RH 1995:41
Yttrande från frivårdsmyndigheten enligt 25 § frivårdsförordningen (1983:250) som en tingsrätt inhämtat efter huvudförhandlingens avslutande har inte ansetts utgöra sådan kompletterande utredning av enkel beskaffenhet som enligt 46 kap. 17 § andra punkten rättegångsbalken kunnat upptas utan att tingsrätten hållit fortsatt eller ny huvudförhandling. Grovt rättegångsfel har ansetts föreligga men felet har avhjälpts i hovrätten.
K.S. åtalades för misshandel och grovt rattfylleri m.m., vilka gärningar skulle ha begåtts under tiden februari - april 1994. Vid huvudförhandlingen i tingsrätten den 26 oktober 1994 förelåg beträffande K.S. - som i november 1993 villkorligt frigivits från ett fängelsestraff med en återstående strafftid av åtta månader, varför de nya brotten begåtts under prövotiden efter detta - inte något yttrande från frivårdsmyndigheten (25 § frivårdsförordningen). I huvudförhandlingsprotokollet antecknades: Tingsrätten beslutar efter samråd med parterna att inhämta ett yttrande från frivårdsmyndigheten såsom komplettering av enkel beskaffenhet enligt 46 kap. 17 § RB. Vidare antecknades att domen skulle meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli den 9 november 1994.
Yttrandet inkom den 31 oktober 1994 och översändes enligt anteckning å detta till åklagaren och försvararen för eventuellt yttrande senast den 4 november samma år. Sådant yttrande avgavs ej.
Skellefteå tingsrätt (1994-11-09, rådmannen Roger Wikström samt nämndemännen Folke Segerstedt, Ann-Britt Johansson och Evy Lindberg) dömde K.S. i enlighet med åtalet till fängelse fyra månader varjämte del av den villkorligt medgivna friheten förklarades förverkad.
K.S.. överklagade domen och yrkade ogillande i viss del och straffnedsättning i övrigt.
Hovrätten för Övre Norrland (1995-03-07, hovrättslagmannen Anna-Karin Lundin, f.d. lagmannen Sture Hedberg, referent, t.f. hovrättsassessorn Kristina Johnsson samt nämndemännen Gunvor Larker och Patrick Nygren) fastställde tingsrättens dom i de delar den överklagats. I domen upptogs frågan om rättegångsfel förekommit vid tingsrätten när inte fortsatt eller ny huvudförhandling hållits sedan yttrandet från frivårdsmyndigheten inkommit.
Hovrätten yttrade i den delen, sedan dels ovan redovisade tidsuppgifter m.m. upptagits och dels antecknats att parterna vid huvudförhandlingen i hovrätten vid förfrågan härom förklarat sig inte ha någon erinran mot ifrågavarande handläggning i tingsrätten, följande.
46 kap. 17 § rättegångsbalken - som tillfördes denna genom lagen 1987:747 - har följande lydelse: Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt eller ny huvudförhandling hållas enligt reglerna i detta kapitel. Är kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna i stället besluta att utredningen skall inhämtas på annat lämpligt sätt.
Tingsrätten har således i sin handläggning tillämpat lagrummets andra punkt. Något hinder mot att redan före huvudförhandlingens avslutande - såsom skett vid tingsrätten - fatta beslut av samma innebörd kan ej anses ha förelegat. Emellertid framgår av departementschefens uttalanden (se prop. 1986/87:89 sid. 225) att den nu tillämpade kompletteringsformen enligt andra punkten är avsedd att användas bara i mycket enkla fall samt att, eftersom sådan komplettering alltid bör bringas till parternas kännedom, det inte får finnas risk för att ytterligare skriftväxling skall behövas. Under sådana förhållanden kan tingsrättens inhämtande av yttrande från frivårdsmyndigheten - särskilt som K.S. vid en mångfald tillfällen dömts för brott och det aktuella åtalet innefattade påstående om gärningar begångna under prövotiden efter en villkorlig frigivning - inte inrymmas i begreppet komplettering av enkel beskaffenhet. Tingsrätten hade därför, sedan yttrandet inkommit, bort hålla fortsatt huvudförhandling före målets avgörande.
Då målet således avgjorts av tingsrätten utan sådan förhandling som nu sagts har sådant grovt rättegångsfel förekommit, som omförmäles i 59 kap. 1 § 4 rättegångsbalken. Felet får anses innebära att en väsentlig rättssäkerhetsgaranti åsidosatts och det bör därför antagas att felet kan ha haft betydelse för utgången. Då målet emellertid överklagats och nu prövas i hovrätten kan felet anses bli avhjälpt här utan väsentlig olägenhet. Jämlikt 51 kap. 28 § samma balk skall domen därför ej undanröjas och återförvisning ske.