praxis i fråga om andra mera vidlyftiga och långvariga advokatuppdrag. I betydande utsträckning förekommer det att advokaterna i sådana uppdrag debitera klienterna arvoden a conto, en ordning som klienterna finna natur­ lig och rimlig.

Konkurslagens nu gällande föreskrifter i ifrågavarande hänseende inne­ bära ett gynnande av de advokater, som ha det så gott ställt att de kunna tåla den ekonomiska påfrestning förvaltarskapet i en vidlyftig konkurs in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

5

nebär. I stället missgynnas advokater med mindre stark ekonomisk ställ­ ning, ty de kunna bli nödsakade att avböja ett förvaltaruppdrag, då de icke ha råd att bevilja så lång kredit som konkurslagen förutsätter.

Av nu anförda skäl är del enligt styrelsens mening angeläget att i kon­ kurslagen införes bestämmelse om rätt för konkursdomstolen eller konkurs- domaren att i vidlyftiga och långvariga konkurser på därom gjord ansökan tillerkänna rättens ombudsman och förvaltaren arvode a conto. Det är själv­ fallet icke styrelsens mening att detta skulle bli en normal företeelse i alla konkurser. Om en bestämmelse av angiven innebörd införes, bör den därför utformas med sådana begränsningar att den blir tillämplig allenast när för­ hållandena verkligen göra en utbetalning av arvode a conto motiverad.

Samfundet yttrar, att mot den föreslagna bestämmelsen möjligen kan in­ vändas att den skulle kunna tänkas leda till en förlängning av vissa konkurs­ utredningar, i det att införandet av rätt till arvode a conto skulle innebära att man toge bort ett incitament till skyndsam avveckling. Enligt samfundets uppfattning är emellertid denna invändning icke av avgörande betydelse. Först och främst är det icke alls säkert att den snabbaste avvecklingen också är den ur borgenärernas synpunkt fördelaktigaste; i den mån den gällande ordningen föranleder en förvaltare till en alltför snabb avveckling, är detta en nackdel. Det är vidare icke säkert, att de nu gällande bestämmelserna alltid bidrager till att förkorta konkursutredningarna; det motsatta förhål­ landet kan också tänkas, i det att en konkursförvaltare av hänsyn till sin ekonomi kan bli nödsakad att vid sidan av konkursen åtaga sig andra upp­ drag i sådan omfattning att arbetet på konkursen blir lidande därav. Kon­ kursdomarens och särskilt rättens ombudsmans överinseende över konkurs­ förvaltningen innebär en betydande garanti mot obehörigt förhalande av kon­ kursutredningen. Samfundet förutsätter att den föreslagna bestämmelsen utformas så, att arvode a conto medges endast inom förhållandevis snäva gränser.

Promemorian

I promemorian framhålles inledningsvis att gällande regler beträffande sättet för arvodenas bestämmande utformats i syfte bl. a. att verka påskyn­ dande på konkursutredningen och därigenom samtidigt att bidraga till att förvaltningskostnaderna hålles nere. Det är självfallet av vikt ■— uttalas det i promemorian — att man icke genom en uppluckring av dessa regler genom­ bryter det skydd som de avsetts skola medföra framför allt för borgenärerna. Att en allmän möjlighet att erhålla arvode i successiva poster kan få ogynn­ samma följder härulinnan anses obestridligt. Enligt vad i promemorian an- föres ligger emellertid betydande tyngd i många av de skäl advokatsamfun­ det åberopat för införande av en begränsad sådan möjlighet i särskilt vid­ lyftiga konkurser. Härom yttras i promemorian vidare:

Sålunda kan en konkursutredning stundom bli mycket långvarig utan att fördenskull konkursförvaltningen kan sägas ha åsidosatt nödig omsorg och skyndsamhet i avvecklingsarbetet. Det torde icke kunna förnekas att det där­ vid mången gång framstår såsom föga rimligt alt en förvaltare, som ägnar sitt huvudsakliga arbete ål utredningen, skall nödgas avvakta konkursens

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

avslutande, innan han kan få ersättning för sitt arbete. Då konkursutred­ ningen sträcker sig över flera år och därunder kräver en kontinuerlig arbets­ insats från förvaltarens sida, blir uppskovet med betalningen nära nog lik­ tydigt med en förvaltaren avfordrad långfristig kredit. Att en dylik kredit- givning kommer att utgöra en med uppdraget förenad skyldighet är helt visst icke tillfredsställande. Härigenom kan uppdraget komma alt medföra en allvarlig ekonomisk påfrestning för vederbörande, något som i betrak­ tande av uppdragets natur synes ägnat att inge allvarliga betänkligheter. Tydligt är att angivna förhållande kan komma lagen att i vissa fall motverka sitt eget syfte såtillvida som en förvaltare kan nödgas skjuta en arbetskrä- vande konkursutredning åt sidan för alt genom annat, måhända i och för sig mindre brådskande arbete säkerställa ett jämnt tillflöde av inkomster. På så sätt icke blott fördröjes utredningen utan torde också mången gång den totala konkurskostnaden öka.

En avvägning av de allmänna och enskilda intressen som gör sig gällan­ de i frågan visar, enligt promemorian, att behov föreligger av en rättsligt reglerad möjlighet för rättens ombudsman och förvaltare att i vissa fall erhålla arvode i successiva poster. Med avvikelse från advokatsamfundets förslag om bestämning av arvode a conto åsyftas emellertid i promemorian att varje särskild post skall avse en närmare preciserad fullgjord del av uppdraget och bestämmas med tillämpning av samma förfarande som då arvode fastställes för uppdraget i dess helhet. Möjligheten att erhålla del­ arvode hör enligt promemorian icke stå öppen i andra fall än sådana, där med hänsyn till boets omfattning och konkursutredningens därav föranled­ da långvarighet särskilda skäl föreligger till avsteg från nu gällande regler. Konkursen bör sålunda ha pågått en förhållandevis lång tid innan delarvode tillätes utgå. Finge nämligen redan en anteciperad långvarighet anses ut­ göra tillräckligt skäl för delarvode skulle detta medföra risk för att möjlig­ heten att erhålla sådant arvode efterhand komma att förlora sin avsedda undantagskaraktär. I promemorian föreslås i betraktande härav att en viss minsta tidrymd anges före vars utgång delarvode ej må medges. Av vissa i promemorian återgivna uppgifter från 1955 och 1956 års rättsstatistik framgår att det stora flertalet nämnda år avslutade konkurser kunnat slut­ föras inom eller omkring två år från egendomsavträdet. Av de förhållande­ vis få konkurser som varit mera tidskrävande visar sig vidare närmare hälf­ ten ha varat längre tid än tre år. Med hänsyn härtill förordas i promemorian att tiden bestämmes till två år. Genom att tiden fixeras i lagen vinnes förde­ len av större jämnhet i tillämpningen. Den omständigheten att en konkurs icke avslutats inom angivna tid säges uttryckligen icke i och för sig böra grunda någon ovillkorlig rätt till delarvode. Hänsyn bör nämligen även ta­ gas till andra i det enskilda fallet föreliggande omständigheter av beskaf­ fenhet att inverka på lämpligheten av att arvode utgår innan uppdraget slut­ förts.

På grundval av dessa överväganden föreslås att i konkurslagen införes eu bestämmelse om möjlighet för rättens ombudsman och förvaltare att un­ der pågående konkursutredning erhålla arvode för fullgjord del av uppdra­ get. Såsom villkor härför föreslås skola gälla alt konkursen icke kunnat av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

avveckling kräver lång tid, att sedan viss tid förflutit erhålla arvode för ut­ fört arbete utan att avbida slutredovisning i konkursen. Något avgörande skäl att icke låta även rättens ombudsman bli delaktig av samma möjlighet synes icke finnas. Svea hovrätt framhåller i sammanhanget att utvecklingen utan direkt stöd av lag framtvingat successivt utbetalda ersättningar för en annan typ av tidskrävande advokatuppdrag. Hovrätten syftar här på den praxis som utbildat sig beträffande ersättning till offentliga försvarare i vid­ lyftiga processer innebärande att utbetalning medges a conto av ersättningar av allmänna medel i avbidan på att de slutliga beloppen kan fastställas. Sam­ ma påpekande göres av Stockholms rådhusrätt. Hovrätten över Skåne och

Blekinge påpekar att boutredningsman anses äga att vid långvariga boutred­ ningar i viss utsträckning tillgodonjula arvode för utförd del av uppdraget i avräkning å det slutliga arvodesbeloppet. Stockholms rådhusrätt erinrar tillika om lagen den 23 maj 1932 med särskilda bestämmelser om konkurs.

Enligt denna lag, som var tillfällig och vars giltighetstid sedan länge utgått, skulle arvode till rättens ombudsman och förvaltare utgå i överensstämmel­ se med föreskrifter som meddelades av Konungen. Med stöd av i sådan ord­ ning meddelade bestämmelser blev, i avräkning å de arvoden som kunde be­ stämmas, särskilda arvoden tid efter annan bestämda i de konkurser — bl. a. aktiebolaget Kreuger och Tolls konkurs — å vilken lagen genom sär­ skild förordning gjordes tillämplig.

Olika meningar gör sig gällande beträffande den form i vilken delbetalning bör utgå och sättet för delposternas be­ stämmande. I vissa yttranden förordas sålunda en lösning i princip överensstämmande med det i promemorian framlagda förslaget om del­ arvoden, under det att i andra yttranden företräde ges åt en reglering i när­ mare anslutning till advokatsamfundets förslag om beräkning av arvode a conto.

Göta hovrätt uttrycker den bestämda uppfattningen att delarvode är att föredraga framför arvode a conto. Härom anföres i yttrandet vidare:

Vid bestämmandet av ett arvode a conto måste en preliminär värdering av utfört arbete äga rum. När arvode senare definitivt bestämmes måste en förnyad värdering ske. Redan ur den synpunkten att det är önskvärt att und­ vika sådant dubbelarbete synes det bättre att med en gång definitivt bestäm­ ma ett delarvode. Härtill kommer att ju längre tid som förflyter från det kon­ kursförvaltningen vidtagit vissa förvaltningsåtgärder och till dess arvode härför bestämmes desto svårare torde det bli för såväl förvaltare och rättens ombudsman som för konkursdomstolen att bedöma värdet av nedlagt arbe­ te. Slutligen torde beaktas att ett delarvode bör bestämmas på sätt 85 § kon­ kurslagen föreskriver, medan vid bestämmande av ett arvode a conto ett så omständligt processuellt förfarande väl knappast kan ifrågakomma. Att re­ geln i 85 § konkurslagen blir tillämplig vid bestämmandet av delarvode tor­ de innebära en viss garanti för afl konkursdomaren vid sin prövning av frå­ gan om skäl föreligga att bestämma delarvode iakttar en restriktiv hållning. En sådan garanti skulle komma att saknas vid bestämmande av arvode a conto.

9

Hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig i princip icke ha något att erinra mot den i promemorian föreslagna lösningen. Hovrätten för övre Norrland finner väl en anordning med a contobetalning i meningen av för­ skottsbetalning kunna ifrågasättas. Med hänsyn till att en sådan anordning måhända skulle medföra större risker för förhalning av konkursutredning­ arna vill hovrätten dock icke motsätta sig den i promemorian föreslagna reg­ leringen.

Stockholms rådhusrätt finner det för sin del tveksamt huruvida det i pro­ memorian föreslagna tillägget till 83 § att arvode må bestämmas för fullgjord del av uppdraget i sin utformning enligt förslaget innefattar den lämpligaste lösningen. Härom anför rådhusrätten:

Av uttalanden i promemorian framgår att avsikten är att arvode skall bestämmas för hela den del av uppdraget varom fråga är. Enligt rådhus­ rättens mening kan det för domstolen vara svårt att innan konkursutred­ ningen slutförts bedöma om fordrat delarvode utgör skälig ersättning med avseende på särskilt den omsorg och skicklighet varmed uppdraget utförts. I de fall där delarvode redan nu kan komma i fråga, nämligen beträffande sådan egendom som avses i 81 § konkurslagen, torde förhållandena mesta­ dels vara sådana att utredningen väsentligen slutförts beträffande dylik egendom om delarvode begäres. Det kan vidare tänkas, att domstolen, som vid arvodes bestämmande har att beakta även boets omfattning, i samband med prövning av den slutliga arvodesframställningen finner sig genom tidi­ gare fastställda delarvoden ha bundit sig för ett högre totalt arvode än som från nu angivna synpunkt framstår som motiverat.

Om domstolen finge rätt att för utförd del av uppdraget bestämma arvode a conto till belopp, som kan bedömas såsom under alla förhållanden skäligt samt icke utesluter möjligheten av bestämmande av ytterligare arvode för samma sysslande sedan resultatet av arbetet bättre kan överblickas, skulle det enligt rådhusrättens mening leda till en bättre prövning av förevarande arvodesfrågor.

Det i promemorian framlagda förslaget är enligt Sveriges advokatsamfund ägnat att i icke ringa mån avhjälpa det av samfundet påtalade missförhål­ landet. Samfundet är likväl av den uppfattningen att en lösning i enlighet med de i samfundets framställning uppdragna riktlinjerna vore att före­ draga ur flera synpunkter. Samfundet yttrar i denna del vidare:

Till en början vill samfundet framhålla att det i förslaget (83 § andra stycket) begagnade uttrycket »fullgjord del av uppdraget» synes lämna rum för olika tolkningar. Uttrycket kan uppfattas såsom synonymt med »redan utfört arbete», och av motiven synes kunna utläsas att denna tolkning är åsyftad. Om så är fallet, kan mot den föreslagna lösningen invändas alt det måste vara utomordentligt vanskligt alt fastställa ett skäligt arvode för ar­ bete i sådana hänseenden där arbetet ännu icke lett till något resultat, t. ex. än så länge resultatlöst arbete för indrivning av fordringar eller för försälj­ ning av eu rörelse. Man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget är möjligt att vid bestämmande av arvode i sådana fall beakta alla de omständigheter som enligt konkurslagen eller enligt de i praxis tillämpade principerna bör in­ verka på arvodesbedömningen. Uttrycket »fullgjord del av uppdraget» kan emellertid också uppfattas såsom liktydigt med »slutförda delar av upp­ draget», d. v. s. sådana avsnitt av uppdraget, i vilka något ytterligare arbete icke skall nedläggas. Om uttrycket uppfattas på detta sätt, blir svårigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1059

att precisera ett skäligt delarvode mindre, men kvar står den olägenheten att man ännu icke vet det slutliga resultatet av konkursutredningen, vartill kommer att det stundom kan vara svårt att bedöma om arbetet i vissa avseenden är avslutat eller icke.

Av nu anförda skäl och då det utan tvekan är lättare att bedöma värdet av det utförda arbetet, sedan allt arbete med konkursförvaltningen slutförts, anser samfundet att det vore olämpligt att bryta med den nu lagstadgade grundsatsen all arvodet skall bestämmas till visst belopp i ett för allt (83 § första stycket). Ett system, som innebär möjlighet för rättens ombudsman och förvaltaren att i vissa fall erhålla arvode a conto, utan att någon slut­ giltig arvodesprövning samtidigt sker med avseende å viss eller vissa delar av uppdraget, skulle enligt styrelsens mening ur nu angivna synpunkter framstå såsom lämpligare.

Till det anförda kommer ytterligare en synpunkt. Det är otvivelaktigt av vikt att de nu gällande reglerna icke uppluckras på sådant sätt att man äventyrar intresset av att konkursutredningarna slutföres med tillbörlig skyndsamhet. Styrelsen kan icke finna annat än att ett system med möjlig­ het till a conto-betalning inom förhållandevis snäva gränser skulle i detta hänseende innebära mindre risk än den ordning som föreslås i promemorian. Härvid förutsätter styrelsen att lagstiftningen utformas så, att det aldrig kan bli fråga om betalning av arvode för arbete som ännu icke utförts.

Vid en lagstiftning i enlighet med de av styrelsen förordade riktlinjerna bör givetvis tillses att förutsättningarna för att rättens ombudsman och förvaltaren skall kunna beviljas rätt att lyfta arvode a conto preciseras så, att regeln kommer i tillämpning endast i sådana fall då starka skäl kan an­ föras för en a conto-betalning. Lyftande av arvode a conto bör sålunda få förekomma endast i konkurser av stor omfattning och endast under förut­ sättning att betydande arbete redan nedlagts på uppdraget samt att kon­ kursen kan beräknas pågå ytterligare så lång tid, att det vore obilligt, om rättens ombudsman eller förvaltaren skulle behöva så länge vänta på arvode. Bestämmas förutsättningarna på detta sätt, torde det icke möta svårighet för rätten att, utan en verklig arvodesprövning, på grundval av tillhandahål­ len arbetsredogörelse fastställa ett a contobelopp, som med erforderlig säker­ hetsmarginal håller sig inom ramen för vad det utförda arbetet är värt.

Även föreningen Sveriges häradshövdingar finner den i promemorian valda konstruktionen vara förenad med en del olägenheter, framför allt om avsik­ ten är att delarvode skall utgöra ersättning för allt arbete som utförts före en viss tidpunkt. Föreningen anför:

Vid bestämmande av konkursarvode skall ju hänsyn tagas bl. a. till den omsorg och skicklighet, varmed uppdraget utförts. För en riktig tillämpning av denna bedömningsgrund är det av stort intresse att känna det slutliga resultatet av konkursutredningen. Även i fråga om vissa särskilda åtgärder av konkursförvaltningen, såsom till exempel förandet av en rättegång, kan det vara av värde alt vid arvodets bestämmande känna den slutliga ut­ gången av målet för att kunna rätt bedöma med vilken skicklighet utredning­ en handhafts och målets betydelse för utdelningen i konkursen. Därest ge­ nom beslutet om delarvode blir slutgiltigt avgjort vilken ersättning som skall utgå för vissa arbetsmoment — vilket är innebörden av förslaget — kan domstolen vid bestämmandet av slutarvodet ställas inför den situationen, att delarvodel framstår såsom mindre väl avvägt, måhända alltför högt, och att, om skälig ersättning skall utgå för de dittills icke bedömda arbetsmomenten, det totala konkursarvodet blir för stort. Att------------- vid fastställande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr I.'Ut år 1959

11

slutligt arvode taga hänsyn till vad vederbörande förut tillerkänts synes vara i princip stridande mot förslagets konstruktion av delarvodena och skulle kunna medföra den icke tilltalande konsekvensen, att slutarvodet bestämmes till belopp, som framstår såsom orimligt lågt i förhållande till det arbete, som icke varit under bedömande vid delarvodels fastställande.

Invändningar av samma styrka torde icke kunna riktas mot den av advokatsamfundet åsyftade metoden med fastställande av delarvoden a conto. Med densamma bibehålies orubbad den för gällande rätt grundläggande principen att arvode skall bestämmas i ett för allt och att arvode ej får beräknas efter tid, vilket synes vara av stort värde. Metoden utesluter inga­ lunda ett strikt iakttagande av det i promemorian uppställda kravet, att arvode ej får beräknas i förskott. Från det merarbete för domstolarna, som blir en följd av alt samma arvodesposter måste granskas mer än en gång, torde man kunna bortse.

Föreningen föreslår på grund av det anförda, att delarvode, varom nu är fråga, får karaktären av förskott å det slutliga arvodet, vilket förskott icke får bestämmas till högre belopp än som svarar mot skälig ersättning för re­ dan utfört arbete.

Svårigheten för domstolen att taga definitiv ståndpunkt till vad som be- gäres i arvode för en del av ett ännu icke avslutat uppdrag betonas också av föreningen Sveriges stadsdomare. Föreningen anser ett system med a contoarvode vara att föredraga. Detta arvode bör emellertid bestämmas så att det är praktiskt taget uteslutet att det definitiva arvodet skall kunna fastställas till lägre belopp. Bestämmandet av det definitiva arvodet för hela förvaltningen säges i yttrandet böra anstå till dess resultatet av förvaltning­ en kan överblickas. Delvis liknande synpunkter framföres av köpmanna­ föreningarnas central för ackords- och konkursärenden i vars yttrande vi­ dare uttalas farhågor för att, om delarvode, såsom i promemorian förutses,

bestämmes med ett belopp för hela den del av uppdraget varom fråga är, domstolen kan komma att vid prövning av senare arvodesframställningar i konkursen känna sig bunden av de i det tidigare beslutet tillämpade värde­ ringsnormerna också om arvodet därigenom komme att i sin helhet framstå såsom alltför högt. En dylik olägenhet säges i yttrandet icke vara förbunden med a contosystemet. Såsom en ytterligare fördel med det sistnämnda anges att domstolens prövning av arvodesframställningarna förenklas i jämfö­ relse med vad som skulle bli fallet därest den i promemorian förordade lös­ ningen valdes.

Av detaljfrågorna i promemorian diskuteras i yttrandena särskilt försla­ get om en tvåårstid, räknad från egendomsavträdet, före vars utgång del­ arvode ej skall få medges. Förslaget tillstyrkes av föreningen Sveriges stadsdomare samt köpmannaföreningarnas central för ackords- och konkursären­ den. Yttrandet från sistnämnda organisation ger vidare uttryck åt tillfreds­ ställelse med uttalandet i promemorian alt den omständigheten att en kon­ kurs icke kunnat avslutas inom loppet av två år icke bör i och för sig grunda någon ovillkorlig rätt till delarvode utan att hänsyn bör tagas även till andra i det enskilda fallet på frågan inverkande omständigheter. I yttrandet understrykes samtidigt vikten av eu restriktiv användning av möjligheten alt

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

förordna om utbetalning av delarvode. Att förhållandevis snäva gränser bör gälla för möjligheten att tillgodonjuta delarvode framhålles även av Göta hovrätt.

Svea hovrätt föreslår en nedskärning till ett och ett halvt eller kanske ett år av den tid före vars utgång delarvode ej skall få ifrågakomma. Den i pro­ memorian föreslagna regeln om skälighetsprövning av frågan om delarvode skall utgå synes hovrätten innebära tillräcklig garanti mot missbruk. Också hovrätten över Skåne och Blekinge finner en fixering av nämnda tidsmargi­ nal vid två år innebära en alltför stark begränsning. Härom anför hovrätten:

Skall delarvode, bestämt efter de i konkurslagen i övrigt stadgade grun­ derna, kunna utgå för viss tids arbete, synes avgörande betänkligheter icke möta mot att arvode redan efter ett år och därefter årligen tillgodoföres rät­ tens ombudsman och förvaltaren. En dylik ettårsregel torde bättre än den tvåårsregel, som i promemorian föreslagits, tillgodose de arvodesberättigades önskemål om en såvitt möjligt jämn inkomstfördelning. Eu reglering i enlig­ het med vad hovrätten nu ifrågasatt skulle vidare stå i bättre överensstäm­ melse med vad som ansetts böra gälla beträffande arvode till boutrednings­ man. Hovrätten får här erinra om följande uttalande av lagberedningen un­ der förarbetena till boulredningslagen (NJA II 1933 sid. 282): »Tager ut­ redningen längre tid i anspråk än ett år, synes någon anmärkning icke kun­ na göras, därest boutredningsmannen årligen uppbär förskott å det slutliga arvodet med belopp, som efter försiktig beräkning motsvarar vad på hans arbete under den ifrågavarande tiden belöper.»

Sveriges advokatsamfund betonar att varje tidsbestämmelse blir i viss mån godtycklig och ägnad att leda till en stel rättstillämpning. Det vore en­ ligt samfundets mening därför bäst om man kunde undvika en tidsgräns.

Så skulle utan nämnvärd olägenhet kunna ske, därest lagstiftningsfrågan löstes i överensstämmelse med vad i samfundets framställning föreslagits.

De förutsättningar i övrigt för att delarvode skall få utgå som angivits i promemorian anses av föreningen Sveriges häradshövdingar erbjuda tillräck­ liga garantier för att möjligheten att erhålla arvode i successiva poster icke skall bli missbrukad och få ogynnsamma verkningar. Föreningen tillstyrker därför, att delarvode skall få bestämmas och uppbäras under de i promemo­ rian föreslagna förutsättningarna. Därest den i promemorian anvisade prin­ cipiella lösningen väljes, anser ej heller köpmannaföreningarnas central för ackords- och konkursärenden anledning föreligga till erinran mot enskildhe­ terna i förslaget. Svea hovrätt anmäler däremot tvekan i frågan huruvida man bör kräva att boet är av särskilt stor omfattning. Det förefaller hovrät­ ten vara en smula hårt att en energisk och skicklig förvaltare som gjort vad på honom ankommer för att bringa en mindre konkurs till slut men hindrats därifrån exempelvis genom att ett mål om tvistig fordran förts till högsta instans, skall behöva vänta i flera år på ett kanske icke så stort men välför­ tjänt arvode. Liknande synpunkter framföres av Göta hovrätt.

Beträffande förfarandet vid fastställande av delarvode anför Svea hovrätt: I promemorian föreslås att hela det komplicerade förfarande, som till- lämpas vid slutligt fastställande av arvoden, skall användas även då frågan avser endast delarvoden. Norsk konkursrätt, enligt vilken ersättningen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

13

konkursförvaltningen också bestämmes av domstol (skifteretten) löser frå­ gan på ett enklare sätt. Där stadgas nämligen helt enkelt (konkursloven § 33 sista st.) att innan ersättningen är slutgiltigt fastställd enligt givna bestäm­ melser, intet förskott därå får uppbäras annat än efter tillåtelse av skifte­ retten. Under förutsättning att delarvodena, såsom i promemorian föresla­ gits, icke skola utgöra skönsmässigt bestämda a conto betalningar, som av­ siktligt kunna hållas väl inom gränserna för vad som intjänats, utan arvo­ den, som skola utgöra full ersättning för det intill viss tidpunkt utförda ar­ betet, torde det emellertid vara tryggast att icke lägga i rättens eller konkurs­ domarens hand att utan kungörelse av yrkandena bestämma beloppen av delarvodena. Risken vore annars uppenbarligen alltför stor, att borgenärer­ nas möjlighet att inverka på arvodenas storlek skulle bli illusorisk.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att genom föreskriften i 85 § andra stycket konkurslagen, att kallelse till sammanträde för prövning av arvodes- fråga skall innehålla underrättelse om det belopp, som fordras i arvode, möj­ lighet har beretts borgenärerna att på förhand bedöma, huruvida anledning för dem föreligger att inställa sig vid rätten för att bevaka sina intressen beträffande arvodenas belopp. Med hänsyn till borgenärernas berörda in­ tresse kan det enligt hovrätten ifrågasättas, huruvida icke i nämnda lagrum lämpligen borde stadgas, att kallelsen skall innehålla, förutom underrättelse om yrkade arvodesbelopp, dels uppgift huruvida beloppen utgöra delarvode dels uppgift om storleken av delarvoden, som enligt tidigare beslut må ha blivit bestämda i konkursen.

Ur lagteknisk synpunkt anmärker slutligen hovrätten över Skåne och Ble­ kinge att det kan ifrågasättas huruvida den i promemorian föreslagna hu­ vudregeln om delarvode har sin naturliga plats i 83 §. Denna paragraf före­ skriver liksom 82 § enligt vilka grunder arvode skall bestämmas, medan för­ farandet i och för fastställande av arvode regleras i 84 och 85 §§. Någon be­ stämd föreskrift beträffande tiden, då framställning om arvode bör inkom­ ma, har icke meddelats i konkurslagen. Däremot har i 86 § lämnats före­ skrift om tiden för uppbärande av arvode. Tillägget till 83 § är till sin inne­ börd ett stadgande angående tiden för bestämmande av arvode. Med hän­ syn härtill kan enligt hovrättens mening en placering i närmare anslutning till de bestämmelser som avhandlar förfarandet, eventuellt i särskild para­ graf före 86 §, synas mera naturlig.

Departementschefen

Enligt vad i 86 § konkurslagen stadgas äger konkursförvaltare ej uppbära arvode förrän han i konkursen avgivit slutredovisning för sin förvaltning. Motsvarande regel gäller för rättens ombudsman utom i det fall att han dess­ förinnan avgår. Sveriges advokatsamfund har nu begärt att i lagen införes bestämmelser, som gör det möjligt för förvaltare och rättens ombudsman att i konkurser av särskilt stor omfattning erhålla betalning, medan konkur­ sen ännu pågår.

Såsom advokatsamfundet i sin skrivelse påpekat kan konkurser stundom bli synnerligen vidlyftiga och långvariga. Av departementspromemorian

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1959

framgår att det stora flertalet konkurser visserligen avslutas inom eller om­ kring två år efter egendomsavträdet. Ett ej ringa antal konkurser varar emel­ lertid längre än tre år. Av hela antalet konkurser 1955 — 1 425 stycken •— hade ej mindre än 66 pågått minst så lång tid. Motsvarande siffror för 1956 ut­ gjorde 1 667 respektive 73.

Det är mot bakgrunden av nu angivna förhållanden tydligt att stadgandet i 86 § konkurslagen icke innebär en ur alla synpunkter tillfredsställande lös­ ning. Visserligen är regeln i någon mån ägnad att tillgodose det viktiga syf­ tet att konkursutredningar bedrives med all tillbörlig skyndsamhet. Det är å andra sidan uppenbart, alt det för konkursförvaltaren kan utgöra en stor olägenhet att nödgas avvakta konkursens slutförande, innan han får upp­ bära någon som helst gottgörelse för det arbete han nedlagt på konkursen. Har han själv nödgats ägna kanske största delen av sin arbetskraft åt kon­ kursen och dessutom måhända varit nödsakad att i betydande utsträckning anlita även sin personal för samma uppgift — ett i vidlyftiga konkurser ej ovanligt förhållande — får han nämligen av egna medel förskjuta kostna­ derna för dessa arbetsinsatser. Detta förutsätter, att konkursförvaltaren be­ sitter goda ekonomiska resurser. Det ligger nära till hands att förvaltaren, om han saknar sådana resurser, nödgas skjuta sina förvaltningsuppgif­ ter åt sidan för att genom andra uppdrag tillförsäkra sig det nödvändiga rörelsekapitalet. Stadgandet i 86 § kan således, tvärtemot sitt eget klart ut­ talade syfte, leda till ett fördröjande och därmed också till ett fördyrande av konkursutredningar.

En sådan konsekvens av stadgandet synes i någon mån kunna förebyggas genom att möjlighet öppnas all i konkurser av särskilt vidlyftig beskaffenhet tillerkänna förvaltare viss ersättning redan under konkursförvaltningens gång. Införande i konkurslagen av sådan möjlighet rimmar för övrigt väl med den praxis i större brottmålsprocesser, enligt vilken offentlig försva­ rare kan tillerkännas gottgörelse i avbidan på att arvodet slutligen faststäl­ les. Det förtjänar i detta sammanhang också nämnas, att boutredningsman anses äga vid långvariga boutredningar tillgodonjuta förskottsarvode i av­ räkning å det definitiva arvodesbeloppet.

Det förslag, som innefattas i departementspromemorian, avser att tillgodo­ se behovet av möjlighet för i första hand konkursförvaltare att i speciellt omfattande konkurser erhålla arvode i successiva poster. Att sådant behov föreligger har allmänt vitsordats vid remissbehandlingen. Däremot bryter sig meningarna beträffande sättet för reformens genomförande. I promemorian har förordats en lösning som i korthet kan sägas innebära ett definitivt be­ stämmande av arvode för viss slutförd del av uppdraget. Denna metod an­ ges ha den fördelen att sedan delarvode en gång bestämts, domstolen vid senare arvodesprövningar ej behöver ånyo ingå på en värdering av det ar­ bete, som redan gottgjorts. Varje arvodesprövning betraktas med andra ord som ett avslutat helt. Denna uppläggning förutsätter sålunda att, då delar­ vode bestämmes, förfarandet måste bli i stort sett detsamma som nu till- lämpas då arvodesfrågan prövas i samband med konkursens avslutning; dag

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

15

skall utsättas för ärendets handläggning vid rätten, kungörelse och kallelser utfärdas etc. Mot den i promemorian föreslagna metoden har ur principiell synpunkt invänts att det för domstolen kan vara svårt att innan konkurs­ utredningen slutförts bedöma den omsorg och skicklighet, varmed uppdraget utförts. Ehuru promemorians förslag från flera håll tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen har dock övervägande sympatier utta­ lats för en lösning, som närmare ansluter sig till advokatsamfundets förslag om bestämmande av arvode a conto. Det har om denna metod särskilt fram­ hållits att med densamma den för gällande rätt grundläggande principen att arvode skall bestämmas i ett för allt bibehålies orubbad.

För egen del anser jag övervägande skäl tala för att den av advokatsam­ fundet förordade, av flertalet remissinstanser biträdda lösningen väljes. Vid denna lösning blir arvodesfrågan, då delposten skall bestämmas, endast fö­ remål för en preliminär bedömning. Detta har framför allt den fördelen, att förfarandet vid metodens tillämpning kan ges en enkel och smidig utform­ ning. Principiella betänkligheter bör sålunda icke möta mot att anförtro kon­ kursdomaren att besluta i ärenden av nu ifrågavarande slag.

Såsom advokatsamfundet framhållit bör möjligheten att under pågående konkurs utfå ersättning i avbidan på den slutliga regleringen av arvodesfrå­ gan endast stå öppen i konkurser av vidlyftig beskaffenhet och endast under förutsättning att betydande arbete redan nedlagts på konkursen samt att denna kan beräknas pågå ytterligare så lång tid, att det vore obilligt, att för­ valtaren skulle behöva vänta längre på arvode. Betalningen bör icke få fixe­ ras till högre belopp än som svarar mot skälig ersättning för redan utfört arbete; uteslutet bör naturligtvis vara att ersättningen bestämmes på så sätt att risk föreligger att det slutliga arvodet skulle komma att fastställas till lägre belopp. Delbeloppet skall avräknas å det arvode rätten slutligen bestäm­ mer.

Behovet av en reform av det slag det här gäller är naturligtvis störst för förvaltare. Jag anser emellertid, att en motsvarande möjlighet att erhålla ersättning redan under pågående konkurs bör öppnas även för rättens om­ budsman.

I enlighet med vad i det föregående anförts torde i konkurslagen böra upp­ tagas en bestämmelse, enligt vilken konkursdomaren efter därom gjord fram­ ställning må tillerkänna rättens ombudsman och förvaltare skäligt belopp att utgå i avbidan på att arvode slutligen bestämmes, under förutsättning dock att det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget medfört, den tid, under vilken konkursen varat och ytterligare beräknas pågå, samt övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl. Något krav på att konkursen skall ha pågått viss bestämd tid torde således ej böra uppställas. Det ligger emellertid i sakens natur, att endast i långvariga konkurser rättens ombuds­ man och förvaltare bör kunna tillerkännas ersättning redan under konkur­ sens gång. Hinder bör ej möta att i exceptionella fall tillerkänna rättens om­ budsman och förvaltare delbetalning flera gånger i samma konkurs. I stad­ gandet torde jämväl böra föreskrivas att i framställningen skall angivas, för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

17

Bilaga A

Förslag

till

Lag

angående tillägg till konkurslagen

Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas en ny paragraf, benämnd 86 a §, av nedan angiven lydelse.

86 a §.

Rättens ombudsman och förvaltare må, om det med hänsyn till omfatt­ ningen av det arbete uppdraget medfört, den tid under vilken konkursen va­ rat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp att utgå i avbidan på att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall an­ giva det belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande av sådan betalning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för det ar­ bete uppdraget medfört samt uppgift om boets ekonomiska ställning, över framställning, som gjorts av förvaltare, skall konkursdomaren inhämta ytt­ rande av rättens ombudsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1959

19

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

utvisande det fordrade beloppets för­ delning på de olika förvaltningsåtgär- derna. Har förvaltare för viss förvalt- ningsåtgärd, såsom förrättande av bo­ uppteckning, utförande av rättegång, hållande av auktion eller dylikt, an­ litat annan och har gottgörelse där­ för tillgodoförts denne eller har er­ sättning för utgifter tillgodoförts rät­ tens ombudsman eller förvaltare, skall sådant angivas i redogörelsen.

att arvode skall utgå för allenast viss del av uppdraget. Vid framställning­ en skall fogas ej mindre redogörelse för det arbete uppdraget medfört än även specificerad räkning, utvisande det fordrade beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Har förvaltare för viss förvaltningsåtgärd, såsom förrättande av bouppteckning, utförande av rättegång, hållande av auktion eller dylikt, anlitat annan och bär gottgörelse därför tillgodoförts denne eller har ersättning för utgif­ ter tillgodoförts rättens ombudsman eller förvaltare, skall sådant angivas i redogörelsen.

Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss egen­ dom, åligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning över kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen.

Då framställning om bestämmande av arvode inkommit, utsätte konkurs­ domaren dag för ärendets handlägg­ ning vid rätten. Avser framställning allenast bestämmande av särskilt ar­ vode för viss egendom, äge dock kon­ kursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga frågan därom innan arvode i övrigt bestämmes må anses förelig­ ga. Rör framställning bestämmande av arvode jämlikt 83 § andra stycket, pröve konkursdomaren ock, huruvida skäl föreligger att arvode bestämmes i sådan ordning.

Sedan dag för ärendets handläggning vid rätten blivit utsatt, skall kon­ kursdomaren genom kungörelse, som minst tio dagar före den utsatta dagen intöres en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, utfärda kal­ lelse å vederbörande rättsägare alt vid rätten utföra sin talan; och skall där­ jämte särskild kallelse meddelas den, för vilken arvode skall bestämmas, så ock gäldenären. Kallelse skall innehålla underrättelse om belopp, som i ar­ vode fordras. I fall, som omförmäles i 84 § andra stycket, äge den, som har panträtt i den egendom, varom fråga är, föra talan 'i ärendet, ändå att han ej i konkursen bevakat sin fordran; skolande konkursdomaren i god tid till envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd, översända kallelse, som nyss sagts. År sådant fall för handen, att frågan om arvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse, varom ovan stad­ gats, ej utfärdas, men varde särskild kallelse meddelad den, för vilken ar­ vode skall bestämmas, så ock gäldenären.

I)å fråga är om bestämmande av arvode till förvaltare, skall konkurs- domaren inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.

Då framställning om bestämmande av arvode inkommit, utsätte konkurs­ domaren dag för ärendets handlägg­ ning vid rätten. Avser framställning allenast bestämmande av särskilt ar­ vode för viss egendom, äge dock kon­ kursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga frågan därom innan arvode i övrigt bestämmes må anses före­ ligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§.

Rättens ombudsman äge ej uppbä­ ra arvode förrän slutredovisning av­ givits i konkursen, utan så är att han därförinnan avgår; och må ej arvode uppbäras av förvaltare förrän han av­ givit slutredovisning för sin förvalt­ ning.

86

§.

Rättens ombudsman äge ej uppbä­ ra arvode förrän slutredovisning av­ givits i konkursen, utan så är att han därförinnan avgår; och må ej arvode uppbäras av förvaltare förrän han av­ givit slutredovisning för sin förvalt­ ning. Arvode, som bestämts jämlikt 83 § andra stycket, må dock uppbäras så snart beslutet vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1960.

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 april 1959.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler lagrådets den 3 april 1959 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 mars 1959 remitterade förslaget till lag angående tillägg till konkurslagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmäl an, att lagför­ slaget torde höra jämkas i enlighet med vad lagrådet förordat, hemställer föredraganden att det sålunda jämkade lagförslaget måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

S90521