RH 1995:94
I mål om ansvar för vållande till kroppsskada har hovrätten funnit att den tilltalade av oaktsamhet tillfogat målsäganden ett 1,5 cm långt ytligt hudsår på överläppen och ett ytligt slemhinnesår. Hudsåret hade sytts med två stygn. Skadorna har bedömts som ringa, varför åtalet lämnats utan bifall.
Åklagaren yrkade vid Stockholms tingsrätt ansvar å A.J. för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: A.J. har den 11 juni 1994 på restaurang The Bank, Götgatan i Stockholm, misshandlat J.M. genom att utdela ett slag med ett ölglas som träffat munnen. Av misshandeln har det uppstått en skärskada ovan överläppen.
Stockholms tingsrätt (1995-02-21, tingsfiskalen Hans Ytterberg samt nämndemännen Mona Halling, Rune Olofsson och Kenth Holmgren) fann det inte tillförlitligen styrkt att A.J. verkligen haft uppsåt att misshandla J.M., varför åtalet ogillades.
J.M. överklagade tingsrättens dom och yrkade att A.J. skulle fällas till ansvar för misshandel, alternativt vållande till kroppsskada. J.M. justerade gärningsbeskrivningen med följande tillägg efter första meningen: A.J. har träffat J.M. med ölglaset uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Svea hovrätt (1995-10-03, hovrättsråden Birgitta Widebäck, referent, och Arno Lampa, t.f. hovrättsassessorn Fredrik Ludwigs samt nämndemännen Jan Sjöqvist och Sune Björklund) fastställde - med ogillande även av åtalet för vållande till kroppsskada - tingsrättens dom.
I domskälen anförde hovrätten.
I likhet med tingsrätten finner hovrätten att den skada som J.M. ådrog sig vid restaurangbesöket orsakades av A.J. med det ölglas som hon höll i handen, men att det inte är styrkt att A.J. hade uppsåt att misshandla J.M.. Åtalet för misshandel kan således inte vinna bifall.
Fråga är då om A.J. har gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada. Ansvar för sådant brott kan ådömas den som av oaktsamhet åsamkar annan person sådan kroppsskada som inte är ringa.
A.J. har vidgått att hon kastade öl på J.M.. Det förhållandet att även glaset kom att träffa J.M. kan inte anses som en oberäknelig följd av A.J:s handlande utan det får tvärtom anses ligga i farans riktning att något sådant skulle kunna inträffa. Hovrätten finner därför att A.J. av oaktsamhet har orsakat J.M:s skador.
För att ansvar för vållande till kroppsskada skall inträda krävs även, såsom nämnts ovan, att den uppkomna skadan inte är ringa. Det är således - enligt vad som uttalas i förarbetena - inte meningen att brottsområdet skall omfatta fall som framstår som bagatellartade (prop. 1962:10 s. B 92). Någon närmare vägledning för bedömningen när en kroppsskada skall anses som ringa kan emellertid inte hämtas vare sig ur förarbeten eller praxis. När det gäller J.M:s skador framgår av det i målet åberopade rättsintyget att ett 1,5 cm långt horisontellt ytligt hudsår kunde iakttas ovan överläppen. Även på insidan av överläppen fanns ett ytligt slemhinnesår. Hudsåret krävde behandling med två stygn. I utlåtandet sägs vidare att skadan har varit lindrig och inte kan förväntas ge bestående men. Mot bakgrund härav och med hänsyn till vad som ovan sagts om avsikten att från det straffbara området utesluta fall som framstår som bagatellartade, finner hovrätten att de skador som A.J. orsakat J.M. måste bedömas som ringa i det sammanhang det nu är fråga om. Även åtalet för vållande till kroppsskada skall således lämnas utan bifall.