lagen.nu

RH 1995:70

Fråga om eventuellt uppsåt vid åtal för mord. Även fråga om straffmätning vid brott av unga.

Allmän åklagare yrkade ansvar å K.A. och D.N. för mord i förening med grovt rån under åberopande av följande gärningsbeskrivning: K.A. och D.N. berövade natten till den 12 september 1993 vid Hantverkaregatan i Göteborg tillsammans och efter samråd i rånsyfte P.M. livet genom att K.A. utdelade dels en s.k. karatespark mot P.M:s huvud, dels i samband med att D.N. skulle stjäla P.M:s plånbok ytterligare minst en spark mot den då liggande P.M:s huvud. Härigenom möjliggjorde K.A. för D.N. att stjäla plånboken, vilken innehöll cirka 200 kr i kontanter. De förbrukade därefter gemensamt de stulna pengarna. - K.A. och D.N. visade genom sitt i numerärt överläge angivna förfaringssätt synnerlig råhet och hänsynslöshet. - P.M. avled av i samband med sparkarna uppkomna hjärnskador. - Genom bl.a. tidigare gemensamma likartade förehavanden var K.A. och D.N. sinsemellan införstådda med att K.A. skulle utöva det angivna våldet och att D.N. förutom att medverka vid planeringen och genom sin närvaro, skulle stjäla plånboken. - Såväl K.A. som D.N. var medvetna om att det utövade våldet var av livsfarlig art och kunde medföra P.M:s död. De var, i det tillstånd de befann sig, likgiltiga för konsekvenserna av sitt handlande då de tillsammans lämnade platsen. Alternativt vållade de genom det beskrivna händelseförloppet av oaktsamhet P.M:s död.

K.A. erkände att han i rånsyfte tilldelat P.M. två sparkar så som åklagaren gjort gällande och att han i samband härmed tillsammans med D.N. tillgripit P.M:s plånbok med 200 kr i. Han ifrågasatte emellertid om P.M. avlidit av hjärnskador som uppkommit i samband med sparkarna. Han förnekade att han och D.N. tidigare gemensamt haft likartade förehavanden och förnekade planering. Han förnekade att han haft uppsåt att beröva P.M. livet och att han varit medveten om att sparkar av det aktuella slaget var livsfarliga eller att han varit likgiltig för konsekvenserna. Han medgav ansvar för rån och vållande till annans död.

D.N. förnekade att han haft uppsåt att beröva P.M. livet. Han förnekade också att han varit medveten om eller insett risken av att det våld som K.A. kunde tänkas använda var av livsfarlig art och kunde medföra P.M:s död. Om han insett detta hade han inte deltagit i gärningen. Han erkände att han haft uppsåt att tillsammans och efter samråd med K.A. med våld stjäla P.M:s plånbok. Han medgav ansvar för rån.

K.A. och D.N. hördes vid tingsrätten, varvid till en början följande framkom: De känner varandra sedan 6-7 år tillbaka och har umgåtts rätt så mycket de senaste tre åren. Båda har missbrukat alkohol, mest öl, och rökt hasch och har även vid enstaka tillfällen provat amfetamin. K.A. har tränat karate under två år på mellanstadiet och sedan av och till i olika klubbar provat olika kampsporter och tränar nu sedan något år tillbaka taikwando. D.N. har inte tränat kampsporter utan bara provat på någon gång. Han kände till att K.A. tränat kampsport och hade tidigare sett honom sparka. K.A. har sagt att det kan ha rört sig om fem tillfällen. De har berättat om två tillfällen där de varit tillsammans där K.A. sparkat ner en person. Vid det ena tillfället försökte D.N., utan att det var planerat innan, ta plånboken från den person som K.A. sparkat ner. D.N. har uppgivit att K.A. den ena gången sparkat i ryggen och den andra gången i ansiktet.

K.A. berättade vidare att en lärare i skolan sagt att det kunde vara livsfarligt att sparka någon i huvudet. I samband med träningen har han uppgivit att det inte varit mycket tal om farligheten men att det varit tal om att man inte fick utöva det man lärt sig utanför träningslokalen. D.N. sade att han läst i tidningen att det kunde vara farligt med en spark emot huvudet. Båda uppgav att de ändå inte riktigt trott på detta eftersom det aldrig hänt något allvarligt och att de både sett andra få och själva fått mycket mera stryk än vad P.M. fick utan att något allvarligt inträffat.

Om själva händelseförloppet berättade K.A. att de inledde kvällen tillsammans med kamrater i en park. De drack öl och sprit. Kamraterna gick hem och K.A. och D.N. blev ensamma kvar. De ville fortsätta kvällen och gick emot stan. De var hungriga men hade inga pengar. För att skaffa pengar tänkte de först lura någon att köpa bark istället för hasch men hittade ingen i "knarkparken" att sälja till. De gick från parken mot Vasastan. Det blev tal om att kanske råna någon. På Victoriagatan fick de se P.M. och tänkte att han var på väg hem och att de skulle kunna råna honom på något lämpligt, avskilt, ställe under vägen. De följde efter honom. Under promenaden från Victoriagatan till Hantverkargatan beslutade de att råna P.M. Han tror att de talade om hur rånet skulle gå till och tror att de var överens innan om vem som skulle göra vad. De hade tänkt att göra det ihop denna gången och "då fördelar man uppgifterna". De hade dock inte bestämt exakt när och hur i förväg. Vid Hantverkargatan gick de ifatt honom. D.N. frågade P.M. om han ville köpa hasch för att få se om han hade några pengar. P.M. svarade att han inte hade några pengar och ville gå. K.A. sparkade då till P.M. i huvudet. Det var en ganska hård spark. Det var det "enklaste" sättet för att inte misslyckas med rånet genom att den rånade gör motstånd eller springer. Det han räknade med var att P.M. skulle ramla och att man inte skulle behöva göra mer sedan. P.M. gjorde inget motstånd eller försökte springa. Han föll omkull direkt. K.A. gick genast en bit bort för att vakta medan D.N. tog plånboken. När D.N. ropade att han behövde hjälp återvände K.A. och tilldelade den liggande P.M. en spark till i huvudet. Han trodde att P.M. kanske gjorde motstånd. Han vet emellertid inte om P.M. rörde sig. Den andra sparken var inte så hård som den första. Endast cirka 60 % kraft jämförd med den första. Han tror att kroppens läge ändrades av den andra sparken. D.N. lyckades härefter ta plånboken och de gick från platsen. D.N. försökte aldrig hindra honom från att sparka. De delade pengarna och slängde plånboken, åt var sitt grillspett och tog sedan taxi hem. Han hade inte minsta tanke på att P.M. kunde vara svårt skadad.

D.N. beskrev samma händelseförlopp som K.A. med små skillnader. Enligt D.N. försökte de redan vid Vasaparken att sälja falskt hasch (bark) till P.M. och visste därför tidigt att han hade en plånbok. De fortsatta försöken att sälja bark var sedan ett sätt att få veta om han hade pengar. På väg mot Landala talade de om att råna. Avsikten var att göra det. De "dribblade" om vem som skulle göra vad men riktigt bestämt om hur det skulle ske var det inte. Vad de talat om var att en skulle sparka och en ta plånboken men klart utsagt vem som skulle göra det ena eller det andra var det inte. D.N. visste att han skulle ta plånboken om K.A. sparkade. Han visste att K.A. skulle sparka P.M. eftersom det var "normalast" för K.A. men visste inte hur. Av sparken ramlade P.M. först ner på "baken" och sedan på rygg. Han låg på plånboken så att D.N. inte kunde komma åt den. Eftersom han inte tyckte att det var "så trevligt" att behöva vända på P.M. ropade han till K.A. att han behövde hjälp. K.A. utdelade då en spark högt upp på kroppen eller eventuellt på huvudet på P.M. Han såg inte P.M. göra motstånd eller röra sig sedan han fallit. När de gick därifrån sade han till K.A. att han tyckte att kroppen känts konstig men de trodde ändå inte att det var så farligt.

På begäran av åklagaren förebragtes videoupptagning från rekonstruktion av överfallet. Vad som framgick av denna videoupptagning överensstämde med vad K.A. och D.N. berättat. På filmen utdelade K.A. en hög snabb spark mot sidan av huvudet på den docka som fått representera P.M. I anslutning till filmen uppgav K.A. att den spark han i verkligheten utdelade mot P.M. kändes som en hårdare träff.

Åklagaren åberopade och föredrog som skriftlig bevisning protokoll jämte utlåtande från rättsmedicinsk obduktion utförd av dr A.B. 1995-09-14, protokoll från kriminalteknisk undersökning jämte skiss och fotografier, undersökningsprotokoll jämte fotografier av de kängor K.A. bar vid tillfället, som utvisar att det var läderkängor utan särskild tåförstärkning, vallningspromemorior med fotografier samt foton från rekonstruktionen.

Utlåtandet från den rättsmedicinska obduktionen bilades tingsrättens dom.

I anslutning till genomgången av det rättsmedicinska utlåtandet hördes på begäran av åklagaren dr A.B. Han uppgav bl.a.: Det är hjärnskadan som är dödsorsaken. Det är första gången under sin 15-åriga verksamhet som han sett en sådan skada. Det är inte fråga om en skada lokaliserad till ett bestämt ställe på hjärnan utan det är fråga om en generell hjärnsvullnad med små spridda blödningar överallt i kärlvävnaderna. Många nervtrådar blir sönderslitna på en gång. Det kallas diffus hjärnskada. Varje form av trubbigt våld mot huvudet är farligt och kan få ödesdigra konsekvenser. En skada av denna typ leder till döden inom några få minuter eller sannolikt ännu snabbare. Det är en ovanlig skada som ger anledning till misstanke om ett mycket speciellt våld. Våldet måste ha hög energi. Det måste vara hög kraft och hög hastighet på våldet och det måste träffa ett speciellt område på sidan av huvudet i höjd med skallbasen. Hjärnan kan då försättas i en onaturlig rörelse, rotation, i förhållande till sin axel, vilket leder till den aktuella skadan. Det är vid våld mot huvudets sidopartier som man ser sådana skador. Det är mindre vanligt vid våld mot panna, hjässa eller eventuellt bakhuvudet. Skador av detta slag kan uppträda vid trafikolyckor, företrädesvis vid mc-olyckor i mycket höga farter som 150-170 km/tim. Han har sett liknande skador i 8-10 fall. Individens egna egenskaper påverkar inte att denna skada inträffar utan det är på vilket område på huvudet som våldet träffar som är avgörande. Det fanns inga sjukliga defekter hos P.M. själv och skadan hade inte att göra med förändringar i hans kärl. Efter obduktionen har A.B. studerat litteratur om liknande skador och diskuterat fallet och är numera mer övertygad än tidigare att det är våld mot främre delen av huvudet som orsakat skadan och att krosskadan är en följdskada när P.M. segnat ner. Krossåret i nacken är vad man brukar beteckna som en fallskada. En sådan skada är ganska vanlig. Han har aldrig sett en sådan skada leda till sådan hjärnskada som i detta fall. Skadorna på vänster kind och tinning och skadorna på läppen, halsen och vänster axel och arm är inte fallskador. Sannolikheten är för att det är våldet mot sidan av främre delen av huvudet som orsakat hjärnskadan.

Göteborgs tingsrätt (1995-06-20), chefsrådmannen Marika Estreen samt nämndemännen Birgitta Ahlman Linden, Gabriel Dernevik och Elisabeth Hegeland) dömde envar av K.A. och D.N. för vållande till annans död och grovt rån till fängelse fyra år.

Tingsrätten gjorde i ansvarsfrågan följande bedömning:

K.A:s och D.N:s egna uppgifter stöds av övrig av åklagaren åberopad bevisning. Deras berättelser är i allt väsentligt likalydande. De små olikheter som finns kan väl förklaras av att båda varit påverkade av alkohol. Båda har givit intryck av att bemöda sig att minnas och beskriva händelseförloppet. K.A. är den som haft den mest detaljerade och sammanhängande berättelsen. Varken K.A. eller D.N. har givit intryck av att försöka lägga över ansvar på den andre för att själv komma lindrigare undan.

Med utgångspunkt från framförallt K.A:s men även D.N:s berättelser finner tingsrätten då angående händelseförloppet styrkt att de följt efter P.M. i syfte att råna honom, att de under efterföljandet talat om hur rånet skulle gå till, att D.N. vid Hantverkargatan tilltalat P.M. så att han stannat till, att K.A. utdelat en hård hög spark mot sidan av P.M:s huvud, att P.M. segnat ner och blivit liggande på rygg, att D.N. då direkt försökt ta P.M:s plånbok ur dennes bakficka men misslyckats och påkallat hjälp från K.A., som direkt efter sparken gått några meter bort för att vakta medan D.N. tog plånboken, att K.A. gått tillbaka och tilldelat den liggande P.M. en spark till i huvudet, vilken dock var mindre hård än den första, att D.N. sedan lyckats komma åt plånboken och att båda därefter lämnat platsen där P.M. legat kvar orörlig och i varje fall D.N. hyst viss oro att något allvarligt kunde ha hänt.

Genom utlåtandet från den rättsmedicinska obduktionen i förening med vad dr A.B. muntligen tillagt samt K.A:s uppgift att den första höga sparken mot P.M:s huvud varit hårdast av de två sparkarna och det förhållandet att P.M., såvitt framkommit, varit helt orörlig redan efter den första sparken finner tingsrätten att det kan hållas för visst att det varit denna första spark som orsakat P.M:s död. Inga omständigheter föreligger på P.M:s sida som har bidragit till dödsfallet. Hjärnskadan har enligt dr A.B. inträffat på en frisk individ med friska blodkärl.

K.A. och D.N. har således gemensamt beslutat att stjäla från P.M. med användande av våld. Det framgår av deras berättelser att de under efterföljandet talat om hur detta skulle ske nämligen genom att en skulle sparka ner P.M. och den andre ta plånboken. De har gjort gällande att det inte närmare diskuterats vem som skulle göra vad eller vad för slags spark det skulle bli. Med tanke på deras gemensamma tidigare erfarenheter och K.A:s av D.N. väl kända förmåga och benägenhet att utdela just höga sparkar finner tingsrätten det ställt utom allt tvivel att de, oavsett om det uttryckligt sagts just då, under efterföljandet varit helt på det klara med att det var K.A. som skulle sparka ner P.M. och D.N. som skulle ta plånboken. Några begränsningar av hur mycket våld som fick förekomma har det uppenbarligen inte varit. D.N. har inte reagerat med någon förvåning eller avsky när K.A. fällt P.M. till marken med en hård spark mot huvudet utan direkt gjort det som ankom på honom enligt planen, nämligen börjat ta plånboken. D.N. har direkt accepterat och solidariserat sig med det sätt som K.A. valde att fullgöra sin del av planen på och har även fortsatt skeendet med att påkalla hjälp från K.A. Att den hjälpen skulle kunna bestå av ytterligare våld mot P.M. även i form av ytterligare sparkar mot huvudet är något som D.N. med tanke på den tidigare sparken måste ha kunnat räkna med och som han inte på minsta vis försökt avvärja.

Tingsrätten finner att K.A. och D.N. handlat gemensamt och i samråd efter en uttalad eller mellan dem underförstådd plan där de hade i förväg bestämda olika roller som varit nödvändiga för planens genomförande och att de härigenom, oavsett vem som gjort vad, båda skall vara fullt ut ansvariga som gärningsmän beträffande hela händelseförloppet. Båda har då gjort sig skyldiga till rån med begagnandet av spark emot huvudet som rånvåld och är även gemensamt ansvariga för vållande av P.M:s död.

Var och en känner till att slag mot huvudet under olyckliga omständigheter kan leda till döden. Båda de tilltalade har också medgivit att de hört talas om att våld mot huvudet kunde vara livsfarligt. På grund av sina tidigare erfarenheter av liknande våld har de emellertid hävdat att de ändå inte räknat med att P.M. skulle dö. Att K.A. och D.N. haft direkt uppsåt att döda P.M. är inte styrkt. Med hänsyn till hur ofta, skrämmande nog, som våld av liknande slag faktiskt idag förekommer men utan dödlig utgång och att det enligt dr A.B. är fråga om en ovanlig skada finner tingsrätten inte heller att K.A. och D.N. haft att räkna med dödlig utgång som en oundviklig effekt av sparken men finner att de, i vart fall om de varit nyktra, måste ha insett att det var möjligt att en allvarlig skada, även döden, i värsta fall kunde bli effekten. Tingsrätten finner emellertid inte omständigheterna sådana att det kan hållas för visst att K.A. och D.N. skulle ha handlat som de gjort om de varit säkra på att P.M. skulle dö. Uppsåt att döda är då inte styrkt och åtalet för mord skall därför inte bifallas. Genom sitt handlande har K.A. och D.N. emellertid gjort sig skyldiga till grovt vållande av annans död.

Även om de tilltalade inte haft uppsåt att döda P.M. har de använt en typ av våld som de medgivit att de känt till kunde vara livsfarligt. Under alla omständigheter måste deras uppsåt, vid användandet av ett sådant våld, ha omfattat att tillfoga P.M. allvarlig kroppsskada. Överfallet på P.M. har utförts av två emot en. Det har varit planerat och fullständigt oprovocerat. De har lämnat sitt offer åt sitt öde. Härigenom har de enligt tingsrättens mening visat synnerlig hänsynslöshet och råhet. Tingsrätten finner att rånbrottet är att anse som grovt brott och att den misshandel som utgör rånvåldet är att anse som grov misshandel. Vid sådant förhållande skall emellertid endast dömas i lagkonkurrens för grovt rån med citering av båda lagrummen.

I fråga om påföljden anförde tingsrätten:

K.A. var vid tidpunkten för brottet 18 år och D.N. 19 år. För att döma personer i denna ålder till fängelse krävs särskilda skäl. Med hänsyn till den mycket allvarliga brottslighet som det här är fråga om föreligger sådana särskilda skäl. Båda skall alltså dömas till fängelse.

Det är fråga om ett oprovocerat överfall som lett till en oskyldig persons död. Brotten har ett mycket högt straffvärde. Om de begåtts av en person över 21 år hade straffvärdet tangerat minimigränsen för dråp, som är sex år. Vid straffmätningen beaktar tingsrätten å ena sidan att båda tidigare dömts för våldsbrott, å andra sidan deras ungdom och finner då att de bör dömas lika till fängelse fyra år.

Nämndemannen Helen Viktorsson-Stendahl var såtillvida skiljaktig att hon ville bestämma påföljden för envar av de tilltalade till fängelse fem år.

Nämndemannen Bengt Hansson var skiljaktig och anförde: Jag finner att K.A. och D.N. genom sitt handlingssätt visat sådan likgiltighet för vad som skulle hända med P.M. att det kan hållas för visst att de skulle ha handlat likadant även om de insett att han skulle dö och att de därför haft i vart fall eventuellt uppsåt att döda. Jag delar uppfattningen att båda de tilltalade skall anses som gärningsmän och vill därför döma såväl K.A. som D.N. för mord i lagkonkurrens med grovt rån. Överröstad om detta är jag i övrigt ense med majoriteten.

Åklagaren överklagade domen och yrkade i hovrätten att de tilltalade skulle dömas för mord samt att straffen under alla omständigheter skulle skärpas.

De tilltalade bestred ändring.

Hovrätten för Västra Sverige (1995-08-17, hovrättslagmannen Staffan Leven, hovrättsrådet Lennart Morard och f.d. hovrättsrådet Peder Baagoe, referent, samt nämndemannen Stig Andersson) fastställde tingsrättens domslut i den del det överklagats.

I domskälen anförde hovrätten: Vid huvudförhandlingen i hovrätten har de tilltalade berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad tingsrätten antecknat i sin dom. Åklagaren har framlagt samma bevisning som vid tingsrätten. Rättsläkarens vittnesmål har förebringats genom banduppspelning.

Som tingsrätten funnit är envar av de tilltalade fullt ut ansvarig som gärningsman.

Hovrätten finner i likhet med tingsrätten inte visat att de tilltalade haft direkt eller indirekt uppsåt att beröva P.M. livet. Åklagaren har emellertid också gjort gällande att de haft s.k. eventuellt uppsåt. Åklagaren har därvid särskilt betonat att båda vetat om att sparkar mot huvudet kan vara livsfarliga samt att den dödande sparken utdelats med mycket stor kraft.

För att eventuellt uppsåt skall anses föreligga förutsätts dels att de tilltalade förstod att P.M. möjligen skulle avlida av sparkarna, dels att det måste antas att visshet om den dödliga effekten inte skulle ha avhållit dem från att handla som de gjorde.

Inom straffrättslig doktrin (se t.ex. Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 114-119) har framhållits att tillämpningen av begreppet eventuellt uppsåt, i synnerhet dess senare led, måste ske med försiktighet, inte minst vid brott av det slag som det här gäller. Högsta domstolen synes också, i vart fall under senare år, ha gett uttryck för ett sådant betraktelsesätt (se t.ex. JustR Linds särskilda yttrande i NJA 1994 s. 614. I yttrandet, som rönte instämmande från flera av HD:s övriga ledamöter, betonas att de båda förutsättningar, som skall vara uppfyllda för att eventuellt uppsåt skall anses föreligga, måste prövas oberoende av varandra).

K.A. har förklarat att han hört talas om att karatesparkar mot huvudet kan vara livsfarliga; även D.N. har medgett viss kännedom om farligheten. Att sparkar mot huvudet kan vara livsfarliga torde för övrigt vara allmänt känt. Det kan därför med tillräcklig säkerhet fastställas att de tilltalade vid händelsen insett möjligheten av att deras handlande skulle kunna medföra offrets död. Den omständigheten att de även haft erfarenhet av mindre skadebringande sparkar ändrar inte denna bedömning, men kan ha viss betydelse för prövningen av andra ledet i uppsåtsfrågan.

För att de tilltalade skall kunna dömas för uppsåtligt brott måste som tidigare sagts även föreligga omständigheter som otvetydigt utvisar att de också med insikt om att gärningen skulle leda till P.M:s död, hade handlat som de gjorde, likgiltiga för effekten. Även om den råhet som präglat gärningen kan tala för en sådan inställning hos dem, har å andra sidan deras agerande inte utgjort vad som brukar betecknas som besinningslös våldsutövning. De hyste ingen ovilja mot P.M. och, såvitt visats, har de inte haft annat syfte än att komma över hans pengar. Med hänsyn härtill, och i beaktande av vad som ovan anförts om den försiktighet som bör iakttas i frågan om eventuellt uppsåt, finner hovrätten inte med tillräcklig säkerhet utrett att de tilltalade skulle ha utfört gärningen även med visshet om dess dödliga utgång. Åtalet för mord kan därför ej bifallas.

Som tingsrätten funnit skall de tilltalade alltså dömas för vållande till annans död, grovt brott, och för grovt rån. Påföljden skall bestämmas till fängelse.

Vad gäller straffmätningen är först att beakta att de tilltalade vållat P.M:s död på ett sätt som får anses särskilt straffvärt. Det sammanlagda straffvärdet är bl.a. därför högt, enligt hovrättens bedömning högre än vad tingsrätten angett. Till det höga straffvärdet kommer de tilltalades tidigare brottslighet, innefattande grova våldsbrott. Å andra sidan måste stor vikt fästas vid de tilltalades ungdom. För gärningsmän i här aktuell ålder förekommer i praxis reducering av strafftiden till inemot hälften av den tid som motsvarar straffvärdet (se t.ex. NJA 1989 s. 870). Vid en avvägning av nu nämnda omständigheter finner hovrätten inte anledning att frångå tingsrättens straffmätning.

Från domen var nämndemannen Elsie Feldert skiljaktig såtillvida att hon bestämde straffet för envar av de tilltalade till fängelse fem år.

Målnummer B 972/95

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
1995-08-17
Målnummer
B972-95
Lagrum
3 kap. 7 § andra stycket brottsbalken
Rättsfall
NJA 1989 s. 870
NJA 1994 s. 614
Litteratur
Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 114-119.
Sökord
Mord
Uppsåt
Straffmätning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation