Prop. 1962:10
KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION
1962:10
MED
FÖRSLAG TILL RROTTSBALK
DEL A
Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1962
A 1
Nr 10
Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till brotts
balk; given Stockholms slott den 15 december 1961.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att an
taga härvid fogade förslag till brottsbalk.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
På straffrättens område har sedan länge förberetts en genomgripande lagreform, vars mål är att ersätta 1864 års strafflag och åtskilliga därtill anknytande författningar med ny lagstiftning. Det förberedande arbetet har varit uppdelat på två kommittéer, straffrättskommitten som haft till upp gift att föreslå en reformering av bestämmelserna om de särskilda brotten och vad därmed äger samband samt strafflagberedningen som har företagit en översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet.
Med hänsyn till lagstiftningsärendets stora omfattning har beredningen därav inom justitiedepartementet och den därpå följande lagradsgransh- nin«en varit uppdelad på två etapper. Sedan lagrådets yttrande over utarbe tade lagförslag har inhämtats genom beslut åren 1958 och 1%0, framlagges nu i propositionen förslag till brottsbalk. Denna är avsedd att ersatta den nuvarande strafflagen samt därutöver bl. a. lagen om ungdomsfängelse, a- „en om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, lagen om villkorlig dom, lagen om villkorlig frigivning och lagen med vissa bestämmelser om
påfölid för brott av underårig.
Brottsbalken innehåller tre huvudavdelningar, av vilka den forsta uppta ger vissa allmänna bestämmelser, den andra handlar om brotten och den
tredje om påföljderna.
1
Hihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10.
A.
2 A
Den forsta huvudavdelningen omfattar två kapitel. I 1 kap. meddelas vissa grundläggande bestämmelser om brott och brottspåföljder. Sålunda definie ras dan begreppet brott och anges vad i brottsbalken förslås med påföljd dis^inlin , ff°f \PafÖIJdel'na ^ bÖt6r’ fän§elS6’ susPens*on. avsättning,
P, träff for krigsman, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängel-
i\Uuerelmg °Ch overlämnande till särskild vård. Straffbegreppet har bi behållits sasom gemensam beteckning för de påföljder, vilka anges i eller i anslutning till bestämmelserna om de särskilda brotten, d. v. s. böter fän», else, suspension, avsättning och disciplinstraff. I kapitlet regleras även frå gan, huruvida en eller flera påföljder skall ådömas för samma brott, samt anges vissa omständigheter, som skall beaktas vid val av påföljd.
I 2 kap. upptages bestämmelser om svensk jurisdiktionsrätt i straffrätts ligt avseende. Nuvarande bestämmelser härom har i formellt avseende vä sentligt omarbetats för att underlätta förståelsen av det tämligen kompli cerade regelsystemet. Den svenska jurisdiktionsrätten föreslås utvidgad, när det galler brott utom riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare. Denna utvidgning ar ett led i det pågående samarbetet inom Norden för att möjliggöra verkställighet av ådömda straff m. m. i annat land än domslan- det samt för att oka möjligheterna till ömsesidig rättshjälp i andra hänse enden inom straffrättens och straffprocessens områden.
Andra huvudavdelningen i balken omfattar 3—24 kap. Strafflagens be- f™me!Ser om de särskilda brotten har reformerats genom lagstiftning år U4^, såvitt avser förmögenhetsbrotten, och år 1948, såvitt avser brotten mot staten och allmänheten. I dessa delar innebär det nu framlagda försla get icke några större nyheter. Det är endast beträffande brotten mot per- son som brottsbalksförslaget innehåller en mera genomgripande revision.
Riktpunkten vid reformeringen av lagstiftningen om brotten har varit att i görligaste män tillgodose samhällets krav på skydd för skilda allmänna och enskilda intressen utan att medborgarnas handlingsfrihet inskränkes mer an som ar oundgängligen nödvändigt. Brottsbeskrivningarna har utfor mats pa ett så långt möjligt klart och otvetydigt sätt. De kriminaliserade garningarna har i större utsträckning än i gällande lag åsatts särskilda brottsbeteckningar.
De i balken upptagna brotten lägges i princip under allmänt åtal. Kon struktionen med målsägandebrott bibehålies endast i fråga om ärekränk- ningsbrotten. I något större utsträckning föreskrives såsom förutsättning for allmant åtal, att angivelse sker av målsäganden. Med endast få undan tag har dock i dessa fall inrymts befogenhet för åklagaren att, om målsägan den ej tar initiativ till brottets beivrande, väcka åtal, såframt detta finnes pakallat från allmän synpunkt. Liksom för närvarande stadgas särskild atalsprovning vid vissa brott. Sådan åtalsprövning har dock begränsats till fall, dar skälen att inskränka allmän åklagares skyldighet att anställa åtal ager samband med brottstypen som sådan.
I andra huvudavdelningen har kapitlen ordnats så, att först behandlas
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
A 3
brotten mot person, 3-7 kap., därefter förmögenhetsbrotten, 8-12kap brotten mot allmänheten, 13-15 kap., och brotten mot staten, 16-22 kap. De två sista kapitlen i denna avdelning, 23 och 24 kap., innehaller bestäm melser om försök m. m. och om gärningar, som begås i nödvärn eller an-
^Bestämmelserna i 3 kap. om brott mot liv och hälsa innebär en avsevard förenkling av de nuvarande komplicerade och föråldrade reglerna i 14 kap. strafflagen. När det gäller brottstyperna mord och dråp hanfores icke, så som i gällande rätt, till mord alla fall av uppsåtligt dödande, som har skett med berått mod. Gränsen mellan de båda brottstyperna, av vilka mord ar den svåraste, dragés i stället med hänsyn till hur grovt brottet framstar vad beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. En viktig fråga, som möter vid misshandelsbrotten och vissa andra brott, galler de s. k. objev tiva överskotten. Förslaget innebär i denna del, att ouppsatliga verkningar av en gärning genomgående frånkännes betydelse, da det galler uppsatliöa brott. Misshandelsbrotten har uppdelats i tre grader. Avgörande vid gra e- ringen skall icke såsom för närvarande vara den skada, som har astadkon - mits genom gärningen, utan hänsyn skall tagas till samtliga uppsatliga om ständigheter vid brottet. I förekommande fall kan adomas ansvar, utom uppsåtlig misshandel, jämväl för vållande till annans död eller till kropps skada eller sjukdom. Som oaktsamhetsbrott upptages aven framkallande för annan avlivsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjuk-
d?4 kap. behandlas brotten mot frihet och frid. Även detta kapitel, som
huvudsakligen motsvarar 15 kap. i strafflagen, innebär en modernisering av gällande rätt, varvid flera föråldrade regler har utmönstrats De bestäm melser, som avser frihetsberövanden, har avsevärt förenklats, och i fråga om mera okvalificerat rättsstridigt tvång har skett en precisering av det straff bara området. Särskild uppmärksamhet har agnats fragan om skydd för personer, som blir utsatta för hot om grova brott. Gärning, som innefattar sådant hot, lägges under allmänt åtal, och brottet har utformats såsom ett fridsbrott; straff kan följa så snart hotet har skett pa satt, som vård agnat att hos den hotade framkalla fruktan för hotets förverkligande. I övrigt ma nämnas att i kapitlet, jämte bestämmelse om hemfridsbrott, stadgas sti a för den som obehörigen intränger eller kvarstannar i vissa andra lokalite ter än bostad, exempelvis kontor eller fabrik.
Ärekränkningsbrotten, som regleras i 5 kap., har väsentligt omarbeta s. I kapitlet skiljes mellan två brottstyper, förtal och förolämpning. För för olämpning är utmärkande, att det kränkande uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Vid förtalsbrottet avser kriminaliseringen lämnan de av uppgifter — sanna eller osanna — som är agnade att utsatta nagon för andras missaktning. Ansvar skall dock ej ådömas, då den som lamnade uppgiften var skyldig att uttala sig eller då det med hansyn till omständig heterna var försvarligt att lämna uppgift i saken; i sådant fall skall san-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
ningsbevisning få föras. I kapitlet upptages även en bestämmelse om förtal av avliden.
I 6 kap. behandlas sedlighetsbrotten. Kapitlet innehåller flera nyheter av principiell natur. Ifrågavarande brott behandlas såsom Övergrepp av en per son mot annan person. För otuktsbrotten medför förslaget vissa strafflind ringar; för de allvarligare fallen bibehålies dock tämligen höga straffmini- ma. Viss utvidgning föreslås av det kriminaliserade området i syfte att skydda yngre åldersklasser från att dragas in i prostitution.
Förslaget upptager i 7 kap. bestämmelser om brott mot familj Beträffande förmögenhetsbrotten kan nämnas, att i 8 kap. om stöld, rån och andra tillgreppsbrott har införts en ny brottstyp, tillgrepp av motorfor-
Brotten mot allmänheten har upptagits i huvudsak oförändrade från gäl lande lagstiftning. 8
I fråga om brotten mot staten har företagits vissa ändringar av saklig in nebord. Bl. a. föreslås en skärpning av straffet för hets mot folkgrupp De nuvarande bestämmelserna angående sårande av sedlighet kompletteras med ett stadgande om spridande av förråande skrifter bland barn och ungdom. Bland brotten mot rikets säkerhet upptages som ny brottstyp krigsanstif- tan, innebärande att någon framkallar fara för att riket skall invecklas i krig. I kapillet om ämbetsbrott har bestämmelserna om suspension och av sättning som bistraff omarbetats.
Av de två avslutande kapitlen i balkens andra huvudavdelning innehål ler endast det sista några väsentligare nyheter. Bestämmelserna om nöd värn har omarbetats, och regler har införts angående gärningar, som har begåtts i nöd eller på befallning.
Brottsbalkens tredje avdelning med bestämmelserna om påföljderna in nebär en betydande formell men också saklig omarbetning av det nuvaran de regelsystemet. En systematisering har skett genom att de nu i skilda la gar spridda bestämmelserna har sammanförts i samma lagverk.
Tredje avdelningen har disponerats så att först i skilda kapitel upptages bestämmelserna om de olika påföljderna, 25—32 kap. Därefter följer reg ler om nedsättning och uteslutning av påföljd, om sammanträffande av brott och förändring av påföljd, om bortfallande av påföljd, om förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan av brott, om vissa nämnder och om rättegången, 33—38 kap.
I förhållande till gällande rätt innebär förslaget att vissa påföljder för svinner. Sålunda sammanslås fängelse och straffarbete till ett enhetligt fri hetsstraff, kallat fängelse. Förvaring och internering i säkerhetsanstalt er sattes av en påföljd, benämnd internering. Å andra sidan skapas nya påfölj der. Villkorlig dom uppdelas i två påföljder, villkorlig dom och skyddstill syn. Nya ar också de olika formerna av överlämnande till särskild vård, nämligen överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vård enligt la«en om nylcterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk vå^d.
A 5
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
. fråga om de yngsta lagöverträdarna
rx." &£ T*. r- *■—
au ådöma denna påföljd är mycket snäva och^ avses
^
f‘ ss s
de yngsta agover ra under 18 år. överlämnande till vård skall kunna anvandas mot den som ar unuei .... n . i n enligt barnavärdslagen skall kunna kombineras medagy.bote• ™ ... * uutills ankomma på barnavårdsnämnderna och, nar atal sker, ne
omfattning som enligt nuvarande åtalseftergiftslag
förslaget
Även när det gäller lagöverträdare i åldern 18-20 år stadga
g
vissa beeränsningar beträffande tillämpningen av fängelse. I stallet ifråga kommer vidgad användning av ungdomsfängelse och tillämpmng av skydds-
tillsvn i förening med en kort tids anstaltsbehandling.
Förslaget innehåller icke några bestämmelser om ungdomsarrest. Beträffande psykiskt abnorma lagöverträdare föreslås betydande föränd ringar De nuvarande straffriförklaringarna avskaffas i princip, och de so har" besått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslohet eller an "an s tfsHg Inormitet av sä djupgående natur, ätt den måste anses jäm
ställd med sinnessjukdom, föres in under det
av
domstol.™ bll.mp.de
reaktionssystemet. För denna grupp av lagöverträdare skall dock t forsta hand ifrågakomma överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen eller ti
intrisk vård eller till vård enligt barnavårdslagen eller lagen om
lykterhetsvård^Av^övHga påföljder skaf, endas, böter och skyddstillsyn
kU“räganfm föfslagets innehåll beträffande de skilda påföljderna kan näm-
“LTiUeffm böter innehåller endast smärre nyheter. Den förändring av
penningvärdet, som har skett sedan år 1931 då dagsbotsreformen genom fördes8 har föranlett en ändrad gränsdragning mellan penningböter oc dagsböter och en höjning av bl. a. dagsbotsbeloppen. I kapitlet har
^Beträffande^det^rihetliga frihetsstraffet fängelse upptages som nämnts bestämmelser, vhka begräLr tillämpningen i fråga om unga lagöverträda
re Ålerfallsbcstämmelsema har reviderats, varvid tillämpningsområdet för dess. bestämmelser vidgats samtidigt som de gjorts fakul ativa och alltså endast innebär en möjlighet till straffskärpning vid återfall, kapitlet om
6 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
fängelse återfinnes även bestämmelser om villkorlig frigivning De båda nu
äää sas urfirir
^et en viss vidgad tillämpning utöver vad som beslöts vid 1§961 års riksdai
,n i:aTt,1S.Utbyggnad aV skyddsk°nsulentorganisationen' förutses för
f ."na oth i,Z*
“ fSrS,ärl;ni"g 8V °vervakningsarbetet »ed
Vi lkorlia h !rTer av la§överträd^e som vårdas i frihet. Villkorlig dom och skyddstillsyn är enligt förslaget självständiga nåföli der och mnebar icke såsom den nuvarande villkorliga domen någof aLtånd
4d,a?°mand€ 3V PåfolJd eller med verkställighet av ådömd påfölid Båda påföljderna skall kunna kombineras med böter ? J skddlkTligad0m-är aVSGdd fÖF brottslingar med så god prognos, att sär-
ulda åtgärder ej erfordras för deras tillrättaförande Den är icke förenad ^inTtTif °Ch kan närmast sä§as vara ^ villkorlig påföljdseftergift jämt SS Öref! Sådra la^ÖVerträda-. för Älka ö^ervSng
H L fsarskllda föreskrifter eller enbart övervakning finnes erforderlig an htry"“ r‘Sär ^ e" prÖTO,id « normalt ^re 4r OvervakåS
Skvjn tmaVeS, aV 0,ervak"ingsnämnd med biträde av skyddskonsulent Uds an ',"Snbeba"df "“”a «" g°™.ol, kombineras med en Inre
staltsbehandhng, dock endast om den dömde har fvllt is år i
^ nCaSgmo.Vaan„rP5fr h°"°- k“ *»«*"*» a"da"4"
ät -mtam raränd-
'7 a"S,a',SVä"ie" skliTvara^roch to”
tionen fa”r ansvaret hä“™"ak""®s”än'n<1" od. skyddskonsnienlorganisa-
A 7
åtgärder, är i förslaget icke — såsom i den nuvarande lagen med vissa be stämmelser om påföljd för brott av underårig---- begränsat till de fall, i vil ka den unge bör omhändertagas för samhällsvård; överlämnande skall ske utan att domstolen preciserar den åtgärd enligt barnavårdslagen, som skall vidtagas mot den unge.
Överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård skall kunna till- lämpas beträffande den som enligt denna lag bör bli föremål för övervak ning eller för tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Tillämpningen har emellertid i huvudsak begränsats till att avse dem, som har begått brott av mindre allvarlig beskaffenhet.
För överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen, som innebär att lag överträdaren skall vårdas på sinnessjukhus, fordras att rätten finner vård behov föreligga. Förordnande om sådant överlämnande får dock icke medde las utan att den medicinska expertisen har förklarat, att lagöverträdaren är i behov av vård på sinnessjukhus. Avgörande är vårdbehovet vid tidpunkten för rättens dom. Om gärningen icke har begåtts under inflytande av sinnes sjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående na tur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, krävs dock att sär skilda skäl föreligger för att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen skall få ske.
Öppen psykiatrisk vård avses främst för sådana sinnessjuka eller sinnes- slöa lagöverträdare, som icke är i behov av vård på sinnessjukhus men bör komma i åtnjutande av viss psykiatrisk vård eller tillsyn. Vården förutsät- tes skola ske genom hjälpverksamheten vid de statliga mentalsjukhusen.
De bestämmelser, som i balkens tredje avdelning upptages om ämbets- straffen suspension och avsättning samt disciplinstraffen för krigsmän, in nebär ingen saklig ändring av vad som nu gäller beträffande dessa påföljder.
I 33 kap. meddelas bl. a. bestämmelser om nedsättning och eftergift av påföljd. Vid sidan av regler om straffnedsättning för unga eller psykiskt ab norma lagöverträdare öppnas en generell möjlighet till nedsättning eller ef tergift av påföljd i utpräglade undantagsfall.
Vid utformandet av reglerna om sammanträffande av brott och föränd ring av påföljd har eftersträvats att vinna en förenkling av nuvarande, till sina konsekvenser tämligen svåröverskådliga regelsystem.
I kapitlet om bortfallande av påföljd har vidtagits endast mindre jämk ningar av gällande rätts bestämmelser om åtalspreskription och preskrip tion av ådömd påföljd.
De i strafflagen nu upptagna reglerna om förverkande av egendom har i sak oförändrade upptagits i balkens 36 kap. Detta kapitel innehåller därut över bl. a. bestämmelser om tillämpligheten av regler om förverkande och om annan särskild rättsverkan, när fråga är om brott av den som är under 15 år eller som har handlat under inflytande av psykisk abnormitet.
För prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor angående villkorlig frigivning föreslås inrättad en central nämnd, kriminalvårdsnämnden. Be-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
8 A
»U slrski?dgI»g tom u‘«rda:
f5resläs *<*«• >** «™Uältas
»gående de f
51
jdå„d™g„,
som VouZ^Ä" ed"
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
A 9
Förslag
till
Brottsbalk
Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, näst efter handelsbal- ken, införas en ny balk, benämnd brottsbalk, av följande lydelse.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Allmänna bestämmelser
1 KAP.
Om brott och brottspåföljder
1 §•
Brott är gärning, för vilken i denna balk eller i annan lag eller författning
är stadgat straff som nedan sägs.
2
§•
I denna balk beskriven gärning skall, om ej annat sags, anses som brott
endast då den begås uppsåtligen.
_ .
Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmännen eljest genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk. ma darav ,eke
föranledas att gärningen ej anses som brott.
3 §•
Med påföljd för brott förstås i denna balk:
de allmänna
straffen böter och fängelse,
,
, .
ämbetsstraffen suspension och avsättning för innehavare av befattnm0, varmed ämbetsansvar är förenat, och disciplinstraff för krigsmän, samt
villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och över
lämnande till särskild vård.
4 §•
Om användningen av straffen gäller i allmänhet vad i bestämmelserna om de särskilda brotten är stadgat. Övriga påföljder må, enligt vad darom är föreskrivet, tillämpas ändå att de ej äro nämnda i dessa bestämmelser.
1*
Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt.
År
10.
A.
10 A
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
Fängelse, suspension och avsättning äro att anse
an böter och disciplinstraff.
som svårare påföljder
5
§.
Ej må domas till flera påföljder för
stadgat.
samma brott, med mindre annat är
Suspension och avsättning ådömes vid
den tilltalade finnes böra dömas.
sidan av annan påföljd, vartill
*"* ädÖ”eS •-«—
för brotten.
2 KAP.
Om tillämpligheten av svensk lag
domirSeSma gäl^oL^:; ^
™ svensk
finnes antaga att*det är begångettnom riket* ™
^
**>
™ srr-“• ■=• sr,...
lag och vid svensk do™ J
om
it pa,,*ar"'"f dömes etter svensk
medborgare eller tagit hemvist här i riketelbr om
'nt- Svensk
ländsk eller norsk medborgare och finnes här så o n ar dansk, finsk, is-
‘ rikCl “b 4 ■“*“
svensk lag ‘Z
A 11
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
3 §•
Utlänning, som utom riket begått brott, dömes även i annat fall än i 2 §
sägs efter svensk lag och vid svensk domstol,
.
1 om han förövat brottet å svenskt fartyg eller luftfartyg så ock eljest om han var befälhavare eller tillhörde besättningen å sådant fartyg och be
gått brottet i tjänsten,
, , nn
2. om han begått brottet å område där avdelning av krigsmakten befann sig, dock i fall han ej var krigsman allenast om avdelningen befann sig a området för annat ändamål än övning,
3. om brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menig het, inrättning eller sammanslutning eller mot utlänning som hade hem
vist i Sverige, eller
4. om brottet är folkrättsbrott.
4 §•
Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock dar brottet fullbordades eller, vid försök, det tilläinnade brottet skulle hava full
bordats.
5 §•
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget el ler eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt in tresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter förord nande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väc kas, om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg eller av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig eller ock av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt in tresse.
6
§•
Ej må, utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat
därtill, någon åtalas för gärning, för vilken han utom riket undergått straff eller annan ansvarspåföljd. Sker åtal här i riket, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom riket, och må där vid efter omständigheterna dömas till lindrigare straff än för gärningen är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas.
7 §•
I fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet sko la, utöver vad i detta kapitel sägs, iakttagas de begränsningar som följa av
12 A
stadig eavköveren°k rättSliga gFl\ndsatser eIIer’ enli§t vad därom är särskilt
stadgat, av överenskommelse med främmande makt.
. ..........................
8
§.
m utlämning för brott är särskilt stadgat
S°™ “PPStäHts vid utlämning trän främmande stat till Sverige
skall landa till efterrättelse här i riket.
sverige
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
ANDRA AVDELNINGEN
Om brotten
3 KAP.
Om brott mot liv och hälsa
Den som berövar
livstid.
1 §•
annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på
2 §.
År brott som i l § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett
g ningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängel
se, lagst sex och högst tio år.
P
§el
3 §•
Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av
nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt tfångmål
domes for barnadråp till fängelse i högst sex år.
trangmul,
4 §•
Den som med hjälp av invärtes eller utvärtes medel olovligen fördriver
år Ff6 JCS dodar foster» dömes för fosterfördrivning till fängelse i högst två
år. Har sädan gärning förövats av kvinnan själv, må påföljden för han«
eftergivas, säframt omständigheterna äro mildrande P J
eller hälsa.
inneburit särskild fara för kvinnans liv
A 13
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962
5 §'
Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom ! vanmakt eller annat sädant tillständ, dömes ,„r m,sston-
del till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
g §
Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grov misshandel dömas
111 Vi^bedömsmde huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gar ningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svar kroppsskad eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller rah .
7 §■
Den som av oaktsamhet orsakar annans död, dömes för vållande till an nans död till fängelse i högst två år eller, om brottet ar ringa,, til.böter*
Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex manader och högst fyra år.
g §
Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa, dömes för vållande till kroppsskada eller sjukdom
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.
9 §•
Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eUer allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara for an
nan till böter eller fängelse i högst två år.
10
§.
För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan miss handel som ej är ringa eller försök till fosterfördrivning, så ock för stämp ling till mord, dråp eller grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja så dant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
11
§•
För fosterfördrivning eller försök därtill må kvinnan själv ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän syn-
^Mfcshandel, som ej är grov och som icke förövats å allmän plats, eller försök eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän
Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt, åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.
14 A
Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
4 KAP.
Om brott mot frihet och frid
m tä"8else ^ vis, tid.
År brottet mindre grovt, dömes till fängelse i högst sex år.
2 §
för^llTi! annat ,al‘ in ‘
1
§ Sä«S bCT™ någon friheten, genom att bort-
™ -*—«*
År brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.
^ g
“l” 4
S°m e!'fSt' “edelSl °la8a lvän8
eller "■“ledande, föranleder att nå
gon kommer . kr.gs- eller arbetstjänst eller annat dylikt
vångstlllsSnd
eher
formar någon att begiv, sig
till
eller kvarstanna å ntrikel
ort
där han kan
befaras bliva utsatt för förföljelse eller utnyttjad till otnktigt levnadssät”
se,lägsateHlS,högrstkta„Tlage'
«>' (ängel-
Är brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.
4 §<
Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om
brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåtf något dömes
ior olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med såTan
verkan ovar vång genom hot att åtala eller angiva annan för brott “ er
tlg™,ri'Sa renl‘gl medde,ande' °'a8a —* ^
J°“ avtses * första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex
- , iterh°Cirih0§St Sex år’ Vld bedömande huruvida brottet är grovt skall
Tan “yr'8
' ^ gärningen innetal‘at pi"a"d' ™
edert"
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
A 15
6
§•
Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter.
Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för olaga intrång till böter.
År brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i högst två år.
7 §•
Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, dömes för ofre dande till böter eller fängelse i högst sex månader.
8
§•
Om någon olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom postförsändelse, telegram eller telefonsamtal är under befordran genom all män befordringsanstalt, dömes för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.
9 §•
Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras för seglat eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till böter eller fängelse i högst två år.
10
§.
För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, frihetsberövan de eller försättande i nödläge, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, så ock för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt dömes till an svar enligt vad i 23 kap. stadgas.
11
§•
Hemfridsbrott eller olaga intrång som ej är grovt, ofredande som icke förövats å allmän plats eller intrång i förvar må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur all män synpunkt. Detsamma skall gälla olaga tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande samt försök eller förberedelse till sådant brott.
16 A
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
5 KAP.
Om ärekränkning
Sfi«XTij"ntr„^äs.To™ro-,ls"ge!ler k,ande"ärd 1 sil> >™«*-
missaktning, dömes för förta! till böter* aS”a “ISalla de"”e fÖr andras
digll™
TLte,,e" T de* e,i“‘ "'d “«*» ™ 01,1 stän-
1— “ ^ ^ ÄÄX: 3£
2 g
till böter eller fängelse i högst två år0™ gr°Vt’ SkaH ^ 9r°Vt fÖrM dÖmas
^ g
genom ”^.T, £?£££
lagd med atraff enlig, , etter 2 8. för ££££££?** * " **
År brottet grovt, dömes til, böter etter fängelse i högst sex månader.
4 §.
örtal av avliden skall medföra ansvar enliet 1 piiPP o » „
...
saom1örfniutitfLrdan denavUdn?
^ ^^‘-^afden Od
anses kränka den frid!
1
k“
ellfrgrovWörtllml doTk ILZ&£ åkiga^ommTl ?
^
ääSSS3säSS?»
ä
av särskilda skä, finnes påkatlat nr
'' “ 4'a'
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
A 17
6 KAP.
Om sedlighetsbrott
1 §■
Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som
innebär
trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, lagst två och högst
tio år. Lika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat så-
d£Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest
att anse som mindre grovt, dömes för våldförande tdl fängelse i hogs
fyra år.
2 §*
Den som, i annat fall än i 1 § sägs, förmår någon till samlag eller annat könsligt umgänge medelst olaga tvång eller genom grovt missbruk av den nes beroende ställning eller övar könsligt umgänge med någon under otill börligt utnyttjande av att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälp löst tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslo, domes for fnhetskranka -
de otukt till fängelse i högst fyra år.
3 §•
Har någon könsligt umgänge med barn under femton år, dömes for otukt
med barn till fängelse i högst fyra år.
Om gärningsmannen förgripit sig särskilt hänsynslöst mot
barnet eller
brottet eljest är att anse som grovt, skall dömas till fängelse, lagst två o
högst åtta år.
4 §.
Har någon könsligt umgänge med annan av motsatt kön, som är under aderton år och som står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan in rättning eller som eljest står under hans övervakning, vård eller lydnad, eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underårig** beroende ställning, dömes för otukt med ungdom till fängelse i högst fyra år.
Detsamma skall gälla, om någon som fyllt aderton år har könsligt um gänge med annan av samma kön som ej fyllt aderton år eller ock, under omständigheter som angivas i första stycket, med annan av samma kon som
är under tjugoett år.
5 §•
Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling, dömes för otukt
med avkomling till fängelse i högst två år.
Den som har samlag med sitt syskon, dömes för otukt med syskon till
fängelse i högst ett år.
18 A
Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen me
delst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.
8
°
6 §•
Den som berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt dömes
V
ärwbdagd
med straff enligt ^d förut i detta kapitel är sagt,’
för otuktigt beteende till böter eller fängelse i högst ett år.
8
Detsamma skall gälla om någon blottar sig för annan på sätt som är äg-
sårar tukt och “TU ??? §en°m °rd eller handlinS som uppenbaft
sarar tukt och sedlighet upptrader anstötligt mot annan.
7 §•
Om någon vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller ut-
d« ti“B^tTr5niUliHgaf1?Vnadfätt eller 0m någon förIeder den som är un-
fyra år
levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst
Är brottet grovt skall dömas till fängelse, lägst två och högst sex år. Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärnings-
ry«
7
a,frr o,"kug‘ “
1
-*■" —*—.
deÄ°nn fÖrHaU bereda *ig särskild vinning främjar tillfällig könsförbin-
högst sex månader.’
m 0tukt ™ bÖter eller fängelse 1
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
8 §•
U“r elIer giva ersättning skaffar eller söker skaffa
g tillfällig konsforbmdelse med någon som är under aderton år eller, om
:\laV,rfma *01\ ander tjUg0ett år’ dÖmeS fÖr förförelse av ungdom
till böter eller fängelse i högst sex månader.
y
9 §-
Ansvar som i detta kapitel är stadgat för gärning som begås mot någon
lUedniLV1SSt
!tf ådÖmaS äVGn dCn S°m kke insåg men hade skälig In
ledning antaga att den andre ej uppnått sådan ålder.
10 s.
För försök till våldtäkt, våldförande, otukt med barn eller otukt med ung
dom domes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
11 §•
Våldtäkt eller våldförande eller försök till sådant brott, så ock frihets-
tk;an and? otukt må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brot
tet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt
A 19
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Sedan eea månader förflutit efter det brottet begicks må åklagare ej väcka
män synpunkt. Efter utgången av nämnda tid må ej heller målsägande vacka
stol för hrottet om ei laga förfall visas hava förelegat.
1 ”d oTnkt med birn eller otukt med ungdom eller vid försök till sådant brott ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmännen och d mot vnke8n gärningen förövats, må åtal ej väckas av åklagare, med mmdre
åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
7 KAP.
Om brott mot familj
Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst tva ar.
2
§•
Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller till
fällig
sinnesförvirring eller av annan sådan orsak ej ager rättslig hand mgs-
förmåga^ller
om någon ingår äktenskap som på yrkande av andra maken
kan för villfarelse eller svek dömas att återgå, dömes for olaga giftermål till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om nagon tvingar
annan till giftermål.
3 §
Den som understicker eller förbyter barn eller eljest genom atl. avgiva oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmalan tillvallar sig eller annan falsk familjeställning eller berövar annan hans ratta familjestallnmg, dömes för förvanskande av familj eställning till böter eller fängelse i hogs
två år.
4 §•
Skiljer någon obehörigen barn under femton år från den som har vård naden! dömes, om det ej är brott mot frihet, för egenmäktighet med barn
böter eller fängelse i högst sex månader.
Detsamma skall gälla, om make utan beaktansvärt skal egenmäktigt bort för under femln år, som står under båda makarnas vårdnad eller om
make eller annan, som skall hava vårdnaden, obehorigen bemaktigar si0
barnet och därigenom själv tager sig ratt.
20 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
JUt&SZSZ**** " f“ra§"ies,äl,"1“* «”• «" ansvar eniig,
g §
gäng^v ItteTkap™4 'J
m",dre Br bro,tet “™‘ d-t ™ «er-
4la,as av 4k,aga- — —~ *-■
8 KAP.
Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott
=s£2S“S“““=“-S
3 §
fiiiVf1 någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar syskon
omes oek, om någon stjal losöre vari han äger del. Medverka flera till stölri
s? Sirisär r nägon aa dem> dömes i-™4 "Vei
grip^
■ CJ d“ S°m ha,,dlat med "K*« °« »Hägna sig det afl-
4
§.
svssr- Kr -*dd-
=r'ÄÄÄirJS
varde eller inneburit synnerligen kännbar skada.
betydande
5 §-
S°mntjäl meddst Våld å Person eller medelst hot som innebär träna
ande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter
A 21
si" med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det till
gripna, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex ar Detsamma
skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling
eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för
den tvungne eller någon i vars ställe denne ar. Lika med våld anses att fo
sätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
0 g
År brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grovi rån dömas till
fängelse, lägst fyra och högst tio år.
.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om väldet
var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada ellei
allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller pa ett hän
synslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
7
§•
Tager och brukar någon olovligen motorfordon eller annat motordrivet
fortskaffningsmedel, som tillhör annan, dömes, om garningen ej ar bdag
med straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för tillgrepp av fortskaff
ningsmedel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra ar.
8
§•
Den som, i annat fall än särskilt i detta kapitel omförmäles, olovligen
tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för egenmäktigt förfa
rande till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall galla,
om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta las eller annorle-
des, olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om
våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.
9 §•
Rubbar man olovligen annans besittning för att själv taga sig rätt, dömes
för självtäkt till böter eller fängelse i högst sex månader.
10 §.
Avleder någon olovligen elektrisk kraft, dömes för olovlig kraftavledning
till böter eller fängelse i högst två år.
11
§•
Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 12 kap. 2 §
andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,
skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.
Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olov-
22 A
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962
ligen anbnnga eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller
rande eller självtäkt mening
§8
förfa-
12
§
För försök eller förberedelse till stöld, grov slöld, rån, grovt rån till-
finTni* torlskatfmn8smedel eller olovlig kraftavledning, så ock för stämn-
niit ™Ti 2ugt e;haet a,,rslöia rSn el,er «"*• ^
™ ad
brotfet fnuLrdaK Ph “‘‘"-V
' tillSrepp av '»rt^affningsmedel, om
ad L
“g.s
V“r,t a"Se S°m ri"ea- ”ä d~k *
13 §.
• Hafr. annat 1 detta kapitel omförmält brott än grov stöld rån eller erovt
vid brotte^n^ ““k®,®11" tr°lovad tiU gärningsmannen eller till annan
d brottet medverkande eller mot syskon, skyldeman i rätt upp- eller
vilken83"0 ^
^ dCn S°m 1 fÖrSta svågerlaS lika nära är eller motden till
an§ives tm “
häleri ÄTfLTellf 5ag‘S Ska" SäSOnl —"*» ■— jämväl
9 KAP.
Om bedrägeri och annan oredlighet
1 §•
{pnDhea S°m medej|s.t vilseledande förmår någon till handling eller underlå-
ledde ln°m ’nnebar vmnmg för gärningsmannen och skada för den vilse
SS5 tvåä"aS°" ' VarS S,äl" denne ar' ** bedrögeri ,1,1 t get i
-.... . a . ä X'=.;: irrc,
A 23
ringa, för bedrägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa
avvikelsen.
3 §■
Är brott som förut i detta kapitel är sagt att anse som grovt, skall för grovt bedrägeri dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär ningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt far lig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.
4 §•
Den som medelst olaga tvång förmår någon till handling eller underlåten het, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är, dömes, om ej brottet är att anse såsom rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
5 §.
Den som vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå, dömes för ocker till böter eller fängelse i högst två år.
Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
6
§•
Den som köper något, som är frånhänt annan genom brott, eller tillgodo gör sig det eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra dess åter ställande, dömes för häleri till fängelse i högst två år eller, om gärningen är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, så ock om någon genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.
Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
7 §•
Om gärningsmannen i fall som i 6 § sägs icke insåg men hade skälig anledning antaga att brott förelåg, dömes för häleriförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.
För häleriförseelse skall ock dömas, om den, som på sätt i 6 § sägs med verkat vid det brott varigenom egendomen frånhändes annan, ej insåg men hade skälig anledning antaga att brott förövades.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
24 A
g §
Den som i annat fält än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det
an medelst vilseledande formår någon till handling eller underlåtenhet
L
” dCn vilseledde eller någon i vars ställe denne är,
domes för oredhgt förfarande till böter eller fängelse i högst två år. Ändå
att skada ej uppkommer, skall dömas för oredligt förfarande, om vilsele-
andet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, mycken
het eller ursprung av något som tillhandahålles mot vederlag.
9 §•
unnStT °:fenUi§gfr ClIer ClJeSt bland allmänheten sprider vilseledande
uppgift för å t paverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom
UnTter”
W tä”8eiSe ‘ hÖgSt lVä åF
°m brotW 2 "»g"'
medlerkal' "d Mdande “V aktiebolag eller annat företag
‘
£ grUnd av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag
8
heteif eller^ör T ^ °aktSamhet offentliggör eller eljest bland allmän
heten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att på-
fö*askada°Tdel T Rre,af' ‘ ek»"»“iskl b»"-e„de oTdärXlled.
lora skada, domes sasom i forsta stycket sägs.
seÅ^™t S°m
1
drna rf8"3' SägS’ a“ anse SOm »rovt’ dömes till fängel
se, lagst sex manader och högst fyra år.
b
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
1° §.
Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav hand-
hng rom ar falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig^er^!.
högst tvåaår. ng’ d°meS f°r °ckerPantnin9 till böter eller fängelse i
För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning
i 23rkap 3 fsTT annar 7^ Vad 1 23 kap' Stadgas; dock ska11 val
3 kap. 3 § sags icke galla i fråga om försök till utpressning.
som K? aUbSrtredf!Se-u"
Sr°Vt bclMS'" dömes den
som tor att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt
skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma skall gälla om
någon
med uppsät som nyss sagts söker astadkomma sädan skad H™
hh“ r
,riVU,igt
gärningen, ska/l
\ad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätf cPnii
~b“pnins belräffande a”nai 1 --
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
A 25
10 KAP.
Om förskingring och annan trolöshet
Om någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egen domen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller an- norledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada for den berättigade, för förskingring till fängelse i högst två ar.
2
§.
Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det förskingrades värde och Övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall for undandrakt domas
till böter eller fängelse i högst sex månader.
3 §
Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov förskingring dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om Bar- ningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk hand ling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest vant av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kannbar skada.
4 §•
Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom som han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsratt ar förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager atgard varigenom egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt, dömes för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst två år. 5
5
§•
Om någon, som på grund av förtroendeställning, vare sig det är i allmän eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fatt att för annan s o a ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln darav, missbrukar be hörighet att företräda huvudmannen eller eljest sm fortroendestallnmg o därigenom skadar huvudmannen, dömes, om gärningen icke ar belagd med straff enligt 1—3 §§, för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i
högst två år.
_ , , . .. ,
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.
26 A
Missbrukar någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för annan, till
förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes enligt vad i första
stycket sägs, ändå att angelägenheten ej är av ekonomisk art.
6
§-
Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk
av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller
med missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik hand
ling kräver vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter
eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon fordrar betal
ning jamhkt handling som ej blivit utgiven eller för gäld som redan är gul
den eller ock kräver att utfå gods som han redan bekommit eller mot krav
åberopar kvitto som icke utgivits.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
7 §‘
Om någon olovligen brukar annans sak, som han har i besittning, och där
igenom vållar skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter
eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om innehavare
av fastighet brukar denna till men för annans rätt därtill genom att olovligen
bySga> gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur beta eller vidtaga annan dv-
lik åtgärd.
J
8 §•
Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva
hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i be
sittning, dömes för fgndförseelse till böter. Underlåter man att fullgöra så
dan skyldighet med uppsåt att tillägna sig godset eller förfar man eljest
med godset på sätt i 4 § sägs, skall gälla vad där är stadgat.
9 §.
För försök till förskingring, grov förskingring eller trolöshet
man dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
mot huvud-
10
§.
Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga
motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott
an grov lörskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse
som grov.
Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besitt
ning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betal
ning erlagts, må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl fin
nes pakallat ur allmän synpunkt.
A 27
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
11 KAP.
Om gäldenärsbrott
1
§•
Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd1 av‘
händer sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig pa obestånd
eller förvirrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till fang-
Cl Gäldenär, ^m^id konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan kon
kurs eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefi
h skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock.om ej uppgif
ten rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund for förfarandet,
dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall galla om gäldenär
fTmband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller
skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom^rätt
ningen ta«es i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.
Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortfor tillgång av
betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär,
som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursforvaltnmgen till
gång, dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.
2 §-
Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov oredlighet mot
borqenärer dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om galde-
nären beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilsele
dande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.
3 §•
Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevarda medel
utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på
äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan
sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet fram
kallar eller förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till
fängelse i högst två år.
Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan kon
kurs eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger till
gång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift,
dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges
till grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.
4 §•
Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet
för borgenärs fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom
28 A
avsevärt förringar Övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot bor-
genarcr till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om bokförings-
S*MTg-gäldenar’. ehurU han enli8t §od köpmanssed uppenbarligen bort in
ställa sina betalningar, förfar som nu sagts.
Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betal
ning eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer.
5 §•
Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande
bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej
kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, dömes för bokfö-
ringsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Åtal for bokföringsbrott må äga rum allenast såframt gäldenären inom
fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betalningar.
6
§.
För försök att, såsom i 1 § tredje stycket sägs, ur riket bortföra tillgång
domes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
7 §•
Begår den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall
han domas såsom vore han själv gäldenär.
Borgenär, som i fall varom förmäles i 4 § lagen eller låter åt sig utlova
betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för medverkan till brottet
endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller
handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.
Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
12 KAP.
Om skadegörelsebrott
1 §-
Den som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans
ratt därtill, dömes för skadegörelse till böter eller fängelse i högst sex må
nader.
2 §-
År brott som i l § sägs med hänsyn till skadans obetydlighet och Övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till
böter.
Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,
av vaxande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller
ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk,
A 29
dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och
övriga omständigheter är att anse som ringa.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
3 §
Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov skadegörelse
d°VidS bedömandet huruvida*
brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av
gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa ell<* skada drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan el
jest är synnerligen kännbar.
4 §.
Tager man olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga, som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig vag till böter.
5 §-
För försök eller förberedelse till grov skadegörelse, så ock för underlåten het att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
6
§•
Averkan eller tagande av olovlig väg må, om brottet endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av åklagare allenast om åtal av särskilda skal finnes
påkallat ur allmän synpunkt.
13 KAP.
Om allmänfarliga brott
1 §•
Om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes for mordbrand till fängelse, lägst två och högst åtta år.
2
§•
År brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov mordbrand dö mas till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om bran den anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild be
tydenhet.
3 §.
Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för
30 A
annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom
domes for allmänfarlig ödeläggelse till fängelse, lägst två och högst åtta år.
År brottet grovt, dömes till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år,
P or
liTTcfirl
ö
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
,,°"1 _nagon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för
rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upp-
ratthallande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åt
gärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppma-
ning därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom,
omes för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla, om
nagon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvar-
igt stor eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av tele-
graf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för
allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.
5
§•
f,"bro!t som i 4 § sägs att anse som grovt, skall för grovt sabotage dömas
till fangdse pa viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om där-
iöenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv eller för
egendom av särskild betydenhet.
Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller spräng
ämne e er annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs elle°r
framkallar fara därför, eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes
tor aUmanfarbg vårdslöshet till böter eller fängelse i högst sex månader.
År biottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.
7
§.
att°ttr^ftSOnnfra“ia,llar aHmän fara fÖr människors eller hälsa genom
C t ZuZV
H
" 1lVSmede1’ Vatten
dler annat> På a^at sätt sprida
riift eller dylikt eller överföra eller sprida allvarlig sjukdom, dömes för
spridande av gift eller smitta till fängelse i högst sex år
År brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst fyra och hö«st
Ilo ar, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller
om många människor utsatts för fara.
11
g §
Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller ce.
nom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida
A 31
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, domes för /örpörim, till bo-
‘'VrbTotÄ: SKÄlll fängelse, lägst sex månader och högs, sex
år Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande varde utsatts
för fara.
9 §•
Beoår någon av grov oaktsamhet gärning som i 7 eller 8 § sägs, domes
i * vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fängelse i liogst
två år.
10 g.
Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i detta ka
pitel är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne eller gift eller anno -
fedes framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sags eller a -
märf fara som avses i 7 eller 8 §, och underlåter han, efter att
hava
kommit
till insikt därom, att till farans avvärjande gora vad skaligen kan bega ,
dömes för underlåtenhet att avvärja allmänfara till böter eller fängelse i
högst ett år.
11
§•
Om någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 §,
frivilligt avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olagenhet uppkommit,
må dömas till lindrigare straff än för gärningen ar
stadgat; dock ma
e
dömas till lindrigare straff än fängelse, om lägsta straffet för brottet eljest
är fängelse i två år eller däröver. Var faran ringa och ar for garningen ej
stadgat svårare straff än fängelse i ett år, skall ej domas till ansvar.
12
§.
För försök, förberedelse eller stämpling till mordbrand, grov mordbrand
allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage eller spridande av gift
eller smitta eller till förgöring, så ock för underlåtenhet ati avslöja sadant
brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. 14
14 KAP.
Om förfalskningsbrott
1 §•
Den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn el
ler genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes,
framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller akta
urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkunds
förfalskning till fängelse i högst två år.
32 A
Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan
handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis
så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.
Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
2 §-
År brott som i 1 § sägs att anse som ringa, skall för förvanskning av ur
kund dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Vid bedömande huruvida brottet är ringa skall särskilt beaktas, om ur
kunden ar av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mot
tagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.
3 §.
Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov urkundsför
falskning domas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om för-
atsknmgen avsett myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är
särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation aktie-
farlig al^ inteckningshandling, eller om gärningen eljest var av särskilt
4 §•
h^f^.§Ör obrukbar eller undanskaffar urkund, över vilken
han vid tillfallet ej ager så forfoga, dömes, om åtgärden innebär fara i be-
anseende, för undertryckande av urkund till fängelse i högst två år
£
V'" fr;lnga> “U e,,“
i hög?, sex mäSer
År brottet grovt, domes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
o
5 §‘
ninTpi?38011 Ut?n l0I anbring3r dler elJest förfalskar annans namnteck-
mg eller signatur pa alster av konst eller konsthantverk eller på annat
ylikt verk och därigenom giver sken av att denne bestyrkt sm vara upp
hovsman till verket, dömes för signaturförfalskning till fängelse^ högst två
ättitåscssa
är e,ler’om brol,et är — S-
ä
Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst tvä oeh högst ätta är.
A 33
handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falske-
ligen äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det mark-
ta dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för markesforfalsk-
ning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
8 §•
Om någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan
tagas för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat marke för
plan- eller höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller forstor så
dant märke, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishanseende, for för
falskning av fast märke till fängelse i högst fyra år eller, om brottet ar
ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
9 §-
Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med
falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt vär
de- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk av
något, som förfalskats på sätt ovan sägs, dömes, om åtgärden innebar fara
i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han själv
gjort förfalskningen.
10
§.
Den som, i annat fall än i 9 § sägs, bland allmänheten sprider något, som
lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt varde-
märke, dömes för olaga spridande av efterbildning till böter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196‘2
n §•
Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
innan avsevärd olägenhet uppkommit
frivilligt
avvärjt den fara
i
bevis
hänseende som gärningen innebar, må dömas till lindrigare straff än för
gärningen är stadgat. Var faran ringa och är för gärningen ej stadgat svå
rare straff än fängelse
i
sex månader, skall ej dömas till ansvar. 12
12
§-
För försök eller förberedelse till urkundsförfalskning, grov urkundsför
falskning, undertryckande av urkund, signaturförfalskning, penningför
falskning, märkesförfalskning, förfalskning av fast märke eller brukande
av vad som förfalskats, så ock för underlåtenhet att avslöja penningför
falskning dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle brottet, om
det fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till an
svar enligt vad nu sagts.
2
llihang till riksdagens protokoll 1962. i saml. Nr 10.
A.
34 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
15 KAP.
Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga
1 §•
Om någon under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe
iaf^“r
f°San°
UpPglft eIIer förtiger sanningen, dömes för
mened
till fängelse
månader^ra ^
^ ^ br°Uet **
m bÖter eller fänSeIse i högst sex
År
brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett
med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott eUer
eljest synnerlig skada tillfogas annan.
2 §
unoStT^ !?hÖr Under sal\ningsförsäkran i rättegång lämnar osann
•
, . fortlger sanningen, dömes för
osann partsutsaga
till fängelse
‘JZVr
^
°m
br0tM
“
«“ ir fängelse i höXe“
Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes
or
ovarsam utsaga
till böter eller fängelse i högst sex månader.
dömas™»iTsvLf" ivses ‘1-3 55 vara u,a" be,yde,se Br skaU ei
Vad nu sagts skall ock gälla, om någon lämnat osann uppgift eller förtigit
sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omstäL-
digheterna innebära skälig ursäkt för honom.
5§-
tilIVaanker n^°n åftal “0t 0Skyldig med uPPsåt att denne må bliva fälld
till ansvar, domes for falskt åtal till fängelse i högst två år eller, om brottet
ar ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader
ärr°™ fT’ f™s'U1
lägst sex månader och högst
lyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt h^kttc
Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill
r-
ote/oga,
mai
till böter eller fängelse i högst sex månader
“
A 35
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
6
§•
Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till
ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år eller, om brot
tet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att den angivne
var oskyldig, dömes för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst
sex månader.
7 §•
Den som, i annat fall än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller an
nan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver be
svärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,
dömes, om myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk till
vitelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att utsagan var
sanningslös, dömes för vårdslös tillvitelse till böter eller fängelse i högst sex
månader.
8 §•
Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må
bliva fälld till ansvar eller åberopar någon med sådant uppsåt falskt bevis,
dömes för bevisförvanskning till fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
År brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
9 §•
Har någon, utan att vara förfallen till ansvar, enligt vad förut i detta ka
pitel är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att
annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och
underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans av
värjande göra vad skäligen kan begäras, dömes för underlåtenhet att avvärja
rättsfel till böter eller fängelse i högst sex månader.
10 §.
Om någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives un
der edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik för
säkran, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, om åtgärden
innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till böter eller fängelse
i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.
Sker sådan gärning av grov oaktsamhet, dömes för vårdslös försäkran till
böter eller fängelse i högst sex månader.
36 A
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
11 §-
elwT1131 nåf n 1 intyS dler annan Urkund osann uPP8ift om vem lian är
eller om annat an egna angelägenheter eller upprättar någon för skens skull
irkund förande rättshandling, dömes, om åtgärden innebär fara i bevis-
£!n*rn»iC’ t0r°S“nt inty9ande tU1 böter fängelse i högst sex månader.
eller eHett
**“ aU det innefattar missbruk av tjänsteställning
eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst två år
stv^eiT
Cller djeSt bC§agnar °Sann urkund som avses i'första
,°me.S’ °“ atSarden innebär fa™ i bevishänseende, för brukande au
osann urkund enligt vad där sägs.
Pass- be‘y« dylik för viss man utställd urkund ge-
nom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar han urkunden att
sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som hhkom-
mit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för rik-
hg kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende
för
missbruk av urkund
till böter eller fängelse i högst sex månader
eder’
om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.
’
13 §
Fornekar någon sin underskrift på urkund, dömes, om åtgärden innebär
[,a * bevlshanseende, för förnekande av underskrift till böter eller fängelse
ogst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.
14 §•
Om någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är saat
nnan aysevard olagenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat
satt awarjt fara for vidare olägenhet, må dömas till lindrigare straff än för
fareTtfaff än^nfl1'
^ °Ch " fÖr gärnin§en ej stadgat svå-
are straff an fängelse i sex månader, skall ej dömas till ansvar.
gon^söker^ansttfta Xr™?1 *■"“ S*ämPlinS UU
»om innebär att nä-
anslltla s,ädan gaming. så ock för försök till bevisförvanskninc
" . ' “Tau f. Vad ' 23 ^ Sl“dgaS- SMa »">«<>*■ « d*t Ä
sagU
rl”Sa' må d0ck eJ d6mas till ansvar som nu
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962
A 37
16 KAP.
Om brott mot allmän ordning
1 §■
Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med
förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra
viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, domes foi
upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra ar och annan del
tagare ^ folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år.
Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, domes anstifta
och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.
2 §'
Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld a per
son eller egendom, dömes, vare sig myndighet var tillstädes eller ej, fo
våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio ar och an
nan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst
fyra år.
3 §.
Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning
att efterkom
ma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han
på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avsparrat domes om
ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller
fängelse i högst sex månader.
4 §•
Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stor
eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsovnmg, vigsel
eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig
eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst for överläggning,
undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för storande av förrättning
eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex manader. 5
5 §.
Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides
eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten upp
manar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av med
borgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, domes for uppvigling
till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sokt forleda till allvar
ligt brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst
fyra år.
38 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
böter eller fängelse i högtt
två
år
>«mhallsfarlig ryktesspridning
till
högStf"k°n8d5miw-“i8!° Srrir ,lagga eller VaP“ «»er >"-t rikets
i
’km,and‘ -
* W eller fängelse
5
£-S»ÄT.iÄ
9 §•
h^™1!^011 °,ffeiltligen skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat
—■ -
10 §•
Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller
avhdens aska, öppnar grav eller eljest gör skaL eller ofog på kTsta urna
sy * *»*«. damtpL to«r;
gnjiejria
till böter eller fängelse i högst sex månader.
genom art^aahihåJla^örevisa^ener^anD^rledes^prid^askWft^eUrr^bild^d 0^61^
fentligen, ,*T^17^“ ^ — U- «*-
12
§
sit?inneh?iibi!and k*™*11" Ungdom sPrider skrift eller bild, som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran, dömes för förledande av ungdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.
»WM.Ä «£°S-"““"ririingnmg, vanvård eller annorledes
fängelse fhögst två Vr *
' d0,"eS d>nrlMH"‘ li" koler
eller
A 39
14 §.
Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller pen
ningvärde eller tillåter någon sådant spel i lokal som han upplåtit « allma
heten, dömes för dobbleri till böter eller fängelse i högst sex månader D
tager någon i dylikt spel som anordnats för allmänheten eller eljest^ag
rum i lokal vartill allmänheten har tillträde, dömes för dobbleri till böter.
15 §.
Den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alko
holhaltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, domes for
fulleri till böter, högst femhundra kronor.
Till böter som nu sagts dömes jämväl, om ruset orsakats av annat a
alkoholhaltiga drycker.
16 §.
Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på all-
män plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som ar agnat att vacka
förargelse hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till bö
ter, högst femhundra kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962
17 KAP.
Om brott mot allmän verksamhet
1 §•
Förgriper sig någon med våld eller hot om våld å innehavare av ämbete
eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, i de“neJ
utövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från tjansteåt-
gärd eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot‘ tjänste
man till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader. Detsamma skall galla, om någon sålunda fo
griper sig mot den som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed am-
betsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller underlåtit.
Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar ar förenat, skall ock
gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd
skall vara förenat.
2
§
Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindranåjgon,
som åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattm g
eller hämnas för tjänsteåtgärd, otillbörligen företager gärning, som för ho
nom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar darmed, dom
för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.
40 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
g §
r“L» föreriDer
T
h
^ "äg°n pä Sätt s°“ 1
ei,er — -*-*
rS££re ™
ss: si
fängelse i högst^mäLdér ^ "*
,UI “tef «“«
S‘
ÄrÄr,‘hiUto Sky<id
1 *• ‘ eller Kr hans
i
högst sex* månader°r m,“/,rme'*e m°! V™'™- ™ böter
eller fängelse
Om någon bland allmänheten sprider falskt rvkte p IW *
.
SÄXS^dSfSl fler T “ ■«£
dijhel till böter eller fängelse i högsftvät
an
_ 7 §*
nin^r-,ämnar'
d,er erbj'Uder muta eller annan otillbörlig belö-
Zti ZTm&I t?6 T™6' ambetsansvar är förenat, dömes tr
oesncKmng till böter eller fängelse i högst två år.
g §
rätt?»!?™Vid-Val ^ 3lImän befattninS elIer vid annan utövning av röst-
hind^ °mrÖStningen e,ier förvanska dess ut-
gang eller eljest otillborligen inverka på omröstningen dömes för otillbör-
Är hrnu t6 °ld™Sln\y m Mter eller fängelse i högst sex månader.
humvWa broftTt ärSt fTu ““ fängeISe 1 MgSt fyra år‘ Vid dömande
T™ brottet al 8rovt ska» särskilt beaktas, om det förövats med våld
eller hot om våld eller innefattat missbruk av tjänsteställnTng
Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för
ämbetsbrott' rT
^ På *Mt *“ dler icke rösta>
dömes^m
def
ej är
^ till böter eller
9 §•
Soker någon obehörigen skaffa sig kännedom om vad som angående ut
övning av rosträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för lö /
mot rösthemlighet till böter eller fängelse i högst sex mfnader
A 41
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
10
§.
Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos dom
stol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt Aattnesmål eller
eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åt
gärd. dömes för Övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i
Detsamma skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande
skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper nagon för
det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid forhor hos myndig
het eller för att hindra honom från att avgiva sådan utsaga.
11
§•
Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma,
undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt satt motverkar att det
uppdagas eller beivras, dömes för skyddande av brottsling till böter eller
fa I^^soi^ icke ^nsåg men hade skälig anledning antaga att den andre var
^Make8’ troSvad^s^skon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den
som i första svågerlag är lika nära förenad med
den brottslige, den sompå
grund av adoption står i motsvarande forhallande till honom, fosterfora d
rar eller fosterbarn må ej fällas till ansvar enligt denna paragraf.
12
§.
Hjälper man den, som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för
annat än sjukvård eller vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykter-
hetsvård berövad friheten, att komma lös eller främjar man, efter det han
avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sadan åtgärd,
dömes för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst två år.
13 §.
Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva
annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagta
get, skadar eller borttager myndighets anslag eller försegling eller eljest
olovligen öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt
av myndighet meddelat förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud
till böter eller fängelse i högst ett år.
,
Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, domes for hind
rande av förrättning till böter.
14 §.
Om någon obehörigen utövar som vad hör till befattning, varmed ämbets-
ansvar är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till böter eller fäng
else i högst sex månader.
.
Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehong
2» Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. A.
42 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
vinning eller eljest att anse
fyra år.
som grovt, skall dömas till
fängelse i högst
sieDutnför^’ttUtan hU fall är fÖr handen S°m 1 14 § sags’ obehörigen giver
sig ut för att mnehava dar avsedd befattning, dömes för föregivande av all
man stallmn,
till
böter eller fängelse
i högs?
sex
månader
Deulma
ska»
galla, om någon obehörigen bär uniform, märke eller annat ti^^tecken
glVer ?.0n0m ?ken av a“ tillhöra krigsmakten eller annan kär
T
det
mannas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller
allmänhetens Beseende med vatten, ljus, värme eller kraft Samfard“' e"er
ÄSE f6r adTOkak*-
»
u s-
an^r eS vfdrifÖ2?rdelS,eHtil1 Vä'd e"er h°‘ mot
dömes till
. I k 8 d 23 kap' stad§as’ såframt ej brottet, om det fullbordats
skulle hava varit att anse som ringa. För försök till främjande av flvki
domes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs.
J
5 *
18 KAP.
Om högmålsbrott
1 §‘
mCd UPPSåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest
ned våWsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen
ras drSer eller. hogsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hfnd’
las foretager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande dö-
tid él,T dCt fJ ar hogforraderl’ för
uppror
till fängelse i tio år eller på'livs
tid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.
?
Om gärning som avses i 3 5 kap. innebär förgripelse mot Konungen eller
annan medlem .v konungahuset eller mot regent som är satlT3ungen
ställe ma domas till fängelse i högst fyra år, om å brottet eljest kan fölia
ange se i högst sex månader, och i högst sex år, om å brottet e/iest kan fölia
fängelse i mer än sex månader men högst fyra år.
^
Den som, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller
re i°rgr fnhet’ Samlar elIer anfÖr Väpnat manskaP eller håller det sani
lat eller forser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik u trust-'
A 43
ning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning
till fängelse, lägst sex och högst tio år.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
4 §■
Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara
avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det andamål
för vilket den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som
militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd to -
stärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock for sådan sammanslutning
ia«er befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upp
låser lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med pen
ningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller
fängelse i högst två år.
5 §•
Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den all
männa åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten mom politisk
organisation eller yrkes- eller näringssammanslutnmg och därigenom satt
yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, domes för brott mo
medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.
6 §
Om någon genom stympning eller annorledes, för längre eller kortare tid,
«ör sig oduglig till tjänstgöring, som det ålegat honom att fullgöra vid krigs
makten eller eljest för rikets försvar, eller genom
att föregiva
sjukdom eller
medelst annat vilseledande undandrager sig sadan tjanstgoringsskyldig ,
dömes för svikande av försvarsplikt till böter eller fängelse i högst tva ar
eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra ar.
7 §•
För försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller väpnat hot mot
laglig ordning, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, sa ock för försök
till brott mot medborgerlig frihet eller svikande av försvarsplikt domes till
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. 8
8 §■
Gärning som avses i 3—5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen el
ler annan som är nämnd i 2 § må ej utan Konungens förordnande atalas av
åklagare, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Detsamma skall
gälla i fråga om försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu
sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning.
44 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
19 KAP.
Om brott mot rikets säkerhet
1 §•
so7' "ed “PP'41 «“ rtl«t eller de] därav skal], med våldsamma eller
makt eui briSaTf
b
"‘'f
dskl bisländ. »äSgas under trämmande
akt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall så-
lUnndV°Si?Cka^ foretager handling som innebär fara för uppsåtets förverk
ande, domes for
högförräderi
till fängelse i tio år eller på livstid eller om
faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.
Om någon med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen riksdagen
eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas efler
tundras, företager handling som innebär fara därför, dömes ock för högför-
fk,06.11! Samt1"ediivåldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara
• , U ™ket,skaI1 mvecklas i krig eller andra fientligheter, dömes om det ei
ar högförräderi, för krigsanstiftan till fängelse, lägst två och högst åtta år
3 §.
Om den som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt
eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företråder f^-
mande mafcts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest
2
°Ch därigen°m °rSakar riket -sevärt men dömes
"
' l f°rhandlln9 med främmande makt till fängelse på viss lid
lagst tva och högst tio år, eller på livstid.
’
4 §.
Svensk medborgare, som utan tillstånd av Konungen eller den h»n ko
re?" brUka Sig SåS°m °mbud för främmande makt i diplomatisk
öelagenhet som ror nket, så ock envar, som i föregiven egenskap av be-
ongt ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet Led nå-
§.. . “ företräder främmande makts intresse, dömes för eqenmåktiahet
Tj7ZTde mak'm ,än8e,se 1 hösst ** är
hålirnd^inT1161 fara/Ör ri,kCtS Självbestämningsrätt eller dess fredliga för-
eher nr^ i . i” 6 makt’ dömes tiH ^else, lägst ett och högst sex år
eller PTlivstidVar 1
^
På ^ «d’ Iägst «* högst tio år,’
T; Up,psåt att gå frammande makt tillhanda, obehörigen an-
affar, befordrar, lamnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk,
A 45
vapen förråd, import, export eller förhållande i övrigt,
vars
uppenbarande
för främmande makt kan medföra men för rikets
försvar
eller för o kfor
söriningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden
eller elfest för rikets säkerhet, dömes, vare sig uppgiften ar nktig eller ej,
för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall galla, om nagonmied
uppsåt som nu sagt! obehörigen framställer eller tager befattning med sknft,
teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgitt.
0 §
År brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall domas iorgrovt spioneri
pä viss tidflägst fyra och högst .jo hr, ollar phirvsM.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt ^ ”g
n:n !n var av svnnerligen farlig beskaffenhet med hansyn till pågående
krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige ro] e
fad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.
Förövas, beträffande uppgift soJ vi förhållande av
ning som i 5 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, domes fo
obehörig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse ^ högst två
år elle/om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra ar.
Den som av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift
som avse” 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, domes för vårds
löshet med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader el er,
om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst tva ar.
g §
Om någon bland allmänheten sprider eller till främmande makt framför
eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som ar g
nät att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning
fara för rikets säkerhet till böter eller fängelse i högst två ar.
9
§•
Den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i nket be
driver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller and-
, Iörh~, vilkas nppenbarande för d«n f—*
'
föra men för annan främmande makts säkerhet, eller har
1
riket till dylik
verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, omes or o
lig underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år
För olovlig underrättelseverksamhet skall ock domas, om någon, med
uppsåt att gl främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med
användande^av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffan
de av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksam
het lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
46 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
10
§.
nnfkHymfaK-n^SOri offentliSen främmande makts flagga eller vapen eller an-
böter eHe^f-hCtf CCktn’ dÖmCS f°r sk^mfande av utländsk rikssymbol till
böter eller fängelse i högst sex månader.
y
_ 11 §-
°mm8Tmg aVSCS 1 3~5 kaP- innebär, att någon genom förgripelse å
rammande makts statsöverhuvud eller representant här i riket kräLke^
den
rammande makten, må dömas till fängelse i högst två år om å brottet
bX^Ä^-Lhi:gs,sex mänad"’ Jh 1
“
keasdnenom8attSknåg ^ m°tSVarande tiilämpMng.^mfrL^fritTrän-
12
§
Om någon utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främ
lieen betnSStjanSt ^ därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att
dov"
13 §
m h5gförrideri’
u-derrättelseverksamTef .4
T°"en- srovl sPio"eri olovlig
befattning ied he^ uppgift d/j
Brberedel“ «« obehörig
fs. sJL atÄKÄi^^n^-
3äedSrbP0Uar‘^r* f°r ““ '*rimd‘-
eller underlätta M
:“0nv«ri5ä hög,ö"ideri- ,r°isshei *<■ f»^ng
Ä LÄ zhp ™d=
meddelad^varnin^elLeifefjest^bort^nse^at^högförräderLLLrojöshet^vLdLör-
A 47
handling med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri är å farde,
medverkar till gärningen, dömes till ansvar såsom för medhjälp därtill,
dock må ej dömas till svårare straff an fängelse i två år.
16 §.
Olovlig underrättelseverksamhet, skymfande av utländskrikssymbol el-
ler olovlig värvning eller försök, förberedelse eller stämpling till olov g
underrättelseverksamhet må ej utan Konungens förordnande åtalas av ak
”^Gärning som avses i 3—5 kap. och innebär sådan kränkning av främ
mande makt som i 11 § sägs, så ock försök,
förbereddse
eHer stamphng
till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning ma
ej heller åtalas av åklagare utan att Konungen förordnat därom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
20 KAP.
Om ämbetsbrott
1
§•
Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning
till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, om ej garningen
utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med
straff, för tjänstemissbruk till suspension eller avsattnmg; om skal aro
därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall do
mas allenast till böter.
År brottet grovt, dömes till avsättning och fängelse i högst sex ar.
2
§•
Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller an
nan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, om ej gärningen
eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta eller av otillbör
lig belöning såsom stadgas i 1 §. Detsamma skall gälla, om han begått så
dan gärning innan han erhöll befattningen.
Begår den som varit ämbetsman gärning, som i första stycket sägs, dö-
mes till böter eller fängelse enligt vad i 1 § stadgas.
3 §•
Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han
olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt be
lagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning;
om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år. I ringa
fall skall dömas allenast till böter.
Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till böter eller
fängelse enligt vad i första stycket sägs.
48 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
4 §.
Äsid°sätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad
SSSSHSS
tinArJaenetfnr,°VVd0meS hll susPension eller avsättning; om skäl äro där-
, s all tillika domas till fängelse i högst ett år.
städiTn 7ST 8e,"°m g^"g’
” bela8d med str*ff annor-
1
- -
0
§
d6Ha‘S “ S“d““ -”unTI
Ska"
eller avsättning ei ådömes- skull* w „•
u
j- g 111 att susPension
suspension
«L L^s,
““ ^ *"
7 §•
seende innehavaren av den’
? 1 avsevard män skadat det an-
i^ån innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till suspension där-
Domes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stvcket e)W qs„ d
ska“vS s°v“e‘
_ . 8 §.
Um ämbetsmän genom annat brott än i i__ ±
rr
• . .
ligen icke vara skickad att innliT
l V"4 §§ SagS V1Sat Slg uPPeQl>ar-
l
,m avsä,inins
A 49
Dömes ämbetsman ej till avsättning enligt första stycket, skall han do
mas till suspension från sin befattning, om han genom brottet i avsevard
mån skadat det anseende innehavaren av befattningen bör aga.
När suspension eller avsättning ådömes jämlikt denna paragraf, skall den
förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan
påföljd för brottet; och må böter eller disciplinstraff som eljest skolat ådo-
mas helt eftergivas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
9 §.
Om förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman disciplinär
bestraffning, har domstol att taga hänsyn därtill vid bestammande av på
följd för samma brott, och må böter, disciplinstraff eller suspension som
eliest skolat ådömas helt eftergivas. Förvaltningsmyndighetens beslut skall
förfalla, om det ej helt eller delvis verkställts när åtal för brottet vackes.
10
§.
Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från
tjänstgöring och ej kunnat träffas med kallelse eller inställas, domes, om
han ef kommer innan tre månader förflutit från det kallelse .om domsto
len utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsattnmg från
sin befattning.
n §•
Om någon medverkat till tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otill
börlig belöning eller brott mot tystnadsplikt utan att därigenom åsidosatta
tjänsteplikt, dömes med tillämpning av vad i 23 kap. stadgas till böter el
fängelse enligt vad ovan i 1, 2_eller 3 § sägs. År han sjalv ämbetsmän, skall
därjämte tillämpas vad i 8 § sägs.
För medverkan till tjänstefel må dömas allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt.
12
§.
Med ämbetsman förstås i denna balk domare, annan statens befattmngs-
havare som endast medelst dom kan avsättas från sin tjänst, så ock de
som har förtroendesyssla från vilken Konungen må entlediga honom Vad
som sägs om ämbetsmän skall oek gälla om dem, som aro satta att för
valta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfastade kassors,
verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om tjänste
män som lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna och om and
ra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.
Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller
kommunal församling eller sitter i jury eller beskattmngsnamnd skall ock
vara underkastad ämbetsansvar enligt 2, 3 och 5—8 §§; dock må suspen-
50 A
eller kommimai f ^
"m ^ Va,d tiU ledamot av klutande statlig
eller kommunal forsaml.ng ej enligt 8 § dömas till avsättning i annat fall
För de
8 °U fÖr Vi,ket äF St3dgat fängeIse 1 två år eller däröver
För den som, utan att vara underkastad ämbetsansvar, är anställd i all
man tjänst eller fullgör lagstadgad tjänsteplikt skall ock gälla vad i 3 §
Vad i 2 och 3 §§ sägs om den som varit ämbetsman äger motsvarande
“ de" S°m ™rU
' son, "'
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
innehaVare av befattaing vid företag för allmän samfärdsel, vilken
åsido,-n°nUngr^ forordnande ska11 åtnjuta skydd som i 17 kap. 1 § sägs
^ - olyckshändelse^ Z\
Åklagare må, utan hinder av vad eljest må vara stadgat åtala brott var
bTsTar^^rT,^"08^1 Sin
dock skafl gätla Vad i denna
k stadgas att atal ej må ske utan förordnande av Konungen eller
den Kn
itX
gtZgd‘CaCvseVs1 3 foT "*
«"
15 §.
Har den, som dömts för brott, innan domen meddelades eller därefter
°anb°m saspension el,er ersättning därifrån jämlikt 6 7 ellef 8 S mä
om röstsammanräkning efter val sker sed e domen vann laga kraft eller,
tiden för sammanräkningen
laga kraft> från
21 KAP.
Om brott av krigsmän
“‘f ‘.T"* RrmanS btfal,ni”S eller uppe-
att befallningen icke anaår M -i n
j- ^or®nde’ 0011 ar det ej uppenbart
straff eller fängelse 1 b“|ste«T '
™ disciplin-
A 51
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
2
§•
Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt lydnadsbrott
dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande hnrnvida brottet M grov
skall särskilt beaktas, om befallningen avsett tjansteåtgard av storre Mkt
eller om brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd-
Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i högst
tio år eller på livstid.
3 §.
Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld satta sig
upp mot förman, dömes för myteri, anstiftare och anförare till fängelse i
högst sex år samt annan deltagare till disciplinstraff eller fängelse i högst
‘ Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, do
mes anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år eller på livstid och
annan deltagare till fängelse i högst sex år.
Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid
tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse
i högst tio år eller på livstid.
4 §.
Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigs
man, vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, med
delats för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.
3 §•
Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande
till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta,
dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse i högst
ett år.
Detsamma skall gälla, om förman otillbörligen, med anledning av un-
derlydandes förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänst
göring eller vägrar honom förmån, så ock om förman utan skäl utsätter
underlydande för fara till liv eller hälsa.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år. 6
6 §•
Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan
krigsmän, dömes för obehörig befälstutövning till disciplinstraff eller fängel
se i högst ett år.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.
52 A
Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
7 §
Förgriper sig krigsman med våld eller hot om våld å krigsman i dennes
elleir for att tvinga honom till eller hindra honom från
hoTmo/f
:lrimed aaledning av hans
dömes för våld eller
hot mot kngsman till disciplinstraff eller fängelse i högst två år eller om
brottet medn£-a’ tlU disciplinstraff eller fängelse i högft sex månader. Är
ottet med hansyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest
attanse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.
J
mn.°r°7!r
dä riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller
SÄ*,
krigsmän s„m tjänst för bevakning
m0, kri8Slyd“d'" —«* särskild
8
§.
.... Kngsjnan. som förolämpar annan krigsman i eller för hans tjänst, dömes
månTder/l Se krig,man tiU disciplinstraff eller fängelseJ i högst sex
9 §•
elwT- kribgtSman’ 1 annat fal1 än förut är sagt, vanvördnad mot förman
UDDföSnd Tf m0t Underlydande eller brister han eljest i anständigt
uppförande mot krigsmän, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för
oskickligt beteende till disciplinstraff.
. . 10 §.
Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i med
delande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnads-
rott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt,
etUir8 fOF UppVl9lm9 aV kri
9
smän till disciplinstraff eller fängelse i högst
År brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökte förleda till allvar-
fyra år** ^ e,JCSt ^ ^ §r°Vt’ SkaH dÖmaS tiU fängelse 1 högst
a
11 §•
Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmak-
ten vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas eller, om han skall tjänstgöra
annorstädes an vid avdelning av krigsmakten, från tjänstgöringsstället, dö-
na^e/°r tmdanhallande tlH disciplinstraff eller fängelse i högst sex må-
For undanhållande under beredskapstillstånd eller då riket är i kri«
dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.
12 §
°m undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärnings-
lannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller till arten av
A 53
hans tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbrack i ut
bildningen eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till
disciplinstraff eller fängelse i högst två år.
_
.
För rymning under beredskapstillstånd dömes till fängelse i högst tv
år. Var riket i krig, dömes till fängelse i högst tio år.
13 §.
Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigs
makten eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sm post
eller finnes han hava genom förtäring av alkoholhaltiga drycker eller an-
norledes satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av
post till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.
För övergivande av post då riket är i krig dömes till disciplinstraff eller
fängelse i högst fyra år; förövades brottet under strid eller eljest vid til-
fälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i
högst tio år eller på livstid.
14 §.
Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av alkoholhaltiga dryc
ker eller annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten
måste antagas vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplin
straff eller fängelse i högst ett år.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
15 §.
Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans
åtbörder eller tal, dömes för fylleri till disciplinstraff.
_
....
Till disciplinstraff dömes jämväl, om ruset orsakats av annat an alkobo -
haltiga drycker.
16 §.
Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att vacka allmän för
argelse, dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.
17 §.
Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom hand
ling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest
för det allmänna eller för någon enskild, dömes, om ej gärningen är sär
skilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse i högst två år el
ler, om brottet är ringa, till disciplinstraff.
18 §.
Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försum
melse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,
instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter el-
54 A
Jer tjänstens beskaffenhet, dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk
Her eljest ar särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.
År felet grovt, dömes till fängelse i högst ett år.
19 §•
För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja mv-
en, sa ock for försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja rymning under beredskapstillstånd eller krig dömes till ansvar
nligt vad i 23 kap. stadgas. Detsamma skall gälla försök, förberedelse eller
stämpling ti våld eller hot mot krigsman, såframt ej brottet, om det full
bordats, skulle hava varit att anse som ringa
För medverkan till tjänstefel må dömas allenast den som därigenom
asidosatt tjänsteplikt.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
20
§•
Krigsmän äro enligt denna balk de vilka såsom officerare, underofficera
re, underbefäl eller meniga äro anställda vid krigsmakten, värnpliktig
samt hemvarnsman och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i så-
an egenskap aro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån
S ge" med hansyn till behovet av befälsföring och Övriga tjänstgörings-
föSnnH t060 Saf °r?rdnar’ de SOm e,J‘est äro ^ställda vid krigsmakten eller
iorbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, under den tid de i
sådan egenskap aro tjänstgöringsskyldiga. Om någon åtnjuter ledighet som
rin^ kGManS^d- tU1 k°rtare tid än två månader, anses han icke tjänstgö-
mefoYdlS' ^armare bestämmelser om vad som avses med krigsmakten
meddelas av Konungen.
8
skvldiTV fÖrSta StyCket Sk°la’ fÖrUtom Under tid då tjänstgörings-
tfd våS eh,gtSer’. TT SåS°m krigmän då de 1 anslutning till sådan
inom områd3 mihtar*Jukhus’ då de äro “tagna i militärhäkte samt då de
Ten I
Jr6 SOm nyttJas av ^igsmakten eller eljest offent
ligen upptrada i militär tjanstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av
dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt
Krigsmän311' ^ T bemSTått ÖVer annan krigsmän, är dennes förman.
förhlZde ‘n"an krigS"“n ‘"r befä,Srä"' är
*
§.
Av den personal som avses i 20 § första stycket skola officerare under
lägst furirs grad samt de som i“„Xv, ml
arande tjanstestaUnmg vara underkastade ämbetsansvar, vare sig de äro
tjänstgöringsskyldiga eller icke.
g
Vad
22
§.
om brott
,jt2® kH?I 14 S" Stadg3t Ska11 ä§a motsvarande tillämpning i fråga
, varigenom krigsmän åsidosatt sin tjänsteplikt.
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962
A 55
22 KAP.
Krigsartiklar
1 §•
Den som, då riket är i krig,
1. hindrar, missleder eller förråder krigsfolk eller andra som aro verk
samma för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller
modlöshet,
2. förråder, fördärvar eller skadar befästning, krigsmateriel, fabrik, för
råd, kraftanläggning, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försva
ret eller folkförsörjningen,
3. genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten,
4. åt fienden anskaffar krigsfolk, tjänstbarheter, förnödenheter eller un
derstöd, eller
5. begår annan dylik förrädisk gärning,
dömes, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för rikets krigs
makt eller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller in
nefattar avsevärt bistånd åt fienden, för landsförräderi till fängelse på viss
tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.
År gärning som i första stycket sägs endast i mindre mån ägnad att med
föra men för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller innefattar
den ringare bistånd åt fienden än där sägs, dömes för landssvek till fäng
else i högst sex år. Bestod gärningen i anskaffande av tjänstbarheter eller
förnödenheter eller i annan tjänst åt fienden inom område som var besatt
av denne, och kunde gärningen med hänsyn till befolkningens behov, gär
ningsmannens försörjning eller andra särskilda förhållanden ej anses otill
börlig, skall ej dömas till ansvar.
2
§•
Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i 1 §, dömes för lands-
skadlig vårdslöshet till fängelse i högst fyra år.
3 §•
Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivil
ligt överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till fängelse
på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.
Detsamma skall gälla, om svensk medborgare, då riket är i krig, bär va
pen mot riket och gärningen ej är att anse som landsförräderi.
4 §.
Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till
eller eljest träder i förbindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt
56 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
eller vistas på fiendens område, dömes för
plinstraff eller fängelse i högst två år.
samröre med fienden till disci-
Uarest, då riket ar i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle
da brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva
sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företfger
något som ar agnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för un-
gravande av stndsviljan till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio
ar, eller pa livstid. Var faran ringa, dömes till fängelse i högst sex år§
6 §•
Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte
dömelr ,° Påz!tåf;nde’ ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet,
i it t t°å f°rSVarSSkadIl9 ryMe™pridning till disciplinstraff eller fängelse
Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehö
rigen sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott
eller rymning latt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbre-
as hos krigsmannen, dömes för olovlig sammankomst till disciplinstraff
eller fängelse i högst två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med till
stånd av forman skall vara fri från ansvar
8 §.
Underlåter krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig
uppsåtligen eller av oaktsamhet att i vad på honom ankommer sätta för
svarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa
förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för försummande
av krigsförberedelse till fängelse i högst sex år.
År uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, skall
domas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.
9 §.
Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdel
ning av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar ut
nyttjats, föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt
motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller
annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin
avdelning åt fienden, dömes för dagtingan till fängelse på viss tid, lägst sex
och högst tio år, eller på livstid.
6
A 57
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
10 §.
Underläter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av oaktsamhet
under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att
främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till fängelse i högst sex
år.
År uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade
ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, skall domas till
fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.
11
§.
Den som vid krigföring, genom att använda stridsmedel ägnat att föror
saka onödigt lidande eller genom att missbruka kännetecknet röda korset
eller annorledes, förfar på sätt som står i strid mot gällande avtal med främ
mande makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, domes för
folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år; är brottet ringa, må domas till
böter eller, om han är krigsman, till disciplinstraff. För folkrättsbrott do
mes jämväl den som i annat fall än vid krigföring åsidosätter vad som skall
iakttagas enligt sådana avtal eller grundsatser angående skydd för sårade,
sjuka och skeppsbrutna vid stridskrafter i fält eller till sjöss, krigsfångar el
ler civilpersoner under krigstid eller eljest angående ockupation, och därige
nom orsakar skada å person, kroppsligt eller själsligt lidande eller ock an
nan skada eller olägenhet som ej är ringa.
...
u-
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst två och högst
iio år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall sär
skilt beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller
om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattan
de egendomsförlust uppkommit.
12
§.
För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi, landssvek el
ler överlöpande till fienden dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
Såsom stämpling skall även anses att träda i förbindelse med fienden för
att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott som nu sagts må för
övas. För förberedelse eller stämpling under tid, då riket hotas av krig,
ockupation eller andra fientligheter, dömes till ansvar ändå att fientligheter
icke utbrutit.
Den som underlåter att avslöja landsförräderi, landssvek eller överlöpande
till fienden, dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till
sådant ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort inse att brottet
var å färde.
13 §.
Har under krig brott förövats av någon som därvid icke saknat anledning
antaga att gärningen enligt krigsbruk var tillåten, må dömas till lindrigare
58 A
ä" f°r Ringen är stadgat. Äro omständigheterna synnerligen mild
rande, skall ej dömas till ansvar.
8 mua
a J"sdef6r«ldSiaPS,inS,ärd °Ch däriket " * kri« 4U såsom krigsman
Siw! ” T- P gr“°d aV 21 lap' 20 S elIer “ed sl°d därav giv-
a bestämmelser ar krigsmän, jämväl envar annan som är tjänstsörines-
Vad som^säe ngSmakten’ 1 den mån eJ Konungen annorlunda förordnar.
K1" 8Srn Ska,I> då rUiet äF 1 krig’ ä8a motsvarande till-
ampnmg å po isman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigs-
£££*" åt" g aU d!!taga 1 rikGtS fÖrSVar> å som^ar^tt fuhgöra för
Koniim»p8 Z eg®ndom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt
Konungens förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den som tillhör sf-
ofdnand1!» “egTi!in0m Cm,försvaret’ vars personal jämlikt Konungens för-
ande ar skyldig att utova verksamhet som åvilar krigsmakten.
vin T/Z djeSt, UndCr beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas
löAålfandéö8sakanr,Brakte”’»0m " ‘ Wt e“er «J*I“‘88r ™d« liknande
naiianden, skall ock anses såsom krigsman
kaf erik!.f,fa"de
kri8sdeItog«ä dom internerats vid krig nnder vil
ket ar neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller
«.
edTgSd-na*are Rr a“ “*ÖVa siutv4rd eller andHg5 "rdg ska,n
llampliga delar galla vad för krigsman är stadgat.
15 §•
Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 21 kap. eller i detta kapitel
enerVm
förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt
ler mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda
garmng mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tillämp-
o*
16
§.
I den män det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konung-
aU V3d 1 19 °Ch 21 kap' samt
1 detta kaPitel
stadgas
för
det
hrnn
^ ar 1 kng Ska11 1 tillamP]iga delar gälla jämväl beträffande
orott som förövats under annan tid.
Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande
makt utan att militärt motstånd förekommer, skall likaledes beträffande
r° rDVt0r0VaS UadCr Sådan Ud 1 tiIlämPJiga delar gälla vad i de nämnda
kapitlen tinnes stadgat för det fall att riket är i krig. Därvid skall vad som
sags om rikets försvar aga tillämpning å motståndsverksamheten och vad
som sags om fienden äga tillämpning å ockupationsmakten.
17 §•
_ M<:d *iende likställes i detta kapitel främmande makt med vilken riket ei
ar i krig, om fara är att krig med den makten kan uppkomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
A 59
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
18
§.
Om inträde och upphörande av beredskapstillstånd stadgas särskilt.
19 §•
När riket är i krig, må i vissa fall tillämpas dödsstraff. Därom stadgas i
särskild lag.
23 KAP.
Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott
1
§•
Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till
fullbordan, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för
försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brot
tets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständig
heter varit utesluten.
i
Straff för försök bestämmes högst till vad som gäller för fullbordat brott
och må ej sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet
är fängelse i två år eller däröver.
2
§.
Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager
penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock an
skaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager an
nan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverk-
tyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits
därom dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar
för fullbordat brott eller försök.
I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämp
ling förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att
någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.
Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och
må sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott; ej må dö
mas till högre straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år
eller däröver kan följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets full
bordan ringa, skall ej dömas till ansvar.
3 §•
Ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott skall ej ådömas
den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,
föranlett att brottet ej fullbordats. Ändå att brottet fullbordats må den som
tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej på den grund dömas till ansvar,
om han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.
60 A
4 §•
Ansvar som i denna balk är stadgat för viss gärning skall ådömas ej blolt
den som utiort garningen utan jämväl annan som främjat denna med råd
ener dad. Den som ej ar att anse såsom gärningsman dömes, om han för-
därtill 1,11 Utforandet> for anstiftan av brottet och eljest för medhjälp
Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som
igger honom till last. Ansvar som är stadgat för gärning av syssloman, gäl
denär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte ho
nom medverkat till gärningen.
J*å j denna Paragraf sägs skall ej gälla, om annat följer av vad för sär
skilda fall ar stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
a §•
brnkaLntSOn fÖrmfttS a“ medverka
genom tvång, svek eller miss-
bruk av hans ungdom, oforstånd eller beroende ställning eller oek medver-
kat allenast i mindre mån, må straffet för honom sättas under vad för brot-
Sn!; f/tadgat; 1 ringa fal1 Ska11 eJ dömas m ansvar. Detsamma skall
tråga ar att ansvar som är stadgat för någon i särskild ställning
sKall adomas annan medverkande.
6 §•
Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde,
urnd? kanjSke Utan tara för honom själv eller någon av hans närmaste,
s ali han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet
att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre
mim medverkattlU. Sådant brott: dock må eJ 1 något fall dömas till svårare
„
i!!* tangelse 1 tva år- 1 de fa,l då det är särskilt föreskrivet skall för
nderlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas jämväl
den som ej insett men bort inse att brottet var å färde.
Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än
törsta stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under
deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller de
ras narmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att
hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat.
Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre
den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.
7 §•
Ansvar som i denna balk är stadgat för det fall att någon genom brott
bereder sig vinning eller tillägnar sig något skall jämväl ådömas, då någon
avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
A 61
24 KAP.
Om nödvärn och annan nödhandling
1
§•
Gärning som någon begår i nödvärn skall icke medföra ansvar.
I nödvärn handlar den som söker
o
avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp pa person eller
^betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar
att egendom återtages på bar gärning,
hindra någon att olovligen intränga i rum, hus, gard eller fartyg, elle
från rum, hus, gård eller fartyg avlägsna någon, som inträngt olovligen
eller, om det är bostad, eljest vägrar att på tillsägelse lämna denna,
allt såvitt ej handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det
angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig.
2
§•
Om polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd, mötes eller angnpes
med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bruka
det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Det
samma gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilforsvarsper-
sonal under civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör
för bevakning eller för att upprätthålla ordning.
Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad fri
heten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eUergor
han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han star, då den
ne skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens hindrande e -
ler ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till om
ständigheterna kan anses försvarligt. Om någon som skall haktas, anhål as
eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som ager
verkställa åtgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu ar sagt. Detsam
ma skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd ovas av an
nan än förut nämnts.
Har någon enligt denna paragraf rätt att bruka våld, äger envar som kom
mer honom till hjälp samma rätt.
3 §•
Vid myteri eller under strid, så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigs
lydnaden medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar
ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för att upprätthålla krigslydna-
dCI fall som nu avses skall vad i 2 § tredje stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.
62 A
förDin ST 1U n,Dat fa" “ fÖrut 1 detta kaPitel är sagt, för att avvärja fara
*°nr!V eller kalsa’ rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak
handlar i nod, skall ock vara fri från ansvar, om gärningen med hänsvn’
till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan^ch omständig
heterna i övrigt måste anses försvarlig.
8
5 §•
änHiavanr姰fnn f-aH "T aVSCS 1 1-4 §§ gj°rt StÖrre våld eller svårare skada
“ I ?/31 ar medSlvet» skall han likväl ej dömas till ansvar, såframt
omständigheterna voro sådana att han svårligen kunde besinna sig
eljes^Sst8adgnatgen br°ttSlig’
straff än ^r brottet
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
S°m "åg°n begått På ^fällning av den under vars lydnad han
hålLnd^t ^ T 3 anSVa[ fÖr h°n0m’ om han med bänsyn till lydnadsför-
ållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade
att efterkomma befallningen.
8
TREDJE AVDELNINGEN
Om påföljderna
25 KAP.
Om böter
1 §-
Böter ådömas i dagsböter.
År för böter utsatt visst högsta belopp ej över femhundra kronor eller
skola böter bestämmas efter särskild beräkningsgrund (normerade böter),
ådömas de dock omedelbart i penningar.
2 §-
Dagsböter ådömas till ett antal av minst en och högst etthundratjugo.
Dagsbot fastställes i penningar till belopp från och med två till och med
femhundra kronor, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den till
talades inkomst, förmögenhet, försörj ningsskyldighet och ekonomiska för
hållanden i ovngt. År brottet ringa, må dagsböter belopp därefter jämkas.
3 §.
Minsta bötespåföljd är tio kronor, om ej annat är stadgat.
A 63
4 §.
Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter
kunna följa å vart och ett av brotten.
Gemensamt straff i böter må ej avse brott, för vilket stadgats normerade
böter eller böter som icke må förvandlas till fängelse.
5 §.
Böter såsom gemensamt straff för flera brott ådömas i dagsböter, om
sådana äro stadgade för något av brotten.
Såsom gemensamt straff må dagsböter ådömas till ett antal av etthundra
åttio och böter omedelbart i penningar till ett belopp av ettusen kronor.
Är för något av brotten stadgat visst lägsta bötesstraff, må det straffet ej
underskridas.
6
§•
Böter skola tillfalla kronan, om ej annat är föreskrivet.
Ådömas böter såsom gemensamt straff för flera brott och skola böter för
något av brotten helt eller delvis tillfalla annan än kronan eller användas
för särskilt ändamål, skall efter omständigheterna förordnas huru böterna
skola fördelas.
7 §.
Om indrivning av böter är särskilt stadgat.
Böter som ej gäldas skola, om ej annat är föreskrivet, förvandlas till
fängelse i lägst tio och högst nittio dagar i enlighet med vad därom är sär
skilt stadgat.
8
§.
Beträffande vite som blivit någon i särskilt fall förelagt genom beslut av
domstol eller annan myndighet skola 6 § första stycket och 7 § äga motsva
rande tillämpning. I fråga om annat vite skall tillämpas vad i detta kapitel
är stadgat om böter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
26 KAP.
Om fängelse
1 §•
Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio
år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad.
Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.
2
§.
Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse
kan följa å något av brotten.
Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta straff som
kunna folja å brotten men må ej överskrida detta med mer än två år eller
överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötesstraff
anses svara mot det fängelse som skulle följa vid böternas förvandling
Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.
64 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
3 §.
Har någon domts till påföljd för sådant i denna balk avsett brott som är
belagt med fängelse och begår han, sedan domen vunnit laga kraft, ånvo
brott som avses i balken och är belagt med fängelse i högst sex månader,
må for återfallet domas till fängelse i högst två år. År för det nya brottet
stadgat fängelse på längre tid än sex månader men högst två år, må för
återfallet domas till fängelse i högst fyra år.
Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, läggas till
grund for förhöjning som i första stycket sägs, ej heller dom å böter eller
disciplinstraff.
Utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk.
4 §.
Den som är under aderton år må ej dömas till fängelse, med mindre sär
skilda skäl äro därtill.
Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år allenast
n**r frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad
eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.
Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan han
fyllt aderton år.
5 §.
.De^ som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i
fångvårdsanstalt. Härom är särskilt stadgat.
6 §.
Den som undergår fängelse på viss tid må, om det kan antagas främja
hans anpassning i samhället, villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av
tiden, dock minst fyra månader, avtjänats (fakultativ villkorlig frigivning).
Vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning skall särskilt
beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid
den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom
brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma
att försättas efter frigivningen.
7 §•
Den som undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall vill
korligt frigivas när han avtjänat fem sjättedelar av tiden (obligatorisk vill
korlig frigivning).
A 65
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
8 §•
Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 och
7 §§ hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses
härvid även förvandlingsstraff för böter.
Om
verkställighetstiden,
enligt vad därom är stadgat, förlängts genom
disciplinär bestraffning, skall förlängningen icke medtagas vid beräkning
av tid för villkorlig frigivning, och må frigivning ej ske forran bestraffningen
verkställts.
Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verk
ställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 3 § sägs.
9 §•
Fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervaknings-
nämnd till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör.
Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresmannen vid
fångvårdsanstalten.
10 §.
I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande
den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst ett år.
11
§•
Under prövotiden skall den frigivne stå under övervakning.
Finnes vid frigivningen eller senare att övervakning ej är erforderlig, må
beslutas att övervakning icke skall äga rum. Så länge prövotiden varar, ma
den frigivne, när skäl äro därtill, ställas under övervakning. Beslut som nu
avses meddelas av övervalcningsnämnd.
12
§.
övervakningen handhaves av övervakningsnämnd. övervakare förordnas
av nämnden.
_
,
Har till övervakare förordnats annan än skyddslconsulent hos overvak-
ningsnämnden, skall övervakningen stå under överinseende av sådan kon
sulent.
13 §.
Den frigivne skall hålla övervakaren underrättad om sin bostad och ar-
betsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans
anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.
14 §.
Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och laglydigt le
verne, undvika skadligt sällskap, efter förmåga söka försörja sig samt i
övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk
eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Har
han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad
i hans förmåga slår att fullgöra denna skyldighet.
3 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 10. A.
66 A
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1,962
15 §.
Nar det provas lämpligt för att främja den frigivnes anpassning i sam
hället, skola särskilda föreskrifter, gällande under viss tid eller tills vidare
meddelas rörande vad han har att iakttaga under prövotiden. Sådan före
skrift ma avse vistelseort eller bostad, användande av fritid, förfogande
over^ arbetsförtjänst eller andra tillgångar, allt under viss tid, högst ett år
åt gängen, utbildning, arbetsanställning eller förbud att använda alkohol-
altiga drycker. Annan liknande föreskrift må ock meddelas
Om det finnes erforderligt, må föreskrivas att den frigivne skall i eller
utom sjukhus eller annan dylik inrättning underkasta sig läkarvård, nyk-
terhetsvård eller annan vård eller behandling.
Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
tädl<SrfndeaS f°reSknfter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens
16 §.
Föreskrift enligt 15 § meddelas av övervakningsnämnden.
Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föran-
leda djurhll, må övervakningsnämnden ändra meddelad föreskrift, så ock
meddela ny föreskrift.
17 §.
Övervakaren må meddela anvisningar i fråga om verkställandet av före-
sknft enligt lo §, så ock medgiva tillfällig lättnad och vidtaga omedelbart
erforderlig jämkning.
18 §.
Iakttager den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk el
ler enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, äger
övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela
föreskrift enligt 15 §, efter omständigheterna
1. besluta att varning skall meddelas den frigivne,
2. förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen be
stämda tiden,
08
3. förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.
19 §.
, K.f^et anta§as att villkorligt frigiven som åsidosatt sina åligganden icke
skall låta sig ratta genom åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämn
den förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.
20
§.
Beslut om åtgärd som avses i 18 eller 19 § må meddelas även efter prö-
votidens utgång, därest frågan av övervakningsnämnden upptagits dessför-
provotldens utSån8 må ej, utan att prövotiden förlänges enligt
18 beslutas annan åtgärd som där avses.
A 67
21
§.
Om förverkande av villkorligt medgiven frihet och om vissa andra åtgär
der, när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat brott, stadgas
i 34 kap.
22
§.
Uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad
eller att vidtaga åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämnden, så
framt omständigheterna föranleda därtill, förordna att den frigivne skall
på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.
Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka.
Om synnerliga skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att
han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång
må den omhändertagne ej kvarhållas.
23 §.
Förklaras villkorligt medgiven frihet förverkad, skall med avseende å frå
gan om ny villkorlig frigivning återstoden av straffet anses såsom nytt
straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, må dock
fakultativ villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som i 6 § sägs icke
gått till ända.
24 §.
Kan villkorligt medgiven frihet ej längre förklaras förverkad, skall straf
fet anses vara till fullo verkställt vid prövotidens utgång.
Kungl. Maj. ts proposition nr tO år 1962
27 KAP.
Om villkorlig dom
1 §•
Villkorlig dom må meddelas för brott varå kan följa fängelse, om det
med hänsyn främst till den tilltalades karaktär och personliga förhållanden
i övrigt finnes grundad anledning antaga att övervakning eller annan mera
ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslig-
het.
Villkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets svårhet eller
eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av
krigsman må villkorlig dom ej brukas, med mindre det finnes kunna ske
utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.
2 §•
Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän lag
lydnad finnes påkallat, må jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst
etthundratjugo, vare-sig böter äro stadgade för brottet eller ej.
68 A
Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
3 §‘
Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av
tva år.
Provotiden raknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för
irottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.
4 §‘
Den dömde skall under provotiden föra ett ordentligt och laglydigt le
verne, undvika skadligt sällskap samt efter förmåga söka försörja sig.
5 §•
Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
skall han gora vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Rät-
ten ager föreskriva att han under provotiden skall söka fullgöra skade-
ståndsskyldigheten eller del därav på tid och sätt som angivas i domen.
öreskrift som avses i forsta stycket må, efter ansökan av åklagare eller
den domde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.
6 §•
Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av den vill
korliga domen, må domstol, om åklagare före prövotidens utgång anhängig-
gör talan därom, efter omständigheterna
1. besluta att varning skall meddelas den dömde,
2. meddela föreskrift enligt 5 § eller ändra tidigare meddelad föreskrift,
3. förlänga provotiden till tre år,
4. undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för
brottet.
J
Efter prövotidens utgång må åtgärd som sägs i första stycket 1 och 2 ej
beslutas, med mindre provotiden förlänges.
Undanröjes den villkorliga domen, skall vid påföljdens bestämmande
skälig hansyn tagas till böter som jämlikt 2 § ådömts jämte den villkorliga
7 §•
Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra åtgärder, när
den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.
28 KAP.
Om skyddstillsyn
1 §•
Skyddstillsyn må ådömas för brott varå kan följa fängelse, såframt det
provas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera in
gripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad. *
A 69
Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre
denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.
Är det lindrigaste straff som är stadgat for brottet fängelse i e
däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skal aro darti .
2 §-
Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän lag
lydnad finnes påkallat, må jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst
etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade for brottet eller ej.
3 §
Har den tilltalade fyllt aderton år, må rätten, såframt det finnes erfor
derligt för hans tillrättaförande eller eljest, i domen förordna att i sky s-
tillsynen skall ingå behandling i anstalt. Sådan behandling skall, en g
vad därom bestämmes under behandlingens gång, påg “in* ®n m
och högst två månader. Om behandlingen är i ovngt särskilt stadgat.
Har den dömde ej fyllt tjugotre år, äger rätten besluta att £or°rdrlaa
som i första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hinder av att domen
å skyddstillsyn icke vunnit laga kraft.
4 §•
Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre ar.
{ör
Prövotid.» räknas från de» dag rättens avgörande ‘ ^‘"ti den dömde
brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den domd .
Har rätten meddelat beslut som i 3 § andra stycket sags, raknas prov -
tiden från dagen för domen.
5 §.
Under prövotiden skall den dömde stå under övervakning.
Finnes övervakning icke längre vara erforderlig, skall forordnas om dess
upphörande. Så länge prövotiden varar, må den domde, nar skal aro dart,
ånyo ställas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas a^ over-
vakningsnämnd.
6 §- .... -
Vad i 96 kap. 12—17 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf
fande den som dömts till skyddstillsyn, övervakare må ock forordnas och
föreskrift enligt 26 kap. 15 § meddelas av rätten vid ådömande av skydds
tillsyn.
7 §-
Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av domen a
skyddstillsyn, äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervak
ning eller meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 §, efter omständigheterna
1. besluta att varning skall meddelas den dömde,
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
70 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
2. förlänga prövotiden till högst fem år,
3 förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift
z:rasral mä ei av
O S-
ick” skall låt
h
Sma åh^anden 0ch kan antagas att han
it! bllå- "5 ratta genom åt§ärd som övervakningsnämnden äger vid
aga, skall nämnden hos åklagare göra framställning att vid domstol föres
gast ™ Umlanro->ande av skyddstillsyn!! eller om behandling varom stad-
Talan w™ nu sagts skall anhängiggöras före prövotidens utgång.
9 §.
letUndättj\S
villsynen> SkaJ1 rätten stämma annan påföljd för brot-
• Damd skall skälig hansyn tagas till vad den dömde undergått till fölid
av domen å skyddstillsyn samt till böter som enliat 2 Tlf »
- H
“lsy”en: och mä fänge,se
i Är-
Finnas tillräckhga
skäl
ej föreligga
att
undanröja
skyddstillsyn^ må rät
T ö “dn,
’ S «><«. oL 6,1 äönäHyM
J’ ° "dna han ska11 undergå behandling enligt 3 §. Föres talan om
eller ^tgärtsom^avses i Sta,1^tbes,utasundanröjande av skyddstillsynen
tiden förlän ges entat 7 8 htl ! prOVOtld*n Utgått må ej, utan att prövo-
ionanges enligt 7 §, beslutas annan åtgärd som där avses.
- -
n §•
cnlMtTent Itt-V"* Undanröia skyddstillsynen eller om behandling
. ,8 -a S -11 f §ard SOm avses 1 7 §> må Övervakningsnämnden eller dom
*. “veck"-Ef,w ««*■« -
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
A 71
21) KAP.
Om ungdomsfängelse
1 §•
Ungdomsfängelse ma för brott varå kan följa fängelse ådömas den som
fyllt aderton men ej tjugoett år, såframt med hänsyn till hans personliga ut
veckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt sådan fostran och ut
bildning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig.
Den som ej fyllt aderton år eller som fyllt tjugoett men ej tjugotre år ma
dömas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare
än annan påföljd.
Rätten äger förordna att dom å ungdomsfängelse skall gå i verkställighet
utan hinder av att den ej vunnit laga kraft.
2 §•
Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och
utom anstalt och må pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt.
3 §•
Behandlingen skall taga sin böi'jan i anstalt.
Anstaltsvården skall försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl
äro därtill, i annan fångvårdsanstalt.
Om vården i anstalt är särskilt stadgat.
4 §•
Behandlingen skall fortsätta utom anstalt, när anstaltsvården pågått så
lång tid som med hänsyn till behandlingens syfte finnes erforderligt. In
nan ett år förflutit sedan den dömde intagits i anstalt, må han ej överföras
till vård utom anstalt, med mindre särskilda skäl äro därtill.
5 §•
Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelse
nämnden, som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verk
samhetsområde anstalten hör, att närmare bestämma dag för övergången.
Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras till vård utom
anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall övervakningsnämnden med
eget yttrande hänskjuta frågan till ungdomsfängelsenämndens prövning.
6 §•
Under vården utom anstalt skall den dömde stå under övervakning.
72 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
7 §•
I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap. 12__17 §§
aga motsvarande tillämpning, övervakare må ock förordnas och föreskrift
enligt 26 kap. lo § meddelas av ungdomsfängelsenämnden i beslut om vård
utom anstalt.
8 §.
Iakttager den som vårdas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt
denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd
(tarav ager overvaknmgsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 26
\ap‘ }5J’ e/!er omständigheterna besluta att varning skall meddelas honom,
sa ock forelagga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.
9 §.
Vlsar den som vårdas utom anstalt tredska att iakttaga vad som åligger
t,16! ff'ineS Påf grund av hans uppförande eller eljest att anstaltsvård
nämni f
Z
T'bygga aU han
begår brott’ mä ungdomsfängelse-
nämnden forordna att han skall återintagas i anstalt.
Den återmtagne skall, nar syftet med behandlingen bäst vinnes därigenom
anyo överföras till vård utom anstalt.
g ’
1° §.
finn ps
1 aUualt °Ch °m ViSSa andra åtgärder> "är den dömde
tinnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.
11 §•
åtSr1116" frågao01" att återintaga den dömde i anstalt eller att vidtaga
gard som avses i 8 §, må övervakningsnämnden eller ungdomsfängelse-
s— Så^amt. °mstandigheterna föranleda därtill, förordna atfS han
Den SO ^i8 T omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.
Den som sålunda omhandertages må ej kvarhållas längre än en vecka
sdcalfkvarhåflas^H T° dar?-1, må d°Ck gen0m nytt beslut förordnas att han
all kvarhållas ytterligare högst en vecka. Ej må den omhändertagne kvar
hållas efter det den ådömda påföljden upphört.
8
12 §
ni^STSndST de" S°"’ Värdas ut0m “sla,‘ slär ""der övervak-
mg skall ungdomsfangelsenamnden förordna att den ådömda påföliden
So dS°ra ^a"l,Br0rdnande mä d0Ct -tf mindre sarsMM, JsS
hängande
Mk"“ Värden a"Stal1 päSä‘* ,mder en sa—an-
utSMånd.de'„'aSvedef»rtidd"andK 1°“*
npphör påföljden vid
g o n av den tid som behandlingen längst må pågå.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
A 73
30 KAP.
Om internering
1 §•
Internering må ådömas, om å brottet eller, när flera brott förövats, å nå-
«ot av dem kan följa fängelse i två år eller däröver samt med hänsyn till den
Tilltalades brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständig
heter i övrigt ett långvarigt frihetsberövande utan på förhand bestämd tid
finnes vara påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet från
hans sida.
2 §•
Behandlingen av den som dömts till internering äger rum i och utom
anstalt och skall taga sin början i anstalt.
3 §’
När internering ådömes, skall rätten med hänsyn till brottets beskaffen
het och omständigheterna i övrigt bestämma viss minsta tid för omhänder
tagandet i anstalt, lägst ett och högst tolv år.
4 §■
Anstaltsvården skall försiggå i interneringsanstalt eller, om särskilda
skäl äro därtill, i annan fångvårdsanstalt.
Om vården i anstalt är särskilt stadgat.
5 §•
Behandlingen skall, efter utgången av minsta tiden, fortsätta utom an
stalt, när vård i anstalt finnes icke längre vara påkallad för att avhålla den
dömde från fortsatt brottslighet.
6 §•
Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av inlerneringsnämn-
den, som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verksam
hetsområde anstalten hör, att närmare bestämma dag för övergången.
Före utgången av minsta tiden och därefter minst var sjätte månad skall
övervakningsnämnden pröva frågan om övergång till vård utom anstalt.
Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras till vård utom
anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall övervakningsnämnden med
eget yttrande hänskjuta frågan till interneringsnämndens prövning.
7 §•
Befinnes att den dömde är i varaktigt behov av vård å sinnessjukhus, må
interneringsnämnden efter utgången av minsta tiden förordna om interne
ringens upphörande för hans intagning å sådant sjukhus.
4 Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. A.
74 A
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
8 §•
Vård i anstalt må icke utan medgivande av domstol pågå under längre tid
utöver mmsta tiden an sammanlagt tre år eller, om minsta tiden är tre år
eller darover, sammanlagt fem år.
I-arfa“ aVSCS 1 fÖFSta StyCk6t Ska11 lämnas’ om det f^nes på-
kadat för att torebygga iortsatt allvarlig brottslighet från den dömdes sida
tidef1r ’T
7^ f!rlan§ning mGd tre år; Senom nyft medgivande kan
tiden forlangas med tre år varje gång.
Talan om förlängning föres av riksåklagaren efter framställning av inter-
r?HS“T"de7 FÖreS Sädan ,ala"' mä d“ d°"de kvarhållas f “LlaSt i
avbidan pa att laga kraft ägande beslut av rätten föreligger.
9 §•
Under vården utom anstalt skall den dömde stå under övervakning
ö*
1° §.
I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap 12__17 68
enLT^^ran^S11115^^118' Övervakare må ock förordnas och föreskrift
anstalt6
§ d * 3V interneringsnämnden i beslut om vård utom
11 §•
^kttager den som vårdas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt
där™ ä-er ^ ^ " w* f°r?Sknft eller anvisning som meddelats med stö°d
vtn Vf overvaknmgsnamnden, utom att meddela föreskrift enligt 26
nom så L* f °mstandi§heterna besluta att varning skall meddelas ho
nom, sa ock forelagga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.
12 §■
Visar den som vårdas utom anstalt tredska att iakttaga vad som åligger
ärTäkauid ttr°.U r T"1* /T “Ppfära"de ellep ell“‘ *« anstaltsfrd
bro11'mä in—»
äes
ss z,rallsvärd kke iängre finaes *■*«
Om återintagning i anstalt och om vissa andra åtgärder när den dömd.
tinnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.
14 §.
Uppkommer fråga om att återintaga den dömde i anstalt eller att vidt-ea
a gard som avses i
11
§,
må
övervakningsnämnden eller
internerin^ämf
den, safiamt omständigheterna föranleda därtill, förordna att han sk n s
lämpligt sätt omhändertagas i avbidan
på
vidare förordnande.
P&
A 75
Den som såluuda omhändertagas må ej kvarhåtlas längre än eu vecka. Om
svnnerliea skäl äro därtill, nrä dock genom n,tt beslut ororduas att han
skall kvarhållas ytterligare högst eu vecka. Ej må den omhändertagne
hållas efter det den ådömda påföljden upphört.
15 §•
Erfordras icke längre att den som vårdas utom anstalt står under övervak
ning skall interneringsnämnden förordna att den ådomda påföljden skall
upphöra. Sådant förordnande må dock icke, med mindre särskilda skal aro
därtill, meddelas förrän tre år förflutit efter det den domde senast overfor-
Hps till vård utom anstalt.
..
Har den dömde under eu sammanhängande tid av tre ar statt under over-
vakning, skall nämnden pröva huruvida
påföljden ma upphora, har ove
vakningen fortgått under fem år, skall påföljden upphora.
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962
31 KAP.
Om överlämnande till särskild vård
Kan den som begått brottslig gärning bliva
föremåt
för udrdcn/igbarna-
vårdslaaen må rätten, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om
den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdsskola, skolans styrelse,
överlämna åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.
Om det för den dömdes tillrätlaförande eller av hansyn till allmän laglvd-
nåd finnes påkallat, må jämle överlämnande till vård enligt barnavardslagen
dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter aro stadgade for
brottet eller ej.
2 §
Rån den som begått brottslig gärning bliva föremål för vård enligt lagen
om ngkterhetsvård genom övervakning eller tvångsintagnmg a vardanstalt
må rätten, efter hörande av nykterhetsnamnd eller, x fråga om den so
intagen i sådan anstalt, anstaltens styrelse, overlamna åt nämnden ell
styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.
, ..
Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i sex manader, må över
lämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård ske allenast om särskilda
skäl äro därtill.
3 §•
Har någon, som begått brottslig gärning, i utlåtande över sinnesundersök
ning förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, må ratten, om den fin
ner sådant vårdbehov föreligga, förordna att han skall överlämnas till vård
enligt sinnessjuklagen. Om gärningen icke begåtts under inflytande av sin
76 A
nessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, må dock sådant
förordnande meddelas allenast såframt särskilda skäl äro därtill.
4 §•
Är någon, som begått brottslig gärning, i behov av psykiatrisk vård eller
tillsyn, och meddelas ej förordnande enligt 3 §, må rätten, om mera ingri
pande åtgärd av särskilda skäl ej finnes påkallad, förordna att han skall
överlämnas till öppen psykiatrisk vård.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
32 KAP.
Om ämbetsstraff och om disciplinstraff för krigsmän
1 §•
Suspension innebär mistning av viss befattning för bestämd tid och med-
tor under den tid den dömde på grund av domen är skild från befattningens
utövning förlust av de rättigheter och förmåner som åtfölja befattningen,
såframt ej annat är särskilt stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.
2 §•
Tiden för suspension bestämmes till minst en månad och högst ett åt,
vare sig påföljden avser ett eller flera brott.
Såsom gemensamt straff för flera brott må suspension användas, om sus
pension kan följa å vart och ett av brotten.
3 §•
,..,^S?ensi°n må e-> verkstäHas medan den dömde för undergående av på-
ioljd är intagen i fångvårdsanstalt eller militärhäkte.
4 §•
Avsättning från viss befattning innebär förlust av befattningen och av de
rättigheter och förmåner som åtfölja denna, såframt ej annat är särskilt
stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.
5 §-
Såsom gemensamt straff för flera brott å vilka ämbetsstraff kan följa må
avsattmng användas, om avsättning kan följa å något av brotten.
6 §•
Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.
•vf-e?-,ådÖmeS 1 minSt tre OCh högst trettio dagar- Straffet verkställes i
militarhakte.
Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penning
ar enligt vad darom är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst
tjugo dagar.
6
A 77
Iiungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Om disciplinstraff säsom gemensam/straff för flera brott sf™t. "Sr ^
3r nm hrott av krigsman, om ådömande av disciplinstraff i stallet tor
böter och av böter i stället för disciplinstraff stadgas i särskild lag, van
tillika meddelas bestämmelser om verkställighet av disciplinstraff.
Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medver
kan Un brott för vilket disciplinstraff är utsatt, skall vid bestammande av
påföljdenså anses som vore dagsböter stadgade i stället for d.scphnstraffet.
33 KAP.
Om nedsättning och uteslutning av påföljd
1 §•
För brott som någon begått innan han fyllt femton år må ej doraas Ull
påföljd.
2
För brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslo-
het eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste
anses jämställd med sinnessjukdom, må ej tillämpas annan påfojjd “ ^
lämnande till särskild vård eller, i fall som angivas i andra stycket, böter
ellTill böter n^ dömas, om det finnes ändamålsenligt för att avhålla den
tilltalade från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn må adomas, därest såda
påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare an särskild
vård/ej må i sådant fall förordnas om behandling varom stadgas i 28 kap.
3 Finnes påföljd som här sagts icke böra ådömas, skall den tilltalade vara
fri från påföljd.
3 §•
Dömes någon i mål, vari han hållits häktad, till fängelse på viss tid, bö
ter, suspension eller disciplinstraff, må om med hänsyn till omständighe
terna så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del elle
i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte.
Ådömes någon som börjat undergå ungdomsfängelse internering el er
efter dom å skyddstillsyn, behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § i ställe
straff som i första stycket sägs, må om med hänsyn till omständigheterna
så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del eller i sin
helhet verkställt genom vården eller behandlingen i anstalt.
Beslut i fråga som avses i denna paragraf må vid provning i högre rat
av klagan angående ådömd påföljd ändras, ändå att talan ej fullföljts mot
beslutet.
4 §•
Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omständig
heterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff
må ock, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som någon begått
under inflytande av själslig abnormitet.
Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hän
syn till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff
an som stadgats för brottet.
Finnes pa grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för
brottet ej ar erforderlig, må påföljd helt eftergivas.
78 A
Kmigl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
34 KAP.
Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd
1 §•
Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, slcyddstill-
syn, ungdomsfängelse eller internering hava begått annat brott före domen
e ler begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verk
ställts eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall
ar föreskrivet i 2—9 §§, efter omständigheterna
1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra
brottet,
2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller
J:.]dfrest den tidi§are domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda
påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.
2 §•
Undergår den dömde fängelse på livstid, må allenast meddelas förord
nande enligt 1 § 1.
3 §.
År den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid, må förordnande
enligt 1 § 1 meddelas allenast om det är uppenbart, att det nya brottet i
jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd be
tydelse, eller eljest synnerliga skäl äro därtill.
Dömes med tillämpning av 1 § 2 till straff för brott som begåtts innan
den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets be
stämmande iakttagas, att straffen tillhopa icke överstiga vad som jämlikt
26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till
lindrigare straff än för brottet är stadgat.
Undanröjande av fängelse enligt 1 § 3 må ske endast om dom meddelas
innan straffet till fullo verkställts. 4
4 §■
Tillampas 1 § 1 eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits från
fängelse, må den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad; dömes
A 79
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
enligt 1 § 2 till fängelse pä viss Hd, skall sädan förklaring meddelas, om
e)Ä"afer~"re0n.,g. förslå stycket, äger rätten beslnta ätgärd
För
verkande ^eU^r
'åtgärd
som nyss sagts må ej beslutas, med
fr*‘
ga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av
åtal före prövotidens utgång.
5 §•
Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligt
1 § 1 meddelas allenast med avseende å brott som begåtts fore provo i ens
b°TUlämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6' §
1—3, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den domde a -
lats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.
'a Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 § 3 må ej ske, med mmdr.i fråga
dä^m uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av atal
inom ett år från prövotidens utgång.
0 g
Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, må rätten^ vid tillämp-
nin» av 1 § 1 eller 2 besluta åtgärd eller behandling som avses 28 kap.
9 b-
Dömes med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffets bestäm-
mande sällå vad i 28 kap. 9 § stadgas.
...
Beslut enligt första stycket eller beslut om undanröjande av skyddstill
syn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mal van den
dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.
7 §•
Är den tidigare ådömda påföljden ungdomsfängelse, må förordnande en
ligt 1 § 1 meddelas utan hinder av vad i 29 kap. 1 § stadgas om den till
talades ålder.
.
......
Vårdas den dömde i anstalt, må vad i 1 § 2 sags icke tillamp .
Undanröjande av ungdomsfängelse enligt 1 § ma s -e en as
meddelas innan påföljden upphört. Dömes med tillämpning av § 3 till g
else skall vid straffets bestämmande skälig hansyn tagas till vad den do
de undergått på grund av den tidigare domen, och må därvid fängelse
ådömas på kortare tid än som följer av 26 kap. 2 §.
g §
Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffande den som dömts till ungdomsfängelse,
ä«er rätten förlänga den längsta tid som ungdomsfängelse ma paga till sex
år, varvid behandling i anstalt må äga rum i högst fyra ar. ...........
Förordnas jämlikt 1 § 1 att ungdomsfängelse skall avse jamval annat
brott, må rätten besluta att den dömde skall återintagas i anstalt Ratten
ä*er ock, om brottet begåtts efter det verkställigheten av ungdomsfängelse
80 A
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
börjat, föreskriva att den som vårdas i anställ „
■»
r-, -
eller ntÄÄt'
^SÄ
j J
fa<i innan n»f-rj
_
^
1 § 3 må ske endast om dom meddp-
:r,:rrr.;s;x-“ "■«■
“
c—f^ss-s;
Fbines när d^ Yr T ' ^ tldlgare ådömda straffet ändras.
;,.n„ c J ® ’ h framgår eJ av domarna att det andra straffet beaktats
J
V
den dom, som sist förekommer till verkställighet.
dom rfb«r Ve*S,älli«h*‘ Pä”"§8äng dom ä fängelse pä livstid oeh
sSSSkSä-
ää
12
§
dom
B4r8 r 4 un8d°msfängelse och
dom, skyddstillsyn
£ SJ
A 81
ende av ungdomsfängelse skall vårdas i anstalt, ungdomsfängelse trada i
stället för den andra påföljden.
Om till verkställighet på en gång förekomma dom å ungdomsfängelse
och dom å fängelse på viss tid över ett år, skall åklagare, sedan domarna
vunnit laga kraft, göra anmälan därom hos domstol. Rätten ager efter om
ständigheterna förklara, att den ena påföljden skall träda i stället för den
andra, eller undanröja det ådömda ungdomsfängelset och doma till fängelse
för det eller de brott som avsågos därmed. Dömer rätten till fängelse, skall
7 § tredje stycket äga tillämpning.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
13 §.
Förekomma till verkställighet på en gång dom å internering och dom
å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller disciplinstraff, skall, om den domde
för undergående av internering skall vårdas i anstalt, interneringen trada i
stället för den andra påföljden.
Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen
sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården pakallad,
må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.
14 §.
Har någon dömts till suspension från viss befattning och finnes att han
före domen eller därefter innan straffet börjat verkställas begått annat
brott, för vilket han skall suspenderas från samma befattning, äger rätten
efter omständigheterna
...........
1. förklara att den redan ådömda suspensionen skall avse jamval det and
ra brottet, eller
...
2. döma till suspension särskilt för detta brott, varvid den sammanrak-
nade tiden för straffen icke må överstiga ett år.
15 §.
Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sus
pension; dock skall i stället för 3 § andra stycket iakttagas vad som stadgas
i 14 § 2.
16 §.
Har någon dömts till avsättning från viss befattning och finnes att han
innan domen vann laga kraft begått annat brott, för vilket han skulle hava
dömts till suspension eller avsättning från samma befattning, skall ratten
förklara att den ådömda avsättningen skall avse jämväl det andra brottet. 17
17 §.
Ej må för brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs dömas till böter eller discip
linstraff, när för annat brott dömes till suspension eller avsättning och så
dant straff prövas vara tillfyllest.
4* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. A.
82 A
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
35 KAP.
Om bortfallande av påföljd
1 §•
Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit
del av atal for brottet inom
1. tva år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
. em ar, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år
3. ho ar, om svaraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,
4. femton ar, om svaraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år
o. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet
f, Te/aattar 'r handHng fIera brott’ må utan hinder vad nu sagts på
följd ådömas for alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av
2 g
den mitT11 wmn^2t°.kaP; ^ §§ SägS må påfÖ,jd ej ådömas> med mindre
I rr r, 6 af eller erhålIit deI av åtal för bottet inom fem år eller,
om å brottet kan följa straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom tid som där stad-
gåS.
Fngives häktad utan att hava erhållit del av åtal eller avvisas eller av-
sknves mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om möjlig-
eten att ådoma påföljd sa anses som hade häktningen eller delgivningen
SKGtt.
4 §•
De i 1 och 2 §§ bestämda tiderna skola räknas från den dag brottet be-
gmks Förutsattes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen
mtratt, skall tiden raknas från den dag då sådan verkan inträdde.
I tall, som i 7 kap. 2 § sägs, skall tiden räknas från den dag dom om
återgång av äktenskapet vann laga kraft och i det fall, som i 11 kap. 5 S
sags, från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal
eljest tidigast kunde ske.
5 §•
Har någon begått brott, som i 1 § 3, 4 eller 5 sägs, och har han inom tid
som dar avses ånyo förövat brott varå fängelse över två år kan följa, skola
de i 1§ omformalda tiderna för ådömande av påföljd i fråga om båda brot-
ten raknas från det senare. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,
om den brottslige begår ytterligare brott varå fängelse över två år kan följa.
t .
...
6§.
1 1“t®t fal1 må Påföljd ådömas sedan trettio år eller, om å brottet icke
kan folja fängelse över två år, sedan femton år förflutit från dag som i 4 6
sags.
°
s
A 83
7 §•
Ädömda böter bortfalla när tre år förflutit från det domen vann laga
kraft, om ej dessförinnan ansökan om böternas förvandling delgivits den
dömde. Om bortfallande av böter sedan sådan ansökan delgivits samt av
ålagt förvandlingsstraff är särskilt stadgat.
Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid
domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom tagits i
mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den egendomen.
Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.
Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962
B §•
Ädömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som
nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:
1. fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader ådömts,
2. tio år, om fängelse i sex månader eller på längre tid men icke över två
år ådömts,
3. femton år, om fängelse på längre tid än två år men icke över atta år
ådömts,
4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,
5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts.
9 §.
Avbrytes verkställighet av fängelse som ådömts på viss tid, skall vad i 8 §
sägs äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten;
och skall därvid tiden beräknas med hänsyn till vad som återstår av det
ådömda straffet. Tiden skall räknas från den dag avbrottet skedde eller,
när villkorlig frigivning ägt rum men förklarats förverkad, från den dag
beslutet därom vann laga kraft.
10 §.
Ungdomsfängelse bortfaller när fem år och internering när femton år
förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej påbör
jats dessförinnan.
Avbrytes verkställigheten av ungdomsfängelse eller internering medan
den dömde vårdas i anstalt eller meddelas när han vårdas utom anstalt
beslut om hans återintagning i anstalt, skall vad i första stycket sägs äga
motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten; och
skall därvid tiden räknas från det avbrottet skedde eller beslutet om åter
intagning vann laga kraft. 11
11 §•
Om bortfallande av disciplinstraff är särskilt stadgat.
84 A
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
36 KAP.
Om förverkande av egendom och om annan särskild rättsverkan av brott
1 §•
Muta, så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och an-
nat dyhkt, vars lämnande eller mottagande enligt denna balk utgör brott,
skall förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt; ut
gjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll, må i
stallet värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts skall dock ej gälla mot den
som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.
Har någon eljest av brott som avses i denna balk haft vinning som ej
motsvaras av skada for enskild, må han efter vad prövas skäligt förpliktas
att utgiva däremot svarande belopp till kronan.
2 §.
Vad som använts såsom hjälpmedel vid brott som avses i denna balk
eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller någon som
var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill, för
klaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till före
byggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppen
bart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras för
verkat. Detsamma skall gälla i fråga om hjälpmedel, varmed någon tagit
sådan befattning som innebär brottslig förberedelse enligt denna balk.
Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning mot den som i god tro
förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.
3 §•
Andå att fall som i 2 § sägs ej är för handen, må dyrk, falskt mynt eller
annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständig
heterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras för
verkat.
4 §'
Förklaras fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luft
fartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, förverkat, må rätten för
klara att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Finnes i an
nat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat böra oaktat förkla
ringen bestå, skall rätten göra förbehåll därom. 5
5 §.
I stället för förverkande äger rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av
missbruk.
A 85
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
6 §.
Vad i las eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att nå
gon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omformales i
Vid tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse och internering samt, om ej i domen annorlunda foror -
nas, överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skola
internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och
överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i mmst sex manader.
7 §-
Förutsättes för förverkande av egendom eller annan särskild rattsverkan,
som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten om påföljd för
brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill forordna, att
sådan rättsverkan skall inträda.
8 §•
Har brott begåtts av någon som ej fyllt femton år eller som handlat under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
må rätten förordna om förverkande av egendom eller om annan sarski
rättsverkan, som kan följa å brottet, allenast om och i den män det med
hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt kan anses skäligt.
9 §•
Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre
ådömas, må vad i 1—5 §§ stadgas vinna tillämpning endast
såframt i må
därom stämning delgivits inom tio år från det brottet begicks. Talan må i så
dant fall av åklagare väckas allenast om det finnes påkallat ur allmän syn-
PTfaU som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämp
ning.
10 §.
Beslut om förverkande eller annan åtgärd enligt 1—5 §§ for faller, i den
mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.
37 KAP.
Om nämnderna
1 §•
övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en eller flera all
männa underrätters domkrets. För handläggning av ärenden rörande perso
ner som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering må dock till-
86 A
x;d:Lvagnar- S4dantbesiui skau * »->*
ar^TS11 ägGH frordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelning-
gat adan avdeInmg skaI1 i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stad-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
2 g
vWKrfXKrÖo°rHdr" °rdt°r,”de 1 övervakni„gs„äm„d samt ersättare som
w™ l r “ 1Ja"SlgÖr ‘ hans s,älle- 0«»förandea stall vara
agfaren och erfaren i domarvärv; ersättaren skall vara lagfaren.
vriga e amoter och ersättare utses av länsstyrelsen i det län inom vilket
hetTetr-ff aHSltt havudsakliSa verksamhetsområde. De böra hava erfaren-
värv^eluffande ungdomsvård eller arbetsförmedling eller eljest i allmänna
Ördförande, Övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot
stendöd °rC tid6nS Utgång’ UtSCS ^ l6dam0t e”er er.äÄfZ-
_.................. .
3 §.
or provning, enligt vad nedan stadgas, av ärenden angående villkorlig
isa;*
it
rsäraknd ^
som skall val Jwf- /0111 “ Cller VarH innehavare av domarämbete och
sättare uLis Hll d J°rartv namnden samt y^erligare fyra ledamöter. Er-
are utses till det antal Konungen bestämmer. Konungen utser ordföran-
de ovnga ledamöter och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i
“*S'dd leda”“‘ «*-» - ^nna,
Ordförande, Övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Av-år leda-
“““
UtSCS "y ledamot ersättare för
av e/ledTmot 8 1 “amnden °Ch interneringsnämnden skola vardera bestå
vara
oidfZndP " h T* innehavare av domarämbete och som skall
Skilda erltt
wunndVl
och en Ieda™t som är psykiater, båda med sär
skilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillko-
bestämme/K ^ tra ledamöter jämte ersättare till det antal Konungen
förfiHT \Tag? ordförande, Övriga ledamöter och ersättare. Vid
forfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av Konungen därtill utsedd
ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande
A 87
Ordföranden må i brådskande fall. så ock i ärenden av mindre vikt ensam
besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nasta samman-
tF“nTöZ* ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår leda
mot eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare for
återstående tid.
5 §.
Ledamot och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden, ung
domsfängelsenämnden och interneringsnämnden skola hava avlagt domared.
Mot ledamot och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare,
dock skall vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken sägs icke aga tillämpning i
fråga om ledamot och ersättare i övervakningsnämnd.
I fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs ska va
omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar landa till efter
rättelse.
6 §•
I ärende, som handlägges av övervakningsnämnd och avser annan fråga
än upphörande av övervakning eller av meddelad föreskrift skall den dom
de erhålla tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans
rande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bliva muntligen ho
i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenamnden och inter
neringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan
ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller att bliva muntligen hord.
7 §•
Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prov
ning av övervakningsnämnds beslut i ärende om villkorlig frigivning.^
Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut angåen
de ställande under övervakning enligt 26 kap. 11 §, föreskrift enligt 26 kap.
15 § eller åtgärd enligt 26 kap. 18, 19 eller 22 §, äger han hos kriminalvårds
nämnden påkalla prövning av beslutet.
8 §•
Den som dömts till skyddstillsyn må genom besvär hos hovrätt föra ta
lan mot övervakningsnämnds beslut angående ställande under övervakning
enligt 28 kap. 5 §, åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 11 § eller föreskrift som avses
i 26 kap. 15 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av be
slutet.
9 §‘
Åtnöjes icke den som dömts till ungdomsfängelse eller internering med
övervakningsnämnds beslut enligt 29 kap. 8 eller 11 § eller 30 kap 11 eller
14 § eller angående föreskrift som avses i 26 kap. 15 §, äger han hos ung
domsfängelsenämnden eller interneringsnämnden påkalla prövning av be
slutet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
88 A
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
10 §.
övervakningsnämnds beslut som avses i 7__
9
§§
terrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
länder omedelbart till ef-
11 §•
Talan må ej foras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över-
knm!ngrr a -1 faH än 1 7-9 §§ Sagts’ av hovrätt enligt 8 § eller av
mmaivårdsnamnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämn-
38 KAP.
Rättegångsbestämmelser m. m.
1 §•
JT ådÖmtS villkor,ig dom elIer skyddstillsyn äger före fullföljdsti-
åH-S “tgå°f ®vglva forklaring, att han är nöjd med domen i vad gäller den
ådomda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts
“adgasi 28 ka^' 8
^ 2 §’ °Ch
inbegriPCT behandling varom
skriver
§' F°rklarmgen av§ives 1 den ordning Konungen före-
Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke återtagas Har
den domde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad angår påföljd
for brottet anses återkallad genom förklaringen.
P J
Angåend^ nöjdförklaring i fråga om dom å fängelse, ungdomsfängelse
och internering ar särskilt stadgat.
8
Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavårdslagen eller la
gen om nykterhetsvård men finnes, vid prövning i därför stadgad ordning,
i ag angivna förutsättningar icke föreligga för sådan vård eller vård av
det slag som barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd i yttrande till dom-
stolen förklarat sig amna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt
som forst domt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård
och doma till annan påföljd för brottet.
0 8-
Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 § upptages av
den rätt som forst avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom
Talan enligt 28 kap. 8 § väckes vid allmän underrätt, inom vars område
den overvakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är
verKsam.
,-Tala"*allgt 30 kap- 8 § väckes vid den rätt som först avgjort det mål vari
domts till internering.
A 89
Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol, dar brott
mål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den domde
mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
4 §‘
Anmälan jämlikt 34 kap. 10, 12 eller 15 § göres hos första domstol i något
av målen.
... .
.
, , .
Ansökan jämlikt 34 kap. 13 § göres hos den rätt som forst avgjort det
mål vari dömts till internering.
5 §•
Talan som avses i 27 kap. 6 §, 28 kap. 8 § eUer 30 kap. 8 § skall anses
anhängiggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den domde.
6 §•
Angående rättens sammansättning när den har att avgöra fråga, som av
ses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra
stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket,
skall gälla vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domforhet
vid huvudförhandling i brottmål. Detsamma skall gälla i fråga om undanrö
jande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven fri
het enligt 34 kap. 4 § samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt
34 kap. 8 eller 9 §.
,
_ „
,
Fråga om annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 § samt
åtgärd eller behandling enligt 34 kap. 6 § må ej avgöras vid haradsratt utan
nämnd eller i rådhusrätt av allenast en lagfaren domare.
Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller 28
kap. 11 §, är häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfa
ren domare.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
7 §■
Uppkommer fråga om ådömande av internering, skall rätten, om det ej av
särskild anledning finnes obehövligt, inhämta yttrande av interneringsnämn-
den, huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.
Innan rätten enligt 34 kap. 1 § beslutar angående påföljd beträffande
någon som dömts till ungdomsfängelse eller internering skall, om det finnes
erforderligt, yttrande inhämtas från ungdomsfängelsenämnden eller inter-
neringsnämnden. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall som
avses i 34 kap. 12 §.
8 §.
I mål om åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 §, 28
kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 § eller 15 §
såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket skall underrätt lämna den
90 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
StäSfl!6 ? y!!ra Sig- ^ han att bliva muntligen hörd, skall till-
Ät.tf
6of,
RattCnS aVgÖrande
av saken ^ genom beslut.
de^U
yUrTsfg 28
kaP’
U
§ må beslutas utan tillfälle beredes den döm-
Rattens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket, 28 kap. 11 §
34 %P1 10 j andra stycket- 12 a»er 13 § eller 15 § såvitt angår tfllämp-
mng av 10 § andra stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annor-
nda forordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap
8 § “«*— ** ™
Avser beslut jämlikt 28 kap. 9 § andra stycket eller 34 kap. 6 § att någon
som ej y It tjugotre år skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap.
forardna att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder
av att det ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande må ock meddelas i frå
ga om beslut jämlikt 34 kap. 8 § om återintagning i anstalt av den som un
dergår ungdomsfängelse.
10 §.
Varning som beslutats av domstol eller övervakningsnämnd skall utan
dröjsmål meddelas den dömde personligen. Kan varningen ej meddelas i
samband med beslutet, må det överlämnas åt annan domstol eller övervak-
mngsnamnd att meddela den.
« 7 on r f°reIagts med stöd av 26 kaP- 18 §, 28 kap. 7 eller 9 §, 29 kap.
§, kap. 11 § eller 34 kap. 4 eller 6 § må utdömas allenast om åklagare
efter framställning av övervakningsnämnden anhängiggör talan därom in
nan den adomda påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört. Sådan
talan skall anses anhängiggjord, då ansökan om utdömande av vite! delgavs
den domde.
b
De åligger polismyndighet att lämna domstol, övervakningsnämnd, kri-
mmalyardsnamnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden
handräckning for den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk
eller för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 22 §, 28 kap. 11 §,29 kap.
De närmare
serna i 25—38
13 §.
föreskrifter som erfordras för tillämpningen av bestämmel-
kap. meddelas av Konungen.
Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
A 91
översikt över gällande rätts motsvarigheter i förslaget till brottsbalk
Gällande rätt
Propositionen
Gällande rätt
Strafflagen
5: 1
1:1 st. 1
2:1, 2, 5
5: 2
st. 2
2:4
5:4
1: 2
2: 1—3, 5
5:5 st. 1
1:3
2:6
st. 2
1:3 a
2:3, 5
5:6
1:4
2: 7
5:6 a
1:5
2:8
5: 7
2: 1
1: 3, 1: 4 st. 2
5:8
2:2
1: 3, 4
5:9
2:3
26: 1
5: 10
2:4
26: 1
5: 10 a
2:5
26: 5
5:11
2: 8 st. 1
25: 1 st. 1, 25: 2, 3
st. 2
25: 1 st. 2, 25: 3
5:12
st. 3
25: 6 st. 1
5:13
2: 9
25: 7
5: 14
2: 14
—
5: 15
2:15 st. 1
1:3
5:16
st. 2
32:1, 2 st. 1;
5:17
32: 3, 4
5: 18
2: 15 a
1:3
5: 19
2: 16
36: 1
5: 19 a
2: 17
36: 2—5
5: 20 st. 1
2: 18
36: 9
st. 2,3
3: 1
23: 1
5: 21
3:2
23:2
5: 22
3:3
23: 3
5: 23
3: 4
23:4
5: 24
3:5
23: 5
8: 1
3:6
23: 6
8: 2
3: 7
23: 7
8: 3
4: 1
1:6
8: 4
4:2
25: 4 st. 1, 25: 5,
8: 5
26:2
8: 6
4:3
34: 1, 3, 10 st. 1
8: 7
4:4
34:10 st. 2, 38:4, 6,
8:8
8:9
8: 9
4:5 st. 1
34:2, 11
8:10
st. 2
—
8:11
4: 6 st. 1
—
8: 12 st. 1
st. 2
26: 2 st. 2
st. 2
st. 3
—
8: 13
4: 7
1:5, 6, 32: 2, 34: 14--
9: 1
17
9: 2
4: 12
33: 3
9: 3
4:14
26: 3
9:4
4: 16
1: 3, 4
9: 5
Propositionen
33: 1
26: 4 st. 3, 33: 4 st. 1
26:3 st. 2
33:2
1:2
33:4 st. 1
1:3, 4
24:1
24: 1
24:5
24: 2, 5
24: 3, 5
24: 2 st. 3, 24: 3 st. 2,
24:5
35: 7 st. 2, 36: 9
35: 1
35: 2
35: 4
35:3
35:5
35: 6
36:9
35:8
35: 7
35: 9
19: 1
19: 3
19:4
19:5
19: 6
19: 7
19: 9
19: 10, 11
19: 12
19: 13
19: 14 st. 1
19: 15
19: 14 st. 2
19: 16
18: 1
18: 2
18: 2
(17:6)
16: 7
92 A
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1962
Gällande rätt
Propositionen
Gällande rätt
9: 6
9: 7
9:8
9:9
9: 10
10
:
1
10 : 2
10: 3
10: 4
10: 5
10:6
10: 7
10
:
8
10: 9
10: 10
10: 11 st. 1
st. 2
10: 12
10: 13
10: 14
11:1
11:2
3
4
5
6
7
11
11
11
11
11
11:8
11: 9
11: 10
11 : 11
11: 12
11:13
12: 1
12: 2
12: 3
12: 4
12:5
12:6
12: 7
12:8
12: 9
12:10
12: 11
12: 12
13: 1
13:2
13:3
13:4
13: 5
13:6
14:3
14: 4
14: 5
14: 6
14: 7
14:8
14: 9
14: 10
14: 11
14: 12
15: 1
15: 2
15: 3
15:4
15: 5 st. 1 och 2
15: 5 st. 3
Propositionen
14: 45
15:1
15: 2
15:3
15:4
15:5—8
15:8 a
15:9, 10
15: 11
15:12, 13
15:15
15:15 a
15:16
15:17
15:18 st. 1
st. 2
18: 3
13: 7 st. 1
15: 6 st.
18:4
st. 2
15: 7 st.
18: 6
st. 3
15: 6 st.
18: 7
13:8
15: 8
18:8
13: 9
15: 9
17: 1
13: 10
15: 10
17:2
13: 11
15: 11
17: 3
13: 12
15: 12
17:4
13: 13
15: 13
17:5
13: 14
15:14
17: 7
13: 15
15: 15
17:8
14:1
3:1, 2
17:9
14: 2
3: 10
17: 10
14: 3 st. 1
3: 1, 2
17: 11
st. 2
3: 2
17: 12
st. 3
3: 10
17: 16
14: 4
3:5—7
17: 13
14:5
3: 5—7
17: 14
14: 7—8
17: 15
14:9
3: 7
16:1
14: 10—13
3:5, 6,
16: 2
14:14
16:3
14:15
3:5, 6,
16:4
14: 17
3:8
16:5
14: 18
3:1, 2,
16:6, 17:6, 19:8
14: 21
16: 8
14: 22
3:3, 10
16: 9
14:23—25
(3: 7—9)
16: 10
14: 26—28 b
3:4, 10,
16: 15
14: 29
3:5, 6
16:16
14: 30—33
3: 7—9
16: 14
14:34
3:3, 10
16: 13
14:35—37
14: 1
14:38—40
3: 1, 2, 5
14: 2
14:42—44
3: 11
4:1, 2, 36: 2
23:4, 5
(23: 2)
36:1, 2
4: 1—3, 3: 7, 8
7:4
4: 1—3
4:4
6: 1, 3: 7, 8
6:2, 3: 7, 8
6
:
1
,
2
6:11 (3:11)
4: 1—3
4: 1—3
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
A 93
Gällande rätt
Propositionen
Gällande rätt
Propositionen
15: 19
19:8
13: 9
15: 20
—
19: 9
13: 10
15:21 st. 1
7:2
19: 10
13: 11
st. 2
7:6 st. 1
19: 11
13: 12
15: 22
4: 4
20: 1
8:1
15: 23
4: 5
20: 2
8: 2
15:24
4: 11
20: 3
8: 3
15: 25 st. 1
4: 10, 6: 10
20: 4
8: 4
3: 7, 8
2
4:11, 6:11
20: 5
8:5, 6,
15:26, 27
4:6
20: 6
8:8
15:28
4: 7
20: 7
8: 9
15: 29
4: 11
20: 8
8: 11
15: 30
4:8, 9, 11
20: 9
8: 10
15: 31
(3:5, 6)
20: 10
8: 12
16:7, 8
5: 1, 2
20: 12
8: 13
16:9, 11
5:3
21: 1
9:1
16:12
(5:1—3)
21: 2
9: 2
16: 13
5: 1 st. 2
21: 3
9: 3
16: 15
5: 5
21: 4
9: 4
17: 1
17:2 st. 1
7:1
7:2
21: 5
21: 6
9: 5
9: 6, 7 st. 1
st. 2
7: 6 st. 1
21: 7
9: 8
17:3
—
21: 8
9:11
17:4
(7:3)
21:9
9: 9
17:5
7: 3
21:10
9:10
18:1 st.
1
6: 5
21: 11 st. 1
9: 12
st. 2
6: 2, 3, 5
st. 2
—
18: 2 st. 1
—
22: 1
10: 1
st. 2
6:2, 3
22: 2
10:2
18:2 a
6: 5 st. 3
22: 3
10: 3
18:3
6:5 st. 2
22: 4
10:4
18: 6
6: 2—4
22: 5
10:5
18:7 st. 1
6: 3, 3: 7, 8
22:6
10: 6
st. 2
6: 10
22: 7
10: 7
18: 8 st. 1
6: 3
22: 8
10: 8
st. 2
6: 10
22: 9
10: 9
18: 8 a
6:2, 4
22: 10
10:10
18:9
6:2
23: 1
11:1
18: 10 st. 1
6:3
23: 2
11:2
st. 2, 3
6:4 st. 2
23:3
11:3
st. 4
6:10
23:4
11:4
18:10 a
6: 2
23:5
11:5
18: 11. 12
6: 7
23: 6
11: 6
18: 13
6:6, 16: 11
23: 7
11: 7
19: 1
13: 1
24: 1
12: 1
19: 2
13:2
24:2
12: 2
19: 3
13:3
24: 3
12: 3
19: 4
13: 4, 5
24:4
12: 4
19: 5
13: 6
24: 5
12: 5
19: 6
13: 7
24: 6
12: 6
19:7
13: 8
25:1
20: 1
94 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Gällande rätt
Propositionen
Gällande rätt
Propositionen
20: 2
27: 13
22: 13
27: 14
22: 14
20: 4
27: 15
22: 15
20: 5
27: 16 st.
22: 18
25: 6 st. 1
22: 16 st. 1
st. 2, 3
27: 17
22: 19
20: 10
Särskilda böteslagen
25: 10
20
:
11
25:11 st. 1
20
:
12
25: 4 st. 2
st. 3
20: 13
st. 2
25: 6 st. 2
25: 12
20: 14
25: 13
20: 15
Lag 20/i 1951 med
vissa best. om böter
och viten
21:5
Lag 30/12 1952 med
vissa best. om
påföljd för brott
av underårig
1 § st. 1
st. 2
st. 3
21: 6
21: 9
26: 10
21
:
10
36: 6
26: 11
21
:
11
26: 12
21
:
12
26: 4, 30: 1
26: 13
21: 13
26: 14
21: 14
Lagen om villkorlig
frigivning
26: 15
21: 15
26: 16
21: 16
26: 17
21: 17
26: 6,8 st. 1
26: 18
21: 18
26: 9
26: 19
21: 19
26: 10
26: 20 st. 1
26: 14
st. 2
20: 8
32: 7 st. 2
26: 13
26: 21
21: 20
26: 15, 16 st. 1
26: 22
21
:
21
26: 17
26: 23
21
:
22
26: 16 st. 2
26: 18, 19
22
:
2
26: 18—20, 37: 6
22: 4
26: 23
26: 24
26: 22
37:7, 10, 11
(37:3)
27: 10
22
:
10
27: 11
22
:
11
27: 12
22: 12
38: 13
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
A 95
Gällande rätt
Propositionen
Gällande rätt
Propositionen
Lagen om
villkorlig dom
1 §
1 a §
2
§
3 §
4 §
5 §
6
§
7 §
8
§
9 §
10
§
11
§
12
§
13 § 1 mom.
13 § 2 mom.
13 § 3 mom.
14 §
14 a §
15 §
16 §
17 §
18 §
19 §
20
§
21
§
22
§
23 §
24 §
24 a §
25 §
26 §
27 §
28 §
Lagen om ungdoms
fängelse
1 §
2
§
3 §
5 §
6
§
7 §
12
§
27: 1, 28: 1
27:2, 28: 2
27: 1, 28: 1, 1:6 st. 2
(25:7)
27: 3, 28:4
27: 4, 5, 28: 6
28: 5
27: 5 st. 1, 28: 6
28: 6
28: 6
27: 5 st. 2, 28: 5 st. %
28: 6
27: 6, 28: 7—9
27: 7, 28:10, 34: 1, 5, 6
34: 5, 6
28: 11
27:6, 28:9, 34:1
27:6, 28: 8, 9, 34: 5, 6,
38: 5
38:6
28: 7—9, 11, 38: 3, 6
27: 5 st. 2, 27: 6,
28: 5—8, 11, 37: 6,
38: 8
38: 10
38: 12
37: 8, 11, 38: 8
37:10, 38:9
38: 1
(38:1)
28: 6, 37: 1, 2
1:4, 5 (27: 1, 28: 1)
36: 6
38: 13
29: 1
34: 1
27:6, 28: 9, 34: 1
29: 1 st. 3, 38: 9 st. 2
37: 4, 5, 11
29: 2—4
29: 2—4
13 §
14 §
15 §
16 §
17 §
18 §
19 §
20
§
21, 22, 22 a §§
23 §
24 §
26 §
27 §
28 §
Lagen om förvaring
och internering i
säkerhetsanstalt
1 §
2
§
3 §
4 §
5 §
6
§
7 §
8
§
9 §
10
§
11
§
12
§
13 §
14, 15, 16 §§
17 §
18 §
19 §
20
§
Lag 22/4 1927 om
tillsyn över dem,
som utskrivits på
prov från förvaring
eller internering i
säkerhetsanstalt
1—4 §§
5, 6 §§
7 §
8
§
29: 2, 4, 5
29: 6, 7
29: 2, 12
29: 2, 8—11
29: 12
34: 1
34: 1, 7, 8, 38: 7
34:12
35: 10
36: 6
29:1, 1:4, 5
38: 13
30: 1
27: 6, 28: 9, 34:1
30:1 (34:11)
37: 4, 5, 11, 38:13
38: 7
30: 3
30: 2, 4, 5
30: 2, 5—8
30: 6 st. 2
30: 9, 10, 15
30: 11, 12, 14, 37: 4
st. 2
34: 1
34: 1, 9, 38: 7
34: 13, 38: 4, 6, 8, 9
35: 10
36: 6
30:1, 1:4, 5
30: 10
30: 15
38: 13
96 A
Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
översikt över broitsbalksjörslagets motsvarigheter i gällande rätt
Propositionen
Gällande rätt:
j
Proposit
1: 1
_
3: 11
1: 2 st. 1
—
4: 1—3
st. 2
KF 16/11 1841, 3 §;
5:5 st. 2
4:4
1:3
2:1, 2, 15, 15 a, 4:16,
4:5
5:6 a
1 : 4 st. 1
—
4: 6
st. 2
2: 1
4: 7
1:5
(4: 7)
4:8
1:6
4: 1, 7; UfL 1 §;
4:9
FörvL 1, 4 §§; 1952
4: 10
års lag 1 §; VOL
2 §
4: 11
1:7
—
1:8
—
5: 1, 2
2: 1
1: 1, 2
5: 3
2:2
1:1, 2
5:4
2: 3
1:2, 3 a
5:5
2: 4
1:1 st. 2
6: 1
2:5
1: 1, 2, 3 a
6:2
2: 6
1:3
2: 7
1:4
6:3
2:8
1: 5
6:4
3: 1, 2
14:1, 3, 18, 36 st. 1,
6:5
14:38, 40
6:6
3: 3
14: 22, 25, 34
6: 7
3:4
14:26—28, 28 b
6:8
3:5—6
14: 10—13, 14:4, 5, 7,
6: 9
8, 14, 18, 29, 36 st. 2,
6:10
14: 38—41, 42, 44, 15:
6: 11
31
7: 1
3: 7
14: 9, 14: 4, 5, 23, 24,
7: 2
30—33, 15:5, 12, 13,
7:3
15, 20:5
7: 4
3:8
14: 17, 23, 30—33, 15:
7:5
5, 12, 13, 15, 20:5
7: 6
3: 9
14:23—25, 30—34
8: 1
3: 10
14: 2, 3, 10, 18, 22,
8: 2
28 a, 34
8: 3
Gällande rätt*
14: 45
15: 1
3, 5—8, 9, 10,
17, 18
15: 11, 22
14: 15 st. 2, 14: 37, 38,
15: 23
15: 26, 27
15: 28
15: 30 st. 2
15:30 st. 1
15: 25 st. 1
15: 19, 24, 25 st. 2,
15: 29, 30 st. 3
16: 7, 8, 12, 13
16: 9, 11, 12
16: 15
15:12, 13, 15 a
15:15, 15 a, 18: 1, 2,
6, 8 a, 9, 10, 10 a
18: 1, 2, 6, 7, 8, 10
18: 1, 6, 8 a, 10, 10 a
18: 1, 2, 2 a, 3
18: 13
18: 11, 12
15:25, 18:7, 8, 10
15: 16, 25
17: 1
15: 21 st. 1, 17:2 st. 1
17:4, 5
15: 8 a
15:21 st. 2, 17:2 st. 2
20
:
1
20
:
2
20: 3
1 När i denna kolumn endast anges lagrum avses kapitel och paragraf i strafflagen
UfL = ungdomsfängelselagen
*
6 *
FörvL = lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
VDL = lagen om villkorlig dom
VFL = lagen om villkorlig frigivning
1952 års lag = lagen den 30 dec. 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig
DxscL = lagen om disciplinstraff för krigsmän
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
A 97
Propositionen
Gällande rätt
Propositionen
Gällande rätt
8:4
20: 4
13: 7
19: 6
8: 5
20: 5 st. 1 och 3
13: 8
19: 7
8:6
20: 5 st. 2 och 3 13: 9
19: 8
8: 7
—
13: 10
19:9
8: 8
20: 6
13: 11
19: 10
8: 9
20: 7
13: 12
19: 11
8:10
20: 9
14: 1
12:1
8: 11
20: 8
14:2
12:2
8: 12
20: 10
14: 3
12: 3
8: 13
20:12
14: 4
12:4
9: 1
21: 1
14:5
12:5
9:2
21:2
14:6
12:6
9: 3
21:3
14:7
12: 7
9:4
21: 4
14:8
12: 8
9: 5
21: 5
14:9
12: 9
9: 6
21: 6 st. 1
14:10
12: 10
9: 7
21: 6 st. 2
14: 11
12: 11
9: 8
21: 7
14: 12
12: 12
9: 9
21: 9
15:1
13: 1
9: 10
21: 10
15:2
13:2
9: 11
21: 8
15:3
13:3
9: 12
21: 11
15: 4
13:4
10: 1
22: 1
15:5
13:5, 6
10: 2
22: 2
15:6
13: 7 st. 1 och 3
10: 3
22: 3
15: 7
13: 7 st. 2 och 3
10: 4
22: 4
15: 8
13:8
10:5
22: 5
15:9
13: 9
10: 6
22: 6
15:10
13: 10
10: 7
22: 7
15: 11
13: 11
10: 8
22: 8
15: 12
13: 12
10: 9
22: 9
15: 13
13: 13
10: 10
22: 10
15:14
13:14
11:1
23: 1
15:15
13: 15
11:2
23: 2
16: 1
11: 1
11:3
23: 3
16: 2
11:2
11: 4
23: 4
16:3
11: 3
11: 5
23: 5
16: 4
11: 4
11:6
23: 6
16:5
11:5
11: 7
23: 7
16:6
11: 6
12: 1
24: 1
16: 7
9:5
12: 2
24: 2
16: 8
11: 7
12: 3
24: 3
16:9
11: 8
12:4
24: 4
16: 10
11:9
12: 5
24: 5
16: 11
18: 13
12: 6
24: 6
16: 12
—
13: 1
19: 1
16: 13
11: 13
13: 2
19: 2
16: 14
11: 12
13: 3
19: 3
16: 15
11 : 10
13: 4
19:4 st. 1
16: 16
11: 11
13: 5
19: 4 st. 2
17: 1
10: 1
13: 6
19:5
17:2
10:2
98 A
Kungl. Ma j:ts proposition nr 10 år 1962
Propositionen
Gällande rätt
Propositionen
| Gällande
17:3
10: 3
20: 14
25: 12
17: 4
10: 4
20: 15
25: 13
17: 5
10:5
21: 1
26: 1
17: 6
11:6
21: 2
26: 2
17: 7
10:6
21: 3
26: 3
17:8
10: 7
21:4
26: 4
17: 9
10: 8
21: 5
26:5
17: 10
10: 9
21: 6
26:6
17: 11
10: 10
21: 7
26: 7
17: 12
10: 11 st. 1
21: 8
26:8
17: 13
10: 12
21: 9
26: 9
17: 14
10:13
21: 10
26: 10
17:15
10: 14
21: 11
26: 11
17: 16
10: 11 st. 2
21: 12
26: 12
18: 1
9: 1
21: 13
26: 13
18: 2
9: 2, 3
21: 14
26: 14
18: 3
9: 6
21: 15
26: 15
18: 4
9:7
21: 16
26: 16
18:5
—
21: 17
26: 17
18: 6
9:8
21: 18
26: 18
18: 7
9:9
21: 19
26: 19
18: 8
9: 10
21: 20
26: 21
19: 1
8: 1
21: 21
26: 22
19: 2
—
21: 22
26: 23
19: 3
3:2
22:1
27: 1
19: 4
8:3
22: 2
27: 2
19:5
8:4
22: 3
27:3
19: 6
8:5
22: 4
27:4
19: 7
8: 6
22:5
27: 5
19:8
11:6
22: 6
27: 6
19: 9
8: 7
22: 7
27: 7
19: 10
8: 8
22: 8
27: 8
19: 11
8:8
22: 9
27: 9
19: 12
8: 9
22: 10
27: 10
19: 13
8: 10
22: 11
27: 11
19: 14
8: 11, 12 st. 2
22: 12
27: 12
19: 15
8: 12 st. 1
22: 13
27: 13
19: 16
8: 13
22: 14
27: 14
20: 1
25: 1
22: 15
27: 15
20: 2
25: 2
22: 16 st. 1
27: 16 st. 2
20: 3
25: 3
st. 2
20: 4
25: 4
22: 17
_
20: 5
25: 5
22: 18
27: 16 st. 1
20: 6
25:6 st. 1
22: 19
27: 17
20: 7
25: 6 st. 2 och 3
23: 1
3: 1
20: 8
25: 7
23: 2
3:2
20: 9
25: 8
23: 3
3:3
20: 10
25: 9
23: 4
3:4
20: 11
25: 10
23: 5
3:5
20: 12
25: 11 st. 1 och 2
23: 6
3: 6
20: 13
25: 11 st. 3
23: 7
3: 7
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
A 99
Propositionen
Gällande rätt
Propositi
24: 1
5: 7, 8
27: 7
24: 2
5: 10, 11
28: 1
24: 3
5:10 a, 11
28: 2
24: 4
—
28: 3
24: 5
5: 9, 10, 10 a, 11
28: 4
24: 6
—
28: 5
25: 1—3
2:8; 1 § särskilda
28: 6
bötcslagen
28: 7—9
25: 4
4:2; 2 § st. 1 sär skilda böteslagen
25: 5
4:2
28: 10
25: 6
2:8 st. 3; lag 20/4 1951 med vissa best.
28: 11
om böter och viten;
29: 1
2 § st. 2 särskilda bö teslagen
29: 2
25: 7
2:9
29: 3
25: 8
Lag 20/4 1951 med vissa best. om böter och viten; (1, 2 §§ särskilda böteslagen)
29: 4
26:1
2: 3, 4
29:5
26: 2
4:2, 4:6 st. 2
29: 6
26: 3
4: 14, 5: 4; DiscL 12 §
29: 7
26: 4
5:2; 2 § 1952 års lag
26: 5
2: 5
29: 8
26: 6
VFL 2 §
29: 9
26: 7
VFL 1 §
29: 10
26: 8
VFL 20 § st. 2
26: 9
VFL 3 §
29:11
26: 10
VFL 4 §
29: 12
26:11
VFL 6 § st. 1
30: 1
26: 12
VFL 6 §
30: 2
26: 13
VFL 7 §
26: 14
VFL 5 §
30: 3
26: 15
VFL 8 § st. 1
30: 4
26: 16
VFL 8 § st. 2, 10 §
26: 17
VFL 9 |
26:18—20
VFL 11 §, 12 § st. 1
30: 5
och 3
30: 6
26: 21
(VFL 13 §)
30: 7
26: 22
VFL 16 §
30: 8
26: 23
VFL 14 §
30: 9
26: 24
VFL 15 §
30: 10
27: 1
VDL 1, 2, 3, 26 §§
27:2
VDL 1 a §
27: 3
VDL 5 §
27: 4
VDL 6 §
27:5
VDL 6 §, 8 § st. 2
11 §, 19 § st. 1
27: 6
VDL 12, 15, 16 §§
30:11
19 § st. 1, (1 a § st. 2
30:12
Gällande rätt
(VDL 13, 14 §§) VDL 1, 2, 3, 26 §§ VDL 1 a §
VDL 5 § VDL 7, 11 §§ VDL 6, 8—11 §§ VDL 12, 15 §§, 16 § st. 1, 18 § st. 1 och 2,
19 § st. 1 (1 a § st. 2) (VDL 13, 14 §§) VDL 14 a §, 18 § st. 1 och 2 UfL 1, 5 §§ UfL 12 §, 13 § st. 2,
16 §, 17 § st. 3 UfL 7 §; 55 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. UfL 12 § st. 2, 13 § st. 3 UfL 13 § st. 1 UfL 15 § UfL 15 §; SFS 135/ 1938 24, 25, 27, 28 §§
UfL 17 § st. 1 UfL 17 § st. 1 (21, 22, 22 a §§) UfL 17 § st. 2 UfL 16, 18 §§ FörvL 1, 4 § § 1952 års lag FörvL 8 §, 9 § st. 1 FörvL 7 §
§;
gen om verkställighet av frihetsstraff m. m. FörvL 9 § st. 2. FörvL 9 § st. 3, 10 § FörvL 9 § st. 2
FörvL 11 § st. 1 FörvL 11 § st. 1; 1—
4 §§ lag 22/4 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering i säker- hetsanstalt
FörvL 12 § st. 1 och 2
2
§
FörvL 8 §; 61 § la-
100 A
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Propositionen
Gällande rätt
30: 13 30: 14 30: 15 31: 1 31: 2 31: 3 31:4 32: 1 32: 2 32: 3 32: 4 32:5 32: 6 32: 7
33: 1 33: 2 33:3 33:4 34: 1
34: 2 34: 3
34: 4 34:5
34: G
34:7, 8 34: 9 34: 10 34: 11
34: 12 34: 13 34: 14—16 34: 17
35:1 35: 2 35: 3 35: 4 35: 5 35: 6
(FörvL 14—16 gg) FörvL 12 § st. 3 FörvL 11 § st. 2
1 § 1952 års lag
2:15 st. 2 2: 15 st. 2, 4:7 st. 1 2: 15 st. 2
4:7 st. 1 DiscL 1, 4, 6 §§
2:15 a, 26: 20 st. 1 och 3
5: 1 5:5 4:12 5:2, 6 4:3, 4:5 st. 1; VDL
13 § 1 mom., 15 §; VFL 13 g; UfL 2, 3, 20—22 a §§; FörvL 2 g, 13—16 gg
4:5 st. 1 4: 3; (UfL 20 g, FörvL 13 §) VFL 13 § VDL 13 § 1 mom.,
14 §, 16 § st. 1 och 2 VDL 13 § 1 mom.,
14 §, 16 § st. 1 och 2 UfL 21, 22, 22 a §§ FörvL 14—16 §§
4:4 4:5 st. 1; FörvL 4 § st. 2 UfL 23 § FörvL 17 §
4:7 st. 1 4: 7 st. 2; DiscL 8 § st. 3
5: 14 5: 15 (5:17) 5: 16 5: 18 5: 19
Propositionen
Gällande rätt
35: 7
35:8 35:9 35: 10 35: 11 36: 1 36: 2 36: 3 36:4 36: 5 36:6
36: 7 36: 8 36: 9
36: 10 37: 1 37:2 37:3 37: 4
37:5
37: 6 37: 7 37:8 37:9 37: 10 37: 11
38: 1 38: 2 38: 3 38:4 38:5 38:6
38: 7
38: 8
38: 9
38: 10
5: 20 st. 2 och 3, 5:13 st. 1
5: 20 st. 1 5:22 UfL 24 §; FörvL 18 § (DiscL 13 §)
2: 16 2: 17 st. 1 2: 17 st. 2 2:17 st. 1 2: 17 st. 3 VDL 27 §; UfL 26 §; FörvL 19 §; 1 § st. 2 1952 års lag
2:18, 5:13 st. 2, 5: 19 a
VDL 25 § VDL 25 § (VFL 18 §) UfL 6 § st. 1 ; FörvL
5 § st. 1—3 UfL 6 § st. 2 och 3; FörvL 5 § st. 4 och 5 VDL 19 § st. 2
VDL 22 §
(VDL 23 g) UfL 6 § st. 4; FörvL
5 g st. 6; (VFL 17 g st. 2 och 3) VDL 24 §
VDL 18 g st. 1 och 2
4: 4 st. 1; FörvL 17 g
4:4 st. 2; VDL 17 §, 18 g st. 3; FörvL 17 g FörvL 6, 14, 15, 16 gg; UfL 21, 22 gg
4:4 st. 2; VDL 19 g st. 2, 22 g; FörvL 17 §
4: 4 st. 2; VDL 23 g; FörvL 17 g; (UfL 5 g) VDL 20 g
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
A 101
Propositionen
Gällande rätt
Propositionen
Gällande rätt
38: 11 38: 12
VDL 21 §
38: 13
VDL 28 §; VFL 22 §; UfL 28 §; FörvL 5 § st. 7; 8 § lag 22/4 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förva ring eller internering i säkerhet sanstalt
102 A
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962
Innehållsförteckning
Proposition till riksdagen den 15 december 1961................. A 1
Propositionens huvudsakliga innehåll.....................................a
1
Första huvudavdelningen...................................................... A 2 Andra huvudavdelningen...................................................... A 2 Tredje huvudavdelningen...................................................... A 4
Förslag till brottsbalk............................................................... A
9
1 KAP. Om brott och brottspåföljder.............................a9 2 KAP. Om tillämpligheten av svensk lag.....................a 10 3 KAP. Om brott mot liv och hälsa..................................a 12 4 KAP. Om brott mot frihet och frid..................................a14 5 KAP. Om ärekränkning...................................................... A 166 KAP. Om sedlighetsbrott...................................................A 17 7 KAP. Om brott mot familj.............................................. A 198 KAP. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott ... A 20 9 KAP. Om bedrägeri och annan oredlighet..................... A 22 10 KAP. Om förskingring och annan trolöshet .... A 25 11 KAP. Om gäldenärsbrott.............................................. A 27 12 KAP. Om skadegörelsebrott.............................................. A 28 13 KAP. Om allmänfarliga brott..........................................a 29 14 KAP. Om förfalskningsbrott............................................. A 31 15 KAP. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga A 34 16 KAP. Om brott mot allmän ordning............................. A 37 17 KAP. Om brott mot allmän verksamhet........................ A 39 18 KAP. Om högmålsbrott .............................................. A 42 19 KAP. Om brott mot rikets säkerhet......................... A 44 20 KAP. Om ämbetsbrott.................................................. A 47 21 KAP. Om brott av krigsmän ...................................... A 50 22 KAP. Krigsartiklar.......................................................A 55 23 KAP. Om försök, förberedelse, stämpling och medver
kan till brott.......................................................A 59
24 KAP. Om nödvärn och annan nödhandling .... A 61 25 KAP. Om böter............................................................... A 62 26 KAP. Om fängelse...........................................................A 63 27 KAP. Om villkorlig dom.............................................. A 67 28 KAP. Om skyddstillsyn .............................................. A
68
29 KAP. Om ungdomsfängelse.......................................... A 71 30 KAP. Om internering ........................................................A 73 31 KAP. Om överlämnande till särskild vård................. A 75
A 103
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
32 KAP. Om ämbetsstraff och disciplinstraff för krigsmän
33 KAP. Om nedsättning och uteslutning av påföljd . .
34 KAP. Vissa bestämmelser om sammanträffande av
brott och förändring av påföljd..........................
35 KAP. Om bortfallande av påföljd ...............................
36 KAP. Om förverkande av egendom och om annan
särskild rättsverkan av brott...............................
37 KAP. Om nämnderna......................................................
38 KAP.
Rättegångsbestämmelser
m. .................................
Översikt över gällande rätts motsvarigheter i förslaget till
brottsbalk....................................................................
Översikt över förslagets motsvarigheter i gällande rätt . .
A
76
A
77
A
78
A
82
A
84
A
85
A
SS
A
91
A
96
Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Soner
561426
KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION
1962:10
MED
FÖRSLAG TILL BROTTSBALK
DEL B
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
B 1
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stock holms slott den 2 maj 1958.
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmaler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, förslag till brottsbalk
samt anför därvid följande.
I. Inledning
Det reformarbete som sedan länge pågått inom straffrätten är uppdelat på två huvudgrenar, av vilka den ena avser bestämmelserna om de särskilda brotten och vad därmed äger samband, medan den andra gäller utformning
en av reaktionssystemet.
Den förra delen av reformarbetet övertogs, sedan ett omfattande förbere dande arbete utförts av professorn Johan C. W. Thyrén, år 1937 av straff- rättskommittén. På grundval av ett av denna kommitté framlagt förslag (SOU 1940:20, jfr 1940:25) genomfördes år 1942 ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Därefter framlade kommittén förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69, jfr 1945:28 och 29). Den
8
juni 1945 erhöll kommittén uppdrag att verkställa en översyn av
straffbestämmelserna rörande brott mot person jämte därmed sammanhäng ande spörsmål samt att framlägga förslag till lagstiftning om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsliga frågor, ägna att efter erforderlig överarbetning med avseende å straffskalornas utform ning inpassas i en ny strafflag eller brottsbalk.
Kommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten ledde vid 1948 års riksdag till antagande av lagstiftning i amnet. I sam band härmed begärde riksdagen genom skrivelse den 26 juni 1948, nr 379, skyndsam utredning i vilken omfattning politisk och militär underrättelse verksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige bedrives har i riket, bör bestraffas. Tillika framkom inom riksdagen önskemål om en mera detalje rad avfattning av strafflagens bestämmelser om uppror (se första lagut skottets utlåtande 1948:39 s. 26—28). Kommittén erhöll den 1 juli 1948
1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.
2 B
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
uppdrag ati verkställa den av riksdagen begärda utredningen om olovlig
Oktober tQ4SrerrSam et °Ch fUllgj°rde detta UPPdrag gen°m att d«m 21
oktober 194S avlamna promemoria med förslag till ändrad lydelse av
8
kap.
u!iSlÄen,Q ! IafUm därefter erhÖH ny Iydelse 8enom lag den 18 juni 1949. Den 9 september 1948 erhöll kommittén uppdrag att avgiva för slag i anledning av de inom riksdagen framkomna önskemålen i fråga om reformering av bestämmelserna om uppror. Utredningen härom har av kom mittén bedrivits jämsides med utredningen om brott mot person och där med sammanhängande frågor.
Kommittén har den 27 april 1953 avgivit betänkande med förslag till Bir^Fk hT0U Betaakandet är undertecknat av riksmarskalken Birger Ekeberg, ordförande, professorn Folke Wetter, dåvarande rektorn Aid
unds universitet professorn Ragnar Bergendal, justitierådet Nils Beckman numera justitierådet Hugo Digman samt numera lagbyråchefen Sten Rud- holm sekreterare. Forslaget omfattar jämväl följ dförfattningar samt motiv Den föreslagna brottsbalken ar avsedd att ersätta strafflagens bestämmelser om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsli- ga frågor. I fråga om brotten mot person innefattar förslaget en fullständig revidering av strafflagens bestämmelser, motsvarande den som skett genom
.4- ars lagstiftning beträffande förmögenhetsbrotten samt genom 1948 ars lagstiftning beträffande brotten mot staten och allmänheten. Även straff
agens bestämmelser om de tidigare behandlade brottsgrupperna har emel- ertui vid upptagandet i brottsbalken överarbetats genom att nödiga formel-
Vldta§its och smärre ändringar av saklig natur verkställts.
Särskilt har de inom riksdagen uttalade önskemålen i fråga om uppror för anlett overarbetning av bestämmelserna om brott mot staten
Den del av det straffrättsliga reformarbetet som avser reaktionssystemet har ankommit pa den år 1938 tillsatta strafflagberedningen. Jämväl straff lagberedningens arbete har varit inriktat på partiella reformer. På grundval av förslag som framlagts av beredningen har under årens lopp genomförts eu råd reformer, bl. a. år 1945 ny lagstiftning om verkställighet av frihets straff. I anslutning till straffrattskommitténs brottsbalksförslag har bered- ntingre" den
15
maj 1953 avgivit betänkande med förslag till ändringar i
strafflagen m. fl. författningar (SOU 1953:17). Detta betänkande avser i huvudsak sadana lagändringar beträffande reaktionssystemet, som ansetts erforderliga för genomförande av straffrättskommitténs förslag. Ändringar na avser främst sammanslagning av straffarbete och fängelse till ett enhet-
igt rihetsstraff, benämnt fängelse, samt införande av regler om nedsätt- n'ng °„ch eftergift av påföljd jämte utvidgning av möjligheterna till åtals eftergift. Betankandet är undertecknat av f. d. presidenten Karl Schlvter ordförande, professorn Bergendal, byråchefen Torsten Eriksson, överdirek tören Hardy Goransson, riksåklagaren Maths Heuman, f. d. hovrättsrådet Bengt Lassen, borgmästaren Lars Gunnar Ohlsson, professorn Ivar Strahl, professorn Ivar Agge, f. d. häradshövdingen Gösta Siljeström samt hovrätts- assessorn Carl Holmberg, sekreterare.
B 3
Den 21 december 1956 har strafflagberedningen avgivit sitt slutbetänkan de (SOU 1956: 55). I detta betänkande — som även inbegriper de i 1953 års betänkande framlagda förslagen — har beredningen i ett och samma lagför slag med benämningen lag om skydd mot brott (skyddslag) sammanfört samtliga brottspåföljder, med vilka beredningen haft att taga befattning, dock utan bestämt ställningstagande till frågan, huruvida bestämmelserna bör införas i brottsbalken såsom en avdelning av denna. Forslaget innebar omarbetning av påföljdssystemet väsentligen såvitt angår kriminalvård i
frihet samt ungdoms- och abnormbrottslighet.
Efter remiss har utlåtanden över straffrättskommitténs förslag i dess helhet eller i vissa delar avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåkla garämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicina - stvrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, skolöverstyrelsen, överbefälha varen statens kriminaltekniska anstalt, statens brandinspektion, overståt- hållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs Gävle borgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Goteborg och Malmo, strafflagberedningen, 1945 års lufträttssakkunniga varumärkes- och firma- utredningen, kommittén för utredning om det psykologiska försvaret, 19 års abortutredning och 1951 års rättegångskommitté.
Riksåklagarämbetet har jämväl överlämnat yttranden från statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö, överbefälhavaren har bifogat yttranden från cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt från marinforva ningen, cheferna för Sydkustens och för Västkustens marindistrikt chefen för kustflottan och auditören vid kustflottan, överståthållarämbetet har bi fogat yttranden av t.f. polismästaren i Stockholm och av kriminalpolis- intendenten därstädes. Flertalet länsstyrelser bär overlamnat yttranden från landsfogden eller t. f. landsfogden i länet samt därutöver, lansstyrelsen i Mal möhus län yttranden av poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg polisin tendenten i Hälsingborg, stadsfiskalen i Trelleborg, förste provinsialläkaren i länet förste stadsläkaren i Malmö och Skånes handelskammare, länssty relsen i Göteborgs och Bohus län yttranden av poliskammaren i Goteborg och kriminalpolisintendenten därstädes samt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län yttranden av länsavdelningarna av förening
en Sveriges landsfiskaler.
Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget eller over vissa delar av detta har även beretts militieombudsmannen, föreningen Sveriges häradshöv dingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges polismästare, Sve riges advokatsamfund, svenska kriminalistföreningen, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers central organisation, svenska arbetsgivareföreningen, riksförbundet landsbygdens folk, svenska droskbilägareförbundet, Fredrika-Bremer-torbundet, yrkes kvinnors samarbetsförbund, svenska tidningsutgivareföreningen, publicist- klubben svenska journalistförbundet, Sveriges redareförening, Sveriges far-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
4 B
tygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet och svenska sjöfolksför- bundet. Från samtliga har yttranden inkommit.
Yttranden har jämväl inkommit från svenska försäkringsbolags riksför-
’ ®Venska bankföreningen, riksförbundet för sexuell upplysning och
riksförbundet för sexuellt likaberättigande.
Utlåtanden över strafflagberedningens år 1953 avgivna förslag i dess hel- het eller i vissa delar har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyredsen, statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands Kro nobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och i a mö, 1951 års rättegångskommitté, kriminalstatistikutredningen,
1953
ars utredning om sinnesundersökningar m. m. och barnavårdskommittén.
Riksåklagarämbetet har jämväl överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet har bifogat ytt randen av t.f. polismästaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Lansstyrelserna utom länsstyrelsen i Stockholms län har envar bifogat ytt randen från landsfogden eller t.f. landsfogden i länet samt därutöver, läns styrelsen i Malmöhus län yttranden av poliskamrarna i Malmö och Hälsing borg, polisintendenten i Hälsingborg, stadsfiskalen i Trelleborg och Malmö stads barnavårdsnämnd, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden av poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Göteborg, länsstyrelsen i Skaraborgs lan yttrande av statens socialvårdskonsulent i nionde distriktet samt lansstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län yttran den av länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Tillfälle att avgiva yttrande över strafflagberedningens berörda förslag har aven beretts föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stads-
iskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges polismäs- tare, Sveriges advokatsamfund, föreningen direktörer och assistenter vid
angvardsstaten, svenska fångvårdssällskapet, Sveriges fångvårdsmannaför-
bund, svenska psykiatriska föreningen, rättspsykiatriska föreningen och svenska kriminalistföreningen. Från samtliga har yttranden inkommit.
Aven strafflagberedningens slutbetänkande har sänts på remiss till ett antal myndigheter och organisationer.
Beträffande ordningen för fullföljandet av det reformarbete, som förbe retts genom straffrattskommitténs och strafflagberedningens berörda för slag, kan olika alternativ övervägas. En möjlighet är att först, på grundval av straffrattskommitténs brottsbalksförslag, genomföra den nya lagstift- nrngen om brotten och vad därmed sammanhänger samt därefter, sedan strafflagberedningens slutbetänkande undergått erforderlig departements- berednmg på grundval av avgivna remissyttranden, genomföra ny lagstift ning om reaktionssystemet. Mellan de båda huvudgrenarna av lagarbetet rå
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
B 5
der ej sådant tekniskt samband, att denna ordning skulle vara utesluten. Straffrättskommitténs förslag, som bl. a. förutsätter införande av ett en hetligt frihetsstraff, kan dock icke genomföras utan omfattande ändringar i lagstiftningen om brottspåföljderna. Dessa ändringar skulle i så fall inne bära ett tämligen kortvarigt provisorium. Starka skal talar sålunda för att man i stället inriktar sig på att genomföra lagstiftningen inom hela komplexet på en gång. Detta alternativ har emellertid den nackdelen, att genomförandet av den önskvärda moderniseringen av lagstiftningen om brotten nppskjutes ytterligare någon tid. Det torde likväl ej vara nödvändigt att i detta sammanhang taga slutlig ställning till frågan. Under alla forhål landen måste en uppdelning av det stora materialet göras under arbetets oång. Både för departementsberedningen och for lagrådsgranskmngen sy nes en uppdelning i etapper vara önskvärd. Det är vid en sådan uppdelning icke möjligt att taga slutlig ståndpunkt till alla i en tidigare etapp före liggande spörsmål innan hela komplexet kommer under bedömande, utan utrymme måste finnas för en viss omprövning. Denna behöver dock endast avse detaljfrågor; huvuddelen av de förslag som utarbetas i en första etapp kräver icke någon ytterligare bearbetning utan kan ingå i ett slutligen sammanfogat, för riksdagsbehandling ägnat lagförslag.
Lämpligen kan alltså, i avvaktan på erforderlig överarbetning av det i strafflagberedningens slutbetänkande framlagda förslaget, för lagrådets granskning framläggas förslag till lagstiftning huvudsakligen avseende det område som behandlats i straffrättskommitténs brottsbalksforslag, med be aktande jämväl av de förslag som i anslutning därtill framlagts i straf - lagberedningens år 1953 avgivna betänkande. Jag anhåller nu att få upptaga
denna fråga.
liungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
II. Förslagets huvudgrunder
Straffrättskommitténs och strafflagberedningens förslag
I överensstämmelse med vad som förutsatts i direktiven för straffratts- kommitténs arbete har kommittén utgått från att dess förslag måste avse en fullständig ny lag eller balk, motsvarande strafflagens hela speciella del. Härvid har uppkommit spörsmålet om förhållandet till strafflagens allmänna del och särskilt det parti därav, vars reformering an kommit på strafflagberedningen. Kommittén erinrar om att i dess direktiv ifrågasatts att, liksom i 1734 års lag de straffrättsliga bestämmelserna var fördelade på en straffbalk och en missgärningsbalk, föreskrifterna om straffsystemet och dess utformning, å ena, samt bestämmelserna om de särskilda brotten jämte därmed sammanhängande allmänstraffrattsliga be stämmelser, å andra sidan, skulle upptagas i var sin lag eller balk. Depar tementschefen hade emellertid tänkt sig, att ett avgörande i detta hänseende
6 B
skulle traffas först sedan reformeringen av straffrättens speciella del slut forts och ställning tagits jämväl till frågan om straffsystemets utformning °C? ,Vad darmed sammanhänger. Kommittén - som avslutat sin utredning beträffande de särskilda brotten och därmed sammanhängande frågor, in nan strafflagberedningens arbete ännu lett till något slutligt förslag’an gående straffsystemets utformning — har sökt att å ena sidan nå en så slutgiltig reglering som möjligt av de av kommittén behandlade partierna men a andra sidan icke föregripa den blivande utformningen av straffsyste met. Kommittén har därför utarbetat förslag till en ny balk, avsedd att er satta den nuvarande strafflagen utom såvitt angår straffsystemet och där med sammanhängande frågor.
Den av kommittén föreslagna balken upptager bestämmelser om de sär skilda brotten samt darmed sammanhängande allmänna bestämmelser. Den motsvarar till sitt innehåll ganska nära missgärningsbalken i 1734 års lag. För den nya balken föreslås benämningen brottsbalk. Förslaget innefattad intet slutligt ståndpunktstagande till frågan huruvida den nya strafflag stiftningen bör samlas i en balk eller fördelas på två. Kommittén har
ut
talat, att bestämmelserna om påföljdssystemet kan antingen upptagas i en särskild baHc, motsvarande straffbalken i 1734 års lag, eller ock infogas i brottsbalken. I samband harmed har kommittén understrukit, att frågor na om brotten och om deras påföljder visserligen hör nära samman men aven måste overvagas ur mycket skilda synpunkter. Uppfattningen om vad som överhuvud bör straffas, om vad som skall vara brottsligt, förändras vis- serligen under tidernas lopp på skilda punkter men vilar dock i huvudsak på obrutna traditioner, vilka kommittén sett som sin uppgift att bevara Uppfattningen åter om straffens utformning, om hur man bör behandla brottslingar, ar för närvarande stadd i en utomordentligt snabb utveckling- nya ideeer arbetar sig oupphörligt fram i strid med äldre föreställningar i sadan utsträckning, att lagstiftaren nästan kan tycka sig stå inför en full- stand!g omvandling. Kommittén räknar därför med möjligheten, att endast sjalva grundstommen i det nya påföljdssystemet befinnes böra upptagas i en lag med sådan fasthet som bör utmärka en balk, medan de mera för änderliga delarna av systemet regleras i särskilda författningar vid sidan darom. Valjes denna väg, anser kommittén det lämpligaste vara att upptaga de kvantitativt mindre omfattande grundbestämmelserna om påfölidssyste- met i slutet av brottsbalken, möjligen såsom en särskild avdelning Kom mittén, vilken vid upprättandet av sitt förslag enligt meddelade direktiv borde vara obunden av den gallande strafflagens uppställning och systema tik, har i brottsbalken behandlat de särskilda brotten först och upptamt de allmänna bestämmelserna sist. Detta avviker från uppställningen av°1864 ars strafflag och flertalet utländska strafflagar men överensstämmer med missgarningsbalken i 1734 års lag. För kommittén, som haft att reglera de särskilda brotten vid en tidpunkt då påföljdssystemet ligger i stöpsleven, har denna uppställning framstått som den lämpligare. Valet har härigenom uttalar komm^tén. iämnats fritt mellan att lagfästa påföljdssystemet i en särskild balk eller i kortare form i själva brottsbalken.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1962
B 7
Innan en närmare redogörelse lämnas för innehållet i kommitténs för slag, torde i korthet böra angivas vilka huvudsakliga riktlinjer som i övrigt varit vägledande för kommittén vid dess arbete. Kommittén har sökt att på grundval av rättsvetenskapens nuvarande ståndpunkt giva mera upplysande beskrivningar av brottsbegreppens innebörd än i äldre lag, vil ken ofta förutsatt begreppets innebörd som bekant just beträffande de vik tigaste brotten, t. ex. misshandel och (intill 1942) stöld, bedrägeri och för skingring. För att icke brottsbeskrivningarna skall bli alltför tunga och läroboksmässiga har de emellertid utformats främst med tanke på de till varje brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen, medan åt rättsskipningen överlämnats att med ledning även av motiven och lagens allmänna uppställning tolkningsvis lösa förekommande gränsfall eller upp kommande oförutsedda spörsmål. Spridda stadganden i äldre lag har sam manförts till mera omfattande begrepp med vidare latitud for påföljderna. Härvid har kommittén emellertid sökt iakttaga varsamhet och icke gått så långt som vissa främmande lagar. För att icke latituderna skall bli alltför vida har i gällande lag beträffande åtskilliga brottstyper genomförts en gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet. /Till vilken brottsgrad — den normala, ringa brott eller grovt brott — ett brott bör hänföras skall avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. I lagen angives i åtskilliga fall exempel på omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt eller ringa, men det är varken nöd vändigt att i de angivna exempelfallen alltid döma för grovt brott eller ute slutet att till grovt brott hänföra andra fall än de angivna. Graderingen skall ske efter omständigheterna vid brottet, varemot omständigheter som rör brottslingens person får beaktas vid bestämmande av pålöljden enligt de därom gällande allmänna reglerna. Det av kommittén framlagda förslaget innebär ingen saklig ändring i förevarande avseende. Orden »med hänsyn till omständigheterna vid brottet», vilka tidigare upptagits i vissa men icke alla beskrivningar på grovt brott, har emellertid borttagits. Av de vid sär skilda brott angivna exemplen på omständigheter som kan föranleda att ett brott bör hänföras till viss svårhetsgrad har kommittén nämligen ansett tillräckligt klart framgå, att svårhetsgraden skall bestämmas med hansyn till omständigheterna vid brottet, gärningsmannens avsikt med brottet där under inbegripen.
Fn omständighet rörande brottslingens person, nämligen återfall i brott, har genom en särskild regel i gällande lag (SL 4: 14) tillerkänts i stort sett samma skärpande verkan som kan tillkomma omständigheterna vid brot tet. Denna återfallsregel, som tillkom 1942 och utbyggdes 1948, avser blott förmögenhets- och förfalskningsbrott samt innebär att vid återfall påfölj den vanligen bestämmes enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad av brottet. Kommittén anmärker, att vid den slutliga utformningen av åter- fallsbestämmelserna måste beaktas behovet av möjligheter till skärpt ingri pande även mot sådana som gång på gång gör sig skyldiga till brott mot person, särskilt sådan misshandel som utvisar våldsverkarmentalitet. Åter-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
8 B
tall hor emellertid till de frågor som behandlats av strafflagberedningen. Denna har efter samråd med kommittén utarbetat mera generella regler om åte.rfia. : e,nIlgt Vllka Påf°ljden skall vara oberoende av brottsgraderingen- i stallet skaH domstolen vid återfall äga under vissa förutsättningar över skrida den for det aktuella brottet fastställda straffskalan med visst mått
Liksom i gallande lag upptager förslagets brottsbeskrivningar såsom på-0 J er frånsett ämbetsstraff och disciplinstraff för speciella brott 7 endaS,t, fnhetsstraff och böter, ej andra påföljder. Förslaget förutsät-
er emellertid, såsom redan inledningsvis anmärkts, att straffarbete och fangeJse skall sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff, kallat fängelse.
.*! hlttllls ansetts som ett lindrigare straff än straffarbete har där vid beaktats på det sattet, att när den hittillsvarande straffskalan icke upp-
-§e,r.an?-t Straff än fanSelse- kommittén i regel föreslagit införande av ett särskilt lägre straffmaximum, vanligen sex månader eller ett år. Möilig-
alt * Sta"et för de 1 straffskalorna angivna straffen tillämpa andra
påföljder, innebarande frihetsförlust på obestämd tid, övervakning i frihet ro m;;hfr lcke kommit till uttryck i kommitténs förslag. Bl. a. med hänsyn
1 « „ ,CSSa brUk3de PåfölJ'der alItså överhuvud icke redovisas i straffskalorna har kommittén icke ansett det påkallat att giva annan led ning för straffmätningen inom skalorna än som kan utläsas av exemplen p ringa eller grovt brott. Klart är emellertid, yttrar kommittén, att fäng else och böter skall utmätas till visst mått huvudsakligen efter brottets svarhetsgrad meäan val av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn
-H den PerS°n- TiU StÖd för att begränsa straffskalorna till fanaelse och böter kan darfor åberopas, att brottstypens svårhetsgrad där igenom kommer till uttryck i straffsatsen. I syfte att befordra straffrätts- skipningens allmänpreventiva verkan och även med hänsyn till att utveck lingen tenderar att ersätta de till visst mått bestämda straffen med åtgär- der av mera obestämt innehåll har kommittén vidare ansett det vara av V!kt att benämningen på brottet utsättes i domen. I den föreslagna brotts balken har darfor flertalet brott erhållit sin särskilda benämning, angiven ikursiveradshl. Kommittén anmärker, att härigenom underlättas att genom straffrattsskipmngen i den folkliga uppfattningen inprägla lagstiftarens be dömande av olika gärningar.
.E"!lkt'S grundsats i förslaget är att alla i brottsbalken avsedda brott skal! laggas under allmänt åtal med blott några få inskränkningar. Beträf-Kuifel m w T Statfn.gä,ler den inskränkningen, att förordnande av
gl. Maj .t fordras vid vissa brott som rör medlem av konungahuset eller
uppsSleW åallan?e-hl! främmande raakt‘ Beträffande brotten mot enskild uppställes två inskränkningar, vilka ersätter de äldre bestämmelserna om angivelse- och målsägandebrott samt tillika vid vissa brott genombryter principen om absolut åtalsplikt. Den ena inskränkningen går ut på att her-
et förmögenhetsbrott mot närstående åtalas av allmän åklagare endast ef er angivelse eller om det vid särskild åklagarprövning finnes påkallat ur allmän synpunkt. Enligt bestämmelserna om den andra inskränkningen
Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1962
B 9
tillätes allmänt åtal av vissa brott först efter sådan lämplighetsprövning från åklagarens sida. Regeln om allmänt åtal med blott sådana inskränk ningar infördes år 1942 för förmögenhetsbrottens del och föreslås nu av kommittén utsträckt till brotten mot person. Den särskilda åklagarprov- ningen förlädes år 1942 till statsåklagarna, men kommittén anför att erfa renheten har visat att dessa onödigt betungats med prövningar av de genom snittligt lindriga brott det här gäller. Då åklagarna nu vunnit en viss övning och erfarenhet i diskretionär prövning av detta slag samt underåklagarnas allmänna standard avsevärt höjts, skall enligt förslaget den åklagare som en ligt sin åklagarinstruktion har att utföra åtal i målet få även den särskilda
åklagarprövningen sig anförtrodd.
Vad härefter angår det närmare innehållet i kommittéförslaget torde till en början få redogöras för de kapitel som upptager de allmänna bestämmelserna. Dessa kapitel har som redan antytts upptagits i slutet av balken och utgör 21—23 kap. Av dem upptager 21 kap., som svarar mot SL 3 kap., regler om försök, förberedelse, stämpling och medverkan ti brott. Förslaget innefattar inga väsentliga ändringar i förhållande till gäl lande rätt. Beträffande förberedelse föreslås emellertid den ändringen, att stämpling icke längre beskrives som en form av förberedelse utan såsom en därmed sidoordnad typ av brottsligt handlande. I fråga om medverkans- bestämmelserna innebär förslaget tillägg av en regel om deras tillämpnings område. Kommittén framhåller, att de allmänna medverkansbestammelser- na brukat anses i princip tillämpliga på alla brott jämväl utanför strafflagen utom s. k. polisförseelser men att det ej är klart vilka brott som bör räknas som polisförseelser. Till åstadkommande av klarhet föreslås nu, att med- verkansbestämmelserna skall gälla alla brott utom sådana vilkas straffska la blott innehåller böter eller disciplinstraff; för sådana brott skall endast den som själv utfört gärningen ansvara, om ej annat är särskilt föreskrivet.
I 22 kap. har kommittén upptagit allmänna bestämmelser om straffbarhet och straffrihet. Här har införts den regeln, att straff skall ådömas endast för gärning som begåtts uppsåtligen eller, där det är särskilt stadgat, av oaktsamhet. När intet annat sägs är alltså i varje brottsbesknvnmg under förstått, att de där angivna objektiva förutsättningarna skall täckas av upp såt. En konsekvens av denna hittills endast ofullständigt genomförda regel är en utmönstring ur brottsbeskrivningarna av s. k. objektiva överskott, allt så moment som medför straff oberoende av uppsåt. Vad oaktsainhetsbrotten angår, talar brottsbeskrivningarna i regel blott om att gärningsmannen handlat av oaktsamhet. Enligt en i detta sammanhang upptagen allmän regel skall emellertid straff ej ådömas, om oaktsamheten var ringa. Denna regel, som gäller bl. a. vållande till annans död, bottnar i tankegången att man ej bör inskrida med straff annat än om oaktsamheten är så pass all varlig, att en straffsanktion verkligen är påkallad och lämplig, med hän syn bl. a. till en rimlig proportion mellan effekten och straffet. Regeln, som är ny för svensk allmän straffrätt men vunnit tillämpning inom special-
)* ISihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
10 B
straffrätten, är ej avsedd att inverka på skadeståndsskyldigheten vilken ge
nom uttrycklig föreskrift i SL
6
:
1
skall bibehållas vid vad tidigare gällt.
Beträffande innebörden av begreppen uppsåt och oaktsamhet ger" den före
slagna lagtexten inga närmare anvisningar. Dock föreskrives att självför-
vållat rus ej skall utesluta ansvar. 22 kap. innehåller vidare bestämmelser
om nödvärn, varvid en enklare gemensam regel satts i stället för den nu
varande regleringen med uppdelning i absolut och relativt nödvärn, samt
om nod. Därjämte upptager förslaget ett allmänt stadgande om sådana gär
ningar som begås på befallning av den under vars lydnad någon står. Det
föreslagna stadgandet innebär, att gärningsmannen skall vara fri från straff
om med hänsyn till lydnadsförhållandets art och gärningens beskaffenhet
lydnaden borde upprätthållas eller ansvar eljest skäligen inte bör åvila ho
nom. Stadgandet kompletteras av en regel i medverkanskapitlet (21 kap i
kommitténs förslag), som medger straffnedsättning och i vissa fall straffri-
het då fråga ar om någon som handlat på befallning.
23 kap. handlar om strafflags tillämplighet. Allmänna bestämmelser fö
reslås om strafflags tillämplighet i tiden, i vilket avseende hittills principer-
na,- * ^-:S ,Pr°mUlgatl0nsla§ analo£iskt tillämpats. Huvudprincipen förblir
T f°yS 3get den SOm av ålder ansetts gälla, nämligen att en gärnings
straffbarhet samt straffets art och mått bestämmes efter den lag som gällde
andllngen företogs men att, om annan lag gäller när dom meddelas, den
skall tillampas, såvitt den leder till frihet från straff eller till lindrigare
straff. I fråga om strafflags tillämplighet i rummet innefattar förslaget en
ganska grundlig omarbetning av de hittills gällande bestämmelserna i SL
1 kap. om dem som är underkastade svensk straffrätt. Som slutparagraf
upptager kapitlet en regel om de allmänna bestämmelsernas tillämplighet
inom specialstraffrätten. Enligt denna bestämmelse skall vad i 21__03 ]iap
brottsbalken föreskrives, när ej annat följer av vad för visst fall är stad
gat, galla jämväl beträffande gärningar som är straffbelagda i annan lac
eller författning än brottsbalken.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Härefter torde få lämnas en översiktlig redogörelse för kommittéförslagets
bestämmelser såvitt angår de särskilda brotten. Vid utformningen
av sitt förslag har kommittén utgått från en uppdelning av brotten i grup
per efter arten av det intresse mot vilket ett brott närmast riktar sig. Vid si
dan om brott mot enskildas intressen, fördelade på två grupper allt eftersom
angreppet riktar sig mot person eller mot egendom, samt brott mot staten
raknar kommittén med en mellangrupp, brott mot allmänheten. Den hittills
pa grundval av kommitténs arbete genomförda lagstiftningen har byggt på
denna fyrdelning. Den nya lagstiftningen har i allt väsentligt utformats på
sadant satt, att varje kapitel omfattar endast brott inom en av grupperna
Kapitelordningen har bringats till överensstämmelse med gruppindelningen,
Sa atft.de kaPltel som tillsammans omfattar en brottsgrupp konsekvent sam
manförts och kommit i nummerordning efter varandra. Vad angår ordning
en mellan de olika huvudgrupperna har kommittén funnit det naturligast
B 11
H
-5
lip brotten mot enskild person, i
6-10
kap. färmogenhetsbrolten
11—13 kap brotten mol allmänheten, i 14—20 kap. brotten mot staten, ti
ÄXÄtÄiigSE
brike/för att markera brottsgruppenngen eller for delningen p en spec
"EnUgf^ommUténs mening
är
systematiken
av
icke ^ ^ £
låta de
genomgående tankarna i en lagstiftning komma till
uttryck. Om be
S" XaT,r dä sJernabken
rodafbiyj,8 laardmonen."^ma^Ug? -«
huvudarupperingen av brotten efter de angripna intressenas art. I sjalva verket
8
framhåller kommittén, karakteriseras dock ett särskilt brott gene
rellt taget mera av sättet för dess förövande än av vilket intresse det kra - ker Brott ”om förövas på ett visst sätt begås också vanligen av brotts lingar av samma psykologiska typ. I fråga om detaljutformningen har kommittén därför valt sättet för brottets förövande som framsta indelnings grund. Exempelvis har inom förmögenhetsbrotten icke brott mo ägande rätt såsom stöld och förskingring, sammanförts till en grupp, utan d nya lagstiftningen skiljes mellan stöld och andra brott som forovas genom ett olovligt besittningstagande eller annat liknande angrepp på en främman de maktsfär, å ena sidan, samt förskingring och andra troloshetsbrott som innefattar missbruk av egen maktsfär, å andra sidan.
Beträffande brotten mot person innebär förslaget en fullständig revision av hittills gällande bestämmelser. I fråga om de andra brottsgrupperna ater innefattar förslaget huvudsakligen blott inordnande i brottsbalken av de pa grundval av kommitténs tidigare förslag år 1942 och 1948 antagna bestäm melserna. Åtskilliga detaljändringar, som påkallats av senare tids erfaren
heter, föreslås emellertid beträffande dessa brottsgrupper.
Bestämmelserna om de särskilda brotten inledes alltså med brotten mot person. Detta avsnitt motsvarar den del av strafflagens sladgan- den om de särskilda brotten som ej förut varit föremål för allmän revision, och brotten mot person har som nyss nämndes genomgående fått en ny ge- staltning. I viss anslutning till gällande lag har bestämmelserna fördelats på fem kapitel. I förslaget svarar i huvudsak 1 kap. om dråp och misshandel mot SL 14 kap., 2 kap. om brott mot frihet och frid mot SL 15 kap 3 kap. om ärekränkning mot SL 16 kap., 4 kap. om sedlighetsbrott mot SL 18 kap. samt 5 kap. om brott mot familj mot SL 17 kap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1902
12 B
oefniklfrf8 1 ,!<aPn S°f fåU överskriften om dråp och misshandel, uppta ger likhet med gallande rätt ett brott med beteckningen mord och ett med so^^gälfandf^tT SkillnHden mellan dessa är icke densamma
galande rätt. Den nuvarande gränsdragningen efter om gärningen
skett med beratt mod eller av hastigt mod är enligt kommitténs mening icke
mpl.g. Enligt forslaget betecknas uppsåtligt dödande som mord, om broter ITunn åTfT,, ^ fÖreligger dråp. Kommittén framhål-
ler, att uppsåtligt dödande av en människa i vissa fall kan vara av sådan sträng Detetaatt ^ h" drap bestämda straffskalan framstår såsom alltför nTf' • m arstundom fallet när dödandet sker av medlidande såsom snarrl°det k3" v" ^ pSykiskt mindervärda barn för’ att be-
para det kroppslig eller andlig nöd. En såväl i vårt land som utrikes liv igt diskuterad fråga är, huruvida en läkare borde vara befogad att förkorta
I"" “f* f™> ••* --.fri» påskynda Se "
tir
°
Ln d0dshja P' Aven inom kommittén har den nämnda frågan diskuterats
ommitten har avstatt från en specialreglering. Hur försiktigt en så'
dan an gores, kan den nämligen, anser kommittén, leda till misfförstånd
Ull Hvet o^dv^Kom °ni att pati.enter På sjukhus icke skulle vara säkra straffharhpt y ’ ? *tten har for de forenämnda fallen bibehållit normal straffbarhet som huvudregel. De undantagsfall, för vilka huvudregeln icke passar, anses vara så få att man för deras lösande i stort selt
kaf
lita till
?ö“slLnaem«mes!Sekr HåtalS- °Ch På^dse«ergift. l“sefnd^
hPträff , dertld särskilda bestämmelser i förevarande kapitel, nämligen beträffande barnadråp och beträffande verkan av samtycke.?
Vad angår barnadråp anför kommittén, att såväl enligt gällande la* som f "_hf f0rSlaget. straffbestämmelserna om mord och dråp innefattar skydd strax eterTde!’3hV. alltlf"ån födelsen‘ Att en ogift moder dödar sitt barn strax efter födelsen raknas dock enligt gällande lag såsom ett särskilt brott barnamord vdlcet bestraffas vida lindrigare än vanligt mord eller dråp. Som
sak till denna mildare bedömning har anförts att samhället självt haft U visst ansvar för brottet; drivkraften till sådant brott har nämligen i reatt fåT dGn Samhallehfa uppfattningen, att det är en skam för en kvinna att fa barn utom aktenskap. Sedan den allmänna uppfattningen i detta hän seende forskjutits, födelsekontroll blivit vanlig och möjlighef till legal abort inforts samt skilda sociala hjälpformer till stöd för mödrar tillkonfmit ha- ^arnamorden blmt mycket färre än tidigare. Med hänsyn till att den till andren §a!lande.ratt hggaude problemställningen i ganska hög grad för ändrats har kommittén övervägt att hänvisa även denna frågas lösning till allmänna regler om åtals- och påföljdseftergift. Att nyblivna mödrar för griper sig pa små barn kan dock stundom ha i viss mån normala fysiska mUtSör f°rekommer al,tJämt i en viss utsträckning Kom-
,. foreslar darfor i anslutning till traditionen bibehållande av ett sär- skdt privilegierat brott, vilket dock med hänsyn till den nya definitionen skalMi^ draP-1CkC k3llaS barnamord utan barnadråp. Privilegiationen skall hksom for narvarande gälla endast för modern men utsträckas även
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
B 13
till gifta kvinnor och gälla dödande ej blott vid födelsen utan överhuvud å tid då modern på grund av nedkomsten befann sig i uppriven sinnesför fattning eller i svårt trångmål.
I fråga om det straffrättsliga bedömandet av fosterfördrivning understry ker kommittén betydelsen av att möjligheter till legal abort öppnats genom den ganska nyligen tillkomna abortlagen, vilken kommittén icke haft upp drag att revidera. Förslaget utgår därför liksom gällande lag från att lä kare i vissa angivna fall kan lovligen verkställa abort, men att kvacksal vare drabbas av strängt straff för fosterfördrivning. En mera svårlöst fråga avser kvinnans egen straffbarhet eller straffrihet. Abortlagen bygger på uppfattningen att fosterfördrivning av kvinnan själv principiellt bör vara straffbar. Även i detta hänseende har kommittén i princip kunnat ansluta sig till den lagreglering som nyligen skett; abortlagen och de i samband därmed vidtagna strafflagsändringarna har fått verka alltför kort tid for att erfarenheterna därav skulle kunna åberopas som stöd för ett andrat straffrättsligt bedömande. Kommittén har emellertid sökt att klarare be stämma det straffria området. Reglerna om straffrihet är i förslaget liksom i gällande rätt fakultativa.
Frågan om samtyckes inverkan på straffbarheten kan sägas vara av all män räckvidd men har, liksom vissa andra allmänna frågor, av kommittén upptagits vid behandlingen av de brott där den först möter, i detta fall mord, dråp och misshandel. Av intresse är härvid en jämförelse mellan upp- såtligt dödande med den dödades samtycke och medverkan till självmord. Försök till självmord är enligt gällande rätt straffritt och bör enligt kommit téns uppfattning otvivelaktigt så förbli. Kommittén ifrågasätter emellertid, om härav bör följa att medverkan till självmord liksom hittills lämnas straffri. I vissa fall bör tydligen ett straffrättsligt ingripande undvikas, i andra åter kan gärningen framträda såsom ett allvarligt brott, exempelvis om någon genom vilseledande uppgifter lyckas bibringa en annan en fel aktig uppfattning om att allt hopp är ute för honom så att han — i enlighet med gärningsmannens onda avsikt — i förtvivlan begår självmord. Det riktiga har synts kommittén vara att behandla medverkan till självmord och dödande med samtycke lika. Enligt kommitténs mening är det ingen avgörande skillnad mellan att medverka till självmord genom att räcka den andre giftbägaren eller mordvapnet och att på hans begäran föra giftbäga ren till hans läppar eller utdela dödsstöten. I båda fallen ma enligt försla get, allt efter gärningens art, bevekelsegrunderna och omständigheterna i övrigt, straffet nedsättas eller från straff frias. Denna regel gäller ej blott dödande utan även tillfogande av kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa.
Det har icke av kommittén ansetts påkallat att giva uttryckliga regler om samtycke vid andra brott än misshandelsbrotten. Kommittén uttalar, att de i
1
kap. i förslaget givna reglerna kan i viss mån tillämpas analogt vid
andra brott mot person, varemot samtycke vid förmögenhetsbrotten i regel erhåller en starkare, mera obetingat straffriande verkan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
14 B
En viktig vid misshandelsbrotten mötande allmän fråga gäller de s. k. objektiva överskotten. Dessa är av grundläggande betydelse för det nuva rande misshandelskapitlet. Straffet växlar främst efter den effekt misshan deln medfört, oavsett om gärningsmannens uppsåt omfattat denna effekt eller ej. Har någon misshandlat en annan, blir straffet helt olika allt efter som denne avlider eller får svår kroppsskada, mindre svår kroppsskada eller ringare eller ingen skada. En sådan ordning kan, uttalar kommittén, med hänsyn till svårigheten att bevisa uppsåtet vara naturlig på en primi tivare nivå men är icke försvarlig i ett modernt kultursamhälle. År 1937 vid- togs den lagändringen att förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller död, ej skall ådömas, när sådan utgång timat mera av våda än av vållande. Ouppsåtliga följder av gärningen skall alltså läggas gärningsmannen till last endast i den mån han bort räkna med dem och alltså gjort sig skyldig till oaktsamhet. Även efter 1937 års lagändring skall emellertid den som uppsåtligen misshandlar an nan och därigenom av oaktsamhet vållar hans död straffas såsom för dråp enligt en mycket sträng straffskala. Enligt förslaget skall däremot i sådant fall på vanligt sätt ådömas straff för misshandel jämte vållande till an nans död, vilket regelmässigt leder till avsevärt lindrigare resultat än om de båda brotten betraktas som en enhet och bestraffas såsom dråp. Kom mittén har överhuvud tagit steget fullt ut och varken vid misshandel eller vid andra uppsåtliga brott låtit ouppsåtliga verkningar spela någon roll för brottsbegreppens utformning. Detta gäller även gradindelningen av uppsåt liga brott. Om någon genom ett uppsåtligt brott av oaktsamhet vållar större skada än han åsyftat, får detta beaktas vid straffmätningen inom den grad till vilken brottet med hänsyn till de uppsåtliga omständigheterna därvid hör men kan icke flytta brottet upp i en högre svårhetsgrad.
I överensstämmelse med vad nu sagts har misshandelsbrottet i förslaget indelats i tre grader, icke såsom i gällande lag efter om det medfört svår, medelsvår eller ringa skada utan, liksom stöld och talrika andra brott, med hänsyn till samtliga uppsåtliga omständigheter vid brottet. Vad straffet an går har enligt kommitténs mening våldsbrotten — i den mån de icke med fört död eller svår kroppsskada — hittills bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med förmögenhetsbrotten. Förslaget öppnar därför möjlighet till strängare ingripanden mot våldsverkare.
Förutom de nu beskrivna uppsåtliga brotten upptages i förslagets
1
kap.
även däremot svarande oaktsamhetsbrott. Grundsatsen att icke rätta sig en bart efter effekten har följts även här, låt vara att den icke helt genom förts. Kommittén påpekar, att om någon gjort sig skyldig till en oaktsam het, är det ofta helt oberoende av hans skuld, om resultatet blir en stor skada, en liten skada eller ingen skada alls. Förslaget upptager därför straff ej blott för vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjuk dom utan även för framkallande av fara för annans liv eller hälsa utan att någon skada inträffat. I sistnämnda fall, vilket betecknats såsom vårdslös het mot person, är straffbarheten begränsad till uppsåtliga eller grovt oakt-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
B 15
samma gärningar. Till effekten tages hänsyn, förutom i de redan berörda avseendena, jämväl så tillvida, att vållande till kroppsskada eller sjukdom är straffritt om skadan eller sjukdomen är ringa. Kommittén anmarker, a bestämmelserna om vållande till annans död eller till kroPP^ada samt om vårdslöshet mot person i viss utsträckning ersätter aven gallande lags särskilda regler om utsättande av barn och hjälplösa. Om härvid doden folj och denna utgång enligt allmänna regler täckes av s. k. eventuellt uppsåt, skall dock ansvar för mord eller dråp ådömas. Och for den handelse upp såt eljest förelegat att till liv eller hälsa skada nagon som man försatt nödläge^ föreligger det i förslagets 2 kap. upptagna brottet forsattande i
'”Sa«ets
2
kap., som har överskriften om brott mot frihet och frid, mot-
svarar till sitt innehåll ganska nära SL 15 kap., sedan till det a oru en dast om frihetsbrott handlande kapitel år 1948 överförts bestämmelserna om hemfridsbrott. I detta kapitel erbjuder förslaget ej sa inånga nyheter av grundläggande betydelse. Beträffande de totala frihetsberövande^ mne- hålfer gällande lag, delvis på grund av äldre överenskommelser med mande makter, dS.lJer.df bestämmelser om försättande . slaven m. m
vilka numera är föråldrade. Förslaget upptager ett allmant brott under namnet frihetsberövande, bestående i att bortföra eller insparra annan eller eS beröva honom friheten, samt vid sidan därav det nyss omnamnda brottet försättande i nödläge. Sistnämnda brott omfattar dels det reda rörda fallet att man försätter annan i tvångstillstånd eller eljest i nodlage med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa, dels ock^det narmast for den s k vita slavhandeln avsedda fallet att någon utan sådant uppsåt for sätter annan i nödläge genom att medelst tvång eller vilseledande formå honom att begiva sig till främmande land eller kvarstanna dar.
Medan förslaget beträffande dessa totala frihetsbrott närmast åsyftar en förenkling, har det beträffande okvalificerat rättsstridigt tvång galit att precisera det straffbara området. Gällande lag sager blott att tvånget ska ske utan laga rätt eller med missbruk av ratt. I forslaget har detta bro , benämnt olaga tvång, utformats efter samma mönster som utpressning. Tvånget skall ske medelst våld, medelst hot om brottslig gärning eller me delst hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om » lamna menligt meddelande. Med tanke särskilt på gärningar som innefattar pinan de till bekännelse eller annan tortyr har grovt olaga tvang upptagits som en särskild brottsgrad med möjlighet att ådöma längre frihetsstraff.
Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt spörsmålet om skydd för personer som blir utsatta för hot om grova brott. Forslaget åsyftar att stärka detta skydd i den mån det överhuvud kan ske genom utformningen av bestämmelserna om olaga hot. Kommittén anmärker, att detta bro t hit tills icke fått åtalas av annan än målsäganden, vilket gjort bestämmelserna skäligen verkningslösa, eftersom de hotade ofta icke vågar sjalva taga ini tiativ till något ingripande. I förslaget är detta, liksom praktiskt taget alla övriga brott, lagt under allmänt åtal. Vad angår beskrivningen av brottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
16 B
olaga hot är denna i gällande lag så snäv att straff ansetts kunna ådömas
blott om en överhängande fara för hotets verkställande förelegat. I försla-
get ar brottet utformat som ett fridsbrott. Straff kan följa så snart hotet
skett på satt som ar agnat att hos den hotade framkalla fruktan för hotets
förverkligande. De föreslagna bestämmelserna täcker jämväl de hittills i
samband med misshandel upptagna särskilda reglerna om resande av livs
farligt vapen.
Vad angår hemfridsbrott har skyddet mot olovligt inträngande eller kvar-
stannande uttryckligen utsträckts att gälla ej blott bostad med därtill hö
rande gård och trädgård utan även arbetsrum. En annan nyhet är att i för
slaget vid sidan om hemfridsbrott upptagits ett brott betecknat såsom ofre-
dande, nämligen att handgripligen antasta annan eller ofreda honom genom
f n tl
0
f,Snmj. stenkastnin
8
> oljud eller annat hänsynslöst beteende. Vissa
y\Ika tldl§are bedömts som lindrig misshandel eller ärekränkning, bör
enligt kommitténs mening bedömas som fridsbrott av detta slag
I fråga om fridsbrotten innefattar förslaget slutligen nya bestämmelser
om brott mot post-, telegraf- och telefonhemlighet samt om undanhållan
av meddelande och om intrång i förvar.
Beträffande ärekränkning, som behandlas i förslagets
3
kap., bygger för-
®!f?et PlCn 3nnan §rundläggande uppfattning än gällande lag. Enligt SL
16 kap. far den som åtalas för ärekränkning ej till sitt fredande föra bevis-
mng om sanningen av sin beskyllning annat än om beskyllningen avser brott
och han kan visa fällande dom på detta. Mot den nuvarande ordningen an
märker kommittén, att den å ena sidan är alltför hård mot den som blott
komimt med sanna uppgifter men å andra sidan icke innefattar någon
upprättelse för en orättvist beskylld. Förslaget går därför ut på
sanningsbevisnmg vid det centrala ärekränkningsbrottet, i kom
mit eforslaget benämnt förtal. Ansvar härför skall ådömas allenast om be
skyllningen visas vara ogrundad. Detta innebär enligt vad kommittén när-
märe utvecklat att bevisbördan, vid ärekränkning liksom vid andra brott
principiellt skall åvila den som anställer åtal, men att den som åtalats för
en beskyllning icke ager undandraga sig att angiva vilka grunder han har
för sin beskyllning. Han skall enligt förslaget fällas för förtal icke endast i
det fail att han visste att beskyllningen var osann eller eljest saknade till-
räckhg grund att hålla den för sann utan även då han underlåtit att vid-
aga skaliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning. En
fortalsprocess kan efter forslagets uppläggning sägas främst åsyfta att be
reda en med oratt beskylld person upprättelse genom att det fastslås att
beskyllningen är ogrundad.
. am™.eIser kör emellertid enligt kommitténs uppfattning finnas om
traff för lamnande av nedsattande uppgifter om annan, oavsett om de är
sanna eller ej, i fall då någon godtagbar anledning att framställa en be
skyllning ej förelåg. I sådana fall skall frågan om uppgiftens sanning ej
fa göras till föremål för bevisning. Till komplettering av bestämmelserna
om förtal upptager forslaget därför ett särskilt brott benämnt vanrvktande
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962
B 17
Den som åtalas för vanryktande äger — med visst i lagtexten angivet un dantag — icke föra sanningsbevisning men kan till sitt fredande åberopa antingen att hans uttalande var påkallat av allmänt eller enskilt väl eller ock att det fälldes i en förtrolig krets eller eljest under sådana omständig heter att hans frispråkighet var försvarlig.
Förslaget upptager slutligen ett tredje ärekränkningsbrott, förolämpning, avseende smädliga yttranden, skymfliga beteenden o. dyl. _
Det straffbara området vid ärekränkningsbrotten föreslås så tillvida ut vidgat, att skydd införes även för avlidna och för juridiska personer, dock endast mot förtal, icke mot vanryktande eller förolämpning.
Även beträffande sedlighetsbrotten, upptagna i förslagets 4 kap., inne fattar förslaget betydande principiella nyheter. Kommittén anmärker, att SL 18 kap. rönt inflytande av det ålderdomliga betraktelsesättet att två personer som tillsammans förövat synd skall straffas därför, låt vara att betydande modifikationer skett under tidernas lopp. I förslaget behandlas däremot sedlighetsbrotten såsom brott mot person, alltså såsom förövade av en person, brottslingen, mot en annan person, offret. Ur kapitlet har därför borttagits blodskamsbrotten, vilka tidigare spelat en framträdande roll däri. Koppleri, vilket är straffbelagt även ur en annan synpunkt än såsom brott mot de till otukt utnyttjade, har dock av praktiska skäl bibehållits i ka pitlet. Förslaget upptar i övrigt två grupper av brott, nämligen sådana i vilka brottslingen övar otukt med sitt offer och sådana i vilka han annor- ledes beter sig sedlighetssårande mot någon. I överensstämmelse med gäl lande rätt bedömes otuktsbrotten strängare än den senare gruppen brott, men förslaget innebär en viss utjämning i detta avseende. För otuktsbrot ten medför förslaget sålunda i flera hänseenden avsevärda strafflindringar, dock med bibehållande av ganska höga straffminima för de allvarligare
fallen.
Otuktsbrotten är i förslaget fyra, våldtäkt, som hittills behandlats bland frihetsbrotten i SL 15 kap., samt frihetskränkande otukt, otukt med barn och otukt med ungdom, vilka sistnämnda tre brott motsvarar de tidigare i SL 18 kap. upptagna otuktsbrotten. Beträffande straffet för våldtäkt öppnar förslaget möjlighet att, om brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest är att anse som mindre grovt, gå ned till frihetsstraff i sex månader. Samma straffminimum föreslås för otukt med barn. Ålders gränsen femton år i fråga om skyddet för barn föreslås bibehållen. Däremot upptager förslaget icke såsom gällande lag någon strängare straffbestäm melse för det fall att barnet är under tolv år; den psykiska skadan blir, ut talar kommittén, ofta större för äldre barn än för små, som icke förstår vad gärningen innebär. Bestämmelserna om otukt med ungdom avser att skydda åldersgruppen 15—21 år. Det föreslagna skyddet är här icke absolut utan gäller i allmänhet blott mot den under vars vård, lydnad eller tillsyn den unge står.
1
fråga om skyddet för barn och ungdom har kommittén funnit
behov föreligga att kunna ingripa även mot den som icke insett men haft skälig anledning antaga att den mot vilken gärningen förövats var under
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
18 B
den föreskrivna åldersgränsen. Att just vid dessa brott jämställa ett sådant
oaktsamhetsfall med det uppsåtliga brottet skulle emellertid enligt kom
mitténs mening strida mot vad som är principiellt försvarligt. Förslaget upp-
ager darfor ett särskilt, lindrigare straffstadgande för detta fall. Straff för
fnhetskrankande otukt slutligen kan enligt förslaget ifrågakomma obero
ende av ålder; i stället förutsättes grovt missbruk av offrets beroende ställ
ning eller vissa andra dylika omständigheter.
Till våldtäkt hänföres i förslaget blott att en man tvingar en kvinna till
samlag; det förutsättes icke som nu att tvånget är absolut, men det skall
ba skett medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande
fara. Andra fall av tvång till otukt kan enligt förslaget bestraffas såsom fri-
hetskränkande otukt.
För både frihetskränkande otukt och otukt med barn kan ansvar inträda
oberoende av förövarens och offrets kön. Härunder faller alltså, att en man
tvingar en annan till homosexuellt umgänge, att en kvinna har samlag med
en minderårig gosse o. s. v. Homo- och heterosexuell otukt har likställts, när
icke saklig skiljaktighet ansetts föranleda annat. Beträffande otukt med
ungdom har en olikhet så tillvida ansetts påkallad att skyddet mot homo
sexuell otukt liksom enligt gällande lag gjorts något vidsträcktare.
Uttrycket otukt har icke använts i de föreslagna brottsbeskrivningarna.
Kommittén anför, att med detta uttryck ursprungligen torde ha avsetts
utomäktenskapligt könsumgänge, men enligt förslaget gäller skyddet mot
såväl våldtäkt som annan straffbar otukt vare sig den äger rum inom eller
utom äktenskap, beträffande gärningar inom äktenskapet dock med viss be
gränsning i åtalshänseende. Numera bär, framhåller kommittén, otukt i äll
mänt språkbruk en mycket obestämd betydelse utom så tillvida att därige
nom uttryckes ett klart ogillande; ordet passar alltså i brottsbeteckningarna
men i allmänhet ej i brottsbeskrivningarna. I beskrivningarna på de brott
som i förslaget benämnes otukt användes i stället för otukt uttrycket köns-
hgt umgänge. Någon legaldefinition föreslås icke, men meningen är att man
icke sa mycket som hittills skall fästa sig vid om den enas kropp kommit
i direkt beröring med den andras könsdelar utan fastmer vid om gärningen
i sin helhet varit jämförlig med samlag. Ytlig eller tillfällig beröring kan
alltså undantagas från otuktsstraff, men samlagsliknande förfaranden inbe-
gripes även om de ej inneburit direkt beröring. Kommittén har såsom en
beaktansvärd synpunkt framhållit, att vid brottsutredningen i hithörande
fall, därest det helas straffvärdhet står klar, barn ej bör noga utfrågas om
detaljer så att dessa fixeras i barnets minne. Efter det de föreslagna straff
lindringarna för otuktsbrott genomförts bör, uttalar kommittén, tendensen
att i praxis undvika alltför stränga straff genom en restriktiv tolkning av
brottsbeskrivningarna icke fortsätta vid tillämpning av de nya bestämmel
serna. Straff för otuktigt beteende bör användas endast i lindrigare fall.
Vad angår exhibitionism, som faller under bestämmelserna om otuktigt be
teende, blir straffskyddet genom förslaget utsträckt till att gälla även ensam
vuxen person för vilken gärningsmannen blottar sig. Även mot otuktigt be
Kangl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
B 19
teende bör man enligt kommitténs uppfattning ofta räkna med ett allvar-
liaare ingripande än ett bötesstraff.
”Bestämmelserna om brott mot person avslutas i förslaget med 5 kap., som har rubriken om brott mot familj. Kommittén har Övervägt huruvida avskil jandet av en sådan brottsgrupp till självständig behandling överhuvud Cättigat men stannat vid" att under nämnda rubrik bibehål a de brott som upptagfts i SL 17 kap., sedan straffet för äktenskapsbrott år 1937 avskaf fas
oth
vissa omflyttningar år 1942 ägt rum. Förslaget upptager i enlighet
härmed till en början ett stadgande om tvegifte, som i sak nara ansluter till den nuvarande bestämmelsen i SL 17: 1. Under brottsbenamnmgen olaga giftermål ansvarsbelägges vidare att ingå äktenskap trots vissa aktJnslf På binder eller att tvinga någon till äktenskap. Stadgandena harom i förslaget motsvarar SL 17:2 och 15:21. De nuvarande bestämmelserna i SL 17.4 och 17:5, avseende de fall att någon obehörigen bereder sig eller annan familjerättighet eller »understicker eller förbyter» barn motsvaras i kom mittéförslaget av en bestämmelse om förvanskande av sådant brott skall enligt förslaget dömas, om man understicker eller foy barn eller eljest genom att avgiva oriktig anmalan till myndighet eller un derlåta anmälan tillvällar sig eller annan falsk
familjestaUnmg
el er berövar
annan hans rätta familjeställning. Från SL 15:
8
a har i kapitlet f a
en bestämmelse om egenmäktigt bortförande av barn. Slutligen skall enligt förslaget i kapitlet upptagas ett brott kallat blodskam, som icke längre skall
såsom sedlighetsbrott med icke
heller
låmoas hel. straffr,It man
bedömas såsom ett kvalificerat äktenskapsbrott eller i allt fall ett b It familj. Kommittén anmärker, att de i praktiken vanligen förekommande
fallen av könsumgänge med barn eller andra underariga anforvantei rege LemfaMer jäm J under de vida strängare straffbestämmelserna , kap,.le.
om sedlighetsbrott.
Såvitt angår förmögenhetsbrotten svarar förslagets
6
—10 kap.
mot SL 20—23 kap. i 1942 års lydelse och SL 24 kap. i 1948 ars lyde se. Kapitelrubrikerna har i förslaget jämkats för att vinna lampliga sam in
0
s-
beteckningar: tillgreppsbrott, oredlighetsbrott, trolöshetsbrott, galdenarsbrott och%skadegörelsebrott. Bland andra viktigare detaljändringar märkes förslaget att för de grova förmögenhetsbrotten grov stöld, §rov‘ bedra§®r ’ crov förskingring, grov trolöshet mot huvudman och grov oredlighet mo borgenärer höja straff minimum från två till sex månader. Den viktigaste av de senaste årens erfarenheter föranledda ändringen avser tillgrepp av motorfordon, vilka hittills i praxis regelmässigt bedömts såsom egenmakt e förfarande. Då enligt kommitténs mening behov yppat sig av krafhSare d ' "ärder för stävjande av denna allt vanligare brottslighet, har stolddefin Tionen så ändrats att dessa brott i regel skall bedömas såsom stöld. Stöld skall enligt förslaget anses föreligga ej blott, som hittills, aju\en uppsåt att tillägna sig det tillgripna utan även då hans uppsåt gar u pa att bruka det utan att återställa det. Vidare har bestämmelserna om grovt
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
20 B
rån omformats för att passa bättre på det praktiska fallet att en vrkeschaufför
' sm utsatta ställniug Mir överfallen, varjämte ett nytt o edl"4e sbrrtt be
namn, ekonomisk, förtal, införts med hänsyn till Jformningen Öv de „ya'
bestämmelserna om ärekränkning.
S
y
Nästa huvudgrupp avser brott mot allmänheten. Dessa brott
som utmarkes av åt, de icke riktar sig mot eu bestämd person eller bals
egendom utan mot vem som helst eller en obestämd krets av personer be-
andlas i forslagets 11—13 kap. Nämnda kapitel motsvarar ti/sitt innehåll
nara de i sm nuvarande lydelse genom 1948 års reform tillkomna SL 19
kap om allmänfarliga brott (mordbrand, sabotage o. dyl.), SL 12 kap om
SSÄ-r Sk 13 ,k“p- » —*
i
-alllZZ
utsaga. Det nya i det nu framlagda förslaget inskränker sig i stort sett till
I Sr iT ‘ '61jd ''T Varand'“' 1,61 mä d~k anmärkas! It.
SOU i f- 1 p lefX Venens’ Vllket hittills behandlats som brott mot per-
SÄÄL*allmänfarlisa bro,,en undCT
svaFrarSSLe
8
S
b r
0
1
* e n ”
0
' s ‘ a t e n behandlas, mot-
virande t
P” Vllka Samtliga
1
huvu<*sak erhållit sin nu-
ten m t ^ ^'6*“0in
1948
årS Ia§stiftning- Då förslaget behandlar brot-
en mot enskild forst och därefter brott med allt allmännare inriktning
upptages bland brotten mot staten de perifera angreppen (brotten mot alt
man ordning och allmän verksamhet) före de centrala (högmålsbrott oclx
brott mot rikets säkerhet). Ämbetsbrott, brott av krigsmän och krigsartik-
lt attemeH rt XrP!r<;eratS SiSt HkS°m
1
gälIande lag' Kommittén har över
het i \
PlM SiSt 1 brottsbalken behandla vissa folkrättsligt
tonade brott darfor att de icke riktar sig mot svenskar eller Sverige utan
“fen°VerhUVUd' Kommittén har emellertid icke funnit behov
iorehgga att for narvarande i brottsbalken upptaga en sådan brottsgrupp
Bestämmelser om straff för folkmord, varom Förenta Nationernas general-
forsamhng den 9 december 1948 antagit en konvention, föreslås i en sär
skild lag, avsedd att trada i kraft samtidigt med brottsbalken.
Beträffande innehållet i bestämmelserna om brott mot staten innefattar
forslaget på spridda punkter ändringar av saklig betydelse. Dessa har främst
oranletts av det åt kommittén meddelade särskilda uppdraget att avgiva
förslag i anledning av vissa inom riksdagen framförda önskemål om en
mera detaljerad avfattning av strafflagens bestämmelser om uppror. För
att tillgodose behovet av ett skärpt samhällsskydd har bestämmelserna om
uppror överarbetats, varjamte beskrivningarna på högförräderi och krigs-
orraden andrats samt ett par nya kriminaliseringar införts, nämligen för
ngsanstiftan och for brott mot medborgerlig frihet, vilket senare brott
främst innefattar vissa förstadier till högförräderi eller uppror Därvid har
kommittén beaktat det lagstiftningsarbete på dessa områden som på grund-
Va av. ^enheter från det senaste kriget och tiden därefter kommit till
stånd i Danmark och Norge.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
B 21
Såsom anförts i det föregående har slrafflagberedningen i särskilt betän kande (SOU 1953: 17) föreslagit att straffarbete och fängelse skall samman slås till ett enhetligt frihetsstraff med benämningen fängelse.
Beredningen lämnar till en början en utförlig historik över frihetsstraf fets arter och redogör även för tidigare reformförslag och för utländsk rätt på området. I samband härmed erinrar beredningen om att beredningen i princip uttalade sig för införande av ett enhetligt frihetsstraff redan när den avgav sitt betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944:50). Det ansågs emellertid icke möjligt att då genomföra en sammanslagning, enär straffskalorna för de särskilda brotten samtidigt måste överses. En sådan översyn har nu verkställts av straffrättskommit- tén såvitt angår brott enligt den allmänna strafflagen.
Beredningen framhåller, att de särskilda reaktionsformer som har ska pats i Sverige, numera ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt, skiljer sig till sin legala utformning från vanligt frihets straff främst däri att tiden för frihetsberövandet icke i första hand bestäm mes av domstol. Dessa särskilda reaktionsformer har beredningen icke granskat i detta sammanhang. Beredningen påpekar emellertid, att tenden sen att differentiera behandlingen med hänsyn mera till brottslingens per son än till brottets art har gjort sig gällande icke bara så att särskilda reak tionsformer skapats utan även genom differentierad behandling inom de skilda påföljderna. Delvis har härigenom skiljaktigheterna mellan de egent liga frihetsstraffen och andra åtgärder utplånats. I särskild grad gäller det ta emellertid de båda formerna av vanligt frihetsstraff, straffarbete och fängelse. Beredningen har vid revisionen av reaktionssystemet även ställts inför frågan om frihetsstraff av den traditionella typen är ett lämpligt kri- minalpolitiskt medel i kampen mot brottsligheten. Vid sina diskussioner härom har beredningen kommit fram till uppfattningen att frihetsstraff kan ersättas med andra kriminalpolitiska åtgärder när det gäller ungdom men att det, trots de invändningar som från skilda synpunkter kan göras mot sådant straff, icke är tänkbart att inom överskådlig framtid beträffan de vuxna ersätta frihetsstraff med andra åtgärder. Härmed är icke sagt att icke avsevärda förändringar kan komma att göras i fråga om sättet för be stämmande av frihetsförlustens långvarighet.
I fortsättningen behandlar beredningen frågan, vilka skiljaktigheter som föreligger mellan fängelse och straffarbete. Enligt gällande rätt skiljer sig fängelse såsom omedelbart ådömt frihetsstraff från straffarbete huvudsak ligen därigenom att det är avsett att vara en mildare reaktionsform. Visser ligen kan det ådömas för kortare tid än straffarbete, men om man bortser härifrån, är skalorna för de båda straffen parallella upp till fängelsestraf fets maximum. Med verkställighetslagen 1945 har de kvarstående skiljak tigheterna i verkställighetshänseende inellan straffarbete och fängelse i av sevärd mån utjämnats — dock föreligger nu en icke oväsentlig skillnad i fråga om placering i öppen eller sluten vård. Fortfarande fyller fängelse
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1902
22 B
straffet i sin nuvarande utformning teoretiskt två funktioner, nämligen att
vara det kortvarigaste ordinära frihetsstraffet och att i vissa fall göra tjänst
som en lindrigare särbehandling, som är motiverad av brottets speciella
beskaffenhet, orsakerna till detsamma eller omständigheterna vid dess be
gående eller av förhållanden som rör den dömdes person. Vid vissa brotl
ingår endast böter och fängelse i straffskalan, någon gång kan endast
fängelse ådomas och vid andra brott slutligen kan såväl böter och fängelse
som straffarbete eller allenast de sistnämnda två straffarterna användas
I de fall där strängare straff än fängelse ej får ådömas är det tydligen brot
tets regelmässigt lindriga karaktär som föranlett lagstiftaren att uppställa
det mildare fängelsestraffet som exklusivt frihetsstraff. När både fängelse
och straffarbete kan ådömas, har avsikten däremot varit att giva domaren
möjlighet att tillämpa en mildare strafform, därest omständigheterna för
anleder därtill.
Beredningen fann vid utarbetandet av förslaget till verkställighetslag
(SOU 1944: 50 s. 128), på grundval av undersökning av fångvårdsklientelets
sammansättning, att de personer som dömdes till fängelse i regel hade straff
tider under tre månader och att de till största delen hade förövat brott av
särskilda typer — företrädesvis rattfylleri, militära brott och våldsbrott
— för vilka fängelse antingen vore det enda frihetsstraff som kunde följa
eller utgjorde normalstraffet. De flesta av dessa personer var förstagångs-
brottslmgar men en hel del hade tidigare visat asocialitet. De fängelsefångar
som dömdes för brott av andra typer företedde icke några betydande skilj
aktigheter i förhållande till straffarbetsklientelet. I de fall där även straff
arbete ingick i den normala straffskalan syntes fängelse i viss utsträckning
användas tämligen slumpvis. Beredningen anförde sammanfattningsvis i
1944 års betänkande, att fängelse antingen till följd av lagens stadganden
eller av andra skäl ofta tillämpades mot brottslingar beträffande vilka det
ur individualpreventionens synpunkt icke förelåg anledning till en behand
ling av annan art än den som kom straffångarna till del. —- Sedan denna
undersökning gjordes torde, framhåller beredningen i 1953 års betänkande,
skiljaktigheterna mellan de båda kategorierna ha minskats ytterligare. Ge
nom ikraftträdande av de nya lagarna om villkorlig dom och om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt har tillämpningen av villkorlig dom och
förvaring ökats. Därigenom har från det vanliga frihetsstraffets område
förts dels vissa fall av lindrigare kriminalitet, dels en grupp mer samhälls-
besvärliga än direkt farliga förbrytare. Någon markerad inverkan av den
nya verkställighetslagen på domstolarnas val av straffart kan icke utläsas
ur statistiken.
Skiljaktigheterna i verkställighet mellan straffarbete och fängelse enligt
1945 års verkställighetslag är enligt beredningens redogörelse numera föl
jande.
Fängelsefånge skall i regel undergå straffet i öppen anstalt, medan straff-
fange skall börja undergå straffet i sluten anstalt men må efter tre månader
överföras till öppen anstalt. Straffånge under 25 år skall så snart ske kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
B 23
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
överföras till öppen anstalt om ej särskilda skal ar emot det. Botesfånge (fånge som undergår förvandlingsstraff för böter) skall undergå straffet sluten anstalt. Då särskilda skäl föreligger, kan såval straffange som botes fånge placeras i öppen vård utan hinder av huvudregeln. Fangelsefånge ager åtnjuta vissa förmåner som icke utan vidare tillkommer annan fånge. Han äger sålunda utan särskild prövning rätt att inköpa varor, som för andamalet tillhandahålles vid anstalten, i den utsträckning som högst kan medgivas straffånge. Straffånges rätt att inköpa varor utöver viss gräns ar beroende av arbetsflit och gott uppförande. Fängelsefånge ager sjalv skaffa sig eller mottaga bekvämlighet som låter förena sig med enkelhet och god ordning. När han arbetar eller tillbringar fritid i enrum må han anvanda egna kläder, om de är av tillfredsställande beskaffenhet. Dessa förmåner kan enligt anvis ningar av fångvårdsstyrelsen tillerkännas även annan fånge. Fangelsetänge som arbetar i enrum må själv skaffa sig arbete som styresmannen godkän ner. Någon sådan rätt tillkommer icke straffånge. Fängelsefånge ager fritt förfoga över intjänt arbetspremie och över inkomsten av arbete han sjalv skaffat sig, medan straffånges arbetspremiemedel och annan arbetsinkomst skall fördelas i två delar enligt fångvårdsstyrelsens bestammande, dispo nibla medel och besparade medel.
Det visar sig således, framhåller beredningen efter denna översikt, att skillnaderna i verkställhetshänseende mellan straffarbete och fängelse nu mera är obetydliga. I särskilda fall kan behandlingen av straffånge prak tiskt taget utformas såsom för en fängelsefånge. Frihetsstraffets uppgift att medverka till den dömdes resocialisering är uppenbarligen grunden till att en sådan nivellering uppstått. En grundläggande princip vid utformningen av verkställighetsreglerna för straffarbete och fängelse har varit, att ut över frihetsberövandet annan repressiv åtgärd icke skall vidtagas mot fångarna än som erfordras för säkerhet och god ordning. Verkställigheten bör utformas så som i varje särskilt fall är lämpligast för att förebygga åter
fall i brott av den dömde.
Beredningen understryker, att problemet om verkställighetsformerna hu vudsakligen gäller brottslingar som undergår straff med strafftider på högst två år, fängelsestraffets maximum. Till belysning härav återger beredning en vissa statistiska uppgifter angående användningen av fängelse och straff arbete. I anslutning härtill framhåller beredningen, att differentiering av de intagna givetvis bör ske; denna princip är också fastslagen i 26 § i 1945 års verkställighetslag att gälla för alla kategorier intagna, icke bara mel lan olika arter av påföljd utan även bland dem som ådömts samma på följd. Från de synpunkter som beredningen har lagt på verkställigheten av frihetsstraff är det naturligt, att den dömdes person får avgörande be tydelse för verkställighetens utformning. De skiljaktigheter som föreliggei i fråga om verkställigheten av olika slags påföljder bör därför kunna föras tillbaka på de dömdas personlighet. Den nyss omtalade utredningen som be redningen lät verkställa i samband med utarbetandet av förslag till straff- verkställighetslag visar att någon markerad skillnad mellan fangelse- fångar och straffångar icke föreligger. Den differentiering som måste göras bör därför ske efter andra linjer än den nuvarande schematiska fördel-
24 B
ningen. Härom anför beredningen, att en differentiering kan vidtagas an- tingen av domstol eller av verkställighetsmyndighet. Genom att till dom stolens förfogande ställa ett flertal straffarter, var och en avpassad för in- tagna av en viss personlighetstyp, kan differentieringen göras av domstolen. Em sädan anordning ar emellertid icke praktiskt genomförbar. Det är icke möjligt att ha ett sa stort antal straffarter att de kan uttömmande motsva ra alla sorters intagna. Det är vidare uppenbart att svårigheter måste före-
llgtf f-?r!6
domstolen med tillräckligt material för bestämmandet av den
ratta påföljden och verkställigheten. Hur noggrant en utredning härom än gores, kan omplaceringar och ändringar i verkställigheten visa sig erforder liga med hänsyn till hur verkställigheten utvecklar sig. Sådana ändringar måste kunna goras av verkställighetsmyndigheten. Ett effektivt genomfö rande av en resocialiserande behandling fordrar, att de verkställande orga- nen har stora mojligheter att lämpa verkställigheten efter de individuella faUen. Domstolens roll kan inskränkas till att göra en grovsortering av de domda efter vissa mera utpräglade personlighetstyper, för vilka de frihets berövande instituten bör utformas olika för att möta de individuella kra- ven. Domstolens roll blir alltså begränsad till att, med beaktande av hän syn till den enskildes rättssäkerhet, bestämma vissa gränser för den om fattning i vilken fnhetsberövandet får fortvara. Genom en sådan grovsor-
enng kan domstolen utskilja unga lagöverträdare, psykiskt abnorma brotts lingar och medicinskt vårdbehövande (sinnessjukvård, alkoholistvård) för vilka grupper gäller att frihetsberövande! är till tiden mer eller mindre obe stämt, från de fall där ett tidsbestämt frihetsberövande anses böra tillämpas. Accepteras att frihetsberövande! är det väsentliga, saknas emellertid anled ning att har bibehålla uppdelningen i fängelse och straffarbete eller eljest uppställa skilda straffarter för det tidsbestämda frihetsstraffet. Detta in nebar dock alls icke, att verkställigheten skall vara likformig. Tvärtom sy nes verkställighetsorganet böra ha vida möjligheter att inom den av dom stol angivna tidsramen utforma verkställigheten individuellt så långt en mdividualisenng är möjlig. Beredningen bortser därvid icke från att viss schematisering kan visa sig nödvändig. Detta gäller särskilt vissa typer av brottslingar, sådana som icke har gjort sig skyldiga till någon grövre brotts lighet och icke ar i behov av annan fostran än själva avtjänandet av ett fri hetsstraff. Det ar i dessa fall ej främst fråga om särskilda brottslingar utan om personer som begått vissa särskilda brott, för vilka det av allmänpreven tiva skal har ansetts nödvändigt att döma till frihetsstraff.
Särskild uppmärksamhet ägnar beredningen åt frågan om det ur allmän- preventiv synpunkt kan vara erforderligt att ha flera arter frihetsstraff. Harom anför beredningen:
kunna annnr-tlh1iuad ™.elIf
t faffarterna såsom strängare eller mildare skall
n bo.r det kravet ställas att skillnad föreligger i verkstäl-
lighetshanseeiKie eller i något annat avseende. Ty någon allmänpreventiv
aV aV anvanda skllda beteckningar för att markera olika brotts svår-
hetsgrad, utan att någon skillnad i övrigt föreligger mellan straffarterna,
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
B 25
kan näppeligen påräknas. En utgångspunkt vid verkställighetsreformen vai
emellertid att den allmänpreventiva effekten av ett frihetsstraff ej kunde
tänkas bli nämnvärt större eller mindre allt efter dess mer eller mindre
stränga verkställighet. För den enskilda individen torde det avgörande vara
strafftidens längd. Beredningen har icke funnit anledning att frångå den
na uppfattning.-------------Någon anledning att bibehålla flera straffarter i
syfte att därigenom kunna åstadkomma ett medvetet strängare eller lind
rigare »strafflidande» finnes därför icke enligt beredningens uppfattning.
De allmänpreventiva synpunkterna torde därför icke leda till att något hin
der skulle föreligga att sammansmälta fängelse och straffarbete i deras
nuvarande form till en straffart.
Beredningen har även övervägt möjligheten att uppdela frihetsstraffet i
två eller flera arter efter andra grunder än dem, på vilka det nuvarande
svenska systemet vilar och anför i detta avseende följande:
Den tanken har framförts, att den gemensamma straffarten borde ha ett
särskilt namn när den ådömes på kortare tider. Syftet härmed skulle vara
att för den mindre brottsligheten undvika att använda en beteckning som
begagnades för grövre brottslighet. Problemet torde göra sig gällande när
mast i fråga om dem som ådömes ovillkorligt frihetsstraff. Meddelas vill
korlig dom erhålles redan genom det villkorliga anståndet med verkställig
heten av det kortare frihetsstraffet ett uttryck för ett mildare bedömande.
Mot införande av en särskild benämning på straffarten när den ådömes för
kortare tid talar beaktansvärda skäl. Ett såsom svårare ansett frihetsstraff
kan befaras komma att verka belastande i socialt hänseende för dem som
dömts därtill. De flesta fängelsefångar dömes nu till straff under tre må
nader. Straffångar med straff på sex månader eller därunder utgöres av
nära hälften av hela antalet. Med hänsyn härtill måste man — om icke en
radikal förändring genomföres för användande av frihetsstraffen — för att
nå syftet med en särskild beteckning för de kortare straffen sätta gränsen
mellan det kortare och det längre straffet långt ner i skalan då eljest majori
teten av brottslingarna kommer att falla inom den lindrigare straffarten. De
personer som huvudsakligen kommer att erhålla ovillkorliga straff med den
särskilda benämningen är sådana vilka begått brott av speciella slag, vid
vilka villkorlig dom eller kriminalvård i frihet över huvud av allmanpre-
ventiva skäl icke ansetts böra förekomma, vållandebrott, rattfylleribrott,
misshandel, brott mot specialstraffrättsliga författningar. Med hänsyn här
till måste det synas mindre egentligt att samtidigt som frihetsstraff ådömes
på grund av brottets allvarliga art använda en straffart som markerar att
i själva verket är brottet icke så allvarligt. Hur gränsen än sättes kommer
gränsfall att inträffa där det ter sig mindre tillfredsställande att straffar
ten betecknas med olika namn allt efter straffets längd. Behandlingen av-
brottslingar som fått straff med olika beteckning bör kanske ske efter sam
ma normer. En irrationell faktor skulle införas vid straffmätningen. Det
kan tänkas att domstolarna, på grund av önskan att vilja giva uttryck åt
att gärningen bör särskilt brännmärkas eller icke är förtjänt av strängt be
dömande, vid straffmätningen ådömer ett längre eller kortare frihetsstraff
än vad de skulle ha gjort om endast en benämning funnes på straffarten.
Om sålunda övervägande skäl talar för införande av ett enhetligt frihets
straff i stället för straffarbete och fängelse, har beredningen likväl ansett
det böra övervägas om behov finnes att med svensk rätt efter utländska
förebilder införliva ett särskilt straff — custodia honesta — - för vissa brott
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1902
26 B
eller vissa brottslingar. Syftet med straffarten skulle vara dels att tillför
säkra den domde en mildare behandling än andra brottslingar dels att ut-
marka att garningen vore av en särskild typ. Beredningen har ingående
diskuterat denna fråga och kommit till det resultatet, att det icke är er
forderligt att infora ett sådant privilegierat straff för viss brottslighet. Be
redningens förslag utmynnar sålunda i att endast ett ordinärt frihetsstraff
skail ingå i reaktionssystemet. För den nya enhetliga straffarten föreslås
som tidigare anmarkts benämningen fängelse. Detta skall enligt förslaget
kunna ådomas inom samma tidsgränser som för närvarande gäller för
ordinärt frihetsstraff, lägst en månad och högst tio år, vid sammanträffan
de av brott högst tolv år, samt på livstid. Förslaget innefattar även erfor
derliga andringar i verkställighetslagen. Vad angår straffskalorna i fråga
om de särskilda brotten har dessa, såvitt angår strafflagsbrotten, av straff-
rattskommittén i dess förslag anpassats efter det enhetliga frihetsstraffet
För brotten utom strafflagens område har strafflagberedningen föreslagit
T PromuI§at,onsbestämmelse av innebörd, att i stället för straffarbete
skali domas till fängelse på samma tid som för straffarbete är stadgat. För
de fall dar straffskalan innehåller fängelse utan att maximum för fängelse
straffet angivits, föreslås att fängelse icke får ådömas på längre tid än ett
ar. I några få lagrum, där en annan lösning synts erforderlig, har bered
ningen föreslagit ändring direkt i lagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
Beredningen har i detta sammanhang jämväl föreslagit lagstiftning om
nedsättning och eftergift av påföljd. Förslaget, som grun
dar sig på en av beredningen år 1948 företagen utredning (SOU 1948: 40),
innebär att straff må nedsättas under det lägsta straff som för en gärnim’
ar stadgat, om synnerliga skäl föreligger för antagande att den som förövat
gärningen skall avhålla sig från vidare brottslighet och hinder icke möter
av hansyn till allmän laglydnad. Ådömande av påföljd må helt eftergivas
om det är uppenbart att påföljd icke är erforderlig. I den föreslagna lag
texten har narmare precisering icke lämnats av de skäl som kan föranleda
tillämpning av bestämmelsen. Det har av beredningen funnits vara mest
ändamålsenligt att tillämpningen sker med ledning av den allmänna prin
cipen. I motiven har emellertid angivits ett antal situationer där fråga om
tillämpning av bestämmelsen kan uppkomma; bl. a. nämnes det fall att
gärningsmannen frivilligt gjort vad han kunnat för att förebygga brottets
verkningar eller dess fullbordan. Stadgandets karaktär av undantagsbe
stämmelse framhäves. I samband med förslaget om införande av en allmän
regel om nedsättning och eftergift av påföljd föreslår beredningen upphä
vande av den i SL 5:
6
intagna bestämmelsen om nedsättning av straff för
den som begår brott under inflytande av annan själslig abnormitet än så
dan som enligt SL 5: 5 leder till straffrihet. De övriga bestämmelser om ned
sättning av eller frihet från straff som förekommer för särskilda fall i straff
lagen har däremot bibehållits.
B 27
Vidare har beredningen föreslagit utvidgning av möjligheterna till ef
tergift av åtal.
Sådan
eftergift skall enligt förslaget, utöver vad som
nu gäller, kunna meddelas oberoende av brottets grovhet, om det är uppen
bart att påföljd icke är erforderlig vare sig för att avhålla den misstankte
från vidare brottslighet eller med hänsyn till allmän laglydnad, och det icke
heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att åtal väckes. Prövning av
frågan om eftergift skall i detta fall ankomma på riksåklagaren. Enligt be
redningens mening bör det i allmänhet ankomma på domstol att avgöra om
påföljd är erforderlig eller ej. Någon gång kan emellertid, framhåller be
redningen, omständigheterna vara sådana att själva lagförmgen bör und
vikas, av hänsyn till den enskilde eller därför att ett åtal skulle verka an-
stötligt. Eftergift får icke ske om det kan skada tilltron till rättsväsendets
objektivitet.
Såsom redan antytts i redogörelsen för straffrättskommitténs förslag har
strafflagberedningen i samråd med straffrättskommittén jämväl utarbetat
nya regler om återfall i brott. Beredningen föreslår, att tillämpligheten
av återfallsregeln i SL 4: 14 icke såsom för närvarande begränsas till vissa
trupper av brott, förmögenhetsbrott och förfalskningsbrott, utan göres gene
rellt tillämplig inom hela strafflagens (brottsbalkens) område. Någon be
gränsning göres icke heller i det hänseendet att återfallet skall vara av lik
artat slag som det tidigare brottet. Bestämmelsen har utformats så, att om
någon som genom lagakraftvunnen dom dömts till fängelse ånyo begår brott
straffet må sättas högst till fängelse i två år, om straffskalans maximum
eljest är sex månader, och högst till fängelse i fyra år, om straffskalans
maximum eljest är ett eller två år. Bestämmelsen är enligt förslaget endast
tillämplig i fråga om brott enligt brottsbalken. Till grund för förhöjning får
icke läggas dom å böter; härigenom göres en inskränkning i forhallande
till gällande rätt. En nyhet i förslaget är vidare upphävandet av den i gäl
lande lydelse av SL 4: 14 intagna bestämmelsen, att straff skärpning vid
återfall skall ske, om ej särskilda skäl är däremot; enligt beredningens för
slag skall straffet utmätas enligt en strängare skala endast om skal därtill
föreligger.
Det av beredningen i 1953 års betänkande framlagda förslaget innefattar
utöver det anförda vissa ändringar i reglerna om sammantraffande av brott,
avräkning av häktningstid, preskription samt brottsregistrering.
Yttrandena
Till en början torde få redogöras för de synpunkter som i yttrandena
framkommit i fråga om den allmänna uppläggningen av lag
stiftningsarbetet rörande brotts- och reaktion s-
systemet. I några av de yttranden som avgivits över straffrättskom
mitténs förslag har diskuterats, huruvida det är lämpligt att genomfora
den föreslagna lagstiftningen beträffande brottssystemet innan översynen av
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
28 B
det straffrättsliga reaktionssystemet slutförts. Svea hovrätt har i detta hän
seende framhållit, att ett brott i viss mån bestämmes av de påföljder som
lagen knyter vid detsamma. Härtill kommer att det, innan en översyn av
reaktionssystemet skett, möter svårigheter att avgöra huruvida bestämmel
serna om brott och brottspåföljder bör innefattas i en balk eller fördelas
pa tva balkar, den ena avseende brotten och den andra reglerande påfölj
derna, eller huruvida någon annan lösning av frågan om bestämmelsernas
fördelning är att föredraga. Eftersom det emellertid icke torde kunna kom-
ma i fråga att i bestämmelser som beskriver de särskilda brotten angiva andra
påföljder än dem som straffrättskommittén begagnat i sitt förslag, nämligen
böter och fängelse samt, i speciella fall, avsättning, suspension och disci-
p mstraff, ar det icke nödvändigt att för utformningen av straffbestämmel
serna avvakta slutresultatet av strafflagberedningens arbete, vilket kommer
att huvudsakligen vara inriktat på reformering av instituten villkorlig dom,
ungdomsfängelse, förvaring och internering och alltså angå frågor som mera
avser brottslingens person än själva brotten. Genom de påföljder som upp
tagits i kommitténs brottsbestämmelser är det möjligt att göra det i sam
band med brottsbeskrivningarna erforderliga bedömandet av ett brotts svår-
hetsgrad i och för sig och i förhållande till andra brott. Spörsmålet om balk-
indelningen på straffrättens område kan som nämnts svårligen lösas innan
hela påföljdssystemet översetts. Det kan emellertid dröja åtskilliga år innan
översynen fullföljts. Att i avbidan därpå uppskjuta reformeringen av brotts-
bestämmelserna till en måhända avlägsen framtid synes icke tillrådligt,
även om en lösning av frågan om balkindelningen i och för sig vore önsk
värd i sammanhang med denna reform. För de lagstiftande myndigheterna
torde det för övrigt från arbetssynpunkt vara en fördel att icke på en gång
behandla den omfattande lagstiftningen angående brott och brottspåföljder.
Strafflagberedningen har likaledes i sitt yttrande över straffrättskommitténs
förslag uttalat att brottsbalksförslaget borde upphöjas till lag utan att resul-
faten av beredningens fortsatta arbete avbidas. Självfallet får man räkna
med att mindre ändringar kan behöva vidtagas i balken när den slutliga
systematiseringen skall övervägas; detta förhållande utgör emellertid en
ligt beredningens mening intet hinder för att brottsbalken genomföres. Skulle
påföljd sbestämmelserna helt eller delvis komma att införas i brottsbalken,
bör de under alla förhållanden placeras i slutet av denna.
Göta hovrätt har däremot givit uttryck för viss tvekan om lämpligheten
av att genomföra de av straffrättskommittén föreslagna lagstiftningsåtgär
derna utan avbidan på att utredningen om reaktionssystemet blivit slutförd.
Först då så skett kan avgöras, huruvida regler beträffande reaktionssyste
met skall intagas i brottsbalken eller om ännu en balk med straffrättsligt
innehåll skall tillskapas. Det kan starkt ifrågasättas om man, innan klarhet
vunnits i frågan hur balkindelningen på straffrättens område lämpligen bör
vara, skall införa en brottsbalk med det av straffrättskommittén föreslagna
innehållet. Hovrätten anser sig icke böra taga ställning till frågan huruvida
i n eller två balkar med straffrättsligt innehåll skall finnas. Därest alterna-
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
B 29
tive t med endast en balk kommer att väljas vore det väl naturligast att, i lik het med vad fallet är i strafflagen och i flertalet utländska lagar, inleda bal- ken med allmänstraffrättsliga stadganden. En sådan ordning blir emeller tid i praktiken omöjliggjord om en ny brottsbalk genomföres i enlighet med kommitténs förslag. Det kan vidare diskuteras, huruvida namnet brottsbalk är det lämpligaste å en balk som behandlar även straffsystemet. Därest atei två straffrättsliga balkar skall finnas, är det väl ingalunda givet att just de i förslaget till brottsbalk reglerade allmänstraffrättsliga frågorna aven fram deles bör behandlas i brottsbalken. Åtskilliga av de i 23 kap. i förslaget ti brottsbalk givna reglerna har betydelse huvudsakligen å områden, som ej omfattas av denna balk. Ett stadgande som 23: 13 i straffrattskommittens brottsbalksförslag (angående brottsbalkens tillämpning å brott utom dess område) synes böra äga tillämpning även beträffande åtskilliga till straff systemet hörande frågor. Ett nära samband råder mellan vissa av stadgan- dena i 21 och 22 kap. i brottsbalksförslaget och de bestämmelser vilka ar avsedda att kvarstå i SL 5 kap. Sålunda regleras den straffrättsliga verkan av rus dels i SL 5: 5 och dels i brottsbalksförslaget 22: 2.
Straffrättskommitténs förslag till brottsbalk har i samtliga yttranden, där det gjorts till föremål för något helhetsomdöme, ansetts val ag nat att läggas till grund för lagstiftning. Riksåklagarämbetet har erinrat om att förslaget i väsentliga delar bygger på samma principer som varit vägledande för kommittén i dess tidigare förslag. Den erfarenhet som äm betet vunnit av den praktiska tillämpningen av de hittills reviderade de larna av strafflagen har ej givit ämbetet anledning att i nu forevarande sammanhang framställa någon invändning mot de barande principerna för denna lagstiftning. Ämbetet har ej heller några erinringar av storre pnnci- piell räckvidd att framföra mot det nu framlagda forslaget till straffbe stämmelser för brott mot person. Förslaget äger påtagliga förtjänster, bland vilka ämbetet särskilt fäst sig vid dess enhetlighet ur systematisk synpunkt, överskådlighet och lättillgänglighet. Förslaget synes i de allra flesta av seenden vara att föredraga framför gällande rätt och väl agnat att med vissa jämkningar upphöjas till lag. Ämbetet håller före att straffrättskommit téns nu avslutade arbete kommer att tillföra svensk rätt ett lagverk a\ bestående värde. Svea hovrätt har som helhetsomdöme uttalat att förslaget såväl innehållsmässigt som stilistiskt tillfredsställer högt ställda anspråk. Förslaget är väl genomtänkt och konsekvent utformat. Avgränsmngen av det straffbara området mot det straffria och avvägningen inom detta om råde av brottens svårhetsgrad inbördes har skett i god överensstämmelse med nu rådande allmän rättsuppfattning. De föreslagna bestämmelserna torde i många avseenden medgiva en effektivare och smidigare rättsskip ning än gällande regler, överståthållarämbetet har om förslaget allmänt uttalat, att det i fråga om såväl lagtexten som motiven på ett förnämligt sätt upprätthåller de traditioner — innefattande stringent behandling av äm net på ett klart och enkelt språk — som regelmässigt utmärker de lagstift-
Kunyl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1962
30 B
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
ningsförslag vilka behandlar centrala frågor inom civil-, straff- och process
rätten. Bland övriga remissmyndigheter, som betygat sin uppskattning av
förslagets förtjänster, må nämnas advokatsamfundet som funnit förslaget
vara ägnat att i många betydelsefulla avseenden undanröja ovisshet eller
oklarhet. Vad särskilt angår brotten mot person anser samfundet de före
slagna bestämmelserna i huvudsak innefatta en ändamålsenlig och i övrigt
lämplig lösning av de stundom ganska komplicerade problemen. En syn
punkt, som enligt samfundets uppfattning är värd synnerligt beaktande vid
all strafflagstiftning, är den att vaga och obestämda brottsrekvisit såvitt
möjligt bör undvikas. Ur denna synpunkt riktade samfundet på sin tid viss
kritik mot kommitténs förslag i fråga om brotten mot staten och allmän
heten. Såvitt samfundet kan finna föreligger icke samma anledning till kri
tik mot de nu föreslagna bestämmelserna om brotten mot person.
I några yttranden har emellertid framförts viss kritik mot alltför svä
vande brottsbeskrivningar i förslaget. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har sagt sig icke utan en viss oro finna, att tendensen att vid angivande av
vissa brottstyper använda mer eller mindre beskrivande och tänjbara ut
tryckssätt bestått och att sålunda gränsen mellan det straffbara och det
straffria området icke dragits så skarp, som medborgarnas rättssäkerhet
kraver och som varit ett kännetecken i tidigare strafflagstiftning. I stor ut
sträckning överlämnas till domstolarnas omdömesprövning och i vissa fall
åt åklagare att precisera den gränsen.
överståthållarämbetet har yttrat att den övergång från mera kasuistiskt
betonade till allmänt avfattade brottsbeskrivningar, som fullföljes i försla
get, synes agnad att väcka vissa betänkligheter med hänsyn till det stadium,
da frågan gäller huruvida förundersökning skall inledas eller ej. Ämbetet
har härom anfört:
Då materialet annu inskränker sig till en polisanmälan, kommer sanno-
~ tJ,b ,°U 1 ^gynHelsen av brottsbalkens tillvaro — till men för en-
S“ld? ?fw-h|a ^g^PP att ske av den anledningen att frågan huruvida
eu pastatt förfarande kan subsumeras under en viss brottsbeskrivning kan
besvaras forst efter det materialet genom förundersökningen fullständigats.
rinias ma i samband härmed om den betydelse, som numera ofta tillmätes
polis- och åklagarmyndigheternas åtgärder och ställningstaganden, innan
domstol haft tillfälle aU taga ställning till den ifrågavarande saken. Slut-
4
C f fi
b°rtses från att den allmänpreventiva effekten av en allmän
stratt lagstiftning kan befaras minska, därest icke brottsbeskrivningarna
ävensom gransdragningen mellan normalfallen samt grövre och ringare
brott gores tillräckligt tydlig. Brister härutinnan i strafflagstiftningen ha
den med den moderna pressens sätt att behandla brottssaker samman
hangande betänkliga effekten att domstolarna — om ej medvetet så dock
omedvetet — kunna bil påverkade i en viss juridiskt ej hållbar riktnin" ge-
nt°»?v,^nnl?§aurliaf aV andra motiv betingade ställningstaganden. Enligt över-
stathållarambetets mening tala skäl för att i högre grad än enligt straff-
i attskommittens förslag de olika brottsbeskrivningarna preciseras.
Även statsåklagaren i Göteborg har funnit att enstaka stadganden i för
slaget — om de betraktas isolerade — förefaller alltför vaga i sin avfatt
B 31
ning. Detta är emellertid oundvikligt och knappast ägnat att vålla några
större svårigheter i lagtillämpningen. Att utforma en brottsbeskrivning som
uppfyller långtgående anspråk på klarhet och tydlighet utan att samtidigt
medföra en alltför snäv begränsning av de handlingstyper som böra inbe
gripas i straffskyddet torde vara en hart när olöslig uppgift. En viss abstrak
tion torde därför ej kunna undvikas. Konsekvensen härav blir att lagstift-
ningsmotiven får en väsentligt ökad betydelse; i realiteten måste de betrak
tas såsom integrerande delar av lagverket. Kommittén har genom förslaget
till brottsbalk i lagtekniskt hänseende fullföljt samma linje som i tidigare
avgivna förslag. Den revision av strafflagens speciella del som etappvis ge
nomförts på grundval av de tidigare förslagen har i tillämpningen fungerat
på ett sätt som knappast givit något utrymme för kritik.
Vad angår systematiken i förslaget har som redan i det föregående
anmärkts Göta hovrätt funnit det naturligast, att balken inledes med all-
mänstraffrättsliga stadganden. Även hovrätten för Västra Sverige anser att
såväl logiskt sett som från rent praktisk synpunkt de allmänna bestämmel
serna bort placeras före reglerna om de särskilda brotten. Med hänsyn till
de speciella skäl som kommittén anfört för en motsatt ordningsföljd har
hovrätten emellertid icke velat motsätta sig förslaget i detta avseende. Där
emot har hovrätten föreslagit en ändring av ordningsföljden inom de all
männa bestämmelserna, så att 21—23 kap. skulle upptagas i motsatt ord
ning. Föreningen Sveriges häradshövdingar har särskilt betonat vikten av
att balken får en sådan uppställning, att garantier skapas för att den in
delning i kapitel och paragrafer, som kommer att genomföras, icke blir rub
bad utan får bestå en betydande tid framåt.
Den föreslagna ordningen mellan kapitlen rörande de särskilda brotten
har icke från något håll föranlett anmärkning. I åtskilliga yttranden har
understrukits att den valda ordningen är klar, redig och överskådlig. Svea
hovrätt har uttalat att den ordning som föreslagits otvivelaktigt är att före
draga framför den ordningsföljd som tillämpats i strafflagen. Mot den ord
ning i vilken kapitlen upptagits inom de olika grupperna finnes icke anled
ning att göra någon invändning. Den sålunda genomförda systematiken bi
drar väsentligt till att underlätta tolkningen av de särskilda bestämmelserna.
Stockholms rådhusrätt har under hänvisning till metodiken i rättegångs
balken framhållit såsom önskvärt att i brottsbalken införes avdelnings-
rubriker i enlighet med den tillämpade brottsgrupperingen. Härigenom
skulle enligt rådhusrättens mening ökad överskådlighet vinnas och i allt
fall för lekmannen underlättas att orientera sig i balken.
I flera yttranden har uttalats tillfredsställelse över att särskilda b r o
11
s-
benämningar i stor utsträckning upptagits i lagtexten. Svea hovrätt
har yttrat att benämningarna i allmänhet är väl funna och att de synes ha
utsikt att bli accepterade i allmänt språkbruk. Hovrätten har emellertid
ifrågasatt om icke kommittén i vissa fall överdrivit sin strävan att i största
möjliga utsträckning skapa brottsbenämningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
32 B
Till skillnad från Svea hovrätt har Stockholms rådhusrätt framfört det
skemalet att metoden med särskilda brottsbenämningar måtte om möj-
gt genomforas i storre utsträckning än som skett. Med anledning av att
förslaget brottsbenammngen misshandel föreslagits både för normalfall
b™',et <1:
5
‘ tÖrSlaee,) har rådhusrätten
I t / k arlaggeS’ huruvida
1
andra fall> där särskild benämning för
g- °\ 6 Cr ,n.nga br0tt e-* uPPta§its> benämningen för normalfallet skall an-
das med tlllagg av bestamningen grov eller ringa. Rådhusrätten upplyser
tt mom denna tillampas den praxis att, där särskilda straffskalor är an-
hälenri ZohT r-SPf ^
bFOtt’ b -d egenmäktigt förfarande och
häleri, brottet i förekommande fall betecknas såsom grovt resp. ringa, oak-
bedöm”™ $arSkllda ^rottsbenämning icke är upptagen i lagtexten. Även om
enerTramS" ^ brottets svårhetsgrad regelmässigt angives i domskälen
eller framgår av garnmgsbeskrivningen och ofta kommer till synes i straff
matningen har man ansett lämpligt att låta den komma till uttryck i brotts-
benamnmgen, detta särskilt vid sammanträffande av brott, då straffmät
ningen icke ger nagon ledning. Av de i motiven till 1: 5 i brottsbalksför-
slaget redovisade övervägandena beträffande brottsbenämningen framgår
att kommittén avser att for ringa fall av misshandel, varom bestämmelse
pptages i ett särskilt stycke i lagrummet, benämningen ringa misshandel
icke skall anvandas.
Goteborgs rådhusrätt har om brottsbenämningarna uttalat att kommit
tén i sin i och för sig berömvärda strävan att åsätta så gott som varje i
orslaget upptaget brott en beteckning synes ha förletts att använda sig av
uttryck, som i åtskilliga fall förefaller vara i språkligt avseende mindre till
fredsställande, t. ex. brott mot viss hemlighet samt undanhållan av med
delande. Andra sådana mindre tillfredsställande benämningar är enligt råd
husrättens formenande uttrycken ekonomiskt förtal samt inbjudan till
otulct. Rådhusrätten har vidare sagt sig vilja fästa uppmärksamheten på
den i forslaget ofta förekommande användningen av presens particip vid
angivande av brottsbenämningen, vilket rådhusrätten funnit vara ur språk-
lg synpunkt mindre tillfredsställande. Såsom exempel har rådhusrätten
namnt frihetsberövande och vanryktande. Rådhusrätten finner det i viss
mån inkonsekvent att, där en indelning skett efter brottsfallets svårhets-
grad, i en del lagrum angivits att, för den händelse brottet är att anse såsom
grovt, gärningsmännen skall dömas för grovt brott av det slag, varom är
fråga, under det att så ej skett i åtskilliga fall, t. ex. beträffande vållande till
annans död, otukt med barn, brott mot post-, telegraf- eller telefonhemlig
het, undanhållan av meddelande samt intrång i förvar ävensom ett fler
tal av förmögenhetsbrotten, brotten mot allmänheten samt brotten mot sta
ten. Inkonsekvensen framstår såsom särskilt anmärkningsvärd vid en jäm-
forelse mellan 11: 6 och 11: 7 i förslaget (spridande av gift eller smitta samt
örgöring). I det förra fallet kan för brottet ådömas fängelse från och med
fyra till och med tio år eller på livstid utan att brottets grovhet kommer till
uttryck i själva brottsbeteckningen. Beträffande åter förgöring förekommei
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
B 33
vid det grova brottet betydligt lägre straffskala, nämligen fängelse från och
med sex månader till och med sex år, men här har brottet betecknats såsom
grov förgöring.
Angående straffsatserna i förslaget har föreningen Sveriges hä
radshövdingar, med beaktande av att kommittén beträffande åtskilliga brotts
typer genomfört en gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet, dock
ifrågasatt, om icke de föreslagna skalorna likväl i åtskilliga fall är för vid
sträckta. Föreningen har funnit det tillfredsställande, att den nu bestående
markerade skillnaden mellan straffarbets- och fängelsebrott upprätthålles
genom att kommittén i de fall, där de hittillsvarande skalorna icke upptager
svårare påföljd än fängelse, föreslagit införande av ett särskilt lägre maxi
mum, vanligen sex månader eller ett år, medan kommittén för brott, varå
för närvarande kan följa straffarbete, angivit ett maximum av lägst två år.
Strafflagberedningen
har uttalat att beredningen icke har något att erinra
emot konstruktionen av straffskalorna i förslaget. Enligt beredningens me
ning kan man emellertid ifrågasätta värdet av en så riklig differentiering
bland skalorna som skett i förslaget, även om detta innebär en minskning
av antalet typer av skalor jämfört med gällande rätt. Vad särskilt galler de
lindrigare brottsarterna, kan man överväga att slopa maximum av ett års
fängelse och använda en sexmånadersgräns för de lindrigaste av de fall vid
vilka frihetsstraff borde kunna ifrågakomma och sedan låta nästa grans
vara två år.
Överståthållarämbetet,
som utgått från att kommittén beträffande vissa
brott upptagit en ringa grad med böter som enda straff främst för att ute
sluta medverkansreglernas tillämplighet i sådana fall (jfr 21:4 i kommit
téns förslag), har anfört att detta synes kunna medföra olägenheter i de fall,
där böter ingår i straffskalan även för svårare grad av brottet. En domstol
skulle sålunda, även om det ur straffmätningssynpunkt ter sig likgiltigt om
brottet bedömes som ett normalfall eller ett ringa fall, behöva taga ställ
ning i sistnämnda hänseende för avgörande av huruvida eventuella med
verkande skall straffas. Ett dylikt avgörande synes vanskligt och kan latt
komma att påverkas av faktorer, som ej har med gärningsmannens brotts
lighet att skaffa. Då upptagandet av ringa fall av brott med påföljd, liggande
inom normalbrottets straffskala, med hänsyn till det anförda synes böra så
vitt möjligt undvikas, har ämbetet försökt bilda sig en uppfattning om, hu
ruvida det vid bortseende från synpunkten av medverkansansvarets regle
ring är motiverat att i den omfattning som skett välja denna konstruktion.
Ämbetet vill på grundval av dessa överväganden ifrågasätta, huruvida icke
den ringa graden kan utgå vid vissa brottstyper. Ämbetet kan icke finna, att
den av dessa ändringar följande konsekvensen i fråga om medverkansbe-
stämmelsernas tillämplighet leder till icke godtagbart resultat. Anses vad
ämbetet sålunda föreslagit icke kunna villfaras, föreslås i andra hand att
de båda graderna så skiljas åt i fråga om straffskalorna att i den svårare
gradens skala ingår endast fängelse och i den lindrigare gradens endast
2 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
34 B
böter. I så fall blir användandet av viss grad städse av betydelse för gär-
ningsmannastraffet, och till det sålunda gjorda bedömandet blir medver-
cansbes ammelsernas tillämpbarhet knuten på ett sätt, som ej lämnar ut-
ij-mme for godtycke.
iJ: !' lafSf??detnJ Norrhotte™ län har anfört att den nedsättning av
langsta tiden for frihetsstraff som, delvis med hänsyn till förslaget om en
hetligt frihetsstraff, föreslagits beträffande ett icke ringa antal brott i många
fall kan medföra att dessa brott icke skulle kunna beivras på grund av in
trädd atalspresknption. Aven ur arbetssynpunkt kan svårigheter uppstå
om pa grund av utvidgad preskriptionsrisk polisutredningarna i ett stort an
tal fall maste forceras. Med hänsyn till risken för en ytterligare nedpress-
nmg av »normalstraffet» inom latituden kan också ifrågasättas om det
ar lämpligt att beträffande åtskilliga ringa brott, t. ex. snatteri och andra
Sff hrT°?eilrretSbr0tt’ Vidtaga Cn Så krafti^ sänkning av maximum som
från frihetsstraff i två år till sådant straff i sex månader
Chefen för marinen har ansett att straffsatserna rent allmänt sett svnes
3TwaT8.?
ifrå§asatt om icke i sådana fall, där det vore av största
kt att slå vakt om statens och försvarets vitala intressen, maximigränser-
na borde något hojas och i vissa fall, för att bättre tillgodose kravet'på krigs
tukt och disciplin, de föreslagna lägsta straffen likaledes borde höjas.
Kommitténs förslag att icke låta ouppsåtliga verkningar
spela nagon roll vid utformningen av de uppsåtliga
brotten har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det all
deles övervägande antalet yttranden.
Riksåklagarämbetet har sålunda uttalat, att till stöd för kommitténs stånd
punkt kan åberopas juridiskt-systematiska skäl. Beträffande vissa brotts-
typer exempelvis mordbrand, har även genom tidigare lagstiftning den i
betankandet föreslagna lösningen av frågan om de objektiva överskottens
bestraffning redan godtagits. Ur lagtekniska synpunkter innebär vidare den
i betankandet föreslagna metoden beträffande de objektiva överskottens be
handling en enklare och elegantare lösning av detta problem än den som gi
vits i gällande lagstiftning. Även ur andra synpunkter skulle ett accepte
rande av förslaget medföra vissa fördelar. Enighet torde sålunda råda där
om att de nuvarande straffskalorna för de objektiva överskotten vid miss-
andelsbrott i vissa fall måste anses alltför stränga. På grund därav har
deras tillämpande i praktiken ej sällan lett till resultat, som måste beteck
nas som otillfredsställande. Genom förslagets genomförande skulle dessa
olägenheter undanröjas. I tillstyrkande riktning har vidare uttalat sig bl. a.
Svea hovratt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Koppar
bergs och Norrbottens län, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, statsåkla-
garna i Stockholm och Göteborg, föreningen Sveriges landsfogdar, advo
katsamfundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund. Länsstyrelsen i Stock
holms lan, som ansett kommitténs ståndpunkt principiellt riktig, har sam
tidigt framhållit, att straffbestämmelser av här avsett slag kan vara djupt
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
B 35
förankrade hos den stora allmänheten, som ofta finner det naturligt att
straff ådömes även med hänsyn till den faktiska skadans storlek.
Vissa betänkligheter mot förslagets ståndpunkt har emellertid kommit
till uttryck i några yttranden. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt,
om icke avskaffandet av straff för objektiva överskott under vissa förhål
landen kan medföra att en del brott icke kommer att bedömas så strängt
som det allmänna rättsmedvetandet skulle vilja påfordra. Länsstyrelsen
har därför föreslagit att hithörande frågor skulle undersökas närmare. Läns
styrelsen i Södermanlands län och poliskammaren i Malmö har uttalat att,
även om förslaget ur systematisk synpunkt innebär en riktig lösning av
ifrågavarande spörsmål, betänkligheter gör sig gällande ur praktisk syn
punkt. Dessa remissmyndigheter har därvid pekat på svårigheter i bevishan-
seende. Av samma skäl har kriminalpolisintendenten i Stockholm ställt sig
tveksam till förslaget.
I bestämt avstyrkande riktning har endast t. f. landsfogden i Norrbottens
län uttalat sig. Han anför att ur teoretisk synpunkt någon erinran icke kan
framställas mot kommitténs ståndpunkt. Regler om culpaöverskott finnes
dock endast vid svårare brott, beträffande vilka fortfarande avsevarda be
vissvårigheter förefinnes. Detta förhållande ävensom den omständigheten,
att den alltmer ökade frekvensen av våldsbrotten i rättstillämpningen s ta-
pat en strängare inställning till dessa brott gör, att han ej kan dela kom
mitténs uppfattning om behovet av att utmönstra reglerna om särskilt straft
för objektivt överskott.
.
... .
Några av de remissinstanser som i princip anslutit sig till torslagets
ståndpunkt har ifrågasatt eller föreslagit straffskärpning för culpösa över
skott vid vissa särskilda brott, i första hand misshandelsbrotten. De syn
punkter som härvid framförts redovisas i det följande i anslutning till be
stämmelserna angående ifrågavarande brott.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
Kommitténs förslag om höjning av straff minimum för vis
sa grova brott (grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring, grov tro
löshet mot huvudman och grov oredlighet mot borgenärer) har föranlett er
inringar i en del yttranden.
Föreningen Sveriges stadsdomare
instämmer
i kommitténs kritik av nuvarande lagtillämpning och delar kommitténs upp
fattning, att de gärningar, varom nu är fråga, i regel icke bor rubriceras
som grova, därest frihetsstraff å kortare tid än sex månader anses bora
följa. Även om kommitténs förslag, såvitt av motiven framgår, endast åsyf
tar ändrad praxis i fråga om brottsrubriceringen, föreligger dock risk för
att höjningen av straffminimum kommer att leda jämväl till en föiläng-
ning av strafftiden. Särskilt torde detta bli fallet i fråga om stöld- och be
drägeribrotten, där en tämligen fast praxis utbildats i iråga om gränsen
mellan grova och icke grova brott. Föreningen vill därför ifrågasätta om
icke en omarbetning av beskrivningarna på de grova brotten är nödvändig
för att syftet med kommitténs förslag skall kunna nås utan någon förläng
ning av strafftiderna.
Stockholms rådhusrätt
anför, att vid rådhusrätten
36 B
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
j ,P, ’ “arJ
1®1
?a er stoId’ den Praxis att sås°m grov stöld betecknas
medelst inbrott forovat tillgrepp, som icke avser ringa värde och ej heller
pa grund av Övriga omständigheter bör uteslutas från den grova brotts-
beteckmngen På motsvarande sätt betraktas bedrägeri förövat medelst be
gagnande av falsk handling. Till grund för denna praxis ligger exempli-
teringarna i SL 20: 4 och 21: 3. Straffet i angivna fall vid enstaka brotts-
hghet torde for närvarande icke sällan stanna under sex månader. I för-
hållancle härtill innebar de av kommittén föreslagna straffskalorna en
skärpning. Därest det icke är avsett att i här angivna fall använda beteck
ningen grovt brott, synes en ändring av exemplifieringen för de grova brotts-
tallen pakailad. I samma riktning uttalar sig hovrätten för övre Norrland
och radhusratten i Malmö.
Även advokatsamfundet ansluter sig till denna kritik av kommittéför
slaget; samfundet understryker, att felet med de nuvarande bestämmelser
na om straff för grovt brott icke är att minimistraffet är för lågt utan att
lagtextens formulering är sådan att exemplen missförstås och uppfattas
som »exempel på grova brott». För att motarbeta den felaktiga lagtillämp
ningen ligger det därför närmast till hands att ändra formuleringen så att
riskerna för missförstånd såvitt möjligt undanröjes. Om uttryckssättet »Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas .. .» etc. ersättes
med exempelvis »Bland omständigheter, vilka kunna föranleda att brottet
bedomes som grovt, skall beaktas ...» etc., skulle risken för missförstånd
bil väsentligt mindre. Spörsmålet får, framhåller samfundet, efter den före-
slagnä brottsbalkens införande ökad betydelse, eftersom metoden att i la<*en
infora exempel på omständigheter, som särskilt skall beaktas, däri kom
mit till användning vid ytterligare ett antal grova brott.
T f. landsfogden i Norrbottens län har uttalat vissa betänkligheter mot
den föreslagna andringen, därför att domstolarna, för att undvika att nöd
gas utdöma ett såsom alltför strängt betraktat frihetsstraff, kan tänkas bli
benagna att rubricera jämväl i och för sig grov brottslighet såsom »normal
brott». Landsfogden i Malmöhus län har icke funnit något att erinra mot
förslaget med hänsyn till den alltför stora mildhet många domstolar visat
i mål av ifrågavarande slag.
De farhågor som uttalats för att den föreslagna ändringen skulle med
föra en icke åsyftad utveckling i ena eller andra riktningen delas icke av
Svea hovrätt, som framhåller, att den föreslagna ändringen synes stå i
överensstämmelse med den tankegång som ligger till grund för gradindel
ningen med avseende å förmögenhetsbrotten. Det finns enligt hovrättens
mening icke anledning befara att det föreslagna straffminimum skall i lag-
skipnmgen komma att medföra någon omotiverad inverkan på straffmät
ningen i skärpande riktning.
De av straffrättskommittén föreslagna åtalsreglerna har föranlett
en ingående diskussion i remissyttrandena, såväl i princip som beträffande
åtskilliga särskilda brott. Detta spörsmål förbigås emellertid i nu förevaran
de sammanhang.
B 37
Det av strafflagberedningen framlagda förslaget om sammanslag
ning av fängelse och straffarbete till ett enhetligt
f r i li e ts s t r a f f har i det alldeles övervägande antalet av de remissytt
randen som avgivits över beredningens betänkande tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.
Bland dem som tillstyrkt förslaget märkes
Svea hovrätt,
som framhåller
att genom 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. straffarbete
och fängelse närmats till varandra. De skillnader som i verkställighetshän-
seende kvarstår mellan dem är från såväl teoretisk som praktisk synpunkt
obetydliga. Varken individual- eller generalpreventiva skäl synes utgöra
hinder för en sammanslagning av straffarterna. Frågan härom torde nu
mera vara mera ett lagtekniskt än ett kriminalpolitiskt problem.
Hovrätten för Västra Sverige
finner förslaget vara en naturlig följd av
1945 års lagstiftning på straffverkställighetens område. Att nu på nytt pröva
de principer, som låg till grund för 1945 års lagstiftning, och därvid över
väga exempelvis ett system med två i verkställighetsavseende skarpt av
skilda former av det allmänna frihetsstraffet bör enligt hovrättens mening
ej ifrågakomma.
Svenska fångvårdssällskapet
framhåller, att skillnaden mel
lan fängelse och straffarbete i olika avseenden berett svårigheter ur verk
ställighetens synpunkt. På grund av överbeläggning har det icke kunnat
undvikas att fängelsefångar och straffångar blandats om varandra, såval
på slutna anstalter som på fångkolonier. Sällskapet finner det angeläget, att
det nu tillskapas ett enhetligt frihetsstraff.
Länsstyrelsen i Malmöhus lan
finner att ett enhetligt frihetsstraff, utformat på sätt beredningen föresla
git, skall giva ökad möjlighet att inom straffverkställighetens ram genom
föra en differentierad behandling av fångarna utan att man behöver befara
att detta skulle inverka menligt ur allmänpreventiv synpunkt.
Socialstyrel
sen
uttalar, att bibehållandet av fängelse och straffarbete såsom två skilda
strafformer icke längre låter sig väl förena med det alltmer erkända kri
minalpolitiska önskemålet att söka bereda varje på straffanstalt intagen
person en till hans ^socialisering anpassad individualpreventiv behandling.
Redan den icke obetydliga utjämning av skillnaden mellan fängelse och
straffarbete, som skedde genom tillkomsten av 1945 års straffverkställig
hetslag, utgjorde enligt socialstyrelsens mening ett betydelsefullt steg fram
åt på kriminalvårdens område. Förslaget om en sammansmältning av de
båda strafformerna anser socialstyrelsen sålunda följdriktigt ansluta till
strävandena att låta reformerna rörande straffverkställigheten vägledas av
sociala synpunkter.
Advokatsamfundet,
som finner att beredningen anfört
«oda skäl för sammanslagningen av straffarbete och fängelse och att det
icke är önskvärt att giva den enhetliga straffarten någon särskild benäm
ning när den ådömes på kortare tid, yttrar att den enda synpunkt, ur vil
ken man kunde ifrågasätta den föreslagna reformens lämplighet, skulle
vara rättssäkerhetssynpunkten. Man kan nämligen säga att man genom
denna reform berövar domstolarna den sista resten av inflytande över
straffverkställighetens faktiska gestaltning och lägger denna makt helt i
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
38 B
administrativa myndigheters händer. Emellertid har lagstiftaren väsentligen
tagit detta steg redan genom att i 1945 års verkställighetslag i det när-
maste utplana skillnaden mellan straffarbete och fängelse. Vid sådant för
hållande^ finner styrelsen att icke heller rättssäkerhetssynpunkter nu kan
anses sta hindrande i vägen för reformen. Däremot föreligger anlednin»
att.t,f!eakta sistnamnda synpunkter vid den närmare utformningen av verk”
stallighetsreglerna.
Föreningen Sveriges häradshövdingar
anför ungefär samma synpunkter
som advokatsamfundet. Därjämte understryker föreningen angelägenheten
av att de allmänna riktlinjer för fångbehandlingen, som förutsättes skola
lamnas av fångvårdsstyrelsen, delgives domstolarna och utformas så att
icke onodig ovisshet om behandlingen av de dömda behöver inverka för
ryckande på domstolarnas straffmätning eller val av reaktionsform.
Tvekan intor förslaget har anmälts endast av några få remissinstanser
Lunssigrclsen i Södermanlands län
uttalar, att den nuvarande uppdelnim-
en av det ordinara frihetsstraffet i två straffarter, straffarbete och fängelse
val kan tankas innebära en viss belastning i socialt hänseende för den som
domes till straffarbete. Emellertid synes ett upphävande av nämnda diffe
rentiering komma att medföra en avsevärd försämring i berörda avseende
tor den som begått lindrigare brott och därför endast skulle ha erhållit
straff av det mildare slaget. För närvarande är det i varje fall möjligt att
undvdca, att lagöverträdelser, som anses böra sonas med frihetsstraff men
lik val enligt den allmänna rättsuppfattningen betraktas som jämförelsevis
lindriga, belägges med samma slags straff som de allra grövsta förbrytel
ser. Särskilt beträffande åtskilliga förseelser utanför den allmänna straff
lagen torde detta vara en fördel. Väl har genom verkställighetslagen 1945
skett eu avsevärd utjämning av de kvarstående skiljaktigheterna mellan
straffarbete och fängelse i fråga om verkställigheten, men denna utveckling
synes i och för sig icke kunna åberopas som stöd för en sammanslagning
av de båda straffarterna. Det kan starkt ifrågasättas, om opinionen är
mogen for införande av ett enhetligt frihetsstraff. Straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk bygger emellertid på en sammanslagning av straff
arbete och fängelse till en enhetlig straffart i enlighet med vad strafflag-
beredningen förordat. Med hänsyn härtill och då beredningen, vars sam
mansättning ju borgar iör den största expertis på området, enhälligt till
styrkt införande av det enhetliga frihetsstraffet, anser sig länsstyrelsen __
trots de sålunda uttalade betänkligheterna — icke böra motsätta sig för
slaget härom. Liknande synpunkter framföres av
statsåklagaren i Göteborg
och
t. f. landsfogden i Norrbottens län,
vilka likväl tillstyrker förslaget; i
dessa bada yttranden framhålles att frågan om ett privilegierat frihetsstraff
bör bli föremål för ytterligare övervägande.
Föreningen Sveriges stadsfiska-
ler,
som likaledes godtager förslaget, förklarar att man kan ställa sig tveksam
tlU..°m utvecklin§en inom straffverkställigheten varit lycklig. Beträffande
påföljderna för brott finns en mycket stark tendens till differentiering, ut
talar föreningen, och anser det vara olyckligt att under ett enhetsstraff
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
B 39
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
hänföra såväl dem som begått relativt lindriga som dem vilka förövat gröv-
C]^en av beredningen föreslagna benämningen »fängelse» för det enhet
liga frihetsstraffet har i allmänhet godtagits. Endast
stadsfiskalen i Trelle
borg
anser, att ett annat namn än fängelse bör väljas. Då straff lagbered
ningen föreslagit endast ett ordinärt frihetsstraff, bör detta såvitt möjligt
erhålla annat namn än fängelse. Eljest torde man på grund av namnl.k-
heten med det nuvarande fängelsestraffet riskera vissa ogynnsamma verk
ningar av allmänpreventiv art. Skulle det erbjuda svårigheter att finna
något lämpligi namn för det nya frihetsstraffet, synes man kunna lfraga-
sätta, huruvida det icke vore lämpligare att i stället använda den från alla
värdeomdömen fria termen »frihetsstraff». Härjämte lar det vara tankbart
att markera skillnaden mellan olika långa straff genom att i avkunnade
domar använda benämningen fängelse å straff upp till sex månader men
kalla längre straff för straffarbete.
Statsåklcigaren i Goteborg
framhåller
att det får anses ställt utom varje tvivel att i den allmänna uppfattningen
straffreaktionens benämning spelar en framträdande roll och att det darfor
ur den enskildes synpunkt måste anses föreligga ett berättigat intresse av
att ett mindre utpräglat socialt ogillande beträffande eu viss brottstyp kom
mer till uttryck icke endast i behandlingen på verkstallighetsstadiet utan
även i beslraffningsformens rubricering. Mot en sådan uppfattning uttalar
överståthållarämbetet,
att för en större allmänhet någon begreppsmassig
åtskillnad mellan straffarbete och fängelse näppeligen gores.
Landsfogden
i Malmöhus lön
anser, att för den enskilda individen strafftidens langd och
icke dess benämning torde framstå som det avgörande.
Kriminalpohsin-
tendenten i Stockholm
finner för sin del, att man ur allmanpreventiv syn
punkt icke kan förvänta någon effekt av att i stort endast använda skilda
benämningar för att angiva straffens svårhetsgrad.
Mot införande av en särskild straffart för vissa slag av brott eller brotts
lingar, en cuslodia honesta, har uttryckligen uttalat sig
riksåklagarämbetet,
länsstyrelsen i Norrbottens län, rådhusrätten i Malmo, kriminalpolisinten-
denlen i Stockholm, föreningen Sveriges stadsdomare,föreningen Sveriges
landsfoqdar, advokatsamfundet
och
rättspsykiatriska föreningen.
Beträffande tiderna för det enhetliga frihetsstraffet uttalar sig
Svea hov
rätt
och
Göteborgs rådhusrätt
för beredningens förslag att kortaste hd nu
bestämmes till en månad.
Föreningen Sveriges stadsdomare
framhåller att
förslaget lätt skulle kunna medföra, att korta frihetsstraff, som allmant
anses vara mindre önskvärda, kommer till ökad användning. Tendensen
i nutida kriminalpolitik har ju annars varit den att man velat i största möj
liga omfattning eliminera de korta frihetsstraffen. En möjlighet skulle har
vara att man låter den nuvarande nedre gränsen för straffarbete — tvai må
nader — vara nedre gräns för det nya gemensamma frihetsstraffet fäng
else. Emellertid måste det ihågkommas att de korta frihetsstraffen for nar-
varande har en ganska stor uppgift att fylla i de fall, då de allmanpreven-
tiva synpunkterna särskilt kräver beaktande. Detta gäller bl. a. sadana brott
40 B
som rattfylleri och misshandel. Skulle man nu borttaga möjligheten att
LsTet r ^
1 Skal3n en~tVå månader’ Skulle domstolen°ofta stäl-
iän.elt 't dl einma:obötesstraff skulle bli för milt men två månaders
an dom t
l
^nnolikt är det icke heller någon större risk för
för d°™St0.I.arna framdeles kommer att döma till fängelse i blott en månad
för de brott som nu anses böra sonas med straffarbete. Av dessa skäl till-
yrker föreningen strafflagberedningens förslag om frihetsstraffets grän-
hrnH aIf~!*aet fftsatta reformarbetet leder till en effektivisering av andra
brottspåföljder främst bötesstraffet, synes dock frågan om en höjning av
minimum for fängelsestraffet till förslagsvis två månader böra tagas under
tornyat övervägande.
ö
fnrHr7fer för Västra Sverige ifrågasätter en höjning av maximigränsen
or tidsbestämt frihetsstraff, förslagsvis till tolv eller femton år I främ
mande lagstiftning är maximum allmänt avsevärt högre än tio år. Bl a
med hansyn till reglerna om den obligatoriska villkorliga frigivningen fin-
ner hovratten avståndet från tio år till livstids fängelse vara väl stort. Det
synes icke heller alltid vara lämpligt att i sådana - säkerligen ej oprak-
,
’ dar en domstol finner tio års frihetsstraff icke vara tillräck
ligt långt men hkval ej anser livstidsstraff böra utdömas, i enlighet med
beredningens rekommendation tillgripa förvaring som reaktionsform.
Beredningens försåg ångade nedsättning och eftergift av
pafoljd, eftergift av åtal samt återfall i brott har vid
remissbehandlingen rönt livlig uppmärksamhet. Det närmare innehållet i
yttrandena i dessa delar skall dock icke redovisas i detta sammanhang
Kangl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
Departementschefen
Inledning
Fragorna om brott och straff innefattar en rad svåra problem, som under
arhundraden sysselsatt lagstiftare och vetenskapsmän. Man har frågat sig
varför människor begår brott, vad som är grunden för och syftet med sam-
lallets reaktion mot brott samt vilka medel som är mest ändamålsenliga så-
freff10num0t °Ch förebyggande av brottslighet. Många teorier, som
sokt förklara brottsbegreppet samt straffets ändamål och innebörd, har sett
dagens ljus. I aldre tider dominerade primitiva föreställningar om straffet
såsom en rattvis vedergällning mot den som överträdde samhällets normer
Sa småningom har man kommit till insikt om det felaktiga och irrationella
i detta betraktelsesätt. Ehuru vedergällningstanken ännu — mer eller mindre
oppe ever klar i folkmedvetandet, är alla som närmare har arbetat med
essa problem, såväl inom olika vetenskapsgrenar som i det praktiska sam-
haUsarbetet, numera ense om att samhällsreaktionen mot brott främst full-
oljer det rent praktiska syftet att förebygga och bekämpa den fara för sam-
allets bestand samt för ordningen och säkerheten i samhället som vissa
handlingstyper utgör.
B 41
När det gäller att bestämma vilka handlingstyper som skall anses som
brottsliga, bör riktpunkten vara att i görligaste män tillgodose samhällets
krav på skydd för skilda allmänna och enskilda intressen utan att medbor
garnas handlingsfrihet inskränkes mer än som är oundgängligen nödvän
digt. Som en viktig synpunkt bör härvid beaktas, att icke alla skyddsvarda
intressen kräver kriminalisering. Erforderligt skydd kan ofta beredas pa
annat sätt, t. ex. genom skadeståndsskyldighet utan förening med brottsan-
svar, genom kontrollåtgärder av skilda slag samt genom upplysning. För
att en riktig och ändamålsenlig avvägning av det kriminaliserade området
skall kunna ernås, är det vidare av stor betydelse, att bedömningen — utan
stel bundenhet vid historiskt betingade värderingar eller traditionella tanke
sätt — sker med hänsyn till det samhälle i vilket vi nu lever.
Vad angår åtgärderna mot brott visar erfarenheten, att dessa icke genom
gående kan utformas på en ensartad principiell grundval utan att de maste
anpassas efter olika brottsföreteelser och olika slag av brottsklientel. Medan
i det ena fallet tyngdpunkten lägges på den allmänt brottsavhållande effek
ten, kan i det andra fallet huvudsyftet med samhällsreaktionen vara att
söka återföra den brottslige till ett normalt samhällsliv. Som en tendens i
utvecklingen under senare tid kan man skönja ett ökat intresse för brotts
lingens person och miljöförhållanden. På grundval av en vidgad människo
kunskap har man alltmer kommit till insikt om att orsakerna till grövre
brottslighet ofta är att söka i djupgående brister i den brottsliges personliga
och sociala utrustning och att samhällsreaktionen bör inriktas på att i möj
ligaste mån avhjälpa dessa brister. Den starkare betoningen av den brotts
liges personliga förhållanden vid bestämmandet av samhällsreaktionens ait
och omfattning överensstämmer med de grundsatser om hänsyn till män
niskovärdet och respekt för de mänskliga rättigheterna, vilka numera är
allmänt vedertagna inom den västerländska kulturvärlden.
Det är snart hundra år sedan en fullständig nykodifiering av vår straff
rätt ägde rum. 1864 års strafflag, som ersatte missgärnings- och straffbal-
karna i 1734 års lag, fyllde höga anspråk för sin tid, men självfallet har den
icke förblivit oberörd av utvecklingen. Det är också endast rester av lag
stiftningen som alltjämt är oförändrade. Detta gäller såväl reglerna om de
särskilda brotten som reaktionssystemet. I fråga om brottsreglerna har stora
partier efter hand reviderats, så att nu i det väsentliga endast en grupp, av
seende brotten mot person, kvarstår i huvudsakligen samma skick som i 1864
års lag. Beträffande reaktionsformerna har nydaningen varit ännu mera in
gripande. Det ursprungliga, tämligen stela och mekaniskt verkande systemet
har så småningom — i anslutning till den nyss beskrivna utvecklingen —
ersatts med rikt differentierade åtgärder, som möjliggör en anpassning till
skilda omständigheter med avseende å såväl broitets beskaffenhet som
brottslingens person. Den stora reform med sikte på en tullständig ny lag
stiftning om både brotten och reaktionsformerna som vi nu står inför är
således väl förberedd. I själva verket utgör den slutetappen i en reform
verksamhet, som oavbrutet pågått sedan flera decenniet tillbaka.
>>•(• Hihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062
42 B
Den nya lagstiftningens disposition och inordnande i balkindelningen
Den nuvarande strafflagen upptager i de sex första kapitlen regler av
allmän natur och i övriga kapitel bestämmelser om de särskilda brotten Av
de allmänna kapitlen innehåller 2 kap. föreskrifter om reaktionssystemet,
V1Ä1^a.emellertld. är mycket fragmentariska; väsentligen behandlas brotts
påföljderna i särskilda lagar. Dispositionen av regelsystemet är numera,
efter de talrika ändringar och kompletteringar som skett efter strafflagens
tillkomst år 1864, mycket svåröverskådlig.
Då det gäller den nya lagstiftningens formella uppbyggnad föreligger
olika mojligheter. Såsom självklart kan förutsättas, att den på ett eller
annat satt skall inordnas i balksystemet. Valet torde stå mellan att lagfästa
rättskomplexet i två särskilda balkar eller att samla allt i en enda balk.
Straffrättskommittén synes för sin del närmast ha velat giva förord åt det
senare alternativet men har utformat sitt förslag på ett sätt som är avsett
att lamna valet fritt mellan de båda möjligheterna. Vid departementsbehand-
,gen bär olika tänkbara alternativ ingående övervägts, liksom frågan om
agmaterialets disposition i övrigt. En uppdelning av lagbestämmelserna på
vå balkar har därvid framstått som mindre lämplig. Ur en balk som reg
lerar brotten skulle bestämmelserna om påföljder för brott icke kunna helt
utmönstras. Dessa bestämmelser, särskilt stadgandena om frihetsstraff och
böter, skulle därigenom komma i en konstlad motsättning till övriga på-
foljdsstadganden; de påföljder som regleras av de senare stadgandena skulle
då Iatt framstå som påföljder av särskild valör. Bestämmelserna om brott
och om påföljder får sin rätta belysning, endast om de sammanföres i sam
ma balk. Härigenom vinnes också i övrigt vissa tekniska förenklingar.
Den lamphgaste ordningen synes därför vara att sammanföra lagstiftningen
om brotten och om brottspåföljderna i en gemensam balk med benämningen
brottsbalk. I balken torde bestämmelserna om brotten böra upptagas såsom
en särskild huvudavdelning före den avdelning som behandlar påföljdssyste-
met. For främjande av överskådligheten synes emellertid balken böra in-
ledas med en avdelning, upptagande vissa grundläggande bestämmelser av
allmän natur och avseende såväl brotten som brottspåföljderna. Eventuellt
kan det visa sig lämpligt att i balken upptaga vissa ytterligare regler, som
ej kan hänföras till någon av de nu nämnda huvudavdelningarna (t. ex. åtals-
bestammelser och andra bestämmelser av processuell natur). Dessa regler
skulle då sammanföras i en fjärde och sista huvudavdelning av balken.
Den första huvudavdelningen av den nya balken bör som nämnts upp
taga vissa allmänna bestämmelser. Denna avdelning kan lämpligen uppdelas
på tvenne kapitel, av vilka det första innehåller grundläggande bestämmel
ser om brott och brottspåföljder, medan i det andra uppdrages de lerrito-
nella granserna för tillämpligheten av den svenska lagstiftningen om brott.
Beträffande dispositionen av den andra huvudavdelningen, vari upptages
regler om de särskilda brotten, synes straffrättskommitténs riktlinjer kunna
följas. Brotten bör således på grundval av den gängse gruppindelningen upp
lagas i ordning allt efter som de riktar sig huvudsakligen mot person, mot
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
B 43
förmögenhet, mot allmänheten eller mot staten, varvid till den sista grup pen bör hänföras jämväl ämbetsbrotten och krigsbrotten. Såsom komple ment till de brottsbeskrivningar som lämnas i kapitlen om de särskilda brotten bör vidare i avdelningen upptagas två avslutande kapitel, avseen e
försök m. m. samt nödvärn och annan nöd.
Endast de två första huvudavdelningarna ingår i denna forsta etapp av lagrådsbehandlingen, varför jag ej har anledning att nu gå in på frågan om uppbvggnaden av återstående partier av den nya balken. Jag vill endast framhålla såsom givet, att reaktionssystemet icke bor regleras i detalj i si älva balken och att således närmare föreskrifter om bl. a. verkställighet av de olika påföljderna bör meddelas i annan ordning. Denna grundsats har också följts i strafflagberedningens skyddslagsförslag.
Brotten och brottsbeskrivningarna
Den självklara huvuduppgiften vid reformeringen av lagstiftningen om brotten är att på grundval av nutida samhälls- och rättsuppfattning över väga i vilken omfattning medborgarnas handlingsfrihet bor mskrankas genom en kriminalisering av sådana handlingar som icke kan tillåtas. Jag har redan i det föregående angivit de huvudsakliga synpunkter, som därvid enligt min uppfattning bör vara vägledande. Av stor vikt är givetvis, att brottsbeskriv ningarna utformas på ett i möjligaste mån klart och otvetydigt satt Under remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag har i en del fall fram förts kritik mot alltför vaga och tänjbara brottsbeskrivningar. Vid overar- betningen av förslaget har särskilt eftersträvats att bota de brister som kan
anses ha förefunnits i detta avseende.
Nyordningen av brottssystemet har redan förberetts genom de partiella straff lagsreformer som genomförts åren 1942 och 1948, omfattande för- mögenhetsbrotten samt brotten mot staten och allmänheten. Då straffratts- kommittén nu framlagt ett fullständigt förslag till brottsbestammelser, av sedda att ingå i en ny balk, är det därför endast den återstående brotts- gruppen, brotten mot person, som framträder i fullständigt nytt skick Jag har vid granskningen av kommittéförslaget i denna del funnit riktigt att, såsom kommittén förordat, i skilda kapitel upptaga bestämmelser om miss- handelsbrott, frihets- och fridsbrott, ärekränkningsbrott samt sedlighets brott. De av kommittén föreslagna kapitlen om misshandels- samt fnhets- och fridsbrotten innefattar en avsevärd, enligt mm mening val motiverad förenkling med utrensning av ett flertal ålderdomliga brottstyper. Ayen till utformningen av kapitlet om sedlighetsbrotten har jag i det vasenthga kunnat ansluta mig. I fråga om ärekränkningsbrotten har jag däremot icke kunnat helt acceptera de principer som följts av kommittén utan forslaget har i denna del i viss mån omarbetats vid departementsbehandhngen...................
Det kapitel med vissa bestämmelser om brott mot familj som kommittén upptagit på grundval av SL 17 kap. har fått utgå. Såsom framgår av det följande har jag ansett att ett par av brottstyperna i kapitlet bor såsom foi- äldrade utgå, medan de återstående kan överforas till andra kapitel i balken.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
44 B
I övnga delar har straffrättskommittén som jag nyss anmärkte icke nu
toreslagit några genomgripande ändringar. Med vissa undantag har
kommittén begransat sig till den omarbetning som funnits påkallad för att
infoga bestämmelserna i den nya helheten. Jämväl vid departementsbehand-
hngen har denna begränsning måst iakttagas, trots att en viss reviderin»
främst pa vissa punkter av förmögenhetsbrotten framstår såsom önskvärd
1
“elysmng ^ de senaste årens erfarenheter från rättstillämpningen. Den
ojämn e i resultatet som härigenom i viss mån uppkommer är beklaglig
men torde ej kunna undvikas med hänsyn till arbetsuppgiftens stora om-
attning och den komplicerade beskaffenheten av de mångahanda problem
som maste losas.
Vid straff lagsreformerna under senare år har i allt större utsträckning i
sja va lagtexten inforts särskilda benämningar på de olika brottstyperna
Detta system har vissa påtagliga fördelar; bl. a. bidrar det till att hålla
aBrnanheten underkunnig om vilka förfaranden som är kriminaliserade.
Understundom ^ uPPstått svårigheter att finna lämplig brottsbeteckning.
Hvl n kV1S3t S1§ ~ även 1 sådana fal1 då man tillgripit språk-
i d t ^ ddmngar att de mforda beteckningarna snart vunnit burskap
i det aUmanna språkbruket. Straffrättskommittén har vid utarbetandet av
Tl Jr8*38
layh^ att ytterligare utbygga detta system genom att
g exten upptaga kursiverade brottsnamn för det stora flertalet brott,
i m nga all jamval for skilda grader av samma gärningstyp. Jag har
för ram del intet att erinra häremot, och enligt min mening bör syste
met genomforas konsekvent. Det synes i viss mån förvirrande att, så-
T *
mm i 11
e f o rs
1
a g e t skett, den grova graden av en gärningstyp i vissa
all har ett särskilt brottsnamn och i andra fall icke. Vid överarbetning-
en av kommitténs förslag har genomgående särskilt brottsnamn upptagits
ior varje brott och även för de skilda grader av en brottstyp som uppkom-
mer genom differentiering av skaIan för påföljden. Då en Ss skala angives
or noimalfall, medan andra skalor skall komma till användning för svå-
raie och för ringa fall, upptages sålunda särskilt brottsnamn även för dessa
glo^a och ringare fall, i allmänhet beteckningen för normalfallet med tillägg
av »grov» resp. »ringa». Jag har däremot ej ansett erforderligt att tillämpa
enna ordmng vid den differentiering av skalan, som i fråga om brotten
mot rikets säkerhet och brotten av krigsmän samt de såsom krigsartiklar
betecknade brotten skett med hänsyn bl. a. till om riket var i krig eller icke.
Utformningen av reaktionssystemet, såvitt det beröres av bestämmelserna
om brotten
Såsom tidigare nämnts förutsätter straffrättskommitténs förslag infö-
rande av ett enhetligt frihetsstraff med beteckningen fängelse. Kommittén
har därvid utgått från det av strafflagberedningen samtidigt avgivna för
slaget i detta avseende (SOU 1953: 17) vilket sistnämnda förslag i det vä
sentliga upptagits i beredningens slutbetänkande (SOU 1956: 55). På tradi
tionellt sätt angives beträffande varje särskilt brott — såsom ett uttryck för
Knngl. Mcij:ts proposition nr 10 år 1962
B 45
lagstiftarens uppfattning om brottets svårhetsgrad — huruvida och inom
vilka gränser fängelse må utdömas. Det är jämväl avsett att böter samt -
i fråga om ämbetsbrott och brott av krigsmän — de särskilda påföljder
na avsättning, suspension och disciplinstraff skall få användas i den ut
sträckning som framgår av stadgandena om de särskilda brotten. Eif defi
nitivt ställningstagande till frågan om utformningen av de olika realctions-
formerna kan ej ske förrän i samband med behandlingen av strafflagbered
ningens slutbetänkande. Tills vidare anser jag mig emellertid böra utga från
alt fängelse och straffarbete skall sammanslås till en enhetlig pafoljd med
benämningen fängelse, utformad i huvudsak enligt de grunder som straf -
lagberedningen föreslagit. Det förutsättes alltså, att fängelse skall kunna
ådömas på viss tid, lägst en månad och högst tio år eller vid samman
träffande av brott högst tolv år, samt på livstid. Likaså förutsätter jag, att
prövningen av frågan om reaktionssystemets framtida utformning ej kom
iner att föranleda sådana ändringar beträffande användningen av böter, av
sättning, suspension samt disciplinstraff för krigsmän som väsentligen kan
påverka utformningen av bestämmelserna om de olika brotten.
Möjligheten att använda andra reaktionsformer än böter, frihetsstraff samt
ämhets- och disciplinstraff kommer i gällande lag ej till uttryck i de sär
skilda brottsbestämmelserna. Sålunda saknar dessa varje erinran om att
t. ex. villkorlig dom, ungdomsfängelse eller förvaring kan ifrågakomma,
vilket sammanhänger med att dessa nya reaktionsformer framvuxit efter
tillkomsten av 1864 års strafflag. Det kan ej anses tillfredsställande, att be
stämmelserna om brotten skenbart uttömmande anger vilken reaktion som
skall följa å brottet men i verkligheten lämnar en ofullständig anvisning
härom Därest man vill helt undvika denna bristfällighet i lagen, ar olika
utvägar tänkbara. En möjlighet är att varje brottsparagraf utbygges sa ad
den anger samtliga påföljder. Detta system skulle bil tungt och klumpigt,
och det kan tydligen utan vidare avvisas. En annan utvag ar att helt frigöra
brottsbestämmelserna från varje anvisning om påföljden och samla pa-
följdsstadgandena i ett särskilt avsnitt av balken. Det ar en rent praktisk
fråga, om det låter sig göra att gå till väga på detta satt. Visserligen sku e
därigenom vinnas en mera konsekvent uppbyggnad av lagen, men anvisning
en särskilt om den skala, inom vilken fängelse i varje särskilt fall ska 1
bestämmas, skulle bli mera svåröverskådlig. Därför synes det lamphgast att,
liksom hittills, giva anvisning beträffande fängelse och böter i varje brotts
paragraf I de allmänna bestämmelser, varmed det är avsett att den nya
brottsbalken skall inledas, bör emellertid klart komma till uttryck, att på
följd alltid skall bestämmas med beaktande av samtliga stadganden om på
följderna och alltså icke enbart enligt anvisningen i brottsparagrafen.
Frågan om användningen av begreppet »straff» har sedan lange uppmärk
sammats i den kriminalpolitiska diskussionen såväl i vårt land som utom
lands. Detta terminologiska spörsmål har givetvis nara samband med den
mycket omdiskuterade frågan om grunden för och syftet med samhällets
åtgärder mot brott. Det torde bli anledning att närmare beröra spörsmålet
liungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
46 B
i samband med prövningen av strafflagberedningens förslag. Jag vill här en
dast konstatera, att beteckningen straff icke användes och ej heller lämpli-
gen bor anvandas för alla de olika reaktionsformer som tillämpas och att
den följaktligen icke är användbar såsom samlande benämning för brotts-
reaktionen. En sådan sammanfattande benämning för alla reaktionsformer-
na måste dock valjas för användning i skilda sammanhang i de båda hu
vudavdelningar av den blivande brottsbalken varom nu är fråga. Då sålunda
ordet straff icke lämpar sig härför, måste något annat uttryck väljas. Den
lämpligaste benamningen torde vara »brottspåföljd», »påföljd». Benämningen
ar ej fullt adekvat, då reaktionsformernas syfte att genom ändamålsenlig be-
andhng göra den brottslige bättre skickad för ett normalt samhällsliv icke
kommer till uttryck däri. Enligt min mening bör dock uttrycket, åtminstone
tills vidare, kunna godtagas såsom en samlande beteckning.
Såsom framgår av den följande framställningen föreslår jag, att i de all
männa inledande reglerna i brottsbalken skall intagas vissa allmänna be-
stammelser angående de grundsatser som bör följas vid bestämmandet av
påföljden for den brottsliga gärningen. Däremot torde det ej vara anled
ning att i samband med de särskilda brottsbeskrivningarna upptaga närma
re anvisningar om hur påföljden skall bestämmas, frånsett vad som framgår
av den skala för påföljden som angives. Denna grundsats har också följts av
straffrättskommittén. Jag har emellertid vid granskningen av kommittéför
slaget uppmärksammat, att i sådana fall, då flera påföljder angives, ord
ningen dem emellan växlar; då exempelvis både böter och fängelse angives,
namner man i vissa fall böter först, medan i andra fall ordningen är den
omvanda. Denna växling förekommer även i den gällande strafflagen, och
tanken torde vara att den skall innebära en viss anvisning för bestämman
det av påföljden. Då en sådan anvisning ej sällan blir tämligen godtycklig
och dess betydelse lätt kan överdrivas, har jag funnit lämpligast att alltid
namna dessa påföljder i samma ordning med böter först. Den omständighe
ten att den lindrigare påföljden nämnes först innebär således ej, att denna
är någon »normalpåföljd», utan valet mellan påföljdsarterna skall ske en
ligt domstolens bedömande i varje särskilt fall.
Vid utformningen av skalorna för påföljden vid de olika brotten har kom
mittén i huvudsak anknutit till de grundsatser som tillämpas i den gällan
de strafflagen. Vissa modifikationer har dock påkallats, bl. a. såsom en kon
sekvens av sammanslagningen av fängelse och straffarbete. Kommittén har
följt den principen, att i sådana fall, då den nuvarande i strafflagen upptag
na skalan innehåller fängelse utan angivet maximum men ej straffarbete, i
allmänhet föreslås ett särskilt lägre maximum, vanligen sex månader eller i
vissa fall ett år. Vidare må nämnas att kommittén föreslagit höjning av nu
varande minimum för den grova typen av vissa förmögenhetsbrott från fri
hetsstraff i två månader till sex månader. Mot denna ändring, som alltså
innebär en förskjutning av gränsen mellan normalformen och den grova
formen av brottet, synes ej vara något att erinra, men i anslutning till vissa
i cmissuttalanden, bl. a. från advokatsamfundet, bör det starkt understrv-
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
B 47
kas, att de exempel på omständigheter att beakta vid bedömande huruvida
ett brott är grovt, vilka angives i de särskilda brottsbeskrivnmgarna, icke
uttömmande och att ett brott icke skall schablonmässigt rubriceras som grov
så snart någon sådan särskilt angiven omständighet föreligger. Vad nu sagts
äger motsvarande tillämpning, när det gäller att bedöma huruvida en gar-
nfng bör hänföras till den ringa graden av visst brott Rubriceringen skall
alltfd ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet föreliggande omstan-
^ Straff lagberedningen har i sitt år 1953 avgivna betänkande framlagt för
slag om att domstolen skall få möjlighet att i särskilda fall medgiva nedsätt
ning eller eftergift av påföljd, vilket förslag jamval upptagits i beredninge
slutbetänkande. Enligt min mening skulle en dylik möjlighet innebara c
viktigt komplement till den åtalsprövning som i stor utsträckning lag s i
åklagarens hand och som enligt ett av strafflagberedningen jamval fram
lagt förslag skall ytterligare utvidgas. Ur principiella synpunkter ar det
nämligen icke tillfredsställande, att domstolen har mera begränsade be .
genheter än åklagaren, då det gäller att avgöra om ett brott *>or medföra på
följd. Ett närmare ställningstagande till detta svara och fnska °™str*dda
spörsmål kan emellertid ej ske i nu förevarande sammanhang. Detta m
för att det är vanskligt att nu bedöma i vad mån föreskrifter om påföljdsefter
gift i speciella fall är erforderliga. Om det i den blivande brottsba kens av
delning angående reaktionsformerna kommer att upptagas en allmän b -
stämmelse om nedsättning eller energi» av piteljd är de! mähanda reke
uteslutet att dylika särskilda föreskrifter blir överflödiga. Med hansyn här
till har jag tills vidare icke upptagit straffrättskommittens förslag om in
förande av en regel angående bedömandet av gärning, som toroyas med sam
tycke av den mot vilken gärningen riktas (
1
:
10
första stycket i kommBtens
förslag). Ej heller har nu upptagits någon regel om möjlighet att från p
följd fria kvinna som själv fördrivit sitt foster. Övriga stadganden i kom
mitténs förslag som av berörda anledning tills vidare fått utgå ar 11
11,
12-11 och 13: 14 (angående frivilligt avvärjande av fara i vissa fall) samt
20: 14 (angående förövande under krig av gärning, som enligt gärnings
männens uppfattning enligt krigsbruk var tillåten).
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
Å talsregler
Straffrättskommititén har i sitt förslag i slutet av ett flertal kapitel upptagit
regler om begränsningar i den allmänna åtalsrätten. Förslaget innebar b ha.
den nvheten, att den lämplighetsprövning från aklagarnas sida, som år 1942
infördes beträffande en del förmögenhetsbrott, utsträckes att galla vissa
av brotten mot person. Vidare avses att åtalsprövningen icke skall vara bun
den till statsåklagaren utan till den åklagare som enligt sin åk agarinstruk-
tion har att utföra åtal i målet. Samtidigt föreligger emellertid strafflagbe
redningens förslag angående vidgade möjligheter till åtalseftergift. De sy
nes mig knappast möjligt att taga ställning till straffrättskommittens olika
48 B
förslag i nu berörda avseenden oberoende av hur prövningen av strafflag-
berednmgen8 nämnda förslag utfaller. Då jag icke nu är beredd att taga
staUnmg till sistnämnda förslag, torde hela frågan om åtalsprövningen få
uppskjulas till ett senare skede. Det synes för övrigt ur systematisk syn-
punkt riktigast att i kapitlen om de särskilda brotten upptaga allenast själ-
f eS^,1Vni,ngarna- ÄtaIsre§lerna ^n lämpligen sammanföras i ett
vidSe r rP H
1
f a 7 balken- Med anledning av det sagda kommer tills
vidare följande stadganden i straffrättskommitténs förslag ej att upptagas
wm0S?7
3l7’ 4:9’ 5:7’ 6:12’ 7:12’ 8:10’ 10^11: 1S?Ä
till'W" ;
19: 23‘ Även de särskilda åtalsreglerna i anslutning
ti bestämmelserna om svensk domsrätt (23: 6-10 i kommitténs förslag) har
tills vidare uteslutits.
Översikt av innehållet i departementsfårslaget
dePartementsförslaget upptager av den blivande brotts
balken tva huvudavdelningar, av vilka den första innehåller inledande all-
Frf bestami"elser och den andra stadgandena om de särskilda brotten,
hrntf a an °rtS äF d6t aVSCtt att ytterligare en avdelning, avseende
frnfo? Jf ""a3’
^ ! Wlk0mma’ och eventuellt kan det bli påkallat att
tillfoga eu fjärde avdelning med bestämmelser av processuell natur m m
borsta avdelningen upptager endast två kapitel.
1
kap., som erhål-
uWkl , r- °Ch brottsPåföl)der’ ^ledes med ett stadgande, som
uthyckhgen lagfaster den i vår rätt hävdvunna principen, att en gärning icke
författningt f br0tt ^ täcknin§ av stadgande i lag eller annan
författning (»nullum cnmen sine lege»). Vidare upptages på grundval av
22\
* kom™lttens förslag en regel, som anger en annan grundläggande
brottsforutsattnmg, nämligen att gärningen skall ha utförts med uppsåt eller
i vissa fall, av oaktsamhet. I anslutning härtill har införts en bestämmelse’
om hur en gärning begången under inflytande av rus skall bedömas (jfr
22 2 i kommitténs förslag). Härefter följer i kapitlet ett antal stadganden
med geneiella och grundläggande regler om bestämmandet av påföljd för
rott. Aven ett stadgande om var en brottslig gärning skall anses begången
ten,T
86
Cn PlatS
1
d6tta inledande kaPitel 0‘fr 23:
11
i kommit
téns förslag). Slutligen upptager förslaget — på grundval av regler som av
kommittén upptagits i 23: 12 och 23: 13 - eu bestämmelse angående utlåni
ng f°r br0tt samt ett stadgande om tillämpning av brottsbalkens bestäm
melser inom specialstraffrätten.
2
kap., som jämväl ingår i första avdelningen, avser tillämpligheten av
svensk lag angaende brott och innehåller alltså bestämmelser om svensk ju-
risdiktionsrätt i straffrättsligt avseende. Bestämmelserna i kapitlet ansluter
"V Sak,nara
t1,!1
motsvarande bestämmelser i straffrättskommitténs förslag
ir r f
V
1
tUr
1
PrinciP grundar sig på de gällande reglerna i
SL. I formellt avseende har emellertid bestämmelserna väsentligt omarbetats
i departementsförslaget i syfte att underlätta förståelsen av det tämligen
komplicerade regelsystemet. Kommittén har i anslutning till jurisdiktionsreg-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1962
B 49
lerna jämväl upptagit vissa bestämmelser angående strafflags tillämplighet i
tiden (23: 1—5 i kommitténs förslag). Det kan emellertid ifrågasättas hu
ruvida icke regler av denna natur hellre bör upptagas i promulgationslag-
stiftningen. Jag har i vart fall ej funnit lämpligt att nu införa reglerna i fo-
revarande kapitel eller eljest i de avsnitt av den nya brottsbalken varom nu
är fråga. De berörda bestämmelserna i kommittéförslaget får alltså tills vida
re utgå. De bestämmelser som av kommittén upptagits i 23: 11
13 ingår
som nyss anmärktes i 1 kap. i departementsförslaget.
I andra huvudavdelningen av departementsförslaget ingår 3
__
21
kap., vilka upptager bestämmelser om de särskilda brotten, samt
22
och 23 kap., innehållande de till dessa bestämmelser nära anslutande leg-
lerna om försök m. m. och om gärningar som begås i nödvärn eller annan
nöd. Ordningen mellan kapitlen om brotten följer kommitténs förslag. I en
lighet härmed behandlas i
3—6
kap. de brott som riktar sig mot person, i
7
__it kap. förmögenhetsbrotten, i 12—14 kap. de brott som anses riktade
mot allmänheten samt i 15—21 kap. brotten mot staten, däri inbegripna
ämbets- och krigsbrotten.
3
kap. med bestämmelser om mord och misshandel motsvarar
1
kap. i kom
mitténs förslag, som grundar sig på nuvarande SL 14 kap. Den utformning
av kapitlet som föreslagits av kommittén innebär som jag redan tidigare
anmärkt en högst avsevärd och väl motiverad förenkling av de nuvarande
komplicerade och föråldrade reglerna. Departementsförslaget uppvisar inga
mera väsentliga avvikelser från kommitténs förslag. I fråga om de s. k.
objektiva överskotten, vilka är av särskild betydelse för misshandelsbrotten,
har jag liksom det övervägande antalet remissinstanser anslutit mig till
kommitténs förslag att ouppsåtliga verkningar genomgående skall frånkän-
nas betydelse då det gäller uppsåtliga brott. En reform i denna riktning ar
ägnad att främja klarhet och enkelhet vid brottsbegreppens utformning, och
de farhågor som från några håll framförts för att den skulle medföra ogynn
samma verkningar i form av stegrad frekvens av vissa brott synes obefoga
de Det må erinras om att s. k. eventuellt uppsåt i regel räcker för att kra
vet på uppsåt skall vara uppfyllt (jfr vid
1
kap.
2
§ i departementsförsla
get). Om vid misshandelsbrott — och motsvarande gäller vid vissa andra
brott__ej ens eventuellt uppsåt förelegat med avseende å den effekt brottet
medfört men gärningsmannen bort räkna med denna effekt, inträder i före
kommande fall ansvar, utom för uppsåtlig misshandel, jämväl för vållande
till annans död eller till kroppsskada eller sjukdom.
1
likhet med kommit
tén har jag vidare funnit olämpligt att såsom i gällande rätt skilja mellan
brottstyperna mord och dråp efter om gärningen skett med berått mod eller
av hastigt mod. Gränsen bör i stället dragas med hänsyn till hur grovt brot
tet framstår med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. Enligt
kommittéförslaget skall uppsåtligt dödande betecknas som mord, om gär
ningen framstår såsom särskilt grov, och eljest som dråp. I departements
förslaget har detta jämkats så, att gärningen normalt skall anses som mord
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
50 B
och att dråp föreligger om gärningen med hänsyn till de omständigheter som
foranJett garningen eller eljest är att anse som mindre grov.
I förevarande kapitel har kommittén föreslagit en bestämmelse om verkan
av samtycke av den mot vilken en gärning riktas (1:10 första stycket i
kommitténs förslag). Den föreslagna bestämmelsen innebär, att i fall av
samtycke straffet må nedsättas eller från straff frias alltefter gärningens
art, bevekelsegrunderna och omständigheterna i övrigt. Såsom förut nämnts
ar det min avsikt att kommitténs förslag i denna del skall behandlas i en
senare etapp i samband med strafflagberedningens förslag om nedsättning
eller eftergift av påföljd. Kommittén har jämväl i anslutning till samtyckes-
regeln upptagit en bestämmelse med syfte att medverkan till självmord el
ler till eget tillfogande av svår kroppsskada skall behandlas på samma sätt
som dödande resp. misshandel med samtycke (1: 10 andra stycket). Vissa
skal kan anföras för kommitténs ståndpunkt i detta avseende. Jag ställer
mig emellertid tveksam till lämpligheten av att införa en dylik särregel, som
sannolikt kan komma att innefatta förfaranden vilka icke rimligtvis bör
betecknas såsom brottsliga. Även utan en sådan regel torde den som med
verkar till annans självmord i vissa fall kunna fällas till ansvar, nämligen
för vållande till annans död; under vissa förutsättningar kan måhända
också ansvar för mord eller dråp tänkas inträda. Med hänsyn härtill och då
något storre praktiskt behov av den föreslagna regeln icke torde föreligga,
har jag stannat vid att ej upptaga någon motsvarighet till densamma i de-
partementsförslaget.
SL 14: 21 innehåller ett stadgande om framkallande av fara för könssjuk
dom. I 1944 års betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten föreslog kommittén, att detta stadgande skulle överföras
till SL 19 kap. såsom en komplettering till de i SL 19:
6
meddelade bestäm
melserna om överförande eller spridande av smittsamma sjukdomar i all
mänhet. I den proposition som framlades år 1948 uttalade dåvarande depar
tementschefen emellertid den uppfattningen, att brottet icke hade sin plats
bland de allmänfarliga brotten i SL 19 kap., enär det framstod såsom i
framsta rummet riktat mot den enskilda person som i det särskilda fallet
utsattes för handlingen. Stadgandet fick därför kvarstå i SL 14 kap. för att
upptagas i samband med översynen av detta kapitel i dess helhet. Vid det för
nyade övervägande av frågan som nu ägt rum har kommittén vidhållit den
åsikt som kom till uttryck i 1944 års förslag och upptagit förevarande brotts-
lyP i kapitlet om allmänfarliga brott (14 kap. i kommitténs förslag). För
egen del ställer jag mig tveksam till denna placering. Frågan synes emeller
tid få sin bästa lösning, om stadgandet, vilket är av tämligen speciell natur
och nära anknyter till 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar, inrymmes i nämnda lag. Jag har därför icke upptagit nå
gon bestämmelse i detta ämne i brottsbalksförslaget.
4 kap. i departementsförslaget behandlar brott mot frihet och frid. Kom
mittén, som upptagit motsvarande bestämmelser i 2 kap., har utarbetat sitt
förslag i nära anslutning till SL 15 kap. men har utmönstrat vissa föråld
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
B 51
rade regler. Särskild uppmärksamhet har ägnats frågan om skydd tor per
soner som blir utsatta för hot om grova brott. Kommittéförslaget innebar i
övrigt inga mera väsentliga nyheter. I departementsförslaget har icke gjorts
nåra större avvikelser från kommitténs förslag.
_ _
l
5
kap. i departementsförslaget upptages bestämmelserna om arekrank-
ninq motsvarande 3 kap. i kommitténs förslag. Kommittén har föreslagit
en grundlig revidering av de gällande bestämmelserna i SL 16 kap om äre
kränkning. Den väsentliga skillnaden i jämförelse med gallande rätt ar att
möjligheterna till sanningsbevisning väsentligt vidgas. Såsom centralt are-
kränkningsbrott har upptagits förtal, avseende ärekränkning genom läm
nande av osanna eller ogrundade uppgifter. Vid sidan darav har upptagit
en annan brottstyp, benämnd vanryktande, vid vilken ansvar i princip s a
kunna ådömas oberoende av uppgiftens sanningshalt. Sanningsbevisning
skall i regel vara förbjuden i mål där åtal väckts för dylikt brott. Vid gransk
ningen av förslaget har jag kommit till den uppfattningen, att det lägger a -
för stor vikt vid det osanna eller ogrundade i en ärekränkande uppgift, hor-
slaget har vid departementsbehandlingen omarbetats i syfte att vid lagtex
tens avfattning kraftigare framhäva det förhållandet, att nedsattande upp
gifter om annan bör — även om de är riktiga — lå lämnas endast om det
är påkallat av ett befogat allmänt eller enskilt intresse.
__
6 kap i departementsförslaget behandlar sedlighetsbrotten. Aven i fråga
om dessa brott innebär kommitténs förslag, som upptager motsvarande be
stämmelser i 4 kap., flera nyheter av principiell natur. Kommittén har genom
gående behandlat ifrågavarande brott såsom Övergrepp av en person mot an
nan person. Jag har i huvudsak ej funnit anledning till invändningar mo
kommitténs systematik och avgränsningar av de skilda brottstyperna o
de modifikationer på olika punkter som vidtagits under departementsbe
handlingen innebär ej några större avvikelser från kommitténs förslag. D
må dock nämnas, att jag föreslår viss utvidgning av det kriminaliserade om
rådet i syfte att skydda yngre åldersklasser från att dragas in i prostitutio .
Efter kapitlet om sedlighetsbrotten upptager kommittéforslaget ett kapi
tel innehållande bestämmelser om brott mot familj. Såsom
förut
anförts har
kommittén varit i viss mån tveksam huruvida det ar be™«igat att tJl et
särskilt kapitel avskilja en sådan brottsgrupp, men kommittén har slutligen
stannat för att icke frångå den gällande rätten i detta avseende. Det föreslag
na kapitlet omfattar sålunda i huvudsak de brottstyper som upptages _i SL
IT kap , varjämte till kapitlet överförts ett par andra brott som ansetts över
vägande innebära brott mot familj. I den föreslagna lydelsen innehåller ka
pitlet bestämmelser om tvegifte, olaga giftermål förvanskande av famdje-
ställning, egenmäktigt bortförande av barn samt blodskam. Då de ifråg
varade brottstyperna till stor del är utan praktisk betydelse, har jag komrai
t
iH
den Uppfattningen, att det ej finns anledning att behålla ett särskilt ka
pitel om brott mot familj. Ett par av brottstyperna torde kunna helt utesluta.
och de övriga överföras till andra kapitel.
Den i förslaget upptagna brottstypen olaga giftermål avser sadana fall, då
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
52 B
någon gifter sig med en person som på grund av sinnessjukdom el. dyl. ej
äger rättslig handlingsförmåga eller då äktenskap ingås på grund av villfa
relse, svek eller tvång. Den som tvingar annan till äktenskap kan emellertid
åtalas för olaga tvång, och även eljest torde de gärningar som omfattas av
denna brottstyp i de praktiskt tänkbara fallen ingå såsom ett led i annat
kriminellt förfarande (t. ex. bedrägeri). Något praktiskt behov av den fö
reslagna kriminaliseringen synes därför ej föreligga, och denna brottstyp
torde utan olägenhet kunna utgå.
Brottet förvanskande av familjeställning avser enligt förslaget till en bör
jan att man »understicker eller förbyter» barn. Denna ålderdomliga gär-
mngstyp torde numera få anses betydelselös; vissa av de fall som åsyftas
torde kunna hänföras under brottsbeskrivningen för egenmäktigt bortfö
rande av barn. Vidare omfattar brottet det fall att man eljest genom att av
giva oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmälan tillvällar sig
eller annan falsk familj eställning eller berövar annan hans rätta familj eställ-
nmg. Såsom kommittén närmare utvecklat finns ej anledning att i detta
sammanhang särskilt beakta exempelvis sådana fall, då förvanskande av fa
milj eställning sker genom att osanna uppgifter lämnas i faderslcapsmål eller
som syftar till att orättmätigt bereda gärningsmannen arv eller underhåll.
I dylika fall inträder regelmässigt ansvar för mened, osann partsutsaga, be
drägeri, förfalskning etc. Något praktiskt behov att därutöver särskilt kri
minalisera förvanskande av familj eställning kan enligt min mening icke
uppvisas. Även denna brottstyp kan således utgå.
De återstående brotten i förevarande kapitel av förslaget, nämligen tve
gifte, blodskam och egenmäktigt bortförande av barn, bar jag funnit med
fördel kunna upptagas i de kapitel som behandlar resp. brott mot allmän
ordning, sedlighetsbrott samt frihets- och fridsbrott. Departementsförslaget
upptager således icke något särskilt kapitel om brott mot familj.
Förmögenhetsbrotten behandlas i departementsförslaget i
7
__
11
kap.,
vilka innehåller bestämmelser om stöld, rån och andra tillgreppsbrott
(7
kap.), bedrägeri och annan oredlighet (8 kap.), förskingring och annan tro
löshet (9 kap.), gäldenärsbrott (10 kap.) samt skadegörelsebrott (11 kap).
BeLräffande dessa brott har kommitténs arbete huvudsakligen avsett att i
brottsbalken infoga de bestämmelser som antogs genom 1942 års lagstift
ning angående förmögenhetsbrotten. Jag skall här endast beröra ett par
spörsmål.
1
I fråga om tillgreppsbrotten har kommittén med anledning av de senaste
årens erfarenheter av biltillgreppen föreslagit, att stöld skall anses före-
ligga ej blott då gärningsmannen har uppsåt att tillägna sig det tillgripna
utan aven då hans uppsåt avser att bruka det utan att återställa det. Då
syftet med denna utvidgning i huvudsak har tillgodosetts genom den ut-
■\eckling i rättspraxis, som har ägt rum efter förslagets avgivande, samt
förslaget föranlett vissa erinringar i yttrandena, har den hittillsvarande
brottsbeskrivningen beträffande stöld bibehållits i departementsförslaget.
En annan nyhet i kommittéförslaget som jag ställt mig tveksam till är
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
B 53
det stadgande om ekonomiskt förtal som upptagits i kapitlet om bedrägeri
och annan oredlighet (7: 9 i kommitténs förslag). Detta stadgande, som i
viss utsträckning'äger motsvarighet i SL 16: 8, är avsett att komplettera de
allmänna reglerna avseende ärekränkning. Tydligt är, att spridande av orik
tiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomis
ka förhållanden ofta kan åtkommas såsom vanlig ärekränkning. I den mån
fråga är om sådana närings- och ekonomiska förhållanden som icke kan sa-
„as ha något samband med det personliga anseendet har det föreslagna
stadgandet sin väsentliga betydelse i förhållandet olika näringsidkare eme -
lan och berör således spörsmål, som lämpligast bör regleras i lagstiftningen
mot illojal konkurrens. Jag har stannat för att icke upptaga ifrågavarande
bestämmelse i brottsbalksförslaget. Det torde få ankomma på varumarkes-
och firmautredningen att under sitt fortsatta arbete närmare overvaga hur
lagstiftningen på förevarande område bör vara utformad och därvid bl. a.
beakta de förpliktelser som Sverige kan ha åtagit sig genom sin anslutning
till Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten.
Den brottsgrupp som betecknas såsom brott mot allmänheten upptages i
deparlementsförslaget i 12—14 lcap., vilka innehåller bestämmelser om
allmänfarliga brott (12 kap.), förfalskningsbrott (13 kap.) samt mened och
falskt åtal; så ock annan osann utsaga (14 kap.). Jämväl denna brottsgrupp
har av kommittén upptagits i väsentligen oförändrat slcick från strafflagen,
som i berörda delar fått sin nuvarande avfattning genom 1948 års lagänd
ringar. Det kan ifrågasättas att till kapitlet om allmänfarliga brott överfora
de mycket frekventa brotten rattfylleri och vårdslöshet i trafik, vilka for
närvarande behandlas i 1951 års lag om straff för vissa trafikbrott. Denna
fråga kommer att övervägas av de i slutet av år 1957 tillkallade sakkunniga
för översyn av lagstiftningen om trafikonykterhet m. m.
Brotten mot staten har erhållit sin nuvarande utformning genom 1948
års lagstiftning, men kommittéförslaget innefattar på vissa punkter änd
ringar av saklig innebörd. Vad först beträffar brott mot allmän ordning,
som i departementsförslaget upptagits i 15 kap., har kommittén bl. a. revi
derat bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning. Vidare må näm
nas, att de nuvarande bestämmelserna om sårande av sedlighet har kom
pletterats med ett i anslutning till
6
kap.
2
§ tryckfrihetsförordningen utfor
mat stadgande om spridande av förråande skrifter bland barn och ungdom.
Jag har för min del kunnat ansluta mig till kommitténs förslag med en del
modifikationer på skilda punkter.
I 16 kap. i departementsförslaget behandlas brott mot allmän verksam
het på grundval av kommittéförslagets 15 kap. Kommittén har i detta ka
pitel föreslagit en bestämmelse om förtal mot myndighet, vilken jag dock
ej ansett mig böra upptaga. Anmärkas må emellertid, att spridande bland
allmänheten av falskt rykte eller annat osant påstående, ägnat att under
gräva aktningen för myndighet, enligt gällande rätt föianleder ansvar jäm-
Tikt SL 11:6. I departementsförslaget bär denna gärningstyp utbrutiis och
bildar i förevarande kapitel eif särskilt brott med benämningen beljugande
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
54 B
av myndighet. Ett av kommittén föreslaget stadgande om brott mot tyst
nadsplikt (15: 7 i kommitténs förslag) har överförts till kapitlet om ämbets
brotten. Vidare må nämnas, att departementsförslaget innebär en i jämfö
relse med gällande rätt och kommittéförslaget ändrad konstruktion av de
brott som gäller våld m. m. mot ämbets- eller tjänsteman.
Beträffande brotten mot rikets inre och yttre säkerhet, vilka i departe-
mentsforslaget upptagits i 17 och 18 kap. med överskrifterna högmålsbrott
och brott mot rikets säkerhet, har kommittén föreslagit en del ändringar
i jämförelse med gällande rätt, främst i bestämmelserna om uppror och hög
förräderi. Ändringarna i dessa bestämmelser har emellertid icke upptagits
i departementsförslaget, utan till detta har de nuvarande upprors- och hög-
forradenparagraferna överförts i huvudsak oförändrade. Vidare må näm
nas att jag — i syfte främst att trygga en fri kritik- och yttranderätt — ej
heller ansett mig böra upptaga vissa av kommittén framlagda förslag inne
barande vidgad kriminalisering av kränkande uttalanden mot riksdagen,
statsrådet, främmande makt m. fl. Ett par av de i kapitlen upptagna brotten
har i departementsförslaget erhållit ändrad konstruktion på samma sätt som
föreslagits beträffande brott mot ämbets- och tjänstemän.
I 19 kap. i departementsförslaget behandlas ämbetsbrott. Förslaget över
ensstämmer frånsett vissa modifikationer med kommitténs förslag (18
kap.), som i sin tur nära ansluter till gällande rätt. Såsom nyss antyddes
har till kapitlet överförts ett i 15 kap. i kommitténs förslag upptaget stad
gande om brott mot tystnadsplikt. Genom stadgandet kriminaliseras brott
mot tystnadsplikt för alla som är anställda i allmän tjänst och för dem som
fullgör lagstadgad tjänsteplikt. Vissa bestämmelser i kapitlet vilka äger sam
band med påföljdssystemet (18:
^8
och 18: 14 i kommitténs förslag) har
uteslutits för att upptagas i brottsbalkens blivande tredje huvudavdelning.
20
och 21 kap. i departementsförslaget innehåller bestämmelser om brott
av krigsmän samt krigsartiklar. Kommittéförslaget upptager motsvarande
bestämmelser i 19 och 20 kap. och innebär tämligen få avvikelser från gäl
lande^ rätt. Bland nyheterna må nämnas, att bestämmelserna om krigsför-
räderi i vissa avseenden omarbetats. En bestämmelse har upptagits angå
ende tillämpningen, i fall då riket är ockuperat utan att riket formellt är i
krig, av sådana ansvarsbestämmelser som förutsätter krigstillstånd. I de
partementsförslaget har denna bestämmelse erhållit en mera generell av
fattning än i kommitténs förslag.
Till komplettering av brottsbeskrivningarna i 3—21 kap. upptages i 22
kap. i departementsförslaget, motsvarande
21
kap. i kommitténs förslag, be
stämmelser om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott
Dessa bestämmelser anknyter till 3 kap. SL med smärre ändringar. En vik
tig nyhet är att tillämpningsområdet för medverkansbestämmelserna i prin
cip uttryckligen begränsas till brott å vilka kan följa strängare påföljd än
endast böter.
23 kap. i departementsförslaget, som är det sista kapitlet i denna huvud
avdelning, innehåller bestämmelser om nödvärn och annan nöd. Detta kapi
Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1962
B 55
tel bya<ser på
22
kap. i kommittéförslaget. I huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag upptages regler om nödvärn, om befogenhet för
polismän m. fl. att i vissa situationer utöva våld samt om nodfall i allmän
het ävensom en bestämmelse om bedömandet av gärning, som begås på be
fallning av någon under vars lydnad gärningsmannen står. Vad i SL 3: 7
utsäges därom, att straff ,som lagen utsätter för det fall att någon genom
brott bereder sig vinning eller tillägnar sig något jämväl skall tillampas, då
någon avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något, torde
gälla utan särskilt stadgande (jfr prop. 1942:4 s. 184). Den motsvarighet
till nämnda lagrum som kommittén upptagit i förevarande kapitel (
22
: 9 i
kommitténs förslag) har jag därför ansett kunna utgå ur förslaget.
Straffrättskommittén har i sitt betänkande med förslag till brottsbalk
även framlagt förslag till ändringar, som brottsbalken föranleder i andra
författningar; bl. a. måste tryckfrihetsförordningens regler om tryckfnhets-
brott revideras. Dessa ändringar får emellertid upptagas i en senare etapp
av lagstiftningsarbetet.
TTT- De särskilda bestämmelserna i förslaget
Enligt de grunder som jag angivit i det föregående har utarbetats förslag
till de två första huvudavdelningarna i den blivande brottsbalken. Beträf-
tande de särskilda bestämmelserna i detta förslag får jag, utöver vad som
framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
FÖRSTA AVDELNINGEN
Allmänna bestämmelser
Första huvudavdelningen i den föreslagna nya balken innehåller allmänna
bestämmelser, uppdelade på två kapitel, av vilka det ena ger vissa generella
föreskrifter om brott och brottspåföljder, medan det andra reglerar tillämp
ligheten i rummet av svensk lag angående brott.
1 KAP.
Om brott och brottspåföljder
I detta inledande kapitel upptages vissa grundläggande regler angående
brott och brottspåföljder. Såsom 1 § har införts en bestämmelse, som fast
slår principen »nullum crimen sine lege». 2 § ger vissa sammanfattande reg
ler om vad som kräves i subjektivt avseende för att en gärning skall anses
såsom brottslig. Denna paragraf reglerar även frågan om ansvar för brott
som begås under rus. I
3—5
§§ upptages vissa bestämmelser om brottspå
följder. Skadestånd, förverkande och andra särskilda åtgärder, vilka i en
del avseenden följer andra regler än de egentliga brottspåföljderna, om-
namnes i 6 §. En bestämmelse om var brott skall anses begånget återfin
nes i 7 §, medan i 8 § meddelas ett stadgande om utlämning för brott. Av
slutningsvis gives i 9 § en bestämmelse om tillämpligheten av brottsbalkens
bestämmelser i fråga om brott inom specialstraffrätten.
56 B
Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962
1 §•
Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i straff-
rättskommitténs förslag.
Departementschefen. Innan någon kan ådömas ansvar med därtill knut
na påföljder, måste domstolen konstatera att ett brott har blivit förövat.
Beträffande frågan på vilka grunder domstolen i detta avseende har att
bygga sm provning — bortsett från konstaterandet av att vissa faktiska
omständigheter föreligger — råder skiljaktigheter mellan olika rättssystem
Principen att en gärning icke kan betraktas som brott utan ett uttryckligt
stöd i lag (nullum cnmen sine lege) är allmänt omfattad i västerländska
kulturstater. Vad angår den nordiska rätten fastslår den danska straffla
gen denna grundsats genom en uttrycklig bestämmelse i lagen, och i Norge
är den inskriven i grundlagen. Även i Sverige är principen djupt rotad i
rättslivet. Ehuru den hittills ej kommit till synes genom ett uttryckligt lag
bud, kan den indirekt utläsas i särskilda stadganden, exempelvis i regeln i
5 § strafflagens promulgationsförordning om strafflagens tillämplighet å
brott, som förövats före dess ikraftträdande. Med hänsyn till den vikt som i
vår rättsuppfattning tillmätes den nämnda grundsatsen föreligger starka
skäl att inskriva densamma i brottsbalkens inledande kapitel. Jag vill även
erinra om att i Europarådets av Sverige ratificerade konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna stad
gas i art. 7 mom. 1, att ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller
underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde ett brott
enligt inhemsk eller internationell rätt, samt att ej heller högre straff får
utdömas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens
begående. En motsvarande bestämmelse finnes även i den av Förenta Na
tionernas generalförsamling antagna Universal declaration of human rights.
Med hansyn till det anförda har i förevarande paragraf upptagits en bestäm
melse av innebörd att såsom brott skall anses allenast gärning, som inrym-
mes under en i brottsbalken eller eljest i lag eller författning given brotts-
beskrivning.
Det föreslagna stadgandet innebär icke att det i varje särskilt fall måste
finnas ett direkt stöd i själva bokstavslydelsen av lagen, utan lagen skall
enligt vedertagna grundsatser tolkas så att dess rätta mening utrönes. Åt
minstone inom specialstraffrätten torde även s. k. analogisk tillämpning an
ses tillåten, ehuru endast inom mycket snäva gränser. Härutinnan avses
icke att göra någon ändring genom det föreslagna stadgandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062
B 57
2
§•
Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt. I kommitté-
förslaget motsvaras paragrafen av 22: 1 och 22: 2.
Kommittén. Kommittén har i 22: 1 föreslagit ett stadgande av innehåll, att
straff enligt brottsbalken skall ådömas endast för gärning som begåtts
uppsåtligen eller, där det är särskilt stadgat, av oaktsamhet. Kommittén har
icke i lagtexten upptagit någon definition av uppsåtsbegreppet utan i detta
avseende hänvisat till de normer som utbildats i doktrin och praxis. Upp
såt anses i första hand föreligga då det brottsliga resultatet är vad gärnings
mannen önskar uppnå med sin handling eller är ett genomgångsled för att
uppnå vad han sålunda önskar (direkt uppsåt även kallat avsikt eller syf
te). Uppsåt är vidare för handen när det brottsliga resultatet av gärnings
mannen uppfattas såsom nödvändigt förbundet med den önskade effek
ten utan att likväl vara ett genomgångsled till denna (s. 1c. indirekt uppsåt).
Uppsåt anses ytterligare föreligga i viss utsträckning när gärningsmannen
uppfattar det brottsliga resultatet såsom möjligen förbundet med hand
lingen. För att uppsåt i dessa fall skall föreligga lcräves att efter omstän
digheterna måste antagas, att gärningsmannen icke av visshet om det brotts
liga resultatets inträdande skulle låtit avhålla sig från handlingen (s. 1c.
eventuellt uppsåt). Det har dock förekommit att ansvar för uppsåtligt brott
i dylika fall ådömts på grundval av vad gärningsmannen insett vara sanno
likt. Med hänsyn till att innebörden av uppsåtsbegreppet ej helt stabilise
rats har kommittén ansett, att tiden ännu ej är inne att i lagtext fixera be
greppet.
Kommittén har övervägt att upptaga jämväl en bestämmelse om verkan
av rättsvillfarelse — vilken regel enligt den ståndpunkt svensk rättspraxis
intagit skulle innebära att rättsvillfarelse i princip icke medför straffrihet
— men funnit att denna fråga liksom hittills bör kunna överlåtas åt rätts
praxis.
Begreppet oaktsamhet har liksom uppsåtsbegreppet lämnats utan defi
nition i lagtexten. Oaktsamhet anses enligt kommittén föreligga, om en män
niska med normal viljebeskaffenhet skulle ha avhållit sig från handlingen
för att undvika en sådan skadlig eller farlig verkan därav som i det före
liggande fallet inträtt. I paragrafen har emellertid upptagits en bestämmelse
att, om oaktsamheten var ringa, ej skall dömas till straff. För att denna
regel ej skall rubba förutsättningarna för slcadeståndsskyldighet har kom
mittén jämväl föreslagit ett tillägg till SL 6: 1.
Kommittén har understrukit alt de föreslagna bestämmelserna gäller en
dast för brott enligt brottsbalken, vilket i förslaget kommit till uttryck ge
nom orden »enligt denna balk». Inom specialstraffrätten kan, uttalar kom
mittén, ej generellt tillämpas den principen att, då annat ej är uttryckligen
stadgat, för straffbarhet kräves att gärningen begåtls uppsåtligen; ej heller
kan regeln om straffrihet vid ringa oaktsamhet generellt tillämpas inom spe
58 B
cialstraffrätten, där den nedre gränsen för straffbar oaktsamhet ofta ligger
lägre än då fråga är om brott enligt strafflagen.
Bestämmelserna i SL 5: 12, som modifierar de särskilda reglerna om för
höjt straff vid s. k. objektiva överskott, har ej någon motsvarighet i kom
mitténs förslag, vari nämnda regler enligt vad förut anförts icke har upp
tagits.
I 22: 2 har kommittén upptagit en särskild regel om straffansvar vid rus.
Denna regel innebär, att om någon begår straffbelagd gärning under självför-
vållat rus, hans tillstånd ej skall utgöra hinder mot att tillämpa det straff som
eljest är stadgat för gärningen. Den föreslagna bestämmelsen ersätter det
alltjämt gällande stadgandet i förordningen den 16 november 1841 (SFS nr
58) emot fylleri och dryckenskap. Kommittén har i sina motiv utförligt ut
vecklat den närmare innebörden av bestämmelsen på grundval av doktrin
och praxis samt därvid betonat, att någon ändring i sak av den svenska
rättens ståndpunkt ej är avsedd.
Kommittén framhåller, att den svenska rättens ståndpunkt är att de van-
liga reglerna om uppsåt eller oaktsamhet såsom förutsättning för straffbar
het ej gäller, då fråga är om handlingar begångna under inflytande av själv-
törvållat rus av alkohol eller annat ämne med liknande verkan, såsom mor
fin, kokain och fenedrin. Praxis har vidare iakttagit den största återhåll
samhet i fråga om medgivande av straffrihet eller straffnedsättning med
stöd av SL 5: 5 och 5: 6 beträffande handlingar förövade under rus. Straff-
fiihet torde knappast medgivas i andra fall än då gärningsmannen befun
nit sig i patologiskt rus. Ståndpunkten betingas uppenbarligen av kriminal
politiska skäl. Frågan om rusets straffrättsliga ställning har i vårt land un
der de senaste decennierna upprepade gånger varit föremål för övervägan
den av sakkunniga, varvid någon principiell ändring av den ståndpunkt
svensk rätt intager ej ifrågasatts (se bl. a. SOU 1923: 9 och 1942: 59).
Det föreslagna stadgandet är, framhåller kommittén, en konsekvens av
att kommittén i 22: 1 upptagit den allmänna principen om uppsåt eller oakt-
samhet såsom förutsättning för straffbarhet. I förhållande till 22: 1 inne
bär sålunda 22: 2 en modifikation. Frågan om frihet från straff för gär
ning begången under rus på grund av att gärningsmannen befunnit s^ig i
sinnestillstånd som avses i SL 5: 5, i första hand patologiskt rus, har ej be
rörts i den föreslagna lagtexten. Ej heller i detta hänseende torde enligt
kommittén ändring i gällande rätt vara påkallad. Beträffande straffned-
sattningsregeln i SL 5: 6 uttalar kommittén att om — i enlighet med förslag
av strafflagberedningen — detta stadgande skulle upphävas, uppkommer
fragan om tillämpning av en allmän bestämmelse om straffrihet eller straff-
nedsattning. Denna fråga, liksom spörsmålet huruvida påföljder av sär
skilt slag bör ifrågakomma i stället för straff i fall av förevarande art, har
ej behandlats av straffrättskommittén, utan kommittén har i dessa avse
enden hänvisat till strafflagberedningens arbete.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
B 59
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Yttrandena Den av kommittén föreslagna regeln om uppsåt eller oaktsa
“ r=frir—
relse Landsorganisationen
har beträffande innehållet i en sadan re el
I,a, e„ a“„»n Spfauning äu de,, som kommit Hl. uttryck i ko„m„t,e„s be-
tänkande och anfört:
. n
villfarelse i princip tillerkannes verkan sajam
förevarande
nedsättningsgrund, aktualiseras på ett sa \fäll*jnt?en av specialstraff-
strafflagsrevisionen liksom_ av d
|
den enskiide medborgaren
Ä
*u„ge, uv
Men lika orimligt s0"’ det
att beträffande bedömningen av rätts-
ÄeuTÄHta de” stränga8’ krimiualpolitiskt skäligen meningslösa
stäXunkt"om i denna träga intagits av svensk raltsprav.s.
Flera remissinstanser har uttalat särskild tillfredsställelse över förslaget
att för brottsbalksbrottens del undantaga fall av ringa oaktsamhet. h
'eningen Sveriges stadsdomare har dock uttalat önskemål om att i lag^ten
måtte närmare angivas de fall där straffbarheten är utesluten på g~
alt oaktsamheten är ringa. Göteborgs radhusralt anser att *"“2 ,
blivit alltför kategorisk samt föreslår att regeln utformas som en fakultativ
straffrihetsregel. Enligt rådhusrättens mening bor alltså stadgandet givas
den lydelsen att, om oaktsamheten var ringa, från straff må trias.
Även militieombudsmannen har ansett, att straffnhetsregeln ar tor d-
sträckt särskilt med hänsyn till militära förhållanden. Fragan boi en 0
hans mening lösas så, åt, åklagare får möjlighe, åt, underlåta åtal , sadanu
fall där ingripande med straff icke är påkallat ur allmän synpunkt. In
krigsmaktens verksamhetsområde måste för säkerställande av torsvarsan-
stalternas effektivitet och härför erforderlig samordning lastas stor vikt
vid att envar på sin plats med all den precision som ar möjlig och aien i
detaljer som i och för sig kanske ter sig mindre betydelsefialla ut or vad
som blivit honom ålagt. Även med aktgivande harpa skulle helt visst vid
tillämpning av den föreslagna straffnhetsregeln ingalunda komma att sak
nas fall som måste bedömas som ringa oaktsamhet, ehuru ett ingnpand
skulle vara påkallat ur allmän synpunkt. Militieombudsmannen u veck ai
i sitt yttrande, hurusom den av kommittén föreslagna regeln skulle innc-
Pära betydande inskränkning i möjligheterna att utnyttja den tUhattavis-
nin"s- och bestraffningsrätt, som är tillagd vederbörande militära chefer.
Regeln skulle kunna medföra, att åtskilliga fall av oaktsamhet, som nu be-
60 B
straff bar?)0 rf t^ri[tta!isning eller 1 disciplinär ordning, fölle utanför det
straffbara området, nagot som måste komma att menligt inverka på de be
tydelsefulla uppgifter som åligger kompanibefälet
?
hl7lbe/ällTaren,haT lik3ledeS underst™™, att den föreslagna straffri-
, ege,ln far.lampl,g med hänsyn till militära förhållanden. Bestäm-
dsen kan latt misstolkas och föranleda att vissa smärre, av krigsmän be-
gangna förseelser icke beivras, oaktat så varit påkallat ur allmän synpunkt
Brott som begås av oaktsamhet, där oaktsamheten är ringa, tordfi reael
vara att hanföra till sådana mindre förseelser som avses i
14
. s i g
kris-smän °ch Kr
ng tillrättavisning ma anvandas. Med hänsyn härtill bör enligt överbefäl-
■nn^kiZTf *“ttry?? *"!!*** 1 22:1 Utbyt3S mot ^ynnerfigen ringa»,
skillnad från mihtieombudsmannen och överbefälhavaren har audi
toren vid kustflottan, i vars yttrande chefen för kustflottan instämt uttafat
mot ™enmf?en ,att det ur militär synpunkt icke torde vara något att erinra
ZLtenJ°re!älagna straffrihetsregeln, vilken närmast synes innebära ett
lagfastande av nu radande rättspraxis.
5ufrteäsffrd!/di,eniÖreSlagna rege‘n 0m anSV3r Vid rus -ser föreningen
ftt t fl haradshovdll}9ar att uttrycket »vare hans tillstånd ej hinder mot
slagit atTdet skurT
1Cke tlllrackIl§t entydigt. Föreningen har före-
i rrv, L *
ersattas med »skall hans tillstånd vara utan verkan nå
straffbarheten» eller ock annat uttryck, som klarare anger
va
s l i 8
ti lstå°nTe
fylkri °Ch dryckenskaP -givits med orden »må hans
. “ tä?d ,CJ laada honom till ursäkt, utan skall han------------ vara underkas
tad alla de påföljder, som lag och författning i varje fall föreskriva» En lik
nande ermran framföres av hovrätten för övre Norrland
^
Medicinalstyrelsen understryker, att medicinering vid t ex smärttill
stand, orostillstånd, illamående i samband med resor o. s. v.
kan
giva en o '
tocknmg av sådan natur, att den bör räknas som ett rustillstånd Styrelsen
sager sig förutsatta att straffrihet under dylika omständigheter skalHfråea
komma savida läkarens ordination följts, så att angiven dos Lke ”Si'
dits och de meddelade föreskrifterna icke heller i övrigt åsidosatts.
atfr^r^V dverenssiämmelse med kommittén vill jag förorda
i In all 3 grrr3 brottsansvar i subjektivt avseende sammanfattas
vid hr h ^ Tf Gfn°m dCnna faStslås endast vad som redan anses gälla
V f imot den allmänna strafflagen. Jag vill emellertid understrvka al‘t
i brottshe k®"3 rCgeln ~ Varigen°m kravet På uPPsåt icke behöver angivas
i brot besknvnmgarna - endast är lagteknisk och att den alltså icke bör
ppfattas såsom något generellt ställningstagande til] de värdering.-
skiSldSbr°tf Iag§aS tiIlgrUnd fÖF bestän—andet av brottsområdet i varje sär-
få nb SParrf- Regeln Synes vara av den centrala karaktär, att den bör
ta sm plats i balkens inledande kapitel.
Ett spörsmål som uppkommer i detta sammanhang gäller verkan av att
Kimgl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
B 61
gärningsmannen är ovetande om att gärningen är i lag belagd med ansvar,
s. k. rättsvillfarelse. I likhet med de flesta utländska rättssystem har svensk
rättspraxis i princip intagit den ståndpunkten, att uppsåtskravet ej om
fattar kännedom om lagens innehåll och att okunnighet om detta därför är
utan inverkan på ansvaret. Rättsvillfarelse har godtagits såsom straffrihets-
grund endast i särskilda undantagsfall, då den bedömes såsom ursäktlig. Det
är uppenbart, att medborgarna i gemen icke kan äga närmare kännedom om
de mångahanda lagbestämmelser, som reglerar nutida komplicerade sam
hällsförhållanden. Den kritiska hållning mot inställningen i rättspraxis som
kommit till uttryck i landsorganisationens remissyttrande är därför väl för
ståelig. Å andra sidan kan icke varje påstående om okunnighet rörande rätts
reglernas innehåll få leda till befrielse från ansvar. I likhet med kommittén
anser jag att någon lagbestämmelse i ämnet ej bör meddelas, utan det bör
få ankomma på rättstillämpningen att bedöma spörsmålet med beaktande
av de förhållanden som föreligger i varje särskilt fall. De av strafflagbered
ningen föreslagna reglerna om nedsättning och eftergift av påföljd ger också
möjligheter att undgå stötande resultat.
I kommitténs förslag har upptagits en kompletterande regel med den in
nebörden att begreppet oaktsamhet i brottsbalken skall bestämmas så att det
icke omfattar ringa oaktsamhet. Denna regel har lämnats utan erinran i
de flesta remissyttrandena, men den har väckt vissa betänkligheter på mi
litärt håll, där man hävdat att den skulle kunna inverka menligt på krigs
maktens möjligheter att upprätthålla effektivitet och disciplin. Jag vill i
detta avseende understryka, att uttrycket »ringa» oaktsamhet icke är någon
absolut bestämning av begreppet. I den mån förhållandena är av den beskaf
fenhet, att särskild uppmärksamhet och noggrannhet är påkallad, måste
ett förfarande som under andra omständigheter finnes vara bagatellartat be
dömas såsom mera allvarligt. Enligt min mening är regeln, tolkad på detta
sätt, väl avpassad även för den militära rättsvården. Jag vill alltså tillstyrka
att en bestämmelse i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kommit
téns förslag intages i förevarande paragraf.
De nu förordade allmänna reglerna om uppsåt och oaktsamhet är såsom
kommittén närmare utvecklat ej utan vidare tillämpliga inom specialstraff
rätten. Härtill återkommer jag vid 9 § i detta kapitel.
I anslutning till frågan om de allmänna subjektiva brottsförutsättning-
arna bör även spörsmålet om verkningarna av abnormitet i gärningsman
nens sinnesförfattning uppmärksammas. Enligt gällande rätt — SL 5: 5
kan den som begått en gärning under inflytande av sinnessjukdom, sinnes-
slöhet eller annan jämställd abnormitet icke fällas till ansvar och dömas till
påföljd för gärningen, även om han anses ha haft uppsåt eller varit oakt-
sam, utan domstolen får inskränka sig till att konstatera ett eventuellt fö
religgande behov av vård på sinnessjukhus. Stratflagberedningens förslag
till skyddslag innebär en ändrad ordning i detta avseende (se SOU 1956: 55
s. 266 ff.). Oavsett vilken ståndpunkt som intages till strafflagberedningens
förslag svnes reglerna angående de allmänna subjektiva brottsförutsält-
62 B
ningarna böra anses tillämpliga även på gärningar som begås under infly
tande av abnormitet. För att ett brott skall anses föreligga kräves sålunda,
att gärningsmannen haft uppsåt eller varit oaktsam i förhållande till den
brottsliga effekten.
För ett speciellt fall, nämligen då gärningsmannen handlat under rus,
påkallas emellertid en undantagsregel. Straffrättskommittén har i sitt för
slag upptagit en dylik regel, vilken som kommittén påpekar kan sägas inne
bära en modifiering av kravet på uppsåt resp. oaktsamhet. Det är givet att
en måttlig berusning ej utesluter förefintligheten av uppsåt eller oaktsam-
liet, men vid högre grader av rus kan omdömet vara så fördunklat, att man
icke kan tala om uppsåtligt eller oaktsamt handlande. Den svenska rättens
ståndpunkt att i sådana fall eftergiva det subjektiva rekvisitet — vilken
ståndpunkt hittills kommit till uttryck i 3 § i 1841 års förordning emot fyl
leri och dryckenskap (jfr även SL 5: 5 andra stycket) — är såsom kom
mittén framhållit betingad av kriminalpolitiska skäl. Jag vill i anslutning
till kommitténs redogörelse betona, att grundsatsen gäller såväl berusning
genom alkoholförtäring som berusning med andra medel. Vidare kräves att
berusningstillståndet skall vara självförvållat. I sådana fall då ruset är av
patologisk art eller då eljest är fråga om helt abnorma verkningar av berus
ningsmedlet torde samma grundsatser få gälla som då gärningen eljest be
gåtts under inflytande av abnormitet. Detsamma bör gälla i det av medici
nalstyrelsen berörda fallet, att någon blir omtöcknad vid medicinering en
ligt läkarordination.
I kommitténs förslag har den ifrågavarande regeln avfattats så, att be-
rusningen ej skall vara hinder mot att tillämpa det straff som eljest är
stadgat för gärningen. Innebörden av regeln synes emellertid komma till ett
klarare och mera lättförståeligt uttryck, om den anknytes till den allmänna
bestämmelsen om uppsåt och oaktsamhet. I enlighet härmed har, i andra
stycket av förevarande paragraf, stadgats att, om gärningen begåtts under
självförvållat rus, därav icke må föranledas att den ej anses som brott.
3 §•
Paragrafen saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i straffrätls-
kommitténs förslag.
Kommittén. Kommittén har icke i sitt förslag upptagit några allmänna
regler angående bestämmande av brottspåföljd. Icke heller i motiven har
kommittén närmare ingått på denna fråga. I den allmänna översikten över
förslaget anför dock kommittén, såsom förut anmärkts, att kommittén icke
ansett det påkallat att giva annan ledning för straffmätningen inom skalor
na än som kan utläsas av exemplen på ringa eller grovt brott. I detta sam
manhang anför kommittén därjämte, att det är klart att fängelse och böter
skall utmatas till visst mått huvudsakligen efteF brottets svårhetsgrad, me
dan val av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn till den brottsliges
person.
c
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
B 63
Departementschefen. I 1 och 2 §§ i förevarande kapitel angives två grund
förutsättningar för att ett brott skall anses föreligga, nämligen dds att ga
ningen är i lag beskriven såsom brott och dels att gärningen skett med pp
såt eller, i särskilda fall, av oaktsamhet. Sedan det konstaterats åt n^onbe-
«ått ett brott, inträder samhällets reaktion i den formen, att påföljd för brot
tet bestämmes. Några generella anvisningar för bestämmandet av påföljden
finnes ei i SL. Det synes emellertid önskvärt att i det inledande kapitlet
brottsbalken införa en regel, som i allmänt sammanfattande form anger de
huvudsynpunkter som bör följas då domstolen i de särskilda fallen skall
bestämma brottspåföljden.
Samhällets reaktion mot brottslingen syftar i främst a rummet till åt -
reda samhället skydd mot den fara för dess bestånd och utveckling som lag
överträdelser medför och att jämväl skydda enskilda medborgare mot an
grepp av olika slag. I diskussionen kring dessa frågor har olika meningar
kommit till uttryck, huruvida ett sådant skydd kan åstadkommas genom
en påverkan på samhällsmedlemmarna i allmänhet eller om huvudvikten
bör läggas vid åtgärder som hänför sig till den brottslige själv. De skarpa
teoretiska motsättningar, som framkommit rörande detta spörsmål, torde
emellertid icke leda till några mera väsentliga skiljaktigheter vid den prak
tiska tillämpningen av påföljdssystemet. Tydligt är att några generella nor
mer icke kan uppställas. Då det gäller att i en sammanfattande lagregel giva
domstolen en anvisning för bestämmandet av brottspåföljden torde det ej
vara möjligt att precisera brottspåföljdens syfte på annat sätt än att den ska
vara ägnad att avhålla gärningsmannen från brott och eljest skydda sam
hället mot brottslighet. Därjämte bör emellertid utsägas, att domstolen vid
sin prövning har att taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter,
såväl beträffande brottet som i fråga om den brottsliges person. Detta galler
alla brottspåföljder utan åtskillnad. Enligt kommitténs uppfattning skall
fängelse och böter utmätas till visst mått huvudsakligen efter brottets svår-
hetsgrad, medan valet av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn till
brottslingens person. Det är visserligen riktigt, att brottets svårhetsgrad ar
av väsentlig betydelse vid ådömande av fängelse eller böter. Enligt min me
ning bör emellertid även då — åtminstone vid något allvarligare brottslig
het — stort avseende fästas också vid den brottsliges personliga omständig
heter. I förevarande paragraf i förslaget har med hänsyn härtill upptagits
en bestämmelse av innebörd, att rätten enligt de grunder som gäller för till-
lämpningen av olika brottspåföljder skall, med beaktande av brottets beskaf
fenhet, gärningsmannens egenskaper och personliga förhållanden samt om
ständigheterna i övrigt, bestämma påföljd för brottet efter vad som finnes
bäst ägnat att avhålla gärningsmannen från brott och eljest skydda samhäl
let mot brottslighet. Med den valda formuleringen gäller regeln icke blott
valet av påföljdsart utan även bestämmandet av påföljdens närmare utform
ning i den mån domstolen har att bestämma däröver, exempelvis fastställan
de av tiden för fängelse inom den för brottet gällande latituden.
Mot den nu föreslagna regeln kan måhända invändas att den med sin
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
64 B
mycket allmänt hållna avfattning icke ger domstolen någon nämnvärd väg
ledning vid bedömandet av de särskilda brottsfallen. Det synes likväl vara
av varde att man i en lagregel ger ett uttryck just för grundsatsen att det
- såvitt ej särskilda regler föranleder annat _ icke är några speciella
synpunkter som skall givas företräde utan att domstolen har att beakta
samtliga föreliggande omständigheter. Regeln har därigenom en viktig sam
ordnande funktion i förhållande till de normer och anvisningar som i oli
ka sammanhang meddelas beträffande de särskilda brottspåföljderna.
4 §•
o^n.?araSraf ersätter stadganden i SL 2:1, 2: 2, 2:15, 2:15a, 5: 6a samt
.... : i7’ onVoi angår SL 27: 17 finnes motsvarighet i straffrättskommitténs
torslag 20: 20.
Departementschefen. I brottsbalkens inledande kapitel torde sammanfatt
ningsvis bora angivas de olika slag av brottspåföljder som kan komma till
användning. I den uppräkning som förevarande paragraf innehåller uppta
ges allmänna brottspåföljder i första stycket. Uppräkningen, som skett i
huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, är i avvaktan på ett när-
mare ställningstagande till strafflagberedningens förslag icke slutgiltig.
De sarskdda påföljderna — suspension och avsättning för ämbets- och
tjänstemän samt disciplinstraff för krigsmän - angives i andra stycket.
som tredje stycke innehåller paragrafen en erinran om möjligheten att,
da riket ar i krig, tillämpa dödsstraff i vissa fall.
v.M,edanledrS aV br0tt kan även inträda skadeståndsskyldighet samt for
mel se” 6 § 3nnan dyHk SärSkild rättsverkan- Härom meddelas bestäm-
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
5 §•
Paragrafen har ej motsvarighet vare sig i gällande rätt eller i kommitté-
lorslaget.
Departementschefen. Den omständigheten att vissa påföljder angives i be
stämmelserna om de särskilda brotten kan måhända giva anledning till den
uppfattningen, att de Övriga påföljderna skulle vara av undantagskaraktär
0?bk°mma tm användning endast om den i brottsbestämmelsen angivna
påföljden av särskild anledning ej kan tillämpas. Ett sådant betraktelsesätt
har haft sitt berättigande tidigare, då vårt reaktionssystem var mindre diffe-
rentierät, men kan numera ej anses riktigt. Som jag understrukit vid 3 §
skull domstolen vid sitt bedömande av ett brottsfall välja mellan de oli-
a pafoljaerna alltefter de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter-
,na; k UJ1uSa,aV PåfölJderna> främst fängelse och böter, nämnes i anslutning
ill brottsbeskrivningarna är betingat av nödvändigheten att allt efter brot-
*nASJårh^tS8rad bestämma olika maximi- och minimigränser för dessa
påföljder. For att klarlagga jämställdheten mellan de olika reaktionsformer-
B 65
na och sålunda förebygga den nyss antydda misstolkningen har i denna pa
ragraf uttryckligen fastslagits, att böter och fängelse liksom suspension,
sättning och disciplinstraff skall användas med den begränsning som fram-
oår av bestämmelserna om de särskilda brotten och att de Övriga i 4 § forsta
stycket angivna påföljderna må tillämpas utan avseende å att de over huvu
ej omnämnes i dessa bestämmelser.
6 §•
Denna bestämmelse har ej direkt motsvarighet i SL och ej heller i kom
mittéförslaget.
Departementschefen.
Såsom antytts i kommentarerna till 4 § är den där
städes gjorda uppräkningen ej fullständig, i det brott kan föranleda skade
stånd och förverkande; även andra särskilda åtgärder, sasom forvisning,
skyldighet att gälda straffskatt etc., kan ifrågakomma. En erinran harom
har upptagits i förevarande paragraf. Utformningen av dessa åtgärder av
viker i skilda hänseenden, alltefter syftet med åtgärderna, från de egent
liga brottspåföljderna.
7 §-
Stadgandet återfinnes i SL 1: 1 andra stycket och har i straffrattskommit-
téns förslag sin plats i 23: 11.
Departementschefen.
Frågan var ett brott skall anses begånget har bety
delse i olika avseenden, och en bestämmelse som ger en generell regel harom
svnes lämpligen böra införas i förevarande kapitel. Med denna placering av
bestämmelsen står det klart att den är avsedd att giva ledning i alla fall, da
spörsmålet är av betydelse. Jag vill påpeka, att 19 kap. 1 § rattegangsbalken
upptager ett stadgande i ämnet, såvitt angår forum i brottmål. Detta stad
gande, som i sak överensstämmer med den regel som på grundval av SL 1:1
upptagits i föreliggande förslag, torde bli överflödigt och kunna utgå.
8
§■
Denna paragraf motsvaras i gällande rätt av SL 1:5 första stycket och
i kommitténs förslag av 23: 12 första stycket.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
Departementschefen. Paragrafen innehåller en hänvisning till särskild
lagstiftning angående utlämning för brott från Sverige till främmande stat.
Hänvisningen avser lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott.
Angående efterkommande av villkor beträffande åtal eller påföljd, som
uppställts då någon för brott utlämnats till Sverige, torde bestämmelser
böra meddelas i samband med de regler angående reaktionssystemet, som
avses skola ingå i en senare avdelning av brottsbalken.
9 §.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. I kommitténs förslag fin
nes motsvarighet till bestämmelsen i 23: 13.
3 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.
66 B
Kommittén. Kommittén, som i sitt förslag upptagit allmänna straffrätts-
liga regler i 21
23 kap., har såsom avslutande paragraf i 23 kap. infört ett
stadgande, vari föreskrivits, att de allmänna bestämmelserna i nämnda ka
pitel skall gälla jämväl beträffande gärning som är belagd med straff i an
nan lag eller författning än brottsbalken, där ej annat följer av vad för sär
skilda fall är stadgat. I motiven till bestämmelsen har kommittén påpekat,
alt beträffande det i 22: 1 upptagna stadgandet om uppsåt eller oaktsamhet
såsom förutsättning för straffbarhet (vilket stadgande i departementsför-
slaget motsvaras av 2 § första stycket i förevarande kapitel) dock skall gäl
la, att det ar tillämpligt endast i fråga om de i brottsbalken behandlade
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
åttrandena. Den ifrågavarande bestämmelsen i kommitténs förslag har icke
oranlett erinran i remissyttrandena i annan mån än att på ett par håll ut
talats, att det av kommitténs formulering av denna bestämmelse och av 22: 1
i kommittéförslaget icke otvetydigt framginge, att sistnämnda paragraf ei
skulle avse specialstraffrätten.
Departementschefen. I en framställning till Kungl. Maj :t har 1953 års
riksdag anhållit om utredning angående de allmänstraffrättsliga problemen
mom specialstraffratten och om en översyn av gällande specialstraffrättsli-
ga stadganden i förtydligande och förenhetligande syfte. Till grund för
framställningen ligger ett av första lagutskottet avgivet utlåtande (nr 34)
vari namnes flera ämnen inom specialstraffrätten — bl. a. de subjektiva
förutsättningarna för straff — där tvekan råder om bestämmelsernas inne
bord dar reglerna är mindre följdriktiga eller där deras sakliga innehåll
an kritiseras eller diskuteras. Med anledning av ifrågavarande framställ-
ning har i slutet av år 1955 inom justitiedepartementet tillkallats en sär
skild utredningsman för att verkställa en förberedande undersökning för
reformering av specialstraffrätten.
Innan resultatet av det sålunda påbörjade utredningsarbetet föreligger,
kan nagon mera slutgiltig ställning icke tagas till de allmänstraffrättsliga’
problemen mom specialstraffrätten. Liksom nu anses vara fallet med mot
svarande regler i SL bör emellertid — såsom kommittén föreslagit — de all-
“a-^Stämmelserna 1 den n^a brottsbalken äga tillämpning inom special-
stiattratten i den mån ej annan ordning gäller i särskilda fall. Stadgande härom
synes lämpligen böra upptagas i det inledande allmänna kapitlet i brotts-
balken.
Kommittén har likväl ansett, att ett uttryckligt undantag bör göras i frå
ga om den bestämmelse som fastslår principen om uppsåt eller oaktsamhet
sasom förutsättning för straffbarhet. Denna princip torde väl, anför kom
mittén, som regel bora upprätthållas även inom specialstraffrätten. Där kan
emellertid ej generellt tillämpas den principen att, då annat ej är uttryck-
hgen stadgat, for straffbarhet kräves att gärningen begåtts uppsåtligen.
Ej neller kan regeln om straffrihet vid ringa oaktsamhet generellt tilläm
B 67
pas inom specialstraffrätten, där den nedre gränsen för straffbar oaktsam-
het ofta ligger lägre än då fråga är om brott enligt brottsbalken. I vissa fall
torde även s. k. strikt ansvar tillämpas inom specialstraffrätten.
Mot kommitténs förslag i denna del har under remissbehandlingen icke
framförts andra erinringar än att det från ett par håll ifrågasatts, om det
av kommittén avsedda undanlaget på ett tillräckligt tydligt sätt har kom
mit till uttryck i den föreslagna lagtexten. Enligt min mening bor emeller
tid något sådant undantag icke göras, utan även de i 1 kap. 2 § av departe-
mentsförslaget meddelade reglerna om uppsåt och oaktsamhet^ bör omfat
tas av förevarande stadgande. I likhet med vad som gäller i fråga om and
ra allmänstraffrättsliga principer får dock inom specialstraffrätten avsteg
från ifrågavarande regler göras dels när undantag uttryckligen har stadgats i
den särskilda författningen och dels när det av brottsbeskrivningen eller
eljest framgår att annat måste anses förutsatt vid kriminaliseringen; den
närmare gränsdragningen beträffande reglernas tillämpningsområde får allt
så med iakttagande av vanliga tolkningsregler göras vid rättstillämpning
en. Enligt förevarande paragraf skall de bestämmelser, som angives däri,
tillämpas inom specialstraffrätten endast såvida ej annat följer av vad
för visst fall är stadgat. Denna inskränkning innebär ej att undantag måste
ha stadgats uttryckligen, utan hänsyn skall även tagas till vad som måste
anses förutsatt vid tillkomsten av stadgandet om brottet; härutinnan må
hänvisas till innebörden av SL 3:4, vari motsvarande inskränkning göres.
Ben föreslagna avfattningen av paragrafen torde därför med erforderlig
tydlighet klargöra de begränsningar i fråga om brottsbalkens regler om upp
såt och oaktsamhet, som måste iakttagas inom specialstraffrätten.
Jag vill slutligen framhålla att, om bestämmelserna rörande reaktionssy-
stemet inflyter i brottsbalken, förevarande paragraf torde få utvidgas till
att avse även vissa andra delar av balken än dem, som nu uppräknas i pa
ragrafen. 2
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
2 KAP.
Om tillämpligheten av svensk lag angående brott
Bestämmelserna i detta kap., som avser tillämpligheten i rummet av-
svensk lagstiftning angående brott, motsvarar SL 1 kap. samt 23:6
9 i
kommitténs förslag. De regler angående tillämplighet i tiden som kommittén
upptagit i 23: 1—5 har såsom anmärkts i den allmänna motiveringen tills
vidare fått utgå.
Kommittén har utförligt redogjort för de olika principer, som tillämpas
beträffande den straffrättsliga kompetensen (territorialprincipen, persona-
litetsprincipen, real- eller skyddsprincipen och universalprincipen), och för
de kombinationer av dessa principer, som skilda länders rättssystem giver
uttryck för. I förhållande till gällande svensk rätt innebär förslaget vissa
utvidgningar. Till en del har av kommittén föreslagna utvidgningar redan
6S B
genomförts genom lagstiftning år 1957. Departementsförslaget anknyter el-
jest 1 huvudsak till vad kommittén föreslagit. I redaktionellt avseende har
skett viss omarbetning i syfte att göra de tämligen komplicerade reglerna
mera överskådliga.
°
I departementsförslaget har till skillnad från kommitténs förslag ej upp
tagits nagra regler om åtalsprövning. Det är avsett att dessa regler skall
sammanföras med övriga åtalsbestämmelser. Den i kommittéförslaget (23-
1:J..!1Pptagna/e§el11 om hänsynstagande, vid åtal här i landet, till ansvars-
patoljd som for samma gärning ådömts utom riket, har jämväl fått utgå,
da den synes få en naturligare plats bland bestämmelserna om påföljds-
Med den utformning som 2 kap. sålunda har erhållit i departementsför
slaget innehåller det till en början, i 1 §, regler angående behörighet för
svensk domstol att doma över brott som begåtts inom riket. För brott som
•
Utum riket medde,as bestämmelser i 2 och 3 §§. Vidare upptages
i 4 § eu bestämmelse angående folkrättsligt betingade undantag från ka
pitlets Övriga regler.
Kiingl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
1 §•
Denna paragraf, som i gällande rätt i huvudsak har motsvarighet i SL 1 • 1
oo\r;2’ överensstämmer — bortsett från redaktionella jämkningar - med
2ö. 6 törsta stycket i kommitténs förslag.
2 §.
Paragrafen har i gällande rätt delvis motsvarighet i SL 1: 1 och 1: 2. I
kommittéförslaget motsvaras paragrafen av 23: 7 p. 1 och 23: 8.
Gallande ratt. SL 1: 1 och 1: 2 har genom lag den 6 juni 1957 fått ändrad
^deise fr. o. m. den 1 januari 1958. Enligt SL 1: 1 dömes inländsk man
etter Sveriges lag och vid svensk domstol bl. a. för brott, som han begått å
svenskt fartyg eller luftfartyg eller mot Sverige eller svensk man utom
riket, ävensom för annat utom riket förövat brott, där Kungl. Maj :t förord
nar om åtal. Utländsk man, som finnes här i riket, skall enligt SL 1: 2
domas efter Sveriges lag och vid svensk domstol bl. a. för brott, som han
b.‘;Såttt,a svenskt fartyg
eller luftfartyg utom riket, så ock för annat utom
riket forovat brott, om brottet begåtts mot Sverige eller svensk man eller
om straffarbete kan följa å gärningen enligt svensk lag och den ej var fri
från straff enligt lag, som gällde på gärningsorten. Även i dessa fall förut-
sättes emellertid, att Kungl. Maj :t förordnar om åtal.
Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall svensk lag vara tillämplig
och svensk domstol behörig, då brott förövats utom riket av svensk med
borgare eller av utlänning som hade hemvist i Sverige. Frågan om gär
ningsmannens nationalitet skall bedömas med hänsyn till tidpunkten för
B 69
brottets förövande. Hav en utlänning, som utomlands förövat brott, där
efter flyttat till Sverige och förvärvat svenskt medborgarskap, skulle han
icke utan särskilt stadgande kunna lagforas för brottet i Sverige och ej
heller utlämnas till annat land, eftersom svensk medborgare enligt gällande
utlämningslagstiftning ej utlämnas. Ett sådant särskilt stadgande har före
slagits av kommittén. Kompetensregeln har gjorts tillämplig även beträf
fande brott utom riket av utlänning som efter brottet tagit hemvist i Sve
rige. För att brottet skall höra under svensk kompetens kräves, förutom
att gärningen är straffbar enligt svensk lag, att gärningen ej var straffri
enligt å gärningsorten gällande lag.
Vidare har kommittén upptagit en särskild kompetensregel beträffande
vissa utom riket förövade brott av utlänning, som efter brottet begivit sig
till Sverige eller till område utom Sverige där avdelning av krigsmakten
befinner sig för annat ändamål än övning. Stadgandet är avsett att anknyta
till lagstiftningen om utlämning för brott. Enligt förslaget skall utlänningen
i det avsedda fallet dömas efter svensk lag och vid svensk domstol, under
förutsättning dels att gärningen ej är straffri enligt å gärningsorten gällan
de lag, dels att å brottet, om det förövats i Sverige under motsvarande för
hållanden, kunnat följa svårare straff än fängelse i två år och dels att be
gäran om utlämning icke framställts eller sådan begäran avslagits eller ock
utlämning på grund av krig eller annat hinder ej kan ske.
Departementschefen.
I förevarande paragraf har sammanförts vissa reg
ler om svensk domsrätt i fråga om brott som förövats utom riket.
Kommittéförslaget innebär, i förhållande till gällande rätt, till en bör
jan den ändringen att utlänning som har hemvist här i riket likställes med
svensk medborgare. Det synes rimligt att den anknytning till Sverige, som
en utlänning med hemvist här i landet äger, på detta sätt kommer till ut
tryck i jurisdiktionsreglerna. Den närmare innebörden av begreppet hem
vist torde få bestämmas av rättstillämpningen.
En särskild kompetensregel har av kommittén föreslagits för det fall, att
utlänning förövat brott utom riket och därefter blivit svensk medborgare.
De motiv för denna bestämmelse som kommittén anfört synes övertygande.
Någon invändning synes ej heller kunna göras mot att bestämmelsen göres
tillämplig även beträffande brott utom riket av utlänning, som efter brot
tet tagit hemvist i Sverige utan att ha blivit svensk medborgare. Visser
ligen uppställer utlämningslagstiftningen ej något förbud mot utlämning i
sådant fall, men vid prövning av utlämningsframställning torde, om det icke
föreligger förpliktelse att utlämna på grund av utlämningstraktat, hänsyn
tagas till domicilet, när omständigheterna ger anledning därtill.
Kommittén har föreslagit ytterligare utvidgning av den svenska domsrat-
ten beträffande brott som utom landet förövats av utlänning. Denna utvidg
ning äger nära samband med lagstiftningen om utlämning för brott, och
kommitténs förslag i förevarande del har i samband med tillkomsten av
lagen den 6 dec. 1957 om utlämning för brott upptagits till behandling
Kanyl. Majds proposition nr 10 ur 1962
70 B
utan avvaktan på genomförandet av brottsbalksförslaget i övrigt. I enlig
het med förslag i en för 1957 års riksdag framlagd proposition, nr 170,
har därvid — såsom jag anmärkt vid redogörelsen för gällande rätt —
SL 1: 2 fått sådan ändrad lydelse, att utländsk man som finnes här i riket
kan för brott som han begått utom riket dömas efter svensk lag och vid
svensk domstol, förutom i vissa fall som tidigare omfattades av detta lag
rum, jämväl eljest om straffarbete kan följa å gärningen enligt svensk
lag och den ej var fri från straff enligt lag, som gällde på gärningsorten. Med
hänvisning till den motivering som anförts i propositionen nr 170 vill jag
foresla, att en motsvarande regel upptages i brottsbalken i förevarande
paragraf. Regeln torde, såvitt angår avgränsningen i fråga om brottets
svårhetsgrad, böra omfatta brott varå enligt svensk lag kan följa fängelse
i mer än sex månader.
I redaktionellt avseende har paragrafen utformats så, att i första stycket
upptages det fall då brott utom riket förövas av svensk medborgare eller av
utlänning med hemvist i Sverige (23: 7 p. 1 i kommitténs förslag), medan
Övriga nu omförmälda fall nämnes i andra stycket (23: 8 i kommitténs för
slag).
3 §.
Bestämmelserna i denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL
1:2 och 1:3 a. I kommittéförslaget motsvaras paragrafen i huvudsak av
23: 7 p. 2—5.
Gällande rätt. För brott som är begånget utom Sverige är utlänning en
ligt SL 1: 2 underkastad svensk domsrätt, utom i de fall som redovisats
under föregående paragraf, även då gärningen utgör folkrättsbrott och
Kungl. Maj:t förordnar om åtal. I SL 1:3 a har meddelats vissa komplette
rande bestämmelser, avseende brott som begåtts utom riket där avdelnino
av krigsmakten befinner sig.
Kommittén. Kommittén har i 23: 7 p. 2—5 upptagit regler om svensk doms
rätt beträffande utomlands förövade brott i följande fall, nämligen då brot
tet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk sammanslutning
eller mot utlänning som hade hemvist i Sverige, då det begåtts å svenskt
i artyg eller luftfartyg eller i tjänsten av någon som tillhörde fartyget eller
luftfartyget, då det förövats av krigsman å område, där avdelning av krigs
makten befann sig, samt då det förövats av utlänning å område där avdel-
ning a\ krigsmakten befann sig för annat ändamål än övning. Någon sär
skild bestämmelse motsvarande den i SL 1: 2 upptagna regeln om svensk
domsrätt i fråga om folkrättsbrott har ej upptagits i kommitténs förslag.
Kommittén har uttalat, att det i 1948 års Genévekonventioner uppställda
kravet att vissa överträdelser av konventionerna alltid skall kunna bestraf
fas av fordragsslutande part, oavsett gärningsmannens nationalitet och oav
sett om gärningen begåtts inom eller utom partens territorium, tillgodoses
genom den kompetensregel som kommittén föreslagit i 23:8.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
B 71
Departementschefen. I denna paragraf torde böra upptagas
angå
ende vissa speciella fall, då svensk domsrätt beträffande brott som ullan »
förövat utom riket föreligger, även om de förutsättningar som angives ,
§
ej är för handen. I anslutning till kommitténs förslag bor salunda stadgas,
att domsrätt skall föreligga i följande fall: 1) om brottet förövats a svenskt
fartv" eller luftfartyg eller i tjänsten av nagon som tdlhorde fartygets elle
luftfartygete besättnfng; 2) om brottet begåtts å område där avdelmng av
krigsmakten befann sig, med det förbehållet att, om brottet förövats av an
nan än krigsman, domsrätt finnes endast om avdelningen befann sig pa om
rådet för annat ändamål än övning; 3) om i annat fall an under 1) eller 2)
avses brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk samman
slutning eller mot utlänning med hemvist i Sverige.
I kommitténs förslag har icke upptagits någon särskild regel om svensk
domsrätt i fråga om folkrättsbrott. Enligt vad kommittén uttalat i motiven
skulle det i 1948 års Genévekonventioner angående behandlingen av krigs
fångar m. m. uppställda kravet, att vissa överträdelser av konventionerna
alltid skall kunna bestraffas av fördragsslutande part, oavsett gärnings
männens nationalitet och oavsett om gärningen begåtts inom eller utom par
tens territorium, tillgodoses genom den allmänna kompetensregel som kom
mittén föreslagit i
2
!: 8 andra stycket (se 2 § andra stycket i forevarande
kan. i departementsförslaget). Vid genomförandet år 1953 av den särskilda
lagstiftningen om folkrättsbrott uppställdes emellertid — såsom framgar
av SL 1:2 tredje stycket — ej några begränsningar
1
den svenska doms-
kompetensen med avseende å gärningsmannens uppehållsort och ej heller
beträffande gärningens straffbarhet på gärningsorten. Da det ej torde vara
anledning att frångå den ståndpunkt som i detta avseende kommit till ut
tryck i 1953 års lagstiftning, bör i förevarande paragraf, såsom en fjärde
punkt, upptagas eu särskild regel, som lägger folkrättsbrott under svensk
domsrätt utan de i 2 g angivna begränsningarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
4 §•
Paragrafen har i gällande rätt delvis motsvarighet i SL 1: 4 och svarar 1
kommitténs förslag mot 23: 9 första stycket.
Gällande rätt. I SL 1:4 stadgas, att för främmande makts beskickmn0
skall "älla vad allmänt vedertaget är eller genom fördrag blivit stadgat.
Även andra undantag från de vanliga jurisdiktionsreglerna finnes, men
dessa är ej angivna i lagen utan grundas på allmant erkanda folkrattsliga
principer. Om immunitet för personer som tjänstgör hos Förenta Nationer
na och vissa andra internationella organisationer finnes stadgat 1 lagen den
10 juli 1947 om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer.
Kommittén. Kommittén har ansett lämpligt att ersätta det nuvarande städ
andet i SL 1 • 4 med en allmän erinran om att överenskommelser med främ
mande makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser kan föranleda
72 B
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
undantag från de allmänna kompetensreglerna. I motiven erinrar kommit
tén om att utländska strafflagar ofta anger de folkrättsligt betingade undan-
tagen genom en allmant hållen hänvisning. I dansk och norsk rätt stadgas
salunda allenast, att användningen av de allmänna kompetensreglerna be
gränsas av de i folkrätten erkända undantagsreglerna. Kommittén framhål
ler aven, att mellanstatliga överenskommelser och folkrättsliga grundsatser
mke nödvändigtvis behöver innebära en begränsning i kompetensen, utan
att jamval en utsträckning därav kan komma i fråga.
Yttrandena. Paragrafen har föranlett erinran av hovrätten för Västra Svc-
nge, som anmarkt, att med den formulering stadgandet erhållit i kommit
téns förslag inneborden av lagtexten, såvitt angår överenskommelser med
främmande makt, synes bli vidsträcktare än en blott erinran om något som
galler redan utan uttryckligt stadgande. Enligt gällande rätt torde nämligen
domstolarna icke undantagslöst vara skyldiga att respektera av Kung! Mai t
genom överenskommelse med främmande makt stadgade undantag från de
allmänna kompetensreglerna. Särskilt i en situation, där påtryckningar från
främmande makt - exempelvis att icke lagfora medlemmar av visst poli
tiskt parti for omstörtande verksamhet — kan förekomma, synes det före-
s agna stadgandet agnat att medföra olägenheter. Hovrätten ifrågasätter om
icke paragrafen bor utgå eller omformuleras med hänsyn till vad nu anförts.
Departementschefen. I likhet med hovrätten för Västra Sverige anser ja«
att denna paragraf i kommitténs förslag fått en alltför vidsträckt avfattning!
i det enligt förslaget varje av Kungl. Maj:t genom överenskommelse med
främmande makt stadgat undantag från de allmänna kompetensreglerna
skulle bh bmdandc för domstolarna. Det synes riktigare att begränsa stad
gandet till en erinran om de undantag som är vedertagna inom folkrätten.
ANDRA AVDELNINGEN
Om brotten
3 KAP.
Om mord och misshandel
Detta kapitel motsvarar 1 kap. i kommitténs förslag. I gällande rätt har
kapitlet i stort sett motsvarighet i SL 14 kap.
Det ma anmarkas att i förslaget icke återfinnes någon motsvarighet till de
nuvarande särskilda bestämmelserna i SL 14: 7, 14: 8 och 14: 14, avseende
det fall att flera deltagit i uppsåtlig misshandel varav följt döden eller kom
mit viss kroppsskada, liksom ej heller till de i SL 14:38—41 reglerade
duellbrotten och det i SL 14:42 upptagna fallet att någon vid dråp eller
misshandel träffat annan än den han ville döda eller misshandla. Regeln i
SL 14:35 om ansvar för barnafader, som underlåter att lämna kvinnan
B 73
nödig hjälp i anledning av havandeskapet eller födelsen, har likaledes ut
gått. Vissa av de nuvarande bestämmelserna i SL 14 kap. ersättes enligt
förslaget av stadganden i andra kapitel än det förevarande. Resande av
livsfarligt vapen såsom självständigt brott (SL 14: 15 andra stycket och
14: 37) täckes sålunda i huvudsak av bestämmelserna om olaga hot (4 kap.
5 § i departementsförslaget). Ansvar för olaga hot kan också i vissa fall lfrå-
«ak om ma vid utmaning till envig eller biträde därvid (SL 14: 39, 14: 41). Reg
lerna om framkallande av fara för venerisk smitta (SL 14:21) har fatt
utgå för att överföras till 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar. Vissa fall av utsättande (SL 14: 23
25 och 14: 30—33)
kan medföra ansvar enligt bestämmelserna om försättande i nödläge i de-
partementsförslagets 4 kap. 2 §.
;
Kommitténs förslag innebär även, att SL 14: 16 angående förhållandet
mellan misshandel och kroppsaga skall utgå. Förslaget har i denna del ut-
brutits till särskild behandling, och genom lag den 8 juni 1957 om ändring
i strafflagen (SFS nr 312) har SL 14: 16 upphört att gälla från och med
den 1 juli 1957. Motsvarighet till detta stadgande skall alltså ej ingå i brotts
balken.
.
.
Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen har jag ej upptagit
bestämmelserna i kommittéförslaget (1: 10) om samtycke till gärning som
avses i förevarande kapitel samt om medverkan till självmord m. m.
I den föreslagna lydelsen omfattar förevarande kapitel följande brottsty
per nämligen mord och dråp (1 §), barnadråp (2 §), fosterfördrivning och
»rov fosterfördrivning (3 §), misshandel (4 §), grov misshandel (5 §), väl
tande till annans död och grovt vållande till annans död (6 §), vållande till
kroppsskada eller sjukdom och grovt vållande till kroppsskada eller sjuk
dom (7 §) samt vårdslöshet mot person (8 §). Därjämte upptages regler om
försök, förberedelse m. m. (9 §).
1
§•
Denna paragraf motsvarar i huvudsak SL 14: 1 och 14: 3. I kommittéför
slaget finnes motsvarighet till paragrafen i 1: 1 och 1: 2.
Gällande rätt. I gällande lag skiljes mellan två typfall av uppsåtligt dö
dande, nämligen att döda annan med berått mod och att döda av hastigt
mod. I det förra fallet föreligger mord enligt SL 14: 1. Skedde dödandet av
hastigt mod, skall enligt SL 14:3 dömas för dråp. För mord dömes till
straffarbete på livstid och för dråp till straffarbete på livstid eller i tio år.
Straffet för dråp kan dock enligt SL 14: 3 andra stycket nedsättas till straff
arbete i sex år, om gärningsmannen utan egen skuld blivit genom svår för
olämpning eller synnerlig misshandel av den dräpte till vrede retad eller om
omständigheterna eljest är synnerligen mildrande. Enligt gällande lag han-
föres till dråp även det fall att någon utan avsikt att dräpa uppsåtligen miss
handlat annan så att döden följt. Effekten har alltså varit avgörande för
bestämmande av brottstypen. I fråga om straffet skiljes även här mellan
ett handlande med berått mod, SL 14: 4, och av hastigt mod, SL 14. 5.
3f LSihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. B.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
74 B
Kommittén Även i kommittéförslaget upptages ett brott med beteckningen
broUhTr iet “
betec^infa dråP> ™en gränsdragningen mellan dessa
rått mo/ n
gallande la§ skett efter om gärningen skett med be-
ratt mod eller av hastigt mod. Enligt förslaget betecknas uppsåtligt dödande
som mord, om brottet med hänsyn till samtliga omständigheter^ som om-
attas av uppsåtet, framstar som särskilt grovt; eljest föreligger dråp. Kom-
till dT^Ö TV Ti n S°m fÖregåtts av överläggning ingalunda alltid hör
fn! a -81-3 fal 611 °Ch att en lindrig®™ bedömning sålunda kan vara be-
härnå "hr na^°Vf lä§gnin§ ske«- I motiven anför kommittén vissa exempel
på, bl. a. att någon under en längre tid utsatts för svårartad fysisk eller
psykisk misshandel med påföljd att han efter övervinnande av långvariga
lTvetV1fs 3
8 T ™d6r SVår SjälSlig preSS bringar sin Plågoande om
din IT eXeTPt Pa omständi§hetor som skall särskilt beaktas vid be-
dlnde^ IiSUFfUV1
S1'°Vt angiVeS’ att gärningsmannen genom do-
dandet vrhe framja annat brott eller gärningen ådagalade synnerlig för-
drån t I f-
, gry“ eb PåfölJ'den har i kommittéförslaget bestämfs för
till r , anSeiSr 1 gSt Sex 0Ch hÖgSt ti0 år eller På livstid och för mord
till fängelse pa livstid eller i tio år. Såsom ett väsentligt skäl att medtaga
gåi ^emT V' lahtUden,för dråP har kommittén angivit, att den som be
gå flera dråp bor kunna domas till livstids fängelse, även när omständig-
fimies böra^dömas.11 **
^ * ej * aV
a” “träff
1
har d6n 3V kommittén föreslagna uppdelningen
tiUstiktT il l f P’ Samt gränsdragningen mellan dessa i allmänhet
lirnf 1/ T TT Utan erinran‘ Riksåklagarämbetet samt länsstyrel-
serna i Stockholms, Södermanlands och Gävleborgs län har emellertid för-
T fni.Jf™kmngen 1 försIa§öt’ aft fängelse på livstid upptages såsom
enda pafoljd för mord.
s
.1 Tf- yttranden har ifrågasatts huruvida det är lämpligt att indela ett
sa allvarligt brott som uppsåtligt dödande i två svårhetsgrader. Enligt Svea
k0mmÄeJ den föresIagna mdelningen antagligen att inverka
pa straffmatmngen i sådan riktning att straffen i allmänhet blir lindrigare
an vad som kan anses lämpligt. Uppsåtligt dödande bör enligt hovrättens
, ktfU/f°rmas/om en enda brottstyp. Denna bör betecknas som mord och
straffet bor , forsta hand vara fängelse på livstid och i övrigt, då av sär-
skildä skal ett mildare bedömande kan anses påkallat, fängelse i lägst sex
oc i högst tio år. I vart fall bör en omkastning av brottskategorierna ske, så
tt mord upptages i forsta hand såsom huvudfallet och dråpet får karaktär
av undantag, beroende av mildrande omständigheter. Hovrätten för Västra
Sverige samt föreningen Sveriges landsfiskaler har givit uttryck åt en lik-
nanae uppfattning.
Beträffande cle i kommittéförslaget anförda exemplen på omständigheter
som bor särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt, hlr för-
enmgen Sveriges stadsdomare uttalat, att även om det torde vara riktigt att
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
B 75
brott som föregåtts av överläggning icke alltid hör till de grövsta fallen, den
omständigheten att gärningsmannen handlat efter överläggning typiskt ar
av sådan art att den gör brottet grovt. Såsom exempel på hithörande omstän
digheter bör därför upptagas att dråpet är överlagt. Stockholms radhusratt
har ifrågasatt, om ådagalagd grymhet lämpligen bör exemplifiera vad som
skall beaktas vid bedömningen huruvida grovt brott föreligger.
Departementschefen.
I likhet med kommittén anser jag den nuvarande
gränsdragningen mellan mord och dråp efter om gärningen skett med berått
mod eller av hastigt mod såsom mindre lämplig. Avgörande för gränsdrag
ningen bör i stället vara om brottet med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter framstår såsom grovt eller ej. Emellertid ar uppsåtligt dö
dande i och för sig ett så allvarligt brott att bestämmelsen om den syarare
graden, mord, synes böra i lagen upptagas såsom huvudstadgande. Dråp bor
anses föreligga, när brottet bedömes såsom mindre grovt. Med denna kon
struktion är det ej påkallat att i lagtexten angiva exempel på omständighe
ter som vid bedömandet av brottet bör leda till att detta hanföres till den
*rövre formen, d. v. s. mord. Däremot synes det vara lämpligt att angiva, att
det bl. a. är de omständigheter vilka föranlett gärningen som kan giva fog
för en sådan lindrigare bedömning att dråp anses föreligga. Enligt vad kom
mittén i sina motiv anfört kan det vara anledning att hänföra gärningen til
den lindrigare graden exempelvis när någon som utsatts för svår fysisk eller
psykisk misshandel bringar sin plågoande om livet, även om det sker efter
övervägande.
Påföljden för mord bör i överensstämmelse med vad kommittén t öre-
slagit sättas till fängelse i tio år eller på livstid. För dråp torde skalan böra
upptaga fängelse mellan sex och tio år. Med den gränsdragning mellan mord
och dråp, som jag föreslår, synes det ej vara anledning att låta livstids
fängelse ingå i skalan för dråp.
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J9G2
2
§•
Paragrafen svarar mot bestämmelserna om barnamord och därmed be
släktade brott i SL 14:22—25. 1 kommittéförslaget har paragrafen mot
svarighet i 1: 3.
Gällande rätt. En gemensam förutsättning för tillämpning av bestämmel
serna om barnamord i SL 14:22—25 är att den brottsliga gärningen förö
vats av barnets moder och att hon blivit havande med barnet »av olovlig
beblandelse», varmed avses samlag med en man med vilken hon icke var gift.
Barnamord beskrives i SL 14: 22 såsom uppsåtligt dödande av fostret vid
födseln eller därefter genom handaverkan eller underlåtenhet att iakttaga
vad som var nödvändigt för fostrets bibehållande vid liv. Uttrycket foster
användes här i annan betydelse än i stadgandena om fosterfördrivning,
liksom i SL 14: 1 är nämligen objektet för brottet en levande människa. Av
förarbetena till stadgandena om barnamord framgår, att uttrycket foslei
7G B
kornmii till användning för att utmärka att gärningen måste ha skett i nära
anslutning till barnets födelse, medan kvinnan ännu stått under inflytande
av den kroppsliga och andliga kraftnedsättning som föranletts av förloss
ningen. Denna tidrymd kan växla något men torde enligt gällande rätt icke
anses omfat a mer än några dagar efter födelsen. Har gärningen skett läng-
e tid etter födelsen, kan i stallet stadgandet i SL 14: 34 bli tillämpligt En
orutsattnmg härför är emellertid att kvinnan förövat gärningen under in-
! ?! rn, a ^ Ja ?vergivna eller ^ställda belägenhet vari hon befunnit sig
c 11 foljd av t odeisen. Straffet är enligt SL 14: 22 straffarbete från och med
sex manader till och med fyra år. Är omständigheterna synnerligen försvå-
mi!d6’ ,an ,Straffet h°J'as tlU straffarbete i högst sex år; är de synnerligen
mildrande, kan det nedgå till fängelse i lägst sex månader. Enligt SL 14 34
ar påföljden straffarbete i lägst fyra år eller, där omständigheterna är
synnerligen mildrande, straffarbete i lägst två år.
i nfSK 14\22 kehandlas det fal1 a« kvinnan satt ut barnet eller uppsåtligen
s alt barnet från sig och försatt det i hjälplöst tillstånd. Straffet är fängelse
eller stratlarbete i högst ett år. Om barnet fick svår kroppsskada av gär
ningen eller avled, inträder straffskärpning
liestämmelserna i SL 14: 22 och 14: 23 kompletteras a» stadgandeno i SL
- -4 och 14: 25. Sistnämnda båda lagrum är presumtionsbestämmelser av
en art som var vanlig i äldre strafflagstiftning. Vissa situationer har an
setts inneiatta så stor sannolikhet för att kvinnan uppsåtligen orsakat bar-
Sa?klI\kraV På bevisning om dylikt uppsåt eftergivits. Enligt
14. 24 intrader salunda ansvar, om kvinnan sökt enslighet vid födelsen
och iostrets död orsakats av det hjälplösa tillstånd vari hon försatt sig.
Har kvinnan fott barnet i enslighet och förstört eller gömt undan barnet,
intrader ansvar enligt SL 14: 25, om det icke kan utrönas att barnet om-
commit utan moderns vållande eller varit dödfött eller så ofullgånget att det
ej kunnat framfödas med liv.
Kommittén. Såsom anmärkts i anslutning till den allmänna motiveringen
ar kommittén övervägt att icke upptaga särskilda regler om barnamord
an,hanV1Sa losninSen av denna fråga till allmänna regler om åtals- och
pa oljdseltergift. Kommittén har emellertid stannat för att föreslå bibe-
lallandet av ett privilegierat brott, benämnt barnadråp. Sådant brott skall
enligt torslaget anses föreligga, om kvinna dödar sitt barn vid födelsen
eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten befann sig i uppriven
sinnesförfattning eller i svårt trångmål. Kommittén anför, att den tid un-
er vilken kvinnan såsom följd av förlossningen kan befinna sig i uppriven
sinnestortuttmng är växlande. Det är ingalunda ovanligt att tiden uppgår
till nagon månad efter nedkomsten; ej sällan kan tvångsföreställningar av
den art varom här är fråga inträda under den tid kvinnan ammar sitt barn
Det ar avsett att bestämmelsen skall gälla även gift kvinna. Påföljden har
i torslaget satts till fängelse i högst sex år.
Iiungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1962
B 77
Yttrandena. Mot att privilegiationen vid förevarande brott utsträckes även
till gifta kvinnor har föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalat erinran. En
ligt föreningens mening kan de skäl som finnes för bibehållande av barna
mord som privilegierat brott, främst kvinnans skamkänsla i förening med
känsla av övergivenhet, icke åberopas för gifta kvinnor.
Beträffande den tidrymd under vilken privilegiationen skall gälla har för
eningen Sveriges häradshövdingar framhållit, att svårigheten att begränsa
denna tid kan vara betydande och ingiva vissa betänkligheter. Det synes
dock riktigt att privilegiationen utsträckes på sätt skett i kommittéförsla
get. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i detta hänseende uttalat, att det
knappast är berättigat att låta privilegiationen gälla under hela amnings-
tiden.
Svea hovrätt har betonat att grunden för privilegieringen av förevarande
brott i förhållande till vanligt dråp är att kvinnans belägenhet utgör en
subjektiv ursäkt för brottet. På grund härav bör den i kommittéförslaget an
givna förutsättningen att dödandet skett å tid då kvinnan på grund av ned-
komsten befann sig i svårt trångmål icke bestämmas objektivt utan subjek
tivt; såsom förutsättning för tillämpning av paragrafen bör därför upptagas
att kvinnan begått brottet under inflytande av svårt trångmål, vari hon be
fann sig på grund av nedkomsten.
Beträffande den föreslagna straffskalan, fängelse i högst sex år, har över-
ståthållarämbetet uttalat att minimum satts för lågt. Med hänsyn till att det
här dock är fråga om att beröva någon livet bör såsom lägsta straff uppta
gas fängelse i sex månader.
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1062
Departementschefen. Såsom kommittén anfört har samhällsutvecklingen
medfört att den problemställning som föranlett strafflagens särskilda reg
ler om barnamord numera i ganska hög grad förlorat sin aktualitet. .lag
anser dock i likhet med kommittén, att det är befogat att bibehålla en sär
skild brottstyp såsom ett uttryck för den mildare bedömning som ter sig
naturlig, då en nybliven moder förgriper sig på sitt barn.
Kommitténs förslag innebär att barnadråp — medförande påföljden fäng
else i högst sex år — skall anses föreligga, då en kvinna, gift eller ogift,
dödar sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av ned
komsten befinner sig i uppriven sinnesförfattning eller i svårt tiångmål.
Svea hovrätt har förordat ändrad avfattning i syfte att trångmålet icke
skall bestämmas objektivt utan subjektivt; enligt hovrättens mening bör
sålunda förutsättningen vara att kvinnan begått brottet under inflytande
av svårt trångmål, vari hon befann sig på grund av nedkomsten. Det är
givet att den mildare bedömningen av barnadråp i jämförelse med vanligt
mord eller dråp bygger på förutsättningen, att gärningen föranletts av den
upprivna sinnesförfattning eller det trångmål vari kvinnan befunnit sig,
men det synes med hänsyn till svårigheten att utreda och föra bevisning om
sådana subjektiva omständigheter ej lämpligt att välja eu så restriktiv för-
muJermg som hovrätten föreslagit. Jag vill därför i detta avseende ansluta
mig till kommitteforslaget. Ej heller i övrigt synes vara anledning till er
inran mot kommitténs förslag.
•°
B
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
3 §.
I gällande rätt har förevarande paragraf motsvarighet i SL 14: 26, 14: 27,
14: 28 och 14: 28 b. Kommittén har upptagit motsvarande regler i 1: 4.
Gällande rätt. Enligt bestämmelserna i SL 14: 26—28 b inträder ansvar för
i os ten ordn vning, då någon genom att nyttja invärtes eller utvärtes medel
uppsåthgen dödar foster. Förövas sådan gärning av den havande kvinnan
själv, straffas hon enligt SL 14: 26 med fängelse. Är omständigheterna syn
nerligen mildrande, må hon dock frias från straff. Annan som med kvin-
nans vilja fordriver hennes foster skall enligt SL 14:27 dömas till straff
arbete från och med sex månader till och med två år eller fängelse i minst
sex månader. Forovar någon fosterfördrivning vanemässigt eller för att där
med bereda sig vinning, utgör påföljden enligt andra stycket i samma pa
ragraf straffarbete från och med ett till och med sex år. Har fosterfördriv-
mng iorovats utan kvinnans vilja, skall enligt SL 14: 28 dömas till straff
arbete från och med sex till och med tio år. Fick kvinnan av gärningen svår
kroppsskada, utgör påföljden straffarbete på livstid eller i tio år; fick hon av
gärningen doden, skall gärningsmannen dömas till straffarbete på livstid.
i ampningen av ansvarsbestämmelserna för kvinnan själv i SL 14: 26 be-
gransas genom ett stadgande i samma lagrums andra stycke, att frågan om
äta i dar avsedda fall skall prövas av statsåklagare^ Finner han skäl till
åtal, skall frågan underställas riksåklagarens prövning.
Räckvidden av ansvarsbestämmelserna mot fosterfördrivning begränsas
av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap. Härvid gäller ej
blott att mgrepp som företages helt i överensstämmelse med nämnda lag skall
gå fria från ansvar; i vissa fall är ansvar för fosterfördrivning uteslutet, även
om ingrepp skett i strid mot vissa föreskrifter i 1938 års lag. För att ha
vandeskap skall få avbrytas fordras enligt 1938 års lag till en början, att
sadana omständigheter är för handen som enligt denna lag motiverar en dy
lik atgard Dessa omständigheter är: 1) att på grund av sjukdom, kroppsfel
eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara
för hennes liv eller hälsa; 2) att med hänsyn till kvinnans levnadsförhållan-
den och omständigheterna i övrigt kan antagas att hennes kroppsliga eller
sjalsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och vår
den om barnet; 3) att kvinnan hävdats under förhållanden som medför an
svar för våldtakts-, blodskams- eller otuktsbrott enligt vissa stadganden i
SL; eller 4) att sjukdom av närmare angivet slag kan genom arvsanslag
vantas bil överförd på barnet. En förutsättning för att havandeskapet
må
avbrytas ar vidare att åtgärden, om den ej betingas av sjukdom eller kropps
fel hos kvinnan, vidtages på ett tidigt stadium, i regel ej efter havande-
B 79
skåpets tjugonde vecka (1 § andra stycket). Ytterligare gäller som huvud
regel att ingrepp får ske endast om kvinnan begärt atgarden. Provning u
ruvida havandeskap må avbrytas skall verkställas antingen av två läkare
eller av medicinalstyrelsen (4 §). I brådskande sjukdomsfall ager legitime
råd läkare ensam besluta om åtgärden (7 §). Ingreppet skall r allmänhet ut
föras å lasarett eller viss annan inrättning av dar anstalld läkare (6 §).
Även i detta hänseende gäller undantagsbestämmelse for bradslcande sjuk-
dT938allår(s7 lag intager den ståndpunkten att till straff för fosterfördriv
ning eller försök därtill ej må dömas, när någon efter
provning
som avses
i 4 eller 7 § i lagen avbrutit havandeskap eller gjort försök därtill, om åt
lärden ej skett på ett senare stadium än i 1 § andra stycket sags och kvin
nan då det enligt lagen erfordras, begärt åtgärden. Om dessa föreskrifter
är uppfyllda, skall den omständigheten att andra stadganden i lagen exem
pelvis^ §, åsidosatts icke medföra att ansvar för fosterfordrnming ådomes
Huruvida ansvar i sådant fall överhuvud skall intrada ar att avgor
de särskilda föreskrifterna i 1938 års lag. Ett fall som härvid lånats
straffritt är om kvinnan själv företager åtgärd för att avbryta havandeska
pet I motiven till lagen framhålles, att en sådan atgard, sedan i behcm
ordning förklarats att förutsättningar för havandeskapets avbrytande fore-
lialr, har betydelse endast i den riktningen att den utsätter henne sjah för
risk till liv eller hälsa. Vidtages åtgärden av annan an kvinnan skall där
emot dömas till straff, varvid skilda lagrum tillämpas allt eftersom in
greppet verkställts av legitimerad läkare eller av annan.
Kommittén. Kommittén anser, att fosterfördrivning alltjämt bör i princip
vara kriminaliserad med möjlighet till straffrihet för
omständi-heterna är mildrande. Förutom de synpunkter av huvudsakligen
ånmänpreventiv natur som kan antöras till stöd för denna ståndpunkt
framhåller kommittén särskilt, att ett generellt stadgande om straffrihet för
kvinnan sannolikt skulle medföra, att personer
abortverksamhet kommer att överlåta åt kvinnan att företaga abortmg ep
pet i förhoppning att därigenom undgå straffansvar. Vidare erinras om att
h^iftnTngen under senare tid i andra länder, bortsett från ett kortvarigt
försök i Sovjetunionen, ingenstädes lämnat fosterfördrivning av kvinnan
Sj Enligt k om mitt éförslaget består den brottsliga
gärningen
i att fördriva
eller eljest döda foster. Illa uppsåtliga former av fostrets dödande omfat
tas
av
brottsbeskrivningen. Foster föreligger alltifrån det en aggceil^be
fruktats och till födelsen. Brottet har av kommittén uppdelats på två svai-
hetsm-ader, fosterfördrivning och grov fosterfördrivmng. I paragrafens för
!?vV hehandlas den lägre graden. Påföljden är har bestämd till fang-
1 i Mgst två ir Stadgande.8! »udra stycke, om grov fos.erfördrivnmg
k
li -
endast i fall då gärningen förövats av annan an den ha
vande kvinnan själv. Som exempel på omständigheter, som skall särskilt
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
80 B
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
beaktas vid bedömande huruvida brottet är prov! bär • *••• i
S£fiSZfS;=Éi=
dvlika foiio • lldrande. Tanken att straffrihet alltid skulle inträda i
dvhka fall avvisas av kommittén med hänvisning särskilt till att straff n t
SV“bara subjektiva
mot , a 0Iftandighete" a« kvinnan frias från straff icke i och för sTg
nina lm ^ m° 3tt annan Person döI*es för medverkan till fosterfördriv-
Yttrandena. I några remissyttranden diskuteras frågan huruvida
dana ,all. Med hänsyn w gällande , S,lf
pä d^tmrlde v^U i
“d a“ "■°i'Ugöra några* säkra sjsmt a"gä‘
de dess verkningar har ämbetet emellertid icke velat föreslå nåeon änd
ing
i detta
hanseende. Yrkeskvinnors samarbetsförbund hav uttalat att fos
teriard.-.vnmg soa. förövats av kvinnan själv i allmänhet bör vaja s“rafM
mTdre™ Lu de h” ZlZf komm" delta “ligt förbundets mening att
medtora att de abortsökande kvinnorna i större utsträckning än nu vän
Val? T6 c1161’ °ffentHgt 0rgan 1 stället för till kvacksalvare.
Yttrat a» brott?11 fo;f |a§na brottsbeskrivningen har överståthållarämbetet
^ ? i n b™tts°mradet - aH« former av fostrets uppsåtliga dödande - bli-
al obestämt i forslaget, särskilt med tanke på att det inrymmer fall då
a?brvrndetta Inom TT"' UPPSåt’ * bÖ1'jan *V 6tt havande*kaP söker
^11u J ? fyS1Ska ansträngningar eller på andra liknande sätt
aU mdtia t *°r0Tåat att den filande brottsbeskrivningen »genom
att nyttja invärtes eller utvärtes medel» bibehålies
pi‘iroft0 bZnV fatens andra stJ'cke upptagna vägledande exemplen
man' l™„™„, r
S‘“dj‘skaUn
'■ Trelleborg yttrat, att fosterfördrivning
kis i Z mTn dJ,°f-r l “ Sä"Sym ,aU aU det ickc b5r särskllt unmär
ndsihandå. Pö f°rekommer- lorde Sä™ngen ktInna bedämas som
sshandel. Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit att såsom
y er .gare exempel pä grovt brott skall upptagas den omständigheten å”
nsk for stor fara for kvinnans liv eller hälsa förelåg
Beträffande den föreslagna straffrihetsregeln i paragrafens tredje stvcke
bär Svea hovrätt, av liknande skäl som hovrätte» anfört i fråga om beskrt
mgen av barnadrap, ansett att den angivna objektiva straffrihetsgrunden
att kvmnan på grund av havandeskapet befann sig i svårt7rå„»mäT bTr'
andras så, att kvinnan må frias endast om bo» begitt garn ngen under t
flytande av eu sådan belägenhet. Hovrällen för vl,ro Sverige bär erima
m all motsvarande straff,■,hetsregel i gällande lag uttryckts så, att kvinnan
B 81
må frias från straff om omständigheterna är »synnerligen mildrande». Da
omständigheterna i de ifrågavarande fallen mycket ofta är nnldrande, sy
nes det hovrätten som om bortfallet av ordet »synnerligen» — vars använ
dande alltid ger vid handen att en restriktiv tillämpning är åsyftad — är
ägnat att medföra straffrihet i alltför stort antal fall. Slutligen har advokat
samfundet föreslagit att straffrihetsregeln, som i förslaget utformats såsom
en fakultativ regel, i stället skall utformas som en obligatorisk regel.
Med anledning av att i kommittéförslaget icke upptagits någon motsvarig
het till SL 14: 33 — vari stadgas straff för den som efter att genom olovlig
beblandelse ha avlat barn undandrager sig alt giva kvinnan nödig hjalp i
anledning av havandeskapet eller barnet födelse, såvida kvinnan därigenom
kommer i övergiven eller nödställd belägenhet och under inflytande därav
begår brott varigenom fostret eller barnet dödas eller dess liv utsättes för
fara — har länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, om icke en dylik be
stämmelse efter viss omformulering försvarar sin plats i brottsbalken. Läns
styrelsen har framhållit att det bör åligga varje man att i ekonomiskt och
psykiskt hänseende hjälpa kvinnan, om deras umgänge föranlett att hon
blivit havande. Det väsentliga i straffbudet är, att det påtalar de fall då
mannen undandrager sig sitt ansvar för det väntade barnet. Avgörande
bör sålunda icke vara, att kvinnan dödar barnet eller fördriver fostret. En
bestämmelse av detta innehåll skulle enligt länsstyrelsens mening otvivel
aktigt tjäna som ett lämpligt komplement till reglerna om straff for barna-
dråp och fosterfördrivning.
Departementschefen. Enligt kommitténs förslag skall fostei fördi ivnings-
brottet omfatta alla former av uppsåtligt dödande av foster. Såsom fram
hållits under remissbehandlingen av förslaget torde emellertid brottsområ-
det därigenom bliva alltför obestämt, och jag vill därför förorda att den i
gällande lag uppställda förutsättningen, att gärningen skall ha skett genom
att nyttja utvärtes eller invärtes medel, bibehålies.
Vad angår de av kommittén föreslagna vägledande exemplen på om
ständigheter, som skall beaktas vid bedömande huruvida grovt brott före
ligger, torde det fallet att fosterfördrivning skett utan kvinnans samtycke
kunna utelämnas, då det är mycket sällsynt förekommande. I stället torde
böra nämnas att gärningen inneburit särskild fara för kvinnans liv eller
hälsa.
. ,
.
Beträffande fosterfördrivning förövad av kvinnan själv har kommittén i
nära överensstämmelse med gällande rätt föreslagit en regel av innebörd,
att hon må från straff frias, där hon på grund av havandeskapet befann sig
i uppriven sinnesförfattning eller i svårt trångmål eller omständigheterna
eljest är mildrande. Advokatsamfundet har yrkat, att denna fakultativa le-
gel i stället måtte utformas som en obligatorisk regel om frihet från påföljd.
Såsom kommittén anfört är emellertid den i gällande rätt antagna oidning-
en lämpligare med hänsyn främst till att eftergivandet av påföljden är be
tingat av svårbestämbara subjektiva omständigheter. Det är emellertid möj-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
82 B
ligt att — om allmänna bestämmelser om eftergift av åtal samt om nedsätt
ning eller eftergift av påföljd meddelas — spörsmålet kan regleras inom ra
men för dylika allmänna bestämmelser. Någon särskild regel i detta ämne
torde därför tills vidare ej behöva upptagas i förevarande paragraf.
I likhet med kommittén anser jag att den nuvarande bestämmelsen i SL
14: 35 om ansvar för barnafader, som underlåter att lämna kvinnan nödig
hjälp i anledning av havandeskapet eller födelsen, bör utgå ur lagen. Jag kan
alltså ej bitrada det yrkande om bibehållande av denna bestämmelse som
framförts av länsstyrelsen i Norrbottens län.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
4 och 5 §§.
Dessa paragrafer ersätter SL 14: 10—13 och ett flertal andra stadganden
om misshandel i SL 14 kap. samt svarar i kommitténs förslag mot 1 ■ 5
och 1:6.
Gällande rätt. Enligt gällande lag skall misshandel med dödlig utgång hän
föras till dråp även för det fall att gärningsmannens uppsåt omfattat en
dast själva misshandeln men ej den dödliga utgången (SL 14:4, 14:5).
Uppsåtlig misshandel som icke medfört den misshandlades död behandlas
främst i SL 14: 10—13. Misshandelsbrotten fördelas på sistnämnda lagrum
med hänsyn till den skada som följt av misshandeln. Sålunda avser SL
14: 10 och 14: 11 svår kroppsskada, SL 14: 12 mindre lyte eller kroppsfel eller
lindrigare sjukdom och SL 14: 13 ringare eller ingen skada som följd av
misshandeln. Uppdelningen mellan SL 14: 10 och 14: 11 har skett så, att i det
lörra lagrummet behandlats de fall där gärningsmannen haft uppsåt att till
foga svår kroppsskada, medan Övriga fall då sådan skada uppstått hänförts
till det senare lagrummet. Enligt båda lagrummen gäller skilda straffska
lor allt eftersom gärningen skett med berått mod eller av hastigt mod. En
ligt SL 14: 10 är straffet i förra fallet straffarbete från och med sex till
och med tio år och i senare fallet straffarbete från och med två till och
med sex år. Har gärningsmannen icke åsyftat att tillfoga svår kroppsska
da, skall han enligt SL 14: 11 dömas till straffarbete från och med två till
och med sex år om misshandeln skedde med berått mod, och med straff
arbete i högst två år om den skedde av hastigt mod. I SL 14: 12 och 14: 13
har någon motsvarande uppdelning av straffskalorna icke skett. Straffet
utgör enligt SL 14: 12 fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om om
ständigheterna är synnerligen mildrande, böter. Straffskalan i 14: 13 upp
tager böter eller fängelse i högst ett år.
Utöver de i SL 14: 4 och 14: 5 samt 14: 10—13 upptagna stadgandena om
misshandel innehåller SL 14 kap. åtskilliga särbestämmelser om misshan
del. Sålunda stadgas i 7, 8 och 14 §§ om fall då flera deltagit i misshandel, i
15 § lörsta stycket om resande av livsfarligt vapen såsom försvårande om
ständighet vid misshandel, i 18 § om givande av gift, i 29 § om misshandel
B 83
, . .
• or- r nririra stvcket om misshandel å vissa skyldemän,
”aST55 om'envig, i 42 § om det fall att gärningsmannen vid n.isshan-
'de, ^fafannan ä„S den han vi,le misshand,a och i 44 § om s. It. ofa„.
-i+pn T kommitténs försias är misshandelsbroltet indelat i tre svår-
hetsTader 15 ^första stvcket behandlas den medelsvåra graden, i samma
ÄT
ST 14 kan rörande misshandelsbrott. Bestämmelserna ar avsedda att till
Si
till dPen dödliga effekten kan emellertid föranleda att stra
lern.1
mas även jämlikt bestämmelsen om vållande till annans död e g 8
mas ave"
brott på liknande sätt skall enligt kommittefor-
sl^eT bedömas det fall, att någon genom misshandel orsakat kroPPSs1^^
eller sjukdom Har sådan effekt ej omfattats av gärningsmannens uppsåt men
k^n den Ulkäknas honom såsom oaktsam, skall straff utmata, för miss
handel och vållande till kroppsskada eller till sjukdom enligt e
reglerna för sammanträffande av brott.
wPrivits har i
Misshandelsbrottet, som i gällande lag icke narmare
>
‘
kommitté förs,aget bestämts så, att misshandel Lorel'f"" Pv blottpsv-
„ar annan kroppsskada, sjukdom eller smarta. Framkallande av blott psj
kisk smärta faller enligt kommittén utanför området förf
icke en medicinskt påvisbar effekt t. ex. en psykisk chock, in rader. Enh t
ett särskilt stadgande skall såsom misshandel också anses att försatta na
mn ; vanmakt eller annat sådant tillstånd.
° Kommittén bär som nämnts icke upptagit någon särskild
ning för den ringa graden av misshandel. I mot,ven här ko™"
att den för den medelsvåra graden upptagna benämningen misshandel lar
tillämpas även för den ringa graden. Kommittén har övervägt .It oresla eu
särskild brottsbenämning för de ringa fallen, t. ex. va d oran e
»
misshandel. Mot ordet våldförande kan emellertid enligt kommittén an a -
kas att det knappast är lämpligt såsom benämning vid alla tormer av miss
handel samt atfordet i de? allmänna språkbruket snarast anvandes om
ganska allvarliga Övergrepp; understundom har det betydelsen av sexuel t
Övervåld. Uttrycket ringa misshandel är enligt kommitténs mening ic e
ler lämpligt som brottsbenämning med hänsyn till de fall ar ro es-
serligen bör bedömas som ringa men där ett betydande objektivt överskott
föreligger, kanske t. o. m. dödlig utgång.
...
Påföljden för den ringa graden av misshandel har av kommittén o -
slagits till böter eller fängelse i högst sex månader. För den medelsvara
”radon har föreslagits att påföljden skall utgöra fängelse i högst fyra ar.
Om misshandel är att anse som grov, skall enligt förslaget domas för grov
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
84 B
misshandel till fängelse från och med ett till och med tio år. Vid bedöman
de huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var up
penbart livsfarlig eller adagalade synnerlig förslagenhet eller grymhet eller
0CCrSarninfSmannen tlllfoSade svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom
Med de föreslagna straffskalorna avser kommittén att söka åvägabringa
en vass skärpning vid straffmätningen i förhållande till gällande rätt. Kom-
rmtten hyser den uppfattningen att våldsbrotten - i den mån de icke med-
ort död eller svar kroppsskada - i hittillsvarande rättstillämpning icke
brottenb S
lindrigt> särskilt i jämförelse med förmögenhets-
Yttrandena. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för re
missinstansernas inställning till frågan om straff för s. k. objektiva och
culposa överskott har kommitténs förslag att slopa dylika straff i princip
'“i™11
ansIutning- Vad gäller misshandelsbrotten, särskilt misshan
del medI dödlig utgång, har dock i flera yttranden yppats tvekan
på
denna
punkt. Svea hovratt har beträffande misshandel med dödlig utgång uttalat
att konstruktionen av garningen såsom ett enhetligt brottsfall onekligen har
visst pedagogiskt värde genom att på ett pregnant sätt i det allmänna med
vetandet inskarpa risken av allvarliga straff även för ett oavsiktligt dö
dande vid misshandel. Vidare ar att märka att misshandel med dödlig
ul-
gang otvivelaktigt för den folkliga uppfattningen framstår såsom ett sär-
s vdt
brott
Betydelsen av det från pedagogisk synpunkt anlagda betrak
telsesattet torde dock icke böra överdrivas, och att misshandel av ifrågava-
iande slag allmant ses såsom ett speciellt brott torde vara en följd av att
en av alder behandlats så i vår lagstiftning. Från
straffmätningssynpunkt
toide det icke betyda nämnvärt, om sådan misshandel bestämmes såsom
C. ..elleir lV& ,brott- Den enda skillnaden i detta avseende mellan gällande
latt och förslaget torde vara att, medan det för närvarande är möjlM att
utdöma livstids frihetsstraff, det högsta straffet enligt förslaget är frihets-
straff i tolv år. Ytterst synes det vara en lämplighetsfråga, om man skall
alja den ena eller den andra konstruktionen av brottet. Eftersom det från
systematisk synpunkt synes tilltalande att icke göra avsteg från den av kom
mittén strikt genomförda principen att ouppsåtliga verkningar icke bör
spela någon roll för brottsbegreppens utformning, har hovrätten stannat
ioi att acceptera den föreslagna konstruktionen.
I några yttranden har föreslagits, att gällande lags konstruktion i före
varande hanseende skall bibehållas. Föreningen Sveriges landsfogdar, som
anse! det vara ett väsentligt framsteg om man kommer bort från de till
krånglade bestämmelserna i SL 14:10-13, och stadsfiskalen i Trelleborg
har med hansyn till vikten av att få en tillfredsställande repression vid miss
handel med dödlig utgång förordat att denna gärningstyp skall betraktas
som ett särskilt brott. Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen i Södermanlands
an, . f landsfogden i Norrbottens län och föreningen Sveriges stadsdomare
har uttalat, att forslaget i praktiken medför betydande svårigheter vid grade-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
B 85
rinoen av misshandelsbrotten, närmast i bevishänseende. Länsstyrelsen i
Malmöhus län
anser förslagets konstruktion vara ur systematisk synpunkt
lullt logisk och godtagbar men har dock ifrågasatt om den stora allmän
heten kominer att rätt förstå innebörden därav.
Till de remissinstanser som uttalat sig for att vid misshandelsbrotten
behålla den särskilda regleringen beträffande eulposa överskott hor aven
riksåklagarämbetet.
Efter att ha inledningsvis yttrat att förslaget ur lag
tekniska synpunkter innebär en enklare och elegantare lösning an den
vållande lag och att det också undanröjer de olagenheter som följer av
de nuvarande straffskalorna i vissa fall måste anses alltför stranga, bär äm
betet anfört:
Till en början må framhållas, att den eulpösa effekten vid ett misshan-
delsbrott härflyter direkt ur det dolösa brottet och utgor en tämligen nor
mal föld av detta Sambandet mellan den dolösa handlingen och den eu 1-
nösa effekten är i själva verket ofta så starkt, att brottet, utifrån betraktat,
framstår som eu enhet. För det allmänna föreställningssättet torde det fal a
sig vida naturligare att uppfatta garningen såsom ett enda brott an att anse
den innebära en kombination av tva olika brott. .
..
••
Vad an°år gärningsmannens subjektiva inställning, maste aven öra"s_en
mellan vad som ur hans synpunkt skall anses utgöra dolost e ler eulpost
handlande bliva mycket flytande. I särskilt hog grad galler det sagda ^
sådana med objektiva överskott förenade misshandelsbrott, som foiovals
affekt eller eljest utgöra utslag av ett impulsivt eller utan f^över
läggning företaget handlande. Det maste salunda for den, som i attekttill
stånd gfovt misshandlat annan med döden som foljd, vara ytterst svart^ att
ens i efterhand göra klart för sig, hur långt hans uppsåt i handlin0so0o
^Onf det^såfunda mången gång för gärningsmannen själv kan vara svårt
att avira vilken omfattning hans Sppsåt haft, måste ^tta uppenbarh-
gen ställa sig ändå svårare för de rattstillampande organen Bevisfiaganf o
ffänar därför särskilt beaktande. Det torde vara obestridligt, att bland de
till av misshandel med dödlig utgång, där gärningsmannen fornekar uppsåt
att döda, finnas åtskilliga, som i realiteten aro att anse sasom dråp elle
mord i den mening, förslaget inlägger i dessa begrepp. Möjligheterna att
bevisa förefintligheten av ett sådant uppsåt aro dock, da gärningsmännen
förnekar uppsåtligt handlande, ofta mycket begränsade Vad särskilt angår
det eventuella uppsåtet, är utförandet av det prov, som forutsattes skola ske
för avgörande av om denna form av uppsåt föreligger, i dessa fall förenat
med alldeles särskilda svårigheter. Motsvarande synpunkter torde i viss ut
sträckning gälla, även då misshandeln ej förorsakat döden utan det objek
tiva överskottet allenast avser en högre grad av kroppsskada än den av upp
såtet omfattade. Straffbestämmelserna för objektiva överskott torde salunda
i viss omfattning komma till användning, då anledning finnes till antagan
de, atl i realiteten uppsåt i förhållande till den brottsliga effekten förelegat.
1 en stor del av de övriga fall, då bestämmelserna tillämpas, torde den hand
landes inställning i subjektivt hänseende ligga uppsåtet mycket nara.
Till det nu anförda måste naturligen hänsyn tagas vid utformningen av
straffskalorna inom de lagbud, som äro avsedda att tillämpas på ifrågava
rande fall av brottslighet. Dessa straffskalor måste ju vara så inrattade, att
de innebära garantier för att nyss anförda synpunkter vinna vederbörligt
beaktande vid straffmätningen. Med den nuvarande konstruktionen av strat-
86 B
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962
len för objektiva överskott torde detta ej ställa sig svårt. Om man däremot
väljer den lösning av problemet, som föreslås i betänkandet, inställa sig vissa
svårigheter vid utformningen av straffsatserna för vållande till annans död
samt för vallande till kroppsskada eller sjukdom. Skalorna för dessa brott
måste nämligen å ena sidan vara tillräckligt höga för att kunna inrvmma
aven den form av brottslighet, varom här är fråga, men få å andra sidan
ej göras sa stränga, att de ej passa för andra mindre straffvärda förfaran-
.... Ay det anförda torde framgå, att ett ståndpunkttagande till frågan, om
förslaget i nu forevarande delar bör godtagas, i väsentlig mån är beroende
av huruvida forslagets utformning av brotten misshandel och vållande till
annans död resp. vållande till kroppsskada eller sjukdom och därtill an
knutna stratfskalor är sådan, att den erbjuder garantier för ett så kraftigt
7?,V.panrde med straff mot nu förevarande brott, som dessas natur i åt
skilliga fall kräver. En granskning av förslaget ur angivna synpunkt torde
giva vid handen, att brottsbeskrivningarna och straffsatserna i och för sig
™V^ Utl0n??,d<V att de inrymma möjligheter till ett sådant ingripande.
ed hansyn till den i förhållande till gällande lagstiftning påtagliga sänk
ningen av mmimisträffen för grövre misshandelsbrott och till den allmänt
omvittnade benägenheten hos domstolarna att i sin straffmätning hålla sig
Ull den undre delen av straffskalan, torde emellertid med fog kunna göras
gallande, att pataghga risker föreligga för att, om förslaget genomföres,
den typ av brottslighet, varom har ar fråga, icke alltid kommer att bestraf-
ias sa strängt, som är erforderligt.
På grund av det anförda har riksåklagarämbetet funnit att avskaffandet
av de objektiva överskotten är ägnat att försvåra det effektiva beivrande
av våldsbrotten, som med hänsyn till ökningen och brutaliseringen av dessa
brott framstår som påkallat. Ämbetet är därför för sin del närmast benä
get att bibehålla särskilda straffbestämmelser för de objektiva överskotten
vid misshandelsbrott med tillägg av en föreskrift av motsvarande innehåll
som den i SL 5: 12 andra stycket upptagna. Poliskammaren i Malmö och
polisintendenten i Hälsingborg har uttalat sig i samma riktning som riks
åklagarämbetet.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att överståthållarämbetet och
kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasatt lämpligheten av att i för
slaget icke upptagits särskilda bestämmelser för de fall som avses i SL 14: 7,
14: 8 och 14: 14, d. v. s. fleras deltagande i misshandel varav följt döden el
ler kommit svårare skada. Om dylika bestämmelser slopas, kan det enligt
dessa remissinstansers mening finnas risk att en kanske allvarligt miss
handlad person kan lida rättsförlust för det fall, att flera deltagit i en upp
såtlig misshandel men det icke kan bevisas vem eller vilka av deltagarna
som varit verksamma vid misshandelns utförande.
Vad angår den i kommittéförslaget upptagna beskrivningen av misshan
del har hovrätten för Nedre Norrland framhållit att åtskilliga fall av intres
sekollision kommit in under det straffbara området. Sålunda bör ett opera
tivt ingrepp ej bedömas som misshandel, även om patienten icke lämnat sitt
tillstånd till detta. Frågan om ansvar för en läkare som företagit en medi
cinskt betogad operation eller annan behandling utan giltigt samtycke bör
B 87
visserligen regleras i läkarinstruktionen och ej i stråtflag, men det bör på
lämpligt sätt komma till uttryck i lagtexten att en gärning, som i och tor
sig innefattas i misshandelsbegreppet, likväl måste jämlikt särskilda grun
der bedömas som rättsenlig. Frågan om förhållandet mellan misshandel
och medicinska ingrepp har berörts även av Göta hovratt och medicinal
styrelsen. Enligt deras mening hade det varit önskvärt att frågan blivit kla
rare belyst i kommitténs motiv. Någon komplettering av lagtexten påyrkas
emellertid icke. Medicinalstyrelsen har i detta sammanhang vidare uttalat,
att någon ändring i gängse betraktelsesätt icke synes ifrågasattas och att
något praktiskt behov av en närmare reglering icke visat sig föreligga.
Med utgångspunkt från att enligt förslaget ett framkallande av blott psy
kiskt lidande ävensom en genom psykiska medel framkallad psykisk effekt
icke torde omfattas av straffbestämmelserna mot misshandel har socialsty
relsen ifrågasatt om icke bestämmelserna bör omfatta psykisk misshandel
i fall då beroendeställning föreligger. Själslig terror, t. ex. från alkoholister
mot närstående, kan medföra skadeverkningar som är mera djupgående,
långvariga och ödesdigra för offret än kroppslig misshandel. Socialstyrelsen
har emellertid sagt sig vara väl medveten om svårigheten att i detta avseen
de åstadkomma en tillräckligt avgränsad brottsbeskrivning och har för den
skull icke ansett sig kunna bestämt påyrka, att en straffbestämmelse i den
angivna riktningen införes. Svea hovrätt har framhållit att, eftersom med
ordet »smärta» i den föreslagna lagtexten avses endast fysiskt lidande, den
na innebörd bör komma till direkt uttryck i lagtexten, förslagsvis genom
orden »kroppslig smärta».
I anledning av att det enligt ett särskilt stadgande i kommittéförslaget
skall anses som misshandel att försätta någon i vanmakt eller annat sådant
tillstånd har hovrätten över Skåne och Blekinge yttrat att intet är att er
inra mot detta stadgande såvitt det avser gärning förövad med fysiska me
del. Emellertid omfattar stadgandet åtminstone efter ordalagen även sådana
fall då någon med psykiska medel, t. ex. hypnos, försätter annan i vanmakt
eller annat sådant tillstånd. Genom att beteckna dylika handlingar som
misshandel synes man avlägsna sig väl långt från gängse språkbruk. Även
ur systematisk synpunkt torde enligt hovrättens mening kunna övervägas,
huruvida icke handlingar av denna typ hellre bör hänföras under kapitlet
om brott mot frihet och frid, vari regleras andra fall då någon med psy
kiska medel ofredar annan.
Vad angår påföljden för misshandel har flera remissinstanser anslutit
sig till kommitténs uttalande, att våldsbrotten — i den mån de icke medfört
död eller svår kroppsskada — i hittillsvarande rättstillämpning icke sällan
bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med förmögenhetsbrotten.
Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län yttrat, att den med tillfredsstäl
lelse funnit att kommittén föreslagit en skärpning av straffen för miss
handel. Det finns en tendens som tyder på minskad respekt inom vida kret
sar för andra människors personliga integritet. Det är därför angeläget
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
88 B
erVri11
fh
^ alI^ tr°ntfr inskrider för att 1 görligaste män skydda den
T V d
ax medlen 1 sadant hänseende är straffskärpning.
raga om den ringa graden av misshandel har
hovrätten för Övre Norr
land
givit uttryck åt den uppfattningen, att skalan bör upptaga endast böter.
Vad angar den medelsvåra graden har
Göta hovrätt
föreslagit att fängelse
i tia ar skall utgöra maximum, liksom vid stöld, bedrägeri och förskingring
enom att i straffbestämmelsen rörande våld mot tjänsteman i enlighet
straff fö^no' H iwV»1 UPPtaga fängelSC 1 fyra år Sås0m maximi-
tillärnnaö t
f
' l*gtexten komnia till uttryck den nu allmänt
t llampade straffmatmngsprmcipen att vid sådant brott avsevärt strängare
an Vld misshandel i allmänhet.
Hovrätten för Västra Sverige
overstathaUarambetet
och
föreningen Sveriges häradshövdingar
har av sam
ma skal forordat en sändning av maximum till två år, hovrätten och för-
ifXgr UndCr fber°Pande
JämväI
av att strängare påföljd knappast torde
örrfi TV !! c misshandeln bedömes som grov. Även
hovrätten för
Övre Norrland
och
Stockholms rådhusrätt
har föreslagit sänkning av maxi-
mum till tva ar. Vad angår minimum — enligt förslaget fängelse i en må-
ttl“bar G°ta h°Vmtt förslagit att böter skall ingå i skalan, gärna med
ett utsatt minimum om 25 eller SO dagsböter. Hovrätten, som delar kom-
mittens uppfattning att en skärpning av straffet för misshandelsbrott i åt
skilliga fall ar pakallad, har framhållit att flertalet misshandelsbrott torde
vara av sadan beskaffenhet att böter framstår som den lämpligaste reaktions-
formen. För att kunna ådöma bötesstraff måste domstolarna emellertid
enligt kommitténs förslag beteckna brottet som ringa. Om sålunda — vilket
synes hovratten sannolikt — den ringa graden av brottet i praktiken kom
mer att bil normalfallet, har i viss mån skett ett avsteg från gradindelningens
prmcip. I manga av de fall, då domstolen anser ett misshandelsbrott böra
endaSt ,med boter’ torde det dessutom vara med hänsyn till den
"lHtalade olämpligt att behöva stämpla brottet som ringa. Även
hovrätten
over Skane och Blekinge
och
hovrätten för övre Norrland, Stockholms råd-
hvsratt
samt
länsstyrelsen
och
landsfogden i Kronobergs län
har förordat
att böter upptjjges i straffskalan för mellangraden av misshandel. Från hov
rättens over Skåne och Blekinge uttalande i denna fråga är
presidenten
Wieslander
skiljaktig. Om boter upptages i straffskalan, är enligt hans me
ning att befara, att den skärpning av straff för misshandel, som avses och
som ar synnerligen önskvärd, ej blir genomförd i praktiken.
Kriminalpolis-
intendenten i Stockholm
har givit uttryck åt samma uppfattning.
Beträffande den föreslagna skalan för grovt misshandelsbrott har
riks-
akagarämbetet
erinrat om att brottet närmast motsvarar det brott som nu
behandlas i SL 14: 10 och vars minimum är straffarbete i två år. I betrak
tande av svårhetsgraden hos ifrågavarande brott synes det ämbetet tveksamt,
om den sänkning av straffskalans minimum med ett år som föreslagits
verkligen ar påkallad. Lämpligheten därav synes så mycket mera kunna sät-
tas i fraga, som domstolarna visar en påtaglig tendens att vid sin straff
matning halla sig till straffskalans undre del. Med hänsyn till det anförda
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
B 89
liar riksåklagarämbetet föreslagit att minimistraffet för grov misshandel
1'astställes till fängelse i två år.
.......
Göta hovrätt har föreslagit att den ringa graden av misshandel skall asat
tas ett särskilt namn, i vilket ordet misshandel helst ej bör ingå. I motsats
till kommittén har hovrätten ansett benämningen »våldförande» ej vara
oanvändbar. I paragrafen bör vidare angivas vissa exempel på omständighe
ter under vilka paragrafen kan komma till användning.
Med anledning av kommitténs uttalande att ringa misshandel icke ar
en lämplig brottsbenämning på de nu ifrågavarande fallen har kriminal
polisintendenten i Stockholm ifrågasatt, om icke lagtexten bor fa en lydelse
av innehåll att, där omständigheterna är mildrande, straffet kan nedsattas
till böter eller fängelse i högst sex månader. I annat fall föreligger enhg
kriminalpolisintendentens mening risk att detta lindrigare brott likval kom
mer att benämnas ringa misshandel.
Beträffande det i kommittéförslaget såsom exempel på grovt brott upp
tagna fallet, att gärningen var uppenbart livsfarlig, har föreningen Sveriges
stads domare uttalat att, då livsfarligheten skall vara täckt av uppsåt, det
icke synes klart vilken betydelse som bör tilläggas ordet uppenbart, öuea
hovrätt har, under framhållande av att varje brottsförutsättmng principiellt
skall vara subjektivt täckt, föreslagit att ordet uppenbart får utgå. Medici
nalstyrelsen har anfört vissa synpunkter på hur »livsfarlig» bor tolkas samt
framhållit att vid bedömande av en gärnings farlighet bör beaktas, att en och
samma skada kan innebära helt olika risker under olika förhållanden. En
efter misshandel svårt blödande person kan bli snabbt omhändertagen och
erhålla blodtransfusion, varigenom tillståndet inom någon eller några tim
mar knappast mer är oroande. Bedömningen måste dock bli att uppenbai
livsfara förelegat. Ett slag eller en stöt mot huvudet, resulterande i en
spricka på skallbasen med t. ex. skada på innerörats benkapsel, måste be
dömas på samma sätt, även om behandlingen orsakat att inga alarmerande
symtom framkommit.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har understrukit önskvärdheten av
att det icke råder någon tvekan om att misshandel vid gatuöverfall och lik
nande kan hänföras till grov misshandel, även om tillfogande av kropps
skada varken åsyftats eller följt av gärningen. Enligt föreningens mening
bör därför i förtydligande syfte såsom exempel på grovt brott medtagas,
att gärningen ådagalagt synnerlig hänsynslöshet. I samma riktning har
Svea hovrätt uttalat sig. Det är enligt hovrättens mening bättre att i stället
för »förslagenhet och grymhet» nämna »hänsynslöshet och råhet».
Departementschefen.
De nuvarande bestämmelserna i SL 14 kap. angående
misshandelsbrotten är icke särskilt lättöverskådliga, och den omarbetning
i riktning mot större enkelhet och klarhet som kommittén föreslagit måste
hälsas med tillfredsställelse. Av särskild betydelse är bortfallet av de s. k.
objektiva överskotten. Detta spörsmål har jag redan berört i den allmänna
motiveringen. Jag har där uttalat min anslutning till att uppsåtliga brott
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
90 B
bor utformas utan avseende å ouppsåtliga verkningar. Vissa remissinstanser,
bi. a. riksåklagarämbetet, har med åberopande särskilt av att svårigheter vid
bevisningen kan föreligga förordat ett avsteg från denna grundsats vid
misshandelsbrotten. De anförda skälen synes emellertid ej vara av den styr
ka, att de motiverar ett dylikt avsteg från den angivna, enligt min mening
mycket välgrundade principen. Jag ansluter mig även till kommitténs för
slag att utesluta ett flertal specialbestämmelser om olika slag av misshan
del som nu finnes i SL 14 kap., däribland den särskilda regleringen av fall
då flera deltagit i misshandel. I detta sammanhang vill jag som min me
ning uttala, att den omständigheten att flera tillsammans misshandlar
annan ofta torde — oberoende av vilken skada som uppkommit av miss
handeln — böra föranleda att brottet bedömes såsom grovt.
Gallande ratt innehåller ej någon närmare definition på misshandel
Kommittén bär sökt avhjälpa denna brist. Enligt förslaget skall såsom miss
handel anses att tillfoga annan kroppsskada, sjukdom eller smärta även
som att försätta honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Denna be
skrivning av gärningen synes i huvudsak tillfredsställande, och den har
också i det stora hela accepterats vid remissbehandlingen. Från några håll
har ifrågasatts om det icke av beskrivningen uttryckligen borde framgå, alt
lagrummet icke omfattar befogade medicinska ingrepp och andra åtgärder
som av särskild anledning är tillåtna. Sådana intressekollisioner kan'emel
lertid ej anses så typiska vid misshandelsbrotten som exempelvis vid foster-
fördrivning och torde ej behöva särskilt omnämnas vid avfatlningen. Ope
rativa ingrepp och andra åtgärder av medicinsk natur sker regelmässigt
med uttryckligt eller presumerat samtycke av den sjuke, och fråga om till-
lämpning av misshandelsreglerna torde uppkomma endast i de sällsynta
undantagsfall då sådant samtycke icke föreligger. Det synes klart att ett
ingrepp icke bör göras mot uttryckligt förbud av den sjuke själv, om han
ar vid normal sinnesförfattning. Om det är fråga t. ex. om en vansklig ope
ration av en medvetslös person, torde det vara brukligt, att samråd äger
mm med de anhöriga i den mån omständigheterna medger det.
Vad angår förhållandet mellan misshandel och kroppsaga vill jag erinra
om att, sedan stadgandet i SL 14: 16 upphävts från och med den 1 juli 1957,
missbruk av äganderätt kan beivras även då endast lindrig misshandel före
kommit.
Såsom påpekats i några remissyttranden kan den föreslagna brottsbe-
skrivningen giva anledning till viss tvekan med hänsyn till gränsdragningen
mellan fysiskt och psykiskt lidande. Det är, enligt vad kommittén i motiven
utvecklat, avsett att vissa svårare former av psykisk påverkan skall falla
under misshandelsbegreppet. Givetvis är det svårt att vid avfattningen av-
lagtexten här draga upp en bestämd gräns, och det närmare ställningsta
gandet till detta spörsmål torde få ankomma på rättstillämpningen. I
dessa gränsfall torde, om gärningen ej kan anses såsom misshandel, ofta
föreligga någon form av frihets- eller fridsbrott.
Enligt förslaget skall misshandelsbrottet uppdelas i tre grader med
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962
B 91
broltsbenämmngarna misshandel för de mellansvåra och de ringa fallen
i
f .ii__ Vlrl UnoloiYimonfiP^ .1 ^ nrOLLSOlll-
Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
och
:rov
misshandel för de grova fallen. Vid bestammanaet a
radel för misshandel får emellertid, såsom kommittén åven framhaHn,
beaktas den avgränsning som föranledes av andra stadganden, danbland
bestämmelsen om ofredande (4 kap. 7 § i depanememsforsia etj. Lnam
sistnämnda brott hänföres bl. a. sådana fall då någon handgripligen an -
tar annan, och i denna del har bestämmelsen om ofredande icke nagon
r-kt motsvarighet i gällande rätt. Uttrycket .handgripligen antastar» avser
exempelvis att någon avsiktligt knuffar eller sparkar annan eller rycker
eller Eliter i hans kläder, och under ofredande — vara skall kunna o ja
böter eller fängelse i högst sex tnänader - torde rymmas dehrKh.ga
av de misshandelsfall, som omfattas av nuvarande SL 4-13^V"“
förhållande har jag icke funnit anledning att upptaga nagon sarslald grad
för ringa misshandel, utan brottet bör lämpligen uppdelas endast i tva g
der misshandel och grov misshandel.
.......
För misshandel, som regleras i 4 § av förevarande kapitel, bor påföljden
sättas till böter eller fängelse i högst två år. Jag vill alltsa fororda en san i-
ninc
av den av kommittén föreslagna högsta gransen, fyra ar vilken synes
cöra latituden för normalfallen av misshandel för vid. Möjlighet att doma
till böter bör finnas bl. a. med hänsyn till sådana fall, dar brottet liöge
på gränsen till ofredande men anses böra bedömas sasom misshande .
1 Bestämmelser om grov misshandel upptages i 5 §.. Den av kommittén fö
reslagna latituden för det grova fallet, fängelse mellan ettochtioårhar
föranlett erinran endast av riksåklagarämbetet, som för sm del forordat ho -
nino- ov minimum till fängelse i två år. En dylik höjning torde ha va
berättigad med utgångspunkt från kommitténs förslag att fatta maximum
för normalfallet till fyra år. Om den övre gransen for misshandel enligt
vad iag föreslagit sättes till två år, synes emellertid minimum för det grova
fallet böra bibehållas vid ett år i överensstämmelse med kommitténs or-
slag Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall enligt kommitténs
förslag särskilt beaktas, om gärningen var uppenbart livsfarlig eller adaga
lade synnerlig förslagenhet eller grymhet eller ock gärningsmännen tillfo
gade svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. De valda exemplen synes i
huvudsak lämpliga. Av skäl som Svea hovrätt och stadsdomarforenmgen
anfört torde dock ordet »uppenbart» få utgå. Vidare torde enligt 'a
föreslagits av nämnda hovrätt och häradshövdingeforemngen »forslagenhet
och nrymhet» böra utbytas mot »hänsynslöshet eller råhet».
Kommittén har i sina motiv uttalat, att våldsbrotten i hittillsvarande rätts
tillämpning icke sällan bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med
förmöeenhetsbrotten. Jag delar denna kommitténs uppfattning eea vill un
derstryka, att de ändringar i förhållande till kommitténs förslag som jag
förordat icke är avsedda att giva uttryck för en mildare värdering. Miss
handel som icke är av bagatcllartad natur bär normalt foranlena fängelse
(jfr första lagutskottets utlåtande 1958: 12).
92 B
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
6
§•
Paragralen motsvarar SL 14: 9 och kommittéförslaget 1: 7.
Ga lande ratt. I SL 14: 9 meddelas regler om ansvar för ouppsåtligt vållan-
de tiH annans död genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse. För
sådant vållande skall dömas till fängelse i högst ett år eller, där omstän
digheterna ar mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter. Om vållan
det var synnerligen grovt, må dömas till straffarbete i högst två år.
Kommittén. I fråga om brottsområdet innebär kommittéförslaget in«en
annan ändring av gällande rätt än den som följer av det av kommittén fö
reslagna stadgandet i 22: 1 (jfr 1 kap. 2 § i departementsförslaget) att ringa
oaktsamhet ej skall medföra ansvar.
Beträffande påföljden för vållande till annans död innebär kommittéför
slaget en skärpning i jämförelse med gällande lag. Brottet har uppdelats
pa tva svårhetsgrader; den lindrigare graden behandlas i paragrafens förs
as tycke och de grova fallen i andra stycket. I de lindrigare fallen skall
enligt forslaget påföljden bli fängelse i högst två år eller böter samt i de
grova fallen fängelse i högst fyra år. Den föreslagna skärpningen i förhål
lande till vad som nu gäller är enligt kommittén i främsta rummet motiverad
av att forslaget icke upptager någon motsvarighet till de nuvarande stränga
bestämmelserna i SL 14: 4 och 14:5 om vållande till annans död genom
uppsåtlig misshandel. Enligt kommittéförslaget skall sådan gärning bedö
mas enligt förevarande paragraf i förening med bestämmelserna om miss
handel enligt vanliga regler för sammanträffande av brott.
Yttrandena. I remissyttrandena har mot förevarande paragraf framförts
ermrmgar endast beträffande påföljden. Sålunda har hovrätten för Västra
Sverige uttalat, att de båda skalorna lämpligen bör sammanslås till en,
omfattande fängelse i högst fyra år eller, där omständigheterna är mildran
de, böter. Därigenom skulle enligt hovrättens mening starkare markeras
den skillnad som ur straffmätningssynpunkt måste anses föreligga mellan
orevarande paragraf och nästföljande paragraf, som avser vållande till
kroppsskada eller sjukdom.
Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, om skalan i paragrafens förs-
ta stycke med hänsyn till brottets allvarliga följd alltjämt bör omfatta bö
ter. Rådhusrätten i Göteborg, som anser att böter bör upptagas, har före
slagit att en viss minimigräns stadgas; denna bör sättas icke oväsentligt
högre an den som finns i SL 14:9, tio dagsböter. Riksåklagarämbetet har
uttalat att, om de nu gällande straffbestämmelserna för objektiva överskott
V.ld misshandelsbrott med dödlig utgång ersättes med en kombination av
straff for misshandel och för vållande till annans död, minimistraffet i para
grafens andra stycke bör höjas till fängelse i sex månader.
En sänkning av maxima har föreslagits av advokatsamfundet. Enligt
advokatsamfundets mening är det visserligen sant att det vid grov vårds
B 93
löshet någon gång kan vara befogat att tillgripa ett förhållandevis strängt
straff men de föreslagna maximistraffen synes i fråga om bade fors a
andra styckena onödigt långa. Advokatsamfundet har förordat att maximum
i första stycket bestämmes till fängelse i högst ett år och i andra stycket
till fängelse i högst två år.
1951 års rättegångskommitte
har ifragasatt sa-
dan utformning av straffskalan, att nämnd ej behover medverka vid rådhus
rätt i mål om vållande till annans död i andra fall an då fråga ar om groit
vållande.
Departementschefen.
Kommitténs förslag beträffande förevarande para
graf synes i huvudsak ej giva anledning tiU erinran. Jag vill dock toresla
den jämkningen, att minimum för det grova fallet bestämmes till fängelse
i sex månader. Härigenom vinnes enligt min mening en bättre avvagnmg
av förhållandet mellan de båda graderna. Anledning att utforma skalan
med särskild hänsyn till underrätternas sammansättning i mål av forevaran-
de slag synes ej föreligga. Beträffande det grova fallet torde bora inforas den
särskilda brottsbeteckningen grovt vållande till annans död.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
7 §•
Denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL 14: 17 och motsva
ras i kommittéförslaget av 1:8.
Gällande rätt. Enligt SL 14: 17 skall den som ouppsåtligen genom vårds
löshet oförsiktighet eller försummelse vållar annan en så svår kroppsskada
som avses i SL 14: 10 dömas till böter eller fängelse i högst sex månader;
var skadan sådan som avses i SL 14: 12, är påföljden böter. Oaktsamt åstad
kommande av lindrigare kroppsskada, liksom av smärta utan någon kropps
skada, medför enligt gällande rätt icke ansvar.
Kommittén. Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med gallande
rätt. Brottsbeskrivningen är enligt förslaget, att någon av oaktsamhet åsam
kar annan sådan kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa. Påföljden for
brottet — som erhållit den särskilda beteckningen vållande till kroppsskada
eller sjukdom — skall enligt förslaget vara fängelse i högst två år eller
böter.
Yttrandena.
Landsfogden i
Malmöhus
lön
har ifrågasatt huruvida icke gro\
oaktsamhet bör fordras för ansvar enligt stadgandet. Enligt landsfogdens
mening torde nämligen annars i ett otal fall, särskilt i trafikmål, inträffa
att personer åtalas för en oaktsamhet som, även om den ej är ringa, likväl
framstår som mindre allvarlig.
Vad angår påföljden har
överståthållarämbetet
och
Sveriges advokatsam
fund
föreslagit en mildring; skalan bör enligt dessa remissinstanser upp
taga böter eller fängelse i högst sex månader. Även
1951 års rättegångskom-
mitté
bär ifrågasatt en sänkning av maximum.
Föreningen Sveriges stads-
94 B
domare bär förordat att en särskild skala upptagande endast böter stadgas
för ringa fall.
°
Riksåklagarämbetet har, liksom vid 7 §, föreslagit en skärpning av påfölj
den för grova fall. För att motverka ett alltför lindrigt bedömande av vål
lande till kroppsskada genom uppsåtlig misshandel bör enligt ämbetets me
ning minimum vid grovt vållande bestämmas till fängelse en månad.
Departementschefen. Det i ett remissyttrande framförda förslaget att grov
oaktsamhet skall krävas för ansvar enligt förevarande stadgande synes allt-
lor mycket begränsa tillämpningsområdet för stadgandet Om det såsom
föreslagits av kommittén stadgas, att den åsamkade kroppsskadan eller
sjukdomen ej skall vara ringa, kommer brottsområdet icke att omfatta fall
som framstår som bagatellartade. Jag vill alltså i detta avseende biträda
kommitténs förslag, som nära ansluter till gällande rätt.
Vad angår påföljden torde de synpunkter som från olika håll framförts
\nd remissbehandlingen kunna tillgodoses genom uppdelning av brottet i två
grader, en lindrigare grad med böter eller fängelse i högst sex månader och
en grad för grova fall med fängelse i högst två år.
8 §.
SL har ej någon motsvarighet till denna paragraf, frånsett vissa regler för
speciella fall. I kommittéförslaget motsvaras paragrafen av 1: 9.
Gäliande rätt. Någon allmän bestämmelse om straff för handlingar, som
enbart innebär fara för att annan skall skadas till liv eller hälsa, förekom
mer ej i SL 14 kap. Däremot finnes bestämmelser för speciella fall av sådant
slag. Sålunda stadgas i SL 14:23—25 och 30—34 om utsättande, d. v. s.
vissa fall då barn eller annan, om vilken gärningsmannen haft att taga vård,
av denne uppsåtligen försatts eller övergivits i en belägenhet som innebär
fara för att vederbörande skall omkomma eller taga skada. Straff för fram
kallande av fara har i övrigt stadgats dels i SL 14: 21 om fara för venerisk
smitta, dels i SL 14: 15 andra stycket om resande av livsfarligt vapen. Oakl-
samt framkallande av fara för människors liv eller hälsa kan i vissa fall ha
karaktären av allmänfarligt brott och straffas då enligt SL 19: 5 eller 19: 8.
Inom specialstraffrätten förekommer ofta bestämmelser mot oaktsamt fram
kallande av fara, t. ex. i lagen om straff för vissa trafikbrott.
Kommittén. Kommittén har föreslagit en bestämmelse om vårdslöshet mot
person. Sådant brott skall enligt förslaget anses föreligga, om någon uppså*-
“gen eller av grov oaktsamhet framkallar fara för annans liv eller hälsa. I
uttrycket »fara för liv eller hälsa» ligger enligt kommittén, att faran skall
vara av mera allvarligt slag. Straffet föreslås till fängelse i högst två år eller
böter.
De nuvarande utsättandebrotten omfattas i huvudsak av det föreslagna
stadgandet, som dock har eu vidare innebörd än bestämmelserna om dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
B 95
brott. Framkallande av fara för venerisk sjukdom skall enligt kommittéfär-
slaget icke falla under förevarande paragraf utan under ett sars u s
-ande i 11: 9; såsom har omtalats under kapitelrubriken har någon motsva
righet till detta stadgande ej upptagits i departementsförslaget. Resande av
livsfarligt vapen kan enligt förslaget under vissa förutsättningar föranleda
ansvar enligt 2: 5 (4 kap. 5 § i departementsförslaget) Har framkallande
av fara karaktären av allmänfarligt brott skall endast bestämmelserna i 11
kap. av kommitténs förslag (12 kap. i departementsförslaget) tillampas. Mot
svarande bör enligt kommittén gälla om någon ar forfallen till ansvar för
vårdslöshet i trafik jämlikt 1 § lagen om straff for vissa trafikbrott, straf -
maximum för grov vårdslöshet i trafik enligt andra stycket i nyssnämnda
paragraf föreslås jämkat till överensstämmelse med straff maximum för
vårdslöshet mot person.
-
Kommittén har i anslutning till förevarande stadgande i förlaget ovei-
vägt, huruvida en allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå
den som befinner sig i fara bör införas, men på anförda skal avstått från att
upptaga någon sådan bestämmelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962
Yttrandena. Av remissinstanserna har två, föreningen Sveriges stadsdomare
och advokatsamfundet, ifrågasatt det praktiska behovet av stadgandet, ad
vokatsamfundet dock under uttalande att rent teoretiskt tungt '"ägande ska
kan anföras för förslaget. Båda dessa remissinstanser har särskilt framha -
lit, att de viktigaste fallen torde vara reglerade genom bestämmelser i special
straffrätten — såsom i giftstadgan, förordningen om explosiva varor, arbe
tarskyddslagen o. s. v. - vilka syftar till att skydda annans liv och
hälsa.
Man har enligt advokatsamfundet icke anledning att tro att det föreslagna
stadgandet skulle komma att — utöver vad som följer av bestämmelserna
om straff för vållande till annans död och för vållande till kroppsskada eker
sjukdom — märkbart påverka människor till att iakttaga större aktsamhet i
sitt handlande. Advokatsamfundet har vidare mot ett stadgande av föreslaget
innehåll anfört dels den omständigheten att stora bevismngssvarigheter
måste uppstå, när man icke kan åberopa en inträffad effekt såsom bevis
för faran, dels ock det förhållandet att brottsbeskrivningen är så tanjbar,
att det kan befaras att även fall, som icke är straffvärda, kommer att imym-
mas under bestämmelsen. Skulle det befinnas önskvärt att i brottsbalken in
föra en bestämmelse om vårdslöshet mot person bör enligt advokatsamfun
dets mening i varje fall en omarbetning ske i syfte att begränsa bestämmel
sens tillämpningsområde. Siadsdomareföreningen anser att stadgandet i var
je fall bör begränsas till att avse, förutom livsfara, fara för svår kroppsskada
eller allvarlig sjukdom. Föreningen har även ifrågasatt om icke eu bestäm
melse om straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande bör införas.
Med utgångspunkt från att stadgandet icke är avsett att tillämpas om
gärningen av annan grund är straffbar, exempelvis som allmänfarlig vårds
löshet eller vårdslöshet i trafik eller då ansvar jämlikt 1: 7 eller 1: 8 i kom-
mittéförslaget kan ifrågakomma, har Göta hovrätt förordat att i paragrafen.
96 B
i förtydligande syfte införes orden »där ej annat är stadgat» eller något lik
nande uttryck. Hovratten har vidare ifrågasatt om benämningen vårdslöshet
mot person ar lämplig å ett brott som även kan begås uppsåtligen.
• .Betraff^“d® straffet bär
advokatsamfundet
uttalat att, om en bestämmelse
i amnet bi