Prop. 1962:10

KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION

1962:10

MED

FÖRSLAG TILL RROTTSBALK

DEL A

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1962

A 1

Nr 10

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till brotts­

balk; given Stockholms slott den 15 december 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att an­

taga härvid fogade förslag till brottsbalk.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

På straffrättens område har sedan länge förberetts en genomgripande lagreform, vars mål är att ersätta 1864 års strafflag och åtskilliga därtill anknytande författningar med ny lagstiftning. Det förberedande arbetet har varit uppdelat på två kommittéer, straffrättskommitten som haft till upp­ gift att föreslå en reformering av bestämmelserna om de särskilda brotten och vad därmed äger samband samt strafflagberedningen som har företagit en översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet.

Med hänsyn till lagstiftningsärendets stora omfattning har beredningen därav inom justitiedepartementet och den därpå följande lagradsgransh- nin«en varit uppdelad på två etapper. Sedan lagrådets yttrande over utarbe­ tade lagförslag har inhämtats genom beslut åren 1958 och 1%0, framlagges nu i propositionen förslag till brottsbalk. Denna är avsedd att ersatta den nuvarande strafflagen samt därutöver bl. a. lagen om ungdomsfängelse, a- „en om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, lagen om villkorlig dom, lagen om villkorlig frigivning och lagen med vissa bestämmelser om

påfölid för brott av underårig.

Brottsbalken innehåller tre huvudavdelningar, av vilka den forsta uppta­ ger vissa allmänna bestämmelser, den andra handlar om brotten och den

tredje om påföljderna.

1

Hihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10.

A.

2 A

Den forsta huvudavdelningen omfattar två kapitel. I 1 kap. meddelas vissa grundläggande bestämmelser om brott och brottspåföljder. Sålunda definie­ ras dan begreppet brott och anges vad i brottsbalken förslås med påföljd dis^inlin , ff°f \PafÖIJdel'na ^ bÖt6r’ fän§elS6’ susPens*on. avsättning,

P, träff for krigsman, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängel-

i\Uuerelmg °Ch overlämnande till särskild vård. Straffbegreppet har bi­ behållits sasom gemensam beteckning för de påföljder, vilka anges i eller i anslutning till bestämmelserna om de särskilda brotten, d. v. s. böter fän», else, suspension, avsättning och disciplinstraff. I kapitlet regleras även frå­ gan, huruvida en eller flera påföljder skall ådömas för samma brott, samt anges vissa omständigheter, som skall beaktas vid val av påföljd.

I 2 kap. upptages bestämmelser om svensk jurisdiktionsrätt i straffrätts­ ligt avseende. Nuvarande bestämmelser härom har i formellt avseende vä­ sentligt omarbetats för att underlätta förståelsen av det tämligen kompli­ cerade regelsystemet. Den svenska jurisdiktionsrätten föreslås utvidgad, när det galler brott utom riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare. Denna utvidgning ar ett led i det pågående samarbetet inom Norden för att möjliggöra verkställighet av ådömda straff m. m. i annat land än domslan- det samt för att oka möjligheterna till ömsesidig rättshjälp i andra hänse­ enden inom straffrättens och straffprocessens områden.

Andra huvudavdelningen i balken omfattar 3—24 kap. Strafflagens be- f™me!Ser om de särskilda brotten har reformerats genom lagstiftning år U4^, såvitt avser förmögenhetsbrotten, och år 1948, såvitt avser brotten mot staten och allmänheten. I dessa delar innebär det nu framlagda försla­ get icke några större nyheter. Det är endast beträffande brotten mot per- son som brottsbalksförslaget innehåller en mera genomgripande revision.

Riktpunkten vid reformeringen av lagstiftningen om brotten har varit att i görligaste män tillgodose samhällets krav på skydd för skilda allmänna och enskilda intressen utan att medborgarnas handlingsfrihet inskränkes mer an som ar oundgängligen nödvändigt. Brottsbeskrivningarna har utfor­ mats pa ett så långt möjligt klart och otvetydigt sätt. De kriminaliserade garningarna har i större utsträckning än i gällande lag åsatts särskilda brottsbeteckningar.

De i balken upptagna brotten lägges i princip under allmänt åtal. Kon­ struktionen med målsägandebrott bibehålies endast i fråga om ärekränk- ningsbrotten. I något större utsträckning föreskrives såsom förutsättning for allmant åtal, att angivelse sker av målsäganden. Med endast få undan­ tag har dock i dessa fall inrymts befogenhet för åklagaren att, om målsägan­ den ej tar initiativ till brottets beivrande, väcka åtal, såframt detta finnes pakallat från allmän synpunkt. Liksom för närvarande stadgas särskild atalsprovning vid vissa brott. Sådan åtalsprövning har dock begränsats till fall, dar skälen att inskränka allmän åklagares skyldighet att anställa åtal ager samband med brottstypen som sådan.

I andra huvudavdelningen har kapitlen ordnats så, att först behandlas

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 3

brotten mot person, 3-7 kap., därefter förmögenhetsbrotten, 8-12kap brotten mot allmänheten, 13-15 kap., och brotten mot staten, 16-22 kap. De två sista kapitlen i denna avdelning, 23 och 24 kap., innehaller bestäm melser om försök m. m. och om gärningar, som begås i nödvärn eller an-

^Bestämmelserna i 3 kap. om brott mot liv och hälsa innebär en avsevard förenkling av de nuvarande komplicerade och föråldrade reglerna i 14 kap. strafflagen. När det gäller brottstyperna mord och dråp hanfores icke, så­ som i gällande rätt, till mord alla fall av uppsåtligt dödande, som har skett med berått mod. Gränsen mellan de båda brottstyperna, av vilka mord ar den svåraste, dragés i stället med hänsyn till hur grovt brottet framstar vad beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. En viktig fråga, som möter vid misshandelsbrotten och vissa andra brott, galler de s. k. objev tiva överskotten. Förslaget innebär i denna del, att ouppsatliga verkningar av en gärning genomgående frånkännes betydelse, da det galler uppsatliöa brott. Misshandelsbrotten har uppdelats i tre grader. Avgörande vid gra e- ringen skall icke såsom för närvarande vara den skada, som har astadkon - mits genom gärningen, utan hänsyn skall tagas till samtliga uppsatliga om­ ständigheter vid brottet. I förekommande fall kan adomas ansvar, utom uppsåtlig misshandel, jämväl för vållande till annans död eller till kropps­ skada eller sjukdom. Som oaktsamhetsbrott upptages aven framkallande för annan avlivsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjuk-

d?4 kap. behandlas brotten mot frihet och frid. Även detta kapitel, som

huvudsakligen motsvarar 15 kap. i strafflagen, innebär en modernisering av gällande rätt, varvid flera föråldrade regler har utmönstrats De bestäm­ melser, som avser frihetsberövanden, har avsevärt förenklats, och i fråga om mera okvalificerat rättsstridigt tvång har skett en precisering av det straff­ bara området. Särskild uppmärksamhet har agnats fragan om skydd för personer, som blir utsatta för hot om grova brott. Gärning, som innefattar sådant hot, lägges under allmänt åtal, och brottet har utformats såsom ett fridsbrott; straff kan följa så snart hotet har skett pa satt, som vård agnat att hos den hotade framkalla fruktan för hotets förverkligande. I övrigt ma nämnas att i kapitlet, jämte bestämmelse om hemfridsbrott, stadgas sti a för den som obehörigen intränger eller kvarstannar i vissa andra lokalite­ ter än bostad, exempelvis kontor eller fabrik.

Ärekränkningsbrotten, som regleras i 5 kap., har väsentligt omarbeta s. I kapitlet skiljes mellan två brottstyper, förtal och förolämpning. För för­ olämpning är utmärkande, att det kränkande uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Vid förtalsbrottet avser kriminaliseringen lämnan­ de av uppgifter — sanna eller osanna — som är agnade att utsatta nagon för andras missaktning. Ansvar skall dock ej ådömas, då den som lamnade uppgiften var skyldig att uttala sig eller då det med hansyn till omständig­ heterna var försvarligt att lämna uppgift i saken; i sådant fall skall san-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ningsbevisning få föras. I kapitlet upptages även en bestämmelse om förtal av avliden.

I 6 kap. behandlas sedlighetsbrotten. Kapitlet innehåller flera nyheter av principiell natur. Ifrågavarande brott behandlas såsom Övergrepp av en per­ son mot annan person. För otuktsbrotten medför förslaget vissa strafflind­ ringar; för de allvarligare fallen bibehålies dock tämligen höga straffmini- ma. Viss utvidgning föreslås av det kriminaliserade området i syfte att skydda yngre åldersklasser från att dragas in i prostitution.

Förslaget upptager i 7 kap. bestämmelser om brott mot familj Beträffande förmögenhetsbrotten kan nämnas, att i 8 kap. om stöld, rån och andra tillgreppsbrott har införts en ny brottstyp, tillgrepp av motorfor-

Brotten mot allmänheten har upptagits i huvudsak oförändrade från gäl­ lande lagstiftning. 8

I fråga om brotten mot staten har företagits vissa ändringar av saklig in­ nebord. Bl. a. föreslås en skärpning av straffet för hets mot folkgrupp De nuvarande bestämmelserna angående sårande av sedlighet kompletteras med ett stadgande om spridande av förråande skrifter bland barn och ungdom. Bland brotten mot rikets säkerhet upptages som ny brottstyp krigsanstif- tan, innebärande att någon framkallar fara för att riket skall invecklas i krig. I kapillet om ämbetsbrott har bestämmelserna om suspension och av­ sättning som bistraff omarbetats.

Av de två avslutande kapitlen i balkens andra huvudavdelning innehål­ ler endast det sista några väsentligare nyheter. Bestämmelserna om nöd­ värn har omarbetats, och regler har införts angående gärningar, som har begåtts i nöd eller på befallning.

Brottsbalkens tredje avdelning med bestämmelserna om påföljderna in­ nebär en betydande formell men också saklig omarbetning av det nuvaran­ de regelsystemet. En systematisering har skett genom att de nu i skilda la­ gar spridda bestämmelserna har sammanförts i samma lagverk.

Tredje avdelningen har disponerats så att först i skilda kapitel upptages bestämmelserna om de olika påföljderna, 25—32 kap. Därefter följer reg­ ler om nedsättning och uteslutning av påföljd, om sammanträffande av brott och förändring av påföljd, om bortfallande av påföljd, om förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan av brott, om vissa nämnder och om rättegången, 33—38 kap.

I förhållande till gällande rätt innebär förslaget att vissa påföljder för­ svinner. Sålunda sammanslås fängelse och straffarbete till ett enhetligt fri­ hetsstraff, kallat fängelse. Förvaring och internering i säkerhetsanstalt er­ sattes av en påföljd, benämnd internering. Å andra sidan skapas nya påfölj­ der. Villkorlig dom uppdelas i två påföljder, villkorlig dom och skyddstill­ syn. Nya ar också de olika formerna av överlämnande till särskild vård, nämligen överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vård enligt la«en om nylcterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk vå^d.

A 5

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

. fråga om de yngsta lagöverträdarna

rx." &£ T*. r- *■—

au ådöma denna påföljd är mycket snäva och^ avses

^

f‘ ss s

de yngsta agover ra under 18 år. överlämnande till vård skall kunna anvandas mot den som ar unuei .... n . i n enligt barnavärdslagen skall kunna kombineras medagy.bote• ™ ... * uutills ankomma på barnavårdsnämnderna och, nar atal sker, ne

omfattning som enligt nuvarande åtalseftergiftslag

förslaget

Även när det gäller lagöverträdare i åldern 18-20 år stadga

g

vissa beeränsningar beträffande tillämpningen av fängelse. I stallet ifråga kommer vidgad användning av ungdomsfängelse och tillämpmng av skydds-

tillsvn i förening med en kort tids anstaltsbehandling.

Förslaget innehåller icke några bestämmelser om ungdomsarrest. Beträffande psykiskt abnorma lagöverträdare föreslås betydande föränd­ ringar De nuvarande straffriförklaringarna avskaffas i princip, och de so har" besått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslohet eller an "an s tfsHg Inormitet av sä djupgående natur, ätt den måste anses jäm­

ställd med sinnessjukdom, föres in under det

av

domstol.™ bll.mp.de

reaktionssystemet. För denna grupp av lagöverträdare skall dock t forsta hand ifrågakomma överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen eller ti

intrisk vård eller till vård enligt barnavårdslagen eller lagen om

lykterhetsvård^Av^övHga påföljder skaf, endas, böter och skyddstillsyn

kU“räganfm föfslagets innehåll beträffande de skilda påföljderna kan näm-

“LTiUeffm böter innehåller endast smärre nyheter. Den förändring av

penningvärdet, som har skett sedan år 1931 då dagsbotsreformen genom­ fördes8 har föranlett en ändrad gränsdragning mellan penningböter oc dagsböter och en höjning av bl. a. dagsbotsbeloppen. I kapitlet har

^Beträffande^det^rihetliga frihetsstraffet fängelse upptages som nämnts bestämmelser, vhka begräLr tillämpningen i fråga om unga lagöverträda­

re Ålerfallsbcstämmelsema har reviderats, varvid tillämpningsområdet för dess. bestämmelser vidgats samtidigt som de gjorts fakul ativa och alltså endast innebär en möjlighet till straffskärpning vid återfall, kapitlet om

6 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

fängelse återfinnes även bestämmelser om villkorlig frigivning De båda nu

äää sas urfirir

^et en viss vidgad tillämpning utöver vad som beslöts vid 1§961 års riksdai

,n i:aTt,1S.Utbyggnad aV skyddsk°nsulentorganisationen' förutses för

f ."na oth i,Z*

“ fSrS,ärl;ni"g 8V °vervakningsarbetet »ed

Vi lkorlia h !rTer av la§överträd^e som vårdas i frihet. Villkorlig dom och skyddstillsyn är enligt förslaget självständiga nåföli der och mnebar icke såsom den nuvarande villkorliga domen någof aLtånd

4d,a?°mand€ 3V PåfolJd eller med verkställighet av ådömd påfölid Båda påföljderna skall kunna kombineras med böter ? J skddlkTligad0m-är aVSGdd fÖF brottslingar med så god prognos, att sär-

ulda åtgärder ej erfordras för deras tillrättaförande Den är icke förenad ^inTtTif °Ch kan närmast sä§as vara ^ villkorlig påföljdseftergift jämt SS Öref! Sådra la^ÖVerträda-. för Älka ö^ervSng

H L fsarskllda föreskrifter eller enbart övervakning finnes erforderlig an htry"“ r‘Sär ^ e" prÖTO,id « normalt ^re 4r OvervakåS

Skvjn tmaVeS, aV 0,ervak"ingsnämnd med biträde av skyddskonsulent Uds an ',"Snbeba"df "“”a «" g°™.ol, kombineras med en Inre

staltsbehandhng, dock endast om den dömde har fvllt is år i

^ nCaSgmo.Vaan„rP5fr h°"°- k“ *»«*"*» a"da"4"

ät -mtam raränd-

'7 a"S,a',SVä"ie" skliTvara^roch to”

tionen fa”r ansvaret hä“™"ak""®s”än'n<1" od. skyddskonsnienlorganisa-

A 7

åtgärder, är i förslaget icke — såsom i den nuvarande lagen med vissa be­ stämmelser om påföljd för brott av underårig---- begränsat till de fall, i vil­ ka den unge bör omhändertagas för samhällsvård; överlämnande skall ske utan att domstolen preciserar den åtgärd enligt barnavårdslagen, som skall vidtagas mot den unge.

Överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård skall kunna till- lämpas beträffande den som enligt denna lag bör bli föremål för övervak­ ning eller för tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Tillämpningen har emellertid i huvudsak begränsats till att avse dem, som har begått brott av mindre allvarlig beskaffenhet.

För överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen, som innebär att lag­ överträdaren skall vårdas på sinnessjukhus, fordras att rätten finner vård­ behov föreligga. Förordnande om sådant överlämnande får dock icke medde­ las utan att den medicinska expertisen har förklarat, att lagöverträdaren är i behov av vård på sinnessjukhus. Avgörande är vårdbehovet vid tidpunkten för rättens dom. Om gärningen icke har begåtts under inflytande av sinnes­ sjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående na­ tur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, krävs dock att sär­ skilda skäl föreligger för att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen skall få ske.

Öppen psykiatrisk vård avses främst för sådana sinnessjuka eller sinnes- slöa lagöverträdare, som icke är i behov av vård på sinnessjukhus men bör komma i åtnjutande av viss psykiatrisk vård eller tillsyn. Vården förutsät- tes skola ske genom hjälpverksamheten vid de statliga mentalsjukhusen.

De bestämmelser, som i balkens tredje avdelning upptages om ämbets- straffen suspension och avsättning samt disciplinstraffen för krigsmän, in­ nebär ingen saklig ändring av vad som nu gäller beträffande dessa påföljder.

I 33 kap. meddelas bl. a. bestämmelser om nedsättning och eftergift av påföljd. Vid sidan av regler om straffnedsättning för unga eller psykiskt ab­ norma lagöverträdare öppnas en generell möjlighet till nedsättning eller ef­ tergift av påföljd i utpräglade undantagsfall.

Vid utformandet av reglerna om sammanträffande av brott och föränd­ ring av påföljd har eftersträvats att vinna en förenkling av nuvarande, till sina konsekvenser tämligen svåröverskådliga regelsystem.

I kapitlet om bortfallande av påföljd har vidtagits endast mindre jämk­ ningar av gällande rätts bestämmelser om åtalspreskription och preskrip­ tion av ådömd påföljd.

De i strafflagen nu upptagna reglerna om förverkande av egendom har i sak oförändrade upptagits i balkens 36 kap. Detta kapitel innehåller därut­ över bl. a. bestämmelser om tillämpligheten av regler om förverkande och om annan särskild rättsverkan, när fråga är om brott av den som är under 15 år eller som har handlat under inflytande av psykisk abnormitet.

För prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor angående villkorlig frigivning föreslås inrättad en central nämnd, kriminalvårdsnämnden. Be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 A

»U slrski?dgI»g tom u‘«rda:

f5resläs *<*«• >** «™Uältas

»gående de f

51

jdå„d™g„,

som VouZ^Ä" ed"

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 9

Förslag

till

Brottsbalk

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, näst efter handelsbal- ken, införas en ny balk, benämnd brottsbalk, av följande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser

1 KAP.

Om brott och brottspåföljder

1 §•

Brott är gärning, för vilken i denna balk eller i annan lag eller författning

är stadgat straff som nedan sägs.

2

§•

I denna balk beskriven gärning skall, om ej annat sags, anses som brott

endast då den begås uppsåtligen.

_ .

Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmännen eljest genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk. ma darav ,eke

föranledas att gärningen ej anses som brott.

3 §•

Med påföljd för brott förstås i denna balk:

de allmänna

straffen böter och fängelse,

,

, .

ämbetsstraffen suspension och avsättning för innehavare av befattnm0, varmed ämbetsansvar är förenat, och disciplinstraff för krigsmän, samt

villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och över­

lämnande till särskild vård.

4 §•

Om användningen av straffen gäller i allmänhet vad i bestämmelserna om de särskilda brotten är stadgat. Övriga påföljder må, enligt vad darom är föreskrivet, tillämpas ändå att de ej äro nämnda i dessa bestämmelser.

1*

Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt.

År

10.

A.

10 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Fängelse, suspension och avsättning äro att anse

an böter och disciplinstraff.

som svårare påföljder

5

§.

Ej må domas till flera påföljder för

stadgat.

samma brott, med mindre annat är

Suspension och avsättning ådömes vid

den tilltalade finnes böra dömas.

sidan av annan påföljd, vartill

*"* ädÖ”eS •-«—

för brotten.

2 KAP.

Om tillämpligheten av svensk lag

domirSeSma gäl^oL^:; ^

™ svensk

finnes antaga att*det är begångettnom riket* ™

^

**>

™ srr-“• ■=• sr,...

lag och vid svensk do™ J

om

it pa,,*ar"'"f dömes etter svensk

medborgare eller tagit hemvist här i riketelbr om

'nt- Svensk

ländsk eller norsk medborgare och finnes här så o n ar dansk, finsk, is-

‘ rikCl “b 4 ■“*“

svensk lag ‘Z

A 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §•

Utlänning, som utom riket begått brott, dömes även i annat fall än i 2 §

sägs efter svensk lag och vid svensk domstol,

.

1 om han förövat brottet å svenskt fartyg eller luftfartyg så ock eljest om han var befälhavare eller tillhörde besättningen å sådant fartyg och be­

gått brottet i tjänsten,

, , nn

2. om han begått brottet å område där avdelning av krigsmakten befann sig, dock i fall han ej var krigsman allenast om avdelningen befann sig a området för annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menig­ het, inrättning eller sammanslutning eller mot utlänning som hade hem­

vist i Sverige, eller

4. om brottet är folkrättsbrott.

4 §•

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock dar brottet fullbordades eller, vid försök, det tilläinnade brottet skulle hava full­

bordats.

5 §•

Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget el­ ler eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt in­ tresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter förord­ nande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väc­ kas, om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg eller av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig eller ock av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt in­ tresse.

6

§•

Ej må, utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat

därtill, någon åtalas för gärning, för vilken han utom riket undergått straff eller annan ansvarspåföljd. Sker åtal här i riket, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom riket, och må där­ vid efter omständigheterna dömas till lindrigare straff än för gärningen är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas.

7 §•

I fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet sko­ la, utöver vad i detta kapitel sägs, iakttagas de begränsningar som följa av

12 A

stadig eavköveren°k rättSliga gFl\ndsatser eIIer’ enli§t vad därom är särskilt

stadgat, av överenskommelse med främmande makt.

. ..........................

8

§.

m utlämning för brott är särskilt stadgat

S°™ “PPStäHts vid utlämning trän främmande stat till Sverige

skall landa till efterrättelse här i riket.

sverige

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ANDRA AVDELNINGEN

Om brotten

3 KAP.

Om brott mot liv och hälsa

Den som berövar

livstid.

1 §•

annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på

2 §.

År brott som i l § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett

g ningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängel

se, lagst sex och högst tio år.

P

§el

3 §•

Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av

nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt tfångmål

domes for barnadråp till fängelse i högst sex år.

trangmul,

4 §•

Den som med hjälp av invärtes eller utvärtes medel olovligen fördriver

år Ff6 JCS dodar foster» dömes för fosterfördrivning till fängelse i högst två

år. Har sädan gärning förövats av kvinnan själv, må påföljden för han«

eftergivas, säframt omständigheterna äro mildrande P J

eller hälsa.

inneburit särskild fara för kvinnans liv

A 13

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

5 §'

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom ! vanmakt eller annat sädant tillständ, dömes ,„r m,sston-

del till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

g §

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grov misshandel dömas

111 Vi^bedömsmde huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gar­ ningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svar kroppsskad eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller rah .

7 §■

Den som av oaktsamhet orsakar annans död, dömes för vållande till an­ nans död till fängelse i högst två år eller, om brottet ar ringa,, til.böter*

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex manader och högst fyra år.

g §

Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa, dömes för vållande till kroppsskada eller sjukdom

till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

9 §•

Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eUer allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara for an­

nan till böter eller fängelse i högst två år.

10

§.

För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan miss­ handel som ej är ringa eller försök till fosterfördrivning, så ock för stämp­ ling till mord, dråp eller grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja så­ dant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11

§•

För fosterfördrivning eller försök därtill må kvinnan själv ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän syn-

^Mfcshandel, som ej är grov och som icke förövats å allmän plats, eller försök eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt, åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal finnes

påkallat ur allmän synpunkt.

14 A

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

4 KAP.

Om brott mot frihet och frid

m tä"8else ^ vis, tid.

År brottet mindre grovt, dömes till fängelse i högst sex år.

2 §

för^llTi! annat ,al‘ in ‘

1

§ Sä«S bCT™ någon friheten, genom att bort-

™ -*—«*

År brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

^ g

“l” 4

S°m e!'fSt' “edelSl °la8a lvän8

eller "■“ledande, föranleder att nå­

gon kommer . kr.gs- eller arbetstjänst eller annat dylikt

vångstlllsSnd

eher

formar någon att begiv, sig

till

eller kvarstanna å ntrikel

ort

där han kan

befaras bliva utsatt för förföljelse eller utnyttjad till otnktigt levnadssät”

se,lägsateHlS,högrstkta„Tlage'

«>' (ängel-

Är brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

4 §<

Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om

brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåtf något dömes

ior olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med såTan

verkan ovar vång genom hot att åtala eller angiva annan för brott “ er

tlg™,ri'Sa renl‘gl medde,ande' °'a8a —* ^

J°“ avtses * första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex

- , iterh°Cirih0§St Sex år’ Vld bedömande huruvida brottet är grovt skall

Tan “yr'8

' ^ gärningen innetal‘at pi"a"d' ™

edert"

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 15

6

§•

Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter.

Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för olaga intrång till böter.

År brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i högst två år.

7 §•

Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, dömes för ofre­ dande till böter eller fängelse i högst sex månader.

8

§•

Om någon olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom postförsändelse, telegram eller telefonsamtal är under befordran genom all­ män befordringsanstalt, dömes för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.

9 §•

Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras för­ seglat eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till böter eller fängelse i högst två år.

10

§.

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, frihetsberövan­ de eller försättande i nödläge, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, så ock för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt dömes till an­ svar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11

§•

Hemfridsbrott eller olaga intrång som ej är grovt, ofredande som icke förövats å allmän plats eller intrång i förvar må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur all­ män synpunkt. Detsamma skall gälla olaga tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande samt försök eller förberedelse till sådant brott.

16 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

5 KAP.

Om ärekränkning

Sfi«XTij"ntr„^äs.To™ro-,ls"ge!ler k,ande"ärd 1 sil> >™«*-

missaktning, dömes för förta! till böter* aS”a “ISalla de"”e fÖr andras

digll™

TLte,,e" T de* e,i“‘ "'d “«*» ™ 01,1 stän-

1— “ ^ ^ ÄÄX: 3£

2 g

till böter eller fängelse i högst två år0™ gr°Vt’ SkaH ^ 9r°Vt fÖrM dÖmas

^ g

genom ”^.T, £?£££

lagd med atraff enlig, , etter 2 8. för ££££££?** * " **

År brottet grovt, dömes til, böter etter fängelse i högst sex månader.

4 §.

örtal av avliden skall medföra ansvar enliet 1 piiPP o » „

...

saom1örfniutitfLrdan denavUdn?

^ ^^‘-^afden Od

anses kränka den frid!

1

k“

ellfrgrovWörtllml doTk ILZ&£ åkiga^ommTl ?

^

ääSSS3SS?»

ä

av särskilda skä, finnes påkatlat nr

'' “ 4'a'

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 17

6 KAP.

Om sedlighetsbrott

1 §■

Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som

innebär

trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, lagst två och högst

tio år. Lika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat så-

d£Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest

att anse som mindre grovt, dömes för våldförande tdl fängelse i hogs

fyra år.

2 §*

Den som, i annat fall än i 1 § sägs, förmår någon till samlag eller annat könsligt umgänge medelst olaga tvång eller genom grovt missbruk av den­ nes beroende ställning eller övar könsligt umgänge med någon under otill­ börligt utnyttjande av att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälp­ löst tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslo, domes for fnhetskranka -

de otukt till fängelse i högst fyra år.

3 §•

Har någon könsligt umgänge med barn under femton år, dömes for otukt

med barn till fängelse i högst fyra år.

Om gärningsmannen förgripit sig särskilt hänsynslöst mot

barnet eller

brottet eljest är att anse som grovt, skall dömas till fängelse, lagst två o

högst åtta år.

4 §.

Har någon könsligt umgänge med annan av motsatt kön, som är under aderton år och som står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan in­ rättning eller som eljest står under hans övervakning, vård eller lydnad, eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underårig** beroende ställning, dömes för otukt med ungdom till fängelse i högst fyra år.

Detsamma skall gälla, om någon som fyllt aderton år har könsligt um­ gänge med annan av samma kön som ej fyllt aderton år eller ock, under omständigheter som angivas i första stycket, med annan av samma kon som

är under tjugoett år.

5 §•

Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling, dömes för otukt

med avkomling till fängelse i högst två år.

Den som har samlag med sitt syskon, dömes för otukt med syskon till

fängelse i högst ett år.

18 A

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen me­

delst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.

8

°

6 §•

Den som berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt dömes

V

ärwbdagd

med straff enligt ^d förut i detta kapitel är sagt,’

för otuktigt beteende till böter eller fängelse i högst ett år.

8

Detsamma skall gälla om någon blottar sig för annan på sätt som är äg-

sårar tukt och “TU ??? §en°m °rd eller handlinS som uppenbaft

sarar tukt och sedlighet upptrader anstötligt mot annan.

7 §•

Om någon vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller ut-

d« ti“B^tTr5niUliHgaf1?Vnadfätt eller 0m någon förIeder den som är un-

fyra år

levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst

Är brottet grovt skall dömas till fängelse, lägst två och högst sex år. Vid

bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärnings-

ry«

7

a,frr o,"kug‘ “

1

-*■" —*—.

deÄ°nn fÖrHaU bereda *ig särskild vinning främjar tillfällig könsförbin-

högst sex månader.’

m 0tukt ™ bÖter eller fängelse 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 §•

U“r elIer giva ersättning skaffar eller söker skaffa

g tillfällig konsforbmdelse med någon som är under aderton år eller, om

:\laV,rfma *01\ ander tjUg0ett år’ dÖmeS fÖr förförelse av ungdom

till böter eller fängelse i högst sex månader.

y

9 §-

Ansvar som i detta kapitel är stadgat för gärning som begås mot någon

lUedniLV1SSt

!tf ådÖmaS äVGn dCn S°m kke insåg men hade skälig In­

ledning antaga att den andre ej uppnått sådan ålder.

10 s.

För försök till våldtäkt, våldförande, otukt med barn eller otukt med ung­

dom domes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11 §•

Våldtäkt eller våldförande eller försök till sådant brott, så ock frihets-

tk;an and? otukt må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brot­

tet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt

A 19

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Sedan eea månader förflutit efter det brottet begicks må åklagare ej väcka

män synpunkt. Efter utgången av nämnda tid må ej heller målsägande vacka

stol för hrottet om ei laga förfall visas hava förelegat.

1 ”d oTnkt med birn eller otukt med ungdom eller vid försök till sådant brott ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmännen och d mot vnke8n gärningen förövats, må åtal ej väckas av åklagare, med mmdre

åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

7 KAP.

Om brott mot familj

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst tva ar.

2

§•

Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller till­

fällig

sinnesförvirring eller av annan sådan orsak ej ager rättslig hand mgs-

förmåga^ller

om någon ingår äktenskap som på yrkande av andra maken

kan för villfarelse eller svek dömas att återgå, dömes for olaga giftermål till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om nagon tvingar

annan till giftermål.

3 §

Den som understicker eller förbyter barn eller eljest genom atl. avgiva oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmalan tillvallar sig eller annan falsk familjeställning eller berövar annan hans ratta familjestallnmg, dömes för förvanskande av familj eställning till böter eller fängelse i hogs

två år.

4 §•

Skiljer någon obehörigen barn under femton år från den som har vård­ naden! dömes, om det ej är brott mot frihet, för egenmäktighet med barn

böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma skall gälla, om make utan beaktansvärt skal egenmäktigt bort­ för under femln år, som står under båda makarnas vårdnad eller om

make eller annan, som skall hava vårdnaden, obehorigen bemaktigar si0

barnet och därigenom själv tager sig ratt.

20 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

JUt&SZSZ**** " f“ra§"ies,äl,"1“* «”• «" ansvar eniig,

g §

gäng^v ItteTkap™4 'J

m",dre Br bro,tet “™‘ d-t ™ «er-

4la,as av 4k,aga- — —~ *-■

8 KAP.

Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

=s£2S“S“““=“-S

3 §

fiiiVf1 någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar syskon

omes oek, om någon stjal losöre vari han äger del. Medverka flera till stölri

s? Sirisär r nägon aa dem> dömes i-™4 "Vei

grip^

■ CJ d“ S°m ha,,dlat med "K*« °« »Hägna sig det afl-

4

§.

svssr- Kr -*dd-

=r'ÄÄÄirJS

varde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

betydande

5 §-

S°mntjäl meddst Våld å Person eller medelst hot som innebär träna

ande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter

A 21

si" med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det till­

gripna, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex ar Detsamma

skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling

eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för

den tvungne eller någon i vars ställe denne ar. Lika med våld anses att fo

sätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

0 g

År brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grovi rån dömas till

fängelse, lägst fyra och högst tio år.

.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om väldet

var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada ellei

allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller pa ett hän­

synslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

7

§•

Tager och brukar någon olovligen motorfordon eller annat motordrivet

fortskaffningsmedel, som tillhör annan, dömes, om garningen ej ar bdag

med straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för tillgrepp av fortskaff­

ningsmedel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra ar.

8

§•

Den som, i annat fall än särskilt i detta kapitel omförmäles, olovligen

tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för egenmäktigt förfa­

rande till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall galla,

om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta las eller annorle-

des, olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om

våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

9 §•

Rubbar man olovligen annans besittning för att själv taga sig rätt, dömes

för självtäkt till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Avleder någon olovligen elektrisk kraft, dömes för olovlig kraftavledning

till böter eller fängelse i högst två år.

11

§•

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 12 kap. 2 §

andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,

skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olov-

22 A

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

ligen anbnnga eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller

rande eller självtäkt mening

§8

förfa-

12

§

För försök eller förberedelse till stöld, grov slöld, rån, grovt rån till-

finTni* torlskatfmn8smedel eller olovlig kraftavledning, så ock för stämn-

niit ™Ti 2ugt e;haet a,,rslöia rSn el,er «"*• ^

™ ad

brotfet fnuLrdaK Ph “‘‘"-V

' tillSrepp av '»rt^affningsmedel, om

ad L

“g.s

V“r,t a"Se S°m ri"ea- ”ä d~k *

13 §.

• Hafr. annat 1 detta kapitel omförmält brott än grov stöld rån eller erovt

vid brotte^n^ ““k®,®11" tr°lovad tiU gärningsmannen eller till annan

d brottet medverkande eller mot syskon, skyldeman i rätt upp- eller

vilken83"0 ^

^ dCn S°m 1 fÖrSta svågerlaS lika nära är eller motden till

an§ives tm “

häleri ÄTfLTellf 5ag‘S Ska" SäSOnl —"*» ■— jämväl

9 KAP.

Om bedrägeri och annan oredlighet

1 §•

{pnDhea S°m medej|s.t vilseledande förmår någon till handling eller underlå-

ledde ln°m ’nnebar vmnmg för gärningsmannen och skada för den vilse

SS5 tvåä"aS°" ' VarS S,äl" denne ar' ** bedrögeri ,1,1 t get i

-.... . a . ä X'=.;: irrc,

A 23

ringa, för bedrägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa

avvikelsen.

3 §■

Är brott som förut i detta kapitel är sagt att anse som grovt, skall för grovt bedrägeri dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär­ ningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt far­ lig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §•

Den som medelst olaga tvång förmår någon till handling eller underlåten­ het, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är, dömes, om ej brottet är att anse såsom rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

5 §.

Den som vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå, dömes för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

6

§•

Den som köper något, som är frånhänt annan genom brott, eller tillgodo­ gör sig det eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra dess åter­ ställande, dömes för häleri till fängelse i högst två år eller, om gärningen är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, så ock om någon genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

7 §•

Om gärningsmannen i fall som i 6 § sägs icke insåg men hade skälig anledning antaga att brott förelåg, dömes för häleriförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

För häleriförseelse skall ock dömas, om den, som på sätt i 6 § sägs med­ verkat vid det brott varigenom egendomen frånhändes annan, ej insåg men hade skälig anledning antaga att brott förövades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

24 A

g §

Den som i annat fält än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det

an medelst vilseledande formår någon till handling eller underlåtenhet

L

” dCn vilseledde eller någon i vars ställe denne är,

domes för oredhgt förfarande till böter eller fängelse i högst två år. Ändå

att skada ej uppkommer, skall dömas för oredligt förfarande, om vilsele-

andet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, mycken­

het eller ursprung av något som tillhandahålles mot vederlag.

9 §•

unnStT °:fenUi§gfr ClIer ClJeSt bland allmänheten sprider vilseledande

uppgift för å t paverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom

UnTter”

W tä”8eiSe ‘ hÖgSt lVä åF

°m brotW 2 "»g"'

medlerkal' "d Mdande “V aktiebolag eller annat företag

£ grUnd av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag

8

heteif eller^ör T ^ °aktSamhet offentliggör eller eljest bland allmän

heten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att på-

fö*askada°Tdel T Rre,af' ‘ ek»"»“iskl b»"-e„de oTdärXlled.

lora skada, domes sasom i forsta stycket sägs.

seÅ^™t S°m

1

drna rf8"3' SägS’ a“ anse SOm »rovt’ dömes till fängel­

se, lagst sex manader och högst fyra år.

b

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

1° §.

Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav hand-

hng rom ar falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig^er^!.

högst tvåaår. ng’ d°meS f°r °ckerPantnin9 till böter eller fängelse i

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning

i 23rkap 3 fsTT annar 7^ Vad 1 23 kap' Stadgas; dock ska11 val

3 kap. 3 § sags icke galla i fråga om försök till utpressning.

som K? aUbSrtredf!Se-u"

Sr°Vt bclMS'" dömes den

som tor att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt

skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma skall gälla om

någon

med uppsät som nyss sagts söker astadkomma sädan skad H™

hh“ r

,riVU,igt

gärningen, ska/l

\ad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätf cPnii

~b“pnins belräffande a”nai 1 --

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 25

10 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet

Om någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egen­ domen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller an- norledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada for den berättigade, för förskingring till fängelse i högst två ar.

2

§.

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det förskingrades värde och Övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall for undandrakt domas

till böter eller fängelse i högst sex månader.

3 §

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov förskingring dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om Bar- ningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk hand­ ling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest vant av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kannbar skada.

4 §•

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom som han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsratt ar förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager atgard varigenom egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt, dömes för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst två år. 5

5

§•

Om någon, som på grund av förtroendeställning, vare sig det är i allmän eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fatt att för annan s o a ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln darav, missbrukar be­ hörighet att företräda huvudmannen eller eljest sm fortroendestallnmg o därigenom skadar huvudmannen, dömes, om gärningen icke ar belagd med straff enligt 1—3 §§, för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i

högst två år.

_ , , . .. ,

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

26 A

Missbrukar någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för annan, till

förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes enligt vad i första

stycket sägs, ändå att angelägenheten ej är av ekonomisk art.

6

§-

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk

av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller

med missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik hand­

ling kräver vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter

eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon fordrar betal­

ning jamhkt handling som ej blivit utgiven eller för gäld som redan är gul­

den eller ock kräver att utfå gods som han redan bekommit eller mot krav

åberopar kvitto som icke utgivits.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

7 §‘

Om någon olovligen brukar annans sak, som han har i besittning, och där­

igenom vållar skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter

eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om innehavare

av fastighet brukar denna till men för annans rätt därtill genom att olovligen

bySga> gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur beta eller vidtaga annan dv-

lik åtgärd.

J

8 §•

Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva

hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i be­

sittning, dömes för fgndförseelse till böter. Underlåter man att fullgöra så­

dan skyldighet med uppsåt att tillägna sig godset eller förfar man eljest

med godset på sätt i 4 § sägs, skall gälla vad där är stadgat.

9 §.

För försök till förskingring, grov förskingring eller trolöshet

man dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

mot huvud-

10

§.

Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga

motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott

an grov lörskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse

som grov.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besitt­

ning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betal­

ning erlagts, må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl fin­

nes pakallat ur allmän synpunkt.

A 27

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

11 KAP.

Om gäldenärsbrott

1

§•

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd1 av‘

händer sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig pa obestånd

eller förvirrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till fang-

Cl Gäldenär, ^m^id konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan kon­

kurs eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefi

h skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock.om ej uppgif­

ten rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund for förfarandet,

dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall galla om gäldenär

fTmband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller

skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom^rätt­

ningen ta«es i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortfor tillgång av

betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär,

som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursforvaltnmgen till­

gång, dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.

2 §-

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov oredlighet mot

borqenärer dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om galde-

nären beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilsele­

dande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

3 §•

Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevarda medel

utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på

äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan

sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet fram­

kallar eller förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till

fängelse i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan kon­

kurs eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger till­

gång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift,

dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges

till grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.

4 §•

Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet

för borgenärs fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom

28 A

avsevärt förringar Övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot bor-

genarcr till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om bokförings-

S*MTg-gäldenar’. ehurU han enli8t §od köpmanssed uppenbarligen bort in­

ställa sina betalningar, förfar som nu sagts.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betal­

ning eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer.

5 §•

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande

bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej

kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, dömes för bokfö-

ringsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Åtal for bokföringsbrott må äga rum allenast såframt gäldenären inom

fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit

ackord eller inställt sina betalningar.

6

§.

För försök att, såsom i 1 § tredje stycket sägs, ur riket bortföra tillgång

domes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

7 §•

Begår den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall

han domas såsom vore han själv gäldenär.

Borgenär, som i fall varom förmäles i 4 § lagen eller låter åt sig utlova

betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för medverkan till brottet

endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller

handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

12 KAP.

Om skadegörelsebrott

1 §-

Den som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans

ratt därtill, dömes för skadegörelse till böter eller fängelse i högst sex må­

nader.

2 §-

År brott som i l § sägs med hänsyn till skadans obetydlighet och Övriga

omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till

böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,

av vaxande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller

ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk,

A 29

dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och

övriga omständigheter är att anse som ringa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

3 §

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov skadegörelse

d°VidS bedömandet huruvida*

brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av

gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa ell<* skada drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan el­

jest är synnerligen kännbar.

4 §.

Tager man olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga, som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig vag till böter.

5 §-

För försök eller förberedelse till grov skadegörelse, så ock för underlåten­ het att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

6

§•

Averkan eller tagande av olovlig väg må, om brottet endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av åklagare allenast om åtal av särskilda skal finnes

påkallat ur allmän synpunkt.

13 KAP.

Om allmänfarliga brott

1 §•

Om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes for mordbrand till fängelse, lägst två och högst åtta år.

2

§•

År brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov mordbrand dö­ mas till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om bran­ den anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild be­

tydenhet.

3 §.

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för

30 A

annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom

domes for allmänfarlig ödeläggelse till fängelse, lägst två och högst åtta år.

År brottet grovt, dömes till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år,

P or

liTTcfirl

ö

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

,,°"1 _nagon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för

rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upp-

ratthallande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åt­

gärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppma-

ning därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom,

omes för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla, om

nagon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvar-

igt stor eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av tele-

graf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för

allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

5

§•

f,"bro!t som i 4 § sägs att anse som grovt, skall för grovt sabotage dömas

till fangdse pa viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om där-

iöenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv eller för

egendom av särskild betydenhet.

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller spräng­

ämne e er annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs elle°r

framkallar fara därför, eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes

tor aUmanfarbg vårdslöshet till böter eller fängelse i högst sex månader.

År biottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

7

§.

att°ttr^ftSOnnfra“ia,llar aHmän fara fÖr människors eller hälsa genom

C t ZuZV

H

" 1lVSmede1’ Vatten

dler annat> På a^at sätt sprida

riift eller dylikt eller överföra eller sprida allvarlig sjukdom, dömes för

spridande av gift eller smitta till fängelse i högst sex år

År brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst fyra och hö«st

Ilo ar, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller

om många människor utsatts för fara.

11

g §

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller ce.

nom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida

A 31

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, domes för /örpörim, till bo-

‘'VrbTotÄ: SKÄlll fängelse, lägst sex månader och högs, sex

år Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om

skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande varde utsatts

för fara.

9 §•

Beoår någon av grov oaktsamhet gärning som i 7 eller 8 § sägs, domes

i * vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fängelse i liogst

två år.

10 g.

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i detta ka­

pitel är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne eller gift eller anno -

fedes framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sags eller a -

märf fara som avses i 7 eller 8 §, och underlåter han, efter att

hava

kommit

till insikt därom, att till farans avvärjande gora vad skaligen kan bega ,

dömes för underlåtenhet att avvärja allmänfara till böter eller fängelse i

högst ett år.

11

§•

Om någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 §,

frivilligt avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olagenhet uppkommit,

må dömas till lindrigare straff än för gärningen ar

stadgat; dock ma

e

dömas till lindrigare straff än fängelse, om lägsta straffet för brottet eljest

är fängelse i två år eller däröver. Var faran ringa och ar for garningen ej

stadgat svårare straff än fängelse i ett år, skall ej domas till ansvar.

12

§.

För försök, förberedelse eller stämpling till mordbrand, grov mordbrand

allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage eller spridande av gift

eller smitta eller till förgöring, så ock för underlåtenhet ati avslöja sadant

brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. 14

14 KAP.

Om förfalskningsbrott

1 §•

Den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn el­

ler genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes,

framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller akta

urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkunds­

förfalskning till fängelse i högst två år.

32 A

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan

handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis

så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

2 §-

År brott som i 1 § sägs att anse som ringa, skall för förvanskning av ur­

kund dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid bedömande huruvida brottet är ringa skall särskilt beaktas, om ur­

kunden ar av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mot­

tagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.

3 §.

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov urkundsför­

falskning domas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om för-

atsknmgen avsett myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är

särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation aktie-

farlig al^ inteckningshandling, eller om gärningen eljest var av särskilt

4 §•

h^f^.§Ör obrukbar eller undanskaffar urkund, över vilken

han vid tillfallet ej ager så forfoga, dömes, om åtgärden innebär fara i be-

anseende, för undertryckande av urkund till fängelse i högst två år

£

V'" fr;lnga> “U e,,“

i hög?, sex mäSer

År brottet grovt, domes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

o

5 §‘

ninTpi?38011 Ut?n l0I anbring3r dler elJest förfalskar annans namnteck-

mg eller signatur pa alster av konst eller konsthantverk eller på annat

ylikt verk och därigenom giver sken av att denne bestyrkt sm vara upp

hovsman till verket, dömes för signaturförfalskning till fängelse^ högst två

ättitåscssa

är e,ler’om brol,et är — S-

ä

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst tvä oeh högst ätta är.

A 33

handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falske-

ligen äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det mark-

ta dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för markesforfalsk-

ning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

8 §•

Om någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan

tagas för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat marke för

plan- eller höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller forstor så­

dant märke, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishanseende, for för­

falskning av fast märke till fängelse i högst fyra år eller, om brottet ar

ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

9 §-

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med

falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt vär­

de- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk av

något, som förfalskats på sätt ovan sägs, dömes, om åtgärden innebar fara

i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han själv

gjort förfalskningen.

10

§.

Den som, i annat fall än i 9 § sägs, bland allmänheten sprider något, som

lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt varde-

märke, dömes för olaga spridande av efterbildning till böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196‘2

n §•

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,

innan avsevärd olägenhet uppkommit

frivilligt

avvärjt den fara

i

bevis­

hänseende som gärningen innebar, må dömas till lindrigare straff än för

gärningen är stadgat. Var faran ringa och är för gärningen ej stadgat svå­

rare straff än fängelse

i

sex månader, skall ej dömas till ansvar. 12

12

§-

För försök eller förberedelse till urkundsförfalskning, grov urkundsför­

falskning, undertryckande av urkund, signaturförfalskning, penningför­

falskning, märkesförfalskning, förfalskning av fast märke eller brukande

av vad som förfalskats, så ock för underlåtenhet att avslöja penningför­

falskning dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle brottet, om

det fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till an­

svar enligt vad nu sagts.

2

llihang till riksdagens protokoll 1962. i saml. Nr 10.

A.

34 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

15 KAP.

Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

1 §•

Om någon under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe

iaf^“r

f°San°

UpPglft eIIer förtiger sanningen, dömes för

mened

till fängelse

månader^ra ^

^ ^ br°Uet **

m bÖter eller fänSeIse i högst sex

År

brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år Vid

bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett

med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott eUer

eljest synnerlig skada tillfogas annan.

2 §

unoStT^ !?hÖr Under sal\ningsförsäkran i rättegång lämnar osann

, . fortlger sanningen, dömes för

osann partsutsaga

till fängelse

‘JZVr

^

°m

br0tM

«“ ir fängelse i höXe“

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes

or

ovarsam utsaga

till böter eller fängelse i högst sex månader.

dömas™»iTsvLf" ivses ‘1-3 55 vara u,a" be,yde,se Br skaU ei

Vad nu sagts skall ock gälla, om någon lämnat osann uppgift eller förtigit

sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omstäL-

digheterna innebära skälig ursäkt för honom.

5§-

tilIVaanker n^°n åftal “0t 0Skyldig med uPPsåt att denne må bliva fälld

till ansvar, domes for falskt åtal till fängelse i högst två år eller, om brottet

ar ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader

ärr°™ fT’ f™s'U1

lägst sex månader och högst

lyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt h^kttc

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill

r-

ote/oga,

mai

till böter eller fängelse i högst sex månader

A 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

6

§•

Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till

ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år eller, om brot­

tet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att den angivne

var oskyldig, dömes för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst

sex månader.

7 §•

Den som, i annat fall än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller an­

nan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver be­

svärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,

dömes, om myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk till­

vitelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att utsagan var

sanningslös, dömes för vårdslös tillvitelse till böter eller fängelse i högst sex

månader.

8 §•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må

bliva fälld till ansvar eller åberopar någon med sådant uppsåt falskt bevis,

dömes för bevisförvanskning till fängelse i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

År brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar, enligt vad förut i detta ka­

pitel är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att

annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och

underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans av­

värjande göra vad skäligen kan begäras, dömes för underlåtenhet att avvärja

rättsfel till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Om någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives un­

der edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik för­

säkran, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, om åtgärden

innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till böter eller fängelse

i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

Sker sådan gärning av grov oaktsamhet, dömes för vårdslös försäkran till

böter eller fängelse i högst sex månader.

36 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

11 §-

elwT1131 nåf n 1 intyS dler annan Urkund osann uPP8ift om vem lian är

eller om annat an egna angelägenheter eller upprättar någon för skens skull

irkund förande rättshandling, dömes, om åtgärden innebär fara i bevis-

£!n*rn»iC’ t0r°S“nt inty9ande tU1 böter fängelse i högst sex månader.

eller eHett

**“ aU det innefattar missbruk av tjänsteställning

eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst två år

stv^eiT

Cller djeSt bC§agnar °Sann urkund som avses i'första

,°me.S’ °“ atSarden innebär fa™ i bevishänseende, för brukande au

osann urkund enligt vad där sägs.

Pass- be‘y« dylik för viss man utställd urkund ge-

nom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar han urkunden att

sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som hhkom-

mit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för rik-

hg kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende

för

missbruk av urkund

till böter eller fängelse i högst sex månader

eder’

om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

13 §

Fornekar någon sin underskrift på urkund, dömes, om åtgärden innebär

[,a * bevlshanseende, för förnekande av underskrift till böter eller fängelse

ogst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

14 §•

Om någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är saat

nnan aysevard olagenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat

satt awarjt fara for vidare olägenhet, må dömas till lindrigare straff än för

fareTtfaff än^nfl1'

^ °Ch " fÖr gärnin§en ej stadgat svå-

are straff an fängelse i sex månader, skall ej dömas till ansvar.

gon^söker^ansttfta Xr™?1 *■"“ S*ämPlinS UU

»om innebär att nä-

anslltla s,ädan gaming. så ock för försök till bevisförvanskninc

" . ' “Tau f. Vad ' 23 ^ Sl“dgaS- SMa »">«<>*■ « d*t Ä

sagU

rl”Sa' må d0ck eJ d6mas till ansvar som nu

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

A 37

16 KAP.

Om brott mot allmän ordning

1 §■

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med

förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra

viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, domes foi

upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra ar och annan del­

tagare ^ folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år.

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, domes anstifta

och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.

2 §'

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld a per­

son eller egendom, dömes, vare sig myndighet var tillstädes eller ej, fo

våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio ar och an­

nan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst

fyra år.

3 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning

att efterkom­

ma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han

på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avsparrat domes om

ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller

fängelse i högst sex månader.

4 §•

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stor

eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsovnmg, vigsel

eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig

eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst for överläggning,

undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för storande av förrättning

eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex manader. 5

5 §.

Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides

eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten upp­

manar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av med­

borgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, domes for uppvigling

till böter eller fängelse i högst sex

månader.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sokt forleda till allvar­

ligt brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst

fyra år.

38 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

böter eller fängelse i högtt

två

år

>«mhallsfarlig ryktesspridning

till

högStf"k°n8d5miw-“i8!° Srrir ,lagga eller VaP“ «»er >"-t rikets

i

’km,and‘ -

* W eller fängelse

5

£-S»ÄT.iÄ

9 §•

h^™1!^011 °,ffeiltligen skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat

—■ -

10 §•

Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller

avhdens aska, öppnar grav eller eljest gör skaL eller ofog på kTsta urna

sy * *»*«. damtpL to«r;

gnjiejria

till böter eller fängelse i högst sex månader.

genom art^aahihåJla^örevisa^ener^anD^rledes^prid^askWft^eUrr^bild^d 0^61^

fentligen, ,*T^17^“ ^ — U- «*-

12

§

sit?inneh?iibi!and k*™*11" Ungdom sPrider skrift eller bild, som genom

sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de

ungas sedliga fostran, dömes för förledande av ungdom till böter eller

fängelse i högst sex månader.

»WM.Ä «£°S-"““"ririingnmg, vanvård eller annorledes

fängelse fhögst två Vr *

' d0,"eS d>nrlMH"‘ li" koler

eller

A 39

14 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller pen­

ningvärde eller tillåter någon sådant spel i lokal som han upplåtit « allma

heten, dömes för dobbleri till böter eller fängelse i högst sex månader D

tager någon i dylikt spel som anordnats för allmänheten eller eljest^ag

rum i lokal vartill allmänheten har tillträde, dömes för dobbleri till böter.

15 §.

Den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alko­

holhaltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, domes for

fulleri till böter, högst femhundra kronor.

Till böter som nu sagts dömes jämväl, om ruset orsakats av annat a

alkoholhaltiga drycker.

16 §.

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på all-

män plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som ar agnat att vacka

förargelse hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till bö­

ter, högst femhundra kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

17 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet

1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot om våld å innehavare av ämbete

eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, i de“neJ

utövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från tjansteåt-

gärd eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot‘ tjänste­

man till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader. Detsamma skall galla, om någon sålunda fo

griper sig mot den som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed am-

betsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller underlåtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar ar förenat, skall ock

gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd

skall vara förenat.

2

§

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindranåjgon,

som åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattm g

eller hämnas för tjänsteåtgärd, otillbörligen företager gärning, som för ho­

nom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar darmed, dom

för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

40 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

g §

r“L» föreriDer

T

h

^ "äg°n pä Sätt s°“ 1

ei,er — -*-*

rS££re ™

ss: si

fängelse i högst^mäLdér ^ "*

,UI “tef «“«

S‘

ÄrÄr,‘hiUto Sky<id

1 *• ‘ eller Kr hans

i

högst sex* månader°r m,“/,rme'*e m°! V™'™- ™ böter

eller fängelse

Om någon bland allmänheten sprider falskt rvkte p IW *

.

SÄXS^dSfSl fler T “ ■«£

dijhel till böter eller fängelse i högsftvät

an

_ 7 §*

nin^r-,ämnar'

d,er erbj'Uder muta eller annan otillbörlig belö-

Zti ZTm&I t?6 T™6' ambetsansvar är förenat, dömes tr

oesncKmng till böter eller fängelse i högst två år.

g §

rätt?»!?™Vid-Val ^ 3lImän befattninS elIer vid annan utövning av röst-

hind^ °mrÖStningen e,ier förvanska dess ut-

gang eller eljest otillborligen inverka på omröstningen dömes för otillbör-

Är hrnu t6 °ld™Sln\y m Mter eller fängelse i högst sex månader.

humvWa broftTt ärSt fTu ““ fängeISe 1 MgSt fyra år‘ Vid dömande

T™ brottet al 8rovt ska» särskilt beaktas, om det förövats med våld

eller hot om våld eller innefattat missbruk av tjänsteställnTng

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för

ämbetsbrott' rT

^ På *Mt *“ dler icke rösta>

dömes^m

def

ej är

^ till böter eller

9 §•

Soker någon obehörigen skaffa sig kännedom om vad som angående ut­

övning av rosträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för lö /

mot rösthemlighet till böter eller fängelse i högst sex mfnader

A 41

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10

§.

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos dom­

stol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt Aattnesmål eller

eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åt­

gärd. dömes för Övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i

Detsamma skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande

skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper nagon för

det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid forhor hos myndig­

het eller för att hindra honom från att avgiva sådan utsaga.

11

§•

Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma,

undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt satt motverkar att det

uppdagas eller beivras, dömes för skyddande av brottsling till böter eller

fa I^^soi^ icke ^nsåg men hade skälig anledning antaga att den andre var

^Make8’ troSvad^s^skon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som i första svågerlag är lika nära förenad med

den brottslige, den sompå

grund av adoption står i motsvarande forhallande till honom, fosterfora d

rar eller fosterbarn må ej fällas till ansvar enligt denna paragraf.

12

§.

Hjälper man den, som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för

annat än sjukvård eller vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykter-

hetsvård berövad friheten, att komma lös eller främjar man, efter det han

avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sadan åtgärd,

dömes för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst två år.

13 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva

annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagta­

get, skadar eller borttager myndighets anslag eller försegling eller eljest

olovligen öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt

av myndighet meddelat förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud

till böter eller fängelse i högst ett år.

,

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, domes for hind­

rande av förrättning till böter.

14 §.

Om någon obehörigen utövar som vad hör till befattning, varmed ämbets-

ansvar är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till böter eller fäng­

else i högst sex månader.

.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehong

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. A.

42 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

vinning eller eljest att anse

fyra år.

som grovt, skall dömas till

fängelse i högst

sieDutnför^’ttUtan hU fall är fÖr handen S°m 1 14 § sags’ obehörigen giver

sig ut för att mnehava dar avsedd befattning, dömes för föregivande av all

man stallmn,

till

böter eller fängelse

i högs?

sex

månader

Deulma

ska»

galla, om någon obehörigen bär uniform, märke eller annat ti^^tecken

glVer ?.0n0m ?ken av a“ tillhöra krigsmakten eller annan kär

T

det

mannas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller

allmänhetens Beseende med vatten, ljus, värme eller kraft Samfard“' e"er

ÄSE f6r adTOkak*-

»

u s-

an^r eS vfdrifÖ2?rdelS,eHtil1 Vä'd e"er h°‘ mot

dömes till

. I k 8 d 23 kap' stad§as’ såframt ej brottet, om det fullbordats

skulle hava varit att anse som ringa. För försök till främjande av flvki

domes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs.

J

5 *

18 KAP.

Om högmålsbrott

1 §‘

mCd UPPSåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest

ned våWsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen

ras drSer eller. hogsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hfnd’

las foretager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande dö-

tid él,T dCt fJ ar hogforraderl’ för

uppror

till fängelse i tio år eller på'livs­

tid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

?

Om gärning som avses i 3 5 kap. innebär förgripelse mot Konungen eller

annan medlem .v konungahuset eller mot regent som är satlT3ungen

ställe ma domas till fängelse i högst fyra år, om å brottet eljest kan fölia

ange se i högst sex månader, och i högst sex år, om å brottet e/iest kan fölia

fängelse i mer än sex månader men högst fyra år.

^

Den som, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller

re i°rgr fnhet’ Samlar elIer anfÖr Väpnat manskaP eller håller det sani

lat eller forser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik u trust-'

A 43

ning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning

till fängelse, lägst sex och högst tio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

4 §■

Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara

avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det andamål

för vilket den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som

militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd to -

stärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock for sådan sammanslutning

ia«er befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upp­

låser lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med pen­

ningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller

fängelse i högst två år.

5 §•

Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den all­

männa åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten mom politisk

organisation eller yrkes- eller näringssammanslutnmg och därigenom satt

yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, domes för brott mo

medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.

6 §

Om någon genom stympning eller annorledes, för längre eller kortare tid,

«ör sig oduglig till tjänstgöring, som det ålegat honom att fullgöra vid krigs­

makten eller eljest för rikets försvar, eller genom

att föregiva

sjukdom eller

medelst annat vilseledande undandrager sig sadan tjanstgoringsskyldig ,

dömes för svikande av försvarsplikt till böter eller fängelse i högst tva ar

eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra ar.

7 §•

För försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller väpnat hot mot

laglig ordning, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, sa ock för försök

till brott mot medborgerlig frihet eller svikande av försvarsplikt domes till

ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. 8

8 §■

Gärning som avses i 3—5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen el­

ler annan som är nämnd i 2 § må ej utan Konungens förordnande atalas av

åklagare, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Detsamma skall

gälla i fråga om försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu

sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning.

44 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

19 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet

1 §•

so7' "ed “PP'41 «“ rtl«t eller de] därav skal], med våldsamma eller

makt eui briSaTf

b

"‘'f

dskl bisländ. »äSgas under trämmande

akt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall så-

lUnndV°Si?Cka^ foretager handling som innebär fara för uppsåtets förverk­

ande, domes for

högförräderi

till fängelse i tio år eller på livstid eller om

faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

Om någon med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen riksdagen

eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas efler

tundras, företager handling som innebär fara därför, dömes ock för högför-

fk,06.11! Samt1"ediivåldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara

• , U ™ket,skaI1 mvecklas i krig eller andra fientligheter, dömes om det ei

ar högförräderi, för krigsanstiftan till fängelse, lägst två och högst åtta år

3 §.

Om den som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt

eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företråder f^-

mande mafcts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest

2

°Ch därigen°m °rSakar riket -sevärt men dömes

"

' l f°rhandlln9 med främmande makt till fängelse på viss lid

lagst tva och högst tio år, eller på livstid.

4 §.

Svensk medborgare, som utan tillstånd av Konungen eller den h»n ko

re?" brUka Sig SåS°m °mbud för främmande makt i diplomatisk

öelagenhet som ror nket, så ock envar, som i föregiven egenskap av be-

ongt ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet Led nå-

§.. . “ företräder främmande makts intresse, dömes för eqenmåktiahet

Tj7ZTde mak'm ,än8e,se 1 hösst ** är

hålirnd^inT1161 fara/Ör ri,kCtS Självbestämningsrätt eller dess fredliga för-

eher nr^ i . i” 6 makt’ dömes tiH ^else, lägst ett och högst sex år

eller PTlivstidVar 1

^

På ^ «d’ Iägst «* högst tio år,’

T; Up,psåt att gå frammande makt tillhanda, obehörigen an-

affar, befordrar, lamnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk,

A 45

vapen förråd, import, export eller förhållande i övrigt,

vars

uppenbarande

för främmande makt kan medföra men för rikets

försvar

eller för o kfor

söriningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden

eller elfest för rikets säkerhet, dömes, vare sig uppgiften ar nktig eller ej,

för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall galla, om nagonmied

uppsåt som nu sagt! obehörigen framställer eller tager befattning med sknft,

teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgitt.

0 §

År brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall domas iorgrovt spioneri

pä viss tidflägst fyra och högst .jo hr, ollar phirvsM.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt ^ ”g

n:n !n var av svnnerligen farlig beskaffenhet med hansyn till pågående

krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige ro] e

fad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Förövas, beträffande uppgift soJ vi förhållande av

ning som i 5 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, domes fo

obehörig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse ^ högst två

år elle/om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra ar.

Den som av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift

som avse” 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, domes för vårds­

löshet med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader el er,

om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst tva ar.

g §

Om någon bland allmänheten sprider eller till främmande makt framför

eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som ar g

nät att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning

fara för rikets säkerhet till böter eller fängelse i högst två ar.

9

§•

Den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i nket be­

driver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller and-

, Iörh~, vilkas nppenbarande för d«n f—*

'

föra men för annan främmande makts säkerhet, eller har

1

riket till dylik

verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, omes or o

lig underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år

För olovlig underrättelseverksamhet skall ock domas, om någon, med

uppsåt att gl främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med

användande^av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffan­

de av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksam­

het lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

46 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

10

§.

nnfkHymfaK-n^SOri offentliSen främmande makts flagga eller vapen eller an-

böter eHe^f-hCtf CCktn’ dÖmCS f°r sk^mfande av utländsk rikssymbol till

böter eller fängelse i högst sex månader.

y

_ 11 §-

°mm8Tmg aVSCS 1 3~5 kaP- innebär, att någon genom förgripelse å

rammande makts statsöverhuvud eller representant här i riket kräLke^

den

rammande makten, må dömas till fängelse i högst två år om å brottet

bX^Ä^-Lhi:gs,sex mänad"’ Jh 1

keasdnenom8attSknåg ^ m°tSVarande tiilämpMng.^mfrL^fritTrän-

12

§

Om någon utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främ

lieen betnSStjanSt ^ därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att

dov"

13 §

m h5gförrideri’

u-derrättelseverksamTef .4

T°"en- srovl sPio"eri olovlig

befattning ied he^ uppgift d/j

Brberedel“ «« obehörig

fs. sJL atÄKÄi^^n^-

3äedSrbP0Uar‘^r* f°r ““ '*rimd‘-

eller underlätta M

:“0nv«ri5ä hög,ö"ideri- ,r°isshei *<■ f»^ng

Ä LÄ zhp ™d=

meddelad^varnin^elLeifefjest^bort^nse^at^högförräderLLLrojöshet^vLdLör-

A 47

handling med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri är å farde,

medverkar till gärningen, dömes till ansvar såsom för medhjälp därtill,

dock må ej dömas till svårare straff an fängelse i två år.

16 §.

Olovlig underrättelseverksamhet, skymfande av utländskrikssymbol el-

ler olovlig värvning eller försök, förberedelse eller stämpling till olov g

underrättelseverksamhet må ej utan Konungens förordnande åtalas av ak

”^Gärning som avses i 3—5 kap. och innebär sådan kränkning av främ­

mande makt som i 11 § sägs, så ock försök,

förbereddse

eHer stamphng

till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning ma

ej heller åtalas av åklagare utan att Konungen förordnat därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

20 KAP.

Om ämbetsbrott

1

§•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning

till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, om ej garningen

utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med

straff, för tjänstemissbruk till suspension eller avsattnmg; om skal aro

därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall do­

mas allenast till böter.

År brottet grovt, dömes till avsättning och fängelse i högst sex ar.

2

§•

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller an­

nan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, om ej gärningen

eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta eller av otillbör­

lig belöning såsom stadgas i 1 §. Detsamma skall gälla, om han begått så­

dan gärning innan han erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, som i första stycket sägs, dö-

mes till böter eller fängelse enligt vad i 1 § stadgas.

3 §•

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han

olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt be­

lagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning;

om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år. I ringa

fall skall dömas allenast till böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till böter eller

fängelse enligt vad i första stycket sägs.

48 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 §.

Äsid°sätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad

SSSSHSS

tinArJaenetfnr,°VVd0meS hll susPension eller avsättning; om skäl äro där-

, s all tillika domas till fängelse i högst ett år.

städiTn 7ST 8e,"°m g^"g’

” bela8d med str*ff annor-

1

- -

0

§

d6Ha‘S “ S“d““ -”unTI

Ska"

eller avsättning ei ådömes- skull* w „•

u

j- g 111 att susPension

suspension

«L L^s,

““ ^ *"

7 §•

seende innehavaren av den’

? 1 avsevard män skadat det an-

i^ån innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till suspension där-

Domes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stvcket e)W qs„ d

ska“vS s°v“e‘

_ . 8 §.

Um ämbetsmän genom annat brott än i i__ ±

rr

• . .

ligen icke vara skickad att innliT

l V"4 §§ SagS V1Sat Slg uPPeQl>ar-

l

,m avsä,inins

A 49

Dömes ämbetsman ej till avsättning enligt första stycket, skall han do­

mas till suspension från sin befattning, om han genom brottet i avsevard

mån skadat det anseende innehavaren av befattningen bör aga.

När suspension eller avsättning ådömes jämlikt denna paragraf, skall den

förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan

påföljd för brottet; och må böter eller disciplinstraff som eljest skolat ådo-

mas helt eftergivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

9 §.

Om förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman disciplinär

bestraffning, har domstol att taga hänsyn därtill vid bestammande av på­

följd för samma brott, och må böter, disciplinstraff eller suspension som

eliest skolat ådömas helt eftergivas. Förvaltningsmyndighetens beslut skall

förfalla, om det ej helt eller delvis verkställts när åtal för brottet vackes.

10

§.

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från

tjänstgöring och ej kunnat träffas med kallelse eller inställas, domes, om

han ef kommer innan tre månader förflutit från det kallelse .om domsto­

len utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsattnmg från

sin befattning.

n §•

Om någon medverkat till tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otill­

börlig belöning eller brott mot tystnadsplikt utan att därigenom åsidosatta

tjänsteplikt, dömes med tillämpning av vad i 23 kap. stadgas till böter el

fängelse enligt vad ovan i 1, 2_eller 3 § sägs. År han sjalv ämbetsmän, skall

därjämte tillämpas vad i 8 § sägs.

För medverkan till tjänstefel må dömas allenast den som därigenom

åsidosatt tjänsteplikt.

12

§.

Med ämbetsman förstås i denna balk domare, annan statens befattmngs-

havare som endast medelst dom kan avsättas från sin tjänst, så ock de

som har förtroendesyssla från vilken Konungen må entlediga honom Vad

som sägs om ämbetsmän skall oek gälla om dem, som aro satta att för­

valta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfastade kassors,

verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om tjänste­

män som lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna och om and­

ra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller

kommunal församling eller sitter i jury eller beskattmngsnamnd skall ock

vara underkastad ämbetsansvar enligt 2, 3 och 5—8 §§; dock må suspen-

50 A

eller kommimai f ^

"m ^ Va,d tiU ledamot av klutande statlig

eller kommunal forsaml.ng ej enligt 8 § dömas till avsättning i annat fall

För de

8 °U fÖr Vi,ket äF St3dgat fängeIse 1 två år eller däröver

För den som, utan att vara underkastad ämbetsansvar, är anställd i all

man tjänst eller fullgör lagstadgad tjänsteplikt skall ock gälla vad i 3 §

Vad i 2 och 3 §§ sägs om den som varit ämbetsman äger motsvarande

“ de" S°m ™rU

' son, "'

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

innehaVare av befattaing vid företag för allmän samfärdsel, vilken

åsido,-n°nUngr^ forordnande ska11 åtnjuta skydd som i 17 kap. 1 § sägs

^ - olyckshändelse^ Z\

Åklagare må, utan hinder av vad eljest må vara stadgat åtala brott var

bTsTar^^rT,^"08^1 Sin

dock skafl gätla Vad i denna

k stadgas att atal ej må ske utan förordnande av Konungen eller

den Kn

itX

gtZgd‘CaCvseVs1 3 foT "*

«"

15 §.

Har den, som dömts för brott, innan domen meddelades eller därefter

°anb°m saspension el,er ersättning därifrån jämlikt 6 7 ellef 8 S mä

om röstsammanräkning efter val sker sed e domen vann laga kraft eller,

tiden för sammanräkningen

laga kraft> från

21 KAP.

Om brott av krigsmän

“‘f ‘.T"* RrmanS btfal,ni”S eller uppe-

att befallningen icke anaår M -i n

j- ^or®nde’ 0011 ar det ej uppenbart

straff eller fängelse 1 b“|ste«T '

™ disciplin-

A 51

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

2

§•

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt lydnadsbrott

dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande hnrnvida brottet M grov

skall särskilt beaktas, om befallningen avsett tjansteåtgard av storre Mkt

eller om brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd-

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle

då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i högst

tio år eller på livstid.

3 §.

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld satta sig

upp mot förman, dömes för myteri, anstiftare och anförare till fängelse i

högst sex år samt annan deltagare till disciplinstraff eller fängelse i högst

‘ Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, do­

mes anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år eller på livstid och

annan deltagare till fängelse i högst sex år.

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid

tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse

i högst tio år eller på livstid.

4 §.

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigs­

man, vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, med­

delats för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

3 §•

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande

till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta,

dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse i högst

ett år.

Detsamma skall gälla, om förman otillbörligen, med anledning av un-

derlydandes förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänst­

göring eller vägrar honom förmån, så ock om förman utan skäl utsätter

underlydande för fara till liv eller hälsa.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år. 6

6 §•

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan

krigsmän, dömes för obehörig befälstutövning till disciplinstraff eller fängel­

se i högst ett år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

52 A

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

7 §

Förgriper sig krigsman med våld eller hot om våld å krigsman i dennes

elleir for att tvinga honom till eller hindra honom från

hoTmo/f

:lrimed aaledning av hans

dömes för våld eller

hot mot kngsman till disciplinstraff eller fängelse i högst två år eller om

brottet medn£-a’ tlU disciplinstraff eller fängelse i högft sex månader. Är

ottet med hansyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest

attanse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.

J

mn.°r°7!r

dä riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller

SÄ*,

krigsmän s„m tjänst för bevakning

m0, kri8Slyd“d'" —«* särskild

8

§.

.... Kngsjnan. som förolämpar annan krigsman i eller för hans tjänst, dömes

månTder/l Se krig,man tiU disciplinstraff eller fängelseJ i högst sex

9 §•

elwT- kribgtSman’ 1 annat fal1 än förut är sagt, vanvördnad mot förman

UDDföSnd Tf m0t Underlydande eller brister han eljest i anständigt

uppförande mot krigsmän, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för

oskickligt beteende till disciplinstraff.

. . 10 §.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i med­

delande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnads-

rott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt,

etUir8 fOF UppVl9lm9 aV kri

9

smän till disciplinstraff eller fängelse i högst

År brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökte förleda till allvar-

fyra år** ^ e,JCSt ^ ^ §r°Vt’ SkaH dÖmaS tiU fängelse 1 högst

a

11 §•

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmak-

ten vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas eller, om han skall tjänstgöra

annorstädes an vid avdelning av krigsmakten, från tjänstgöringsstället, dö-

na^e/°r tmdanhallande tlH disciplinstraff eller fängelse i högst sex må-

For undanhållande under beredskapstillstånd eller då riket är i kri«

dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

12 §

°m undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärnings-

lannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller till arten av

A 53

hans tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbrack i ut­

bildningen eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till

disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

_

.

För rymning under beredskapstillstånd dömes till fängelse i högst tv

år. Var riket i krig, dömes till fängelse i högst tio år.

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigs­

makten eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sm post

eller finnes han hava genom förtäring av alkoholhaltiga drycker eller an-

norledes satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av

post till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

För övergivande av post då riket är i krig dömes till disciplinstraff eller

fängelse i högst fyra år; förövades brottet under strid eller eljest vid til-

fälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i

högst tio år eller på livstid.

14 §.

Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av alkoholhaltiga dryc­

ker eller annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten

måste antagas vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplin­

straff eller fängelse i högst ett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

15 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans

åtbörder eller tal, dömes för fylleri till disciplinstraff.

_

....

Till disciplinstraff dömes jämväl, om ruset orsakats av annat an alkobo -

haltiga drycker.

16 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att vacka allmän för­

argelse, dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom hand­

ling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest

för det allmänna eller för någon enskild, dömes, om ej gärningen är sär­

skilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse i högst två år el­

ler, om brottet är ringa, till disciplinstraff.

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försum­

melse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,

instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter el-

54 A

Jer tjänstens beskaffenhet, dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk

Her eljest ar särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.

År felet grovt, dömes till fängelse i högst ett år.

19 §•

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja mv-

en, sa ock for försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet

att avslöja rymning under beredskapstillstånd eller krig dömes till ansvar

nligt vad i 23 kap. stadgas. Detsamma skall gälla försök, förberedelse eller

stämpling ti våld eller hot mot krigsman, såframt ej brottet, om det full­

bordats, skulle hava varit att anse som ringa

För medverkan till tjänstefel må dömas allenast den som därigenom

asidosatt tjänsteplikt.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

20

§•

Krigsmän äro enligt denna balk de vilka såsom officerare, underofficera­

re, underbefäl eller meniga äro anställda vid krigsmakten, värnpliktig

samt hemvarnsman och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i så-

an egenskap aro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån

S ge" med hansyn till behovet av befälsföring och Övriga tjänstgörings-

föSnnH t060 Saf °r?rdnar’ de SOm e,J‘est äro ^ställda vid krigsmakten eller

iorbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, under den tid de i

sådan egenskap aro tjänstgöringsskyldiga. Om någon åtnjuter ledighet som

rin^ kGManS^d- tU1 k°rtare tid än två månader, anses han icke tjänstgö-

mefoYdlS' ^armare bestämmelser om vad som avses med krigsmakten

meddelas av Konungen.

8

skvldiTV fÖrSta StyCket Sk°la’ fÖrUtom Under tid då tjänstgörings-

tfd våS eh,gtSer’. TT SåS°m krigmän då de 1 anslutning till sådan

inom områd3 mihtar*Jukhus’ då de äro “tagna i militärhäkte samt då de

Ten I

Jr6 SOm nyttJas av ^igsmakten eller eljest offent­

ligen upptrada i militär tjanstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av

dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt

Krigsmän311' ^ T bemSTått ÖVer annan krigsmän, är dennes förman.

förhlZde ‘n"an krigS"“n ‘"r befä,Srä"' är

*

§.

Av den personal som avses i 20 § första stycket skola officerare under

lägst furirs grad samt de som i“„Xv, ml

arande tjanstestaUnmg vara underkastade ämbetsansvar, vare sig de äro

tjänstgöringsskyldiga eller icke.

g

Vad

22

§.

om brott

,jt2® kH?I 14 S" Stadg3t Ska11 ä§a motsvarande tillämpning i fråga

, varigenom krigsmän åsidosatt sin tjänsteplikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

A 55

22 KAP.

Krigsartiklar

1 §•

Den som, då riket är i krig,

1. hindrar, missleder eller förråder krigsfolk eller andra som aro verk­

samma för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller

modlöshet,

2. förråder, fördärvar eller skadar befästning, krigsmateriel, fabrik, för­

råd, kraftanläggning, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försva­

ret eller folkförsörjningen,

3. genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten,

4. åt fienden anskaffar krigsfolk, tjänstbarheter, förnödenheter eller un­

derstöd, eller

5. begår annan dylik förrädisk gärning,

dömes, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för rikets krigs­

makt eller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller in­

nefattar avsevärt bistånd åt fienden, för landsförräderi till fängelse på viss

tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

År gärning som i första stycket sägs endast i mindre mån ägnad att med­

föra men för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller innefattar

den ringare bistånd åt fienden än där sägs, dömes för landssvek till fäng­

else i högst sex år. Bestod gärningen i anskaffande av tjänstbarheter eller

förnödenheter eller i annan tjänst åt fienden inom område som var besatt

av denne, och kunde gärningen med hänsyn till befolkningens behov, gär­

ningsmannens försörjning eller andra särskilda förhållanden ej anses otill­

börlig, skall ej dömas till ansvar.

2

§•

Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i 1 §, dömes för lands-

skadlig vårdslöshet till fängelse i högst fyra år.

3 §•

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivil­

ligt överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till fängelse

på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

Detsamma skall gälla, om svensk medborgare, då riket är i krig, bär va­

pen mot riket och gärningen ej är att anse som landsförräderi.

4 §.

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till

eller eljest träder i förbindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt

56 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

eller vistas på fiendens område, dömes för

plinstraff eller fängelse i högst två år.

samröre med fienden till disci-

Uarest, då riket ar i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle

da brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva

sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företfger

något som ar agnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för un-

gravande av stndsviljan till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio

ar, eller pa livstid. Var faran ringa, dömes till fängelse i högst sex år§

6 §•

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte

dömelr ,° Påz!tåf;nde’ ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet,

i it t t°å f°rSVarSSkadIl9 ryMe™pridning till disciplinstraff eller fängelse

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehö­

rigen sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott

eller rymning latt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbre-

as hos krigsmannen, dömes för olovlig sammankomst till disciplinstraff

eller fängelse i högst två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med till­

stånd av forman skall vara fri från ansvar

8 §.

Underlåter krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig

uppsåtligen eller av oaktsamhet att i vad på honom ankommer sätta för­

svarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa

förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för försummande

av krigsförberedelse till fängelse i högst sex år.

År uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom

framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, skall

domas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

9 §.

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdel­

ning av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar ut­

nyttjats, föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt

motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller

annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin

avdelning åt fienden, dömes för dagtingan till fängelse på viss tid, lägst sex

och högst tio år, eller på livstid.

6

A 57

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10 §.

Underläter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av oaktsamhet

under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att

främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till fängelse i högst sex

år.

År uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom

framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade

ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, skall domas till

fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

11

§.

Den som vid krigföring, genom att använda stridsmedel ägnat att föror­

saka onödigt lidande eller genom att missbruka kännetecknet röda korset

eller annorledes, förfar på sätt som står i strid mot gällande avtal med främ­

mande makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, domes för

folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år; är brottet ringa, må domas till

böter eller, om han är krigsman, till disciplinstraff. För folkrättsbrott do­

mes jämväl den som i annat fall än vid krigföring åsidosätter vad som skall

iakttagas enligt sådana avtal eller grundsatser angående skydd för sårade,

sjuka och skeppsbrutna vid stridskrafter i fält eller till sjöss, krigsfångar el­

ler civilpersoner under krigstid eller eljest angående ockupation, och därige­

nom orsakar skada å person, kroppsligt eller själsligt lidande eller ock an­

nan skada eller olägenhet som ej är ringa.

...

u-

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst två och högst

iio år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall sär­

skilt beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller

om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattan­

de egendomsförlust uppkommit.

12

§.

För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi, landssvek el­

ler överlöpande till fienden dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

Såsom stämpling skall även anses att träda i förbindelse med fienden för

att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott som nu sagts må för­

övas. För förberedelse eller stämpling under tid, då riket hotas av krig,

ockupation eller andra fientligheter, dömes till ansvar ändå att fientligheter

icke utbrutit.

Den som underlåter att avslöja landsförräderi, landssvek eller överlöpande

till fienden, dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till

sådant ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort inse att brottet

var å färde.

13 §.

Har under krig brott förövats av någon som därvid icke saknat anledning

antaga att gärningen enligt krigsbruk var tillåten, må dömas till lindrigare

58 A

ä" f°r Ringen är stadgat. Äro omständigheterna synnerligen mild­

rande, skall ej dömas till ansvar.

8 mua

a J"sdef6r«ldSiaPS,inS,ärd °Ch däriket " * kri« 4U såsom krigsman

Siw! ” T- P gr“°d aV 21 lap' 20 S elIer “ed sl°d därav giv-

a bestämmelser ar krigsmän, jämväl envar annan som är tjänstsörines-

Vad som^säe ngSmakten’ 1 den mån eJ Konungen annorlunda förordnar.

K1" 8Srn Ska,I> då rUiet äF 1 krig’ ä8a motsvarande till-

ampnmg å po isman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigs-

£££*" åt" g aU d!!taga 1 rikGtS fÖrSVar> å som^ar^tt fuhgöra för

Koniim»p8 Z eg®ndom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt

Konungens förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den som tillhör sf-

ofdnand1!» “egTi!in0m Cm,försvaret’ vars personal jämlikt Konungens för-

ande ar skyldig att utova verksamhet som åvilar krigsmakten.

vin T/Z djeSt, UndCr beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas

löAålfandéö8sakanr,Brakte”’»0m " ‘ Wt e“er «J*I“‘88r ™d« liknande

naiianden, skall ock anses såsom krigsman

kaf erik!.f,fa"de

kri8sdeItog«ä dom internerats vid krig nnder vil­

ket ar neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller

«.

edTgSd-na*are Rr a“ “*ÖVa siutv4rd eller andHg5 "rdg ska,n

llampliga delar galla vad för krigsman är stadgat.

15 §•

Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 21 kap. eller i detta kapitel

enerVm

förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt

ler mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda

garmng mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tillämp-

o*

16

§.

I den män det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra

av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konung-

aU V3d 1 19 °Ch 21 kap' samt

1 detta kaPitel

stadgas

för

det

hrnn

^ ar 1 kng Ska11 1 tillamP]iga delar gälla jämväl beträffande

orott som förövats under annan tid.

Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande

makt utan att militärt motstånd förekommer, skall likaledes beträffande

r° rDVt0r0VaS UadCr Sådan Ud 1 tiIlämPJiga delar gälla vad i de nämnda

kapitlen tinnes stadgat för det fall att riket är i krig. Därvid skall vad som

sags om rikets försvar aga tillämpning å motståndsverksamheten och vad

som sags om fienden äga tillämpning å ockupationsmakten.

17 §•

_ M<:d *iende likställes i detta kapitel främmande makt med vilken riket ei

ar i krig, om fara är att krig med den makten kan uppkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

18

§.

Om inträde och upphörande av beredskapstillstånd stadgas särskilt.

19 §•

När riket är i krig, må i vissa fall tillämpas dödsstraff. Därom stadgas i

särskild lag.

23 KAP.

Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

1

§•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till

fullbordan, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för

försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brot­

tets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständig­

heter varit utesluten.

i

Straff för försök bestämmes högst till vad som gäller för fullbordat brott

och må ej sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet

är fängelse i två år eller däröver.

2

§.

Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager

penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock an­

skaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager an­

nan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverk-

tyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits

därom dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar

för fullbordat brott eller försök.

I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämp­

ling förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att

någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.

Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och

må sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott; ej må dö­

mas till högre straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år

eller däröver kan följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets full­

bordan ringa, skall ej dömas till ansvar.

3 §•

Ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott skall ej ådömas

den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,

föranlett att brottet ej fullbordats. Ändå att brottet fullbordats må den som

tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej på den grund dömas till ansvar,

om han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.

60 A

4 §•

Ansvar som i denna balk är stadgat för viss gärning skall ådömas ej blolt

den som utiort garningen utan jämväl annan som främjat denna med råd

ener dad. Den som ej ar att anse såsom gärningsman dömes, om han för-

därtill 1,11 Utforandet> for anstiftan av brottet och eljest för medhjälp

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som

igger honom till last. Ansvar som är stadgat för gärning av syssloman, gäl­

denär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte ho­

nom medverkat till gärningen.

J*å j denna Paragraf sägs skall ej gälla, om annat följer av vad för sär­

skilda fall ar stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

a §•

brnkaLntSOn fÖrmfttS a“ medverka

genom tvång, svek eller miss-

bruk av hans ungdom, oforstånd eller beroende ställning eller oek medver-

kat allenast i mindre mån, må straffet för honom sättas under vad för brot-

Sn!; f/tadgat; 1 ringa fal1 Ska11 eJ dömas m ansvar. Detsamma skall

tråga ar att ansvar som är stadgat för någon i särskild ställning

sKall adomas annan medverkande.

6 §•

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde,

urnd? kanjSke Utan tara för honom själv eller någon av hans närmaste,

s ali han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet

att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre

mim medverkattlU. Sådant brott: dock må eJ 1 något fall dömas till svårare

i!!* tangelse 1 tva år- 1 de fa,l då det är särskilt föreskrivet skall för

nderlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas jämväl

den som ej insett men bort inse att brottet var å färde.

Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än

törsta stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under

deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller de­

ras narmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att

hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat.

Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre

den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.

7 §•

Ansvar som i denna balk är stadgat för det fall att någon genom brott

bereder sig vinning eller tillägnar sig något skall jämväl ådömas, då någon

avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 61

24 KAP.

Om nödvärn och annan nödhandling

1

§•

Gärning som någon begår i nödvärn skall icke medföra ansvar.

I nödvärn handlar den som söker

o

avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp pa person eller

^betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar

att egendom återtages på bar gärning,

hindra någon att olovligen intränga i rum, hus, gard eller fartyg, elle

från rum, hus, gård eller fartyg avlägsna någon, som inträngt olovligen

eller, om det är bostad, eljest vägrar att på tillsägelse lämna denna,

allt såvitt ej handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det

angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig.

2

§•

Om polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd, mötes eller angnpes

med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bruka

det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Det­

samma gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilforsvarsper-

sonal under civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör

för bevakning eller för att upprätthålla ordning.

Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad fri­

heten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eUergor

han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han star, då den­

ne skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens hindrande e -

ler ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till om­

ständigheterna kan anses försvarligt. Om någon som skall haktas, anhål as

eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som ager

verkställa åtgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu ar sagt. Detsam­

ma skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd ovas av an­

nan än förut nämnts.

Har någon enligt denna paragraf rätt att bruka våld, äger envar som kom­

mer honom till hjälp samma rätt.

3 §•

Vid myteri eller under strid, så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigs­

lydnaden medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar

ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för att upprätthålla krigslydna-

dCI fall som nu avses skall vad i 2 § tredje stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

62 A

förDin ST 1U n,Dat fa" “ fÖrut 1 detta kaPitel är sagt, för att avvärja fara

*°nr!V eller kalsa’ rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak

handlar i nod, skall ock vara fri från ansvar, om gärningen med hänsvn’

till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan^ch omständig­

heterna i övrigt måste anses försvarlig.

8

5 §•

änHiavanr姰fnn f-aH "T aVSCS 1 1-4 §§ gj°rt StÖrre våld eller svårare skada

“ I ?/31 ar medSlvet» skall han likväl ej dömas till ansvar, såframt

omständigheterna voro sådana att han svårligen kunde besinna sig

eljes^Sst8adgnatgen br°ttSlig’

straff än ^r brottet

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

S°m "åg°n begått På ^fällning av den under vars lydnad han

hålLnd^t ^ T 3 anSVa[ fÖr h°n0m’ om han med bänsyn till lydnadsför-

ållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade

att efterkomma befallningen.

8

TREDJE AVDELNINGEN

Om påföljderna

25 KAP.

Om böter

1 §-

Böter ådömas i dagsböter.

År för böter utsatt visst högsta belopp ej över femhundra kronor eller

skola böter bestämmas efter särskild beräkningsgrund (normerade böter),

ådömas de dock omedelbart i penningar.

2 §-

Dagsböter ådömas till ett antal av minst en och högst etthundratjugo.

Dagsbot fastställes i penningar till belopp från och med två till och med

femhundra kronor, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den till­

talades inkomst, förmögenhet, försörj ningsskyldighet och ekonomiska för­

hållanden i ovngt. År brottet ringa, må dagsböter belopp därefter jämkas.

3 §.

Minsta bötespåföljd är tio kronor, om ej annat är stadgat.

A 63

4 §.

Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter

kunna följa å vart och ett av brotten.

Gemensamt straff i böter må ej avse brott, för vilket stadgats normerade

böter eller böter som icke må förvandlas till fängelse.

5 §.

Böter såsom gemensamt straff för flera brott ådömas i dagsböter, om

sådana äro stadgade för något av brotten.

Såsom gemensamt straff må dagsböter ådömas till ett antal av etthundra­

åttio och böter omedelbart i penningar till ett belopp av ettusen kronor.

Är för något av brotten stadgat visst lägsta bötesstraff, må det straffet ej

underskridas.

6

§•

Böter skola tillfalla kronan, om ej annat är föreskrivet.

Ådömas böter såsom gemensamt straff för flera brott och skola böter för

något av brotten helt eller delvis tillfalla annan än kronan eller användas

för särskilt ändamål, skall efter omständigheterna förordnas huru böterna

skola fördelas.

7 §.

Om indrivning av böter är särskilt stadgat.

Böter som ej gäldas skola, om ej annat är föreskrivet, förvandlas till

fängelse i lägst tio och högst nittio dagar i enlighet med vad därom är sär­

skilt stadgat.

8

§.

Beträffande vite som blivit någon i särskilt fall förelagt genom beslut av

domstol eller annan myndighet skola 6 § första stycket och 7 § äga motsva­

rande tillämpning. I fråga om annat vite skall tillämpas vad i detta kapitel

är stadgat om böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

26 KAP.

Om fängelse

1 §•

Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio

år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad.

Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.

2

§.

Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse

kan följa å något av brotten.

Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta straff som

kunna folja å brotten men må ej överskrida detta med mer än två år eller

överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötesstraff

anses svara mot det fängelse som skulle följa vid böternas förvandling

Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

64 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §.

Har någon domts till påföljd för sådant i denna balk avsett brott som är

belagt med fängelse och begår han, sedan domen vunnit laga kraft, ånvo

brott som avses i balken och är belagt med fängelse i högst sex månader,

må for återfallet domas till fängelse i högst två år. År för det nya brottet

stadgat fängelse på längre tid än sex månader men högst två år, må för

återfallet domas till fängelse i högst fyra år.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, läggas till

grund for förhöjning som i första stycket sägs, ej heller dom å böter eller

disciplinstraff.

Utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk.

4 §.

Den som är under aderton år må ej dömas till fängelse, med mindre sär­

skilda skäl äro därtill.

Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år allenast

n**r frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad

eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan han

fyllt aderton år.

5 §.

.De^ som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i

fångvårdsanstalt. Härom är särskilt stadgat.

6 §.

Den som undergår fängelse på viss tid må, om det kan antagas främja

hans anpassning i samhället, villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av

tiden, dock minst fyra månader, avtjänats (fakultativ villkorlig frigivning).

Vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning skall särskilt

beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid

den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom

brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma

att försättas efter frigivningen.

7 §•

Den som undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall vill­

korligt frigivas när han avtjänat fem sjättedelar av tiden (obligatorisk vill­

korlig frigivning).

A 65

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 §•

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 och

7 §§ hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses

härvid även förvandlingsstraff för böter.

Om

verkställighetstiden,

enligt vad därom är stadgat, förlängts genom

disciplinär bestraffning, skall förlängningen icke medtagas vid beräkning

av tid för villkorlig frigivning, och må frigivning ej ske forran bestraffningen

verkställts.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verk­

ställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 3 § sägs.

9 §•

Fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervaknings-

nämnd till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör.

Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresmannen vid

fångvårdsanstalten.

10 §.

I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande

den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst ett år.

11

§•

Under prövotiden skall den frigivne stå under övervakning.

Finnes vid frigivningen eller senare att övervakning ej är erforderlig, må

beslutas att övervakning icke skall äga rum. Så länge prövotiden varar, ma

den frigivne, när skäl äro därtill, ställas under övervakning. Beslut som nu

avses meddelas av övervalcningsnämnd.

12

§.

övervakningen handhaves av övervakningsnämnd. övervakare förordnas

av nämnden.

_

,

Har till övervakare förordnats annan än skyddslconsulent hos overvak-

ningsnämnden, skall övervakningen stå under överinseende av sådan kon­

sulent.

13 §.

Den frigivne skall hålla övervakaren underrättad om sin bostad och ar-

betsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans

anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

14 §.

Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och laglydigt le­

verne, undvika skadligt sällskap, efter förmåga söka försörja sig samt i

övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk

eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Har

han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad

i hans förmåga slår att fullgöra denna skyldighet.

3 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 10. A.

66 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1,962

15 §.

Nar det provas lämpligt för att främja den frigivnes anpassning i sam­

hället, skola särskilda föreskrifter, gällande under viss tid eller tills vidare

meddelas rörande vad han har att iakttaga under prövotiden. Sådan före­

skrift ma avse vistelseort eller bostad, användande av fritid, förfogande

over^ arbetsförtjänst eller andra tillgångar, allt under viss tid, högst ett år

åt gängen, utbildning, arbetsanställning eller förbud att använda alkohol-

altiga drycker. Annan liknande föreskrift må ock meddelas

Om det finnes erforderligt, må föreskrivas att den frigivne skall i eller

utom sjukhus eller annan dylik inrättning underkasta sig läkarvård, nyk-

terhetsvård eller annan vård eller behandling.

Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,

tädl<SrfndeaS f°reSknfter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens

16 §.

Föreskrift enligt 15 § meddelas av övervakningsnämnden.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föran-

leda djurhll, må övervakningsnämnden ändra meddelad föreskrift, så ock

meddela ny föreskrift.

17 §.

Övervakaren må meddela anvisningar i fråga om verkställandet av före-

sknft enligt lo §, så ock medgiva tillfällig lättnad och vidtaga omedelbart

erforderlig jämkning.

18 §.

Iakttager den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk el­

ler enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, äger

övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela

föreskrift enligt 15 §, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den frigivne,

2. förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen be­

stämda tiden,

08

3. förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

19 §.

, K.f^et anta§as att villkorligt frigiven som åsidosatt sina åligganden icke

skall låta sig ratta genom åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämn­

den förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

20

§.

Beslut om åtgärd som avses i 18 eller 19 § må meddelas även efter prö-

votidens utgång, därest frågan av övervakningsnämnden upptagits dessför-

provotldens utSån8 må ej, utan att prövotiden förlänges enligt

18 beslutas annan åtgärd som där avses.

A 67

21

§.

Om förverkande av villkorligt medgiven frihet och om vissa andra åtgär­

der, när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat brott, stadgas

i 34 kap.

22

§.

Uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad

eller att vidtaga åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämnden, så­

framt omständigheterna föranleda därtill, förordna att den frigivne skall

på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka.

Om synnerliga skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att

han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång

må den omhändertagne ej kvarhållas.

23 §.

Förklaras villkorligt medgiven frihet förverkad, skall med avseende å frå­

gan om ny villkorlig frigivning återstoden av straffet anses såsom nytt

straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, må dock

fakultativ villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som i 6 § sägs icke

gått till ända.

24 §.

Kan villkorligt medgiven frihet ej längre förklaras förverkad, skall straf­

fet anses vara till fullo verkställt vid prövotidens utgång.

Kungl. Maj. ts proposition nr tO år 1962

27 KAP.

Om villkorlig dom

1 §•

Villkorlig dom må meddelas för brott varå kan följa fängelse, om det

med hänsyn främst till den tilltalades karaktär och personliga förhållanden

i övrigt finnes grundad anledning antaga att övervakning eller annan mera

ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslig-

het.

Villkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets svårhet eller

eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av

krigsman må villkorlig dom ej brukas, med mindre det finnes kunna ske

utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

2 §•

Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän lag­

lydnad finnes påkallat, må jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst

etthundratjugo, vare-sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

68 A

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §‘

Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av

tva år.

Provotiden raknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för

irottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

4 §‘

Den dömde skall under provotiden föra ett ordentligt och laglydigt le­

verne, undvika skadligt sällskap samt efter förmåga söka försörja sig.

5 §•

Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,

skall han gora vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Rät-

ten ager föreskriva att han under provotiden skall söka fullgöra skade-

ståndsskyldigheten eller del därav på tid och sätt som angivas i domen.

öreskrift som avses i forsta stycket må, efter ansökan av åklagare eller

den domde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.

6 §•

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av den vill­

korliga domen, må domstol, om åklagare före prövotidens utgång anhängig-

gör talan därom, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den dömde,

2. meddela föreskrift enligt 5 § eller ändra tidigare meddelad föreskrift,

3. förlänga provotiden till tre år,

4. undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för

brottet.

J

Efter prövotidens utgång må åtgärd som sägs i första stycket 1 och 2 ej

beslutas, med mindre provotiden förlänges.

Undanröjes den villkorliga domen, skall vid påföljdens bestämmande

skälig hansyn tagas till böter som jämlikt 2 § ådömts jämte den villkorliga

7 §•

Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra åtgärder, när

den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

28 KAP.

Om skyddstillsyn

1 §•

Skyddstillsyn må ådömas för brott varå kan följa fängelse, såframt det

provas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera in­

gripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad. *

A 69

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre

denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.

Är det lindrigaste straff som är stadgat for brottet fängelse i e

däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skal aro darti .

2 §-

Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän lag­

lydnad finnes påkallat, må jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst

etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade for brottet eller ej.

3 §

Har den tilltalade fyllt aderton år, må rätten, såframt det finnes erfor­

derligt för hans tillrättaförande eller eljest, i domen förordna att i sky s-

tillsynen skall ingå behandling i anstalt. Sådan behandling skall, en g

vad därom bestämmes under behandlingens gång, påg “in* ®n m

och högst två månader. Om behandlingen är i ovngt särskilt stadgat.

Har den dömde ej fyllt tjugotre år, äger rätten besluta att £or°rdrlaa

som i första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hinder av att domen

å skyddstillsyn icke vunnit laga kraft.

4 §•

Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre ar.

{ör

Prövotid.» räknas från de» dag rättens avgörande ‘ ^‘"ti den dömde

brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den domd .

Har rätten meddelat beslut som i 3 § andra stycket sags, raknas prov -

tiden från dagen för domen.

5 §.

Under prövotiden skall den dömde stå under övervakning.

Finnes övervakning icke längre vara erforderlig, skall forordnas om dess

upphörande. Så länge prövotiden varar, må den domde, nar skal aro dart,

ånyo ställas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas a^ over-

vakningsnämnd.

6 §- .... -

Vad i 96 kap. 12—17 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande den som dömts till skyddstillsyn, övervakare må ock forordnas och

föreskrift enligt 26 kap. 15 § meddelas av rätten vid ådömande av skydds­

tillsyn.

7 §-

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av domen a

skyddstillsyn, äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervak­

ning eller meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 §, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den dömde,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

70 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

2. förlänga prövotiden till högst fem år,

3 förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift

z:rasral mä ei av

O S-

ick” skall låt

h

Sma åh^anden 0ch kan antagas att han

it! bllå- "5 ratta genom åt§ärd som övervakningsnämnden äger vid

aga, skall nämnden hos åklagare göra framställning att vid domstol föres

gast ™ Umlanro->ande av skyddstillsyn!! eller om behandling varom stad-

Talan w™ nu sagts skall anhängiggöras före prövotidens utgång.

9 §.

letUndättj\S

villsynen> SkaJ1 rätten stämma annan påföljd för brot-

• Damd skall skälig hansyn tagas till vad den dömde undergått till fölid

av domen å skyddstillsyn samt till böter som enliat 2 Tlf »

- H

“lsy”en: och mä fänge,se

i Är-

Finnas tillräckhga

skäl

ej föreligga

att

undanröja

skyddstillsyn^ må rät

T ö “dn,

’ S «><«. oL 6,1 äönäHyM

J’ ° "dna han ska11 undergå behandling enligt 3 §. Föres talan om

eller ^tgärtsom^avses i Sta,1^tbes,utasundanröjande av skyddstillsynen

tiden förlän ges entat 7 8 htl ! prOVOtld*n Utgått må ej, utan att prövo-

ionanges enligt 7 §, beslutas annan åtgärd som där avses.

- -

n §•

cnlMtTent Itt-V"* Undanröia skyddstillsynen eller om behandling

. ,8 -a S -11 f §ard SOm avses 1 7 §> må Övervakningsnämnden eller dom

*. “veck"-Ef,w ««*■« -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 71

21) KAP.

Om ungdomsfängelse

1 §•

Ungdomsfängelse ma för brott varå kan följa fängelse ådömas den som

fyllt aderton men ej tjugoett år, såframt med hänsyn till hans personliga ut­

veckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt sådan fostran och ut­

bildning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig.

Den som ej fyllt aderton år eller som fyllt tjugoett men ej tjugotre år ma

dömas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare

än annan påföljd.

Rätten äger förordna att dom å ungdomsfängelse skall gå i verkställighet

utan hinder av att den ej vunnit laga kraft.

2 §•

Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och

utom anstalt och må pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt.

3 §•

Behandlingen skall taga sin böi'jan i anstalt.

Anstaltsvården skall försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl

äro därtill, i annan fångvårdsanstalt.

Om vården i anstalt är särskilt stadgat.

4 §•

Behandlingen skall fortsätta utom anstalt, när anstaltsvården pågått så

lång tid som med hänsyn till behandlingens syfte finnes erforderligt. In­

nan ett år förflutit sedan den dömde intagits i anstalt, må han ej överföras

till vård utom anstalt, med mindre särskilda skäl äro därtill.

5 §•

Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelse­

nämnden, som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verk­

samhetsområde anstalten hör, att närmare bestämma dag för övergången.

Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras till vård utom

anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall övervakningsnämnden med

eget yttrande hänskjuta frågan till ungdomsfängelsenämndens prövning.

6 §•

Under vården utom anstalt skall den dömde stå under övervakning.

72 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

7 §•

I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap. 12__17 §§

aga motsvarande tillämpning, övervakare må ock förordnas och föreskrift

enligt 26 kap. lo § meddelas av ungdomsfängelsenämnden i beslut om vård

utom anstalt.

8 §.

Iakttager den som vårdas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt

denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd

(tarav ager overvaknmgsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 26

\ap‘ }5J’ e/!er omständigheterna besluta att varning skall meddelas honom,

sa ock forelagga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

9 §.

Vlsar den som vårdas utom anstalt tredska att iakttaga vad som åligger

t,16! ff'ineS Påf grund av hans uppförande eller eljest att anstaltsvård

nämni f

Z

T'bygga aU han

begår brott’ mä ungdomsfängelse-

nämnden forordna att han skall återintagas i anstalt.

Den återmtagne skall, nar syftet med behandlingen bäst vinnes därigenom

anyo överföras till vård utom anstalt.

g ’

1° §.

finn ps

1 aUualt °Ch °m ViSSa andra åtgärder> "är den dömde

tinnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

11 §•

åtSr1116" frågao01" att återintaga den dömde i anstalt eller att vidtaga

gard som avses i 8 §, må övervakningsnämnden eller ungdomsfängelse-

s— Så^amt. °mstandigheterna föranleda därtill, förordna atfS han

Den SO ^i8 T omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhandertages må ej kvarhållas längre än en vecka

sdcalfkvarhåflas^H T° dar?-1, må d°Ck gen0m nytt beslut förordnas att han

all kvarhållas ytterligare högst en vecka. Ej må den omhändertagne kvar­

hållas efter det den ådömda påföljden upphört.

8

12 §

ni^STSndST de" S°"’ Värdas ut0m “sla,‘ slär ""der övervak-

mg skall ungdomsfangelsenamnden förordna att den ådömda påföliden

So dS°ra ^a"l,Br0rdnande mä d0Ct -tf mindre sarsMM, JsS

hängande

Mk"“ Värden a"Stal1 päSä‘* ,mder en sa—an-

utSMånd.de'„'aSvedef»rtidd"andK 1°“*

npphör påföljden vid

g o n av den tid som behandlingen längst må pågå.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

A 73

30 KAP.

Om internering

1 §•

Internering må ådömas, om å brottet eller, när flera brott förövats, å nå-

«ot av dem kan följa fängelse i två år eller däröver samt med hänsyn till den

Tilltalades brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständig­

heter i övrigt ett långvarigt frihetsberövande utan på förhand bestämd tid

finnes vara påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet från

hans sida.

2 §•

Behandlingen av den som dömts till internering äger rum i och utom

anstalt och skall taga sin början i anstalt.

3 §’

När internering ådömes, skall rätten med hänsyn till brottets beskaffen­

het och omständigheterna i övrigt bestämma viss minsta tid för omhänder­

tagandet i anstalt, lägst ett och högst tolv år.

4 §■

Anstaltsvården skall försiggå i interneringsanstalt eller, om särskilda

skäl äro därtill, i annan fångvårdsanstalt.

Om vården i anstalt är särskilt stadgat.

5 §•

Behandlingen skall, efter utgången av minsta tiden, fortsätta utom an­

stalt, när vård i anstalt finnes icke längre vara påkallad för att avhålla den

dömde från fortsatt brottslighet.

6 §•

Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av inlerneringsnämn-

den, som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verksam­

hetsområde anstalten hör, att närmare bestämma dag för övergången.

Före utgången av minsta tiden och därefter minst var sjätte månad skall

övervakningsnämnden pröva frågan om övergång till vård utom anstalt.

Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras till vård utom

anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall övervakningsnämnden med

eget yttrande hänskjuta frågan till interneringsnämndens prövning.

7 §•

Befinnes att den dömde är i varaktigt behov av vård å sinnessjukhus, må

interneringsnämnden efter utgången av minsta tiden förordna om interne­

ringens upphörande för hans intagning å sådant sjukhus.

4 Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. A.

74 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

8 §•

Vård i anstalt må icke utan medgivande av domstol pågå under längre tid

utöver mmsta tiden an sammanlagt tre år eller, om minsta tiden är tre år

eller darover, sammanlagt fem år.

I-arfa“ aVSCS 1 fÖFSta StyCk6t Ska11 lämnas’ om det f^nes på-

kadat för att torebygga iortsatt allvarlig brottslighet från den dömdes sida

tidef1r ’T

7^ f!rlan§ning mGd tre år; Senom nyft medgivande kan

tiden forlangas med tre år varje gång.

Talan om förlängning föres av riksåklagaren efter framställning av inter-

r?HS“T"de7 FÖreS Sädan ,ala"' mä d“ d°"de kvarhållas f “LlaSt i

avbidan pa att laga kraft ägande beslut av rätten föreligger.

9 §•

Under vården utom anstalt skall den dömde stå under övervakning

ö*

1° §.

I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap 12__17 68

enLT^^ran^S11115^^118' Övervakare må ock förordnas och föreskrift

anstalt6

§ d * 3V interneringsnämnden i beslut om vård utom

11 §•

^kttager den som vårdas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt

där™ ä-er ^ ^ " w* f°r?Sknft eller anvisning som meddelats med stö°d

vtn Vf overvaknmgsnamnden, utom att meddela föreskrift enligt 26

nom så L* f °mstandi§heterna besluta att varning skall meddelas ho­

nom, sa ock forelagga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

12 §■

Visar den som vårdas utom anstalt tredska att iakttaga vad som åligger

ärTäkauid ttr°.U r T"1* /T “Ppfära"de ellep ell“‘ *« anstaltsfrd

bro11'mä in—»

äes

ss z,rallsvärd kke iängre finaes *■*«

Om återintagning i anstalt och om vissa andra åtgärder när den dömd.

tinnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

14 §.

Uppkommer fråga om att återintaga den dömde i anstalt eller att vidt-ea

a gard som avses i

11

§,

övervakningsnämnden eller

internerin^ämf

den, safiamt omständigheterna föranleda därtill, förordna att han sk n s

lämpligt sätt omhändertagas i avbidan

vidare förordnande.

P&

A 75

Den som såluuda omhändertagas må ej kvarhåtlas längre än eu vecka. Om

svnnerliea skäl äro därtill, nrä dock genom n,tt beslut ororduas att han

skall kvarhållas ytterligare högst eu vecka. Ej må den omhändertagne

hållas efter det den ådömda påföljden upphört.

15 §•

Erfordras icke längre att den som vårdas utom anstalt står under övervak­

ning skall interneringsnämnden förordna att den ådomda påföljden skall

upphöra. Sådant förordnande må dock icke, med mindre särskilda skal aro

därtill, meddelas förrän tre år förflutit efter det den domde senast overfor-

Hps till vård utom anstalt.

..

Har den dömde under eu sammanhängande tid av tre ar statt under over-

vakning, skall nämnden pröva huruvida

påföljden ma upphora, har ove

vakningen fortgått under fem år, skall påföljden upphora.

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

31 KAP.

Om överlämnande till särskild vård

Kan den som begått brottslig gärning bliva

föremåt

för udrdcn/igbarna-

vårdslaaen må rätten, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om

den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdsskola, skolans styrelse,

överlämna åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrätlaförande eller av hansyn till allmän laglvd-

nåd finnes påkallat, må jämle överlämnande till vård enligt barnavardslagen

dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter aro stadgade for

brottet eller ej.

2 §

Rån den som begått brottslig gärning bliva föremål för vård enligt lagen

om ngkterhetsvård genom övervakning eller tvångsintagnmg a vardanstalt

må rätten, efter hörande av nykterhetsnamnd eller, x fråga om den so

intagen i sådan anstalt, anstaltens styrelse, overlamna åt nämnden ell

styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.

, ..

Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i sex manader, må över­

lämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård ske allenast om särskilda

skäl äro därtill.

3 §•

Har någon, som begått brottslig gärning, i utlåtande över sinnesundersök­

ning förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, må ratten, om den fin­

ner sådant vårdbehov föreligga, förordna att han skall överlämnas till vård

enligt sinnessjuklagen. Om gärningen icke begåtts under inflytande av sin­

76 A

nessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående

natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, må dock sådant

förordnande meddelas allenast såframt särskilda skäl äro därtill.

4 §•

Är någon, som begått brottslig gärning, i behov av psykiatrisk vård eller

tillsyn, och meddelas ej förordnande enligt 3 §, må rätten, om mera ingri­

pande åtgärd av särskilda skäl ej finnes påkallad, förordna att han skall

överlämnas till öppen psykiatrisk vård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

32 KAP.

Om ämbetsstraff och om disciplinstraff för krigsmän

1 §•

Suspension innebär mistning av viss befattning för bestämd tid och med-

tor under den tid den dömde på grund av domen är skild från befattningens

utövning förlust av de rättigheter och förmåner som åtfölja befattningen,

såframt ej annat är särskilt stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.

2 §•

Tiden för suspension bestämmes till minst en månad och högst ett åt,

vare sig påföljden avser ett eller flera brott.

Såsom gemensamt straff för flera brott må suspension användas, om sus­

pension kan följa å vart och ett av brotten.

3 §•

,..,^S?ensi°n må e-> verkstäHas medan den dömde för undergående av på-

ioljd är intagen i fångvårdsanstalt eller militärhäkte.

4 §•

Avsättning från viss befattning innebär förlust av befattningen och av de

rättigheter och förmåner som åtfölja denna, såframt ej annat är särskilt

stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.

5 §-

Såsom gemensamt straff för flera brott å vilka ämbetsstraff kan följa må

avsattmng användas, om avsättning kan följa å något av brotten.

6 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

•vf-e?-,ådÖmeS 1 minSt tre OCh högst trettio dagar- Straffet verkställes i

militarhakte.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penning­

ar enligt vad darom är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst

tjugo dagar.

6

A 77

Iiungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Om disciplinstraff säsom gemensam/straff för flera brott sf™t. "Sr ^

3r nm hrott av krigsman, om ådömande av disciplinstraff i stallet tor

böter och av böter i stället för disciplinstraff stadgas i särskild lag, van

tillika meddelas bestämmelser om verkställighet av disciplinstraff.

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medver­

kan Un brott för vilket disciplinstraff är utsatt, skall vid bestammande av

påföljdenså anses som vore dagsböter stadgade i stället for d.scphnstraffet.

33 KAP.

Om nedsättning och uteslutning av påföljd

1 §•

För brott som någon begått innan han fyllt femton år må ej doraas Ull

påföljd.

2

För brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslo-

het eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste

anses jämställd med sinnessjukdom, må ej tillämpas annan påfojjd “ ^

lämnande till särskild vård eller, i fall som angivas i andra stycket, böter

ellTill böter n^ dömas, om det finnes ändamålsenligt för att avhålla den

tilltalade från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn må adomas, därest såda

påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare an särskild

vård/ej må i sådant fall förordnas om behandling varom stadgas i 28 kap.

3 Finnes påföljd som här sagts icke böra ådömas, skall den tilltalade vara

fri från påföljd.

3 §•

Dömes någon i mål, vari han hållits häktad, till fängelse på viss tid, bö­

ter, suspension eller disciplinstraff, må om med hänsyn till omständighe­

terna så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del elle

i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte.

Ådömes någon som börjat undergå ungdomsfängelse internering el er

efter dom å skyddstillsyn, behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § i ställe

straff som i första stycket sägs, må om med hänsyn till omständigheterna

så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del eller i sin

helhet verkställt genom vården eller behandlingen i anstalt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf må vid provning i högre rat

av klagan angående ådömd påföljd ändras, ändå att talan ej fullföljts mot

beslutet.

4 §•

Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omständig­

heterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff

må ock, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som någon begått

under inflytande av själslig abnormitet.

Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hän­

syn till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff

an som stadgats för brottet.

Finnes pa grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för

brottet ej ar erforderlig, må påföljd helt eftergivas.

78 A

Kmigl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

34 KAP.

Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd

1 §•

Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, slcyddstill-

syn, ungdomsfängelse eller internering hava begått annat brott före domen

e ler begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verk­

ställts eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall

ar föreskrivet i 2—9 §§, efter omständigheterna

1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra

brottet,

2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller

J:.]dfrest den tidi§are domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda

påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

2 §•

Undergår den dömde fängelse på livstid, må allenast meddelas förord­

nande enligt 1 § 1.

3 §.

År den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid, må förordnande

enligt 1 § 1 meddelas allenast om det är uppenbart, att det nya brottet i

jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd be­

tydelse, eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Dömes med tillämpning av 1 § 2 till straff för brott som begåtts innan

den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets be­

stämmande iakttagas, att straffen tillhopa icke överstiga vad som jämlikt

26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till

lindrigare straff än för brottet är stadgat.

Undanröjande av fängelse enligt 1 § 3 må ske endast om dom meddelas

innan straffet till fullo verkställts. 4

4 §■

Tillampas 1 § 1 eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits från

fängelse, må den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad; dömes

A 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

enligt 1 § 2 till fängelse pä viss Hd, skall sädan förklaring meddelas, om

e)Ä"afer~"re0n.,g. förslå stycket, äger rätten beslnta ätgärd

För

verkande ^eU^r

'åtgärd

som nyss sagts må ej beslutas, med

fr*‘

ga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av

åtal före prövotidens utgång.

5 §•

Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligt

1 § 1 meddelas allenast med avseende å brott som begåtts fore provo i ens

b°TUlämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6' §

1—3, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den domde a -

lats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

'a Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 § 3 må ej ske, med mmdr.i fråga

dä^m uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av atal

inom ett år från prövotidens utgång.

0 g

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, må rätten^ vid tillämp-

nin» av 1 § 1 eller 2 besluta åtgärd eller behandling som avses 28 kap.

9 b-

Dömes med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffets bestäm-

mande sällå vad i 28 kap. 9 § stadgas.

...

Beslut enligt första stycket eller beslut om undanröjande av skyddstill­

syn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mal van den

dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

7 §•

Är den tidigare ådömda påföljden ungdomsfängelse, må förordnande en­

ligt 1 § 1 meddelas utan hinder av vad i 29 kap. 1 § stadgas om den till­

talades ålder.

.

......

Vårdas den dömde i anstalt, må vad i 1 § 2 sags icke tillamp .

Undanröjande av ungdomsfängelse enligt 1 § ma s -e en as

meddelas innan påföljden upphört. Dömes med tillämpning av § 3 till g

else skall vid straffets bestämmande skälig hansyn tagas till vad den do

de undergått på grund av den tidigare domen, och må därvid fängelse

ådömas på kortare tid än som följer av 26 kap. 2 §.

g §

Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffande den som dömts till ungdomsfängelse,

ä«er rätten förlänga den längsta tid som ungdomsfängelse ma paga till sex

år, varvid behandling i anstalt må äga rum i högst fyra ar. ...........

Förordnas jämlikt 1 § 1 att ungdomsfängelse skall avse jamval annat

brott, må rätten besluta att den dömde skall återintagas i anstalt Ratten

ä*er ock, om brottet begåtts efter det verkställigheten av ungdomsfängelse

80 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

börjat, föreskriva att den som vårdas i anställ „

■»

r-, -

eller ntÄÄt'

^SÄ

j J

fa<i innan n»f-rj

_

^

1 § 3 må ske endast om dom meddp-

:r,:rrr.;s;x-“ "■«■

c—f^ss-s;

Fbines när d^ Yr T ' ^ tldlgare ådömda straffet ändras.

;,.n„ c J ® ’ h framgår eJ av domarna att det andra straffet beaktats

J

V

den dom, som sist förekommer till verkställighet.

dom rfb«r Ve*S,älli«h*‘ Pä”"§8äng dom ä fängelse pä livstid oeh

sSSSkSä-

ää

12

§

dom

B4r8 r 4 un8d°msfängelse och

dom, skyddstillsyn

£ SJ

A 81

ende av ungdomsfängelse skall vårdas i anstalt, ungdomsfängelse trada i

stället för den andra påföljden.

Om till verkställighet på en gång förekomma dom å ungdomsfängelse

och dom å fängelse på viss tid över ett år, skall åklagare, sedan domarna

vunnit laga kraft, göra anmälan därom hos domstol. Rätten ager efter om­

ständigheterna förklara, att den ena påföljden skall träda i stället för den

andra, eller undanröja det ådömda ungdomsfängelset och doma till fängelse

för det eller de brott som avsågos därmed. Dömer rätten till fängelse, skall

7 § tredje stycket äga tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

13 §.

Förekomma till verkställighet på en gång dom å internering och dom

å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom,

skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller disciplinstraff, skall, om den domde

för undergående av internering skall vårdas i anstalt, interneringen trada i

stället för den andra påföljden.

Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen

sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården pakallad,

må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.

14 §.

Har någon dömts till suspension från viss befattning och finnes att han

före domen eller därefter innan straffet börjat verkställas begått annat

brott, för vilket han skall suspenderas från samma befattning, äger rätten

efter omständigheterna

...........

1. förklara att den redan ådömda suspensionen skall avse jamval det and­

ra brottet, eller

...

2. döma till suspension särskilt för detta brott, varvid den sammanrak-

nade tiden för straffen icke må överstiga ett år.

15 §.

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sus­

pension; dock skall i stället för 3 § andra stycket iakttagas vad som stadgas

i 14 § 2.

16 §.

Har någon dömts till avsättning från viss befattning och finnes att han

innan domen vann laga kraft begått annat brott, för vilket han skulle hava

dömts till suspension eller avsättning från samma befattning, skall ratten

förklara att den ådömda avsättningen skall avse jämväl det andra brottet. 17

17 §.

Ej må för brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs dömas till böter eller discip­

linstraff, när för annat brott dömes till suspension eller avsättning och så­

dant straff prövas vara tillfyllest.

4* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. A.

82 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

35 KAP.

Om bortfallande av påföljd

1 §•

Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit

del av atal for brottet inom

1. tva år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

. em ar, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år

3. ho ar, om svaraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,

4. femton ar, om svaraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år

o. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet

f, Te/aattar 'r handHng fIera brott’ må utan hinder vad nu sagts på­

följd ådömas for alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av

2 g

den mitT11 wmn^2t°.kaP; ^ §§ SägS må påfÖ,jd ej ådömas> med mindre

I rr r, 6 af eller erhålIit deI av åtal för bottet inom fem år eller,

om å brottet kan följa straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom tid som där stad-

gåS.

Fngives häktad utan att hava erhållit del av åtal eller avvisas eller av-

sknves mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om möjlig-

eten att ådoma påföljd sa anses som hade häktningen eller delgivningen

SKGtt.

4 §•

De i 1 och 2 §§ bestämda tiderna skola räknas från den dag brottet be-

gmks Förutsattes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen

mtratt, skall tiden raknas från den dag då sådan verkan inträdde.

I tall, som i 7 kap. 2 § sägs, skall tiden räknas från den dag dom om

återgång av äktenskapet vann laga kraft och i det fall, som i 11 kap. 5 S

sags, från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal

eljest tidigast kunde ske.

5 §•

Har någon begått brott, som i 1 § 3, 4 eller 5 sägs, och har han inom tid

som dar avses ånyo förövat brott varå fängelse över två år kan följa, skola

de i 1§ omformalda tiderna för ådömande av påföljd i fråga om båda brot-

ten raknas från det senare. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,

om den brottslige begår ytterligare brott varå fängelse över två år kan följa.

t .

...

6§.

1 1“t®t fal1 må Påföljd ådömas sedan trettio år eller, om å brottet icke

kan folja fängelse över två år, sedan femton år förflutit från dag som i 4 6

sags.

°

s

A 83

7 §•

Ädömda böter bortfalla när tre år förflutit från det domen vann laga

kraft, om ej dessförinnan ansökan om böternas förvandling delgivits den

dömde. Om bortfallande av böter sedan sådan ansökan delgivits samt av

ålagt förvandlingsstraff är särskilt stadgat.

Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid

domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom tagits i

mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den egendomen.

Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

B §•

Ädömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som

nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader ådömts,

2. tio år, om fängelse i sex månader eller på längre tid men icke över två

år ådömts,

3. femton år, om fängelse på längre tid än två år men icke över atta år

ådömts,

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,

5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts.

9 §.

Avbrytes verkställighet av fängelse som ådömts på viss tid, skall vad i 8 §

sägs äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten;

och skall därvid tiden beräknas med hänsyn till vad som återstår av det

ådömda straffet. Tiden skall räknas från den dag avbrottet skedde eller,

när villkorlig frigivning ägt rum men förklarats förverkad, från den dag

beslutet därom vann laga kraft.

10 §.

Ungdomsfängelse bortfaller när fem år och internering när femton år

förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej påbör­

jats dessförinnan.

Avbrytes verkställigheten av ungdomsfängelse eller internering medan

den dömde vårdas i anstalt eller meddelas när han vårdas utom anstalt

beslut om hans återintagning i anstalt, skall vad i första stycket sägs äga

motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten; och

skall därvid tiden räknas från det avbrottet skedde eller beslutet om åter­

intagning vann laga kraft. 11

11 §•

Om bortfallande av disciplinstraff är särskilt stadgat.

84 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

36 KAP.

Om förverkande av egendom och om annan särskild rättsverkan av brott

1 §•

Muta, så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och an-

nat dyhkt, vars lämnande eller mottagande enligt denna balk utgör brott,

skall förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt; ut­

gjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll, må i

stallet värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts skall dock ej gälla mot den

som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av brott som avses i denna balk haft vinning som ej

motsvaras av skada for enskild, må han efter vad prövas skäligt förpliktas

att utgiva däremot svarande belopp till kronan.

2 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid brott som avses i denna balk

eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller någon som

var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill, för­

klaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till före­

byggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppen­

bart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras för­

verkat. Detsamma skall gälla i fråga om hjälpmedel, varmed någon tagit

sådan befattning som innebär brottslig förberedelse enligt denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning mot den som i god tro

förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

3 §•

Andå att fall som i 2 § sägs ej är för handen, må dyrk, falskt mynt eller

annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständig­

heterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras för­

verkat.

4 §'

Förklaras fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luft­

fartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, förverkat, må rätten för­

klara att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Finnes i an­

nat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat böra oaktat förkla­

ringen bestå, skall rätten göra förbehåll därom. 5

5 §.

I stället för förverkande äger rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av

missbruk.

A 85

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

6 §.

Vad i las eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att nå­

gon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omformales i

Vid tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom, skyddstillsyn,

ungdomsfängelse och internering samt, om ej i domen annorlunda foror -

nas, överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skola

internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och

överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i mmst sex manader.

7 §-

Förutsättes för förverkande av egendom eller annan särskild rattsverkan,

som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten om påföljd för

brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill forordna, att

sådan rättsverkan skall inträda.

8 §•

Har brott begåtts av någon som ej fyllt femton år eller som handlat under

inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet

av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,

må rätten förordna om förverkande av egendom eller om annan sarski

rättsverkan, som kan följa å brottet, allenast om och i den män det med

hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt kan anses skäligt.

9 §•

Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre

ådömas, må vad i 1—5 §§ stadgas vinna tillämpning endast

såframt i må

därom stämning delgivits inom tio år från det brottet begicks. Talan må i så­

dant fall av åklagare väckas allenast om det finnes påkallat ur allmän syn-

PTfaU som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämp­

ning.

10 §.

Beslut om förverkande eller annan åtgärd enligt 1—5 §§ for faller, i den

mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.

37 KAP.

Om nämnderna

1 §•

övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en eller flera all­

männa underrätters domkrets. För handläggning av ärenden rörande perso­

ner som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering må dock till-

86 A

x;d:Lvagnar- S4dantbesiui skau * »->*

ar^TS11 ägGH frordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelning-

gat adan avdeInmg skaI1 i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

2 g

vWKrfXKrÖo°rHdr" °rdt°r,”de 1 övervakni„gs„äm„d samt ersättare som

w™ l r “ 1Ja"SlgÖr ‘ hans s,älle- 0«»förandea stall vara

agfaren och erfaren i domarvärv; ersättaren skall vara lagfaren.

vriga e amoter och ersättare utses av länsstyrelsen i det län inom vilket

hetTetr-ff aHSltt havudsakliSa verksamhetsområde. De böra hava erfaren-

värv^eluffande ungdomsvård eller arbetsförmedling eller eljest i allmänna

Ördförande, Övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot

stendöd °rC tid6nS Utgång’ UtSCS ^ l6dam0t e”er er.äÄfZ-

_.................. .

3 §.

or provning, enligt vad nedan stadgas, av ärenden angående villkorlig

isa;*

it

rsäraknd ^

som skall val Jwf- /0111 “ Cller VarH innehavare av domarämbete och

sättare uLis Hll d J°rartv namnden samt y^erligare fyra ledamöter. Er-

are utses till det antal Konungen bestämmer. Konungen utser ordföran-

de ovnga ledamöter och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i

“*S'dd leda”“‘ «*-» - ^nna,

Ordförande, Övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Av-år leda-

“““

UtSCS "y ledamot ersättare för

av e/ledTmot 8 1 “amnden °Ch interneringsnämnden skola vardera bestå

vara

oidfZndP " h T* innehavare av domarämbete och som skall

Skilda erltt

wunndVl

och en Ieda™t som är psykiater, båda med sär­

skilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillko-

bestämme/K ^ tra ledamöter jämte ersättare till det antal Konungen

förfiHT \Tag? ordförande, Övriga ledamöter och ersättare. Vid

forfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av Konungen därtill utsedd

ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande

A 87

Ordföranden må i brådskande fall. så ock i ärenden av mindre vikt ensam

besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nasta samman-

tF“nTöZ* ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår leda­

mot eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare for

återstående tid.

5 §.

Ledamot och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden, ung­

domsfängelsenämnden och interneringsnämnden skola hava avlagt domared.

Mot ledamot och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare,

dock skall vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken sägs icke aga tillämpning i

fråga om ledamot och ersättare i övervakningsnämnd.

I fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs ska va

omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar landa till efter­

rättelse.

6 §•

I ärende, som handlägges av övervakningsnämnd och avser annan fråga

än upphörande av övervakning eller av meddelad föreskrift skall den dom­

de erhålla tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans

rande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bliva muntligen ho

i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.

I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenamnden och inter­

neringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan

ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller att bliva muntligen hord.

7 §•

Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prov­

ning av övervakningsnämnds beslut i ärende om villkorlig frigivning.^

Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut angåen­

de ställande under övervakning enligt 26 kap. 11 §, föreskrift enligt 26 kap.

15 § eller åtgärd enligt 26 kap. 18, 19 eller 22 §, äger han hos kriminalvårds­

nämnden påkalla prövning av beslutet.

8 §•

Den som dömts till skyddstillsyn må genom besvär hos hovrätt föra ta­

lan mot övervakningsnämnds beslut angående ställande under övervakning

enligt 28 kap. 5 §, åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 11 § eller föreskrift som avses

i 26 kap. 15 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av be­

slutet.

9 §‘

Åtnöjes icke den som dömts till ungdomsfängelse eller internering med

övervakningsnämnds beslut enligt 29 kap. 8 eller 11 § eller 30 kap 11 eller

14 § eller angående föreskrift som avses i 26 kap. 15 §, äger han hos ung­

domsfängelsenämnden eller interneringsnämnden påkalla prövning av be­

slutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

88 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10 §.

övervakningsnämnds beslut som avses i 7__

9

§§

terrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

länder omedelbart till ef-

11 §•

Talan må ej foras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över-

knm!ngrr a -1 faH än 1 7-9 §§ Sagts’ av hovrätt enligt 8 § eller av

mmaivårdsnamnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämn-

38 KAP.

Rättegångsbestämmelser m. m.

1 §•

JT ådÖmtS villkor,ig dom elIer skyddstillsyn äger före fullföljdsti-

åH-S “tgå°f ®vglva forklaring, att han är nöjd med domen i vad gäller den

ådomda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts

“adgasi 28 ka^' 8

^ 2 §’ °Ch

inbegriPCT behandling varom

skriver

§' F°rklarmgen av§ives 1 den ordning Konungen före-

Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke återtagas Har

den domde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad angår påföljd

for brottet anses återkallad genom förklaringen.

P J

Angåend^ nöjdförklaring i fråga om dom å fängelse, ungdomsfängelse

och internering ar särskilt stadgat.

8

Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavårdslagen eller la­

gen om nykterhetsvård men finnes, vid prövning i därför stadgad ordning,

i ag angivna förutsättningar icke föreligga för sådan vård eller vård av

det slag som barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd i yttrande till dom-

stolen förklarat sig amna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt

som forst domt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård

och doma till annan påföljd för brottet.

0 8-

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 § upptages av

den rätt som forst avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom

Talan enligt 28 kap. 8 § väckes vid allmän underrätt, inom vars område

den overvakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är

verKsam.

,-Tala"*allgt 30 kap- 8 § väckes vid den rätt som först avgjort det mål vari

domts till internering.

A 89

Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol, dar brott­

mål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den domde

mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt

kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

4 §‘

Anmälan jämlikt 34 kap. 10, 12 eller 15 § göres hos första domstol i något

av målen.

... .

.

, , .

Ansökan jämlikt 34 kap. 13 § göres hos den rätt som forst avgjort det

mål vari dömts till internering.

5 §•

Talan som avses i 27 kap. 6 §, 28 kap. 8 § eUer 30 kap. 8 § skall anses

anhängiggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den domde.

6 §•

Angående rättens sammansättning när den har att avgöra fråga, som av­

ses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra

stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket,

skall gälla vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domforhet

vid huvudförhandling i brottmål. Detsamma skall gälla i fråga om undanrö­

jande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven fri­

het enligt 34 kap. 4 § samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt

34 kap. 8 eller 9 §.

,

_ „

,

Fråga om annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 § samt

åtgärd eller behandling enligt 34 kap. 6 § må ej avgöras vid haradsratt utan

nämnd eller i rådhusrätt av allenast en lagfaren domare.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller 28

kap. 11 §, är häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfa­

ren domare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

7 §■

Uppkommer fråga om ådömande av internering, skall rätten, om det ej av

särskild anledning finnes obehövligt, inhämta yttrande av interneringsnämn-

den, huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.

Innan rätten enligt 34 kap. 1 § beslutar angående påföljd beträffande

någon som dömts till ungdomsfängelse eller internering skall, om det finnes

erforderligt, yttrande inhämtas från ungdomsfängelsenämnden eller inter-

neringsnämnden. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall som

avses i 34 kap. 12 §.

8 §.

I mål om åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 §, 28

kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 § eller 15 §

såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket skall underrätt lämna den

90 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

StäSfl!6 ? y!!ra Sig- ^ han att bliva muntligen hörd, skall till-

Ät.tf

6of,

RattCnS aVgÖrande

av saken ^ genom beslut.

de^U

yUrTsfg 28

kaP’

U

§ må beslutas utan tillfälle beredes den döm-

Rattens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket, 28 kap. 11 §

34 %P1 10 j andra stycket- 12 a»er 13 § eller 15 § såvitt angår tfllämp-

mng av 10 § andra stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annor-

nda forordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap

8 § “«*— ** ™

Avser beslut jämlikt 28 kap. 9 § andra stycket eller 34 kap. 6 § att någon

som ej y It tjugotre år skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap.

forardna att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder

av att det ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande må ock meddelas i frå­

ga om beslut jämlikt 34 kap. 8 § om återintagning i anstalt av den som un­

dergår ungdomsfängelse.

10 §.

Varning som beslutats av domstol eller övervakningsnämnd skall utan

dröjsmål meddelas den dömde personligen. Kan varningen ej meddelas i

samband med beslutet, må det överlämnas åt annan domstol eller övervak-

mngsnamnd att meddela den.

« 7 on r f°reIagts med stöd av 26 kaP- 18 §, 28 kap. 7 eller 9 §, 29 kap.

§, kap. 11 § eller 34 kap. 4 eller 6 § må utdömas allenast om åklagare

efter framställning av övervakningsnämnden anhängiggör talan därom in­

nan den adomda påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört. Sådan

talan skall anses anhängiggjord, då ansökan om utdömande av vite! delgavs

den domde.

b

De åligger polismyndighet att lämna domstol, övervakningsnämnd, kri-

mmalyardsnamnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden

handräckning for den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk

eller för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 22 §, 28 kap. 11 §,29 kap.

De närmare

serna i 25—38

13 §.

föreskrifter som erfordras för tillämpningen av bestämmel-

kap. meddelas av Konungen.

Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 91

översikt över gällande rätts motsvarigheter i förslaget till brottsbalk

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

Strafflagen

5: 1

1:1 st. 1

2:1, 2, 5

5: 2

st. 2

2:4

5:4

1: 2

2: 1—3, 5

5:5 st. 1

1:3

2:6

st. 2

1:3 a

2:3, 5

5:6

1:4

2: 7

5:6 a

1:5

2:8

5: 7

2: 1

1: 3, 1: 4 st. 2

5:8

2:2

1: 3, 4

5:9

2:3

26: 1

5: 10

2:4

26: 1

5: 10 a

2:5

26: 5

5:11

2: 8 st. 1

25: 1 st. 1, 25: 2, 3

st. 2

25: 1 st. 2, 25: 3

5:12

st. 3

25: 6 st. 1

5:13

2: 9

25: 7

5: 14

2: 14

5: 15

2:15 st. 1

1:3

5:16

st. 2

32:1, 2 st. 1;

5:17

32: 3, 4

5: 18

2: 15 a

1:3

5: 19

2: 16

36: 1

5: 19 a

2: 17

36: 2—5

5: 20 st. 1

2: 18

36: 9

st. 2,3

3: 1

23: 1

5: 21

3:2

23:2

5: 22

3:3

23: 3

5: 23

3: 4

23:4

5: 24

3:5

23: 5

8: 1

3:6

23: 6

8: 2

3: 7

23: 7

8: 3

4: 1

1:6

8: 4

4:2

25: 4 st. 1, 25: 5,

8: 5

26:2

8: 6

4:3

34: 1, 3, 10 st. 1

8: 7

4:4

34:10 st. 2, 38:4, 6,

8:8

8:9

8: 9

4:5 st. 1

34:2, 11

8:10

st. 2

8:11

4: 6 st. 1

8: 12 st. 1

st. 2

26: 2 st. 2

st. 2

st. 3

8: 13

4: 7

1:5, 6, 32: 2, 34: 14--

9: 1

17

9: 2

4: 12

33: 3

9: 3

4:14

26: 3

9:4

4: 16

1: 3, 4

9: 5

Propositionen

33: 1

26: 4 st. 3, 33: 4 st. 1

26:3 st. 2

33:2

1:2

33:4 st. 1

1:3, 4

24:1

24: 1

24:5

24: 2, 5

24: 3, 5

24: 2 st. 3, 24: 3 st. 2,

24:5

35: 7 st. 2, 36: 9

35: 1

35: 2

35: 4

35:3

35:5

35: 6

36:9

35:8

35: 7

35: 9

19: 1

19: 3

19:4

19:5

19: 6

19: 7

19: 9

19: 10, 11

19: 12

19: 13

19: 14 st. 1

19: 15

19: 14 st. 2

19: 16

18: 1

18: 2

18: 2

(17:6)

16: 7

92 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1962

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

9: 6

9: 7

9:8

9:9

9: 10

10

:

1

10 : 2

10: 3

10: 4

10: 5

10:6

10: 7

10

:

8

10: 9

10: 10

10: 11 st. 1

st. 2

10: 12

10: 13

10: 14

11:1

11:2

3

4

5

6

7

11

11

11

11

11

11:8

11: 9

11: 10

11 : 11

11: 12

11:13

12: 1

12: 2

12: 3

12: 4

12:5

12:6

12: 7

12:8

12: 9

12:10

12: 11

12: 12

13: 1

13:2

13:3

13:4

13: 5

13:6

14:3

14: 4

14: 5

14: 6

14: 7

14:8

14: 9

14: 10

14: 11

14: 12

15: 1

15: 2

15: 3

15:4

15: 5 st. 1 och 2

15: 5 st. 3

Propositionen

14: 45

15:1

15: 2

15:3

15:4

15:5—8

15:8 a

15:9, 10

15: 11

15:12, 13

15:15

15:15 a

15:16

15:17

15:18 st. 1

st. 2

18: 3

13: 7 st. 1

15: 6 st.

18:4

st. 2

15: 7 st.

18: 6

st. 3

15: 6 st.

18: 7

13:8

15: 8

18:8

13: 9

15: 9

17: 1

13: 10

15: 10

17:2

13: 11

15: 11

17: 3

13: 12

15: 12

17:4

13: 13

15: 13

17:5

13: 14

15:14

17: 7

13: 15

15: 15

17:8

14:1

3:1, 2

17:9

14: 2

3: 10

17: 10

14: 3 st. 1

3: 1, 2

17: 11

st. 2

3: 2

17: 12

st. 3

3: 10

17: 16

14: 4

3:5—7

17: 13

14:5

3: 5—7

17: 14

14: 7—8

17: 15

14:9

3: 7

16:1

14: 10—13

3:5, 6,

16: 2

14:14

16:3

14:15

3:5, 6,

16:4

14: 17

3:8

16:5

14: 18

3:1, 2,

16:6, 17:6, 19:8

14: 21

16: 8

14: 22

3:3, 10

16: 9

14:23—25

(3: 7—9)

16: 10

14: 26—28 b

3:4, 10,

16: 15

14: 29

3:5, 6

16:16

14: 30—33

3: 7—9

16: 14

14:34

3:3, 10

16: 13

14:35—37

14: 1

14:38—40

3: 1, 2, 5

14: 2

14:42—44

3: 11

4:1, 2, 36: 2

23:4, 5

(23: 2)

36:1, 2

4: 1—3, 3: 7, 8

7:4

4: 1—3

4:4

6: 1, 3: 7, 8

6:2, 3: 7, 8

6

:

1

,

2

6:11 (3:11)

4: 1—3

4: 1—3

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

A 93

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

15: 19

19:8

13: 9

15: 20

19: 9

13: 10

15:21 st. 1

7:2

19: 10

13: 11

st. 2

7:6 st. 1

19: 11

13: 12

15: 22

4: 4

20: 1

8:1

15: 23

4: 5

20: 2

8: 2

15:24

4: 11

20: 3

8: 3

15: 25 st. 1

4: 10, 6: 10

20: 4

8: 4

3: 7, 8

2

4:11, 6:11

20: 5

8:5, 6,

15:26, 27

4:6

20: 6

8:8

15:28

4: 7

20: 7

8: 9

15: 29

4: 11

20: 8

8: 11

15: 30

4:8, 9, 11

20: 9

8: 10

15: 31

(3:5, 6)

20: 10

8: 12

16:7, 8

5: 1, 2

20: 12

8: 13

16:9, 11

5:3

21: 1

9:1

16:12

(5:1—3)

21: 2

9: 2

16: 13

5: 1 st. 2

21: 3

9: 3

16: 15

5: 5

21: 4

9: 4

17: 1

17:2 st. 1

7:1

7:2

21: 5

21: 6

9: 5

9: 6, 7 st. 1

st. 2

7: 6 st. 1

21: 7

9: 8

17:3

21: 8

9:11

17:4

(7:3)

21:9

9: 9

17:5

7: 3

21:10

9:10

18:1 st.

1

6: 5

21: 11 st. 1

9: 12

st. 2

6: 2, 3, 5

st. 2

18: 2 st. 1

22: 1

10: 1

st. 2

6:2, 3

22: 2

10:2

18:2 a

6: 5 st. 3

22: 3

10: 3

18:3

6:5 st. 2

22: 4

10:4

18: 6

6: 2—4

22: 5

10:5

18:7 st. 1

6: 3, 3: 7, 8

22:6

10: 6

st. 2

6: 10

22: 7

10: 7

18: 8 st. 1

6: 3

22: 8

10: 8

st. 2

6: 10

22: 9

10: 9

18: 8 a

6:2, 4

22: 10

10:10

18:9

6:2

23: 1

11:1

18: 10 st. 1

6:3

23: 2

11:2

st. 2, 3

6:4 st. 2

23:3

11:3

st. 4

6:10

23:4

11:4

18:10 a

6: 2

23:5

11:5

18: 11. 12

6: 7

23: 6

11: 6

18: 13

6:6, 16: 11

23: 7

11: 7

19: 1

13: 1

24: 1

12: 1

19: 2

13:2

24:2

12: 2

19: 3

13:3

24: 3

12: 3

19: 4

13: 4, 5

24:4

12: 4

19: 5

13: 6

24: 5

12: 5

19: 6

13: 7

24: 6

12: 6

19:7

13: 8

25:1

20: 1

94 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

20: 2

27: 13

22: 13

27: 14

22: 14

20: 4

27: 15

22: 15

20: 5

27: 16 st.

22: 18

25: 6 st. 1

22: 16 st. 1

st. 2, 3

27: 17

22: 19

20: 10

Särskilda böteslagen

25: 10

20

:

11

25:11 st. 1

20

:

12

25: 4 st. 2

st. 3

20: 13

st. 2

25: 6 st. 2

25: 12

20: 14

25: 13

20: 15

Lag 20/i 1951 med

vissa best. om böter

och viten

21:5

Lag 30/12 1952 med

vissa best. om

påföljd för brott

av underårig

1 § st. 1

st. 2

st. 3

21: 6

21: 9

26: 10

21

:

10

36: 6

26: 11

21

:

11

26: 12

21

:

12

26: 4, 30: 1

26: 13

21: 13

26: 14

21: 14

Lagen om villkorlig

frigivning

26: 15

21: 15

26: 16

21: 16

26: 17

21: 17

26: 6,8 st. 1

26: 18

21: 18

26: 9

26: 19

21: 19

26: 10

26: 20 st. 1

26: 14

st. 2

20: 8

32: 7 st. 2

26: 13

26: 21

21: 20

26: 15, 16 st. 1

26: 22

21

:

21

26: 17

26: 23

21

:

22

26: 16 st. 2

26: 18, 19

22

:

2

26: 18—20, 37: 6

22: 4

26: 23

26: 24

26: 22

37:7, 10, 11

(37:3)

27: 10

22

:

10

27: 11

22

:

11

27: 12

22: 12

38: 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 95

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

Lagen om

villkorlig dom

1 §

1 a §

2

§

3 §

4 §

5 §

6

§

7 §

8

§

9 §

10

§

11

§

12

§

13 § 1 mom.

13 § 2 mom.

13 § 3 mom.

14 §

14 a §

15 §

16 §

17 §

18 §

19 §

20

§

21

§

22

§

23 §

24 §

24 a §

25 §

26 §

27 §

28 §

Lagen om ungdoms­

fängelse

1 §

2

§

3 §

5 §

6

§

7 §

12

§

27: 1, 28: 1

27:2, 28: 2

27: 1, 28: 1, 1:6 st. 2

(25:7)

27: 3, 28:4

27: 4, 5, 28: 6

28: 5

27: 5 st. 1, 28: 6

28: 6

28: 6

27: 5 st. 2, 28: 5 st. %

28: 6

27: 6, 28: 7—9

27: 7, 28:10, 34: 1, 5, 6

34: 5, 6

28: 11

27:6, 28:9, 34:1

27:6, 28: 8, 9, 34: 5, 6,

38: 5

38:6

28: 7—9, 11, 38: 3, 6

27: 5 st. 2, 27: 6,

28: 5—8, 11, 37: 6,

38: 8

38: 10

38: 12

37: 8, 11, 38: 8

37:10, 38:9

38: 1

(38:1)

28: 6, 37: 1, 2

1:4, 5 (27: 1, 28: 1)

36: 6

38: 13

29: 1

34: 1

27:6, 28: 9, 34: 1

29: 1 st. 3, 38: 9 st. 2

37: 4, 5, 11

29: 2—4

29: 2—4

13 §

14 §

15 §

16 §

17 §

18 §

19 §

20

§

21, 22, 22 a §§

23 §

24 §

26 §

27 §

28 §

Lagen om förvaring

och internering i

säkerhetsanstalt

1 §

2

§

3 §

4 §

5 §

6

§

7 §

8

§

9 §

10

§

11

§

12

§

13 §

14, 15, 16 §§

17 §

18 §

19 §

20

§

Lag 22/4 1927 om

tillsyn över dem,

som utskrivits på

prov från förvaring

eller internering i

säkerhetsanstalt

1—4 §§

5, 6 §§

7 §

8

§

29: 2, 4, 5

29: 6, 7

29: 2, 12

29: 2, 8—11

29: 12

34: 1

34: 1, 7, 8, 38: 7

34:12

35: 10

36: 6

29:1, 1:4, 5

38: 13

30: 1

27: 6, 28: 9, 34:1

30:1 (34:11)

37: 4, 5, 11, 38:13

38: 7

30: 3

30: 2, 4, 5

30: 2, 5—8

30: 6 st. 2

30: 9, 10, 15

30: 11, 12, 14, 37: 4

st. 2

34: 1

34: 1, 9, 38: 7

34: 13, 38: 4, 6, 8, 9

35: 10

36: 6

30:1, 1:4, 5

30: 10

30: 15

38: 13

96 A

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

översikt över broitsbalksjörslagets motsvarigheter i gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt:

j

Proposit

1: 1

_

3: 11

1: 2 st. 1

4: 1—3

st. 2

KF 16/11 1841, 3 §;

5:5 st. 2

4:4

1:3

2:1, 2, 15, 15 a, 4:16,

4:5

5:6 a

1 : 4 st. 1

4: 6

st. 2

2: 1

4: 7

1:5

(4: 7)

4:8

1:6

4: 1, 7; UfL 1 §;

4:9

FörvL 1, 4 §§; 1952

4: 10

års lag 1 §; VOL

2 §

4: 11

1:7

1:8

5: 1, 2

2: 1

1: 1, 2

5: 3

2:2

1:1, 2

5:4

2: 3

1:2, 3 a

5:5

2: 4

1:1 st. 2

6: 1

2:5

1: 1, 2, 3 a

6:2

2: 6

1:3

2: 7

1:4

6:3

2:8

1: 5

6:4

3: 1, 2

14:1, 3, 18, 36 st. 1,

6:5

14:38, 40

6:6

3: 3

14: 22, 25, 34

6: 7

3:4

14:26—28, 28 b

6:8

3:5—6

14: 10—13, 14:4, 5, 7,

6: 9

8, 14, 18, 29, 36 st. 2,

6:10

14: 38—41, 42, 44, 15:

6: 11

31

7: 1

3: 7

14: 9, 14: 4, 5, 23, 24,

7: 2

30—33, 15:5, 12, 13,

7:3

15, 20:5

7: 4

3:8

14: 17, 23, 30—33, 15:

7:5

5, 12, 13, 15, 20:5

7: 6

3: 9

14:23—25, 30—34

8: 1

3: 10

14: 2, 3, 10, 18, 22,

8: 2

28 a, 34

8: 3

Gällande rätt*

14: 45

15: 1

3, 5—8, 9, 10,

17, 18

15: 11, 22

14: 15 st. 2, 14: 37, 38,

15: 23

15: 26, 27

15: 28

15: 30 st. 2

15:30 st. 1

15: 25 st. 1

15: 19, 24, 25 st. 2,

15: 29, 30 st. 3

16: 7, 8, 12, 13

16: 9, 11, 12

16: 15

15:12, 13, 15 a

15:15, 15 a, 18: 1, 2,

6, 8 a, 9, 10, 10 a

18: 1, 2, 6, 7, 8, 10

18: 1, 6, 8 a, 10, 10 a

18: 1, 2, 2 a, 3

18: 13

18: 11, 12

15:25, 18:7, 8, 10

15: 16, 25

17: 1

15: 21 st. 1, 17:2 st. 1

17:4, 5

15: 8 a

15:21 st. 2, 17:2 st. 2

20

:

1

20

:

2

20: 3

1 När i denna kolumn endast anges lagrum avses kapitel och paragraf i strafflagen

UfL = ungdomsfängelselagen

*

6 *

FörvL = lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt

VDL = lagen om villkorlig dom

VFL = lagen om villkorlig frigivning

1952 års lag = lagen den 30 dec. 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig

DxscL = lagen om disciplinstraff för krigsmän

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 97

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

8:4

20: 4

13: 7

19: 6

8: 5

20: 5 st. 1 och 3

13: 8

19: 7

8:6

20: 5 st. 2 och 3 13: 9

19: 8

8: 7

13: 10

19:9

8: 8

20: 6

13: 11

19: 10

8: 9

20: 7

13: 12

19: 11

8:10

20: 9

14: 1

12:1

8: 11

20: 8

14:2

12:2

8: 12

20: 10

14: 3

12: 3

8: 13

20:12

14: 4

12:4

9: 1

21: 1

14:5

12:5

9:2

21:2

14:6

12:6

9: 3

21:3

14:7

12: 7

9:4

21: 4

14:8

12: 8

9: 5

21: 5

14:9

12: 9

9: 6

21: 6 st. 1

14:10

12: 10

9: 7

21: 6 st. 2

14: 11

12: 11

9: 8

21: 7

14: 12

12: 12

9: 9

21: 9

15:1

13: 1

9: 10

21: 10

15:2

13:2

9: 11

21: 8

15:3

13:3

9: 12

21: 11

15: 4

13:4

10: 1

22: 1

15:5

13:5, 6

10: 2

22: 2

15:6

13: 7 st. 1 och 3

10: 3

22: 3

15: 7

13: 7 st. 2 och 3

10: 4

22: 4

15: 8

13:8

10:5

22: 5

15:9

13: 9

10: 6

22: 6

15:10

13: 10

10: 7

22: 7

15: 11

13: 11

10: 8

22: 8

15: 12

13: 12

10: 9

22: 9

15: 13

13: 13

10: 10

22: 10

15:14

13:14

11:1

23: 1

15:15

13: 15

11:2

23: 2

16: 1

11: 1

11:3

23: 3

16: 2

11:2

11: 4

23: 4

16:3

11: 3

11: 5

23: 5

16: 4

11: 4

11:6

23: 6

16:5

11:5

11: 7

23: 7

16:6

11: 6

12: 1

24: 1

16: 7

9:5

12: 2

24: 2

16: 8

11: 7

12: 3

24: 3

16:9

11: 8

12:4

24: 4

16: 10

11:9

12: 5

24: 5

16: 11

18: 13

12: 6

24: 6

16: 12

13: 1

19: 1

16: 13

11: 13

13: 2

19: 2

16: 14

11: 12

13: 3

19: 3

16: 15

11 : 10

13: 4

19:4 st. 1

16: 16

11: 11

13: 5

19: 4 st. 2

17: 1

10: 1

13: 6

19:5

17:2

10:2

98 A

Kungl. Ma j:ts proposition nr 10 år 1962

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

| Gällande

17:3

10: 3

20: 14

25: 12

17: 4

10: 4

20: 15

25: 13

17: 5

10:5

21: 1

26: 1

17: 6

11:6

21: 2

26: 2

17: 7

10:6

21: 3

26: 3

17:8

10: 7

21:4

26: 4

17: 9

10: 8

21: 5

26:5

17: 10

10: 9

21: 6

26:6

17: 11

10: 10

21: 7

26: 7

17: 12

10: 11 st. 1

21: 8

26:8

17: 13

10: 12

21: 9

26: 9

17: 14

10:13

21: 10

26: 10

17:15

10: 14

21: 11

26: 11

17: 16

10: 11 st. 2

21: 12

26: 12

18: 1

9: 1

21: 13

26: 13

18: 2

9: 2, 3

21: 14

26: 14

18: 3

9: 6

21: 15

26: 15

18: 4

9:7

21: 16

26: 16

18:5

21: 17

26: 17

18: 6

9:8

21: 18

26: 18

18: 7

9:9

21: 19

26: 19

18: 8

9: 10

21: 20

26: 21

19: 1

8: 1

21: 21

26: 22

19: 2

21: 22

26: 23

19: 3

3:2

22:1

27: 1

19: 4

8:3

22: 2

27: 2

19:5

8:4

22: 3

27:3

19: 6

8:5

22: 4

27:4

19: 7

8: 6

22:5

27: 5

19:8

11:6

22: 6

27: 6

19: 9

8: 7

22: 7

27: 7

19: 10

8: 8

22: 8

27: 8

19: 11

8:8

22: 9

27: 9

19: 12

8: 9

22: 10

27: 10

19: 13

8: 10

22: 11

27: 11

19: 14

8: 11, 12 st. 2

22: 12

27: 12

19: 15

8: 12 st. 1

22: 13

27: 13

19: 16

8: 13

22: 14

27: 14

20: 1

25: 1

22: 15

27: 15

20: 2

25: 2

22: 16 st. 1

27: 16 st. 2

20: 3

25: 3

st. 2

20: 4

25: 4

22: 17

_

20: 5

25: 5

22: 18

27: 16 st. 1

20: 6

25:6 st. 1

22: 19

27: 17

20: 7

25: 6 st. 2 och 3

23: 1

3: 1

20: 8

25: 7

23: 2

3:2

20: 9

25: 8

23: 3

3:3

20: 10

25: 9

23: 4

3:4

20: 11

25: 10

23: 5

3:5

20: 12

25: 11 st. 1 och 2

23: 6

3: 6

20: 13

25: 11 st. 3

23: 7

3: 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 99

Propositionen

Gällande rätt

Propositi

24: 1

5: 7, 8

27: 7

24: 2

5: 10, 11

28: 1

24: 3

5:10 a, 11

28: 2

24: 4

28: 3

24: 5

5: 9, 10, 10 a, 11

28: 4

24: 6

28: 5

25: 1—3

2:8; 1 § särskilda

28: 6

bötcslagen

28: 7—9

25: 4

4:2; 2 § st. 1 sär­ skilda böteslagen

25: 5

4:2

28: 10

25: 6

2:8 st. 3; lag 20/4 1951 med vissa best.

28: 11

om böter och viten;

29: 1

2 § st. 2 särskilda bö­ teslagen

29: 2

25: 7

2:9

29: 3

25: 8

Lag 20/4 1951 med vissa best. om böter och viten; (1, 2 §§ särskilda böteslagen)

29: 4

26:1

2: 3, 4

29:5

26: 2

4:2, 4:6 st. 2

29: 6

26: 3

4: 14, 5: 4; DiscL 12 §

29: 7

26: 4

5:2; 2 § 1952 års lag

26: 5

2: 5

29: 8

26: 6

VFL 2 §

29: 9

26: 7

VFL 1 §

29: 10

26: 8

VFL 20 § st. 2

26: 9

VFL 3 §

29:11

26: 10

VFL 4 §

29: 12

26:11

VFL 6 § st. 1

30: 1

26: 12

VFL 6 §

30: 2

26: 13

VFL 7 §

26: 14

VFL 5 §

30: 3

26: 15

VFL 8 § st. 1

30: 4

26: 16

VFL 8 § st. 2, 10 §

26: 17

VFL 9 |

26:18—20

VFL 11 §, 12 § st. 1

30: 5

och 3

30: 6

26: 21

(VFL 13 §)

30: 7

26: 22

VFL 16 §

30: 8

26: 23

VFL 14 §

30: 9

26: 24

VFL 15 §

30: 10

27: 1

VDL 1, 2, 3, 26 §§

27:2

VDL 1 a §

27: 3

VDL 5 §

27: 4

VDL 6 §

27:5

VDL 6 §, 8 § st. 2

11 §, 19 § st. 1

27: 6

VDL 12, 15, 16 §§

30:11

19 § st. 1, (1 a § st. 2

30:12

Gällande rätt

(VDL 13, 14 §§) VDL 1, 2, 3, 26 §§ VDL 1 a §

VDL 5 § VDL 7, 11 §§ VDL 6, 8—11 §§ VDL 12, 15 §§, 16 § st. 1, 18 § st. 1 och 2,

19 § st. 1 (1 a § st. 2) (VDL 13, 14 §§) VDL 14 a §, 18 § st. 1 och 2 UfL 1, 5 §§ UfL 12 §, 13 § st. 2,

16 §, 17 § st. 3 UfL 7 §; 55 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. UfL 12 § st. 2, 13 § st. 3 UfL 13 § st. 1 UfL 15 § UfL 15 §; SFS 135/ 1938 24, 25, 27, 28 §§

UfL 17 § st. 1 UfL 17 § st. 1 (21, 22, 22 a §§) UfL 17 § st. 2 UfL 16, 18 §§ FörvL 1, 4 § § 1952 års lag FörvL 8 §, 9 § st. 1 FörvL 7 §

§;

gen om verkställighet av frihetsstraff m. m. FörvL 9 § st. 2. FörvL 9 § st. 3, 10 § FörvL 9 § st. 2

FörvL 11 § st. 1 FörvL 11 § st. 1; 1—

4 §§ lag 22/4 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering i säker- hetsanstalt

FörvL 12 § st. 1 och 2

2

§

FörvL 8 §; 61 § la-

100 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Propositionen

Gällande rätt

30: 13 30: 14 30: 15 31: 1 31: 2 31: 3 31:4 32: 1 32: 2 32: 3 32: 4 32:5 32: 6 32: 7

33: 1 33: 2 33:3 33:4 34: 1

34: 2 34: 3

34: 4 34:5

34: G

34:7, 8 34: 9 34: 10 34: 11

34: 12 34: 13 34: 14—16 34: 17

35:1 35: 2 35: 3 35: 4 35: 5 35: 6

(FörvL 14—16 gg) FörvL 12 § st. 3 FörvL 11 § st. 2

1 § 1952 års lag

2:15 st. 2 2: 15 st. 2, 4:7 st. 1 2: 15 st. 2

4:7 st. 1 DiscL 1, 4, 6 §§

2:15 a, 26: 20 st. 1 och 3

5: 1 5:5 4:12 5:2, 6 4:3, 4:5 st. 1; VDL

13 § 1 mom., 15 §; VFL 13 g; UfL 2, 3, 20—22 a §§; FörvL 2 g, 13—16 gg

4:5 st. 1 4: 3; (UfL 20 g, FörvL 13 §) VFL 13 § VDL 13 § 1 mom.,

14 §, 16 § st. 1 och 2 VDL 13 § 1 mom.,

14 §, 16 § st. 1 och 2 UfL 21, 22, 22 a §§ FörvL 14—16 §§

4:4 4:5 st. 1; FörvL 4 § st. 2 UfL 23 § FörvL 17 §

4:7 st. 1 4: 7 st. 2; DiscL 8 § st. 3

5: 14 5: 15 (5:17) 5: 16 5: 18 5: 19

Propositionen

Gällande rätt

35: 7

35:8 35:9 35: 10 35: 11 36: 1 36: 2 36: 3 36:4 36: 5 36:6

36: 7 36: 8 36: 9

36: 10 37: 1 37:2 37:3 37: 4

37:5

37: 6 37: 7 37:8 37:9 37: 10 37: 11

38: 1 38: 2 38: 3 38:4 38:5 38:6

38: 7

38: 8

38: 9

38: 10

5: 20 st. 2 och 3, 5:13 st. 1

5: 20 st. 1 5:22 UfL 24 §; FörvL 18 § (DiscL 13 §)

2: 16 2: 17 st. 1 2: 17 st. 2 2:17 st. 1 2: 17 st. 3 VDL 27 §; UfL 26 §; FörvL 19 §; 1 § st. 2 1952 års lag

2:18, 5:13 st. 2, 5: 19 a

VDL 25 § VDL 25 § (VFL 18 §) UfL 6 § st. 1 ; FörvL

5 § st. 1—3 UfL 6 § st. 2 och 3; FörvL 5 § st. 4 och 5 VDL 19 § st. 2

VDL 22 §

(VDL 23 g) UfL 6 § st. 4; FörvL

5 g st. 6; (VFL 17 g st. 2 och 3) VDL 24 §

VDL 18 g st. 1 och 2

4: 4 st. 1; FörvL 17 g

4:4 st. 2; VDL 17 §, 18 g st. 3; FörvL 17 g FörvL 6, 14, 15, 16 gg; UfL 21, 22 gg

4:4 st. 2; VDL 19 g st. 2, 22 g; FörvL 17 §

4: 4 st. 2; VDL 23 g; FörvL 17 g; (UfL 5 g) VDL 20 g

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 101

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

38: 11 38: 12

VDL 21 §

38: 13

VDL 28 §; VFL 22 §; UfL 28 §; FörvL 5 § st. 7; 8 § lag 22/4 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förva­ ring eller internering i säkerhet sanstalt

102 A

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

Innehållsförteckning

Proposition till riksdagen den 15 december 1961................. A 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.....................................a

1

Första huvudavdelningen...................................................... A 2 Andra huvudavdelningen...................................................... A 2 Tredje huvudavdelningen...................................................... A 4

Förslag till brottsbalk............................................................... A

9

1 KAP. Om brott och brottspåföljder.............................a9 2 KAP. Om tillämpligheten av svensk lag.....................a 10 3 KAP. Om brott mot liv och hälsa..................................a 12 4 KAP. Om brott mot frihet och frid..................................a14 5 KAP. Om ärekränkning...................................................... A 166 KAP. Om sedlighetsbrott...................................................A 17 7 KAP. Om brott mot familj.............................................. A 198 KAP. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott ... A 20 9 KAP. Om bedrägeri och annan oredlighet..................... A 22 10 KAP. Om förskingring och annan trolöshet .... A 25 11 KAP. Om gäldenärsbrott.............................................. A 27 12 KAP. Om skadegörelsebrott.............................................. A 28 13 KAP. Om allmänfarliga brott..........................................a 29 14 KAP. Om förfalskningsbrott............................................. A 31 15 KAP. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga A 34 16 KAP. Om brott mot allmän ordning............................. A 37 17 KAP. Om brott mot allmän verksamhet........................ A 39 18 KAP. Om högmålsbrott .............................................. A 42 19 KAP. Om brott mot rikets säkerhet......................... A 44 20 KAP. Om ämbetsbrott.................................................. A 47 21 KAP. Om brott av krigsmän ...................................... A 50 22 KAP. Krigsartiklar.......................................................A 55 23 KAP. Om försök, förberedelse, stämpling och medver­

kan till brott.......................................................A 59

24 KAP. Om nödvärn och annan nödhandling .... A 61 25 KAP. Om böter............................................................... A 62 26 KAP. Om fängelse...........................................................A 63 27 KAP. Om villkorlig dom.............................................. A 67 28 KAP. Om skyddstillsyn .............................................. A

68

29 KAP. Om ungdomsfängelse.......................................... A 71 30 KAP. Om internering ........................................................A 73 31 KAP. Om överlämnande till särskild vård................. A 75

A 103

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

32 KAP. Om ämbetsstraff och disciplinstraff för krigsmän

33 KAP. Om nedsättning och uteslutning av påföljd . .

34 KAP. Vissa bestämmelser om sammanträffande av

brott och förändring av påföljd..........................

35 KAP. Om bortfallande av påföljd ...............................

36 KAP. Om förverkande av egendom och om annan

särskild rättsverkan av brott...............................

37 KAP. Om nämnderna......................................................

38 KAP.

Rättegångsbestämmelser

m. .................................

Översikt över gällande rätts motsvarigheter i förslaget till

brottsbalk....................................................................

Översikt över förslagets motsvarigheter i gällande rätt . .

A

76

A

77

A

78

A

82

A

84

A

85

A

SS

A

91

A

96

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Soner

561426

KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION

1962:10

MED

FÖRSLAG TILL BROTTSBALK

DEL B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 1

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stock­ holms slott den 2 maj 1958.

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmaler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, förslag till brottsbalk

samt anför därvid följande.

I. Inledning

Det reformarbete som sedan länge pågått inom straffrätten är uppdelat på två huvudgrenar, av vilka den ena avser bestämmelserna om de särskilda brotten och vad därmed äger samband, medan den andra gäller utformning­

en av reaktionssystemet.

Den förra delen av reformarbetet övertogs, sedan ett omfattande förbere­ dande arbete utförts av professorn Johan C. W. Thyrén, år 1937 av straff- rättskommittén. På grundval av ett av denna kommitté framlagt förslag (SOU 1940:20, jfr 1940:25) genomfördes år 1942 ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Därefter framlade kommittén förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69, jfr 1945:28 och 29). Den

8

juni 1945 erhöll kommittén uppdrag att verkställa en översyn av

straffbestämmelserna rörande brott mot person jämte därmed sammanhäng­ ande spörsmål samt att framlägga förslag till lagstiftning om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsliga frågor, ägna att efter erforderlig överarbetning med avseende å straffskalornas utform­ ning inpassas i en ny strafflag eller brottsbalk.

Kommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten ledde vid 1948 års riksdag till antagande av lagstiftning i amnet. I sam­ band härmed begärde riksdagen genom skrivelse den 26 juni 1948, nr 379, skyndsam utredning i vilken omfattning politisk och militär underrättelse­ verksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige bedrives har i riket, bör bestraffas. Tillika framkom inom riksdagen önskemål om en mera detalje­ rad avfattning av strafflagens bestämmelser om uppror (se första lagut­ skottets utlåtande 1948:39 s. 26—28). Kommittén erhöll den 1 juli 1948

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

2 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

uppdrag ati verkställa den av riksdagen begärda utredningen om olovlig

Oktober tQ4SrerrSam et °Ch fUllgj°rde detta UPPdrag gen°m att d«m 21

oktober 194S avlamna promemoria med förslag till ändrad lydelse av

8

kap.

u!iSlÄen,Q ! IafUm därefter erhÖH ny Iydelse 8enom lag den 18 juni 1949. Den 9 september 1948 erhöll kommittén uppdrag att avgiva för­ slag i anledning av de inom riksdagen framkomna önskemålen i fråga om reformering av bestämmelserna om uppror. Utredningen härom har av kom­ mittén bedrivits jämsides med utredningen om brott mot person och där­ med sammanhängande frågor.

Kommittén har den 27 april 1953 avgivit betänkande med förslag till Bir^Fk hT0U Betaakandet är undertecknat av riksmarskalken Birger Ekeberg, ordförande, professorn Folke Wetter, dåvarande rektorn Aid

unds universitet professorn Ragnar Bergendal, justitierådet Nils Beckman numera justitierådet Hugo Digman samt numera lagbyråchefen Sten Rud- holm sekreterare. Forslaget omfattar jämväl följ dförfattningar samt motiv Den föreslagna brottsbalken ar avsedd att ersätta strafflagens bestämmelser om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsli- ga frågor. I fråga om brotten mot person innefattar förslaget en fullständig revidering av strafflagens bestämmelser, motsvarande den som skett genom

.4- ars lagstiftning beträffande förmögenhetsbrotten samt genom 1948 ars lagstiftning beträffande brotten mot staten och allmänheten. Även straff­

agens bestämmelser om de tidigare behandlade brottsgrupperna har emel- ertui vid upptagandet i brottsbalken överarbetats genom att nödiga formel-

Vldta§its och smärre ändringar av saklig natur verkställts.

Särskilt har de inom riksdagen uttalade önskemålen i fråga om uppror för­ anlett overarbetning av bestämmelserna om brott mot staten

Den del av det straffrättsliga reformarbetet som avser reaktionssystemet har ankommit pa den år 1938 tillsatta strafflagberedningen. Jämväl straff­ lagberedningens arbete har varit inriktat på partiella reformer. På grundval av förslag som framlagts av beredningen har under årens lopp genomförts eu råd reformer, bl. a. år 1945 ny lagstiftning om verkställighet av frihets­ straff. I anslutning till straffrattskommitténs brottsbalksförslag har bered- ntingre" den

15

maj 1953 avgivit betänkande med förslag till ändringar i

strafflagen m. fl. författningar (SOU 1953:17). Detta betänkande avser i huvudsak sadana lagändringar beträffande reaktionssystemet, som ansetts erforderliga för genomförande av straffrättskommitténs förslag. Ändringar­ na avser främst sammanslagning av straffarbete och fängelse till ett enhet-

igt rihetsstraff, benämnt fängelse, samt införande av regler om nedsätt- n'ng °„ch eftergift av påföljd jämte utvidgning av möjligheterna till åtals­ eftergift. Betankandet är undertecknat av f. d. presidenten Karl Schlvter ordförande, professorn Bergendal, byråchefen Torsten Eriksson, överdirek­ tören Hardy Goransson, riksåklagaren Maths Heuman, f. d. hovrättsrådet Bengt Lassen, borgmästaren Lars Gunnar Ohlsson, professorn Ivar Strahl, professorn Ivar Agge, f. d. häradshövdingen Gösta Siljeström samt hovrätts- assessorn Carl Holmberg, sekreterare.

B 3

Den 21 december 1956 har strafflagberedningen avgivit sitt slutbetänkan­ de (SOU 1956: 55). I detta betänkande — som även inbegriper de i 1953 års betänkande framlagda förslagen — har beredningen i ett och samma lagför­ slag med benämningen lag om skydd mot brott (skyddslag) sammanfört samtliga brottspåföljder, med vilka beredningen haft att taga befattning, dock utan bestämt ställningstagande till frågan, huruvida bestämmelserna bör införas i brottsbalken såsom en avdelning av denna. Forslaget innebar omarbetning av påföljdssystemet väsentligen såvitt angår kriminalvård i

frihet samt ungdoms- och abnormbrottslighet.

Efter remiss har utlåtanden över straffrättskommitténs förslag i dess helhet eller i vissa delar avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåkla­ garämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicina - stvrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, skolöverstyrelsen, överbefälha­ varen statens kriminaltekniska anstalt, statens brandinspektion, overståt- hållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs Gävle­ borgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Goteborg och Malmo, strafflagberedningen, 1945 års lufträttssakkunniga varumärkes- och firma- utredningen, kommittén för utredning om det psykologiska försvaret, 19 års abortutredning och 1951 års rättegångskommitté.

Riksåklagarämbetet har jämväl överlämnat yttranden från statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö, överbefälhavaren har bifogat yttranden från cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt från marinforva ningen, cheferna för Sydkustens och för Västkustens marindistrikt chefen för kustflottan och auditören vid kustflottan, överståthållarämbetet har bi­ fogat yttranden av t.f. polismästaren i Stockholm och av kriminalpolis- intendenten därstädes. Flertalet länsstyrelser bär overlamnat yttranden från landsfogden eller t. f. landsfogden i länet samt därutöver, lansstyrelsen i Mal­ möhus län yttranden av poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg polisin­ tendenten i Hälsingborg, stadsfiskalen i Trelleborg, förste provinsialläkaren i länet förste stadsläkaren i Malmö och Skånes handelskammare, länssty­ relsen i Göteborgs och Bohus län yttranden av poliskammaren i Goteborg och kriminalpolisintendenten därstädes samt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län yttranden av länsavdelningarna av förening­

en Sveriges landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget eller over vissa delar av detta har även beretts militieombudsmannen, föreningen Sveriges häradshöv­ dingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges polismästare, Sve­ riges advokatsamfund, svenska kriminalistföreningen, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers central­ organisation, svenska arbetsgivareföreningen, riksförbundet landsbygdens folk, svenska droskbilägareförbundet, Fredrika-Bremer-torbundet, yrkes­ kvinnors samarbetsförbund, svenska tidningsutgivareföreningen, publicist- klubben svenska journalistförbundet, Sveriges redareförening, Sveriges far-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 B

tygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet och svenska sjöfolksför- bundet. Från samtliga har yttranden inkommit.

Yttranden har jämväl inkommit från svenska försäkringsbolags riksför-

’ ®Venska bankföreningen, riksförbundet för sexuell upplysning och

riksförbundet för sexuellt likaberättigande.

Utlåtanden över strafflagberedningens år 1953 avgivna förslag i dess hel- het eller i vissa delar har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyredsen, statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands Kro­ nobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och i a mö, 1951 års rättegångskommitté, kriminalstatistikutredningen,

1953

ars utredning om sinnesundersökningar m. m. och barnavårdskommittén.

Riksåklagarämbetet har jämväl överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet har bifogat ytt­ randen av t.f. polismästaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Lansstyrelserna utom länsstyrelsen i Stockholms län har envar bifogat ytt­ randen från landsfogden eller t.f. landsfogden i länet samt därutöver, läns­ styrelsen i Malmöhus län yttranden av poliskamrarna i Malmö och Hälsing­ borg, polisintendenten i Hälsingborg, stadsfiskalen i Trelleborg och Malmö stads barnavårdsnämnd, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden av poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Göteborg, länsstyrelsen i Skaraborgs lan yttrande av statens socialvårdskonsulent i nionde distriktet samt lansstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län yttran­ den av länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över strafflagberedningens berörda förslag har aven beretts föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stads-

iskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges polismäs- tare, Sveriges advokatsamfund, föreningen direktörer och assistenter vid

angvardsstaten, svenska fångvårdssällskapet, Sveriges fångvårdsmannaför-

bund, svenska psykiatriska föreningen, rättspsykiatriska föreningen och svenska kriminalistföreningen. Från samtliga har yttranden inkommit.

Aven strafflagberedningens slutbetänkande har sänts på remiss till ett antal myndigheter och organisationer.

Beträffande ordningen för fullföljandet av det reformarbete, som förbe­ retts genom straffrattskommitténs och strafflagberedningens berörda för­ slag, kan olika alternativ övervägas. En möjlighet är att först, på grundval av straffrattskommitténs brottsbalksförslag, genomföra den nya lagstift- nrngen om brotten och vad därmed sammanhänger samt därefter, sedan strafflagberedningens slutbetänkande undergått erforderlig departements- berednmg på grundval av avgivna remissyttranden, genomföra ny lagstift­ ning om reaktionssystemet. Mellan de båda huvudgrenarna av lagarbetet rå­

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 5

der ej sådant tekniskt samband, att denna ordning skulle vara utesluten. Straffrättskommitténs förslag, som bl. a. förutsätter införande av ett en­ hetligt frihetsstraff, kan dock icke genomföras utan omfattande ändringar i lagstiftningen om brottspåföljderna. Dessa ändringar skulle i så fall inne­ bära ett tämligen kortvarigt provisorium. Starka skal talar sålunda för att man i stället inriktar sig på att genomföra lagstiftningen inom hela komplexet på en gång. Detta alternativ har emellertid den nackdelen, att genomförandet av den önskvärda moderniseringen av lagstiftningen om brotten nppskjutes ytterligare någon tid. Det torde likväl ej vara nödvändigt att i detta sammanhang taga slutlig ställning till frågan. Under alla forhål­ landen måste en uppdelning av det stora materialet göras under arbetets oång. Både för departementsberedningen och for lagrådsgranskmngen sy­ nes en uppdelning i etapper vara önskvärd. Det är vid en sådan uppdelning icke möjligt att taga slutlig ståndpunkt till alla i en tidigare etapp före­ liggande spörsmål innan hela komplexet kommer under bedömande, utan utrymme måste finnas för en viss omprövning. Denna behöver dock endast avse detaljfrågor; huvuddelen av de förslag som utarbetas i en första etapp kräver icke någon ytterligare bearbetning utan kan ingå i ett slutligen sammanfogat, för riksdagsbehandling ägnat lagförslag.

Lämpligen kan alltså, i avvaktan på erforderlig överarbetning av det i strafflagberedningens slutbetänkande framlagda förslaget, för lagrådets granskning framläggas förslag till lagstiftning huvudsakligen avseende det område som behandlats i straffrättskommitténs brottsbalksforslag, med be­ aktande jämväl av de förslag som i anslutning därtill framlagts i straf - lagberedningens år 1953 avgivna betänkande. Jag anhåller nu att få upptaga

denna fråga.

liungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

II. Förslagets huvudgrunder

Straffrättskommitténs och strafflagberedningens förslag

I överensstämmelse med vad som förutsatts i direktiven för straffratts- kommitténs arbete har kommittén utgått från att dess förslag måste avse en fullständig ny lag eller balk, motsvarande strafflagens hela speciella del. Härvid har uppkommit spörsmålet om förhållandet till strafflagens allmänna del och särskilt det parti därav, vars reformering an­ kommit på strafflagberedningen. Kommittén erinrar om att i dess direktiv ifrågasatts att, liksom i 1734 års lag de straffrättsliga bestämmelserna var fördelade på en straffbalk och en missgärningsbalk, föreskrifterna om straffsystemet och dess utformning, å ena, samt bestämmelserna om de särskilda brotten jämte därmed sammanhängande allmänstraffrattsliga be­ stämmelser, å andra sidan, skulle upptagas i var sin lag eller balk. Depar­ tementschefen hade emellertid tänkt sig, att ett avgörande i detta hänseende

6 B

skulle traffas först sedan reformeringen av straffrättens speciella del slut­ forts och ställning tagits jämväl till frågan om straffsystemets utformning °C? ,Vad darmed sammanhänger. Kommittén - som avslutat sin utredning beträffande de särskilda brotten och därmed sammanhängande frågor, in­ nan strafflagberedningens arbete ännu lett till något slutligt förslag’an­ gående straffsystemets utformning — har sökt att å ena sidan nå en så slutgiltig reglering som möjligt av de av kommittén behandlade partierna men a andra sidan icke föregripa den blivande utformningen av straffsyste­ met. Kommittén har därför utarbetat förslag till en ny balk, avsedd att er­ satta den nuvarande strafflagen utom såvitt angår straffsystemet och där­ med sammanhängande frågor.

Den av kommittén föreslagna balken upptager bestämmelser om de sär­ skilda brotten samt darmed sammanhängande allmänna bestämmelser. Den motsvarar till sitt innehåll ganska nära missgärningsbalken i 1734 års lag. För den nya balken föreslås benämningen brottsbalk. Förslaget innefattad intet slutligt ståndpunktstagande till frågan huruvida den nya strafflag­ stiftningen bör samlas i en balk eller fördelas på två. Kommittén har

ut­

talat, att bestämmelserna om påföljdssystemet kan antingen upptagas i en särskild baHc, motsvarande straffbalken i 1734 års lag, eller ock infogas i brottsbalken. I samband harmed har kommittén understrukit, att frågor­ na om brotten och om deras påföljder visserligen hör nära samman men aven måste overvagas ur mycket skilda synpunkter. Uppfattningen om vad som överhuvud bör straffas, om vad som skall vara brottsligt, förändras vis- serligen under tidernas lopp på skilda punkter men vilar dock i huvudsak på obrutna traditioner, vilka kommittén sett som sin uppgift att bevara Uppfattningen åter om straffens utformning, om hur man bör behandla brottslingar, ar för närvarande stadd i en utomordentligt snabb utveckling- nya ideeer arbetar sig oupphörligt fram i strid med äldre föreställningar i sadan utsträckning, att lagstiftaren nästan kan tycka sig stå inför en full- stand!g omvandling. Kommittén räknar därför med möjligheten, att endast sjalva grundstommen i det nya påföljdssystemet befinnes böra upptagas i en lag med sådan fasthet som bör utmärka en balk, medan de mera för­ änderliga delarna av systemet regleras i särskilda författningar vid sidan darom. Valjes denna väg, anser kommittén det lämpligaste vara att upptaga de kvantitativt mindre omfattande grundbestämmelserna om påfölidssyste- met i slutet av brottsbalken, möjligen såsom en särskild avdelning Kom­ mittén, vilken vid upprättandet av sitt förslag enligt meddelade direktiv borde vara obunden av den gallande strafflagens uppställning och systema­ tik, har i brottsbalken behandlat de särskilda brotten först och upptamt de allmänna bestämmelserna sist. Detta avviker från uppställningen av°1864 ars strafflag och flertalet utländska strafflagar men överensstämmer med missgarningsbalken i 1734 års lag. För kommittén, som haft att reglera de särskilda brotten vid en tidpunkt då påföljdssystemet ligger i stöpsleven, har denna uppställning framstått som den lämpligare. Valet har härigenom uttalar komm^tén. iämnats fritt mellan att lagfästa påföljdssystemet i en särskild balk eller i kortare form i själva brottsbalken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1962

B 7

Innan en närmare redogörelse lämnas för innehållet i kommitténs för­ slag, torde i korthet böra angivas vilka huvudsakliga riktlinjer som i övrigt varit vägledande för kommittén vid dess arbete. Kommittén har sökt att på grundval av rättsvetenskapens nuvarande ståndpunkt giva mera upplysande beskrivningar av brottsbegreppens innebörd än i äldre lag, vil­ ken ofta förutsatt begreppets innebörd som bekant just beträffande de vik­ tigaste brotten, t. ex. misshandel och (intill 1942) stöld, bedrägeri och för­ skingring. För att icke brottsbeskrivningarna skall bli alltför tunga och läroboksmässiga har de emellertid utformats främst med tanke på de till varje brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen, medan åt rättsskipningen överlämnats att med ledning även av motiven och lagens allmänna uppställning tolkningsvis lösa förekommande gränsfall eller upp­ kommande oförutsedda spörsmål. Spridda stadganden i äldre lag har sam­ manförts till mera omfattande begrepp med vidare latitud for påföljderna. Härvid har kommittén emellertid sökt iakttaga varsamhet och icke gått så långt som vissa främmande lagar. För att icke latituderna skall bli alltför vida har i gällande lag beträffande åtskilliga brottstyper genomförts en gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet. /Till vilken brottsgrad — den normala, ringa brott eller grovt brott — ett brott bör hänföras skall avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. I lagen angives i åtskilliga fall exempel på omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt eller ringa, men det är varken nöd­ vändigt att i de angivna exempelfallen alltid döma för grovt brott eller ute­ slutet att till grovt brott hänföra andra fall än de angivna. Graderingen skall ske efter omständigheterna vid brottet, varemot omständigheter som rör brottslingens person får beaktas vid bestämmande av pålöljden enligt de därom gällande allmänna reglerna. Det av kommittén framlagda förslaget innebär ingen saklig ändring i förevarande avseende. Orden »med hänsyn till omständigheterna vid brottet», vilka tidigare upptagits i vissa men icke alla beskrivningar på grovt brott, har emellertid borttagits. Av de vid sär­ skilda brott angivna exemplen på omständigheter som kan föranleda att ett brott bör hänföras till viss svårhetsgrad har kommittén nämligen ansett tillräckligt klart framgå, att svårhetsgraden skall bestämmas med hansyn till omständigheterna vid brottet, gärningsmannens avsikt med brottet där­ under inbegripen.

Fn omständighet rörande brottslingens person, nämligen återfall i brott, har genom en särskild regel i gällande lag (SL 4: 14) tillerkänts i stort sett samma skärpande verkan som kan tillkomma omständigheterna vid brot­ tet. Denna återfallsregel, som tillkom 1942 och utbyggdes 1948, avser blott förmögenhets- och förfalskningsbrott samt innebär att vid återfall påfölj­ den vanligen bestämmes enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad av brottet. Kommittén anmärker, att vid den slutliga utformningen av åter- fallsbestämmelserna måste beaktas behovet av möjligheter till skärpt ingri­ pande även mot sådana som gång på gång gör sig skyldiga till brott mot person, särskilt sådan misshandel som utvisar våldsverkarmentalitet. Åter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 B

tall hor emellertid till de frågor som behandlats av strafflagberedningen. Denna har efter samråd med kommittén utarbetat mera generella regler om åte.rfia. : e,nIlgt Vllka Påf°ljden skall vara oberoende av brottsgraderingen- i stallet skaH domstolen vid återfall äga under vissa förutsättningar över­ skrida den for det aktuella brottet fastställda straffskalan med visst mått

Liksom i gallande lag upptager förslagets brottsbeskrivningar såsom på-0 J er frånsett ämbetsstraff och disciplinstraff för speciella brott 7 endaS,t, fnhetsstraff och böter, ej andra påföljder. Förslaget förutsät-

er emellertid, såsom redan inledningsvis anmärkts, att straffarbete och fangeJse skall sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff, kallat fängelse.

.*! hlttllls ansetts som ett lindrigare straff än straffarbete har där­ vid beaktats på det sattet, att när den hittillsvarande straffskalan icke upp-

-§e,r.an?-t Straff än fanSelse- kommittén i regel föreslagit införande av ett särskilt lägre straffmaximum, vanligen sex månader eller ett år. Möilig-

alt * Sta"et för de 1 straffskalorna angivna straffen tillämpa andra

påföljder, innebarande frihetsförlust på obestämd tid, övervakning i frihet ro m;;hfr lcke kommit till uttryck i kommitténs förslag. Bl. a. med hänsyn

1 « „ ,CSSa brUk3de PåfölJ'der alItså överhuvud icke redovisas i straffskalorna har kommittén icke ansett det påkallat att giva annan led­ ning för straffmätningen inom skalorna än som kan utläsas av exemplen p ringa eller grovt brott. Klart är emellertid, yttrar kommittén, att fäng­ else och böter skall utmätas till visst mått huvudsakligen efter brottets svarhetsgrad meäan val av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn

-H den PerS°n- TiU StÖd för att begränsa straffskalorna till fanaelse och böter kan darfor åberopas, att brottstypens svårhetsgrad där­ igenom kommer till uttryck i straffsatsen. I syfte att befordra straffrätts- skipningens allmänpreventiva verkan och även med hänsyn till att utveck­ lingen tenderar att ersätta de till visst mått bestämda straffen med åtgär- der av mera obestämt innehåll har kommittén vidare ansett det vara av V!kt att benämningen på brottet utsättes i domen. I den föreslagna brotts­ balken har darfor flertalet brott erhållit sin särskilda benämning, angiven ikursiveradshl. Kommittén anmärker, att härigenom underlättas att genom straffrattsskipmngen i den folkliga uppfattningen inprägla lagstiftarens be­ dömande av olika gärningar.

.E"!lkt'S grundsats i förslaget är att alla i brottsbalken avsedda brott skal! laggas under allmänt åtal med blott några få inskränkningar. Beträf-Kuifel m w T Statfn.gä,ler den inskränkningen, att förordnande av

gl. Maj .t fordras vid vissa brott som rör medlem av konungahuset eller

uppsSleW åallan?e-hl! främmande raakt‘ Beträffande brotten mot enskild uppställes två inskränkningar, vilka ersätter de äldre bestämmelserna om angivelse- och målsägandebrott samt tillika vid vissa brott genombryter principen om absolut åtalsplikt. Den ena inskränkningen går ut på att her-

et förmögenhetsbrott mot närstående åtalas av allmän åklagare endast ef er angivelse eller om det vid särskild åklagarprövning finnes påkallat ur allmän synpunkt. Enligt bestämmelserna om den andra inskränkningen

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1962

B 9

tillätes allmänt åtal av vissa brott först efter sådan lämplighetsprövning från åklagarens sida. Regeln om allmänt åtal med blott sådana inskränk­ ningar infördes år 1942 för förmögenhetsbrottens del och föreslås nu av kommittén utsträckt till brotten mot person. Den särskilda åklagarprov- ningen förlädes år 1942 till statsåklagarna, men kommittén anför att erfa­ renheten har visat att dessa onödigt betungats med prövningar av de genom­ snittligt lindriga brott det här gäller. Då åklagarna nu vunnit en viss övning och erfarenhet i diskretionär prövning av detta slag samt underåklagarnas allmänna standard avsevärt höjts, skall enligt förslaget den åklagare som en­ ligt sin åklagarinstruktion har att utföra åtal i målet få även den särskilda

åklagarprövningen sig anförtrodd.

Vad härefter angår det närmare innehållet i kommittéförslaget torde till en början få redogöras för de kapitel som upptager de allmänna bestämmelserna. Dessa kapitel har som redan antytts upptagits i slutet av balken och utgör 21—23 kap. Av dem upptager 21 kap., som svarar mot SL 3 kap., regler om försök, förberedelse, stämpling och medverkan ti brott. Förslaget innefattar inga väsentliga ändringar i förhållande till gäl­ lande rätt. Beträffande förberedelse föreslås emellertid den ändringen, att stämpling icke längre beskrives som en form av förberedelse utan såsom en därmed sidoordnad typ av brottsligt handlande. I fråga om medverkans- bestämmelserna innebär förslaget tillägg av en regel om deras tillämpnings­ område. Kommittén framhåller, att de allmänna medverkansbestammelser- na brukat anses i princip tillämpliga på alla brott jämväl utanför strafflagen utom s. k. polisförseelser men att det ej är klart vilka brott som bör räknas som polisförseelser. Till åstadkommande av klarhet föreslås nu, att med- verkansbestämmelserna skall gälla alla brott utom sådana vilkas straffska­ la blott innehåller böter eller disciplinstraff; för sådana brott skall endast den som själv utfört gärningen ansvara, om ej annat är särskilt föreskrivet.

I 22 kap. har kommittén upptagit allmänna bestämmelser om straffbarhet och straffrihet. Här har införts den regeln, att straff skall ådömas endast för gärning som begåtts uppsåtligen eller, där det är särskilt stadgat, av oaktsamhet. När intet annat sägs är alltså i varje brottsbesknvnmg under­ förstått, att de där angivna objektiva förutsättningarna skall täckas av upp­ såt. En konsekvens av denna hittills endast ofullständigt genomförda regel är en utmönstring ur brottsbeskrivningarna av s. k. objektiva överskott, allt­ så moment som medför straff oberoende av uppsåt. Vad oaktsainhetsbrotten angår, talar brottsbeskrivningarna i regel blott om att gärningsmannen handlat av oaktsamhet. Enligt en i detta sammanhang upptagen allmän regel skall emellertid straff ej ådömas, om oaktsamheten var ringa. Denna regel, som gäller bl. a. vållande till annans död, bottnar i tankegången att man ej bör inskrida med straff annat än om oaktsamheten är så pass all­ varlig, att en straffsanktion verkligen är påkallad och lämplig, med hän­ syn bl. a. till en rimlig proportion mellan effekten och straffet. Regeln, som är ny för svensk allmän straffrätt men vunnit tillämpning inom special-

)* ISihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10 B

straffrätten, är ej avsedd att inverka på skadeståndsskyldigheten vilken ge­

nom uttrycklig föreskrift i SL

6

:

1

skall bibehållas vid vad tidigare gällt.

Beträffande innebörden av begreppen uppsåt och oaktsamhet ger" den före­

slagna lagtexten inga närmare anvisningar. Dock föreskrives att självför-

vållat rus ej skall utesluta ansvar. 22 kap. innehåller vidare bestämmelser

om nödvärn, varvid en enklare gemensam regel satts i stället för den nu­

varande regleringen med uppdelning i absolut och relativt nödvärn, samt

om nod. Därjämte upptager förslaget ett allmänt stadgande om sådana gär­

ningar som begås på befallning av den under vars lydnad någon står. Det

föreslagna stadgandet innebär, att gärningsmannen skall vara fri från straff

om med hänsyn till lydnadsförhållandets art och gärningens beskaffenhet

lydnaden borde upprätthållas eller ansvar eljest skäligen inte bör åvila ho­

nom. Stadgandet kompletteras av en regel i medverkanskapitlet (21 kap i

kommitténs förslag), som medger straffnedsättning och i vissa fall straffri-

het då fråga ar om någon som handlat på befallning.

23 kap. handlar om strafflags tillämplighet. Allmänna bestämmelser fö­

reslås om strafflags tillämplighet i tiden, i vilket avseende hittills principer-

na,- * ^-:S ,Pr°mUlgatl0nsla§ analo£iskt tillämpats. Huvudprincipen förblir

T f°yS 3get den SOm av ålder ansetts gälla, nämligen att en gärnings

straffbarhet samt straffets art och mått bestämmes efter den lag som gällde

andllngen företogs men att, om annan lag gäller när dom meddelas, den

skall tillampas, såvitt den leder till frihet från straff eller till lindrigare

straff. I fråga om strafflags tillämplighet i rummet innefattar förslaget en

ganska grundlig omarbetning av de hittills gällande bestämmelserna i SL

1 kap. om dem som är underkastade svensk straffrätt. Som slutparagraf

upptager kapitlet en regel om de allmänna bestämmelsernas tillämplighet

inom specialstraffrätten. Enligt denna bestämmelse skall vad i 21__03 ]iap

brottsbalken föreskrives, när ej annat följer av vad för visst fall är stad­

gat, galla jämväl beträffande gärningar som är straffbelagda i annan lac

eller författning än brottsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Härefter torde få lämnas en översiktlig redogörelse för kommittéförslagets

bestämmelser såvitt angår de särskilda brotten. Vid utformningen

av sitt förslag har kommittén utgått från en uppdelning av brotten i grup­

per efter arten av det intresse mot vilket ett brott närmast riktar sig. Vid si­

dan om brott mot enskildas intressen, fördelade på två grupper allt eftersom

angreppet riktar sig mot person eller mot egendom, samt brott mot staten

raknar kommittén med en mellangrupp, brott mot allmänheten. Den hittills

pa grundval av kommitténs arbete genomförda lagstiftningen har byggt på

denna fyrdelning. Den nya lagstiftningen har i allt väsentligt utformats på

sadant satt, att varje kapitel omfattar endast brott inom en av grupperna

Kapitelordningen har bringats till överensstämmelse med gruppindelningen,

Sa atft.de kaPltel som tillsammans omfattar en brottsgrupp konsekvent sam­

manförts och kommit i nummerordning efter varandra. Vad angår ordning­

en mellan de olika huvudgrupperna har kommittén funnit det naturligast

B 11

H

-5

lip brotten mot enskild person, i

6-10

kap. färmogenhetsbrolten

11—13 kap brotten mol allmänheten, i 14—20 kap. brotten mot staten, ti

ÄXÄtÄiigSE

brike/för att markera brottsgruppenngen eller for delningen p en spec

"EnUgf^ommUténs mening

är

systematiken

av

icke ^ ^ £

låta de

genomgående tankarna i en lagstiftning komma till

uttryck. Om be

S" XaT,r dä sJernabken

rodafbiyj,8 laardmonen."^ma^Ug? -«

huvudarupperingen av brotten efter de angripna intressenas art. I sjalva verket

8

framhåller kommittén, karakteriseras dock ett särskilt brott gene­

rellt taget mera av sättet för dess förövande än av vilket intresse det kra - ker Brott ”om förövas på ett visst sätt begås också vanligen av brotts­ lingar av samma psykologiska typ. I fråga om detaljutformningen har kommittén därför valt sättet för brottets förövande som framsta indelnings­ grund. Exempelvis har inom förmögenhetsbrotten icke brott mo ägande­ rätt såsom stöld och förskingring, sammanförts till en grupp, utan d nya lagstiftningen skiljes mellan stöld och andra brott som forovas genom ett olovligt besittningstagande eller annat liknande angrepp på en främman­ de maktsfär, å ena sidan, samt förskingring och andra troloshetsbrott som innefattar missbruk av egen maktsfär, å andra sidan.

Beträffande brotten mot person innebär förslaget en fullständig revision av hittills gällande bestämmelser. I fråga om de andra brottsgrupperna ater innefattar förslaget huvudsakligen blott inordnande i brottsbalken av de pa grundval av kommitténs tidigare förslag år 1942 och 1948 antagna bestäm­ melserna. Åtskilliga detaljändringar, som påkallats av senare tids erfaren­

heter, föreslås emellertid beträffande dessa brottsgrupper.

Bestämmelserna om de särskilda brotten inledes alltså med brotten mot person. Detta avsnitt motsvarar den del av strafflagens sladgan- den om de särskilda brotten som ej förut varit föremål för allmän revision, och brotten mot person har som nyss nämndes genomgående fått en ny ge- staltning. I viss anslutning till gällande lag har bestämmelserna fördelats på fem kapitel. I förslaget svarar i huvudsak 1 kap. om dråp och misshandel mot SL 14 kap., 2 kap. om brott mot frihet och frid mot SL 15 kap 3 kap. om ärekränkning mot SL 16 kap., 4 kap. om sedlighetsbrott mot SL 18 kap. samt 5 kap. om brott mot familj mot SL 17 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1902

12 B

oefniklfrf8 1 ,!<aPn S°f fåU överskriften om dråp och misshandel, uppta­ ger likhet med gallande rätt ett brott med beteckningen mord och ett med so^^gälfandf^tT SkillnHden mellan dessa är icke densamma

galande rätt. Den nuvarande gränsdragningen efter om gärningen

skett med beratt mod eller av hastigt mod är enligt kommitténs mening icke

mpl.g. Enligt forslaget betecknas uppsåtligt dödande som mord, om broter ITunn åTfT,, ^ fÖreligger dråp. Kommittén framhål-

ler, att uppsåtligt dödande av en människa i vissa fall kan vara av sådan sträng Detetaatt ^ h" drap bestämda straffskalan framstår såsom alltför nTf' • m arstundom fallet när dödandet sker av medlidande såsom snarrl°det k3" v" ^ pSykiskt mindervärda barn för’ att be-

para det kroppslig eller andlig nöd. En såväl i vårt land som utrikes liv igt diskuterad fråga är, huruvida en läkare borde vara befogad att förkorta

I"" “f* f™> ••* --.fri» påskynda Se "

tir

°

Ln d0dshja P' Aven inom kommittén har den nämnda frågan diskuterats

ommitten har avstatt från en specialreglering. Hur försiktigt en så'

dan an gores, kan den nämligen, anser kommittén, leda till misfförstånd

Ull Hvet o^dv^Kom °ni att pati.enter På sjukhus icke skulle vara säkra straffharhpt y ’ ? *tten har for de forenämnda fallen bibehållit normal straffbarhet som huvudregel. De undantagsfall, för vilka huvudregeln icke passar, anses vara så få att man för deras lösande i stort selt

kaf

lita till

?ö“slLnaem«mes!Sekr HåtalS- °Ch På^dse«ergift. l“sefnd^

hPträff , dertld särskilda bestämmelser i förevarande kapitel, nämligen beträffande barnadråp och beträffande verkan av samtycke.?

Vad angår barnadråp anför kommittén, att såväl enligt gällande la* som f "_hf f0rSlaget. straffbestämmelserna om mord och dråp innefattar skydd strax eterTde!’3hV. alltlf"ån födelsen‘ Att en ogift moder dödar sitt barn strax efter födelsen raknas dock enligt gällande lag såsom ett särskilt brott barnamord vdlcet bestraffas vida lindrigare än vanligt mord eller dråp. Som

sak till denna mildare bedömning har anförts att samhället självt haft U visst ansvar för brottet; drivkraften till sådant brott har nämligen i reatt fåT dGn Samhallehfa uppfattningen, att det är en skam för en kvinna att fa barn utom aktenskap. Sedan den allmänna uppfattningen i detta hän seende forskjutits, födelsekontroll blivit vanlig och möjlighef till legal abort inforts samt skilda sociala hjälpformer till stöd för mödrar tillkonfmit ha- ^arnamorden blmt mycket färre än tidigare. Med hänsyn till att den till andren §a!lande.ratt hggaude problemställningen i ganska hög grad för­ ändrats har kommittén övervägt att hänvisa även denna frågas lösning till allmänna regler om åtals- och påföljdseftergift. Att nyblivna mödrar för­ griper sig pa små barn kan dock stundom ha i viss mån normala fysiska mUtSör f°rekommer al,tJämt i en viss utsträckning Kom-

,. foreslar darfor i anslutning till traditionen bibehållande av ett sär- skdt privilegierat brott, vilket dock med hänsyn till den nya definitionen skalMi^ draP-1CkC k3llaS barnamord utan barnadråp. Privilegiationen skall hksom for narvarande gälla endast för modern men utsträckas även

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 13

till gifta kvinnor och gälla dödande ej blott vid födelsen utan överhuvud å tid då modern på grund av nedkomsten befann sig i uppriven sinnesför­ fattning eller i svårt trångmål.

I fråga om det straffrättsliga bedömandet av fosterfördrivning understry­ ker kommittén betydelsen av att möjligheter till legal abort öppnats genom den ganska nyligen tillkomna abortlagen, vilken kommittén icke haft upp­ drag att revidera. Förslaget utgår därför liksom gällande lag från att lä­ kare i vissa angivna fall kan lovligen verkställa abort, men att kvacksal­ vare drabbas av strängt straff för fosterfördrivning. En mera svårlöst fråga avser kvinnans egen straffbarhet eller straffrihet. Abortlagen bygger på uppfattningen att fosterfördrivning av kvinnan själv principiellt bör vara straffbar. Även i detta hänseende har kommittén i princip kunnat ansluta sig till den lagreglering som nyligen skett; abortlagen och de i samband därmed vidtagna strafflagsändringarna har fått verka alltför kort tid for att erfarenheterna därav skulle kunna åberopas som stöd för ett andrat straffrättsligt bedömande. Kommittén har emellertid sökt att klarare be­ stämma det straffria området. Reglerna om straffrihet är i förslaget liksom i gällande rätt fakultativa.

Frågan om samtyckes inverkan på straffbarheten kan sägas vara av all­ män räckvidd men har, liksom vissa andra allmänna frågor, av kommittén upptagits vid behandlingen av de brott där den först möter, i detta fall mord, dråp och misshandel. Av intresse är härvid en jämförelse mellan upp- såtligt dödande med den dödades samtycke och medverkan till självmord. Försök till självmord är enligt gällande rätt straffritt och bör enligt kommit­ téns uppfattning otvivelaktigt så förbli. Kommittén ifrågasätter emellertid, om härav bör följa att medverkan till självmord liksom hittills lämnas straffri. I vissa fall bör tydligen ett straffrättsligt ingripande undvikas, i andra åter kan gärningen framträda såsom ett allvarligt brott, exempelvis om någon genom vilseledande uppgifter lyckas bibringa en annan en fel­ aktig uppfattning om att allt hopp är ute för honom så att han — i enlighet med gärningsmannens onda avsikt — i förtvivlan begår självmord. Det riktiga har synts kommittén vara att behandla medverkan till självmord och dödande med samtycke lika. Enligt kommitténs mening är det ingen avgörande skillnad mellan att medverka till självmord genom att räcka den andre giftbägaren eller mordvapnet och att på hans begäran föra giftbäga­ ren till hans läppar eller utdela dödsstöten. I båda fallen ma enligt försla­ get, allt efter gärningens art, bevekelsegrunderna och omständigheterna i övrigt, straffet nedsättas eller från straff frias. Denna regel gäller ej blott dödande utan även tillfogande av kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa.

Det har icke av kommittén ansetts påkallat att giva uttryckliga regler om samtycke vid andra brott än misshandelsbrotten. Kommittén uttalar, att de i

1

kap. i förslaget givna reglerna kan i viss mån tillämpas analogt vid

andra brott mot person, varemot samtycke vid förmögenhetsbrotten i regel erhåller en starkare, mera obetingat straffriande verkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

14 B

En viktig vid misshandelsbrotten mötande allmän fråga gäller de s. k. objektiva överskotten. Dessa är av grundläggande betydelse för det nuva­ rande misshandelskapitlet. Straffet växlar främst efter den effekt misshan­ deln medfört, oavsett om gärningsmannens uppsåt omfattat denna effekt eller ej. Har någon misshandlat en annan, blir straffet helt olika allt efter som denne avlider eller får svår kroppsskada, mindre svår kroppsskada eller ringare eller ingen skada. En sådan ordning kan, uttalar kommittén, med hänsyn till svårigheten att bevisa uppsåtet vara naturlig på en primi­ tivare nivå men är icke försvarlig i ett modernt kultursamhälle. År 1937 vid- togs den lagändringen att förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller död, ej skall ådömas, när sådan utgång timat mera av våda än av vållande. Ouppsåtliga följder av gärningen skall alltså läggas gärningsmannen till last endast i den mån han bort räkna med dem och alltså gjort sig skyldig till oaktsamhet. Även efter 1937 års lagändring skall emellertid den som uppsåtligen misshandlar an­ nan och därigenom av oaktsamhet vållar hans död straffas såsom för dråp enligt en mycket sträng straffskala. Enligt förslaget skall däremot i sådant fall på vanligt sätt ådömas straff för misshandel jämte vållande till an­ nans död, vilket regelmässigt leder till avsevärt lindrigare resultat än om de båda brotten betraktas som en enhet och bestraffas såsom dråp. Kom­ mittén har överhuvud tagit steget fullt ut och varken vid misshandel eller vid andra uppsåtliga brott låtit ouppsåtliga verkningar spela någon roll för brottsbegreppens utformning. Detta gäller även gradindelningen av uppsåt­ liga brott. Om någon genom ett uppsåtligt brott av oaktsamhet vållar större skada än han åsyftat, får detta beaktas vid straffmätningen inom den grad till vilken brottet med hänsyn till de uppsåtliga omständigheterna därvid hör men kan icke flytta brottet upp i en högre svårhetsgrad.

I överensstämmelse med vad nu sagts har misshandelsbrottet i förslaget indelats i tre grader, icke såsom i gällande lag efter om det medfört svår, medelsvår eller ringa skada utan, liksom stöld och talrika andra brott, med hänsyn till samtliga uppsåtliga omständigheter vid brottet. Vad straffet an­ går har enligt kommitténs mening våldsbrotten — i den mån de icke med­ fört död eller svår kroppsskada — hittills bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med förmögenhetsbrotten. Förslaget öppnar därför möjlighet till strängare ingripanden mot våldsverkare.

Förutom de nu beskrivna uppsåtliga brotten upptages i förslagets

1

kap.

även däremot svarande oaktsamhetsbrott. Grundsatsen att icke rätta sig en­ bart efter effekten har följts även här, låt vara att den icke helt genom­ förts. Kommittén påpekar, att om någon gjort sig skyldig till en oaktsam­ het, är det ofta helt oberoende av hans skuld, om resultatet blir en stor skada, en liten skada eller ingen skada alls. Förslaget upptager därför straff ej blott för vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjuk­ dom utan även för framkallande av fara för annans liv eller hälsa utan att någon skada inträffat. I sistnämnda fall, vilket betecknats såsom vårdslös­ het mot person, är straffbarheten begränsad till uppsåtliga eller grovt oakt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 15

samma gärningar. Till effekten tages hänsyn, förutom i de redan berörda avseendena, jämväl så tillvida, att vållande till kroppsskada eller sjukdom är straffritt om skadan eller sjukdomen är ringa. Kommittén anmarker, a bestämmelserna om vållande till annans död eller till kroPP^ada samt om vårdslöshet mot person i viss utsträckning ersätter aven gallande lags särskilda regler om utsättande av barn och hjälplösa. Om härvid doden folj och denna utgång enligt allmänna regler täckes av s. k. eventuellt uppsåt, skall dock ansvar för mord eller dråp ådömas. Och for den handelse upp såt eljest förelegat att till liv eller hälsa skada nagon som man försatt nödläge^ föreligger det i förslagets 2 kap. upptagna brottet forsattande i

'”Sa«ets

2

kap., som har överskriften om brott mot frihet och frid, mot-

svarar till sitt innehåll ganska nära SL 15 kap., sedan till det a oru en dast om frihetsbrott handlande kapitel år 1948 överförts bestämmelserna om hemfridsbrott. I detta kapitel erbjuder förslaget ej sa inånga nyheter av grundläggande betydelse. Beträffande de totala frihetsberövande^ mne- hålfer gällande lag, delvis på grund av äldre överenskommelser med mande makter, dS.lJer.df bestämmelser om försättande . slaven m. m

vilka numera är föråldrade. Förslaget upptager ett allmant brott under namnet frihetsberövande, bestående i att bortföra eller insparra annan eller eS beröva honom friheten, samt vid sidan därav det nyss omnamnda brottet försättande i nödläge. Sistnämnda brott omfattar dels det reda rörda fallet att man försätter annan i tvångstillstånd eller eljest i nodlage med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa, dels ock^det narmast for den s k vita slavhandeln avsedda fallet att någon utan sådant uppsåt for­ sätter annan i nödläge genom att medelst tvång eller vilseledande formå honom att begiva sig till främmande land eller kvarstanna dar.

Medan förslaget beträffande dessa totala frihetsbrott närmast åsyftar en förenkling, har det beträffande okvalificerat rättsstridigt tvång galit att precisera det straffbara området. Gällande lag sager blott att tvånget ska ske utan laga rätt eller med missbruk av ratt. I forslaget har detta bro , benämnt olaga tvång, utformats efter samma mönster som utpressning. Tvånget skall ske medelst våld, medelst hot om brottslig gärning eller me­ delst hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om » lamna menligt meddelande. Med tanke särskilt på gärningar som innefattar pinan­ de till bekännelse eller annan tortyr har grovt olaga tvang upptagits som en särskild brottsgrad med möjlighet att ådöma längre frihetsstraff.

Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt spörsmålet om skydd för personer som blir utsatta för hot om grova brott. Forslaget åsyftar att stärka detta skydd i den mån det överhuvud kan ske genom utformningen av bestämmelserna om olaga hot. Kommittén anmärker, att detta bro t hit­ tills icke fått åtalas av annan än målsäganden, vilket gjort bestämmelserna skäligen verkningslösa, eftersom de hotade ofta icke vågar sjalva taga ini­ tiativ till något ingripande. I förslaget är detta, liksom praktiskt taget alla övriga brott, lagt under allmänt åtal. Vad angår beskrivningen av brottet

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

16 B

olaga hot är denna i gällande lag så snäv att straff ansetts kunna ådömas

blott om en överhängande fara för hotets verkställande förelegat. I försla-

get ar brottet utformat som ett fridsbrott. Straff kan följa så snart hotet

skett på satt som ar agnat att hos den hotade framkalla fruktan för hotets

förverkligande. De föreslagna bestämmelserna täcker jämväl de hittills i

samband med misshandel upptagna särskilda reglerna om resande av livs­

farligt vapen.

Vad angår hemfridsbrott har skyddet mot olovligt inträngande eller kvar-

stannande uttryckligen utsträckts att gälla ej blott bostad med därtill hö­

rande gård och trädgård utan även arbetsrum. En annan nyhet är att i för­

slaget vid sidan om hemfridsbrott upptagits ett brott betecknat såsom ofre-

dande, nämligen att handgripligen antasta annan eller ofreda honom genom

f n tl

0

f,Snmj. stenkastnin

8

> oljud eller annat hänsynslöst beteende. Vissa

y\Ika tldl§are bedömts som lindrig misshandel eller ärekränkning, bör

enligt kommitténs mening bedömas som fridsbrott av detta slag

I fråga om fridsbrotten innefattar förslaget slutligen nya bestämmelser

om brott mot post-, telegraf- och telefonhemlighet samt om undanhållan

av meddelande och om intrång i förvar.

Beträffande ärekränkning, som behandlas i förslagets

3

kap., bygger för-

®!f?et PlCn 3nnan §rundläggande uppfattning än gällande lag. Enligt SL

16 kap. far den som åtalas för ärekränkning ej till sitt fredande föra bevis-

mng om sanningen av sin beskyllning annat än om beskyllningen avser brott

och han kan visa fällande dom på detta. Mot den nuvarande ordningen an­

märker kommittén, att den å ena sidan är alltför hård mot den som blott

komimt med sanna uppgifter men å andra sidan icke innefattar någon

upprättelse för en orättvist beskylld. Förslaget går därför ut på

sanningsbevisnmg vid det centrala ärekränkningsbrottet, i kom­

mit eforslaget benämnt förtal. Ansvar härför skall ådömas allenast om be­

skyllningen visas vara ogrundad. Detta innebär enligt vad kommittén när-

märe utvecklat att bevisbördan, vid ärekränkning liksom vid andra brott

principiellt skall åvila den som anställer åtal, men att den som åtalats för

en beskyllning icke ager undandraga sig att angiva vilka grunder han har

för sin beskyllning. Han skall enligt förslaget fällas för förtal icke endast i

det fail att han visste att beskyllningen var osann eller eljest saknade till-

räckhg grund att hålla den för sann utan även då han underlåtit att vid-

aga skaliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning. En

fortalsprocess kan efter forslagets uppläggning sägas främst åsyfta att be­

reda en med oratt beskylld person upprättelse genom att det fastslås att

beskyllningen är ogrundad.

. am™.eIser kör emellertid enligt kommitténs uppfattning finnas om

traff för lamnande av nedsattande uppgifter om annan, oavsett om de är

sanna eller ej, i fall då någon godtagbar anledning att framställa en be­

skyllning ej förelåg. I sådana fall skall frågan om uppgiftens sanning ej

fa göras till föremål för bevisning. Till komplettering av bestämmelserna

om förtal upptager forslaget därför ett särskilt brott benämnt vanrvktande

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

B 17

Den som åtalas för vanryktande äger — med visst i lagtexten angivet un­ dantag — icke föra sanningsbevisning men kan till sitt fredande åberopa antingen att hans uttalande var påkallat av allmänt eller enskilt väl eller ock att det fälldes i en förtrolig krets eller eljest under sådana omständig­ heter att hans frispråkighet var försvarlig.

Förslaget upptager slutligen ett tredje ärekränkningsbrott, förolämpning, avseende smädliga yttranden, skymfliga beteenden o. dyl. _

Det straffbara området vid ärekränkningsbrotten föreslås så tillvida ut­ vidgat, att skydd införes även för avlidna och för juridiska personer, dock endast mot förtal, icke mot vanryktande eller förolämpning.

Även beträffande sedlighetsbrotten, upptagna i förslagets 4 kap., inne­ fattar förslaget betydande principiella nyheter. Kommittén anmärker, att SL 18 kap. rönt inflytande av det ålderdomliga betraktelsesättet att två personer som tillsammans förövat synd skall straffas därför, låt vara att betydande modifikationer skett under tidernas lopp. I förslaget behandlas däremot sedlighetsbrotten såsom brott mot person, alltså såsom förövade av en person, brottslingen, mot en annan person, offret. Ur kapitlet har därför borttagits blodskamsbrotten, vilka tidigare spelat en framträdande roll däri. Koppleri, vilket är straffbelagt även ur en annan synpunkt än såsom brott mot de till otukt utnyttjade, har dock av praktiska skäl bibehållits i ka­ pitlet. Förslaget upptar i övrigt två grupper av brott, nämligen sådana i vilka brottslingen övar otukt med sitt offer och sådana i vilka han annor- ledes beter sig sedlighetssårande mot någon. I överensstämmelse med gäl­ lande rätt bedömes otuktsbrotten strängare än den senare gruppen brott, men förslaget innebär en viss utjämning i detta avseende. För otuktsbrot­ ten medför förslaget sålunda i flera hänseenden avsevärda strafflindringar, dock med bibehållande av ganska höga straffminima för de allvarligare

fallen.

Otuktsbrotten är i förslaget fyra, våldtäkt, som hittills behandlats bland frihetsbrotten i SL 15 kap., samt frihetskränkande otukt, otukt med barn och otukt med ungdom, vilka sistnämnda tre brott motsvarar de tidigare i SL 18 kap. upptagna otuktsbrotten. Beträffande straffet för våldtäkt öppnar förslaget möjlighet att, om brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest är att anse som mindre grovt, gå ned till frihetsstraff i sex månader. Samma straffminimum föreslås för otukt med barn. Ålders­ gränsen femton år i fråga om skyddet för barn föreslås bibehållen. Däremot upptager förslaget icke såsom gällande lag någon strängare straffbestäm­ melse för det fall att barnet är under tolv år; den psykiska skadan blir, ut­ talar kommittén, ofta större för äldre barn än för små, som icke förstår vad gärningen innebär. Bestämmelserna om otukt med ungdom avser att skydda åldersgruppen 15—21 år. Det föreslagna skyddet är här icke absolut utan gäller i allmänhet blott mot den under vars vård, lydnad eller tillsyn den unge står.

1

fråga om skyddet för barn och ungdom har kommittén funnit

behov föreligga att kunna ingripa även mot den som icke insett men haft skälig anledning antaga att den mot vilken gärningen förövats var under

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

18 B

den föreskrivna åldersgränsen. Att just vid dessa brott jämställa ett sådant

oaktsamhetsfall med det uppsåtliga brottet skulle emellertid enligt kom­

mitténs mening strida mot vad som är principiellt försvarligt. Förslaget upp-

ager darfor ett särskilt, lindrigare straffstadgande för detta fall. Straff för

fnhetskrankande otukt slutligen kan enligt förslaget ifrågakomma obero­

ende av ålder; i stället förutsättes grovt missbruk av offrets beroende ställ­

ning eller vissa andra dylika omständigheter.

Till våldtäkt hänföres i förslaget blott att en man tvingar en kvinna till

samlag; det förutsättes icke som nu att tvånget är absolut, men det skall

ba skett medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande

fara. Andra fall av tvång till otukt kan enligt förslaget bestraffas såsom fri-

hetskränkande otukt.

För både frihetskränkande otukt och otukt med barn kan ansvar inträda

oberoende av förövarens och offrets kön. Härunder faller alltså, att en man

tvingar en annan till homosexuellt umgänge, att en kvinna har samlag med

en minderårig gosse o. s. v. Homo- och heterosexuell otukt har likställts, när

icke saklig skiljaktighet ansetts föranleda annat. Beträffande otukt med

ungdom har en olikhet så tillvida ansetts påkallad att skyddet mot homo­

sexuell otukt liksom enligt gällande lag gjorts något vidsträcktare.

Uttrycket otukt har icke använts i de föreslagna brottsbeskrivningarna.

Kommittén anför, att med detta uttryck ursprungligen torde ha avsetts

utomäktenskapligt könsumgänge, men enligt förslaget gäller skyddet mot

såväl våldtäkt som annan straffbar otukt vare sig den äger rum inom eller

utom äktenskap, beträffande gärningar inom äktenskapet dock med viss be­

gränsning i åtalshänseende. Numera bär, framhåller kommittén, otukt i äll­

mänt språkbruk en mycket obestämd betydelse utom så tillvida att därige­

nom uttryckes ett klart ogillande; ordet passar alltså i brottsbeteckningarna

men i allmänhet ej i brottsbeskrivningarna. I beskrivningarna på de brott

som i förslaget benämnes otukt användes i stället för otukt uttrycket köns-

hgt umgänge. Någon legaldefinition föreslås icke, men meningen är att man

icke sa mycket som hittills skall fästa sig vid om den enas kropp kommit

i direkt beröring med den andras könsdelar utan fastmer vid om gärningen

i sin helhet varit jämförlig med samlag. Ytlig eller tillfällig beröring kan

alltså undantagas från otuktsstraff, men samlagsliknande förfaranden inbe-

gripes även om de ej inneburit direkt beröring. Kommittén har såsom en

beaktansvärd synpunkt framhållit, att vid brottsutredningen i hithörande

fall, därest det helas straffvärdhet står klar, barn ej bör noga utfrågas om

detaljer så att dessa fixeras i barnets minne. Efter det de föreslagna straff­

lindringarna för otuktsbrott genomförts bör, uttalar kommittén, tendensen

att i praxis undvika alltför stränga straff genom en restriktiv tolkning av

brottsbeskrivningarna icke fortsätta vid tillämpning av de nya bestämmel­

serna. Straff för otuktigt beteende bör användas endast i lindrigare fall.

Vad angår exhibitionism, som faller under bestämmelserna om otuktigt be­

teende, blir straffskyddet genom förslaget utsträckt till att gälla även ensam

vuxen person för vilken gärningsmannen blottar sig. Även mot otuktigt be­

Kangl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 19

teende bör man enligt kommitténs uppfattning ofta räkna med ett allvar-

liaare ingripande än ett bötesstraff.

”Bestämmelserna om brott mot person avslutas i förslaget med 5 kap., som har rubriken om brott mot familj. Kommittén har Övervägt huruvida avskil­ jandet av en sådan brottsgrupp till självständig behandling överhuvud Cättigat men stannat vid" att under nämnda rubrik bibehål a de brott som upptagfts i SL 17 kap., sedan straffet för äktenskapsbrott år 1937 avskaf­ fas

oth

vissa omflyttningar år 1942 ägt rum. Förslaget upptager i enlighet

härmed till en början ett stadgande om tvegifte, som i sak nara ansluter till den nuvarande bestämmelsen i SL 17: 1. Under brottsbenamnmgen olaga giftermål ansvarsbelägges vidare att ingå äktenskap trots vissa aktJnslf På­ binder eller att tvinga någon till äktenskap. Stadgandena harom i förslaget motsvarar SL 17:2 och 15:21. De nuvarande bestämmelserna i SL 17.4 och 17:5, avseende de fall att någon obehörigen bereder sig eller annan familjerättighet eller »understicker eller förbyter» barn motsvaras i kom­ mittéförslaget av en bestämmelse om förvanskande av sådant brott skall enligt förslaget dömas, om man understicker eller foy barn eller eljest genom att avgiva oriktig anmalan till myndighet eller un derlåta anmälan tillvällar sig eller annan falsk

familjestaUnmg

el er berövar

annan hans rätta familjeställning. Från SL 15:

8

a har i kapitlet f a

en bestämmelse om egenmäktigt bortförande av barn. Slutligen skall enligt förslaget i kapitlet upptagas ett brott kallat blodskam, som icke längre skall

såsom sedlighetsbrott med icke

heller

låmoas hel. straffr,It man

bedömas såsom ett kvalificerat äktenskapsbrott eller i allt fall ett b It familj. Kommittén anmärker, att de i praktiken vanligen förekommande

fallen av könsumgänge med barn eller andra underariga anforvantei rege LemfaMer jäm J under de vida strängare straffbestämmelserna , kap,.le.

om sedlighetsbrott.

Såvitt angår förmögenhetsbrotten svarar förslagets

6

—10 kap.

mot SL 20—23 kap. i 1942 års lydelse och SL 24 kap. i 1948 ars lyde se. Kapitelrubrikerna har i förslaget jämkats för att vinna lampliga sam in

0

s-

beteckningar: tillgreppsbrott, oredlighetsbrott, trolöshetsbrott, galdenarsbrott och%skadegörelsebrott. Bland andra viktigare detaljändringar märkes förslaget att för de grova förmögenhetsbrotten grov stöld, §rov‘ bedra§®r ’ crov förskingring, grov trolöshet mot huvudman och grov oredlighet mo borgenärer höja straff minimum från två till sex månader. Den viktigaste av de senaste årens erfarenheter föranledda ändringen avser tillgrepp av motorfordon, vilka hittills i praxis regelmässigt bedömts såsom egenmakt e förfarande. Då enligt kommitténs mening behov yppat sig av krafhSare d ' "ärder för stävjande av denna allt vanligare brottslighet, har stolddefin Tionen så ändrats att dessa brott i regel skall bedömas såsom stöld. Stöld skall enligt förslaget anses föreligga ej blott, som hittills, aju\en uppsåt att tillägna sig det tillgripna utan även då hans uppsåt gar u pa att bruka det utan att återställa det. Vidare har bestämmelserna om grovt

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

20 B

rån omformats för att passa bättre på det praktiska fallet att en vrkeschaufför

' sm utsatta ställniug Mir överfallen, varjämte ett nytt o edl"4e sbrrtt be

namn, ekonomisk, förtal, införts med hänsyn till Jformningen Öv de „ya'

bestämmelserna om ärekränkning.

S

y

Nästa huvudgrupp avser brott mot allmänheten. Dessa brott

som utmarkes av åt, de icke riktar sig mot eu bestämd person eller bals

egendom utan mot vem som helst eller en obestämd krets av personer be-

andlas i forslagets 11—13 kap. Nämnda kapitel motsvarar ti/sitt innehåll

nara de i sm nuvarande lydelse genom 1948 års reform tillkomna SL 19

kap om allmänfarliga brott (mordbrand, sabotage o. dyl.), SL 12 kap om

SSÄ-r Sk 13 ,k“p- » —*

i

-alllZZ

utsaga. Det nya i det nu framlagda förslaget inskränker sig i stort sett till

I Sr iT ‘ '61jd ''T Varand'“' 1,61 mä d~k anmärkas! It.

SOU i f- 1 p lefX Venens’ Vllket hittills behandlats som brott mot per-

SÄÄL*allmänfarlisa bro,,en undCT

svaFrarSSLe

8

S

b r

0

1

* e n ”

0

' s ‘ a t e n behandlas, mot-

virande t

P” Vllka Samtliga

1

huvu<*sak erhållit sin nu-

ten m t ^ ^'6*“0in

1948

årS Ia§stiftning- Då förslaget behandlar brot-

en mot enskild forst och därefter brott med allt allmännare inriktning

upptages bland brotten mot staten de perifera angreppen (brotten mot alt

man ordning och allmän verksamhet) före de centrala (högmålsbrott oclx

brott mot rikets säkerhet). Ämbetsbrott, brott av krigsmän och krigsartik-

lt attemeH rt XrP!r<;eratS SiSt HkS°m

1

gälIande lag' Kommittén har över­

het i \

PlM SiSt 1 brottsbalken behandla vissa folkrättsligt

tonade brott darfor att de icke riktar sig mot svenskar eller Sverige utan

“fen°VerhUVUd' Kommittén har emellertid icke funnit behov

iorehgga att for narvarande i brottsbalken upptaga en sådan brottsgrupp

Bestämmelser om straff för folkmord, varom Förenta Nationernas general-

forsamhng den 9 december 1948 antagit en konvention, föreslås i en sär­

skild lag, avsedd att trada i kraft samtidigt med brottsbalken.

Beträffande innehållet i bestämmelserna om brott mot staten innefattar

forslaget på spridda punkter ändringar av saklig betydelse. Dessa har främst

oranletts av det åt kommittén meddelade särskilda uppdraget att avgiva

förslag i anledning av vissa inom riksdagen framförda önskemål om en

mera detaljerad avfattning av strafflagens bestämmelser om uppror. För

att tillgodose behovet av ett skärpt samhällsskydd har bestämmelserna om

uppror överarbetats, varjamte beskrivningarna på högförräderi och krigs-

orraden andrats samt ett par nya kriminaliseringar införts, nämligen för

ngsanstiftan och for brott mot medborgerlig frihet, vilket senare brott

främst innefattar vissa förstadier till högförräderi eller uppror Därvid har

kommittén beaktat det lagstiftningsarbete på dessa områden som på grund-

Va av. ^enheter från det senaste kriget och tiden därefter kommit till

stånd i Danmark och Norge.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 21

Såsom anförts i det föregående har slrafflagberedningen i särskilt betän­ kande (SOU 1953: 17) föreslagit att straffarbete och fängelse skall samman­ slås till ett enhetligt frihetsstraff med benämningen fängelse.

Beredningen lämnar till en början en utförlig historik över frihetsstraf­ fets arter och redogör även för tidigare reformförslag och för utländsk rätt på området. I samband härmed erinrar beredningen om att beredningen i princip uttalade sig för införande av ett enhetligt frihetsstraff redan när den avgav sitt betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944:50). Det ansågs emellertid icke möjligt att då genomföra en sammanslagning, enär straffskalorna för de särskilda brotten samtidigt måste överses. En sådan översyn har nu verkställts av straffrättskommit- tén såvitt angår brott enligt den allmänna strafflagen.

Beredningen framhåller, att de särskilda reaktionsformer som har ska­ pats i Sverige, numera ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt, skiljer sig till sin legala utformning från vanligt frihets­ straff främst däri att tiden för frihetsberövandet icke i första hand bestäm­ mes av domstol. Dessa särskilda reaktionsformer har beredningen icke granskat i detta sammanhang. Beredningen påpekar emellertid, att tenden­ sen att differentiera behandlingen med hänsyn mera till brottslingens per­ son än till brottets art har gjort sig gällande icke bara så att särskilda reak­ tionsformer skapats utan även genom differentierad behandling inom de skilda påföljderna. Delvis har härigenom skiljaktigheterna mellan de egent­ liga frihetsstraffen och andra åtgärder utplånats. I särskild grad gäller det­ ta emellertid de båda formerna av vanligt frihetsstraff, straffarbete och fängelse. Beredningen har vid revisionen av reaktionssystemet även ställts inför frågan om frihetsstraff av den traditionella typen är ett lämpligt kri- minalpolitiskt medel i kampen mot brottsligheten. Vid sina diskussioner härom har beredningen kommit fram till uppfattningen att frihetsstraff kan ersättas med andra kriminalpolitiska åtgärder när det gäller ungdom men att det, trots de invändningar som från skilda synpunkter kan göras mot sådant straff, icke är tänkbart att inom överskådlig framtid beträffan­ de vuxna ersätta frihetsstraff med andra åtgärder. Härmed är icke sagt att icke avsevärda förändringar kan komma att göras i fråga om sättet för be­ stämmande av frihetsförlustens långvarighet.

I fortsättningen behandlar beredningen frågan, vilka skiljaktigheter som föreligger mellan fängelse och straffarbete. Enligt gällande rätt skiljer sig fängelse såsom omedelbart ådömt frihetsstraff från straffarbete huvudsak­ ligen därigenom att det är avsett att vara en mildare reaktionsform. Visser­ ligen kan det ådömas för kortare tid än straffarbete, men om man bortser härifrån, är skalorna för de båda straffen parallella upp till fängelsestraf­ fets maximum. Med verkställighetslagen 1945 har de kvarstående skiljak­ tigheterna i verkställighetshänseende inellan straffarbete och fängelse i av­ sevärd mån utjämnats — dock föreligger nu en icke oväsentlig skillnad i fråga om placering i öppen eller sluten vård. Fortfarande fyller fängelse­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1902

22 B

straffet i sin nuvarande utformning teoretiskt två funktioner, nämligen att

vara det kortvarigaste ordinära frihetsstraffet och att i vissa fall göra tjänst

som en lindrigare särbehandling, som är motiverad av brottets speciella

beskaffenhet, orsakerna till detsamma eller omständigheterna vid dess be­

gående eller av förhållanden som rör den dömdes person. Vid vissa brotl

ingår endast böter och fängelse i straffskalan, någon gång kan endast

fängelse ådomas och vid andra brott slutligen kan såväl böter och fängelse

som straffarbete eller allenast de sistnämnda två straffarterna användas

I de fall där strängare straff än fängelse ej får ådömas är det tydligen brot­

tets regelmässigt lindriga karaktär som föranlett lagstiftaren att uppställa

det mildare fängelsestraffet som exklusivt frihetsstraff. När både fängelse

och straffarbete kan ådömas, har avsikten däremot varit att giva domaren

möjlighet att tillämpa en mildare strafform, därest omständigheterna för­

anleder därtill.

Beredningen fann vid utarbetandet av förslaget till verkställighetslag

(SOU 1944: 50 s. 128), på grundval av undersökning av fångvårdsklientelets

sammansättning, att de personer som dömdes till fängelse i regel hade straff­

tider under tre månader och att de till största delen hade förövat brott av

särskilda typer — företrädesvis rattfylleri, militära brott och våldsbrott

— för vilka fängelse antingen vore det enda frihetsstraff som kunde följa

eller utgjorde normalstraffet. De flesta av dessa personer var förstagångs-

brottslmgar men en hel del hade tidigare visat asocialitet. De fängelsefångar

som dömdes för brott av andra typer företedde icke några betydande skilj­

aktigheter i förhållande till straffarbetsklientelet. I de fall där även straff­

arbete ingick i den normala straffskalan syntes fängelse i viss utsträckning

användas tämligen slumpvis. Beredningen anförde sammanfattningsvis i

1944 års betänkande, att fängelse antingen till följd av lagens stadganden

eller av andra skäl ofta tillämpades mot brottslingar beträffande vilka det

ur individualpreventionens synpunkt icke förelåg anledning till en behand­

ling av annan art än den som kom straffångarna till del. —- Sedan denna

undersökning gjordes torde, framhåller beredningen i 1953 års betänkande,

skiljaktigheterna mellan de båda kategorierna ha minskats ytterligare. Ge­

nom ikraftträdande av de nya lagarna om villkorlig dom och om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt har tillämpningen av villkorlig dom och

förvaring ökats. Därigenom har från det vanliga frihetsstraffets område

förts dels vissa fall av lindrigare kriminalitet, dels en grupp mer samhälls-

besvärliga än direkt farliga förbrytare. Någon markerad inverkan av den

nya verkställighetslagen på domstolarnas val av straffart kan icke utläsas

ur statistiken.

Skiljaktigheterna i verkställighet mellan straffarbete och fängelse enligt

1945 års verkställighetslag är enligt beredningens redogörelse numera föl­

jande.

Fängelsefånge skall i regel undergå straffet i öppen anstalt, medan straff-

fange skall börja undergå straffet i sluten anstalt men må efter tre månader

överföras till öppen anstalt. Straffånge under 25 år skall så snart ske kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

överföras till öppen anstalt om ej särskilda skal ar emot det. Botesfånge (fånge som undergår förvandlingsstraff för böter) skall undergå straffet sluten anstalt. Då särskilda skäl föreligger, kan såval straffange som botes­ fånge placeras i öppen vård utan hinder av huvudregeln. Fangelsefånge ager åtnjuta vissa förmåner som icke utan vidare tillkommer annan fånge. Han äger sålunda utan särskild prövning rätt att inköpa varor, som för andamalet tillhandahålles vid anstalten, i den utsträckning som högst kan medgivas straffånge. Straffånges rätt att inköpa varor utöver viss gräns ar beroende av arbetsflit och gott uppförande. Fängelsefånge ager sjalv skaffa sig eller mottaga bekvämlighet som låter förena sig med enkelhet och god ordning. När han arbetar eller tillbringar fritid i enrum må han anvanda egna kläder, om de är av tillfredsställande beskaffenhet. Dessa förmåner kan enligt anvis­ ningar av fångvårdsstyrelsen tillerkännas även annan fånge. Fangelsetänge som arbetar i enrum må själv skaffa sig arbete som styresmannen godkän­ ner. Någon sådan rätt tillkommer icke straffånge. Fängelsefånge ager fritt förfoga över intjänt arbetspremie och över inkomsten av arbete han sjalv skaffat sig, medan straffånges arbetspremiemedel och annan arbetsinkomst skall fördelas i två delar enligt fångvårdsstyrelsens bestammande, dispo­ nibla medel och besparade medel.

Det visar sig således, framhåller beredningen efter denna översikt, att skillnaderna i verkställhetshänseende mellan straffarbete och fängelse nu­ mera är obetydliga. I särskilda fall kan behandlingen av straffånge prak­ tiskt taget utformas såsom för en fängelsefånge. Frihetsstraffets uppgift att medverka till den dömdes resocialisering är uppenbarligen grunden till att en sådan nivellering uppstått. En grundläggande princip vid utformningen av verkställighetsreglerna för straffarbete och fängelse har varit, att ut­ över frihetsberövandet annan repressiv åtgärd icke skall vidtagas mot fångarna än som erfordras för säkerhet och god ordning. Verkställigheten bör utformas så som i varje särskilt fall är lämpligast för att förebygga åter­

fall i brott av den dömde.

Beredningen understryker, att problemet om verkställighetsformerna hu­ vudsakligen gäller brottslingar som undergår straff med strafftider på högst två år, fängelsestraffets maximum. Till belysning härav återger beredning­ en vissa statistiska uppgifter angående användningen av fängelse och straff­ arbete. I anslutning härtill framhåller beredningen, att differentiering av de intagna givetvis bör ske; denna princip är också fastslagen i 26 § i 1945 års verkställighetslag att gälla för alla kategorier intagna, icke bara mel­ lan olika arter av påföljd utan även bland dem som ådömts samma på­ följd. Från de synpunkter som beredningen har lagt på verkställigheten av frihetsstraff är det naturligt, att den dömdes person får avgörande be­ tydelse för verkställighetens utformning. De skiljaktigheter som föreliggei i fråga om verkställigheten av olika slags påföljder bör därför kunna föras tillbaka på de dömdas personlighet. Den nyss omtalade utredningen som be­ redningen lät verkställa i samband med utarbetandet av förslag till straff- verkställighetslag visar att någon markerad skillnad mellan fangelse- fångar och straffångar icke föreligger. Den differentiering som måste göras bör därför ske efter andra linjer än den nuvarande schematiska fördel-

24 B

ningen. Härom anför beredningen, att en differentiering kan vidtagas an- tingen av domstol eller av verkställighetsmyndighet. Genom att till dom­ stolens förfogande ställa ett flertal straffarter, var och en avpassad för in- tagna av en viss personlighetstyp, kan differentieringen göras av domstolen. Em sädan anordning ar emellertid icke praktiskt genomförbar. Det är icke möjligt att ha ett sa stort antal straffarter att de kan uttömmande motsva­ ra alla sorters intagna. Det är vidare uppenbart att svårigheter måste före-

llgtf f-?r!6

domstolen med tillräckligt material för bestämmandet av den

ratta påföljden och verkställigheten. Hur noggrant en utredning härom än gores, kan omplaceringar och ändringar i verkställigheten visa sig erforder­ liga med hänsyn till hur verkställigheten utvecklar sig. Sådana ändringar måste kunna goras av verkställighetsmyndigheten. Ett effektivt genomfö­ rande av en resocialiserande behandling fordrar, att de verkställande orga- nen har stora mojligheter att lämpa verkställigheten efter de individuella faUen. Domstolens roll kan inskränkas till att göra en grovsortering av de domda efter vissa mera utpräglade personlighetstyper, för vilka de frihets­ berövande instituten bör utformas olika för att möta de individuella kra- ven. Domstolens roll blir alltså begränsad till att, med beaktande av hän­ syn till den enskildes rättssäkerhet, bestämma vissa gränser för den om­ fattning i vilken fnhetsberövandet får fortvara. Genom en sådan grovsor-

enng kan domstolen utskilja unga lagöverträdare, psykiskt abnorma brotts­ lingar och medicinskt vårdbehövande (sinnessjukvård, alkoholistvård) för vilka grupper gäller att frihetsberövande! är till tiden mer eller mindre obe­ stämt, från de fall där ett tidsbestämt frihetsberövande anses böra tillämpas. Accepteras att frihetsberövande! är det väsentliga, saknas emellertid anled­ ning att har bibehålla uppdelningen i fängelse och straffarbete eller eljest uppställa skilda straffarter för det tidsbestämda frihetsstraffet. Detta in­ nebar dock alls icke, att verkställigheten skall vara likformig. Tvärtom sy­ nes verkställighetsorganet böra ha vida möjligheter att inom den av dom­ stol angivna tidsramen utforma verkställigheten individuellt så långt en mdividualisenng är möjlig. Beredningen bortser därvid icke från att viss schematisering kan visa sig nödvändig. Detta gäller särskilt vissa typer av brottslingar, sådana som icke har gjort sig skyldiga till någon grövre brotts­ lighet och icke ar i behov av annan fostran än själva avtjänandet av ett fri­ hetsstraff. Det ar i dessa fall ej främst fråga om särskilda brottslingar utan om personer som begått vissa särskilda brott, för vilka det av allmänpreven­ tiva skal har ansetts nödvändigt att döma till frihetsstraff.

Särskild uppmärksamhet ägnar beredningen åt frågan om det ur allmän- preventiv synpunkt kan vara erforderligt att ha flera arter frihetsstraff. Harom anför beredningen:

kunna annnr-tlh1iuad ™.elIf

t faffarterna såsom strängare eller mildare skall

n bo.r det kravet ställas att skillnad föreligger i verkstäl-

lighetshanseeiKie eller i något annat avseende. Ty någon allmänpreventiv

aV aV anvanda skllda beteckningar för att markera olika brotts svår-

hetsgrad, utan att någon skillnad i övrigt föreligger mellan straffarterna,

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 25

kan näppeligen påräknas. En utgångspunkt vid verkställighetsreformen vai

emellertid att den allmänpreventiva effekten av ett frihetsstraff ej kunde

tänkas bli nämnvärt större eller mindre allt efter dess mer eller mindre

stränga verkställighet. För den enskilda individen torde det avgörande vara

strafftidens längd. Beredningen har icke funnit anledning att frångå den­

na uppfattning.-------------Någon anledning att bibehålla flera straffarter i

syfte att därigenom kunna åstadkomma ett medvetet strängare eller lind­

rigare »strafflidande» finnes därför icke enligt beredningens uppfattning.

De allmänpreventiva synpunkterna torde därför icke leda till att något hin­

der skulle föreligga att sammansmälta fängelse och straffarbete i deras

nuvarande form till en straffart.

Beredningen har även övervägt möjligheten att uppdela frihetsstraffet i

två eller flera arter efter andra grunder än dem, på vilka det nuvarande

svenska systemet vilar och anför i detta avseende följande:

Den tanken har framförts, att den gemensamma straffarten borde ha ett

särskilt namn när den ådömes på kortare tider. Syftet härmed skulle vara

att för den mindre brottsligheten undvika att använda en beteckning som

begagnades för grövre brottslighet. Problemet torde göra sig gällande när­

mast i fråga om dem som ådömes ovillkorligt frihetsstraff. Meddelas vill­

korlig dom erhålles redan genom det villkorliga anståndet med verkställig­

heten av det kortare frihetsstraffet ett uttryck för ett mildare bedömande.

Mot införande av en särskild benämning på straffarten när den ådömes för

kortare tid talar beaktansvärda skäl. Ett såsom svårare ansett frihetsstraff

kan befaras komma att verka belastande i socialt hänseende för dem som

dömts därtill. De flesta fängelsefångar dömes nu till straff under tre må­

nader. Straffångar med straff på sex månader eller därunder utgöres av

nära hälften av hela antalet. Med hänsyn härtill måste man — om icke en

radikal förändring genomföres för användande av frihetsstraffen — för att

nå syftet med en särskild beteckning för de kortare straffen sätta gränsen

mellan det kortare och det längre straffet långt ner i skalan då eljest majori­

teten av brottslingarna kommer att falla inom den lindrigare straffarten. De

personer som huvudsakligen kommer att erhålla ovillkorliga straff med den

särskilda benämningen är sådana vilka begått brott av speciella slag, vid

vilka villkorlig dom eller kriminalvård i frihet över huvud av allmanpre-

ventiva skäl icke ansetts böra förekomma, vållandebrott, rattfylleribrott,

misshandel, brott mot specialstraffrättsliga författningar. Med hänsyn här­

till måste det synas mindre egentligt att samtidigt som frihetsstraff ådömes

på grund av brottets allvarliga art använda en straffart som markerar att

i själva verket är brottet icke så allvarligt. Hur gränsen än sättes kommer

gränsfall att inträffa där det ter sig mindre tillfredsställande att straffar­

ten betecknas med olika namn allt efter straffets längd. Behandlingen av-

brottslingar som fått straff med olika beteckning bör kanske ske efter sam­

ma normer. En irrationell faktor skulle införas vid straffmätningen. Det

kan tänkas att domstolarna, på grund av önskan att vilja giva uttryck åt

att gärningen bör särskilt brännmärkas eller icke är förtjänt av strängt be­

dömande, vid straffmätningen ådömer ett längre eller kortare frihetsstraff

än vad de skulle ha gjort om endast en benämning funnes på straffarten.

Om sålunda övervägande skäl talar för införande av ett enhetligt frihets­

straff i stället för straffarbete och fängelse, har beredningen likväl ansett

det böra övervägas om behov finnes att med svensk rätt efter utländska

förebilder införliva ett särskilt straff — custodia honesta — - för vissa brott

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1902

26 B

eller vissa brottslingar. Syftet med straffarten skulle vara dels att tillför­

säkra den domde en mildare behandling än andra brottslingar dels att ut-

marka att garningen vore av en särskild typ. Beredningen har ingående

diskuterat denna fråga och kommit till det resultatet, att det icke är er­

forderligt att infora ett sådant privilegierat straff för viss brottslighet. Be­

redningens förslag utmynnar sålunda i att endast ett ordinärt frihetsstraff

skail ingå i reaktionssystemet. För den nya enhetliga straffarten föreslås

som tidigare anmarkts benämningen fängelse. Detta skall enligt förslaget

kunna ådomas inom samma tidsgränser som för närvarande gäller för

ordinärt frihetsstraff, lägst en månad och högst tio år, vid sammanträffan­

de av brott högst tolv år, samt på livstid. Förslaget innefattar även erfor­

derliga andringar i verkställighetslagen. Vad angår straffskalorna i fråga

om de särskilda brotten har dessa, såvitt angår strafflagsbrotten, av straff-

rattskommittén i dess förslag anpassats efter det enhetliga frihetsstraffet

För brotten utom strafflagens område har strafflagberedningen föreslagit

T PromuI§at,onsbestämmelse av innebörd, att i stället för straffarbete

skali domas till fängelse på samma tid som för straffarbete är stadgat. För

de fall dar straffskalan innehåller fängelse utan att maximum för fängelse­

straffet angivits, föreslås att fängelse icke får ådömas på längre tid än ett

ar. I några få lagrum, där en annan lösning synts erforderlig, har bered­

ningen föreslagit ändring direkt i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Beredningen har i detta sammanhang jämväl föreslagit lagstiftning om

nedsättning och eftergift av påföljd. Förslaget, som grun­

dar sig på en av beredningen år 1948 företagen utredning (SOU 1948: 40),

innebär att straff må nedsättas under det lägsta straff som för en gärnim’

ar stadgat, om synnerliga skäl föreligger för antagande att den som förövat

gärningen skall avhålla sig från vidare brottslighet och hinder icke möter

av hansyn till allmän laglydnad. Ådömande av påföljd må helt eftergivas

om det är uppenbart att påföljd icke är erforderlig. I den föreslagna lag­

texten har narmare precisering icke lämnats av de skäl som kan föranleda

tillämpning av bestämmelsen. Det har av beredningen funnits vara mest

ändamålsenligt att tillämpningen sker med ledning av den allmänna prin­

cipen. I motiven har emellertid angivits ett antal situationer där fråga om

tillämpning av bestämmelsen kan uppkomma; bl. a. nämnes det fall att

gärningsmannen frivilligt gjort vad han kunnat för att förebygga brottets

verkningar eller dess fullbordan. Stadgandets karaktär av undantagsbe­

stämmelse framhäves. I samband med förslaget om införande av en allmän

regel om nedsättning och eftergift av påföljd föreslår beredningen upphä­

vande av den i SL 5:

6

intagna bestämmelsen om nedsättning av straff för

den som begår brott under inflytande av annan själslig abnormitet än så­

dan som enligt SL 5: 5 leder till straffrihet. De övriga bestämmelser om ned­

sättning av eller frihet från straff som förekommer för särskilda fall i straff­

lagen har däremot bibehållits.

B 27

Vidare har beredningen föreslagit utvidgning av möjligheterna till ef­

tergift av åtal.

Sådan

eftergift skall enligt förslaget, utöver vad som

nu gäller, kunna meddelas oberoende av brottets grovhet, om det är uppen­

bart att påföljd icke är erforderlig vare sig för att avhålla den misstankte

från vidare brottslighet eller med hänsyn till allmän laglydnad, och det icke

heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att åtal väckes. Prövning av

frågan om eftergift skall i detta fall ankomma på riksåklagaren. Enligt be­

redningens mening bör det i allmänhet ankomma på domstol att avgöra om

påföljd är erforderlig eller ej. Någon gång kan emellertid, framhåller be­

redningen, omständigheterna vara sådana att själva lagförmgen bör und­

vikas, av hänsyn till den enskilde eller därför att ett åtal skulle verka an-

stötligt. Eftergift får icke ske om det kan skada tilltron till rättsväsendets

objektivitet.

Såsom redan antytts i redogörelsen för straffrättskommitténs förslag har

strafflagberedningen i samråd med straffrättskommittén jämväl utarbetat

nya regler om återfall i brott. Beredningen föreslår, att tillämpligheten

av återfallsregeln i SL 4: 14 icke såsom för närvarande begränsas till vissa

trupper av brott, förmögenhetsbrott och förfalskningsbrott, utan göres gene­

rellt tillämplig inom hela strafflagens (brottsbalkens) område. Någon be­

gränsning göres icke heller i det hänseendet att återfallet skall vara av lik­

artat slag som det tidigare brottet. Bestämmelsen har utformats så, att om

någon som genom lagakraftvunnen dom dömts till fängelse ånyo begår brott

straffet må sättas högst till fängelse i två år, om straffskalans maximum

eljest är sex månader, och högst till fängelse i fyra år, om straffskalans

maximum eljest är ett eller två år. Bestämmelsen är enligt förslaget endast

tillämplig i fråga om brott enligt brottsbalken. Till grund för förhöjning får

icke läggas dom å böter; härigenom göres en inskränkning i forhallande

till gällande rätt. En nyhet i förslaget är vidare upphävandet av den i gäl­

lande lydelse av SL 4: 14 intagna bestämmelsen, att straff skärpning vid

återfall skall ske, om ej särskilda skäl är däremot; enligt beredningens för­

slag skall straffet utmätas enligt en strängare skala endast om skal därtill

föreligger.

Det av beredningen i 1953 års betänkande framlagda förslaget innefattar

utöver det anförda vissa ändringar i reglerna om sammantraffande av brott,

avräkning av häktningstid, preskription samt brottsregistrering.

Yttrandena

Till en början torde få redogöras för de synpunkter som i yttrandena

framkommit i fråga om den allmänna uppläggningen av lag­

stiftningsarbetet rörande brotts- och reaktion s-

systemet. I några av de yttranden som avgivits över straffrättskom­

mitténs förslag har diskuterats, huruvida det är lämpligt att genomfora

den föreslagna lagstiftningen beträffande brottssystemet innan översynen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

28 B

det straffrättsliga reaktionssystemet slutförts. Svea hovrätt har i detta hän­

seende framhållit, att ett brott i viss mån bestämmes av de påföljder som

lagen knyter vid detsamma. Härtill kommer att det, innan en översyn av

reaktionssystemet skett, möter svårigheter att avgöra huruvida bestämmel­

serna om brott och brottspåföljder bör innefattas i en balk eller fördelas

pa tva balkar, den ena avseende brotten och den andra reglerande påfölj­

derna, eller huruvida någon annan lösning av frågan om bestämmelsernas

fördelning är att föredraga. Eftersom det emellertid icke torde kunna kom-

ma i fråga att i bestämmelser som beskriver de särskilda brotten angiva andra

påföljder än dem som straffrättskommittén begagnat i sitt förslag, nämligen

böter och fängelse samt, i speciella fall, avsättning, suspension och disci-

p mstraff, ar det icke nödvändigt att för utformningen av straffbestämmel­

serna avvakta slutresultatet av strafflagberedningens arbete, vilket kommer

att huvudsakligen vara inriktat på reformering av instituten villkorlig dom,

ungdomsfängelse, förvaring och internering och alltså angå frågor som mera

avser brottslingens person än själva brotten. Genom de påföljder som upp­

tagits i kommitténs brottsbestämmelser är det möjligt att göra det i sam­

band med brottsbeskrivningarna erforderliga bedömandet av ett brotts svår-

hetsgrad i och för sig och i förhållande till andra brott. Spörsmålet om balk-

indelningen på straffrättens område kan som nämnts svårligen lösas innan

hela påföljdssystemet översetts. Det kan emellertid dröja åtskilliga år innan

översynen fullföljts. Att i avbidan därpå uppskjuta reformeringen av brotts-

bestämmelserna till en måhända avlägsen framtid synes icke tillrådligt,

även om en lösning av frågan om balkindelningen i och för sig vore önsk­

värd i sammanhang med denna reform. För de lagstiftande myndigheterna

torde det för övrigt från arbetssynpunkt vara en fördel att icke på en gång

behandla den omfattande lagstiftningen angående brott och brottspåföljder.

Strafflagberedningen har likaledes i sitt yttrande över straffrättskommitténs

förslag uttalat att brottsbalksförslaget borde upphöjas till lag utan att resul-

faten av beredningens fortsatta arbete avbidas. Självfallet får man räkna

med att mindre ändringar kan behöva vidtagas i balken när den slutliga

systematiseringen skall övervägas; detta förhållande utgör emellertid en­

ligt beredningens mening intet hinder för att brottsbalken genomföres. Skulle

påföljd sbestämmelserna helt eller delvis komma att införas i brottsbalken,

bör de under alla förhållanden placeras i slutet av denna.

Göta hovrätt har däremot givit uttryck för viss tvekan om lämpligheten

av att genomföra de av straffrättskommittén föreslagna lagstiftningsåtgär­

derna utan avbidan på att utredningen om reaktionssystemet blivit slutförd.

Först då så skett kan avgöras, huruvida regler beträffande reaktionssyste­

met skall intagas i brottsbalken eller om ännu en balk med straffrättsligt

innehåll skall tillskapas. Det kan starkt ifrågasättas om man, innan klarhet

vunnits i frågan hur balkindelningen på straffrättens område lämpligen bör

vara, skall införa en brottsbalk med det av straffrättskommittén föreslagna

innehållet. Hovrätten anser sig icke böra taga ställning till frågan huruvida

i n eller två balkar med straffrättsligt innehåll skall finnas. Därest alterna-

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 29

tive t med endast en balk kommer att väljas vore det väl naturligast att, i lik­ het med vad fallet är i strafflagen och i flertalet utländska lagar, inleda bal- ken med allmänstraffrättsliga stadganden. En sådan ordning blir emeller­ tid i praktiken omöjliggjord om en ny brottsbalk genomföres i enlighet med kommitténs förslag. Det kan vidare diskuteras, huruvida namnet brottsbalk är det lämpligaste å en balk som behandlar även straffsystemet. Därest atei två straffrättsliga balkar skall finnas, är det väl ingalunda givet att just de i förslaget till brottsbalk reglerade allmänstraffrättsliga frågorna aven fram­ deles bör behandlas i brottsbalken. Åtskilliga av de i 23 kap. i förslaget ti brottsbalk givna reglerna har betydelse huvudsakligen å områden, som ej omfattas av denna balk. Ett stadgande som 23: 13 i straffrattskommittens brottsbalksförslag (angående brottsbalkens tillämpning å brott utom dess område) synes böra äga tillämpning även beträffande åtskilliga till straff­ systemet hörande frågor. Ett nära samband råder mellan vissa av stadgan- dena i 21 och 22 kap. i brottsbalksförslaget och de bestämmelser vilka ar avsedda att kvarstå i SL 5 kap. Sålunda regleras den straffrättsliga verkan av rus dels i SL 5: 5 och dels i brottsbalksförslaget 22: 2.

Straffrättskommitténs förslag till brottsbalk har i samtliga yttranden, där det gjorts till föremål för något helhetsomdöme, ansetts val ag­ nat att läggas till grund för lagstiftning. Riksåklagarämbetet har erinrat om att förslaget i väsentliga delar bygger på samma principer som varit vägledande för kommittén i dess tidigare förslag. Den erfarenhet som äm­ betet vunnit av den praktiska tillämpningen av de hittills reviderade de­ larna av strafflagen har ej givit ämbetet anledning att i nu forevarande sammanhang framställa någon invändning mot de barande principerna för denna lagstiftning. Ämbetet har ej heller några erinringar av storre pnnci- piell räckvidd att framföra mot det nu framlagda forslaget till straffbe­ stämmelser för brott mot person. Förslaget äger påtagliga förtjänster, bland vilka ämbetet särskilt fäst sig vid dess enhetlighet ur systematisk synpunkt, överskådlighet och lättillgänglighet. Förslaget synes i de allra flesta av­ seenden vara att föredraga framför gällande rätt och väl agnat att med vissa jämkningar upphöjas till lag. Ämbetet håller före att straffrättskommit­ téns nu avslutade arbete kommer att tillföra svensk rätt ett lagverk a\ bestående värde. Svea hovrätt har som helhetsomdöme uttalat att förslaget såväl innehållsmässigt som stilistiskt tillfredsställer högt ställda anspråk. Förslaget är väl genomtänkt och konsekvent utformat. Avgränsmngen av det straffbara området mot det straffria och avvägningen inom detta om­ råde av brottens svårhetsgrad inbördes har skett i god överensstämmelse med nu rådande allmän rättsuppfattning. De föreslagna bestämmelserna torde i många avseenden medgiva en effektivare och smidigare rättsskip­ ning än gällande regler, överståthållarämbetet har om förslaget allmänt uttalat, att det i fråga om såväl lagtexten som motiven på ett förnämligt sätt upprätthåller de traditioner — innefattande stringent behandling av äm­ net på ett klart och enkelt språk — som regelmässigt utmärker de lagstift-

Kunyl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1962

30 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

ningsförslag vilka behandlar centrala frågor inom civil-, straff- och process­

rätten. Bland övriga remissmyndigheter, som betygat sin uppskattning av

förslagets förtjänster, må nämnas advokatsamfundet som funnit förslaget

vara ägnat att i många betydelsefulla avseenden undanröja ovisshet eller

oklarhet. Vad särskilt angår brotten mot person anser samfundet de före­

slagna bestämmelserna i huvudsak innefatta en ändamålsenlig och i övrigt

lämplig lösning av de stundom ganska komplicerade problemen. En syn­

punkt, som enligt samfundets uppfattning är värd synnerligt beaktande vid

all strafflagstiftning, är den att vaga och obestämda brottsrekvisit såvitt

möjligt bör undvikas. Ur denna synpunkt riktade samfundet på sin tid viss

kritik mot kommitténs förslag i fråga om brotten mot staten och allmän­

heten. Såvitt samfundet kan finna föreligger icke samma anledning till kri­

tik mot de nu föreslagna bestämmelserna om brotten mot person.

I några yttranden har emellertid framförts viss kritik mot alltför svä­

vande brottsbeskrivningar i förslaget. Föreningen Sveriges häradshövdingar

har sagt sig icke utan en viss oro finna, att tendensen att vid angivande av

vissa brottstyper använda mer eller mindre beskrivande och tänjbara ut­

tryckssätt bestått och att sålunda gränsen mellan det straffbara och det

straffria området icke dragits så skarp, som medborgarnas rättssäkerhet

kraver och som varit ett kännetecken i tidigare strafflagstiftning. I stor ut­

sträckning överlämnas till domstolarnas omdömesprövning och i vissa fall

åt åklagare att precisera den gränsen.

överståthållarämbetet har yttrat att den övergång från mera kasuistiskt

betonade till allmänt avfattade brottsbeskrivningar, som fullföljes i försla­

get, synes agnad att väcka vissa betänkligheter med hänsyn till det stadium,

da frågan gäller huruvida förundersökning skall inledas eller ej. Ämbetet

har härom anfört:

Då materialet annu inskränker sig till en polisanmälan, kommer sanno-

~ tJ,b ,°U 1 ^gynHelsen av brottsbalkens tillvaro — till men för en-

S“ld? ?fw-h|a ^g^PP att ske av den anledningen att frågan huruvida

eu pastatt förfarande kan subsumeras under en viss brottsbeskrivning kan

besvaras forst efter det materialet genom förundersökningen fullständigats.

rinias ma i samband härmed om den betydelse, som numera ofta tillmätes

polis- och åklagarmyndigheternas åtgärder och ställningstaganden, innan

domstol haft tillfälle aU taga ställning till den ifrågavarande saken. Slut-

4

C f fi

b°rtses från att den allmänpreventiva effekten av en allmän

stratt lagstiftning kan befaras minska, därest icke brottsbeskrivningarna

ävensom gransdragningen mellan normalfallen samt grövre och ringare

brott gores tillräckligt tydlig. Brister härutinnan i strafflagstiftningen ha

den med den moderna pressens sätt att behandla brottssaker samman­

hangande betänkliga effekten att domstolarna — om ej medvetet så dock

omedvetet — kunna bil påverkade i en viss juridiskt ej hållbar riktnin" ge-

nt°»?v,^nnl?§aurliaf aV andra motiv betingade ställningstaganden. Enligt över-

stathållarambetets mening tala skäl för att i högre grad än enligt straff-

i attskommittens förslag de olika brottsbeskrivningarna preciseras.

Även statsåklagaren i Göteborg har funnit att enstaka stadganden i för­

slaget — om de betraktas isolerade — förefaller alltför vaga i sin avfatt­

B 31

ning. Detta är emellertid oundvikligt och knappast ägnat att vålla några

större svårigheter i lagtillämpningen. Att utforma en brottsbeskrivning som

uppfyller långtgående anspråk på klarhet och tydlighet utan att samtidigt

medföra en alltför snäv begränsning av de handlingstyper som böra inbe­

gripas i straffskyddet torde vara en hart när olöslig uppgift. En viss abstrak­

tion torde därför ej kunna undvikas. Konsekvensen härav blir att lagstift-

ningsmotiven får en väsentligt ökad betydelse; i realiteten måste de betrak­

tas såsom integrerande delar av lagverket. Kommittén har genom förslaget

till brottsbalk i lagtekniskt hänseende fullföljt samma linje som i tidigare

avgivna förslag. Den revision av strafflagens speciella del som etappvis ge­

nomförts på grundval av de tidigare förslagen har i tillämpningen fungerat

på ett sätt som knappast givit något utrymme för kritik.

Vad angår systematiken i förslaget har som redan i det föregående

anmärkts Göta hovrätt funnit det naturligast, att balken inledes med all-

mänstraffrättsliga stadganden. Även hovrätten för Västra Sverige anser att

såväl logiskt sett som från rent praktisk synpunkt de allmänna bestämmel­

serna bort placeras före reglerna om de särskilda brotten. Med hänsyn till

de speciella skäl som kommittén anfört för en motsatt ordningsföljd har

hovrätten emellertid icke velat motsätta sig förslaget i detta avseende. Där­

emot har hovrätten föreslagit en ändring av ordningsföljden inom de all­

männa bestämmelserna, så att 21—23 kap. skulle upptagas i motsatt ord­

ning. Föreningen Sveriges häradshövdingar har särskilt betonat vikten av

att balken får en sådan uppställning, att garantier skapas för att den in­

delning i kapitel och paragrafer, som kommer att genomföras, icke blir rub­

bad utan får bestå en betydande tid framåt.

Den föreslagna ordningen mellan kapitlen rörande de särskilda brotten

har icke från något håll föranlett anmärkning. I åtskilliga yttranden har

understrukits att den valda ordningen är klar, redig och överskådlig. Svea

hovrätt har uttalat att den ordning som föreslagits otvivelaktigt är att före­

draga framför den ordningsföljd som tillämpats i strafflagen. Mot den ord­

ning i vilken kapitlen upptagits inom de olika grupperna finnes icke anled­

ning att göra någon invändning. Den sålunda genomförda systematiken bi­

drar väsentligt till att underlätta tolkningen av de särskilda bestämmelserna.

Stockholms rådhusrätt har under hänvisning till metodiken i rättegångs­

balken framhållit såsom önskvärt att i brottsbalken införes avdelnings-

rubriker i enlighet med den tillämpade brottsgrupperingen. Härigenom

skulle enligt rådhusrättens mening ökad överskådlighet vinnas och i allt

fall för lekmannen underlättas att orientera sig i balken.

I flera yttranden har uttalats tillfredsställelse över att särskilda b r o

11

s-

benämningar i stor utsträckning upptagits i lagtexten. Svea hovrätt

har yttrat att benämningarna i allmänhet är väl funna och att de synes ha

utsikt att bli accepterade i allmänt språkbruk. Hovrätten har emellertid

ifrågasatt om icke kommittén i vissa fall överdrivit sin strävan att i största

möjliga utsträckning skapa brottsbenämningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

32 B

Till skillnad från Svea hovrätt har Stockholms rådhusrätt framfört det

skemalet att metoden med särskilda brottsbenämningar måtte om möj-

gt genomforas i storre utsträckning än som skett. Med anledning av att

förslaget brottsbenammngen misshandel föreslagits både för normalfall

b™',et <1:

5

‘ tÖrSlaee,) har rådhusrätten

I t / k arlaggeS’ huruvida

1

andra fall> där särskild benämning för

g- °\ 6 Cr ,n.nga br0tt e-* uPPta§its> benämningen för normalfallet skall an-

das med tlllagg av bestamningen grov eller ringa. Rådhusrätten upplyser

tt mom denna tillampas den praxis att, där särskilda straffskalor är an-

hälenri ZohT r-SPf ^

bFOtt’ b -d egenmäktigt förfarande och

häleri, brottet i förekommande fall betecknas såsom grovt resp. ringa, oak-

bedöm”™ $arSkllda ^rottsbenämning icke är upptagen i lagtexten. Även om

enerTramS" ^ brottets svårhetsgrad regelmässigt angives i domskälen

eller framgår av garnmgsbeskrivningen och ofta kommer till synes i straff­

matningen har man ansett lämpligt att låta den komma till uttryck i brotts-

benamnmgen, detta särskilt vid sammanträffande av brott, då straffmät­

ningen icke ger nagon ledning. Av de i motiven till 1: 5 i brottsbalksför-

slaget redovisade övervägandena beträffande brottsbenämningen framgår

att kommittén avser att for ringa fall av misshandel, varom bestämmelse

pptages i ett särskilt stycke i lagrummet, benämningen ringa misshandel

icke skall anvandas.

Goteborgs rådhusrätt har om brottsbenämningarna uttalat att kommit­

tén i sin i och för sig berömvärda strävan att åsätta så gott som varje i

orslaget upptaget brott en beteckning synes ha förletts att använda sig av

uttryck, som i åtskilliga fall förefaller vara i språkligt avseende mindre till­

fredsställande, t. ex. brott mot viss hemlighet samt undanhållan av med­

delande. Andra sådana mindre tillfredsställande benämningar är enligt råd­

husrättens formenande uttrycken ekonomiskt förtal samt inbjudan till

otulct. Rådhusrätten har vidare sagt sig vilja fästa uppmärksamheten på

den i forslaget ofta förekommande användningen av presens particip vid

angivande av brottsbenämningen, vilket rådhusrätten funnit vara ur språk-

lg synpunkt mindre tillfredsställande. Såsom exempel har rådhusrätten

namnt frihetsberövande och vanryktande. Rådhusrätten finner det i viss

mån inkonsekvent att, där en indelning skett efter brottsfallets svårhets-

grad, i en del lagrum angivits att, för den händelse brottet är att anse såsom

grovt, gärningsmännen skall dömas för grovt brott av det slag, varom är

fråga, under det att så ej skett i åtskilliga fall, t. ex. beträffande vållande till

annans död, otukt med barn, brott mot post-, telegraf- eller telefonhemlig­

het, undanhållan av meddelande samt intrång i förvar ävensom ett fler­

tal av förmögenhetsbrotten, brotten mot allmänheten samt brotten mot sta­

ten. Inkonsekvensen framstår såsom särskilt anmärkningsvärd vid en jäm-

forelse mellan 11: 6 och 11: 7 i förslaget (spridande av gift eller smitta samt

örgöring). I det förra fallet kan för brottet ådömas fängelse från och med

fyra till och med tio år eller på livstid utan att brottets grovhet kommer till

uttryck i själva brottsbeteckningen. Beträffande åter förgöring förekommei

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 33

vid det grova brottet betydligt lägre straffskala, nämligen fängelse från och

med sex månader till och med sex år, men här har brottet betecknats såsom

grov förgöring.

Angående straffsatserna i förslaget har föreningen Sveriges hä­

radshövdingar, med beaktande av att kommittén beträffande åtskilliga brotts­

typer genomfört en gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet, dock

ifrågasatt, om icke de föreslagna skalorna likväl i åtskilliga fall är för vid­

sträckta. Föreningen har funnit det tillfredsställande, att den nu bestående

markerade skillnaden mellan straffarbets- och fängelsebrott upprätthålles

genom att kommittén i de fall, där de hittillsvarande skalorna icke upptager

svårare påföljd än fängelse, föreslagit införande av ett särskilt lägre maxi­

mum, vanligen sex månader eller ett år, medan kommittén för brott, varå

för närvarande kan följa straffarbete, angivit ett maximum av lägst två år.

Strafflagberedningen

har uttalat att beredningen icke har något att erinra

emot konstruktionen av straffskalorna i förslaget. Enligt beredningens me­

ning kan man emellertid ifrågasätta värdet av en så riklig differentiering

bland skalorna som skett i förslaget, även om detta innebär en minskning

av antalet typer av skalor jämfört med gällande rätt. Vad särskilt galler de

lindrigare brottsarterna, kan man överväga att slopa maximum av ett års

fängelse och använda en sexmånadersgräns för de lindrigaste av de fall vid

vilka frihetsstraff borde kunna ifrågakomma och sedan låta nästa grans

vara två år.

Överståthållarämbetet,

som utgått från att kommittén beträffande vissa

brott upptagit en ringa grad med böter som enda straff främst för att ute­

sluta medverkansreglernas tillämplighet i sådana fall (jfr 21:4 i kommit­

téns förslag), har anfört att detta synes kunna medföra olägenheter i de fall,

där böter ingår i straffskalan även för svårare grad av brottet. En domstol

skulle sålunda, även om det ur straffmätningssynpunkt ter sig likgiltigt om

brottet bedömes som ett normalfall eller ett ringa fall, behöva taga ställ­

ning i sistnämnda hänseende för avgörande av huruvida eventuella med­

verkande skall straffas. Ett dylikt avgörande synes vanskligt och kan latt

komma att påverkas av faktorer, som ej har med gärningsmannens brotts­

lighet att skaffa. Då upptagandet av ringa fall av brott med påföljd, liggande

inom normalbrottets straffskala, med hänsyn till det anförda synes böra så­

vitt möjligt undvikas, har ämbetet försökt bilda sig en uppfattning om, hu­

ruvida det vid bortseende från synpunkten av medverkansansvarets regle­

ring är motiverat att i den omfattning som skett välja denna konstruktion.

Ämbetet vill på grundval av dessa överväganden ifrågasätta, huruvida icke

den ringa graden kan utgå vid vissa brottstyper. Ämbetet kan icke finna, att

den av dessa ändringar följande konsekvensen i fråga om medverkansbe-

stämmelsernas tillämplighet leder till icke godtagbart resultat. Anses vad

ämbetet sålunda föreslagit icke kunna villfaras, föreslås i andra hand att

de båda graderna så skiljas åt i fråga om straffskalorna att i den svårare

gradens skala ingår endast fängelse och i den lindrigare gradens endast

2 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

34 B

böter. I så fall blir användandet av viss grad städse av betydelse för gär-

ningsmannastraffet, och till det sålunda gjorda bedömandet blir medver-

cansbes ammelsernas tillämpbarhet knuten på ett sätt, som ej lämnar ut-

ij-mme for godtycke.

iJ: !' lafSf??detnJ Norrhotte™ län har anfört att den nedsättning av

langsta tiden for frihetsstraff som, delvis med hänsyn till förslaget om en­

hetligt frihetsstraff, föreslagits beträffande ett icke ringa antal brott i många

fall kan medföra att dessa brott icke skulle kunna beivras på grund av in­

trädd atalspresknption. Aven ur arbetssynpunkt kan svårigheter uppstå

om pa grund av utvidgad preskriptionsrisk polisutredningarna i ett stort an­

tal fall maste forceras. Med hänsyn till risken för en ytterligare nedpress-

nmg av »normalstraffet» inom latituden kan också ifrågasättas om det

ar lämpligt att beträffande åtskilliga ringa brott, t. ex. snatteri och andra

Sff hrT°?eilrretSbr0tt’ Vidtaga Cn Så krafti^ sänkning av maximum som

från frihetsstraff i två år till sådant straff i sex månader

Chefen för marinen har ansett att straffsatserna rent allmänt sett svnes

3TwaT8.?

ifrå§asatt om icke i sådana fall, där det vore av största

kt att slå vakt om statens och försvarets vitala intressen, maximigränser-

na borde något hojas och i vissa fall, för att bättre tillgodose kravet'på krigs­

tukt och disciplin, de föreslagna lägsta straffen likaledes borde höjas.

Kommitténs förslag att icke låta ouppsåtliga verkningar

spela nagon roll vid utformningen av de uppsåtliga

brotten har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det all­

deles övervägande antalet yttranden.

Riksåklagarämbetet har sålunda uttalat, att till stöd för kommitténs stånd­

punkt kan åberopas juridiskt-systematiska skäl. Beträffande vissa brotts-

typer exempelvis mordbrand, har även genom tidigare lagstiftning den i

betankandet föreslagna lösningen av frågan om de objektiva överskottens

bestraffning redan godtagits. Ur lagtekniska synpunkter innebär vidare den

i betankandet föreslagna metoden beträffande de objektiva överskottens be­

handling en enklare och elegantare lösning av detta problem än den som gi­

vits i gällande lagstiftning. Även ur andra synpunkter skulle ett accepte­

rande av förslaget medföra vissa fördelar. Enighet torde sålunda råda där­

om att de nuvarande straffskalorna för de objektiva överskotten vid miss-

andelsbrott i vissa fall måste anses alltför stränga. På grund därav har

deras tillämpande i praktiken ej sällan lett till resultat, som måste beteck­

nas som otillfredsställande. Genom förslagets genomförande skulle dessa

olägenheter undanröjas. I tillstyrkande riktning har vidare uttalat sig bl. a.

Svea hovratt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Koppar­

bergs och Norrbottens län, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, statsåkla-

garna i Stockholm och Göteborg, föreningen Sveriges landsfogdar, advo­

katsamfundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund. Länsstyrelsen i Stock­

holms lan, som ansett kommitténs ståndpunkt principiellt riktig, har sam­

tidigt framhållit, att straffbestämmelser av här avsett slag kan vara djupt

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 35

förankrade hos den stora allmänheten, som ofta finner det naturligt att

straff ådömes även med hänsyn till den faktiska skadans storlek.

Vissa betänkligheter mot förslagets ståndpunkt har emellertid kommit

till uttryck i några yttranden. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt,

om icke avskaffandet av straff för objektiva överskott under vissa förhål­

landen kan medföra att en del brott icke kommer att bedömas så strängt

som det allmänna rättsmedvetandet skulle vilja påfordra. Länsstyrelsen

har därför föreslagit att hithörande frågor skulle undersökas närmare. Läns­

styrelsen i Södermanlands län och poliskammaren i Malmö har uttalat att,

även om förslaget ur systematisk synpunkt innebär en riktig lösning av

ifrågavarande spörsmål, betänkligheter gör sig gällande ur praktisk syn­

punkt. Dessa remissmyndigheter har därvid pekat på svårigheter i bevishan-

seende. Av samma skäl har kriminalpolisintendenten i Stockholm ställt sig

tveksam till förslaget.

I bestämt avstyrkande riktning har endast t. f. landsfogden i Norrbottens

län uttalat sig. Han anför att ur teoretisk synpunkt någon erinran icke kan

framställas mot kommitténs ståndpunkt. Regler om culpaöverskott finnes

dock endast vid svårare brott, beträffande vilka fortfarande avsevarda be­

vissvårigheter förefinnes. Detta förhållande ävensom den omständigheten,

att den alltmer ökade frekvensen av våldsbrotten i rättstillämpningen s ta-

pat en strängare inställning till dessa brott gör, att han ej kan dela kom­

mitténs uppfattning om behovet av att utmönstra reglerna om särskilt straft

för objektivt överskott.

.

... .

Några av de remissinstanser som i princip anslutit sig till torslagets

ståndpunkt har ifrågasatt eller föreslagit straffskärpning för culpösa över­

skott vid vissa särskilda brott, i första hand misshandelsbrotten. De syn­

punkter som härvid framförts redovisas i det följande i anslutning till be­

stämmelserna angående ifrågavarande brott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Kommitténs förslag om höjning av straff minimum för vis­

sa grova brott (grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring, grov tro­

löshet mot huvudman och grov oredlighet mot borgenärer) har föranlett er­

inringar i en del yttranden.

Föreningen Sveriges stadsdomare

instämmer

i kommitténs kritik av nuvarande lagtillämpning och delar kommitténs upp­

fattning, att de gärningar, varom nu är fråga, i regel icke bor rubriceras

som grova, därest frihetsstraff å kortare tid än sex månader anses bora

följa. Även om kommitténs förslag, såvitt av motiven framgår, endast åsyf­

tar ändrad praxis i fråga om brottsrubriceringen, föreligger dock risk för

att höjningen av straffminimum kommer att leda jämväl till en föiläng-

ning av strafftiden. Särskilt torde detta bli fallet i fråga om stöld- och be­

drägeribrotten, där en tämligen fast praxis utbildats i iråga om gränsen

mellan grova och icke grova brott. Föreningen vill därför ifrågasätta om

icke en omarbetning av beskrivningarna på de grova brotten är nödvändig

för att syftet med kommitténs förslag skall kunna nås utan någon förläng­

ning av strafftiderna.

Stockholms rådhusrätt

anför, att vid rådhusrätten

36 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

j ,P, ’ “arJ

1®1

?a er stoId’ den Praxis att sås°m grov stöld betecknas

medelst inbrott forovat tillgrepp, som icke avser ringa värde och ej heller

pa grund av Övriga omständigheter bör uteslutas från den grova brotts-

beteckmngen På motsvarande sätt betraktas bedrägeri förövat medelst be­

gagnande av falsk handling. Till grund för denna praxis ligger exempli-

teringarna i SL 20: 4 och 21: 3. Straffet i angivna fall vid enstaka brotts-

hghet torde for närvarande icke sällan stanna under sex månader. I för-

hållancle härtill innebar de av kommittén föreslagna straffskalorna en

skärpning. Därest det icke är avsett att i här angivna fall använda beteck­

ningen grovt brott, synes en ändring av exemplifieringen för de grova brotts-

tallen pakailad. I samma riktning uttalar sig hovrätten för övre Norrland

och radhusratten i Malmö.

Även advokatsamfundet ansluter sig till denna kritik av kommittéför­

slaget; samfundet understryker, att felet med de nuvarande bestämmelser­

na om straff för grovt brott icke är att minimistraffet är för lågt utan att

lagtextens formulering är sådan att exemplen missförstås och uppfattas

som »exempel på grova brott». För att motarbeta den felaktiga lagtillämp­

ningen ligger det därför närmast till hands att ändra formuleringen så att

riskerna för missförstånd såvitt möjligt undanröjes. Om uttryckssättet »Vid

bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas .. .» etc. ersättes

med exempelvis »Bland omständigheter, vilka kunna föranleda att brottet

bedomes som grovt, skall beaktas ...» etc., skulle risken för missförstånd

bil väsentligt mindre. Spörsmålet får, framhåller samfundet, efter den före-

slagnä brottsbalkens införande ökad betydelse, eftersom metoden att i la<*en

infora exempel på omständigheter, som särskilt skall beaktas, däri kom­

mit till användning vid ytterligare ett antal grova brott.

T f. landsfogden i Norrbottens län har uttalat vissa betänkligheter mot

den föreslagna andringen, därför att domstolarna, för att undvika att nöd­

gas utdöma ett såsom alltför strängt betraktat frihetsstraff, kan tänkas bli

benagna att rubricera jämväl i och för sig grov brottslighet såsom »normal­

brott». Landsfogden i Malmöhus län har icke funnit något att erinra mot

förslaget med hänsyn till den alltför stora mildhet många domstolar visat

i mål av ifrågavarande slag.

De farhågor som uttalats för att den föreslagna ändringen skulle med­

föra en icke åsyftad utveckling i ena eller andra riktningen delas icke av

Svea hovrätt, som framhåller, att den föreslagna ändringen synes stå i

överensstämmelse med den tankegång som ligger till grund för gradindel­

ningen med avseende å förmögenhetsbrotten. Det finns enligt hovrättens

mening icke anledning befara att det föreslagna straffminimum skall i lag-

skipnmgen komma att medföra någon omotiverad inverkan på straffmät­

ningen i skärpande riktning.

De av straffrättskommittén föreslagna åtalsreglerna har föranlett

en ingående diskussion i remissyttrandena, såväl i princip som beträffande

åtskilliga särskilda brott. Detta spörsmål förbigås emellertid i nu förevaran­

de sammanhang.

B 37

Det av strafflagberedningen framlagda förslaget om sammanslag­

ning av fängelse och straffarbete till ett enhetligt

f r i li e ts s t r a f f har i det alldeles övervägande antalet av de remissytt­

randen som avgivits över beredningens betänkande tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Bland dem som tillstyrkt förslaget märkes

Svea hovrätt,

som framhåller

att genom 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. straffarbete

och fängelse närmats till varandra. De skillnader som i verkställighetshän-

seende kvarstår mellan dem är från såväl teoretisk som praktisk synpunkt

obetydliga. Varken individual- eller generalpreventiva skäl synes utgöra

hinder för en sammanslagning av straffarterna. Frågan härom torde nu­

mera vara mera ett lagtekniskt än ett kriminalpolitiskt problem.

Hovrätten för Västra Sverige

finner förslaget vara en naturlig följd av

1945 års lagstiftning på straffverkställighetens område. Att nu på nytt pröva

de principer, som låg till grund för 1945 års lagstiftning, och därvid över­

väga exempelvis ett system med två i verkställighetsavseende skarpt av­

skilda former av det allmänna frihetsstraffet bör enligt hovrättens mening

ej ifrågakomma.

Svenska fångvårdssällskapet

framhåller, att skillnaden mel­

lan fängelse och straffarbete i olika avseenden berett svårigheter ur verk­

ställighetens synpunkt. På grund av överbeläggning har det icke kunnat

undvikas att fängelsefångar och straffångar blandats om varandra, såval

på slutna anstalter som på fångkolonier. Sällskapet finner det angeläget, att

det nu tillskapas ett enhetligt frihetsstraff.

Länsstyrelsen i Malmöhus lan

finner att ett enhetligt frihetsstraff, utformat på sätt beredningen föresla­

git, skall giva ökad möjlighet att inom straffverkställighetens ram genom­

föra en differentierad behandling av fångarna utan att man behöver befara

att detta skulle inverka menligt ur allmänpreventiv synpunkt.

Socialstyrel­

sen

uttalar, att bibehållandet av fängelse och straffarbete såsom två skilda

strafformer icke längre låter sig väl förena med det alltmer erkända kri­

minalpolitiska önskemålet att söka bereda varje på straffanstalt intagen

person en till hans ^socialisering anpassad individualpreventiv behandling.

Redan den icke obetydliga utjämning av skillnaden mellan fängelse och

straffarbete, som skedde genom tillkomsten av 1945 års straffverkställig­

hetslag, utgjorde enligt socialstyrelsens mening ett betydelsefullt steg fram­

åt på kriminalvårdens område. Förslaget om en sammansmältning av de

båda strafformerna anser socialstyrelsen sålunda följdriktigt ansluta till

strävandena att låta reformerna rörande straffverkställigheten vägledas av

sociala synpunkter.

Advokatsamfundet,

som finner att beredningen anfört

«oda skäl för sammanslagningen av straffarbete och fängelse och att det

icke är önskvärt att giva den enhetliga straffarten någon särskild benäm­

ning när den ådömes på kortare tid, yttrar att den enda synpunkt, ur vil­

ken man kunde ifrågasätta den föreslagna reformens lämplighet, skulle

vara rättssäkerhetssynpunkten. Man kan nämligen säga att man genom

denna reform berövar domstolarna den sista resten av inflytande över

straffverkställighetens faktiska gestaltning och lägger denna makt helt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

38 B

administrativa myndigheters händer. Emellertid har lagstiftaren väsentligen

tagit detta steg redan genom att i 1945 års verkställighetslag i det när-

maste utplana skillnaden mellan straffarbete och fängelse. Vid sådant för­

hållande^ finner styrelsen att icke heller rättssäkerhetssynpunkter nu kan

anses sta hindrande i vägen för reformen. Däremot föreligger anlednin»

att.t,f!eakta sistnamnda synpunkter vid den närmare utformningen av verk”

stallighetsreglerna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

anför ungefär samma synpunkter

som advokatsamfundet. Därjämte understryker föreningen angelägenheten

av att de allmänna riktlinjer för fångbehandlingen, som förutsättes skola

lamnas av fångvårdsstyrelsen, delgives domstolarna och utformas så att

icke onodig ovisshet om behandlingen av de dömda behöver inverka för­

ryckande på domstolarnas straffmätning eller val av reaktionsform.

Tvekan intor förslaget har anmälts endast av några få remissinstanser

Lunssigrclsen i Södermanlands län

uttalar, att den nuvarande uppdelnim-

en av det ordinara frihetsstraffet i två straffarter, straffarbete och fängelse

val kan tankas innebära en viss belastning i socialt hänseende för den som

domes till straffarbete. Emellertid synes ett upphävande av nämnda diffe­

rentiering komma att medföra en avsevärd försämring i berörda avseende

tor den som begått lindrigare brott och därför endast skulle ha erhållit

straff av det mildare slaget. För närvarande är det i varje fall möjligt att

undvdca, att lagöverträdelser, som anses böra sonas med frihetsstraff men

lik val enligt den allmänna rättsuppfattningen betraktas som jämförelsevis

lindriga, belägges med samma slags straff som de allra grövsta förbrytel­

ser. Särskilt beträffande åtskilliga förseelser utanför den allmänna straff­

lagen torde detta vara en fördel. Väl har genom verkställighetslagen 1945

skett eu avsevärd utjämning av de kvarstående skiljaktigheterna mellan

straffarbete och fängelse i fråga om verkställigheten, men denna utveckling

synes i och för sig icke kunna åberopas som stöd för en sammanslagning

av de båda straffarterna. Det kan starkt ifrågasättas, om opinionen är

mogen for införande av ett enhetligt frihetsstraff. Straffrättskommitténs

förslag till brottsbalk bygger emellertid på en sammanslagning av straff­

arbete och fängelse till en enhetlig straffart i enlighet med vad strafflag-

beredningen förordat. Med hänsyn härtill och då beredningen, vars sam­

mansättning ju borgar iör den största expertis på området, enhälligt till­

styrkt införande av det enhetliga frihetsstraffet, anser sig länsstyrelsen __

trots de sålunda uttalade betänkligheterna — icke böra motsätta sig för­

slaget härom. Liknande synpunkter framföres av

statsåklagaren i Göteborg

och

t. f. landsfogden i Norrbottens län,

vilka likväl tillstyrker förslaget; i

dessa bada yttranden framhålles att frågan om ett privilegierat frihetsstraff

bör bli föremål för ytterligare övervägande.

Föreningen Sveriges stadsfiska-

ler,

som likaledes godtager förslaget, förklarar att man kan ställa sig tveksam

tlU..°m utvecklin§en inom straffverkställigheten varit lycklig. Beträffande

påföljderna för brott finns en mycket stark tendens till differentiering, ut­

talar föreningen, och anser det vara olyckligt att under ett enhetsstraff

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 39

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

hänföra såväl dem som begått relativt lindriga som dem vilka förövat gröv-

C]^en av beredningen föreslagna benämningen »fängelse» för det enhet­

liga frihetsstraffet har i allmänhet godtagits. Endast

stadsfiskalen i Trelle­

borg

anser, att ett annat namn än fängelse bör väljas. Då straff lagbered­

ningen föreslagit endast ett ordinärt frihetsstraff, bör detta såvitt möjligt

erhålla annat namn än fängelse. Eljest torde man på grund av namnl.k-

heten med det nuvarande fängelsestraffet riskera vissa ogynnsamma verk­

ningar av allmänpreventiv art. Skulle det erbjuda svårigheter att finna

något lämpligi namn för det nya frihetsstraffet, synes man kunna lfraga-

sätta, huruvida det icke vore lämpligare att i stället använda den från alla

värdeomdömen fria termen »frihetsstraff». Härjämte lar det vara tankbart

att markera skillnaden mellan olika långa straff genom att i avkunnade

domar använda benämningen fängelse å straff upp till sex månader men

kalla längre straff för straffarbete.

Statsåklcigaren i Goteborg

framhåller

att det får anses ställt utom varje tvivel att i den allmänna uppfattningen

straffreaktionens benämning spelar en framträdande roll och att det darfor

ur den enskildes synpunkt måste anses föreligga ett berättigat intresse av

att ett mindre utpräglat socialt ogillande beträffande eu viss brottstyp kom­

mer till uttryck icke endast i behandlingen på verkstallighetsstadiet utan

även i beslraffningsformens rubricering. Mot en sådan uppfattning uttalar

överståthållarämbetet,

att för en större allmänhet någon begreppsmassig

åtskillnad mellan straffarbete och fängelse näppeligen gores.

Landsfogden

i Malmöhus lön

anser, att för den enskilda individen strafftidens langd och

icke dess benämning torde framstå som det avgörande.

Kriminalpohsin-

tendenten i Stockholm

finner för sin del, att man ur allmanpreventiv syn­

punkt icke kan förvänta någon effekt av att i stort endast använda skilda

benämningar för att angiva straffens svårhetsgrad.

Mot införande av en särskild straffart för vissa slag av brott eller brotts­

lingar, en cuslodia honesta, har uttryckligen uttalat sig

riksåklagarämbetet,

länsstyrelsen i Norrbottens län, rådhusrätten i Malmo, kriminalpolisinten-

denlen i Stockholm, föreningen Sveriges stadsdomare,föreningen Sveriges

landsfoqdar, advokatsamfundet

och

rättspsykiatriska föreningen.

Beträffande tiderna för det enhetliga frihetsstraffet uttalar sig

Svea hov­

rätt

och

Göteborgs rådhusrätt

för beredningens förslag att kortaste hd nu

bestämmes till en månad.

Föreningen Sveriges stadsdomare

framhåller att

förslaget lätt skulle kunna medföra, att korta frihetsstraff, som allmant

anses vara mindre önskvärda, kommer till ökad användning. Tendensen

i nutida kriminalpolitik har ju annars varit den att man velat i största möj­

liga omfattning eliminera de korta frihetsstraffen. En möjlighet skulle har

vara att man låter den nuvarande nedre gränsen för straffarbete — tvai må­

nader — vara nedre gräns för det nya gemensamma frihetsstraffet fäng­

else. Emellertid måste det ihågkommas att de korta frihetsstraffen for nar-

varande har en ganska stor uppgift att fylla i de fall, då de allmanpreven-

tiva synpunkterna särskilt kräver beaktande. Detta gäller bl. a. sadana brott

40 B

som rattfylleri och misshandel. Skulle man nu borttaga möjligheten att

LsTet r ^

1 Skal3n en~tVå månader’ Skulle domstolen°ofta stäl-

iän.elt 't dl einma:obötesstraff skulle bli för milt men två månaders

an dom t

l

^nnolikt är det icke heller någon större risk för

för d°™St0.I.arna framdeles kommer att döma till fängelse i blott en månad

för de brott som nu anses böra sonas med straffarbete. Av dessa skäl till-

yrker föreningen strafflagberedningens förslag om frihetsstraffets grän-

hrnH aIf~!*aet fftsatta reformarbetet leder till en effektivisering av andra

brottspåföljder främst bötesstraffet, synes dock frågan om en höjning av

minimum for fängelsestraffet till förslagsvis två månader böra tagas under

tornyat övervägande.

ö

fnrHr7fer för Västra Sverige ifrågasätter en höjning av maximigränsen

or tidsbestämt frihetsstraff, förslagsvis till tolv eller femton år I främ­

mande lagstiftning är maximum allmänt avsevärt högre än tio år. Bl a

med hansyn till reglerna om den obligatoriska villkorliga frigivningen fin-

ner hovratten avståndet från tio år till livstids fängelse vara väl stort. Det

synes icke heller alltid vara lämpligt att i sådana - säkerligen ej oprak-

,

’ dar en domstol finner tio års frihetsstraff icke vara tillräck­

ligt långt men hkval ej anser livstidsstraff böra utdömas, i enlighet med

beredningens rekommendation tillgripa förvaring som reaktionsform.

Beredningens försåg ångade nedsättning och eftergift av

pafoljd, eftergift av åtal samt återfall i brott har vid

remissbehandlingen rönt livlig uppmärksamhet. Det närmare innehållet i

yttrandena i dessa delar skall dock icke redovisas i detta sammanhang

Kangl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen

Inledning

Fragorna om brott och straff innefattar en rad svåra problem, som under

arhundraden sysselsatt lagstiftare och vetenskapsmän. Man har frågat sig

varför människor begår brott, vad som är grunden för och syftet med sam-

lallets reaktion mot brott samt vilka medel som är mest ändamålsenliga så-

freff10num0t °Ch förebyggande av brottslighet. Många teorier, som

sokt förklara brottsbegreppet samt straffets ändamål och innebörd, har sett

dagens ljus. I aldre tider dominerade primitiva föreställningar om straffet

såsom en rattvis vedergällning mot den som överträdde samhällets normer

Sa småningom har man kommit till insikt om det felaktiga och irrationella

i detta betraktelsesätt. Ehuru vedergällningstanken ännu — mer eller mindre

oppe ever klar i folkmedvetandet, är alla som närmare har arbetat med

essa problem, såväl inom olika vetenskapsgrenar som i det praktiska sam-

haUsarbetet, numera ense om att samhällsreaktionen mot brott främst full-

oljer det rent praktiska syftet att förebygga och bekämpa den fara för sam-

allets bestand samt för ordningen och säkerheten i samhället som vissa

handlingstyper utgör.

B 41

När det gäller att bestämma vilka handlingstyper som skall anses som

brottsliga, bör riktpunkten vara att i görligaste män tillgodose samhällets

krav på skydd för skilda allmänna och enskilda intressen utan att medbor­

garnas handlingsfrihet inskränkes mer än som är oundgängligen nödvän­

digt. Som en viktig synpunkt bör härvid beaktas, att icke alla skyddsvarda

intressen kräver kriminalisering. Erforderligt skydd kan ofta beredas pa

annat sätt, t. ex. genom skadeståndsskyldighet utan förening med brottsan-

svar, genom kontrollåtgärder av skilda slag samt genom upplysning. För

att en riktig och ändamålsenlig avvägning av det kriminaliserade området

skall kunna ernås, är det vidare av stor betydelse, att bedömningen — utan

stel bundenhet vid historiskt betingade värderingar eller traditionella tanke­

sätt — sker med hänsyn till det samhälle i vilket vi nu lever.

Vad angår åtgärderna mot brott visar erfarenheten, att dessa icke genom­

gående kan utformas på en ensartad principiell grundval utan att de maste

anpassas efter olika brottsföreteelser och olika slag av brottsklientel. Medan

i det ena fallet tyngdpunkten lägges på den allmänt brottsavhållande effek­

ten, kan i det andra fallet huvudsyftet med samhällsreaktionen vara att

söka återföra den brottslige till ett normalt samhällsliv. Som en tendens i

utvecklingen under senare tid kan man skönja ett ökat intresse för brotts­

lingens person och miljöförhållanden. På grundval av en vidgad människo­

kunskap har man alltmer kommit till insikt om att orsakerna till grövre

brottslighet ofta är att söka i djupgående brister i den brottsliges personliga

och sociala utrustning och att samhällsreaktionen bör inriktas på att i möj­

ligaste mån avhjälpa dessa brister. Den starkare betoningen av den brotts­

liges personliga förhållanden vid bestämmandet av samhällsreaktionens ait

och omfattning överensstämmer med de grundsatser om hänsyn till män­

niskovärdet och respekt för de mänskliga rättigheterna, vilka numera är

allmänt vedertagna inom den västerländska kulturvärlden.

Det är snart hundra år sedan en fullständig nykodifiering av vår straff­

rätt ägde rum. 1864 års strafflag, som ersatte missgärnings- och straffbal-

karna i 1734 års lag, fyllde höga anspråk för sin tid, men självfallet har den

icke förblivit oberörd av utvecklingen. Det är också endast rester av lag­

stiftningen som alltjämt är oförändrade. Detta gäller såväl reglerna om de

särskilda brotten som reaktionssystemet. I fråga om brottsreglerna har stora

partier efter hand reviderats, så att nu i det väsentliga endast en grupp, av­

seende brotten mot person, kvarstår i huvudsakligen samma skick som i 1864

års lag. Beträffande reaktionsformerna har nydaningen varit ännu mera in­

gripande. Det ursprungliga, tämligen stela och mekaniskt verkande systemet

har så småningom — i anslutning till den nyss beskrivna utvecklingen —

ersatts med rikt differentierade åtgärder, som möjliggör en anpassning till

skilda omständigheter med avseende å såväl broitets beskaffenhet som

brottslingens person. Den stora reform med sikte på en tullständig ny lag­

stiftning om både brotten och reaktionsformerna som vi nu står inför är

således väl förberedd. I själva verket utgör den slutetappen i en reform­

verksamhet, som oavbrutet pågått sedan flera decenniet tillbaka.

>>•(• Hihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

42 B

Den nya lagstiftningens disposition och inordnande i balkindelningen

Den nuvarande strafflagen upptager i de sex första kapitlen regler av

allmän natur och i övriga kapitel bestämmelser om de särskilda brotten Av

de allmänna kapitlen innehåller 2 kap. föreskrifter om reaktionssystemet,

V1Ä1^a.emellertld. är mycket fragmentariska; väsentligen behandlas brotts­

påföljderna i särskilda lagar. Dispositionen av regelsystemet är numera,

efter de talrika ändringar och kompletteringar som skett efter strafflagens

tillkomst år 1864, mycket svåröverskådlig.

Då det gäller den nya lagstiftningens formella uppbyggnad föreligger

olika mojligheter. Såsom självklart kan förutsättas, att den på ett eller

annat satt skall inordnas i balksystemet. Valet torde stå mellan att lagfästa

rättskomplexet i två särskilda balkar eller att samla allt i en enda balk.

Straffrättskommittén synes för sin del närmast ha velat giva förord åt det

senare alternativet men har utformat sitt förslag på ett sätt som är avsett

att lamna valet fritt mellan de båda möjligheterna. Vid departementsbehand-

,gen bär olika tänkbara alternativ ingående övervägts, liksom frågan om

agmaterialets disposition i övrigt. En uppdelning av lagbestämmelserna på

vå balkar har därvid framstått som mindre lämplig. Ur en balk som reg­

lerar brotten skulle bestämmelserna om påföljder för brott icke kunna helt

utmönstras. Dessa bestämmelser, särskilt stadgandena om frihetsstraff och

böter, skulle därigenom komma i en konstlad motsättning till övriga på-

foljdsstadganden; de påföljder som regleras av de senare stadgandena skulle

då Iatt framstå som påföljder av särskild valör. Bestämmelserna om brott

och om påföljder får sin rätta belysning, endast om de sammanföres i sam­

ma balk. Härigenom vinnes också i övrigt vissa tekniska förenklingar.

Den lamphgaste ordningen synes därför vara att sammanföra lagstiftningen

om brotten och om brottspåföljderna i en gemensam balk med benämningen

brottsbalk. I balken torde bestämmelserna om brotten böra upptagas såsom

en särskild huvudavdelning före den avdelning som behandlar påföljdssyste-

met. For främjande av överskådligheten synes emellertid balken böra in-

ledas med en avdelning, upptagande vissa grundläggande bestämmelser av

allmän natur och avseende såväl brotten som brottspåföljderna. Eventuellt

kan det visa sig lämpligt att i balken upptaga vissa ytterligare regler, som

ej kan hänföras till någon av de nu nämnda huvudavdelningarna (t. ex. åtals-

bestammelser och andra bestämmelser av processuell natur). Dessa regler

skulle då sammanföras i en fjärde och sista huvudavdelning av balken.

Den första huvudavdelningen av den nya balken bör som nämnts upp­

taga vissa allmänna bestämmelser. Denna avdelning kan lämpligen uppdelas

på tvenne kapitel, av vilka det första innehåller grundläggande bestämmel­

ser om brott och brottspåföljder, medan i det andra uppdrages de lerrito-

nella granserna för tillämpligheten av den svenska lagstiftningen om brott.

Beträffande dispositionen av den andra huvudavdelningen, vari upptages

regler om de särskilda brotten, synes straffrättskommitténs riktlinjer kunna

följas. Brotten bör således på grundval av den gängse gruppindelningen upp­

lagas i ordning allt efter som de riktar sig huvudsakligen mot person, mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 43

förmögenhet, mot allmänheten eller mot staten, varvid till den sista grup­ pen bör hänföras jämväl ämbetsbrotten och krigsbrotten. Såsom komple­ ment till de brottsbeskrivningar som lämnas i kapitlen om de särskilda brotten bör vidare i avdelningen upptagas två avslutande kapitel, avseen e

försök m. m. samt nödvärn och annan nöd.

Endast de två första huvudavdelningarna ingår i denna forsta etapp av lagrådsbehandlingen, varför jag ej har anledning att nu gå in på frågan om uppbvggnaden av återstående partier av den nya balken. Jag vill endast framhålla såsom givet, att reaktionssystemet icke bor regleras i detalj i si älva balken och att således närmare föreskrifter om bl. a. verkställighet av de olika påföljderna bör meddelas i annan ordning. Denna grundsats har också följts i strafflagberedningens skyddslagsförslag.

Brotten och brottsbeskrivningarna

Den självklara huvuduppgiften vid reformeringen av lagstiftningen om brotten är att på grundval av nutida samhälls- och rättsuppfattning över­ väga i vilken omfattning medborgarnas handlingsfrihet bor mskrankas genom en kriminalisering av sådana handlingar som icke kan tillåtas. Jag har redan i det föregående angivit de huvudsakliga synpunkter, som därvid enligt min uppfattning bör vara vägledande. Av stor vikt är givetvis, att brottsbeskriv­ ningarna utformas på ett i möjligaste mån klart och otvetydigt satt Under remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag har i en del fall fram­ förts kritik mot alltför vaga och tänjbara brottsbeskrivningar. Vid overar- betningen av förslaget har särskilt eftersträvats att bota de brister som kan

anses ha förefunnits i detta avseende.

Nyordningen av brottssystemet har redan förberetts genom de partiella straff lagsreformer som genomförts åren 1942 och 1948, omfattande för- mögenhetsbrotten samt brotten mot staten och allmänheten. Då straffratts- kommittén nu framlagt ett fullständigt förslag till brottsbestammelser, av­ sedda att ingå i en ny balk, är det därför endast den återstående brotts- gruppen, brotten mot person, som framträder i fullständigt nytt skick Jag har vid granskningen av kommittéförslaget i denna del funnit riktigt att, såsom kommittén förordat, i skilda kapitel upptaga bestämmelser om miss- handelsbrott, frihets- och fridsbrott, ärekränkningsbrott samt sedlighets­ brott. De av kommittén föreslagna kapitlen om misshandels- samt fnhets- och fridsbrotten innefattar en avsevärd, enligt mm mening val motiverad förenkling med utrensning av ett flertal ålderdomliga brottstyper. Ayen till utformningen av kapitlet om sedlighetsbrotten har jag i det vasenthga kunnat ansluta mig. I fråga om ärekränkningsbrotten har jag däremot icke kunnat helt acceptera de principer som följts av kommittén utan forslaget har i denna del i viss mån omarbetats vid departementsbehandhngen...................

Det kapitel med vissa bestämmelser om brott mot familj som kommittén upptagit på grundval av SL 17 kap. har fått utgå. Såsom framgår av det följande har jag ansett att ett par av brottstyperna i kapitlet bor såsom foi- äldrade utgå, medan de återstående kan överforas till andra kapitel i balken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

44 B

I övnga delar har straffrättskommittén som jag nyss anmärkte icke nu

toreslagit några genomgripande ändringar. Med vissa undantag har

kommittén begransat sig till den omarbetning som funnits påkallad för att

infoga bestämmelserna i den nya helheten. Jämväl vid departementsbehand-

hngen har denna begränsning måst iakttagas, trots att en viss reviderin»

främst pa vissa punkter av förmögenhetsbrotten framstår såsom önskvärd

1

“elysmng ^ de senaste årens erfarenheter från rättstillämpningen. Den

ojämn e i resultatet som härigenom i viss mån uppkommer är beklaglig

men torde ej kunna undvikas med hänsyn till arbetsuppgiftens stora om-

attning och den komplicerade beskaffenheten av de mångahanda problem

som maste losas.

Vid straff lagsreformerna under senare år har i allt större utsträckning i

sja va lagtexten inforts särskilda benämningar på de olika brottstyperna

Detta system har vissa påtagliga fördelar; bl. a. bidrar det till att hålla

aBrnanheten underkunnig om vilka förfaranden som är kriminaliserade.

Understundom ^ uPPstått svårigheter att finna lämplig brottsbeteckning.

Hvl n kV1S3t S1§ ~ även 1 sådana fal1 då man tillgripit språk-

i d t ^ ddmngar att de mforda beteckningarna snart vunnit burskap

i det aUmanna språkbruket. Straffrättskommittén har vid utarbetandet av

Tl Jr8*38

layh^ att ytterligare utbygga detta system genom att

g exten upptaga kursiverade brottsnamn för det stora flertalet brott,

i m nga all jamval for skilda grader av samma gärningstyp. Jag har

för ram del intet att erinra häremot, och enligt min mening bör syste­

met genomforas konsekvent. Det synes i viss mån förvirrande att, så-

T *

mm i 11

e f o rs

1

a g e t skett, den grova graden av en gärningstyp i vissa

all har ett särskilt brottsnamn och i andra fall icke. Vid överarbetning-

en av kommitténs förslag har genomgående särskilt brottsnamn upptagits

ior varje brott och även för de skilda grader av en brottstyp som uppkom-

mer genom differentiering av skaIan för påföljden. Då en Ss skala angives

or noimalfall, medan andra skalor skall komma till användning för svå-

raie och för ringa fall, upptages sålunda särskilt brottsnamn även för dessa

glo^a och ringare fall, i allmänhet beteckningen för normalfallet med tillägg

av »grov» resp. »ringa». Jag har däremot ej ansett erforderligt att tillämpa

enna ordmng vid den differentiering av skalan, som i fråga om brotten

mot rikets säkerhet och brotten av krigsmän samt de såsom krigsartiklar

betecknade brotten skett med hänsyn bl. a. till om riket var i krig eller icke.

Utformningen av reaktionssystemet, såvitt det beröres av bestämmelserna

om brotten

Såsom tidigare nämnts förutsätter straffrättskommitténs förslag infö-

rande av ett enhetligt frihetsstraff med beteckningen fängelse. Kommittén

har därvid utgått från det av strafflagberedningen samtidigt avgivna för­

slaget i detta avseende (SOU 1953: 17) vilket sistnämnda förslag i det vä­

sentliga upptagits i beredningens slutbetänkande (SOU 1956: 55). På tradi­

tionellt sätt angives beträffande varje särskilt brott — såsom ett uttryck för

Knngl. Mcij:ts proposition nr 10 år 1962

B 45

lagstiftarens uppfattning om brottets svårhetsgrad — huruvida och inom

vilka gränser fängelse må utdömas. Det är jämväl avsett att böter samt -

i fråga om ämbetsbrott och brott av krigsmän — de särskilda påföljder­

na avsättning, suspension och disciplinstraff skall få användas i den ut­

sträckning som framgår av stadgandena om de särskilda brotten. Eif defi­

nitivt ställningstagande till frågan om utformningen av de olika realctions-

formerna kan ej ske förrän i samband med behandlingen av strafflagbered­

ningens slutbetänkande. Tills vidare anser jag mig emellertid böra utga från

alt fängelse och straffarbete skall sammanslås till en enhetlig pafoljd med

benämningen fängelse, utformad i huvudsak enligt de grunder som straf -

lagberedningen föreslagit. Det förutsättes alltså, att fängelse skall kunna

ådömas på viss tid, lägst en månad och högst tio år eller vid samman­

träffande av brott högst tolv år, samt på livstid. Likaså förutsätter jag, att

prövningen av frågan om reaktionssystemets framtida utformning ej kom­

iner att föranleda sådana ändringar beträffande användningen av böter, av­

sättning, suspension samt disciplinstraff för krigsmän som väsentligen kan

påverka utformningen av bestämmelserna om de olika brotten.

Möjligheten att använda andra reaktionsformer än böter, frihetsstraff samt

ämhets- och disciplinstraff kommer i gällande lag ej till uttryck i de sär­

skilda brottsbestämmelserna. Sålunda saknar dessa varje erinran om att

t. ex. villkorlig dom, ungdomsfängelse eller förvaring kan ifrågakomma,

vilket sammanhänger med att dessa nya reaktionsformer framvuxit efter

tillkomsten av 1864 års strafflag. Det kan ej anses tillfredsställande, att be­

stämmelserna om brotten skenbart uttömmande anger vilken reaktion som

skall följa å brottet men i verkligheten lämnar en ofullständig anvisning

härom Därest man vill helt undvika denna bristfällighet i lagen, ar olika

utvägar tänkbara. En möjlighet är att varje brottsparagraf utbygges sa ad

den anger samtliga påföljder. Detta system skulle bil tungt och klumpigt,

och det kan tydligen utan vidare avvisas. En annan utvag ar att helt frigöra

brottsbestämmelserna från varje anvisning om påföljden och samla pa-

följdsstadgandena i ett särskilt avsnitt av balken. Det ar en rent praktisk

fråga, om det låter sig göra att gå till väga på detta satt. Visserligen sku e

därigenom vinnas en mera konsekvent uppbyggnad av lagen, men anvisning­

en särskilt om den skala, inom vilken fängelse i varje särskilt fall ska 1

bestämmas, skulle bli mera svåröverskådlig. Därför synes det lamphgast att,

liksom hittills, giva anvisning beträffande fängelse och böter i varje brotts­

paragraf I de allmänna bestämmelser, varmed det är avsett att den nya

brottsbalken skall inledas, bör emellertid klart komma till uttryck, att på­

följd alltid skall bestämmas med beaktande av samtliga stadganden om på­

följderna och alltså icke enbart enligt anvisningen i brottsparagrafen.

Frågan om användningen av begreppet »straff» har sedan lange uppmärk­

sammats i den kriminalpolitiska diskussionen såväl i vårt land som utom­

lands. Detta terminologiska spörsmål har givetvis nara samband med den

mycket omdiskuterade frågan om grunden för och syftet med samhällets

åtgärder mot brott. Det torde bli anledning att närmare beröra spörsmålet

liungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

46 B

i samband med prövningen av strafflagberedningens förslag. Jag vill här en­

dast konstatera, att beteckningen straff icke användes och ej heller lämpli-

gen bor anvandas för alla de olika reaktionsformer som tillämpas och att

den följaktligen icke är användbar såsom samlande benämning för brotts-

reaktionen. En sådan sammanfattande benämning för alla reaktionsformer-

na måste dock valjas för användning i skilda sammanhang i de båda hu­

vudavdelningar av den blivande brottsbalken varom nu är fråga. Då sålunda

ordet straff icke lämpar sig härför, måste något annat uttryck väljas. Den

lämpligaste benamningen torde vara »brottspåföljd», »påföljd». Benämningen

ar ej fullt adekvat, då reaktionsformernas syfte att genom ändamålsenlig be-

andhng göra den brottslige bättre skickad för ett normalt samhällsliv icke

kommer till uttryck däri. Enligt min mening bör dock uttrycket, åtminstone

tills vidare, kunna godtagas såsom en samlande beteckning.

Såsom framgår av den följande framställningen föreslår jag, att i de all­

männa inledande reglerna i brottsbalken skall intagas vissa allmänna be-

stammelser angående de grundsatser som bör följas vid bestämmandet av

påföljden for den brottsliga gärningen. Däremot torde det ej vara anled­

ning att i samband med de särskilda brottsbeskrivningarna upptaga närma­

re anvisningar om hur påföljden skall bestämmas, frånsett vad som framgår

av den skala för påföljden som angives. Denna grundsats har också följts av

straffrättskommittén. Jag har emellertid vid granskningen av kommittéför­

slaget uppmärksammat, att i sådana fall, då flera påföljder angives, ord­

ningen dem emellan växlar; då exempelvis både böter och fängelse angives,

namner man i vissa fall böter först, medan i andra fall ordningen är den

omvanda. Denna växling förekommer även i den gällande strafflagen, och

tanken torde vara att den skall innebära en viss anvisning för bestämman­

det av påföljden. Då en sådan anvisning ej sällan blir tämligen godtycklig

och dess betydelse lätt kan överdrivas, har jag funnit lämpligast att alltid

namna dessa påföljder i samma ordning med böter först. Den omständighe­

ten att den lindrigare påföljden nämnes först innebär således ej, att denna

är någon »normalpåföljd», utan valet mellan påföljdsarterna skall ske en­

ligt domstolens bedömande i varje särskilt fall.

Vid utformningen av skalorna för påföljden vid de olika brotten har kom­

mittén i huvudsak anknutit till de grundsatser som tillämpas i den gällan­

de strafflagen. Vissa modifikationer har dock påkallats, bl. a. såsom en kon­

sekvens av sammanslagningen av fängelse och straffarbete. Kommittén har

följt den principen, att i sådana fall, då den nuvarande i strafflagen upptag­

na skalan innehåller fängelse utan angivet maximum men ej straffarbete, i

allmänhet föreslås ett särskilt lägre maximum, vanligen sex månader eller i

vissa fall ett år. Vidare må nämnas att kommittén föreslagit höjning av nu­

varande minimum för den grova typen av vissa förmögenhetsbrott från fri­

hetsstraff i två månader till sex månader. Mot denna ändring, som alltså

innebär en förskjutning av gränsen mellan normalformen och den grova

formen av brottet, synes ej vara något att erinra, men i anslutning till vissa

i cmissuttalanden, bl. a. från advokatsamfundet, bör det starkt understrv-

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 47

kas, att de exempel på omständigheter att beakta vid bedömande huruvida

ett brott är grovt, vilka angives i de särskilda brottsbeskrivnmgarna, icke

uttömmande och att ett brott icke skall schablonmässigt rubriceras som grov

så snart någon sådan särskilt angiven omständighet föreligger. Vad nu sagts

äger motsvarande tillämpning, när det gäller att bedöma huruvida en gar-

nfng bör hänföras till den ringa graden av visst brott Rubriceringen skall

alltfd ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet föreliggande omstan-

^ Straff lagberedningen har i sitt år 1953 avgivna betänkande framlagt för­

slag om att domstolen skall få möjlighet att i särskilda fall medgiva nedsätt­

ning eller eftergift av påföljd, vilket förslag jamval upptagits i beredninge

slutbetänkande. Enligt min mening skulle en dylik möjlighet innebara c

viktigt komplement till den åtalsprövning som i stor utsträckning lag s i

åklagarens hand och som enligt ett av strafflagberedningen jamval fram­

lagt förslag skall ytterligare utvidgas. Ur principiella synpunkter ar det

nämligen icke tillfredsställande, att domstolen har mera begränsade be .

genheter än åklagaren, då det gäller att avgöra om ett brott *>or medföra på­

följd. Ett närmare ställningstagande till detta svara och fnska °™str*dda

spörsmål kan emellertid ej ske i nu förevarande sammanhang. Detta m

för att det är vanskligt att nu bedöma i vad mån föreskrifter om påföljdsefter­

gift i speciella fall är erforderliga. Om det i den blivande brottsba kens av­

delning angående reaktionsformerna kommer att upptagas en allmän b -

stämmelse om nedsättning eller energi» av piteljd är de! mähanda reke

uteslutet att dylika särskilda föreskrifter blir överflödiga. Med hansyn här­

till har jag tills vidare icke upptagit straffrättskommittens förslag om in­

förande av en regel angående bedömandet av gärning, som toroyas med sam­

tycke av den mot vilken gärningen riktas (

1

:

10

första stycket i kommBtens

förslag). Ej heller har nu upptagits någon regel om möjlighet att från p

följd fria kvinna som själv fördrivit sitt foster. Övriga stadganden i kom­

mitténs förslag som av berörda anledning tills vidare fått utgå ar 11

11,

12-11 och 13: 14 (angående frivilligt avvärjande av fara i vissa fall) samt

20: 14 (angående förövande under krig av gärning, som enligt gärnings­

männens uppfattning enligt krigsbruk var tillåten).

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Å talsregler

Straffrättskommititén har i sitt förslag i slutet av ett flertal kapitel upptagit

regler om begränsningar i den allmänna åtalsrätten. Förslaget innebar b ha.

den nvheten, att den lämplighetsprövning från aklagarnas sida, som år 1942

infördes beträffande en del förmögenhetsbrott, utsträckes att galla vissa

av brotten mot person. Vidare avses att åtalsprövningen icke skall vara bun­

den till statsåklagaren utan till den åklagare som enligt sin åk agarinstruk-

tion har att utföra åtal i målet. Samtidigt föreligger emellertid strafflagbe­

redningens förslag angående vidgade möjligheter till åtalseftergift. De sy­

nes mig knappast möjligt att taga ställning till straffrättskommittens olika

48 B

förslag i nu berörda avseenden oberoende av hur prövningen av strafflag-

berednmgen8 nämnda förslag utfaller. Då jag icke nu är beredd att taga

staUnmg till sistnämnda förslag, torde hela frågan om åtalsprövningen få

uppskjulas till ett senare skede. Det synes för övrigt ur systematisk syn-

punkt riktigast att i kapitlen om de särskilda brotten upptaga allenast själ-

f eS^,1Vni,ngarna- ÄtaIsre§lerna ^n lämpligen sammanföras i ett

vidSe r rP H

1

f a 7 balken- Med anledning av det sagda kommer tills

vidare följande stadganden i straffrättskommitténs förslag ej att upptagas

wm0S?7

3l7’ 4:9’ 5:7’ 6:12’ 7:12’ 8:10’ 10^11: 1S?Ä

till'W" ;

19: 23‘ Även de särskilda åtalsreglerna i anslutning

ti bestämmelserna om svensk domsrätt (23: 6-10 i kommitténs förslag) har

tills vidare uteslutits.

Översikt av innehållet i departementsfårslaget

dePartementsförslaget upptager av den blivande brotts­

balken tva huvudavdelningar, av vilka den första innehåller inledande all-

Frf bestami"elser och den andra stadgandena om de särskilda brotten,

hrntf a an °rtS äF d6t aVSCtt att ytterligare en avdelning, avseende

frnfo? Jf ""a3’

^ ! Wlk0mma’ och eventuellt kan det bli påkallat att

tillfoga eu fjärde avdelning med bestämmelser av processuell natur m m

borsta avdelningen upptager endast två kapitel.

1

kap., som erhål-

uWkl , r- °Ch brottsPåföl)der’ ^ledes med ett stadgande, som

uthyckhgen lagfaster den i vår rätt hävdvunna principen, att en gärning icke

författningt f br0tt ^ täcknin§ av stadgande i lag eller annan

författning (»nullum cnmen sine lege»). Vidare upptages på grundval av

22\

* kom™lttens förslag en regel, som anger en annan grundläggande

brottsforutsattnmg, nämligen att gärningen skall ha utförts med uppsåt eller

i vissa fall, av oaktsamhet. I anslutning härtill har införts en bestämmelse’

om hur en gärning begången under inflytande av rus skall bedömas (jfr

22 2 i kommitténs förslag). Härefter följer i kapitlet ett antal stadganden

med geneiella och grundläggande regler om bestämmandet av påföljd för

rott. Aven ett stadgande om var en brottslig gärning skall anses begången

ten,T

86

Cn PlatS

1

d6tta inledande kaPitel 0‘fr 23:

11

i kommit­

téns förslag). Slutligen upptager förslaget — på grundval av regler som av

kommittén upptagits i 23: 12 och 23: 13 - eu bestämmelse angående utlåni­

ng f°r br0tt samt ett stadgande om tillämpning av brottsbalkens bestäm­

melser inom specialstraffrätten.

2

kap., som jämväl ingår i första avdelningen, avser tillämpligheten av

svensk lag angaende brott och innehåller alltså bestämmelser om svensk ju-

risdiktionsrätt i straffrättsligt avseende. Bestämmelserna i kapitlet ansluter

"V Sak,nara

t1,!1

motsvarande bestämmelser i straffrättskommitténs förslag

ir r f

V

1

tUr

1

PrinciP grundar sig på de gällande reglerna i

SL. I formellt avseende har emellertid bestämmelserna väsentligt omarbetats

i departementsförslaget i syfte att underlätta förståelsen av det tämligen

komplicerade regelsystemet. Kommittén har i anslutning till jurisdiktionsreg-

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1962

B 49

lerna jämväl upptagit vissa bestämmelser angående strafflags tillämplighet i

tiden (23: 1—5 i kommitténs förslag). Det kan emellertid ifrågasättas hu­

ruvida icke regler av denna natur hellre bör upptagas i promulgationslag-

stiftningen. Jag har i vart fall ej funnit lämpligt att nu införa reglerna i fo-

revarande kapitel eller eljest i de avsnitt av den nya brottsbalken varom nu

är fråga. De berörda bestämmelserna i kommittéförslaget får alltså tills vida­

re utgå. De bestämmelser som av kommittén upptagits i 23: 11

13 ingår

som nyss anmärktes i 1 kap. i departementsförslaget.

I andra huvudavdelningen av departementsförslaget ingår 3

__

21

kap., vilka upptager bestämmelser om de särskilda brotten, samt

22

och 23 kap., innehållande de till dessa bestämmelser nära anslutande leg-

lerna om försök m. m. och om gärningar som begås i nödvärn eller annan

nöd. Ordningen mellan kapitlen om brotten följer kommitténs förslag. I en­

lighet härmed behandlas i

3—6

kap. de brott som riktar sig mot person, i

7

__it kap. förmögenhetsbrotten, i 12—14 kap. de brott som anses riktade

mot allmänheten samt i 15—21 kap. brotten mot staten, däri inbegripna

ämbets- och krigsbrotten.

3

kap. med bestämmelser om mord och misshandel motsvarar

1

kap. i kom­

mitténs förslag, som grundar sig på nuvarande SL 14 kap. Den utformning

av kapitlet som föreslagits av kommittén innebär som jag redan tidigare

anmärkt en högst avsevärd och väl motiverad förenkling av de nuvarande

komplicerade och föråldrade reglerna. Departementsförslaget uppvisar inga

mera väsentliga avvikelser från kommitténs förslag. I fråga om de s. k.

objektiva överskotten, vilka är av särskild betydelse för misshandelsbrotten,

har jag liksom det övervägande antalet remissinstanser anslutit mig till

kommitténs förslag att ouppsåtliga verkningar genomgående skall frånkän-

nas betydelse då det gäller uppsåtliga brott. En reform i denna riktning ar

ägnad att främja klarhet och enkelhet vid brottsbegreppens utformning, och

de farhågor som från några håll framförts för att den skulle medföra ogynn­

samma verkningar i form av stegrad frekvens av vissa brott synes obefoga­

de Det må erinras om att s. k. eventuellt uppsåt i regel räcker för att kra­

vet på uppsåt skall vara uppfyllt (jfr vid

1

kap.

2

§ i departementsförsla­

get). Om vid misshandelsbrott — och motsvarande gäller vid vissa andra

brott__ej ens eventuellt uppsåt förelegat med avseende å den effekt brottet

medfört men gärningsmannen bort räkna med denna effekt, inträder i före­

kommande fall ansvar, utom för uppsåtlig misshandel, jämväl för vållande

till annans död eller till kroppsskada eller sjukdom.

1

likhet med kommit­

tén har jag vidare funnit olämpligt att såsom i gällande rätt skilja mellan

brottstyperna mord och dråp efter om gärningen skett med berått mod eller

av hastigt mod. Gränsen bör i stället dragas med hänsyn till hur grovt brot­

tet framstår med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. Enligt

kommittéförslaget skall uppsåtligt dödande betecknas som mord, om gär­

ningen framstår såsom särskilt grov, och eljest som dråp. I departements­

förslaget har detta jämkats så, att gärningen normalt skall anses som mord

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

50 B

och att dråp föreligger om gärningen med hänsyn till de omständigheter som

foranJett garningen eller eljest är att anse som mindre grov.

I förevarande kapitel har kommittén föreslagit en bestämmelse om verkan

av samtycke av den mot vilken en gärning riktas (1:10 första stycket i

kommitténs förslag). Den föreslagna bestämmelsen innebär, att i fall av

samtycke straffet må nedsättas eller från straff frias alltefter gärningens

art, bevekelsegrunderna och omständigheterna i övrigt. Såsom förut nämnts

ar det min avsikt att kommitténs förslag i denna del skall behandlas i en

senare etapp i samband med strafflagberedningens förslag om nedsättning

eller eftergift av påföljd. Kommittén har jämväl i anslutning till samtyckes-

regeln upptagit en bestämmelse med syfte att medverkan till självmord el­

ler till eget tillfogande av svår kroppsskada skall behandlas på samma sätt

som dödande resp. misshandel med samtycke (1: 10 andra stycket). Vissa

skal kan anföras för kommitténs ståndpunkt i detta avseende. Jag ställer

mig emellertid tveksam till lämpligheten av att införa en dylik särregel, som

sannolikt kan komma att innefatta förfaranden vilka icke rimligtvis bör

betecknas såsom brottsliga. Även utan en sådan regel torde den som med­

verkar till annans självmord i vissa fall kunna fällas till ansvar, nämligen

för vållande till annans död; under vissa förutsättningar kan måhända

också ansvar för mord eller dråp tänkas inträda. Med hänsyn härtill och då

något storre praktiskt behov av den föreslagna regeln icke torde föreligga,

har jag stannat vid att ej upptaga någon motsvarighet till densamma i de-

partementsförslaget.

SL 14: 21 innehåller ett stadgande om framkallande av fara för könssjuk­

dom. I 1944 års betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten

och allmänheten föreslog kommittén, att detta stadgande skulle överföras

till SL 19 kap. såsom en komplettering till de i SL 19:

6

meddelade bestäm­

melserna om överförande eller spridande av smittsamma sjukdomar i all­

mänhet. I den proposition som framlades år 1948 uttalade dåvarande depar­

tementschefen emellertid den uppfattningen, att brottet icke hade sin plats

bland de allmänfarliga brotten i SL 19 kap., enär det framstod såsom i

framsta rummet riktat mot den enskilda person som i det särskilda fallet

utsattes för handlingen. Stadgandet fick därför kvarstå i SL 14 kap. för att

upptagas i samband med översynen av detta kapitel i dess helhet. Vid det för­

nyade övervägande av frågan som nu ägt rum har kommittén vidhållit den

åsikt som kom till uttryck i 1944 års förslag och upptagit förevarande brotts-

lyP i kapitlet om allmänfarliga brott (14 kap. i kommitténs förslag). För

egen del ställer jag mig tveksam till denna placering. Frågan synes emeller­

tid få sin bästa lösning, om stadgandet, vilket är av tämligen speciell natur

och nära anknyter till 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar, inrymmes i nämnda lag. Jag har därför icke upptagit nå­

gon bestämmelse i detta ämne i brottsbalksförslaget.

4 kap. i departementsförslaget behandlar brott mot frihet och frid. Kom­

mittén, som upptagit motsvarande bestämmelser i 2 kap., har utarbetat sitt

förslag i nära anslutning till SL 15 kap. men har utmönstrat vissa föråld­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 51

rade regler. Särskild uppmärksamhet har ägnats frågan om skydd tor per­

soner som blir utsatta för hot om grova brott. Kommittéförslaget innebar i

övrigt inga mera väsentliga nyheter. I departementsförslaget har icke gjorts

nåra större avvikelser från kommitténs förslag.

_ _

l

5

kap. i departementsförslaget upptages bestämmelserna om arekrank-

ninq motsvarande 3 kap. i kommitténs förslag. Kommittén har föreslagit

en grundlig revidering av de gällande bestämmelserna i SL 16 kap om äre­

kränkning. Den väsentliga skillnaden i jämförelse med gallande rätt ar att

möjligheterna till sanningsbevisning väsentligt vidgas. Såsom centralt are-

kränkningsbrott har upptagits förtal, avseende ärekränkning genom läm­

nande av osanna eller ogrundade uppgifter. Vid sidan darav har upptagit

en annan brottstyp, benämnd vanryktande, vid vilken ansvar i princip s a

kunna ådömas oberoende av uppgiftens sanningshalt. Sanningsbevisning

skall i regel vara förbjuden i mål där åtal väckts för dylikt brott. Vid gransk­

ningen av förslaget har jag kommit till den uppfattningen, att det lägger a -

för stor vikt vid det osanna eller ogrundade i en ärekränkande uppgift, hor-

slaget har vid departementsbehandlingen omarbetats i syfte att vid lagtex­

tens avfattning kraftigare framhäva det förhållandet, att nedsattande upp­

gifter om annan bör — även om de är riktiga — lå lämnas endast om det

är påkallat av ett befogat allmänt eller enskilt intresse.

__

6 kap i departementsförslaget behandlar sedlighetsbrotten. Aven i fråga

om dessa brott innebär kommitténs förslag, som upptager motsvarande be­

stämmelser i 4 kap., flera nyheter av principiell natur. Kommittén har genom­

gående behandlat ifrågavarande brott såsom Övergrepp av en person mot an­

nan person. Jag har i huvudsak ej funnit anledning till invändningar mo

kommitténs systematik och avgränsningar av de skilda brottstyperna o

de modifikationer på olika punkter som vidtagits under departementsbe­

handlingen innebär ej några större avvikelser från kommitténs förslag. D

må dock nämnas, att jag föreslår viss utvidgning av det kriminaliserade om­

rådet i syfte att skydda yngre åldersklasser från att dragas in i prostitutio .

Efter kapitlet om sedlighetsbrotten upptager kommittéforslaget ett kapi­

tel innehållande bestämmelser om brott mot familj. Såsom

förut

anförts har

kommittén varit i viss mån tveksam huruvida det ar be™«igat att tJl et

särskilt kapitel avskilja en sådan brottsgrupp, men kommittén har slutligen

stannat för att icke frångå den gällande rätten i detta avseende. Det föreslag­

na kapitlet omfattar sålunda i huvudsak de brottstyper som upptages _i SL

IT kap , varjämte till kapitlet överförts ett par andra brott som ansetts över­

vägande innebära brott mot familj. I den föreslagna lydelsen innehåller ka­

pitlet bestämmelser om tvegifte, olaga giftermål förvanskande av famdje-

ställning, egenmäktigt bortförande av barn samt blodskam. Då de ifråg

varade brottstyperna till stor del är utan praktisk betydelse, har jag komrai

t

iH

den Uppfattningen, att det ej finns anledning att behålla ett särskilt ka­

pitel om brott mot familj. Ett par av brottstyperna torde kunna helt utesluta.

och de övriga överföras till andra kapitel.

Den i förslaget upptagna brottstypen olaga giftermål avser sadana fall, då

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

52 B

någon gifter sig med en person som på grund av sinnessjukdom el. dyl. ej

äger rättslig handlingsförmåga eller då äktenskap ingås på grund av villfa­

relse, svek eller tvång. Den som tvingar annan till äktenskap kan emellertid

åtalas för olaga tvång, och även eljest torde de gärningar som omfattas av

denna brottstyp i de praktiskt tänkbara fallen ingå såsom ett led i annat

kriminellt förfarande (t. ex. bedrägeri). Något praktiskt behov av den fö­

reslagna kriminaliseringen synes därför ej föreligga, och denna brottstyp

torde utan olägenhet kunna utgå.

Brottet förvanskande av familjeställning avser enligt förslaget till en bör­

jan att man »understicker eller förbyter» barn. Denna ålderdomliga gär-

mngstyp torde numera få anses betydelselös; vissa av de fall som åsyftas

torde kunna hänföras under brottsbeskrivningen för egenmäktigt bortfö­

rande av barn. Vidare omfattar brottet det fall att man eljest genom att av­

giva oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmälan tillvällar sig

eller annan falsk familj eställning eller berövar annan hans rätta familj eställ-

nmg. Såsom kommittén närmare utvecklat finns ej anledning att i detta

sammanhang särskilt beakta exempelvis sådana fall, då förvanskande av fa­

milj eställning sker genom att osanna uppgifter lämnas i faderslcapsmål eller

som syftar till att orättmätigt bereda gärningsmannen arv eller underhåll.

I dylika fall inträder regelmässigt ansvar för mened, osann partsutsaga, be­

drägeri, förfalskning etc. Något praktiskt behov att därutöver särskilt kri­

minalisera förvanskande av familj eställning kan enligt min mening icke

uppvisas. Även denna brottstyp kan således utgå.

De återstående brotten i förevarande kapitel av förslaget, nämligen tve­

gifte, blodskam och egenmäktigt bortförande av barn, bar jag funnit med

fördel kunna upptagas i de kapitel som behandlar resp. brott mot allmän

ordning, sedlighetsbrott samt frihets- och fridsbrott. Departementsförslaget

upptager således icke något särskilt kapitel om brott mot familj.

Förmögenhetsbrotten behandlas i departementsförslaget i

7

__

11

kap.,

vilka innehåller bestämmelser om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

(7

kap.), bedrägeri och annan oredlighet (8 kap.), förskingring och annan tro­

löshet (9 kap.), gäldenärsbrott (10 kap.) samt skadegörelsebrott (11 kap).

BeLräffande dessa brott har kommitténs arbete huvudsakligen avsett att i

brottsbalken infoga de bestämmelser som antogs genom 1942 års lagstift­

ning angående förmögenhetsbrotten. Jag skall här endast beröra ett par

spörsmål.

1

I fråga om tillgreppsbrotten har kommittén med anledning av de senaste

årens erfarenheter av biltillgreppen föreslagit, att stöld skall anses före-

ligga ej blott då gärningsmannen har uppsåt att tillägna sig det tillgripna

utan aven då hans uppsåt avser att bruka det utan att återställa det. Då

syftet med denna utvidgning i huvudsak har tillgodosetts genom den ut-

■\eckling i rättspraxis, som har ägt rum efter förslagets avgivande, samt

förslaget föranlett vissa erinringar i yttrandena, har den hittillsvarande

brottsbeskrivningen beträffande stöld bibehållits i departementsförslaget.

En annan nyhet i kommittéförslaget som jag ställt mig tveksam till är

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 53

det stadgande om ekonomiskt förtal som upptagits i kapitlet om bedrägeri

och annan oredlighet (7: 9 i kommitténs förslag). Detta stadgande, som i

viss utsträckning'äger motsvarighet i SL 16: 8, är avsett att komplettera de

allmänna reglerna avseende ärekränkning. Tydligt är, att spridande av orik­

tiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomis­

ka förhållanden ofta kan åtkommas såsom vanlig ärekränkning. I den mån

fråga är om sådana närings- och ekonomiska förhållanden som icke kan sa-

„as ha något samband med det personliga anseendet har det föreslagna

stadgandet sin väsentliga betydelse i förhållandet olika näringsidkare eme -

lan och berör således spörsmål, som lämpligast bör regleras i lagstiftningen

mot illojal konkurrens. Jag har stannat för att icke upptaga ifrågavarande

bestämmelse i brottsbalksförslaget. Det torde få ankomma på varumarkes-

och firmautredningen att under sitt fortsatta arbete närmare overvaga hur

lagstiftningen på förevarande område bör vara utformad och därvid bl. a.

beakta de förpliktelser som Sverige kan ha åtagit sig genom sin anslutning

till Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten.

Den brottsgrupp som betecknas såsom brott mot allmänheten upptages i

deparlementsförslaget i 12—14 lcap., vilka innehåller bestämmelser om

allmänfarliga brott (12 kap.), förfalskningsbrott (13 kap.) samt mened och

falskt åtal; så ock annan osann utsaga (14 kap.). Jämväl denna brottsgrupp

har av kommittén upptagits i väsentligen oförändrat slcick från strafflagen,

som i berörda delar fått sin nuvarande avfattning genom 1948 års lagänd­

ringar. Det kan ifrågasättas att till kapitlet om allmänfarliga brott överfora

de mycket frekventa brotten rattfylleri och vårdslöshet i trafik, vilka for

närvarande behandlas i 1951 års lag om straff för vissa trafikbrott. Denna

fråga kommer att övervägas av de i slutet av år 1957 tillkallade sakkunniga

för översyn av lagstiftningen om trafikonykterhet m. m.

Brotten mot staten har erhållit sin nuvarande utformning genom 1948

års lagstiftning, men kommittéförslaget innefattar på vissa punkter änd­

ringar av saklig innebörd. Vad först beträffar brott mot allmän ordning,

som i departementsförslaget upptagits i 15 kap., har kommittén bl. a. revi­

derat bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning. Vidare må näm­

nas, att de nuvarande bestämmelserna om sårande av sedlighet har kom­

pletterats med ett i anslutning till

6

kap.

2

§ tryckfrihetsförordningen utfor­

mat stadgande om spridande av förråande skrifter bland barn och ungdom.

Jag har för min del kunnat ansluta mig till kommitténs förslag med en del

modifikationer på skilda punkter.

I 16 kap. i departementsförslaget behandlas brott mot allmän verksam­

het på grundval av kommittéförslagets 15 kap. Kommittén har i detta ka­

pitel föreslagit en bestämmelse om förtal mot myndighet, vilken jag dock

ej ansett mig böra upptaga. Anmärkas må emellertid, att spridande bland

allmänheten av falskt rykte eller annat osant påstående, ägnat att under­

gräva aktningen för myndighet, enligt gällande rätt föianleder ansvar jäm-

Tikt SL 11:6. I departementsförslaget bär denna gärningstyp utbrutiis och

bildar i förevarande kapitel eif särskilt brott med benämningen beljugande

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

54 B

av myndighet. Ett av kommittén föreslaget stadgande om brott mot tyst­

nadsplikt (15: 7 i kommitténs förslag) har överförts till kapitlet om ämbets­

brotten. Vidare må nämnas, att departementsförslaget innebär en i jämfö­

relse med gällande rätt och kommittéförslaget ändrad konstruktion av de

brott som gäller våld m. m. mot ämbets- eller tjänsteman.

Beträffande brotten mot rikets inre och yttre säkerhet, vilka i departe-

mentsforslaget upptagits i 17 och 18 kap. med överskrifterna högmålsbrott

och brott mot rikets säkerhet, har kommittén föreslagit en del ändringar

i jämförelse med gällande rätt, främst i bestämmelserna om uppror och hög­

förräderi. Ändringarna i dessa bestämmelser har emellertid icke upptagits

i departementsförslaget, utan till detta har de nuvarande upprors- och hög-

forradenparagraferna överförts i huvudsak oförändrade. Vidare må näm­

nas att jag — i syfte främst att trygga en fri kritik- och yttranderätt — ej

heller ansett mig böra upptaga vissa av kommittén framlagda förslag inne­

barande vidgad kriminalisering av kränkande uttalanden mot riksdagen,

statsrådet, främmande makt m. fl. Ett par av de i kapitlen upptagna brotten

har i departementsförslaget erhållit ändrad konstruktion på samma sätt som

föreslagits beträffande brott mot ämbets- och tjänstemän.

I 19 kap. i departementsförslaget behandlas ämbetsbrott. Förslaget över­

ensstämmer frånsett vissa modifikationer med kommitténs förslag (18

kap.), som i sin tur nära ansluter till gällande rätt. Såsom nyss antyddes

har till kapitlet överförts ett i 15 kap. i kommitténs förslag upptaget stad­

gande om brott mot tystnadsplikt. Genom stadgandet kriminaliseras brott

mot tystnadsplikt för alla som är anställda i allmän tjänst och för dem som

fullgör lagstadgad tjänsteplikt. Vissa bestämmelser i kapitlet vilka äger sam­

band med påföljdssystemet (18:

^8

och 18: 14 i kommitténs förslag) har

uteslutits för att upptagas i brottsbalkens blivande tredje huvudavdelning.

20

och 21 kap. i departementsförslaget innehåller bestämmelser om brott

av krigsmän samt krigsartiklar. Kommittéförslaget upptager motsvarande

bestämmelser i 19 och 20 kap. och innebär tämligen få avvikelser från gäl­

lande^ rätt. Bland nyheterna må nämnas, att bestämmelserna om krigsför-

räderi i vissa avseenden omarbetats. En bestämmelse har upptagits angå­

ende tillämpningen, i fall då riket är ockuperat utan att riket formellt är i

krig, av sådana ansvarsbestämmelser som förutsätter krigstillstånd. I de­

partementsförslaget har denna bestämmelse erhållit en mera generell av­

fattning än i kommitténs förslag.

Till komplettering av brottsbeskrivningarna i 3—21 kap. upptages i 22

kap. i departementsförslaget, motsvarande

21

kap. i kommitténs förslag, be­

stämmelser om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

Dessa bestämmelser anknyter till 3 kap. SL med smärre ändringar. En vik­

tig nyhet är att tillämpningsområdet för medverkansbestämmelserna i prin­

cip uttryckligen begränsas till brott å vilka kan följa strängare påföljd än

endast böter.

23 kap. i departementsförslaget, som är det sista kapitlet i denna huvud­

avdelning, innehåller bestämmelser om nödvärn och annan nöd. Detta kapi­

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1962

B 55

tel bya<ser på

22

kap. i kommittéförslaget. I huvudsaklig överensstämmelse

med kommitténs förslag upptages regler om nödvärn, om befogenhet för

polismän m. fl. att i vissa situationer utöva våld samt om nodfall i allmän­

het ävensom en bestämmelse om bedömandet av gärning, som begås på be­

fallning av någon under vars lydnad gärningsmannen står. Vad i SL 3: 7

utsäges därom, att straff ,som lagen utsätter för det fall att någon genom

brott bereder sig vinning eller tillägnar sig något jämväl skall tillampas, då

någon avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något, torde

gälla utan särskilt stadgande (jfr prop. 1942:4 s. 184). Den motsvarighet

till nämnda lagrum som kommittén upptagit i förevarande kapitel (

22

: 9 i

kommitténs förslag) har jag därför ansett kunna utgå ur förslaget.

Straffrättskommittén har i sitt betänkande med förslag till brottsbalk

även framlagt förslag till ändringar, som brottsbalken föranleder i andra

författningar; bl. a. måste tryckfrihetsförordningens regler om tryckfnhets-

brott revideras. Dessa ändringar får emellertid upptagas i en senare etapp

av lagstiftningsarbetet.

TTT- De särskilda bestämmelserna i förslaget

Enligt de grunder som jag angivit i det föregående har utarbetats förslag

till de två första huvudavdelningarna i den blivande brottsbalken. Beträf-

tande de särskilda bestämmelserna i detta förslag får jag, utöver vad som

framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser

Första huvudavdelningen i den föreslagna nya balken innehåller allmänna

bestämmelser, uppdelade på två kapitel, av vilka det ena ger vissa generella

föreskrifter om brott och brottspåföljder, medan det andra reglerar tillämp­

ligheten i rummet av svensk lag angående brott.

1 KAP.

Om brott och brottspåföljder

I detta inledande kapitel upptages vissa grundläggande regler angående

brott och brottspåföljder. Såsom 1 § har införts en bestämmelse, som fast­

slår principen »nullum crimen sine lege». 2 § ger vissa sammanfattande reg­

ler om vad som kräves i subjektivt avseende för att en gärning skall anses

såsom brottslig. Denna paragraf reglerar även frågan om ansvar för brott

som begås under rus. I

3—5

§§ upptages vissa bestämmelser om brottspå­

följder. Skadestånd, förverkande och andra särskilda åtgärder, vilka i en

del avseenden följer andra regler än de egentliga brottspåföljderna, om-

namnes i 6 §. En bestämmelse om var brott skall anses begånget återfin­

nes i 7 §, medan i 8 § meddelas ett stadgande om utlämning för brott. Av­

slutningsvis gives i 9 § en bestämmelse om tillämpligheten av brottsbalkens

bestämmelser i fråga om brott inom specialstraffrätten.

56 B

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

1 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i straff-

rättskommitténs förslag.

Departementschefen. Innan någon kan ådömas ansvar med därtill knut­

na påföljder, måste domstolen konstatera att ett brott har blivit förövat.

Beträffande frågan på vilka grunder domstolen i detta avseende har att

bygga sm provning — bortsett från konstaterandet av att vissa faktiska

omständigheter föreligger — råder skiljaktigheter mellan olika rättssystem

Principen att en gärning icke kan betraktas som brott utan ett uttryckligt

stöd i lag (nullum cnmen sine lege) är allmänt omfattad i västerländska

kulturstater. Vad angår den nordiska rätten fastslår den danska straffla­

gen denna grundsats genom en uttrycklig bestämmelse i lagen, och i Norge

är den inskriven i grundlagen. Även i Sverige är principen djupt rotad i

rättslivet. Ehuru den hittills ej kommit till synes genom ett uttryckligt lag­

bud, kan den indirekt utläsas i särskilda stadganden, exempelvis i regeln i

5 § strafflagens promulgationsförordning om strafflagens tillämplighet å

brott, som förövats före dess ikraftträdande. Med hänsyn till den vikt som i

vår rättsuppfattning tillmätes den nämnda grundsatsen föreligger starka

skäl att inskriva densamma i brottsbalkens inledande kapitel. Jag vill även

erinra om att i Europarådets av Sverige ratificerade konvention angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna stad­

gas i art. 7 mom. 1, att ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller

underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde ett brott

enligt inhemsk eller internationell rätt, samt att ej heller högre straff får

utdömas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens

begående. En motsvarande bestämmelse finnes även i den av Förenta Na­

tionernas generalförsamling antagna Universal declaration of human rights.

Med hansyn till det anförda har i förevarande paragraf upptagits en bestäm­

melse av innebörd att såsom brott skall anses allenast gärning, som inrym-

mes under en i brottsbalken eller eljest i lag eller författning given brotts-

beskrivning.

Det föreslagna stadgandet innebär icke att det i varje särskilt fall måste

finnas ett direkt stöd i själva bokstavslydelsen av lagen, utan lagen skall

enligt vedertagna grundsatser tolkas så att dess rätta mening utrönes. Åt­

minstone inom specialstraffrätten torde även s. k. analogisk tillämpning an­

ses tillåten, ehuru endast inom mycket snäva gränser. Härutinnan avses

icke att göra någon ändring genom det föreslagna stadgandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

B 57

2

§•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt. I kommitté-

förslaget motsvaras paragrafen av 22: 1 och 22: 2.

Kommittén. Kommittén har i 22: 1 föreslagit ett stadgande av innehåll, att

straff enligt brottsbalken skall ådömas endast för gärning som begåtts

uppsåtligen eller, där det är särskilt stadgat, av oaktsamhet. Kommittén har

icke i lagtexten upptagit någon definition av uppsåtsbegreppet utan i detta

avseende hänvisat till de normer som utbildats i doktrin och praxis. Upp­

såt anses i första hand föreligga då det brottsliga resultatet är vad gärnings­

mannen önskar uppnå med sin handling eller är ett genomgångsled för att

uppnå vad han sålunda önskar (direkt uppsåt även kallat avsikt eller syf­

te). Uppsåt är vidare för handen när det brottsliga resultatet av gärnings­

mannen uppfattas såsom nödvändigt förbundet med den önskade effek­

ten utan att likväl vara ett genomgångsled till denna (s. 1c. indirekt uppsåt).

Uppsåt anses ytterligare föreligga i viss utsträckning när gärningsmannen

uppfattar det brottsliga resultatet såsom möjligen förbundet med hand­

lingen. För att uppsåt i dessa fall skall föreligga lcräves att efter omstän­

digheterna måste antagas, att gärningsmannen icke av visshet om det brotts­

liga resultatets inträdande skulle låtit avhålla sig från handlingen (s. 1c.

eventuellt uppsåt). Det har dock förekommit att ansvar för uppsåtligt brott

i dylika fall ådömts på grundval av vad gärningsmannen insett vara sanno­

likt. Med hänsyn till att innebörden av uppsåtsbegreppet ej helt stabilise­

rats har kommittén ansett, att tiden ännu ej är inne att i lagtext fixera be­

greppet.

Kommittén har övervägt att upptaga jämväl en bestämmelse om verkan

av rättsvillfarelse — vilken regel enligt den ståndpunkt svensk rättspraxis

intagit skulle innebära att rättsvillfarelse i princip icke medför straffrihet

— men funnit att denna fråga liksom hittills bör kunna överlåtas åt rätts­

praxis.

Begreppet oaktsamhet har liksom uppsåtsbegreppet lämnats utan defi­

nition i lagtexten. Oaktsamhet anses enligt kommittén föreligga, om en män­

niska med normal viljebeskaffenhet skulle ha avhållit sig från handlingen

för att undvika en sådan skadlig eller farlig verkan därav som i det före­

liggande fallet inträtt. I paragrafen har emellertid upptagits en bestämmelse

att, om oaktsamheten var ringa, ej skall dömas till straff. För att denna

regel ej skall rubba förutsättningarna för slcadeståndsskyldighet har kom­

mittén jämväl föreslagit ett tillägg till SL 6: 1.

Kommittén har understrukit alt de föreslagna bestämmelserna gäller en­

dast för brott enligt brottsbalken, vilket i förslaget kommit till uttryck ge­

nom orden »enligt denna balk». Inom specialstraffrätten kan, uttalar kom­

mittén, ej generellt tillämpas den principen att, då annat ej är uttryckligen

stadgat, för straffbarhet kräves att gärningen begåtls uppsåtligen; ej heller

kan regeln om straffrihet vid ringa oaktsamhet generellt tillämpas inom spe­

58 B

cialstraffrätten, där den nedre gränsen för straffbar oaktsamhet ofta ligger

lägre än då fråga är om brott enligt strafflagen.

Bestämmelserna i SL 5: 12, som modifierar de särskilda reglerna om för­

höjt straff vid s. k. objektiva överskott, har ej någon motsvarighet i kom­

mitténs förslag, vari nämnda regler enligt vad förut anförts icke har upp­

tagits.

I 22: 2 har kommittén upptagit en särskild regel om straffansvar vid rus.

Denna regel innebär, att om någon begår straffbelagd gärning under självför-

vållat rus, hans tillstånd ej skall utgöra hinder mot att tillämpa det straff som

eljest är stadgat för gärningen. Den föreslagna bestämmelsen ersätter det

alltjämt gällande stadgandet i förordningen den 16 november 1841 (SFS nr

58) emot fylleri och dryckenskap. Kommittén har i sina motiv utförligt ut­

vecklat den närmare innebörden av bestämmelsen på grundval av doktrin

och praxis samt därvid betonat, att någon ändring i sak av den svenska

rättens ståndpunkt ej är avsedd.

Kommittén framhåller, att den svenska rättens ståndpunkt är att de van-

liga reglerna om uppsåt eller oaktsamhet såsom förutsättning för straffbar­

het ej gäller, då fråga är om handlingar begångna under inflytande av själv-

törvållat rus av alkohol eller annat ämne med liknande verkan, såsom mor­

fin, kokain och fenedrin. Praxis har vidare iakttagit den största återhåll­

samhet i fråga om medgivande av straffrihet eller straffnedsättning med

stöd av SL 5: 5 och 5: 6 beträffande handlingar förövade under rus. Straff-

fiihet torde knappast medgivas i andra fall än då gärningsmannen befun­

nit sig i patologiskt rus. Ståndpunkten betingas uppenbarligen av kriminal­

politiska skäl. Frågan om rusets straffrättsliga ställning har i vårt land un­

der de senaste decennierna upprepade gånger varit föremål för övervägan­

den av sakkunniga, varvid någon principiell ändring av den ståndpunkt

svensk rätt intager ej ifrågasatts (se bl. a. SOU 1923: 9 och 1942: 59).

Det föreslagna stadgandet är, framhåller kommittén, en konsekvens av

att kommittén i 22: 1 upptagit den allmänna principen om uppsåt eller oakt-

samhet såsom förutsättning för straffbarhet. I förhållande till 22: 1 inne­

bär sålunda 22: 2 en modifikation. Frågan om frihet från straff för gär­

ning begången under rus på grund av att gärningsmannen befunnit s^ig i

sinnestillstånd som avses i SL 5: 5, i första hand patologiskt rus, har ej be­

rörts i den föreslagna lagtexten. Ej heller i detta hänseende torde enligt

kommittén ändring i gällande rätt vara påkallad. Beträffande straffned-

sattningsregeln i SL 5: 6 uttalar kommittén att om — i enlighet med förslag

av strafflagberedningen — detta stadgande skulle upphävas, uppkommer

fragan om tillämpning av en allmän bestämmelse om straffrihet eller straff-

nedsattning. Denna fråga, liksom spörsmålet huruvida påföljder av sär­

skilt slag bör ifrågakomma i stället för straff i fall av förevarande art, har

ej behandlats av straffrättskommittén, utan kommittén har i dessa avse­

enden hänvisat till strafflagberedningens arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Yttrandena Den av kommittén föreslagna regeln om uppsåt eller oaktsa

“ r=frir—

relse Landsorganisationen

har beträffande innehållet i en sadan re el

I,a, e„ a“„»n Spfauning äu de,, som kommit Hl. uttryck i ko„m„t,e„s be-

tänkande och anfört:

. n

villfarelse i princip tillerkannes verkan sajam

förevarande

nedsättningsgrund, aktualiseras på ett sa \fäll*jnt?en av specialstraff-

strafflagsrevisionen liksom_ av d

|

den enskiide medborgaren

Ä

*u„ge, uv

Men lika orimligt s0"’ det

att beträffande bedömningen av rätts-

ÄeuTÄHta de” stränga8’ krimiualpolitiskt skäligen meningslösa

stäXunkt"om i denna träga intagits av svensk raltsprav.s.

Flera remissinstanser har uttalat särskild tillfredsställelse över förslaget

att för brottsbalksbrottens del undantaga fall av ringa oaktsamhet. h

'eningen Sveriges stadsdomare har dock uttalat önskemål om att i lag^ten

måtte närmare angivas de fall där straffbarheten är utesluten på g~

alt oaktsamheten är ringa. Göteborgs radhusralt anser att *"“2 ,

blivit alltför kategorisk samt föreslår att regeln utformas som en fakultativ

straffrihetsregel. Enligt rådhusrättens mening bor alltså stadgandet givas

den lydelsen att, om oaktsamheten var ringa, från straff må trias.

Även militieombudsmannen har ansett, att straffnhetsregeln ar tor d-

sträckt särskilt med hänsyn till militära förhållanden. Fragan boi en 0

hans mening lösas så, åt, åklagare får möjlighe, åt, underlåta åtal , sadanu

fall där ingripande med straff icke är påkallat ur allmän synpunkt. In

krigsmaktens verksamhetsområde måste för säkerställande av torsvarsan-

stalternas effektivitet och härför erforderlig samordning lastas stor vikt

vid att envar på sin plats med all den precision som ar möjlig och aien i

detaljer som i och för sig kanske ter sig mindre betydelsefialla ut or vad

som blivit honom ålagt. Även med aktgivande harpa skulle helt visst vid

tillämpning av den föreslagna straffnhetsregeln ingalunda komma att sak­

nas fall som måste bedömas som ringa oaktsamhet, ehuru ett ingnpand

skulle vara påkallat ur allmän synpunkt. Militieombudsmannen u veck ai

i sitt yttrande, hurusom den av kommittén föreslagna regeln skulle innc-

Pära betydande inskränkning i möjligheterna att utnyttja den tUhattavis-

nin"s- och bestraffningsrätt, som är tillagd vederbörande militära chefer.

Regeln skulle kunna medföra, att åtskilliga fall av oaktsamhet, som nu be-

60 B

straff bar?)0 rf t^ri[tta!isning eller 1 disciplinär ordning, fölle utanför det

straffbara området, nagot som måste komma att menligt inverka på de be­

tydelsefulla uppgifter som åligger kompanibefälet

?

hl7lbe/ällTaren,haT lik3ledeS underst™™, att den föreslagna straffri-

, ege,ln far.lampl,g med hänsyn till militära förhållanden. Bestäm-

dsen kan latt misstolkas och föranleda att vissa smärre, av krigsmän be-

gangna förseelser icke beivras, oaktat så varit påkallat ur allmän synpunkt

Brott som begås av oaktsamhet, där oaktsamheten är ringa, tordfi reael

vara att hanföra till sådana mindre förseelser som avses i

14

. s i g

kris-smän °ch Kr

ng tillrättavisning ma anvandas. Med hänsyn härtill bör enligt överbefäl-

■nn^kiZTf *“ttry?? *"!!*** 1 22:1 Utbyt3S mot ^ynnerfigen ringa»,

skillnad från mihtieombudsmannen och överbefälhavaren har audi

toren vid kustflottan, i vars yttrande chefen för kustflottan instämt uttafat

mot ™enmf?en ,att det ur militär synpunkt icke torde vara något att erinra

ZLtenJ°re!älagna straffrihetsregeln, vilken närmast synes innebära ett

lagfastande av nu radande rättspraxis.

5ufrteäsffrd!/di,eniÖreSlagna rege‘n 0m anSV3r Vid rus -ser föreningen

ftt t fl haradshovdll}9ar att uttrycket »vare hans tillstånd ej hinder mot

slagit atTdet skurT

1Cke tlllrackIl§t entydigt. Föreningen har före-

i rrv, L *

ersattas med »skall hans tillstånd vara utan verkan nå

straffbarheten» eller ock annat uttryck, som klarare anger

va

s l i 8

ti lstå°nTe

fylkri °Ch dryckenskaP -givits med orden »må hans

. “ tä?d ,CJ laada honom till ursäkt, utan skall han------------ vara underkas

tad alla de påföljder, som lag och författning i varje fall föreskriva» En lik

nande ermran framföres av hovrätten för övre Norrland

^

Medicinalstyrelsen understryker, att medicinering vid t ex smärttill

stand, orostillstånd, illamående i samband med resor o. s. v.

kan

giva en o '

tocknmg av sådan natur, att den bör räknas som ett rustillstånd Styrelsen

sager sig förutsatta att straffrihet under dylika omständigheter skalHfråea

komma savida läkarens ordination följts, så att angiven dos Lke ”Si'

dits och de meddelade föreskrifterna icke heller i övrigt åsidosatts.

atfr^r^V dverenssiämmelse med kommittén vill jag förorda

i In all 3 grrr3 brottsansvar i subjektivt avseende sammanfattas

vid hr h ^ Tf Gfn°m dCnna faStslås endast vad som redan anses gälla

V f imot den allmänna strafflagen. Jag vill emellertid understrvka al‘t

i brottshe k®"3 rCgeln ~ Varigen°m kravet På uPPsåt icke behöver angivas

i brot besknvnmgarna - endast är lagteknisk och att den alltså icke bör

ppfattas såsom något generellt ställningstagande til] de värdering.-

skiSldSbr°tf Iag§aS tiIlgrUnd fÖF bestän—andet av brottsområdet i varje sär-

få nb SParrf- Regeln Synes vara av den centrala karaktär, att den bör

ta sm plats i balkens inledande kapitel.

Ett spörsmål som uppkommer i detta sammanhang gäller verkan av att

Kimgl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 61

gärningsmannen är ovetande om att gärningen är i lag belagd med ansvar,

s. k. rättsvillfarelse. I likhet med de flesta utländska rättssystem har svensk

rättspraxis i princip intagit den ståndpunkten, att uppsåtskravet ej om­

fattar kännedom om lagens innehåll och att okunnighet om detta därför är

utan inverkan på ansvaret. Rättsvillfarelse har godtagits såsom straffrihets-

grund endast i särskilda undantagsfall, då den bedömes såsom ursäktlig. Det

är uppenbart, att medborgarna i gemen icke kan äga närmare kännedom om

de mångahanda lagbestämmelser, som reglerar nutida komplicerade sam­

hällsförhållanden. Den kritiska hållning mot inställningen i rättspraxis som

kommit till uttryck i landsorganisationens remissyttrande är därför väl för­

ståelig. Å andra sidan kan icke varje påstående om okunnighet rörande rätts­

reglernas innehåll få leda till befrielse från ansvar. I likhet med kommittén

anser jag att någon lagbestämmelse i ämnet ej bör meddelas, utan det bör

få ankomma på rättstillämpningen att bedöma spörsmålet med beaktande

av de förhållanden som föreligger i varje särskilt fall. De av strafflagbered­

ningen föreslagna reglerna om nedsättning och eftergift av påföljd ger också

möjligheter att undgå stötande resultat.

I kommitténs förslag har upptagits en kompletterande regel med den in­

nebörden att begreppet oaktsamhet i brottsbalken skall bestämmas så att det

icke omfattar ringa oaktsamhet. Denna regel har lämnats utan erinran i

de flesta remissyttrandena, men den har väckt vissa betänkligheter på mi­

litärt håll, där man hävdat att den skulle kunna inverka menligt på krigs­

maktens möjligheter att upprätthålla effektivitet och disciplin. Jag vill i

detta avseende understryka, att uttrycket »ringa» oaktsamhet icke är någon

absolut bestämning av begreppet. I den mån förhållandena är av den beskaf­

fenhet, att särskild uppmärksamhet och noggrannhet är påkallad, måste

ett förfarande som under andra omständigheter finnes vara bagatellartat be­

dömas såsom mera allvarligt. Enligt min mening är regeln, tolkad på detta

sätt, väl avpassad även för den militära rättsvården. Jag vill alltså tillstyrka

att en bestämmelse i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kommit­

téns förslag intages i förevarande paragraf.

De nu förordade allmänna reglerna om uppsåt och oaktsamhet är såsom

kommittén närmare utvecklat ej utan vidare tillämpliga inom specialstraff­

rätten. Härtill återkommer jag vid 9 § i detta kapitel.

I anslutning till frågan om de allmänna subjektiva brottsförutsättning-

arna bör även spörsmålet om verkningarna av abnormitet i gärningsman­

nens sinnesförfattning uppmärksammas. Enligt gällande rätt — SL 5: 5

kan den som begått en gärning under inflytande av sinnessjukdom, sinnes-

slöhet eller annan jämställd abnormitet icke fällas till ansvar och dömas till

påföljd för gärningen, även om han anses ha haft uppsåt eller varit oakt-

sam, utan domstolen får inskränka sig till att konstatera ett eventuellt fö­

religgande behov av vård på sinnessjukhus. Stratflagberedningens förslag

till skyddslag innebär en ändrad ordning i detta avseende (se SOU 1956: 55

s. 266 ff.). Oavsett vilken ståndpunkt som intages till strafflagberedningens

förslag svnes reglerna angående de allmänna subjektiva brottsförutsält-

62 B

ningarna böra anses tillämpliga även på gärningar som begås under infly­

tande av abnormitet. För att ett brott skall anses föreligga kräves sålunda,

att gärningsmannen haft uppsåt eller varit oaktsam i förhållande till den

brottsliga effekten.

För ett speciellt fall, nämligen då gärningsmannen handlat under rus,

påkallas emellertid en undantagsregel. Straffrättskommittén har i sitt för­

slag upptagit en dylik regel, vilken som kommittén påpekar kan sägas inne­

bära en modifiering av kravet på uppsåt resp. oaktsamhet. Det är givet att

en måttlig berusning ej utesluter förefintligheten av uppsåt eller oaktsam-

liet, men vid högre grader av rus kan omdömet vara så fördunklat, att man

icke kan tala om uppsåtligt eller oaktsamt handlande. Den svenska rättens

ståndpunkt att i sådana fall eftergiva det subjektiva rekvisitet — vilken

ståndpunkt hittills kommit till uttryck i 3 § i 1841 års förordning emot fyl­

leri och dryckenskap (jfr även SL 5: 5 andra stycket) — är såsom kom­

mittén framhållit betingad av kriminalpolitiska skäl. Jag vill i anslutning

till kommitténs redogörelse betona, att grundsatsen gäller såväl berusning

genom alkoholförtäring som berusning med andra medel. Vidare kräves att

berusningstillståndet skall vara självförvållat. I sådana fall då ruset är av

patologisk art eller då eljest är fråga om helt abnorma verkningar av berus­

ningsmedlet torde samma grundsatser få gälla som då gärningen eljest be­

gåtts under inflytande av abnormitet. Detsamma bör gälla i det av medici­

nalstyrelsen berörda fallet, att någon blir omtöcknad vid medicinering en­

ligt läkarordination.

I kommitténs förslag har den ifrågavarande regeln avfattats så, att be-

rusningen ej skall vara hinder mot att tillämpa det straff som eljest är

stadgat för gärningen. Innebörden av regeln synes emellertid komma till ett

klarare och mera lättförståeligt uttryck, om den anknytes till den allmänna

bestämmelsen om uppsåt och oaktsamhet. I enlighet härmed har, i andra

stycket av förevarande paragraf, stadgats att, om gärningen begåtts under

självförvållat rus, därav icke må föranledas att den ej anses som brott.

3 §•

Paragrafen saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i straffrätls-

kommitténs förslag.

Kommittén. Kommittén har icke i sitt förslag upptagit några allmänna

regler angående bestämmande av brottspåföljd. Icke heller i motiven har

kommittén närmare ingått på denna fråga. I den allmänna översikten över

förslaget anför dock kommittén, såsom förut anmärkts, att kommittén icke

ansett det påkallat att giva annan ledning för straffmätningen inom skalor­

na än som kan utläsas av exemplen på ringa eller grovt brott. I detta sam­

manhang anför kommittén därjämte, att det är klart att fängelse och böter

skall utmatas till visst mått huvudsakligen efteF brottets svårhetsgrad, me­

dan val av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn till den brottsliges

person.

c

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 63

Departementschefen. I 1 och 2 §§ i förevarande kapitel angives två grund­

förutsättningar för att ett brott skall anses föreligga, nämligen dds att ga

ningen är i lag beskriven såsom brott och dels att gärningen skett med pp

såt eller, i särskilda fall, av oaktsamhet. Sedan det konstaterats åt n^onbe-

«ått ett brott, inträder samhällets reaktion i den formen, att påföljd för brot­

tet bestämmes. Några generella anvisningar för bestämmandet av påföljden

finnes ei i SL. Det synes emellertid önskvärt att i det inledande kapitlet

brottsbalken införa en regel, som i allmänt sammanfattande form anger de

huvudsynpunkter som bör följas då domstolen i de särskilda fallen skall

bestämma brottspåföljden.

Samhällets reaktion mot brottslingen syftar i främst a rummet till åt -

reda samhället skydd mot den fara för dess bestånd och utveckling som lag­

överträdelser medför och att jämväl skydda enskilda medborgare mot an­

grepp av olika slag. I diskussionen kring dessa frågor har olika meningar

kommit till uttryck, huruvida ett sådant skydd kan åstadkommas genom

en påverkan på samhällsmedlemmarna i allmänhet eller om huvudvikten

bör läggas vid åtgärder som hänför sig till den brottslige själv. De skarpa

teoretiska motsättningar, som framkommit rörande detta spörsmål, torde

emellertid icke leda till några mera väsentliga skiljaktigheter vid den prak­

tiska tillämpningen av påföljdssystemet. Tydligt är att några generella nor­

mer icke kan uppställas. Då det gäller att i en sammanfattande lagregel giva

domstolen en anvisning för bestämmandet av brottspåföljden torde det ej

vara möjligt att precisera brottspåföljdens syfte på annat sätt än att den ska

vara ägnad att avhålla gärningsmannen från brott och eljest skydda sam­

hället mot brottslighet. Därjämte bör emellertid utsägas, att domstolen vid

sin prövning har att taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter,

såväl beträffande brottet som i fråga om den brottsliges person. Detta galler

alla brottspåföljder utan åtskillnad. Enligt kommitténs uppfattning skall

fängelse och böter utmätas till visst mått huvudsakligen efter brottets svår-

hetsgrad, medan valet av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn till

brottslingens person. Det är visserligen riktigt, att brottets svårhetsgrad ar

av väsentlig betydelse vid ådömande av fängelse eller böter. Enligt min me­

ning bör emellertid även då — åtminstone vid något allvarligare brottslig­

het — stort avseende fästas också vid den brottsliges personliga omständig­

heter. I förevarande paragraf i förslaget har med hänsyn härtill upptagits

en bestämmelse av innebörd, att rätten enligt de grunder som gäller för till-

lämpningen av olika brottspåföljder skall, med beaktande av brottets beskaf­

fenhet, gärningsmannens egenskaper och personliga förhållanden samt om­

ständigheterna i övrigt, bestämma påföljd för brottet efter vad som finnes

bäst ägnat att avhålla gärningsmannen från brott och eljest skydda samhäl­

let mot brottslighet. Med den valda formuleringen gäller regeln icke blott

valet av påföljdsart utan även bestämmandet av påföljdens närmare utform­

ning i den mån domstolen har att bestämma däröver, exempelvis fastställan­

de av tiden för fängelse inom den för brottet gällande latituden.

Mot den nu föreslagna regeln kan måhända invändas att den med sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

64 B

mycket allmänt hållna avfattning icke ger domstolen någon nämnvärd väg­

ledning vid bedömandet av de särskilda brottsfallen. Det synes likväl vara

av varde att man i en lagregel ger ett uttryck just för grundsatsen att det

- såvitt ej särskilda regler föranleder annat _ icke är några speciella

synpunkter som skall givas företräde utan att domstolen har att beakta

samtliga föreliggande omständigheter. Regeln har därigenom en viktig sam­

ordnande funktion i förhållande till de normer och anvisningar som i oli­

ka sammanhang meddelas beträffande de särskilda brottspåföljderna.

4 §•

o^n.?araSraf ersätter stadganden i SL 2:1, 2: 2, 2:15, 2:15a, 5: 6a samt

.... : i7’ onVoi angår SL 27: 17 finnes motsvarighet i straffrättskommitténs

torslag 20: 20.

Departementschefen. I brottsbalkens inledande kapitel torde sammanfatt­

ningsvis bora angivas de olika slag av brottspåföljder som kan komma till

användning. I den uppräkning som förevarande paragraf innehåller uppta­

ges allmänna brottspåföljder i första stycket. Uppräkningen, som skett i

huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, är i avvaktan på ett när-

mare ställningstagande till strafflagberedningens förslag icke slutgiltig.

De sarskdda påföljderna — suspension och avsättning för ämbets- och

tjänstemän samt disciplinstraff för krigsmän - angives i andra stycket.

som tredje stycke innehåller paragrafen en erinran om möjligheten att,

da riket ar i krig, tillämpa dödsstraff i vissa fall.

v.M,edanledrS aV br0tt kan även inträda skadeståndsskyldighet samt for­

mel se” 6 § 3nnan dyHk SärSkild rättsverkan- Härom meddelas bestäm-

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

5 §•

Paragrafen har ej motsvarighet vare sig i gällande rätt eller i kommitté-

lorslaget.

Departementschefen. Den omständigheten att vissa påföljder angives i be­

stämmelserna om de särskilda brotten kan måhända giva anledning till den

uppfattningen, att de Övriga påföljderna skulle vara av undantagskaraktär

0?bk°mma tm användning endast om den i brottsbestämmelsen angivna

påföljden av särskild anledning ej kan tillämpas. Ett sådant betraktelsesätt

har haft sitt berättigande tidigare, då vårt reaktionssystem var mindre diffe-

rentierät, men kan numera ej anses riktigt. Som jag understrukit vid 3 §

skull domstolen vid sitt bedömande av ett brottsfall välja mellan de oli-

a pafoljaerna alltefter de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter-

,na; k UJ1uSa,aV PåfölJderna> främst fängelse och böter, nämnes i anslutning

ill brottsbeskrivningarna är betingat av nödvändigheten att allt efter brot-

*nASJårh^tS8rad bestämma olika maximi- och minimigränser för dessa

påföljder. For att klarlagga jämställdheten mellan de olika reaktionsformer-

B 65

na och sålunda förebygga den nyss antydda misstolkningen har i denna pa­

ragraf uttryckligen fastslagits, att böter och fängelse liksom suspension,

sättning och disciplinstraff skall användas med den begränsning som fram-

oår av bestämmelserna om de särskilda brotten och att de Övriga i 4 § forsta

stycket angivna påföljderna må tillämpas utan avseende å att de over huvu

ej omnämnes i dessa bestämmelser.

6 §•

Denna bestämmelse har ej direkt motsvarighet i SL och ej heller i kom­

mittéförslaget.

Departementschefen.

Såsom antytts i kommentarerna till 4 § är den där­

städes gjorda uppräkningen ej fullständig, i det brott kan föranleda skade­

stånd och förverkande; även andra särskilda åtgärder, sasom forvisning,

skyldighet att gälda straffskatt etc., kan ifrågakomma. En erinran harom

har upptagits i förevarande paragraf. Utformningen av dessa åtgärder av­

viker i skilda hänseenden, alltefter syftet med åtgärderna, från de egent­

liga brottspåföljderna.

7 §-

Stadgandet återfinnes i SL 1: 1 andra stycket och har i straffrattskommit-

téns förslag sin plats i 23: 11.

Departementschefen.

Frågan var ett brott skall anses begånget har bety­

delse i olika avseenden, och en bestämmelse som ger en generell regel harom

svnes lämpligen böra införas i förevarande kapitel. Med denna placering av

bestämmelsen står det klart att den är avsedd att giva ledning i alla fall, da

spörsmålet är av betydelse. Jag vill påpeka, att 19 kap. 1 § rattegangsbalken

upptager ett stadgande i ämnet, såvitt angår forum i brottmål. Detta stad­

gande, som i sak överensstämmer med den regel som på grundval av SL 1:1

upptagits i föreliggande förslag, torde bli överflödigt och kunna utgå.

8

§■

Denna paragraf motsvaras i gällande rätt av SL 1:5 första stycket och

i kommitténs förslag av 23: 12 första stycket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. Paragrafen innehåller en hänvisning till särskild

lagstiftning angående utlämning för brott från Sverige till främmande stat.

Hänvisningen avser lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott.

Angående efterkommande av villkor beträffande åtal eller påföljd, som

uppställts då någon för brott utlämnats till Sverige, torde bestämmelser

böra meddelas i samband med de regler angående reaktionssystemet, som

avses skola ingå i en senare avdelning av brottsbalken.

9 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. I kommitténs förslag fin­

nes motsvarighet till bestämmelsen i 23: 13.

3 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

66 B

Kommittén. Kommittén, som i sitt förslag upptagit allmänna straffrätts-

liga regler i 21

23 kap., har såsom avslutande paragraf i 23 kap. infört ett

stadgande, vari föreskrivits, att de allmänna bestämmelserna i nämnda ka­

pitel skall gälla jämväl beträffande gärning som är belagd med straff i an­

nan lag eller författning än brottsbalken, där ej annat följer av vad för sär­

skilda fall är stadgat. I motiven till bestämmelsen har kommittén påpekat,

alt beträffande det i 22: 1 upptagna stadgandet om uppsåt eller oaktsamhet

såsom förutsättning för straffbarhet (vilket stadgande i departementsför-

slaget motsvaras av 2 § första stycket i förevarande kapitel) dock skall gäl­

la, att det ar tillämpligt endast i fråga om de i brottsbalken behandlade

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

åttrandena. Den ifrågavarande bestämmelsen i kommitténs förslag har icke

oranlett erinran i remissyttrandena i annan mån än att på ett par håll ut­

talats, att det av kommitténs formulering av denna bestämmelse och av 22: 1

i kommittéförslaget icke otvetydigt framginge, att sistnämnda paragraf ei

skulle avse specialstraffrätten.

Departementschefen. I en framställning till Kungl. Maj :t har 1953 års

riksdag anhållit om utredning angående de allmänstraffrättsliga problemen

mom specialstraffratten och om en översyn av gällande specialstraffrättsli-

ga stadganden i förtydligande och förenhetligande syfte. Till grund för

framställningen ligger ett av första lagutskottet avgivet utlåtande (nr 34)

vari namnes flera ämnen inom specialstraffrätten — bl. a. de subjektiva

förutsättningarna för straff — där tvekan råder om bestämmelsernas inne­

bord dar reglerna är mindre följdriktiga eller där deras sakliga innehåll

an kritiseras eller diskuteras. Med anledning av ifrågavarande framställ-

ning har i slutet av år 1955 inom justitiedepartementet tillkallats en sär­

skild utredningsman för att verkställa en förberedande undersökning för

reformering av specialstraffrätten.

Innan resultatet av det sålunda påbörjade utredningsarbetet föreligger,

kan nagon mera slutgiltig ställning icke tagas till de allmänstraffrättsliga’

problemen mom specialstraffrätten. Liksom nu anses vara fallet med mot­

svarande regler i SL bör emellertid — såsom kommittén föreslagit — de all-

“a-^Stämmelserna 1 den n^a brottsbalken äga tillämpning inom special-

stiattratten i den mån ej annan ordning gäller i särskilda fall. Stadgande härom

synes lämpligen böra upptagas i det inledande allmänna kapitlet i brotts-

balken.

Kommittén har likväl ansett, att ett uttryckligt undantag bör göras i frå­

ga om den bestämmelse som fastslår principen om uppsåt eller oaktsamhet

sasom förutsättning för straffbarhet. Denna princip torde väl, anför kom­

mittén, som regel bora upprätthållas även inom specialstraffrätten. Där kan

emellertid ej generellt tillämpas den principen att, då annat ej är uttryck-

hgen stadgat, for straffbarhet kräves att gärningen begåtts uppsåtligen.

Ej neller kan regeln om straffrihet vid ringa oaktsamhet generellt tilläm­

B 67

pas inom specialstraffrätten, där den nedre gränsen för straffbar oaktsam-

het ofta ligger lägre än då fråga är om brott enligt brottsbalken. I vissa fall

torde även s. k. strikt ansvar tillämpas inom specialstraffrätten.

Mot kommitténs förslag i denna del har under remissbehandlingen icke

framförts andra erinringar än att det från ett par håll ifrågasatts, om det

av kommittén avsedda undanlaget på ett tillräckligt tydligt sätt har kom­

mit till uttryck i den föreslagna lagtexten. Enligt min mening bor emeller­

tid något sådant undantag icke göras, utan även de i 1 kap. 2 § av departe-

mentsförslaget meddelade reglerna om uppsåt och oaktsamhet^ bör omfat­

tas av förevarande stadgande. I likhet med vad som gäller i fråga om and­

ra allmänstraffrättsliga principer får dock inom specialstraffrätten avsteg

från ifrågavarande regler göras dels när undantag uttryckligen har stadgats i

den särskilda författningen och dels när det av brottsbeskrivningen eller

eljest framgår att annat måste anses förutsatt vid kriminaliseringen; den

närmare gränsdragningen beträffande reglernas tillämpningsområde får allt­

så med iakttagande av vanliga tolkningsregler göras vid rättstillämpning­

en. Enligt förevarande paragraf skall de bestämmelser, som angives däri,

tillämpas inom specialstraffrätten endast såvida ej annat följer av vad

för visst fall är stadgat. Denna inskränkning innebär ej att undantag måste

ha stadgats uttryckligen, utan hänsyn skall även tagas till vad som måste

anses förutsatt vid tillkomsten av stadgandet om brottet; härutinnan må

hänvisas till innebörden av SL 3:4, vari motsvarande inskränkning göres.

Ben föreslagna avfattningen av paragrafen torde därför med erforderlig

tydlighet klargöra de begränsningar i fråga om brottsbalkens regler om upp­

såt och oaktsamhet, som måste iakttagas inom specialstraffrätten.

Jag vill slutligen framhålla att, om bestämmelserna rörande reaktionssy-

stemet inflyter i brottsbalken, förevarande paragraf torde få utvidgas till

att avse även vissa andra delar av balken än dem, som nu uppräknas i pa­

ragrafen. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

2 KAP.

Om tillämpligheten av svensk lag angående brott

Bestämmelserna i detta kap., som avser tillämpligheten i rummet av-

svensk lagstiftning angående brott, motsvarar SL 1 kap. samt 23:6

9 i

kommitténs förslag. De regler angående tillämplighet i tiden som kommittén

upptagit i 23: 1—5 har såsom anmärkts i den allmänna motiveringen tills

vidare fått utgå.

Kommittén har utförligt redogjort för de olika principer, som tillämpas

beträffande den straffrättsliga kompetensen (territorialprincipen, persona-

litetsprincipen, real- eller skyddsprincipen och universalprincipen), och för

de kombinationer av dessa principer, som skilda länders rättssystem giver

uttryck för. I förhållande till gällande svensk rätt innebär förslaget vissa

utvidgningar. Till en del har av kommittén föreslagna utvidgningar redan

6S B

genomförts genom lagstiftning år 1957. Departementsförslaget anknyter el-

jest 1 huvudsak till vad kommittén föreslagit. I redaktionellt avseende har

skett viss omarbetning i syfte att göra de tämligen komplicerade reglerna

mera överskådliga.

°

I departementsförslaget har till skillnad från kommitténs förslag ej upp­

tagits nagra regler om åtalsprövning. Det är avsett att dessa regler skall

sammanföras med övriga åtalsbestämmelser. Den i kommittéförslaget (23-

1:J..!1Pptagna/e§el11 om hänsynstagande, vid åtal här i landet, till ansvars-

patoljd som for samma gärning ådömts utom riket, har jämväl fått utgå,

da den synes få en naturligare plats bland bestämmelserna om påföljds-

Med den utformning som 2 kap. sålunda har erhållit i departementsför­

slaget innehåller det till en början, i 1 §, regler angående behörighet för

svensk domstol att doma över brott som begåtts inom riket. För brott som

Utum riket medde,as bestämmelser i 2 och 3 §§. Vidare upptages

i 4 § eu bestämmelse angående folkrättsligt betingade undantag från ka­

pitlets Övriga regler.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

1 §•

Denna paragraf, som i gällande rätt i huvudsak har motsvarighet i SL 1 • 1

oo\r;2’ överensstämmer — bortsett från redaktionella jämkningar - med

2ö. 6 törsta stycket i kommitténs förslag.

2 §.

Paragrafen har i gällande rätt delvis motsvarighet i SL 1: 1 och 1: 2. I

kommittéförslaget motsvaras paragrafen av 23: 7 p. 1 och 23: 8.

Gallande ratt. SL 1: 1 och 1: 2 har genom lag den 6 juni 1957 fått ändrad

^deise fr. o. m. den 1 januari 1958. Enligt SL 1: 1 dömes inländsk man

etter Sveriges lag och vid svensk domstol bl. a. för brott, som han begått å

svenskt fartyg eller luftfartyg eller mot Sverige eller svensk man utom

riket, ävensom för annat utom riket förövat brott, där Kungl. Maj :t förord­

nar om åtal. Utländsk man, som finnes här i riket, skall enligt SL 1: 2

domas efter Sveriges lag och vid svensk domstol bl. a. för brott, som han

b.‘;Såttt,a svenskt fartyg

eller luftfartyg utom riket, så ock för annat utom

riket forovat brott, om brottet begåtts mot Sverige eller svensk man eller

om straffarbete kan följa å gärningen enligt svensk lag och den ej var fri

från straff enligt lag, som gällde på gärningsorten. Även i dessa fall förut-

sättes emellertid, att Kungl. Maj :t förordnar om åtal.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall svensk lag vara tillämplig

och svensk domstol behörig, då brott förövats utom riket av svensk med­

borgare eller av utlänning som hade hemvist i Sverige. Frågan om gär­

ningsmannens nationalitet skall bedömas med hänsyn till tidpunkten för

B 69

brottets förövande. Hav en utlänning, som utomlands förövat brott, där­

efter flyttat till Sverige och förvärvat svenskt medborgarskap, skulle han

icke utan särskilt stadgande kunna lagforas för brottet i Sverige och ej

heller utlämnas till annat land, eftersom svensk medborgare enligt gällande

utlämningslagstiftning ej utlämnas. Ett sådant särskilt stadgande har före­

slagits av kommittén. Kompetensregeln har gjorts tillämplig även beträf­

fande brott utom riket av utlänning som efter brottet tagit hemvist i Sve­

rige. För att brottet skall höra under svensk kompetens kräves, förutom

att gärningen är straffbar enligt svensk lag, att gärningen ej var straffri

enligt å gärningsorten gällande lag.

Vidare har kommittén upptagit en särskild kompetensregel beträffande

vissa utom riket förövade brott av utlänning, som efter brottet begivit sig

till Sverige eller till område utom Sverige där avdelning av krigsmakten

befinner sig för annat ändamål än övning. Stadgandet är avsett att anknyta

till lagstiftningen om utlämning för brott. Enligt förslaget skall utlänningen

i det avsedda fallet dömas efter svensk lag och vid svensk domstol, under

förutsättning dels att gärningen ej är straffri enligt å gärningsorten gällan­

de lag, dels att å brottet, om det förövats i Sverige under motsvarande för­

hållanden, kunnat följa svårare straff än fängelse i två år och dels att be­

gäran om utlämning icke framställts eller sådan begäran avslagits eller ock

utlämning på grund av krig eller annat hinder ej kan ske.

Departementschefen.

I förevarande paragraf har sammanförts vissa reg­

ler om svensk domsrätt i fråga om brott som förövats utom riket.

Kommittéförslaget innebär, i förhållande till gällande rätt, till en bör­

jan den ändringen att utlänning som har hemvist här i riket likställes med

svensk medborgare. Det synes rimligt att den anknytning till Sverige, som

en utlänning med hemvist här i landet äger, på detta sätt kommer till ut­

tryck i jurisdiktionsreglerna. Den närmare innebörden av begreppet hem­

vist torde få bestämmas av rättstillämpningen.

En särskild kompetensregel har av kommittén föreslagits för det fall, att

utlänning förövat brott utom riket och därefter blivit svensk medborgare.

De motiv för denna bestämmelse som kommittén anfört synes övertygande.

Någon invändning synes ej heller kunna göras mot att bestämmelsen göres

tillämplig även beträffande brott utom riket av utlänning, som efter brot­

tet tagit hemvist i Sverige utan att ha blivit svensk medborgare. Visser­

ligen uppställer utlämningslagstiftningen ej något förbud mot utlämning i

sådant fall, men vid prövning av utlämningsframställning torde, om det icke

föreligger förpliktelse att utlämna på grund av utlämningstraktat, hänsyn

tagas till domicilet, när omständigheterna ger anledning därtill.

Kommittén har föreslagit ytterligare utvidgning av den svenska domsrat-

ten beträffande brott som utom landet förövats av utlänning. Denna utvidg­

ning äger nära samband med lagstiftningen om utlämning för brott, och

kommitténs förslag i förevarande del har i samband med tillkomsten av

lagen den 6 dec. 1957 om utlämning för brott upptagits till behandling

Kanyl. Majds proposition nr 10 ur 1962

70 B

utan avvaktan på genomförandet av brottsbalksförslaget i övrigt. I enlig­

het med förslag i en för 1957 års riksdag framlagd proposition, nr 170,

har därvid — såsom jag anmärkt vid redogörelsen för gällande rätt —

SL 1: 2 fått sådan ändrad lydelse, att utländsk man som finnes här i riket

kan för brott som han begått utom riket dömas efter svensk lag och vid

svensk domstol, förutom i vissa fall som tidigare omfattades av detta lag­

rum, jämväl eljest om straffarbete kan följa å gärningen enligt svensk

lag och den ej var fri från straff enligt lag, som gällde på gärningsorten. Med

hänvisning till den motivering som anförts i propositionen nr 170 vill jag

foresla, att en motsvarande regel upptages i brottsbalken i förevarande

paragraf. Regeln torde, såvitt angår avgränsningen i fråga om brottets

svårhetsgrad, böra omfatta brott varå enligt svensk lag kan följa fängelse

i mer än sex månader.

I redaktionellt avseende har paragrafen utformats så, att i första stycket

upptages det fall då brott utom riket förövas av svensk medborgare eller av

utlänning med hemvist i Sverige (23: 7 p. 1 i kommitténs förslag), medan

Övriga nu omförmälda fall nämnes i andra stycket (23: 8 i kommitténs för­

slag).

3 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL

1:2 och 1:3 a. I kommittéförslaget motsvaras paragrafen i huvudsak av

23: 7 p. 2—5.

Gällande rätt. För brott som är begånget utom Sverige är utlänning en­

ligt SL 1: 2 underkastad svensk domsrätt, utom i de fall som redovisats

under föregående paragraf, även då gärningen utgör folkrättsbrott och

Kungl. Maj:t förordnar om åtal. I SL 1:3 a har meddelats vissa komplette­

rande bestämmelser, avseende brott som begåtts utom riket där avdelnino

av krigsmakten befinner sig.

Kommittén. Kommittén har i 23: 7 p. 2—5 upptagit regler om svensk doms­

rätt beträffande utomlands förövade brott i följande fall, nämligen då brot­

tet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk sammanslutning

eller mot utlänning som hade hemvist i Sverige, då det begåtts å svenskt

i artyg eller luftfartyg eller i tjänsten av någon som tillhörde fartyget eller

luftfartyget, då det förövats av krigsman å område, där avdelning av krigs­

makten befann sig, samt då det förövats av utlänning å område där avdel-

ning a\ krigsmakten befann sig för annat ändamål än övning. Någon sär­

skild bestämmelse motsvarande den i SL 1: 2 upptagna regeln om svensk

domsrätt i fråga om folkrättsbrott har ej upptagits i kommitténs förslag.

Kommittén har uttalat, att det i 1948 års Genévekonventioner uppställda

kravet att vissa överträdelser av konventionerna alltid skall kunna bestraf­

fas av fordragsslutande part, oavsett gärningsmannens nationalitet och oav­

sett om gärningen begåtts inom eller utom partens territorium, tillgodoses

genom den kompetensregel som kommittén föreslagit i 23:8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 71

Departementschefen. I denna paragraf torde böra upptagas

angå­

ende vissa speciella fall, då svensk domsrätt beträffande brott som ullan »

förövat utom riket föreligger, även om de förutsättningar som angives ,

§

ej är för handen. I anslutning till kommitténs förslag bor salunda stadgas,

att domsrätt skall föreligga i följande fall: 1) om brottet förövats a svenskt

fartv" eller luftfartyg eller i tjänsten av nagon som tdlhorde fartygets elle

luftfartygete besättnfng; 2) om brottet begåtts å område där avdelmng av

krigsmakten befann sig, med det förbehållet att, om brottet förövats av an­

nan än krigsman, domsrätt finnes endast om avdelningen befann sig pa om

rådet för annat ändamål än övning; 3) om i annat fall an under 1) eller 2)

avses brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk samman­

slutning eller mot utlänning med hemvist i Sverige.

I kommitténs förslag har icke upptagits någon särskild regel om svensk

domsrätt i fråga om folkrättsbrott. Enligt vad kommittén uttalat i motiven

skulle det i 1948 års Genévekonventioner angående behandlingen av krigs­

fångar m. m. uppställda kravet, att vissa överträdelser av konventionerna

alltid skall kunna bestraffas av fördragsslutande part, oavsett gärnings­

männens nationalitet och oavsett om gärningen begåtts inom eller utom par­

tens territorium, tillgodoses genom den allmänna kompetensregel som kom

mittén föreslagit i

2

!: 8 andra stycket (se 2 § andra stycket i forevarande

kan. i departementsförslaget). Vid genomförandet år 1953 av den särskilda

lagstiftningen om folkrättsbrott uppställdes emellertid — såsom framgar

av SL 1:2 tredje stycket — ej några begränsningar

1

den svenska doms-

kompetensen med avseende å gärningsmannens uppehållsort och ej heller

beträffande gärningens straffbarhet på gärningsorten. Da det ej torde vara

anledning att frångå den ståndpunkt som i detta avseende kommit till ut­

tryck i 1953 års lagstiftning, bör i förevarande paragraf, såsom en fjärde

punkt, upptagas eu särskild regel, som lägger folkrättsbrott under svensk

domsrätt utan de i 2 g angivna begränsningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 §•

Paragrafen har i gällande rätt delvis motsvarighet i SL 1: 4 och svarar 1

kommitténs förslag mot 23: 9 första stycket.

Gällande rätt. I SL 1:4 stadgas, att för främmande makts beskickmn0

skall "älla vad allmänt vedertaget är eller genom fördrag blivit stadgat.

Även andra undantag från de vanliga jurisdiktionsreglerna finnes, men

dessa är ej angivna i lagen utan grundas på allmant erkanda folkrattsliga

principer. Om immunitet för personer som tjänstgör hos Förenta Nationer­

na och vissa andra internationella organisationer finnes stadgat 1 lagen den

10 juli 1947 om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer.

Kommittén. Kommittén har ansett lämpligt att ersätta det nuvarande städ­

andet i SL 1 • 4 med en allmän erinran om att överenskommelser med främ­

mande makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser kan föranleda

72 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

undantag från de allmänna kompetensreglerna. I motiven erinrar kommit­

tén om att utländska strafflagar ofta anger de folkrättsligt betingade undan-

tagen genom en allmant hållen hänvisning. I dansk och norsk rätt stadgas

salunda allenast, att användningen av de allmänna kompetensreglerna be­

gränsas av de i folkrätten erkända undantagsreglerna. Kommittén framhål­

ler aven, att mellanstatliga överenskommelser och folkrättsliga grundsatser

mke nödvändigtvis behöver innebära en begränsning i kompetensen, utan

att jamval en utsträckning därav kan komma i fråga.

Yttrandena. Paragrafen har föranlett erinran av hovrätten för Västra Svc-

nge, som anmarkt, att med den formulering stadgandet erhållit i kommit­

téns förslag inneborden av lagtexten, såvitt angår överenskommelser med

främmande makt, synes bli vidsträcktare än en blott erinran om något som

galler redan utan uttryckligt stadgande. Enligt gällande rätt torde nämligen

domstolarna icke undantagslöst vara skyldiga att respektera av Kung! Mai t

genom överenskommelse med främmande makt stadgade undantag från de

allmänna kompetensreglerna. Särskilt i en situation, där påtryckningar från

främmande makt - exempelvis att icke lagfora medlemmar av visst poli­

tiskt parti for omstörtande verksamhet — kan förekomma, synes det före-

s agna stadgandet agnat att medföra olägenheter. Hovrätten ifrågasätter om

icke paragrafen bor utgå eller omformuleras med hänsyn till vad nu anförts.

Departementschefen. I likhet med hovrätten för Västra Sverige anser ja«

att denna paragraf i kommitténs förslag fått en alltför vidsträckt avfattning!

i det enligt förslaget varje av Kungl. Maj:t genom överenskommelse med

främmande makt stadgat undantag från de allmänna kompetensreglerna

skulle bh bmdandc för domstolarna. Det synes riktigare att begränsa stad­

gandet till en erinran om de undantag som är vedertagna inom folkrätten.

ANDRA AVDELNINGEN

Om brotten

3 KAP.

Om mord och misshandel

Detta kapitel motsvarar 1 kap. i kommitténs förslag. I gällande rätt har

kapitlet i stort sett motsvarighet i SL 14 kap.

Det ma anmarkas att i förslaget icke återfinnes någon motsvarighet till de

nuvarande särskilda bestämmelserna i SL 14: 7, 14: 8 och 14: 14, avseende

det fall att flera deltagit i uppsåtlig misshandel varav följt döden eller kom­

mit viss kroppsskada, liksom ej heller till de i SL 14:38—41 reglerade

duellbrotten och det i SL 14:42 upptagna fallet att någon vid dråp eller

misshandel träffat annan än den han ville döda eller misshandla. Regeln i

SL 14:35 om ansvar för barnafader, som underlåter att lämna kvinnan

B 73

nödig hjälp i anledning av havandeskapet eller födelsen, har likaledes ut­

gått. Vissa av de nuvarande bestämmelserna i SL 14 kap. ersättes enligt

förslaget av stadganden i andra kapitel än det förevarande. Resande av

livsfarligt vapen såsom självständigt brott (SL 14: 15 andra stycket och

14: 37) täckes sålunda i huvudsak av bestämmelserna om olaga hot (4 kap.

5 § i departementsförslaget). Ansvar för olaga hot kan också i vissa fall lfrå-

«ak om ma vid utmaning till envig eller biträde därvid (SL 14: 39, 14: 41). Reg­

lerna om framkallande av fara för venerisk smitta (SL 14:21) har fatt

utgå för att överföras till 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar. Vissa fall av utsättande (SL 14: 23

25 och 14: 30—33)

kan medföra ansvar enligt bestämmelserna om försättande i nödläge i de-

partementsförslagets 4 kap. 2 §.

;

Kommitténs förslag innebär även, att SL 14: 16 angående förhållandet

mellan misshandel och kroppsaga skall utgå. Förslaget har i denna del ut-

brutits till särskild behandling, och genom lag den 8 juni 1957 om ändring

i strafflagen (SFS nr 312) har SL 14: 16 upphört att gälla från och med

den 1 juli 1957. Motsvarighet till detta stadgande skall alltså ej ingå i brotts­

balken.

.

.

Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen har jag ej upptagit

bestämmelserna i kommittéförslaget (1: 10) om samtycke till gärning som

avses i förevarande kapitel samt om medverkan till självmord m. m.

I den föreslagna lydelsen omfattar förevarande kapitel följande brottsty­

per nämligen mord och dråp (1 §), barnadråp (2 §), fosterfördrivning och

»rov fosterfördrivning (3 §), misshandel (4 §), grov misshandel (5 §), väl­

tande till annans död och grovt vållande till annans död (6 §), vållande till

kroppsskada eller sjukdom och grovt vållande till kroppsskada eller sjuk­

dom (7 §) samt vårdslöshet mot person (8 §). Därjämte upptages regler om

försök, förberedelse m. m. (9 §).

1

§•

Denna paragraf motsvarar i huvudsak SL 14: 1 och 14: 3. I kommittéför­

slaget finnes motsvarighet till paragrafen i 1: 1 och 1: 2.

Gällande rätt. I gällande lag skiljes mellan två typfall av uppsåtligt dö­

dande, nämligen att döda annan med berått mod och att döda av hastigt

mod. I det förra fallet föreligger mord enligt SL 14: 1. Skedde dödandet av

hastigt mod, skall enligt SL 14:3 dömas för dråp. För mord dömes till

straffarbete på livstid och för dråp till straffarbete på livstid eller i tio år.

Straffet för dråp kan dock enligt SL 14: 3 andra stycket nedsättas till straff­

arbete i sex år, om gärningsmannen utan egen skuld blivit genom svår för­

olämpning eller synnerlig misshandel av den dräpte till vrede retad eller om

omständigheterna eljest är synnerligen mildrande. Enligt gällande lag han-

föres till dråp även det fall att någon utan avsikt att dräpa uppsåtligen miss­

handlat annan så att döden följt. Effekten har alltså varit avgörande för

bestämmande av brottstypen. I fråga om straffet skiljes även här mellan

ett handlande med berått mod, SL 14: 4, och av hastigt mod, SL 14. 5.

3f LSihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. B.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

74 B

Kommittén Även i kommittéförslaget upptages ett brott med beteckningen

broUhTr iet “

betec^infa dråP> ™en gränsdragningen mellan dessa

rått mo/ n

gallande la§ skett efter om gärningen skett med be-

ratt mod eller av hastigt mod. Enligt förslaget betecknas uppsåtligt dödande

som mord, om brottet med hänsyn till samtliga omständigheter^ som om-

attas av uppsåtet, framstar som särskilt grovt; eljest föreligger dråp. Kom-

till dT^Ö TV Ti n S°m fÖregåtts av överläggning ingalunda alltid hör

fn! a -81-3 fal 611 °Ch att en lindrig®™ bedömning sålunda kan vara be-

härnå "hr na^°Vf lä§gnin§ ske«- I motiven anför kommittén vissa exempel

på, bl. a. att någon under en längre tid utsatts för svårartad fysisk eller

psykisk misshandel med påföljd att han efter övervinnande av långvariga

lTvetV1fs 3

8 T ™d6r SVår SjälSlig preSS bringar sin Plågoande om

din IT eXeTPt Pa omständi§hetor som skall särskilt beaktas vid be-

dlnde^ IiSUFfUV1

S1'°Vt angiVeS’ att gärningsmannen genom do-

dandet vrhe framja annat brott eller gärningen ådagalade synnerlig för-

drån t I f-

, gry“ eb PåfölJ'den har i kommittéförslaget bestämfs för

till r , anSeiSr 1 gSt Sex 0Ch hÖgSt ti0 år eller På livstid och för mord

till fängelse pa livstid eller i tio år. Såsom ett väsentligt skäl att medtaga

gåi ^emT V' lahtUden,för dråP har kommittén angivit, att den som be­

gå flera dråp bor kunna domas till livstids fängelse, även när omständig-

fimies böra^dömas.11 **

^ * ej * aV

a” “träff

1

har d6n 3V kommittén föreslagna uppdelningen

tiUstiktT il l f P’ Samt gränsdragningen mellan dessa i allmänhet

lirnf 1/ T TT Utan erinran‘ Riksåklagarämbetet samt länsstyrel-

serna i Stockholms, Södermanlands och Gävleborgs län har emellertid för-

T fni.Jf™kmngen 1 försIa§öt’ aft fängelse på livstid upptages såsom

enda pafoljd för mord.

s

.1 Tf- yttranden har ifrågasatts huruvida det är lämpligt att indela ett

sa allvarligt brott som uppsåtligt dödande i två svårhetsgrader. Enligt Svea

k0mmÄeJ den föresIagna mdelningen antagligen att inverka

pa straffmatmngen i sådan riktning att straffen i allmänhet blir lindrigare

an vad som kan anses lämpligt. Uppsåtligt dödande bör enligt hovrättens

, ktfU/f°rmas/om en enda brottstyp. Denna bör betecknas som mord och

straffet bor , forsta hand vara fängelse på livstid och i övrigt, då av sär-

skildä skal ett mildare bedömande kan anses påkallat, fängelse i lägst sex

oc i högst tio år. I vart fall bör en omkastning av brottskategorierna ske, så

tt mord upptages i forsta hand såsom huvudfallet och dråpet får karaktär

av undantag, beroende av mildrande omständigheter. Hovrätten för Västra

Sverige samt föreningen Sveriges landsfiskaler har givit uttryck åt en lik-

nanae uppfattning.

Beträffande cle i kommittéförslaget anförda exemplen på omständigheter

som bor särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt, hlr för-

enmgen Sveriges stadsdomare uttalat, att även om det torde vara riktigt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 75

brott som föregåtts av överläggning icke alltid hör till de grövsta fallen, den

omständigheten att gärningsmannen handlat efter överläggning typiskt ar

av sådan art att den gör brottet grovt. Såsom exempel på hithörande omstän­

digheter bör därför upptagas att dråpet är överlagt. Stockholms radhusratt

har ifrågasatt, om ådagalagd grymhet lämpligen bör exemplifiera vad som

skall beaktas vid bedömningen huruvida grovt brott föreligger.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag den nuvarande

gränsdragningen mellan mord och dråp efter om gärningen skett med berått

mod eller av hastigt mod såsom mindre lämplig. Avgörande för gränsdrag­

ningen bör i stället vara om brottet med hänsyn till samtliga föreliggande

omständigheter framstår såsom grovt eller ej. Emellertid ar uppsåtligt dö­

dande i och för sig ett så allvarligt brott att bestämmelsen om den syarare

graden, mord, synes böra i lagen upptagas såsom huvudstadgande. Dråp bor

anses föreligga, när brottet bedömes såsom mindre grovt. Med denna kon­

struktion är det ej påkallat att i lagtexten angiva exempel på omständighe­

ter som vid bedömandet av brottet bör leda till att detta hanföres till den

*rövre formen, d. v. s. mord. Däremot synes det vara lämpligt att angiva, att

det bl. a. är de omständigheter vilka föranlett gärningen som kan giva fog

för en sådan lindrigare bedömning att dråp anses föreligga. Enligt vad kom­

mittén i sina motiv anfört kan det vara anledning att hänföra gärningen til

den lindrigare graden exempelvis när någon som utsatts för svår fysisk eller

psykisk misshandel bringar sin plågoande om livet, även om det sker efter

övervägande.

Påföljden för mord bör i överensstämmelse med vad kommittén t öre-

slagit sättas till fängelse i tio år eller på livstid. För dråp torde skalan böra

upptaga fängelse mellan sex och tio år. Med den gränsdragning mellan mord

och dråp, som jag föreslår, synes det ej vara anledning att låta livstids

fängelse ingå i skalan för dråp.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J9G2

2

§•

Paragrafen svarar mot bestämmelserna om barnamord och därmed be­

släktade brott i SL 14:22—25. 1 kommittéförslaget har paragrafen mot­

svarighet i 1: 3.

Gällande rätt. En gemensam förutsättning för tillämpning av bestämmel­

serna om barnamord i SL 14:22—25 är att den brottsliga gärningen förö­

vats av barnets moder och att hon blivit havande med barnet »av olovlig

beblandelse», varmed avses samlag med en man med vilken hon icke var gift.

Barnamord beskrives i SL 14: 22 såsom uppsåtligt dödande av fostret vid

födseln eller därefter genom handaverkan eller underlåtenhet att iakttaga

vad som var nödvändigt för fostrets bibehållande vid liv. Uttrycket foster

användes här i annan betydelse än i stadgandena om fosterfördrivning,

liksom i SL 14: 1 är nämligen objektet för brottet en levande människa. Av

förarbetena till stadgandena om barnamord framgår, att uttrycket foslei

7G B

kornmii till användning för att utmärka att gärningen måste ha skett i nära

anslutning till barnets födelse, medan kvinnan ännu stått under inflytande

av den kroppsliga och andliga kraftnedsättning som föranletts av förloss­

ningen. Denna tidrymd kan växla något men torde enligt gällande rätt icke

anses omfat a mer än några dagar efter födelsen. Har gärningen skett läng-

e tid etter födelsen, kan i stallet stadgandet i SL 14: 34 bli tillämpligt En

orutsattnmg härför är emellertid att kvinnan förövat gärningen under in-

! ?! rn, a ^ Ja ?vergivna eller ^ställda belägenhet vari hon befunnit sig

c 11 foljd av t odeisen. Straffet är enligt SL 14: 22 straffarbete från och med

sex manader till och med fyra år. Är omständigheterna synnerligen försvå-

mi!d6’ ,an ,Straffet h°J'as tlU straffarbete i högst sex år; är de synnerligen

mildrande, kan det nedgå till fängelse i lägst sex månader. Enligt SL 14 34

ar påföljden straffarbete i lägst fyra år eller, där omständigheterna är

synnerligen mildrande, straffarbete i lägst två år.

i nfSK 14\22 kehandlas det fal1 a« kvinnan satt ut barnet eller uppsåtligen

s alt barnet från sig och försatt det i hjälplöst tillstånd. Straffet är fängelse

eller stratlarbete i högst ett år. Om barnet fick svår kroppsskada av gär­

ningen eller avled, inträder straffskärpning

liestämmelserna i SL 14: 22 och 14: 23 kompletteras a» stadgandeno i SL

- -4 och 14: 25. Sistnämnda båda lagrum är presumtionsbestämmelser av

en art som var vanlig i äldre strafflagstiftning. Vissa situationer har an­

setts inneiatta så stor sannolikhet för att kvinnan uppsåtligen orsakat bar-

Sa?klI\kraV På bevisning om dylikt uppsåt eftergivits. Enligt

14. 24 intrader salunda ansvar, om kvinnan sökt enslighet vid födelsen

och iostrets död orsakats av det hjälplösa tillstånd vari hon försatt sig.

Har kvinnan fott barnet i enslighet och förstört eller gömt undan barnet,

intrader ansvar enligt SL 14: 25, om det icke kan utrönas att barnet om-

commit utan moderns vållande eller varit dödfött eller så ofullgånget att det

ej kunnat framfödas med liv.

Kommittén. Såsom anmärkts i anslutning till den allmänna motiveringen

ar kommittén övervägt att icke upptaga särskilda regler om barnamord

an,hanV1Sa losninSen av denna fråga till allmänna regler om åtals- och

pa oljdseltergift. Kommittén har emellertid stannat för att föreslå bibe-

lallandet av ett privilegierat brott, benämnt barnadråp. Sådant brott skall

enligt torslaget anses föreligga, om kvinna dödar sitt barn vid födelsen

eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten befann sig i uppriven

sinnesförfattning eller i svårt trångmål. Kommittén anför, att den tid un-

er vilken kvinnan såsom följd av förlossningen kan befinna sig i uppriven

sinnestortuttmng är växlande. Det är ingalunda ovanligt att tiden uppgår

till nagon månad efter nedkomsten; ej sällan kan tvångsföreställningar av

den art varom här är fråga inträda under den tid kvinnan ammar sitt barn

Det ar avsett att bestämmelsen skall gälla även gift kvinna. Påföljden har

i torslaget satts till fängelse i högst sex år.

Iiungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1962

B 77

Yttrandena. Mot att privilegiationen vid förevarande brott utsträckes även

till gifta kvinnor har föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalat erinran. En­

ligt föreningens mening kan de skäl som finnes för bibehållande av barna­

mord som privilegierat brott, främst kvinnans skamkänsla i förening med

känsla av övergivenhet, icke åberopas för gifta kvinnor.

Beträffande den tidrymd under vilken privilegiationen skall gälla har för­

eningen Sveriges häradshövdingar framhållit, att svårigheten att begränsa

denna tid kan vara betydande och ingiva vissa betänkligheter. Det synes

dock riktigt att privilegiationen utsträckes på sätt skett i kommittéförsla­

get. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i detta hänseende uttalat, att det

knappast är berättigat att låta privilegiationen gälla under hela amnings-

tiden.

Svea hovrätt har betonat att grunden för privilegieringen av förevarande

brott i förhållande till vanligt dråp är att kvinnans belägenhet utgör en

subjektiv ursäkt för brottet. På grund härav bör den i kommittéförslaget an­

givna förutsättningen att dödandet skett å tid då kvinnan på grund av ned-

komsten befann sig i svårt trångmål icke bestämmas objektivt utan subjek­

tivt; såsom förutsättning för tillämpning av paragrafen bör därför upptagas

att kvinnan begått brottet under inflytande av svårt trångmål, vari hon be­

fann sig på grund av nedkomsten.

Beträffande den föreslagna straffskalan, fängelse i högst sex år, har över-

ståthållarämbetet uttalat att minimum satts för lågt. Med hänsyn till att det

här dock är fråga om att beröva någon livet bör såsom lägsta straff uppta­

gas fängelse i sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1062

Departementschefen. Såsom kommittén anfört har samhällsutvecklingen

medfört att den problemställning som föranlett strafflagens särskilda reg­

ler om barnamord numera i ganska hög grad förlorat sin aktualitet. .lag

anser dock i likhet med kommittén, att det är befogat att bibehålla en sär­

skild brottstyp såsom ett uttryck för den mildare bedömning som ter sig

naturlig, då en nybliven moder förgriper sig på sitt barn.

Kommitténs förslag innebär att barnadråp — medförande påföljden fäng­

else i högst sex år — skall anses föreligga, då en kvinna, gift eller ogift,

dödar sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av ned­

komsten befinner sig i uppriven sinnesförfattning eller i svårt tiångmål.

Svea hovrätt har förordat ändrad avfattning i syfte att trångmålet icke

skall bestämmas objektivt utan subjektivt; enligt hovrättens mening bör

sålunda förutsättningen vara att kvinnan begått brottet under inflytande

av svårt trångmål, vari hon befann sig på grund av nedkomsten. Det är

givet att den mildare bedömningen av barnadråp i jämförelse med vanligt

mord eller dråp bygger på förutsättningen, att gärningen föranletts av den

upprivna sinnesförfattning eller det trångmål vari kvinnan befunnit sig,

men det synes med hänsyn till svårigheten att utreda och föra bevisning om

sådana subjektiva omständigheter ej lämpligt att välja eu så restriktiv för-

muJermg som hovrätten föreslagit. Jag vill därför i detta avseende ansluta

mig till kommitteforslaget. Ej heller i övrigt synes vara anledning till er­

inran mot kommitténs förslag.

•°

B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §.

I gällande rätt har förevarande paragraf motsvarighet i SL 14: 26, 14: 27,

14: 28 och 14: 28 b. Kommittén har upptagit motsvarande regler i 1: 4.

Gällande rätt. Enligt bestämmelserna i SL 14: 26—28 b inträder ansvar för

i os ten ordn vning, då någon genom att nyttja invärtes eller utvärtes medel

uppsåthgen dödar foster. Förövas sådan gärning av den havande kvinnan

själv, straffas hon enligt SL 14: 26 med fängelse. Är omständigheterna syn­

nerligen mildrande, må hon dock frias från straff. Annan som med kvin-

nans vilja fordriver hennes foster skall enligt SL 14:27 dömas till straff­

arbete från och med sex månader till och med två år eller fängelse i minst

sex månader. Forovar någon fosterfördrivning vanemässigt eller för att där­

med bereda sig vinning, utgör påföljden enligt andra stycket i samma pa­

ragraf straffarbete från och med ett till och med sex år. Har fosterfördriv-

mng iorovats utan kvinnans vilja, skall enligt SL 14: 28 dömas till straff­

arbete från och med sex till och med tio år. Fick kvinnan av gärningen svår

kroppsskada, utgör påföljden straffarbete på livstid eller i tio år; fick hon av

gärningen doden, skall gärningsmannen dömas till straffarbete på livstid.

i ampningen av ansvarsbestämmelserna för kvinnan själv i SL 14: 26 be-

gransas genom ett stadgande i samma lagrums andra stycke, att frågan om

äta i dar avsedda fall skall prövas av statsåklagare^ Finner han skäl till

åtal, skall frågan underställas riksåklagarens prövning.

Räckvidden av ansvarsbestämmelserna mot fosterfördrivning begränsas

av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap. Härvid gäller ej

blott att mgrepp som företages helt i överensstämmelse med nämnda lag skall

gå fria från ansvar; i vissa fall är ansvar för fosterfördrivning uteslutet, även

om ingrepp skett i strid mot vissa föreskrifter i 1938 års lag. För att ha­

vandeskap skall få avbrytas fordras enligt 1938 års lag till en början, att

sadana omständigheter är för handen som enligt denna lag motiverar en dy­

lik atgard Dessa omständigheter är: 1) att på grund av sjukdom, kroppsfel

eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara

för hennes liv eller hälsa; 2) att med hänsyn till kvinnans levnadsförhållan-

den och omständigheterna i övrigt kan antagas att hennes kroppsliga eller

sjalsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och vår­

den om barnet; 3) att kvinnan hävdats under förhållanden som medför an­

svar för våldtakts-, blodskams- eller otuktsbrott enligt vissa stadganden i

SL; eller 4) att sjukdom av närmare angivet slag kan genom arvsanslag

vantas bil överförd på barnet. En förutsättning för att havandeskapet

avbrytas ar vidare att åtgärden, om den ej betingas av sjukdom eller kropps­

fel hos kvinnan, vidtages på ett tidigt stadium, i regel ej efter havande-

B 79

skåpets tjugonde vecka (1 § andra stycket). Ytterligare gäller som huvud­

regel att ingrepp får ske endast om kvinnan begärt atgarden. Provning u

ruvida havandeskap må avbrytas skall verkställas antingen av två läkare

eller av medicinalstyrelsen (4 §). I brådskande sjukdomsfall ager legitime

råd läkare ensam besluta om åtgärden (7 §). Ingreppet skall r allmänhet ut­

föras å lasarett eller viss annan inrättning av dar anstalld läkare (6 §).

Även i detta hänseende gäller undantagsbestämmelse for bradslcande sjuk-

dT938allår(s7 lag intager den ståndpunkten att till straff för fosterfördriv­

ning eller försök därtill ej må dömas, när någon efter

provning

som avses

i 4 eller 7 § i lagen avbrutit havandeskap eller gjort försök därtill, om åt

lärden ej skett på ett senare stadium än i 1 § andra stycket sags och kvin­

nan då det enligt lagen erfordras, begärt åtgärden. Om dessa föreskrifter

är uppfyllda, skall den omständigheten att andra stadganden i lagen exem­

pelvis^ §, åsidosatts icke medföra att ansvar för fosterfordrnming ådomes

Huruvida ansvar i sådant fall överhuvud skall intrada ar att avgor

de särskilda föreskrifterna i 1938 års lag. Ett fall som härvid lånats

straffritt är om kvinnan själv företager åtgärd för att avbryta havandeska­

pet I motiven till lagen framhålles, att en sådan atgard, sedan i behcm

ordning förklarats att förutsättningar för havandeskapets avbrytande fore-

lialr, har betydelse endast i den riktningen att den utsätter henne sjah för

risk till liv eller hälsa. Vidtages åtgärden av annan an kvinnan skall där­

emot dömas till straff, varvid skilda lagrum tillämpas allt eftersom in­

greppet verkställts av legitimerad läkare eller av annan.

Kommittén. Kommittén anser, att fosterfördrivning alltjämt bör i princip

vara kriminaliserad med möjlighet till straffrihet för

omständi-heterna är mildrande. Förutom de synpunkter av huvudsakligen

ånmänpreventiv natur som kan antöras till stöd för denna ståndpunkt

framhåller kommittén särskilt, att ett generellt stadgande om straffrihet för

kvinnan sannolikt skulle medföra, att personer

abortverksamhet kommer att överlåta åt kvinnan att företaga abortmg ep

pet i förhoppning att därigenom undgå straffansvar. Vidare erinras om att

h^iftnTngen under senare tid i andra länder, bortsett från ett kortvarigt

försök i Sovjetunionen, ingenstädes lämnat fosterfördrivning av kvinnan

Sj Enligt k om mitt éförslaget består den brottsliga

gärningen

i att fördriva

eller eljest döda foster. Illa uppsåtliga former av fostrets dödande omfat­

tas

av

brottsbeskrivningen. Foster föreligger alltifrån det en aggceil^be­

fruktats och till födelsen. Brottet har av kommittén uppdelats på två svai-

hetsm-ader, fosterfördrivning och grov fosterfördrivmng. I paragrafens för

!?vV hehandlas den lägre graden. Påföljden är har bestämd till fang-

1 i Mgst två ir Stadgande.8! »udra stycke, om grov fos.erfördrivnmg

k

li -

endast i fall då gärningen förövats av annan an den ha

vande kvinnan själv. Som exempel på omständigheter, som skall särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

80 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

beaktas vid bedömande huruvida brottet är prov! bär • *••• i

S£fiSZfS;=Éi=

dvlika foiio • lldrande. Tanken att straffrihet alltid skulle inträda i

dvhka fall avvisas av kommittén med hänvisning särskilt till att straff n t

SV“bara subjektiva

mot , a 0Iftandighete" a« kvinnan frias från straff icke i och för sTg

nina lm ^ m° 3tt annan Person döI*es för medverkan till fosterfördriv-

Yttrandena. I några remissyttranden diskuteras frågan huruvida

dana ,all. Med hänsyn w gällande , S,lf

pä d^tmrlde v^U i

“d a“ "■°i'Ugöra några* säkra sjsmt a"gä‘

de dess verkningar har ämbetet emellertid icke velat föreslå nåeon änd

ing

i detta

hanseende. Yrkeskvinnors samarbetsförbund hav uttalat att fos

teriard.-.vnmg soa. förövats av kvinnan själv i allmänhet bör vaja s“rafM

mTdre™ Lu de h” ZlZf komm" delta “ligt förbundets mening att

medtora att de abortsökande kvinnorna i större utsträckning än nu vän

Val? T6 c1161’ °ffentHgt 0rgan 1 stället för till kvacksalvare.

Yttrat a» brott?11 fo;f |a§na brottsbeskrivningen har överståthållarämbetet

^ ? i n b™tts°mradet - aH« former av fostrets uppsåtliga dödande - bli-

al obestämt i forslaget, särskilt med tanke på att det inrymmer fall då

a?brvrndetta Inom TT"' UPPSåt’ * bÖ1'jan *V 6tt havande*kaP söker

^11u J ? fyS1Ska ansträngningar eller på andra liknande sätt

aU mdtia t *°r0Tåat att den filande brottsbeskrivningen »genom

att nyttja invärtes eller utvärtes medel» bibehålies

pi‘iroft0 bZnV fatens andra stJ'cke upptagna vägledande exemplen

man' l™„™„, r

S‘“dj‘skaUn

'■ Trelleborg yttrat, att fosterfördrivning

kis i Z mTn dJ,°f-r l “ Sä"Sym ,aU aU det ickc b5r särskllt unmär

ndsihandå. Pö f°rekommer- lorde Sä™ngen ktInna bedämas som

sshandel. Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit att såsom

y er .gare exempel pä grovt brott skall upptagas den omständigheten å”

nsk for stor fara for kvinnans liv eller hälsa förelåg

Beträffande den föreslagna straffrihetsregeln i paragrafens tredje stvcke

bär Svea hovrätt, av liknande skäl som hovrätte» anfört i fråga om beskrt

mgen av barnadrap, ansett att den angivna objektiva straffrihetsgrunden

att kvmnan på grund av havandeskapet befann sig i svårt7rå„»mäT bTr'

andras så, att kvinnan må frias endast om bo» begitt garn ngen under t

flytande av eu sådan belägenhet. Hovrällen för vl,ro Sverige bär erima

m all motsvarande straff,■,hetsregel i gällande lag uttryckts så, att kvinnan

B 81

må frias från straff om omständigheterna är »synnerligen mildrande». Da

omständigheterna i de ifrågavarande fallen mycket ofta är nnldrande, sy­

nes det hovrätten som om bortfallet av ordet »synnerligen» — vars använ­

dande alltid ger vid handen att en restriktiv tillämpning är åsyftad — är

ägnat att medföra straffrihet i alltför stort antal fall. Slutligen har advokat­

samfundet föreslagit att straffrihetsregeln, som i förslaget utformats såsom

en fakultativ regel, i stället skall utformas som en obligatorisk regel.

Med anledning av att i kommittéförslaget icke upptagits någon motsvarig­

het till SL 14: 33 — vari stadgas straff för den som efter att genom olovlig

beblandelse ha avlat barn undandrager sig alt giva kvinnan nödig hjalp i

anledning av havandeskapet eller barnet födelse, såvida kvinnan därigenom

kommer i övergiven eller nödställd belägenhet och under inflytande därav

begår brott varigenom fostret eller barnet dödas eller dess liv utsättes för

fara — har länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, om icke en dylik be­

stämmelse efter viss omformulering försvarar sin plats i brottsbalken. Läns­

styrelsen har framhållit att det bör åligga varje man att i ekonomiskt och

psykiskt hänseende hjälpa kvinnan, om deras umgänge föranlett att hon

blivit havande. Det väsentliga i straffbudet är, att det påtalar de fall då

mannen undandrager sig sitt ansvar för det väntade barnet. Avgörande

bör sålunda icke vara, att kvinnan dödar barnet eller fördriver fostret. En

bestämmelse av detta innehåll skulle enligt länsstyrelsens mening otvivel­

aktigt tjäna som ett lämpligt komplement till reglerna om straff for barna-

dråp och fosterfördrivning.

Departementschefen. Enligt kommitténs förslag skall fostei fördi ivnings-

brottet omfatta alla former av uppsåtligt dödande av foster. Såsom fram­

hållits under remissbehandlingen av förslaget torde emellertid brottsområ-

det därigenom bliva alltför obestämt, och jag vill därför förorda att den i

gällande lag uppställda förutsättningen, att gärningen skall ha skett genom

att nyttja utvärtes eller invärtes medel, bibehålies.

Vad angår de av kommittén föreslagna vägledande exemplen på om­

ständigheter, som skall beaktas vid bedömande huruvida grovt brott före­

ligger, torde det fallet att fosterfördrivning skett utan kvinnans samtycke

kunna utelämnas, då det är mycket sällsynt förekommande. I stället torde

böra nämnas att gärningen inneburit särskild fara för kvinnans liv eller

hälsa.

. ,

.

Beträffande fosterfördrivning förövad av kvinnan själv har kommittén i

nära överensstämmelse med gällande rätt föreslagit en regel av innebörd,

att hon må från straff frias, där hon på grund av havandeskapet befann sig

i uppriven sinnesförfattning eller i svårt trångmål eller omständigheterna

eljest är mildrande. Advokatsamfundet har yrkat, att denna fakultativa le-

gel i stället måtte utformas som en obligatorisk regel om frihet från påföljd.

Såsom kommittén anfört är emellertid den i gällande rätt antagna oidning-

en lämpligare med hänsyn främst till att eftergivandet av påföljden är be­

tingat av svårbestämbara subjektiva omständigheter. Det är emellertid möj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

82 B

ligt att — om allmänna bestämmelser om eftergift av åtal samt om nedsätt­

ning eller eftergift av påföljd meddelas — spörsmålet kan regleras inom ra­

men för dylika allmänna bestämmelser. Någon särskild regel i detta ämne

torde därför tills vidare ej behöva upptagas i förevarande paragraf.

I likhet med kommittén anser jag att den nuvarande bestämmelsen i SL

14: 35 om ansvar för barnafader, som underlåter att lämna kvinnan nödig

hjälp i anledning av havandeskapet eller födelsen, bör utgå ur lagen. Jag kan

alltså ej bitrada det yrkande om bibehållande av denna bestämmelse som

framförts av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

4 och 5 §§.

Dessa paragrafer ersätter SL 14: 10—13 och ett flertal andra stadganden

om misshandel i SL 14 kap. samt svarar i kommitténs förslag mot 1 ■ 5

och 1:6.

Gällande rätt. Enligt gällande lag skall misshandel med dödlig utgång hän­

föras till dråp även för det fall att gärningsmannens uppsåt omfattat en­

dast själva misshandeln men ej den dödliga utgången (SL 14:4, 14:5).

Uppsåtlig misshandel som icke medfört den misshandlades död behandlas

främst i SL 14: 10—13. Misshandelsbrotten fördelas på sistnämnda lagrum

med hänsyn till den skada som följt av misshandeln. Sålunda avser SL

14: 10 och 14: 11 svår kroppsskada, SL 14: 12 mindre lyte eller kroppsfel eller

lindrigare sjukdom och SL 14: 13 ringare eller ingen skada som följd av

misshandeln. Uppdelningen mellan SL 14: 10 och 14: 11 har skett så, att i det

lörra lagrummet behandlats de fall där gärningsmannen haft uppsåt att till­

foga svår kroppsskada, medan Övriga fall då sådan skada uppstått hänförts

till det senare lagrummet. Enligt båda lagrummen gäller skilda straffska­

lor allt eftersom gärningen skett med berått mod eller av hastigt mod. En­

ligt SL 14: 10 är straffet i förra fallet straffarbete från och med sex till

och med tio år och i senare fallet straffarbete från och med två till och

med sex år. Har gärningsmannen icke åsyftat att tillfoga svår kroppsska­

da, skall han enligt SL 14: 11 dömas till straffarbete från och med två till

och med sex år om misshandeln skedde med berått mod, och med straff­

arbete i högst två år om den skedde av hastigt mod. I SL 14: 12 och 14: 13

har någon motsvarande uppdelning av straffskalorna icke skett. Straffet

utgör enligt SL 14: 12 fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om om­

ständigheterna är synnerligen mildrande, böter. Straffskalan i 14: 13 upp­

tager böter eller fängelse i högst ett år.

Utöver de i SL 14: 4 och 14: 5 samt 14: 10—13 upptagna stadgandena om

misshandel innehåller SL 14 kap. åtskilliga särbestämmelser om misshan­

del. Sålunda stadgas i 7, 8 och 14 §§ om fall då flera deltagit i misshandel, i

15 § lörsta stycket om resande av livsfarligt vapen såsom försvårande om­

ständighet vid misshandel, i 18 § om givande av gift, i 29 § om misshandel

B 83

, . .

• or- r nririra stvcket om misshandel å vissa skyldemän,

”aST55 om'envig, i 42 § om det fall att gärningsmannen vid n.isshan-

'de, ^fafannan ä„S den han vi,le misshand,a och i 44 § om s. It. ofa„.

-i+pn T kommitténs försias är misshandelsbroltet indelat i tre svår-

hetsTader 15 ^första stvcket behandlas den medelsvåra graden, i samma

ÄT

ST 14 kan rörande misshandelsbrott. Bestämmelserna ar avsedda att till

Si

till dPen dödliga effekten kan emellertid föranleda att stra

lern.1

mas även jämlikt bestämmelsen om vållande till annans död e g 8

mas ave"

brott på liknande sätt skall enligt kommittefor-

sl^eT bedömas det fall, att någon genom misshandel orsakat kroPPSs1^^

eller sjukdom Har sådan effekt ej omfattats av gärningsmannens uppsåt men

k^n den Ulkäknas honom såsom oaktsam, skall straff utmata, för miss­

handel och vållande till kroppsskada eller till sjukdom enligt e

reglerna för sammanträffande av brott.

wPrivits har i

Misshandelsbrottet, som i gällande lag icke narmare

>

kommitté förs,aget bestämts så, att misshandel Lorel'f"" Pv blottpsv-

„ar annan kroppsskada, sjukdom eller smarta. Framkallande av blott psj

kisk smärta faller enligt kommittén utanför området förf

icke en medicinskt påvisbar effekt t. ex. en psykisk chock, in rader. Enh t

ett särskilt stadgande skall såsom misshandel också anses att försatta na­

mn ; vanmakt eller annat sådant tillstånd.

° Kommittén bär som nämnts icke upptagit någon särskild

ning för den ringa graden av misshandel. I mot,ven här ko™"

att den för den medelsvåra graden upptagna benämningen misshandel lar

tillämpas även för den ringa graden. Kommittén har övervägt .It oresla eu

särskild brottsbenämning för de ringa fallen, t. ex. va d oran e

»

misshandel. Mot ordet våldförande kan emellertid enligt kommittén an a -

kas att det knappast är lämpligt såsom benämning vid alla tormer av miss­

handel samt atfordet i de? allmänna språkbruket snarast anvandes om

ganska allvarliga Övergrepp; understundom har det betydelsen av sexuel t

Övervåld. Uttrycket ringa misshandel är enligt kommitténs mening ic e

ler lämpligt som brottsbenämning med hänsyn till de fall ar ro es-

serligen bör bedömas som ringa men där ett betydande objektivt överskott

föreligger, kanske t. o. m. dödlig utgång.

...

Påföljden för den ringa graden av misshandel har av kommittén o -

slagits till böter eller fängelse i högst sex månader. För den medelsvara

”radon har föreslagits att påföljden skall utgöra fängelse i högst fyra ar.

Om misshandel är att anse som grov, skall enligt förslaget domas för grov

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

84 B

misshandel till fängelse från och med ett till och med tio år. Vid bedöman­

de huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var up­

penbart livsfarlig eller adagalade synnerlig förslagenhet eller grymhet eller

0CCrSarninfSmannen tlllfoSade svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom

Med de föreslagna straffskalorna avser kommittén att söka åvägabringa

en vass skärpning vid straffmätningen i förhållande till gällande rätt. Kom-

rmtten hyser den uppfattningen att våldsbrotten - i den mån de icke med-

ort död eller svar kroppsskada - i hittillsvarande rättstillämpning icke

brottenb S

lindrigt> särskilt i jämförelse med förmögenhets-

Yttrandena. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för re­

missinstansernas inställning till frågan om straff för s. k. objektiva och

culposa överskott har kommitténs förslag att slopa dylika straff i princip

'“i™11

ansIutning- Vad gäller misshandelsbrotten, särskilt misshan­

del medI dödlig utgång, har dock i flera yttranden yppats tvekan

denna

punkt. Svea hovratt har beträffande misshandel med dödlig utgång uttalat

att konstruktionen av garningen såsom ett enhetligt brottsfall onekligen har

visst pedagogiskt värde genom att på ett pregnant sätt i det allmänna med­

vetandet inskarpa risken av allvarliga straff även för ett oavsiktligt dö­

dande vid misshandel. Vidare ar att märka att misshandel med dödlig

ul-

gang otvivelaktigt för den folkliga uppfattningen framstår såsom ett sär-

s vdt

brott

Betydelsen av det från pedagogisk synpunkt anlagda betrak­

telsesattet torde dock icke böra överdrivas, och att misshandel av ifrågava-

iande slag allmant ses såsom ett speciellt brott torde vara en följd av att

en av alder behandlats så i vår lagstiftning. Från

straffmätningssynpunkt

toide det icke betyda nämnvärt, om sådan misshandel bestämmes såsom

C. ..elleir lV& ,brott- Den enda skillnaden i detta avseende mellan gällande

latt och förslaget torde vara att, medan det för närvarande är möjlM att

utdöma livstids frihetsstraff, det högsta straffet enligt förslaget är frihets-

straff i tolv år. Ytterst synes det vara en lämplighetsfråga, om man skall

alja den ena eller den andra konstruktionen av brottet. Eftersom det från

systematisk synpunkt synes tilltalande att icke göra avsteg från den av kom­

mittén strikt genomförda principen att ouppsåtliga verkningar icke bör

spela någon roll för brottsbegreppens utformning, har hovrätten stannat

ioi att acceptera den föreslagna konstruktionen.

I några yttranden har föreslagits, att gällande lags konstruktion i före­

varande hanseende skall bibehållas. Föreningen Sveriges landsfogdar, som

anse! det vara ett väsentligt framsteg om man kommer bort från de till­

krånglade bestämmelserna i SL 14:10-13, och stadsfiskalen i Trelleborg

har med hansyn till vikten av att få en tillfredsställande repression vid miss­

handel med dödlig utgång förordat att denna gärningstyp skall betraktas

som ett särskilt brott. Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen i Södermanlands

an, . f landsfogden i Norrbottens län och föreningen Sveriges stadsdomare

har uttalat, att forslaget i praktiken medför betydande svårigheter vid grade-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 85

rinoen av misshandelsbrotten, närmast i bevishänseende. Länsstyrelsen i

Malmöhus län

anser förslagets konstruktion vara ur systematisk synpunkt

lullt logisk och godtagbar men har dock ifrågasatt om den stora allmän­

heten kominer att rätt förstå innebörden därav.

Till de remissinstanser som uttalat sig for att vid misshandelsbrotten

behålla den särskilda regleringen beträffande eulposa överskott hor aven

riksåklagarämbetet.

Efter att ha inledningsvis yttrat att förslaget ur lag

tekniska synpunkter innebär en enklare och elegantare lösning an den

vållande lag och att det också undanröjer de olagenheter som följer av

de nuvarande straffskalorna i vissa fall måste anses alltför stranga, bär äm­

betet anfört:

Till en början må framhållas, att den eulpösa effekten vid ett misshan-

delsbrott härflyter direkt ur det dolösa brottet och utgor en tämligen nor­

mal föld av detta Sambandet mellan den dolösa handlingen och den eu 1-

nösa effekten är i själva verket ofta så starkt, att brottet, utifrån betraktat,

framstår som eu enhet. För det allmänna föreställningssättet torde det fal a

sig vida naturligare att uppfatta garningen såsom ett enda brott an att anse

den innebära en kombination av tva olika brott. .

..

••

Vad an°år gärningsmannens subjektiva inställning, maste aven öra"s_en

mellan vad som ur hans synpunkt skall anses utgöra dolost e ler eulpost

handlande bliva mycket flytande. I särskilt hog grad galler det sagda ^

sådana med objektiva överskott förenade misshandelsbrott, som foiovals

affekt eller eljest utgöra utslag av ett impulsivt eller utan f^över­

läggning företaget handlande. Det maste salunda for den, som i attekttill

stånd gfovt misshandlat annan med döden som foljd, vara ytterst svart^ att

ens i efterhand göra klart för sig, hur långt hans uppsåt i handlin0so0o

^Onf det^såfunda mången gång för gärningsmannen själv kan vara svårt

att avira vilken omfattning hans Sppsåt haft, måste ^tta uppenbarh-

gen ställa sig ändå svårare för de rattstillampande organen Bevisfiaganf o

ffänar därför särskilt beaktande. Det torde vara obestridligt, att bland de

till av misshandel med dödlig utgång, där gärningsmannen fornekar uppsåt

att döda, finnas åtskilliga, som i realiteten aro att anse sasom dråp elle

mord i den mening, förslaget inlägger i dessa begrepp. Möjligheterna att

bevisa förefintligheten av ett sådant uppsåt aro dock, da gärningsmännen

förnekar uppsåtligt handlande, ofta mycket begränsade Vad särskilt angår

det eventuella uppsåtet, är utförandet av det prov, som forutsattes skola ske

för avgörande av om denna form av uppsåt föreligger, i dessa fall förenat

med alldeles särskilda svårigheter. Motsvarande synpunkter torde i viss ut­

sträckning gälla, även då misshandeln ej förorsakat döden utan det objek­

tiva överskottet allenast avser en högre grad av kroppsskada än den av upp­

såtet omfattade. Straffbestämmelserna för objektiva överskott torde salunda

i viss omfattning komma till användning, då anledning finnes till antagan­

de, atl i realiteten uppsåt i förhållande till den brottsliga effekten förelegat.

1 en stor del av de övriga fall, då bestämmelserna tillämpas, torde den hand­

landes inställning i subjektivt hänseende ligga uppsåtet mycket nara.

Till det nu anförda måste naturligen hänsyn tagas vid utformningen av

straffskalorna inom de lagbud, som äro avsedda att tillämpas på ifrågava­

rande fall av brottslighet. Dessa straffskalor måste ju vara så inrattade, att

de innebära garantier för att nyss anförda synpunkter vinna vederbörligt

beaktande vid straffmätningen. Med den nuvarande konstruktionen av strat-

86 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

len för objektiva överskott torde detta ej ställa sig svårt. Om man däremot

väljer den lösning av problemet, som föreslås i betänkandet, inställa sig vissa

svårigheter vid utformningen av straffsatserna för vållande till annans död

samt för vallande till kroppsskada eller sjukdom. Skalorna för dessa brott

måste nämligen å ena sidan vara tillräckligt höga för att kunna inrvmma

aven den form av brottslighet, varom här är fråga, men få å andra sidan

ej göras sa stränga, att de ej passa för andra mindre straffvärda förfaran-

.... Ay det anförda torde framgå, att ett ståndpunkttagande till frågan, om

förslaget i nu forevarande delar bör godtagas, i väsentlig mån är beroende

av huruvida forslagets utformning av brotten misshandel och vållande till

annans död resp. vållande till kroppsskada eller sjukdom och därtill an­

knutna stratfskalor är sådan, att den erbjuder garantier för ett så kraftigt

7?,V.panrde med straff mot nu förevarande brott, som dessas natur i åt­

skilliga fall kräver. En granskning av förslaget ur angivna synpunkt torde

giva vid handen, att brottsbeskrivningarna och straffsatserna i och för sig

™V^ Utl0n??,d<V att de inrymma möjligheter till ett sådant ingripande.

ed hansyn till den i förhållande till gällande lagstiftning påtagliga sänk­

ningen av mmimisträffen för grövre misshandelsbrott och till den allmänt

omvittnade benägenheten hos domstolarna att i sin straffmätning hålla sig

Ull den undre delen av straffskalan, torde emellertid med fog kunna göras

gallande, att pataghga risker föreligga för att, om förslaget genomföres,

den typ av brottslighet, varom har ar fråga, icke alltid kommer att bestraf-

ias sa strängt, som är erforderligt.

På grund av det anförda har riksåklagarämbetet funnit att avskaffandet

av de objektiva överskotten är ägnat att försvåra det effektiva beivrande

av våldsbrotten, som med hänsyn till ökningen och brutaliseringen av dessa

brott framstår som påkallat. Ämbetet är därför för sin del närmast benä­

get att bibehålla särskilda straffbestämmelser för de objektiva överskotten

vid misshandelsbrott med tillägg av en föreskrift av motsvarande innehåll

som den i SL 5: 12 andra stycket upptagna. Poliskammaren i Malmö och

polisintendenten i Hälsingborg har uttalat sig i samma riktning som riks­

åklagarämbetet.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att överståthållarämbetet och

kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasatt lämpligheten av att i för­

slaget icke upptagits särskilda bestämmelser för de fall som avses i SL 14: 7,

14: 8 och 14: 14, d. v. s. fleras deltagande i misshandel varav följt döden el­

ler kommit svårare skada. Om dylika bestämmelser slopas, kan det enligt

dessa remissinstansers mening finnas risk att en kanske allvarligt miss­

handlad person kan lida rättsförlust för det fall, att flera deltagit i en upp­

såtlig misshandel men det icke kan bevisas vem eller vilka av deltagarna

som varit verksamma vid misshandelns utförande.

Vad angår den i kommittéförslaget upptagna beskrivningen av misshan­

del har hovrätten för Nedre Norrland framhållit att åtskilliga fall av intres­

sekollision kommit in under det straffbara området. Sålunda bör ett opera­

tivt ingrepp ej bedömas som misshandel, även om patienten icke lämnat sitt

tillstånd till detta. Frågan om ansvar för en läkare som företagit en medi­

cinskt betogad operation eller annan behandling utan giltigt samtycke bör