Prop. 1962:10

KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION

1962:10

MED

FÖRSLAG TILL RROTTSBALK

DEL A

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1962

A 1

Nr 10

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till brotts­

balk; given Stockholms slott den 15 december 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att an­

taga härvid fogade förslag till brottsbalk.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

På straffrättens område har sedan länge förberetts en genomgripande lagreform, vars mål är att ersätta 1864 års strafflag och åtskilliga därtill anknytande författningar med ny lagstiftning. Det förberedande arbetet har varit uppdelat på två kommittéer, straffrättskommitten som haft till upp­ gift att föreslå en reformering av bestämmelserna om de särskilda brotten och vad därmed äger samband samt strafflagberedningen som har företagit en översyn av det straffrättsliga påföljdssystemet.

Med hänsyn till lagstiftningsärendets stora omfattning har beredningen därav inom justitiedepartementet och den därpå följande lagradsgransh- nin«en varit uppdelad på två etapper. Sedan lagrådets yttrande over utarbe­ tade lagförslag har inhämtats genom beslut åren 1958 och 1%0, framlagges nu i propositionen förslag till brottsbalk. Denna är avsedd att ersatta den nuvarande strafflagen samt därutöver bl. a. lagen om ungdomsfängelse, a- „en om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, lagen om villkorlig dom, lagen om villkorlig frigivning och lagen med vissa bestämmelser om

påfölid för brott av underårig.

Brottsbalken innehåller tre huvudavdelningar, av vilka den forsta uppta­ ger vissa allmänna bestämmelser, den andra handlar om brotten och den

tredje om påföljderna.

1

Hihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10.

A.

2 A

Den forsta huvudavdelningen omfattar två kapitel. I 1 kap. meddelas vissa grundläggande bestämmelser om brott och brottspåföljder. Sålunda definie­ ras dan begreppet brott och anges vad i brottsbalken förslås med påföljd dis^inlin , ff°f \PafÖIJdel'na ^ bÖt6r’ fän§elS6’ susPens*on. avsättning,

P, träff for krigsman, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängel-

i\Uuerelmg °Ch overlämnande till särskild vård. Straffbegreppet har bi­ behållits sasom gemensam beteckning för de påföljder, vilka anges i eller i anslutning till bestämmelserna om de särskilda brotten, d. v. s. böter fän», else, suspension, avsättning och disciplinstraff. I kapitlet regleras även frå­ gan, huruvida en eller flera påföljder skall ådömas för samma brott, samt anges vissa omständigheter, som skall beaktas vid val av påföljd.

I 2 kap. upptages bestämmelser om svensk jurisdiktionsrätt i straffrätts­ ligt avseende. Nuvarande bestämmelser härom har i formellt avseende vä­ sentligt omarbetats för att underlätta förståelsen av det tämligen kompli­ cerade regelsystemet. Den svenska jurisdiktionsrätten föreslås utvidgad, när det galler brott utom riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare. Denna utvidgning ar ett led i det pågående samarbetet inom Norden för att möjliggöra verkställighet av ådömda straff m. m. i annat land än domslan- det samt för att oka möjligheterna till ömsesidig rättshjälp i andra hänse­ enden inom straffrättens och straffprocessens områden.

Andra huvudavdelningen i balken omfattar 3—24 kap. Strafflagens be- f™me!Ser om de särskilda brotten har reformerats genom lagstiftning år U4^, såvitt avser förmögenhetsbrotten, och år 1948, såvitt avser brotten mot staten och allmänheten. I dessa delar innebär det nu framlagda försla­ get icke några större nyheter. Det är endast beträffande brotten mot per- son som brottsbalksförslaget innehåller en mera genomgripande revision.

Riktpunkten vid reformeringen av lagstiftningen om brotten har varit att i görligaste män tillgodose samhällets krav på skydd för skilda allmänna och enskilda intressen utan att medborgarnas handlingsfrihet inskränkes mer an som ar oundgängligen nödvändigt. Brottsbeskrivningarna har utfor­ mats pa ett så långt möjligt klart och otvetydigt sätt. De kriminaliserade garningarna har i större utsträckning än i gällande lag åsatts särskilda brottsbeteckningar.

De i balken upptagna brotten lägges i princip under allmänt åtal. Kon­ struktionen med målsägandebrott bibehålies endast i fråga om ärekränk- ningsbrotten. I något större utsträckning föreskrives såsom förutsättning for allmant åtal, att angivelse sker av målsäganden. Med endast få undan­ tag har dock i dessa fall inrymts befogenhet för åklagaren att, om målsägan­ den ej tar initiativ till brottets beivrande, väcka åtal, såframt detta finnes pakallat från allmän synpunkt. Liksom för närvarande stadgas särskild atalsprovning vid vissa brott. Sådan åtalsprövning har dock begränsats till fall, dar skälen att inskränka allmän åklagares skyldighet att anställa åtal ager samband med brottstypen som sådan.

I andra huvudavdelningen har kapitlen ordnats så, att först behandlas

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 3

brotten mot person, 3-7 kap., därefter förmögenhetsbrotten, 8-12kap brotten mot allmänheten, 13-15 kap., och brotten mot staten, 16-22 kap. De två sista kapitlen i denna avdelning, 23 och 24 kap., innehaller bestäm melser om försök m. m. och om gärningar, som begås i nödvärn eller an-

^Bestämmelserna i 3 kap. om brott mot liv och hälsa innebär en avsevard förenkling av de nuvarande komplicerade och föråldrade reglerna i 14 kap. strafflagen. När det gäller brottstyperna mord och dråp hanfores icke, så­ som i gällande rätt, till mord alla fall av uppsåtligt dödande, som har skett med berått mod. Gränsen mellan de båda brottstyperna, av vilka mord ar den svåraste, dragés i stället med hänsyn till hur grovt brottet framstar vad beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. En viktig fråga, som möter vid misshandelsbrotten och vissa andra brott, galler de s. k. objev tiva överskotten. Förslaget innebär i denna del, att ouppsatliga verkningar av en gärning genomgående frånkännes betydelse, da det galler uppsatliöa brott. Misshandelsbrotten har uppdelats i tre grader. Avgörande vid gra e- ringen skall icke såsom för närvarande vara den skada, som har astadkon - mits genom gärningen, utan hänsyn skall tagas till samtliga uppsatliga om­ ständigheter vid brottet. I förekommande fall kan adomas ansvar, utom uppsåtlig misshandel, jämväl för vållande till annans död eller till kropps­ skada eller sjukdom. Som oaktsamhetsbrott upptages aven framkallande för annan avlivsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjuk-

d?4 kap. behandlas brotten mot frihet och frid. Även detta kapitel, som

huvudsakligen motsvarar 15 kap. i strafflagen, innebär en modernisering av gällande rätt, varvid flera föråldrade regler har utmönstrats De bestäm­ melser, som avser frihetsberövanden, har avsevärt förenklats, och i fråga om mera okvalificerat rättsstridigt tvång har skett en precisering av det straff­ bara området. Särskild uppmärksamhet har agnats fragan om skydd för personer, som blir utsatta för hot om grova brott. Gärning, som innefattar sådant hot, lägges under allmänt åtal, och brottet har utformats såsom ett fridsbrott; straff kan följa så snart hotet har skett pa satt, som vård agnat att hos den hotade framkalla fruktan för hotets förverkligande. I övrigt ma nämnas att i kapitlet, jämte bestämmelse om hemfridsbrott, stadgas sti a för den som obehörigen intränger eller kvarstannar i vissa andra lokalite­ ter än bostad, exempelvis kontor eller fabrik.

Ärekränkningsbrotten, som regleras i 5 kap., har väsentligt omarbeta s. I kapitlet skiljes mellan två brottstyper, förtal och förolämpning. För för­ olämpning är utmärkande, att det kränkande uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Vid förtalsbrottet avser kriminaliseringen lämnan­ de av uppgifter — sanna eller osanna — som är agnade att utsatta nagon för andras missaktning. Ansvar skall dock ej ådömas, då den som lamnade uppgiften var skyldig att uttala sig eller då det med hansyn till omständig­ heterna var försvarligt att lämna uppgift i saken; i sådant fall skall san-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ningsbevisning få föras. I kapitlet upptages även en bestämmelse om förtal av avliden.

I 6 kap. behandlas sedlighetsbrotten. Kapitlet innehåller flera nyheter av principiell natur. Ifrågavarande brott behandlas såsom Övergrepp av en per­ son mot annan person. För otuktsbrotten medför förslaget vissa strafflind­ ringar; för de allvarligare fallen bibehålies dock tämligen höga straffmini- ma. Viss utvidgning föreslås av det kriminaliserade området i syfte att skydda yngre åldersklasser från att dragas in i prostitution.

Förslaget upptager i 7 kap. bestämmelser om brott mot familj Beträffande förmögenhetsbrotten kan nämnas, att i 8 kap. om stöld, rån och andra tillgreppsbrott har införts en ny brottstyp, tillgrepp av motorfor-

Brotten mot allmänheten har upptagits i huvudsak oförändrade från gäl­ lande lagstiftning. 8

I fråga om brotten mot staten har företagits vissa ändringar av saklig in­ nebord. Bl. a. föreslås en skärpning av straffet för hets mot folkgrupp De nuvarande bestämmelserna angående sårande av sedlighet kompletteras med ett stadgande om spridande av förråande skrifter bland barn och ungdom. Bland brotten mot rikets säkerhet upptages som ny brottstyp krigsanstif- tan, innebärande att någon framkallar fara för att riket skall invecklas i krig. I kapillet om ämbetsbrott har bestämmelserna om suspension och av­ sättning som bistraff omarbetats.

Av de två avslutande kapitlen i balkens andra huvudavdelning innehål­ ler endast det sista några väsentligare nyheter. Bestämmelserna om nöd­ värn har omarbetats, och regler har införts angående gärningar, som har begåtts i nöd eller på befallning.

Brottsbalkens tredje avdelning med bestämmelserna om påföljderna in­ nebär en betydande formell men också saklig omarbetning av det nuvaran­ de regelsystemet. En systematisering har skett genom att de nu i skilda la­ gar spridda bestämmelserna har sammanförts i samma lagverk.

Tredje avdelningen har disponerats så att först i skilda kapitel upptages bestämmelserna om de olika påföljderna, 25—32 kap. Därefter följer reg­ ler om nedsättning och uteslutning av påföljd, om sammanträffande av brott och förändring av påföljd, om bortfallande av påföljd, om förverkande av egendom och annan särskild rättsverkan av brott, om vissa nämnder och om rättegången, 33—38 kap.

I förhållande till gällande rätt innebär förslaget att vissa påföljder för­ svinner. Sålunda sammanslås fängelse och straffarbete till ett enhetligt fri­ hetsstraff, kallat fängelse. Förvaring och internering i säkerhetsanstalt er­ sattes av en påföljd, benämnd internering. Å andra sidan skapas nya påfölj­ der. Villkorlig dom uppdelas i två påföljder, villkorlig dom och skyddstill­ syn. Nya ar också de olika formerna av överlämnande till särskild vård, nämligen överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vård enligt la«en om nylcterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk vå^d.

A 5

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

. fråga om de yngsta lagöverträdarna

rx." &£ T*. r- *■—

au ådöma denna påföljd är mycket snäva och^ avses

^

f‘ ss s

de yngsta agover ra under 18 år. överlämnande till vård skall kunna anvandas mot den som ar unuei .... n . i n enligt barnavärdslagen skall kunna kombineras medagy.bote• ™ ... * uutills ankomma på barnavårdsnämnderna och, nar atal sker, ne

omfattning som enligt nuvarande åtalseftergiftslag

förslaget

Även när det gäller lagöverträdare i åldern 18-20 år stadga

g

vissa beeränsningar beträffande tillämpningen av fängelse. I stallet ifråga kommer vidgad användning av ungdomsfängelse och tillämpmng av skydds-

tillsvn i förening med en kort tids anstaltsbehandling.

Förslaget innehåller icke några bestämmelser om ungdomsarrest. Beträffande psykiskt abnorma lagöverträdare föreslås betydande föränd­ ringar De nuvarande straffriförklaringarna avskaffas i princip, och de so har" besått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslohet eller an "an s tfsHg Inormitet av sä djupgående natur, ätt den måste anses jäm­

ställd med sinnessjukdom, föres in under det

av

domstol.™ bll.mp.de

reaktionssystemet. För denna grupp av lagöverträdare skall dock t forsta hand ifrågakomma överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen eller ti

intrisk vård eller till vård enligt barnavårdslagen eller lagen om

lykterhetsvård^Av^övHga påföljder skaf, endas, böter och skyddstillsyn

kU“räganfm föfslagets innehåll beträffande de skilda påföljderna kan näm-

“LTiUeffm böter innehåller endast smärre nyheter. Den förändring av

penningvärdet, som har skett sedan år 1931 då dagsbotsreformen genom­ fördes8 har föranlett en ändrad gränsdragning mellan penningböter oc dagsböter och en höjning av bl. a. dagsbotsbeloppen. I kapitlet har

^Beträffande^det^rihetliga frihetsstraffet fängelse upptages som nämnts bestämmelser, vhka begräLr tillämpningen i fråga om unga lagöverträda­

re Ålerfallsbcstämmelsema har reviderats, varvid tillämpningsområdet för dess. bestämmelser vidgats samtidigt som de gjorts fakul ativa och alltså endast innebär en möjlighet till straffskärpning vid återfall, kapitlet om

6 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

fängelse återfinnes även bestämmelser om villkorlig frigivning De båda nu

äää sas urfirir

^et en viss vidgad tillämpning utöver vad som beslöts vid 1§961 års riksdai

,n i:aTt,1S.Utbyggnad aV skyddsk°nsulentorganisationen' förutses för

f ."na oth i,Z*

“ fSrS,ärl;ni"g 8V °vervakningsarbetet »ed

Vi lkorlia h !rTer av la§överträd^e som vårdas i frihet. Villkorlig dom och skyddstillsyn är enligt förslaget självständiga nåföli der och mnebar icke såsom den nuvarande villkorliga domen någof aLtånd

4d,a?°mand€ 3V PåfolJd eller med verkställighet av ådömd påfölid Båda påföljderna skall kunna kombineras med böter ? J skddlkTligad0m-är aVSGdd fÖF brottslingar med så god prognos, att sär-

ulda åtgärder ej erfordras för deras tillrättaförande Den är icke förenad ^inTtTif °Ch kan närmast sä§as vara ^ villkorlig påföljdseftergift jämt SS Öref! Sådra la^ÖVerträda-. för Älka ö^ervSng

H L fsarskllda föreskrifter eller enbart övervakning finnes erforderlig an htry"“ r‘Sär ^ e" prÖTO,id « normalt ^re 4r OvervakåS

Skvjn tmaVeS, aV 0,ervak"ingsnämnd med biträde av skyddskonsulent Uds an ',"Snbeba"df "“”a «" g°™.ol, kombineras med en Inre

staltsbehandhng, dock endast om den dömde har fvllt is år i

^ nCaSgmo.Vaan„rP5fr h°"°- k“ *»«*"*» a"da"4"

ät -mtam raränd-

'7 a"S,a',SVä"ie" skliTvara^roch to”

tionen fa”r ansvaret hä“™"ak""®s”än'n<1" od. skyddskonsnienlorganisa-

A 7

åtgärder, är i förslaget icke — såsom i den nuvarande lagen med vissa be­ stämmelser om påföljd för brott av underårig---- begränsat till de fall, i vil­ ka den unge bör omhändertagas för samhällsvård; överlämnande skall ske utan att domstolen preciserar den åtgärd enligt barnavårdslagen, som skall vidtagas mot den unge.

Överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård skall kunna till- lämpas beträffande den som enligt denna lag bör bli föremål för övervak­ ning eller för tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Tillämpningen har emellertid i huvudsak begränsats till att avse dem, som har begått brott av mindre allvarlig beskaffenhet.

För överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen, som innebär att lag­ överträdaren skall vårdas på sinnessjukhus, fordras att rätten finner vård­ behov föreligga. Förordnande om sådant överlämnande får dock icke medde­ las utan att den medicinska expertisen har förklarat, att lagöverträdaren är i behov av vård på sinnessjukhus. Avgörande är vårdbehovet vid tidpunkten för rättens dom. Om gärningen icke har begåtts under inflytande av sinnes­ sjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående na­ tur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, krävs dock att sär­ skilda skäl föreligger för att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen skall få ske.

Öppen psykiatrisk vård avses främst för sådana sinnessjuka eller sinnes- slöa lagöverträdare, som icke är i behov av vård på sinnessjukhus men bör komma i åtnjutande av viss psykiatrisk vård eller tillsyn. Vården förutsät- tes skola ske genom hjälpverksamheten vid de statliga mentalsjukhusen.

De bestämmelser, som i balkens tredje avdelning upptages om ämbets- straffen suspension och avsättning samt disciplinstraffen för krigsmän, in­ nebär ingen saklig ändring av vad som nu gäller beträffande dessa påföljder.

I 33 kap. meddelas bl. a. bestämmelser om nedsättning och eftergift av påföljd. Vid sidan av regler om straffnedsättning för unga eller psykiskt ab­ norma lagöverträdare öppnas en generell möjlighet till nedsättning eller ef­ tergift av påföljd i utpräglade undantagsfall.

Vid utformandet av reglerna om sammanträffande av brott och föränd­ ring av påföljd har eftersträvats att vinna en förenkling av nuvarande, till sina konsekvenser tämligen svåröverskådliga regelsystem.

I kapitlet om bortfallande av påföljd har vidtagits endast mindre jämk­ ningar av gällande rätts bestämmelser om åtalspreskription och preskrip­ tion av ådömd påföljd.

De i strafflagen nu upptagna reglerna om förverkande av egendom har i sak oförändrade upptagits i balkens 36 kap. Detta kapitel innehåller därut­ över bl. a. bestämmelser om tillämpligheten av regler om förverkande och om annan särskild rättsverkan, när fråga är om brott av den som är under 15 år eller som har handlat under inflytande av psykisk abnormitet.

För prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor angående villkorlig frigivning föreslås inrättad en central nämnd, kriminalvårdsnämnden. Be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 A

»U slrski?dgI»g tom u‘«rda:

f5resläs *<*«• >** «™Uältas

»gående de f

51

jdå„d™g„,

som VouZ^Ä" ed"

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 9

Förslag

till

Brottsbalk

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall, näst efter handelsbal- ken, införas en ny balk, benämnd brottsbalk, av följande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser

1 KAP.

Om brott och brottspåföljder

1 §•

Brott är gärning, för vilken i denna balk eller i annan lag eller författning

är stadgat straff som nedan sägs.

2

§•

I denna balk beskriven gärning skall, om ej annat sags, anses som brott

endast då den begås uppsåtligen.

_ .

Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmännen eljest genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk. ma darav ,eke

föranledas att gärningen ej anses som brott.

3 §•

Med påföljd för brott förstås i denna balk:

de allmänna

straffen böter och fängelse,

,

, .

ämbetsstraffen suspension och avsättning för innehavare av befattnm0, varmed ämbetsansvar är förenat, och disciplinstraff för krigsmän, samt

villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och över­

lämnande till särskild vård.

4 §•

Om användningen av straffen gäller i allmänhet vad i bestämmelserna om de särskilda brotten är stadgat. Övriga påföljder må, enligt vad darom är föreskrivet, tillämpas ändå att de ej äro nämnda i dessa bestämmelser.

1*

Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt.

År

10.

A.

10 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Fängelse, suspension och avsättning äro att anse

an böter och disciplinstraff.

som svårare påföljder

5

§.

Ej må domas till flera påföljder för

stadgat.

samma brott, med mindre annat är

Suspension och avsättning ådömes vid

den tilltalade finnes böra dömas.

sidan av annan påföljd, vartill

*"* ädÖ”eS •-«—

för brotten.

2 KAP.

Om tillämpligheten av svensk lag

domirSeSma gäl^oL^:; ^

™ svensk

finnes antaga att*det är begångettnom riket* ™

^

**>

™ srr-“• ■=• sr,...

lag och vid svensk do™ J

om

it pa,,*ar"'"f dömes etter svensk

medborgare eller tagit hemvist här i riketelbr om

'nt- Svensk

ländsk eller norsk medborgare och finnes här så o n ar dansk, finsk, is-

‘ rikCl “b 4 ■“*“

svensk lag ‘Z

A 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §•

Utlänning, som utom riket begått brott, dömes även i annat fall än i 2 §

sägs efter svensk lag och vid svensk domstol,

.

1 om han förövat brottet å svenskt fartyg eller luftfartyg så ock eljest om han var befälhavare eller tillhörde besättningen å sådant fartyg och be­

gått brottet i tjänsten,

, , nn

2. om han begått brottet å område där avdelning av krigsmakten befann sig, dock i fall han ej var krigsman allenast om avdelningen befann sig a området för annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menig­ het, inrättning eller sammanslutning eller mot utlänning som hade hem­

vist i Sverige, eller

4. om brottet är folkrättsbrott.

4 §•

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock dar brottet fullbordades eller, vid försök, det tilläinnade brottet skulle hava full­

bordats.

5 §•

Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget el­ ler eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt in­ tresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter förord­ nande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väc­ kas, om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg eller av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig eller ock av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt in­ tresse.

6

§•

Ej må, utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat

därtill, någon åtalas för gärning, för vilken han utom riket undergått straff eller annan ansvarspåföljd. Sker åtal här i riket, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom riket, och må där­ vid efter omständigheterna dömas till lindrigare straff än för gärningen är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas.

7 §•

I fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet sko­ la, utöver vad i detta kapitel sägs, iakttagas de begränsningar som följa av

12 A

stadig eavköveren°k rättSliga gFl\ndsatser eIIer’ enli§t vad därom är särskilt

stadgat, av överenskommelse med främmande makt.

. ..........................

8

§.

m utlämning för brott är särskilt stadgat

S°™ “PPStäHts vid utlämning trän främmande stat till Sverige

skall landa till efterrättelse här i riket.

sverige

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

ANDRA AVDELNINGEN

Om brotten

3 KAP.

Om brott mot liv och hälsa

Den som berövar

livstid.

1 §•

annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på

2 §.

År brott som i l § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett

g ningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängel

se, lagst sex och högst tio år.

P

§el

3 §•

Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av

nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt tfångmål

domes for barnadråp till fängelse i högst sex år.

trangmul,

4 §•

Den som med hjälp av invärtes eller utvärtes medel olovligen fördriver

år Ff6 JCS dodar foster» dömes för fosterfördrivning till fängelse i högst två

år. Har sädan gärning förövats av kvinnan själv, må påföljden för han«

eftergivas, säframt omständigheterna äro mildrande P J

eller hälsa.

inneburit särskild fara för kvinnans liv

A 13

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

5 §'

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom ! vanmakt eller annat sädant tillständ, dömes ,„r m,sston-

del till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

g §

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grov misshandel dömas

111 Vi^bedömsmde huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gar­ ningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svar kroppsskad eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller rah .

7 §■

Den som av oaktsamhet orsakar annans död, dömes för vållande till an­ nans död till fängelse i högst två år eller, om brottet ar ringa,, til.böter*

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex manader och högst fyra år.

g §

Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa, dömes för vållande till kroppsskada eller sjukdom

till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

9 §•

Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eUer allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara for an­

nan till böter eller fängelse i högst två år.

10

§.

För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan miss­ handel som ej är ringa eller försök till fosterfördrivning, så ock för stämp­ ling till mord, dråp eller grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja så­ dant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11

§•

För fosterfördrivning eller försök därtill må kvinnan själv ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän syn-

^Mfcshandel, som ej är grov och som icke förövats å allmän plats, eller försök eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt, åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal och åtal finnes

påkallat ur allmän synpunkt.

14 A

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

4 KAP.

Om brott mot frihet och frid

m tä"8else ^ vis, tid.

År brottet mindre grovt, dömes till fängelse i högst sex år.

2 §

för^llTi! annat ,al‘ in ‘

1

§ Sä«S bCT™ någon friheten, genom att bort-

™ -*—«*

År brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

^ g

“l” 4

S°m e!'fSt' “edelSl °la8a lvän8

eller "■“ledande, föranleder att nå­

gon kommer . kr.gs- eller arbetstjänst eller annat dylikt

vångstlllsSnd

eher

formar någon att begiv, sig

till

eller kvarstanna å ntrikel

ort

där han kan

befaras bliva utsatt för förföljelse eller utnyttjad till otnktigt levnadssät”

se,lägsateHlS,högrstkta„Tlage'

«>' (ängel-

Är brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.

4 §<

Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om

brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåtf något dömes

ior olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med såTan

verkan ovar vång genom hot att åtala eller angiva annan för brott “ er

tlg™,ri'Sa renl‘gl medde,ande' °'a8a —* ^

J°“ avtses * första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex

- , iterh°Cirih0§St Sex år’ Vld bedömande huruvida brottet är grovt skall

Tan “yr'8

' ^ gärningen innetal‘at pi"a"d' ™

edert"

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 15

6

§•

Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter.

Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för olaga intrång till böter.

År brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i högst två år.

7 §•

Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, dömes för ofre­ dande till böter eller fängelse i högst sex månader.

8

§•

Om någon olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom postförsändelse, telegram eller telefonsamtal är under befordran genom all­ män befordringsanstalt, dömes för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.

9 §•

Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras för­ seglat eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till böter eller fängelse i högst två år.

10

§.

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, frihetsberövan­ de eller försättande i nödläge, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, så ock för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt dömes till an­ svar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11

§•

Hemfridsbrott eller olaga intrång som ej är grovt, ofredande som icke förövats å allmän plats eller intrång i förvar må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur all­ män synpunkt. Detsamma skall gälla olaga tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande samt försök eller förberedelse till sådant brott.

16 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

5 KAP.

Om ärekränkning

Sfi«XTij"ntr„^äs.To™ro-,ls"ge!ler k,ande"ärd 1 sil> >™«*-

missaktning, dömes för förta! till böter* aS”a “ISalla de"”e fÖr andras

digll™

TLte,,e" T de* e,i“‘ "'d “«*» ™ 01,1 stän-

1— “ ^ ^ ÄÄX: 3£

2 g

till böter eller fängelse i högst två år0™ gr°Vt’ SkaH ^ 9r°Vt fÖrM dÖmas

^ g

genom ”^.T, £?£££

lagd med atraff enlig, , etter 2 8. för ££££££?** * " **

År brottet grovt, dömes til, böter etter fängelse i högst sex månader.

4 §.

örtal av avliden skall medföra ansvar enliet 1 piiPP o » „

...

saom1örfniutitfLrdan denavUdn?

^ ^^‘-^afden Od

anses kränka den frid!

1

k“

ellfrgrovWörtllml doTk ILZ&£ åkiga^ommTl ?

^

ääSSS3säSS?»

ä

av särskilda skä, finnes påkatlat nr

'' “ 4'a'

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 17

6 KAP.

Om sedlighetsbrott

1 §■

Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som

innebär

trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, lagst två och högst

tio år. Lika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat så-

d£Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest

att anse som mindre grovt, dömes för våldförande tdl fängelse i hogs

fyra år.

2 §*

Den som, i annat fall än i 1 § sägs, förmår någon till samlag eller annat könsligt umgänge medelst olaga tvång eller genom grovt missbruk av den­ nes beroende ställning eller övar könsligt umgänge med någon under otill­ börligt utnyttjande av att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälp­ löst tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslo, domes for fnhetskranka -

de otukt till fängelse i högst fyra år.

3 §•

Har någon könsligt umgänge med barn under femton år, dömes for otukt

med barn till fängelse i högst fyra år.

Om gärningsmannen förgripit sig särskilt hänsynslöst mot

barnet eller

brottet eljest är att anse som grovt, skall dömas till fängelse, lagst två o

högst åtta år.

4 §.

Har någon könsligt umgänge med annan av motsatt kön, som är under aderton år och som står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan in­ rättning eller som eljest står under hans övervakning, vård eller lydnad, eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underårig** beroende ställning, dömes för otukt med ungdom till fängelse i högst fyra år.

Detsamma skall gälla, om någon som fyllt aderton år har könsligt um­ gänge med annan av samma kön som ej fyllt aderton år eller ock, under omständigheter som angivas i första stycket, med annan av samma kon som

är under tjugoett år.

5 §•

Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling, dömes för otukt

med avkomling till fängelse i högst två år.

Den som har samlag med sitt syskon, dömes för otukt med syskon till

fängelse i högst ett år.

18 A

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen me­

delst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.

8

°

6 §•

Den som berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt dömes

V

ärwbdagd

med straff enligt ^d förut i detta kapitel är sagt,’

för otuktigt beteende till böter eller fängelse i högst ett år.

8

Detsamma skall gälla om någon blottar sig för annan på sätt som är äg-

sårar tukt och “TU ??? §en°m °rd eller handlinS som uppenbaft

sarar tukt och sedlighet upptrader anstötligt mot annan.

7 §•

Om någon vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller ut-

d« ti“B^tTr5niUliHgaf1?Vnadfätt eller 0m någon förIeder den som är un-

fyra år

levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst

Är brottet grovt skall dömas till fängelse, lägst två och högst sex år. Vid

bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärnings-

ry«

7

a,frr o,"kug‘ “

1

-*■" —*—.

deÄ°nn fÖrHaU bereda *ig särskild vinning främjar tillfällig könsförbin-

högst sex månader.’

m 0tukt ™ bÖter eller fängelse 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 §•

U“r elIer giva ersättning skaffar eller söker skaffa

g tillfällig konsforbmdelse med någon som är under aderton år eller, om

:\laV,rfma *01\ ander tjUg0ett år’ dÖmeS fÖr förförelse av ungdom

till böter eller fängelse i högst sex månader.

y

9 §-

Ansvar som i detta kapitel är stadgat för gärning som begås mot någon

lUedniLV1SSt

!tf ådÖmaS äVGn dCn S°m kke insåg men hade skälig In­

ledning antaga att den andre ej uppnått sådan ålder.

10 s.

För försök till våldtäkt, våldförande, otukt med barn eller otukt med ung­

dom domes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

11 §•

Våldtäkt eller våldförande eller försök till sådant brott, så ock frihets-

tk;an and? otukt må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brot­

tet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt

A 19

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Sedan eea månader förflutit efter det brottet begicks må åklagare ej väcka

män synpunkt. Efter utgången av nämnda tid må ej heller målsägande vacka

stol för hrottet om ei laga förfall visas hava förelegat.

1 ”d oTnkt med birn eller otukt med ungdom eller vid försök till sådant brott ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmännen och d mot vnke8n gärningen förövats, må åtal ej väckas av åklagare, med mmdre

åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

7 KAP.

Om brott mot familj

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst tva ar.

2

§•

Om någon gifter sig med den som till följd av sinnessjukdom eller till­

fällig

sinnesförvirring eller av annan sådan orsak ej ager rättslig hand mgs-

förmåga^ller

om någon ingår äktenskap som på yrkande av andra maken

kan för villfarelse eller svek dömas att återgå, dömes for olaga giftermål till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om nagon tvingar

annan till giftermål.

3 §

Den som understicker eller förbyter barn eller eljest genom atl. avgiva oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmalan tillvallar sig eller annan falsk familjeställning eller berövar annan hans ratta familjestallnmg, dömes för förvanskande av familj eställning till böter eller fängelse i hogs

två år.

4 §•

Skiljer någon obehörigen barn under femton år från den som har vård­ naden! dömes, om det ej är brott mot frihet, för egenmäktighet med barn

böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma skall gälla, om make utan beaktansvärt skal egenmäktigt bort­ för under femln år, som står under båda makarnas vårdnad eller om

make eller annan, som skall hava vårdnaden, obehorigen bemaktigar si0

barnet och därigenom själv tager sig ratt.

20 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

JUt&SZSZ**** " f“ra§"ies,äl,"1“* «”• «" ansvar eniig,

g §

gäng^v ItteTkap™4 'J

m",dre Br bro,tet “™‘ d-t ™ «er-

4la,as av 4k,aga- — —~ *-■

8 KAP.

Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

=s£2S“S“““=“-S

3 §

fiiiVf1 någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar syskon

omes oek, om någon stjal losöre vari han äger del. Medverka flera till stölri

s? Sirisär r nägon aa dem> dömes i-™4 "Vei

grip^

■ CJ d“ S°m ha,,dlat med "K*« °« »Hägna sig det afl-

4

§.

svssr- Kr -*dd-

=r'ÄÄÄirJS

varde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

betydande

5 §-

S°mntjäl meddst Våld å Person eller medelst hot som innebär träna

ande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter

A 21

si" med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det till­

gripna, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex ar Detsamma

skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling

eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för

den tvungne eller någon i vars ställe denne ar. Lika med våld anses att fo

sätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

0 g

År brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grovi rån dömas till

fängelse, lägst fyra och högst tio år.

.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om väldet

var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada ellei

allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller pa ett hän­

synslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

7

§•

Tager och brukar någon olovligen motorfordon eller annat motordrivet

fortskaffningsmedel, som tillhör annan, dömes, om garningen ej ar bdag

med straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för tillgrepp av fortskaff­

ningsmedel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra ar.

8

§•

Den som, i annat fall än särskilt i detta kapitel omförmäles, olovligen

tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för egenmäktigt förfa­

rande till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall galla,

om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta las eller annorle-

des, olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om

våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

9 §•

Rubbar man olovligen annans besittning för att själv taga sig rätt, dömes

för självtäkt till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Avleder någon olovligen elektrisk kraft, dömes för olovlig kraftavledning

till böter eller fängelse i högst två år.

11

§•

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 12 kap. 2 §

andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,

skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olov-

22 A

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

ligen anbnnga eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller

rande eller självtäkt mening

§8

förfa-

12

§

För försök eller förberedelse till stöld, grov slöld, rån, grovt rån till-

finTni* torlskatfmn8smedel eller olovlig kraftavledning, så ock för stämn-

niit ™Ti 2ugt e;haet a,,rslöia rSn el,er «"*• ^

™ ad

brotfet fnuLrdaK Ph “‘‘"-V

' tillSrepp av '»rt^affningsmedel, om

ad L

“g.s

V“r,t a"Se S°m ri"ea- ”ä d~k *

13 §.

• Hafr. annat 1 detta kapitel omförmält brott än grov stöld rån eller erovt

vid brotte^n^ ““k®,®11" tr°lovad tiU gärningsmannen eller till annan

d brottet medverkande eller mot syskon, skyldeman i rätt upp- eller

vilken83"0 ^

^ dCn S°m 1 fÖrSta svågerlaS lika nära är eller motden till

an§ives tm “

häleri ÄTfLTellf 5ag‘S Ska" SäSOnl —"*» ■— jämväl

9 KAP.

Om bedrägeri och annan oredlighet

1 §•

{pnDhea S°m medej|s.t vilseledande förmår någon till handling eller underlå-

ledde ln°m ’nnebar vmnmg för gärningsmannen och skada för den vilse

SS5 tvåä"aS°" ' VarS S,äl" denne ar' ** bedrögeri ,1,1 t get i

-.... . a . ä X'=.;: irrc,

A 23

ringa, för bedrägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa

avvikelsen.

3 §■

Är brott som förut i detta kapitel är sagt att anse som grovt, skall för grovt bedrägeri dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär­ ningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt far­ lig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §•

Den som medelst olaga tvång förmår någon till handling eller underlåten­ het, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är, dömes, om ej brottet är att anse såsom rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

5 §.

Den som vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå, dömes för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

6

§•

Den som köper något, som är frånhänt annan genom brott, eller tillgodo­ gör sig det eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra dess åter­ ställande, dömes för häleri till fängelse i högst två år eller, om gärningen är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, så ock om någon genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

7 §•

Om gärningsmannen i fall som i 6 § sägs icke insåg men hade skälig anledning antaga att brott förelåg, dömes för häleriförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

För häleriförseelse skall ock dömas, om den, som på sätt i 6 § sägs med­ verkat vid det brott varigenom egendomen frånhändes annan, ej insåg men hade skälig anledning antaga att brott förövades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

24 A

g §

Den som i annat fält än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det

an medelst vilseledande formår någon till handling eller underlåtenhet

L

” dCn vilseledde eller någon i vars ställe denne är,

domes för oredhgt förfarande till böter eller fängelse i högst två år. Ändå

att skada ej uppkommer, skall dömas för oredligt förfarande, om vilsele-

andet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, mycken­

het eller ursprung av något som tillhandahålles mot vederlag.

9 §•

unnStT °:fenUi§gfr ClIer ClJeSt bland allmänheten sprider vilseledande

uppgift för å t paverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom

UnTter”

W tä”8eiSe ‘ hÖgSt lVä åF

°m brotW 2 "»g"'

medlerkal' "d Mdande “V aktiebolag eller annat företag

‘

£ grUnd av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag

8

heteif eller^ör T ^ °aktSamhet offentliggör eller eljest bland allmän

heten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att på-

fö*askada°Tdel T Rre,af' ‘ ek»"»“iskl b»"-e„de oTdärXlled.

lora skada, domes sasom i forsta stycket sägs.

seÅ^™t S°m

1

drna rf8"3' SägS’ a“ anse SOm »rovt’ dömes till fängel­

se, lagst sex manader och högst fyra år.

b

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

1° §.

Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav hand-

hng rom ar falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig^er^!.

högst tvåaår. ng’ d°meS f°r °ckerPantnin9 till böter eller fängelse i

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning

i 23rkap 3 fsTT annar 7^ Vad 1 23 kap' Stadgas; dock ska11 val

3 kap. 3 § sags icke galla i fråga om försök till utpressning.

som K? aUbSrtredf!Se-u"

Sr°Vt bclMS'" dömes den

som tor att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt

skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma skall gälla om

någon

med uppsät som nyss sagts söker astadkomma sädan skad H™

hh“ r

,riVU,igt

gärningen, ska/l

\ad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätf cPnii

~b“pnins belräffande a”nai 1 --

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 25

10 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet

Om någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egen­ domen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller an- norledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada for den berättigade, för förskingring till fängelse i högst två ar.

2

§.

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det förskingrades värde och Övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall for undandrakt domas

till böter eller fängelse i högst sex månader.

3 §

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov förskingring dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om Bar- ningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk hand­ ling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest vant av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kannbar skada.

4 §•

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom som han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsratt ar förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager atgard varigenom egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt, dömes för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst två år. 5

5

§•

Om någon, som på grund av förtroendeställning, vare sig det är i allmän eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fatt att för annan s o a ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln darav, missbrukar be­ hörighet att företräda huvudmannen eller eljest sm fortroendestallnmg o därigenom skadar huvudmannen, dömes, om gärningen icke ar belagd med straff enligt 1—3 §§, för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i

högst två år.

_ , , . .. ,

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

26 A

Missbrukar någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för annan, till

förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes enligt vad i första

stycket sägs, ändå att angelägenheten ej är av ekonomisk art.

6

§-

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk

av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller

med missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik hand­

ling kräver vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter

eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon fordrar betal­

ning jamhkt handling som ej blivit utgiven eller för gäld som redan är gul­

den eller ock kräver att utfå gods som han redan bekommit eller mot krav

åberopar kvitto som icke utgivits.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

7 §‘

Om någon olovligen brukar annans sak, som han har i besittning, och där­

igenom vållar skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter

eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om innehavare

av fastighet brukar denna till men för annans rätt därtill genom att olovligen

bySga> gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur beta eller vidtaga annan dv-

lik åtgärd.

J

8 §•

Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva

hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i be­

sittning, dömes för fgndförseelse till böter. Underlåter man att fullgöra så­

dan skyldighet med uppsåt att tillägna sig godset eller förfar man eljest

med godset på sätt i 4 § sägs, skall gälla vad där är stadgat.

9 §.

För försök till förskingring, grov förskingring eller trolöshet

man dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

mot huvud-

10

§.

Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga

motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält brott

an grov lörskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse

som grov.

Olovligt förfogande över egendom, som kommit i gärningsmannens besitt­

ning genom avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betal­

ning erlagts, må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal av särskilda skäl fin­

nes pakallat ur allmän synpunkt.

A 27

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

11 KAP.

Om gäldenärsbrott

1

§•

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd1 av‘

händer sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig pa obestånd

eller förvirrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till fang-

Cl Gäldenär, ^m^id konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan kon­

kurs eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefi

h skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock.om ej uppgif­

ten rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund for förfarandet,

dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall galla om gäldenär

fTmband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller

skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom^rätt­

ningen ta«es i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortfor tillgång av

betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär,

som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursforvaltnmgen till­

gång, dömes likaledes för oredlighet mot borgenärer.

2 §-

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov oredlighet mot

borqenärer dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om galde-

nären beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilsele­

dande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

3 §•

Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevarda medel

utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på

äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan

sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet fram­

kallar eller förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till

fängelse i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan kon­

kurs eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger till­

gång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift,

dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges

till grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.

4 §•

Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet

för borgenärs fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom

28 A

avsevärt förringar Övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot bor-

genarcr till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om bokförings-

S*MTg-gäldenar’. ehurU han enli8t §od köpmanssed uppenbarligen bort in­

ställa sina betalningar, förfar som nu sagts.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betal­

ning eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer.

5 §•

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande

bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej

kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, dömes för bokfö-

ringsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Åtal for bokföringsbrott må äga rum allenast såframt gäldenären inom

fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit

ackord eller inställt sina betalningar.

6

§.

För försök att, såsom i 1 § tredje stycket sägs, ur riket bortföra tillgång

domes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

7 §•

Begår den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall

han domas såsom vore han själv gäldenär.

Borgenär, som i fall varom förmäles i 4 § lagen eller låter åt sig utlova

betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för medverkan till brottet

endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller

handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

12 KAP.

Om skadegörelsebrott

1 §-

Den som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans

ratt därtill, dömes för skadegörelse till böter eller fängelse i högst sex må­

nader.

2 §-

År brott som i l § sägs med hänsyn till skadans obetydlighet och Övriga

omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till

böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,

av vaxande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller

ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk,

A 29

dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och

övriga omständigheter är att anse som ringa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

3 §

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov skadegörelse

d°VidS bedömandet huruvida*

brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av

gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa ell<* skada drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan el­

jest är synnerligen kännbar.

4 §.

Tager man olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga, som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig vag till böter.

5 §-

För försök eller förberedelse till grov skadegörelse, så ock för underlåten­ het att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

6

§•

Averkan eller tagande av olovlig väg må, om brottet endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av åklagare allenast om åtal av särskilda skal finnes

påkallat ur allmän synpunkt.

13 KAP.

Om allmänfarliga brott

1 §•

Om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes for mordbrand till fängelse, lägst två och högst åtta år.

2

§•

År brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov mordbrand dö­ mas till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om bran­ den anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild be­

tydenhet.

3 §.

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för

30 A

annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom

domes for allmänfarlig ödeläggelse till fängelse, lägst två och högst åtta år.

År brottet grovt, dömes till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år,

P or

liTTcfirl

ö

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

,,°"1 _nagon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för

rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upp-

ratthallande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åt­

gärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppma-

ning därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom,

omes för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla, om

nagon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvar-

igt stor eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av tele-

graf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för

allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

5

§•

f,"bro!t som i 4 § sägs att anse som grovt, skall för grovt sabotage dömas

till fangdse pa viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om där-

iöenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv eller för

egendom av särskild betydenhet.

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller spräng­

ämne e er annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs elle°r

framkallar fara därför, eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes

tor aUmanfarbg vårdslöshet till böter eller fängelse i högst sex månader.

År biottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

7

§.

att°ttr^ftSOnnfra“ia,llar aHmän fara fÖr människors eller hälsa genom

C t ZuZV

H

" 1lVSmede1’ Vatten

dler annat> På a^at sätt sprida

riift eller dylikt eller överföra eller sprida allvarlig sjukdom, dömes för

spridande av gift eller smitta till fängelse i högst sex år

År brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst fyra och hö«st

Ilo ar, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller

om många människor utsatts för fara.

11

g §

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller ce.

nom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida

A 31

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, domes för /örpörim, till bo-

‘'VrbTotÄ: SKÄlll fängelse, lägst sex månader och högs, sex

år Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om

skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande varde utsatts

för fara.

9 §•

Beoår någon av grov oaktsamhet gärning som i 7 eller 8 § sägs, domes

i * vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fängelse i liogst

två år.

10 g.

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i detta ka­

pitel är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne eller gift eller anno -

fedes framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sags eller a -

märf fara som avses i 7 eller 8 §, och underlåter han, efter att

hava

kommit

till insikt därom, att till farans avvärjande gora vad skaligen kan bega ,

dömes för underlåtenhet att avvärja allmänfara till böter eller fängelse i

högst ett år.

11

§•

Om någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 §,

frivilligt avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olagenhet uppkommit,

må dömas till lindrigare straff än för gärningen ar

stadgat; dock ma

e

dömas till lindrigare straff än fängelse, om lägsta straffet för brottet eljest

är fängelse i två år eller däröver. Var faran ringa och ar for garningen ej

stadgat svårare straff än fängelse i ett år, skall ej domas till ansvar.

12

§.

För försök, förberedelse eller stämpling till mordbrand, grov mordbrand

allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage eller spridande av gift

eller smitta eller till förgöring, så ock för underlåtenhet ati avslöja sadant

brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. 14

14 KAP.

Om förfalskningsbrott

1 §•

Den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn el­

ler genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes,

framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller akta

urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkunds­

förfalskning till fängelse i högst två år.

32 A

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan

handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis

så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

Kungi. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

2 §-

År brott som i 1 § sägs att anse som ringa, skall för förvanskning av ur­

kund dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid bedömande huruvida brottet är ringa skall särskilt beaktas, om ur­

kunden ar av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mot­

tagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.

3 §.

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov urkundsför­

falskning domas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om för-

atsknmgen avsett myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är

särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation aktie-

farlig al^ inteckningshandling, eller om gärningen eljest var av särskilt

4 §•

h^f^.§Ör obrukbar eller undanskaffar urkund, över vilken

han vid tillfallet ej ager så forfoga, dömes, om åtgärden innebär fara i be-

anseende, för undertryckande av urkund till fängelse i högst två år

£

V'" fr;lnga> “U e,,“

i hög?, sex mäSer

År brottet grovt, domes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

o

5 §‘

ninTpi?38011 Ut?n l0I anbring3r dler elJest förfalskar annans namnteck-

mg eller signatur pa alster av konst eller konsthantverk eller på annat

ylikt verk och därigenom giver sken av att denne bestyrkt sm vara upp

hovsman till verket, dömes för signaturförfalskning till fängelse^ högst två

ättitåscssa

är e,ler’om brol,et är — S-

ä

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst tvä oeh högst ätta är.

A 33

handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falske-

ligen äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det mark-

ta dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för markesforfalsk-

ning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

8 §•

Om någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan

tagas för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat marke för

plan- eller höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller forstor så­

dant märke, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishanseende, for för­

falskning av fast märke till fängelse i högst fyra år eller, om brottet ar

ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

9 §-

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med

falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt vär­

de- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk av

något, som förfalskats på sätt ovan sägs, dömes, om åtgärden innebar fara

i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han själv

gjort förfalskningen.

10

§.

Den som, i annat fall än i 9 § sägs, bland allmänheten sprider något, som

lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt varde-

märke, dömes för olaga spridande av efterbildning till böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196‘2

n §•

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,

innan avsevärd olägenhet uppkommit

frivilligt

avvärjt den fara

i

bevis­

hänseende som gärningen innebar, må dömas till lindrigare straff än för

gärningen är stadgat. Var faran ringa och är för gärningen ej stadgat svå­

rare straff än fängelse

i

sex månader, skall ej dömas till ansvar. 12

12

§-

För försök eller förberedelse till urkundsförfalskning, grov urkundsför­

falskning, undertryckande av urkund, signaturförfalskning, penningför­

falskning, märkesförfalskning, förfalskning av fast märke eller brukande

av vad som förfalskats, så ock för underlåtenhet att avslöja penningför­

falskning dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle brottet, om

det fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till an­

svar enligt vad nu sagts.

2

llihang till riksdagens protokoll 1962. i saml. Nr 10.

A.

34 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

15 KAP.

Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

1 §•

Om någon under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe

iaf^“r

f°San°

UpPglft eIIer förtiger sanningen, dömes för

mened

till fängelse

månader^ra ^

^ ^ br°Uet **

m bÖter eller fänSeIse i högst sex

År

brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år Vid

bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett

med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott eUer

eljest synnerlig skada tillfogas annan.

2 §

unoStT^ !?hÖr Under sal\ningsförsäkran i rättegång lämnar osann

•

, . fortlger sanningen, dömes för

osann partsutsaga

till fängelse

‘JZVr

^

°m

br0tM

“

«“ ir fängelse i höXe“

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes

or

ovarsam utsaga

till böter eller fängelse i högst sex månader.

dömas™»iTsvLf" ivses ‘1-3 55 vara u,a" be,yde,se Br skaU ei

Vad nu sagts skall ock gälla, om någon lämnat osann uppgift eller förtigit

sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omstäL-

digheterna innebära skälig ursäkt för honom.

5§-

tilIVaanker n^°n åftal “0t 0Skyldig med uPPsåt att denne må bliva fälld

till ansvar, domes for falskt åtal till fängelse i högst två år eller, om brottet

ar ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader

ärr°™ fT’ f™s'U1

lägst sex månader och högst

lyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt h^kttc

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill

r-

ote/oga,

mai

till böter eller fängelse i högst sex månader

“

A 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

6

§•

Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till

ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år eller, om brot­

tet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att den angivne

var oskyldig, dömes för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst

sex månader.

7 §•

Den som, i annat fall än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller an­

nan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver be­

svärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,

dömes, om myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk till­

vitelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att utsagan var

sanningslös, dömes för vårdslös tillvitelse till böter eller fängelse i högst sex

månader.

8 §•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må

bliva fälld till ansvar eller åberopar någon med sådant uppsåt falskt bevis,

dömes för bevisförvanskning till fängelse i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

År brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till ansvar, enligt vad förut i detta ka­

pitel är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att

annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och

underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans av­

värjande göra vad skäligen kan begäras, dömes för underlåtenhet att avvärja

rättsfel till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Om någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives un­

der edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik för­

säkran, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, om åtgärden

innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till böter eller fängelse

i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

Sker sådan gärning av grov oaktsamhet, dömes för vårdslös försäkran till

böter eller fängelse i högst sex månader.

36 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

11 §-

elwT1131 nåf n 1 intyS dler annan Urkund osann uPP8ift om vem lian är

eller om annat an egna angelägenheter eller upprättar någon för skens skull

irkund förande rättshandling, dömes, om åtgärden innebär fara i bevis-

£!n*rn»iC’ t0r°S“nt inty9ande tU1 böter fängelse i högst sex månader.

eller eHett

**“ aU det innefattar missbruk av tjänsteställning

eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst två år

stv^eiT

Cller djeSt bC§agnar °Sann urkund som avses i'första

,°me.S’ °“ atSarden innebär fa™ i bevishänseende, för brukande au

osann urkund enligt vad där sägs.

Pass- be‘y« dylik för viss man utställd urkund ge-

nom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar han urkunden att

sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som hhkom-

mit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för rik-

hg kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende

för

missbruk av urkund

till böter eller fängelse i högst sex månader

eder’

om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

’

13 §

Fornekar någon sin underskrift på urkund, dömes, om åtgärden innebär

[,a * bevlshanseende, för förnekande av underskrift till böter eller fängelse

ogst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

14 §•

Om någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är saat

nnan aysevard olagenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat

satt awarjt fara for vidare olägenhet, må dömas till lindrigare straff än för

fareTtfaff än^nfl1'

^ °Ch " fÖr gärnin§en ej stadgat svå-

are straff an fängelse i sex månader, skall ej dömas till ansvar.

gon^söker^ansttfta Xr™?1 *■"“ S*ämPlinS UU

»om innebär att nä-

anslltla s,ädan gaming. så ock för försök till bevisförvanskninc

" . ' “Tau f. Vad ' 23 ^ Sl“dgaS- SMa »">«<>*■ « d*t Ä

sagU

rl”Sa' må d0ck eJ d6mas till ansvar som nu

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

A 37

16 KAP.

Om brott mot allmän ordning

1 §■

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med

förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra

viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, domes foi

upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra ar och annan del­

tagare ^ folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år.

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, domes anstifta

och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.

2 §'

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld a per­

son eller egendom, dömes, vare sig myndighet var tillstädes eller ej, fo

våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio ar och an­

nan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst

fyra år.

3 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning

att efterkom­

ma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han

på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avsparrat domes om

ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller

fängelse i högst sex månader.

4 §•

Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stor

eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsovnmg, vigsel

eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig

eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst for överläggning,

undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för storande av förrättning

eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex manader. 5

5 §.

Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides

eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten upp­

manar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av med­

borgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, domes for uppvigling

till böter eller fängelse i högst sex

månader.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sokt forleda till allvar­

ligt brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst

fyra år.

38 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

böter eller fängelse i högtt

två

år

>«mhallsfarlig ryktesspridning

till

högStf"k°n8d5miw-“i8!° Srrir ,lagga eller VaP“ «»er >"-t rikets

i

’km,and‘ -

* W eller fängelse

5

£-S»ÄT.iÄ

9 §•

h^™1!^011 °,ffeiltligen skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat

—■ -

10 §•

Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller

avhdens aska, öppnar grav eller eljest gör skaL eller ofog på kTsta urna

sy * *»*«. damtpL to«r;

gnjiejria

till böter eller fängelse i högst sex månader.

genom art^aahihåJla^örevisa^ener^anD^rledes^prid^askWft^eUrr^bild^d 0^61^

fentligen, ,*T^17^“ ^ — U- «*-

12

§

sit?inneh?iibi!and k*™*11" Ungdom sPrider skrift eller bild, som genom

sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de

ungas sedliga fostran, dömes för förledande av ungdom till böter eller

fängelse i högst sex månader.

»WM.Ä «£°S-"““"ririingnmg, vanvård eller annorledes

fängelse fhögst två Vr *

' d0,"eS d>nrlMH"‘ li" koler

eller

A 39

14 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller pen­

ningvärde eller tillåter någon sådant spel i lokal som han upplåtit « allma

heten, dömes för dobbleri till böter eller fängelse i högst sex månader D

tager någon i dylikt spel som anordnats för allmänheten eller eljest^ag

rum i lokal vartill allmänheten har tillträde, dömes för dobbleri till böter.

15 §.

Den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alko­

holhaltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, domes for

fulleri till böter, högst femhundra kronor.

Till böter som nu sagts dömes jämväl, om ruset orsakats av annat a

alkoholhaltiga drycker.

16 §.

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på all-

män plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som ar agnat att vacka

förargelse hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till bö­

ter, högst femhundra kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

17 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet

1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot om våld å innehavare av ämbete

eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, i de“neJ

utövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från tjansteåt-

gärd eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot‘ tjänste­

man till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader. Detsamma skall galla, om någon sålunda fo

griper sig mot den som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed am-

betsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller underlåtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar ar förenat, skall ock

gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd

skall vara förenat.

2

§

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindranåjgon,

som åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattm g

eller hämnas för tjänsteåtgärd, otillbörligen företager gärning, som för ho­

nom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar darmed, dom

för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

40 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

g §

r“L» föreriDer

T

h

^ "äg°n pä Sätt s°“ 1

ei,er — -*-*

rS££re ™

ss: si

fängelse i högst^mäLdér ^ "*

,UI “tef «“«

S‘

ÄrÄr,‘hiUto Sky<id

1 *• ‘ eller Kr hans

i

högst sex* månader°r m,“/,rme'*e m°! V™'™- ™ böter

eller fängelse

Om någon bland allmänheten sprider falskt rvkte p IW *

.

SÄXS^dSfSl fler T “ ■«£

dijhel till böter eller fängelse i högsftvät

an

_ 7 §*

nin^r-,ämnar'

d,er erbj'Uder muta eller annan otillbörlig belö-

Zti ZTm&I t?6 T™6' ambetsansvar är förenat, dömes tr

oesncKmng till böter eller fängelse i högst två år.

g §

rätt?»!?™Vid-Val ^ 3lImän befattninS elIer vid annan utövning av röst-

hind^ °mrÖStningen e,ier förvanska dess ut-

gang eller eljest otillborligen inverka på omröstningen dömes för otillbör-

Är hrnu t6 °ld™Sln\y m Mter eller fängelse i högst sex månader.

humvWa broftTt ärSt fTu ““ fängeISe 1 MgSt fyra år‘ Vid dömande

T™ brottet al 8rovt ska» särskilt beaktas, om det förövats med våld

eller hot om våld eller innefattat missbruk av tjänsteställnTng

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för

ämbetsbrott' rT

^ På *Mt *“ dler icke rösta>

dömes^m

def

ej är

^ till böter eller

9 §•

Soker någon obehörigen skaffa sig kännedom om vad som angående ut­

övning av rosträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för lö /

mot rösthemlighet till böter eller fängelse i högst sex mfnader

A 41

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10

§.

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos dom­

stol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt Aattnesmål eller

eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åt­

gärd. dömes för Övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i

Detsamma skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande

skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper nagon för

det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid forhor hos myndig­

het eller för att hindra honom från att avgiva sådan utsaga.

11

§•

Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma,

undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt satt motverkar att det

uppdagas eller beivras, dömes för skyddande av brottsling till böter eller

fa I^^soi^ icke ^nsåg men hade skälig anledning antaga att den andre var

^Make8’ troSvad^s^skon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som i första svågerlag är lika nära förenad med

den brottslige, den sompå

grund av adoption står i motsvarande forhallande till honom, fosterfora d

rar eller fosterbarn må ej fällas till ansvar enligt denna paragraf.

12

§.

Hjälper man den, som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för

annat än sjukvård eller vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykter-

hetsvård berövad friheten, att komma lös eller främjar man, efter det han

avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sadan åtgärd,

dömes för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst två år.

13 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva

annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagta­

get, skadar eller borttager myndighets anslag eller försegling eller eljest

olovligen öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt

av myndighet meddelat förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud

till böter eller fängelse i högst ett år.

,

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, domes for hind­

rande av förrättning till böter.

14 §.

Om någon obehörigen utövar som vad hör till befattning, varmed ämbets-

ansvar är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till böter eller fäng­

else i högst sex månader.

.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehong

2» Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. A.

42 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

vinning eller eljest att anse

fyra år.

som grovt, skall dömas till

fängelse i högst

sieDutnför^’ttUtan hU fall är fÖr handen S°m 1 14 § sags’ obehörigen giver

sig ut för att mnehava dar avsedd befattning, dömes för föregivande av all

man stallmn,

till

böter eller fängelse

i högs?

sex

månader

Deulma

ska»

galla, om någon obehörigen bär uniform, märke eller annat ti^^tecken

glVer ?.0n0m ?ken av a“ tillhöra krigsmakten eller annan kär

T

det

mannas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller

allmänhetens Beseende med vatten, ljus, värme eller kraft Samfard“' e"er

ÄSE f6r adTOkak*-

»

u s-

an^r eS vfdrifÖ2?rdelS,eHtil1 Vä'd e"er h°‘ mot

dömes till

. I k 8 d 23 kap' stad§as’ såframt ej brottet, om det fullbordats

skulle hava varit att anse som ringa. För försök till främjande av flvki

domes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs.

J

5 *

18 KAP.

Om högmålsbrott

1 §‘

mCd UPPSåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest

ned våWsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen

ras drSer eller. hogsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hfnd’

las foretager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande dö-

tid él,T dCt fJ ar hogforraderl’ för

uppror

till fängelse i tio år eller på'livs­

tid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

?

Om gärning som avses i 3 5 kap. innebär förgripelse mot Konungen eller

annan medlem .v konungahuset eller mot regent som är satlT3ungen

ställe ma domas till fängelse i högst fyra år, om å brottet eljest kan fölia

ange se i högst sex månader, och i högst sex år, om å brottet e/iest kan fölia

fängelse i mer än sex månader men högst fyra år.

^

Den som, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller

re i°rgr fnhet’ Samlar elIer anfÖr Väpnat manskaP eller håller det sani

lat eller forser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik u trust-'

A 43

ning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning

till fängelse, lägst sex och högst tio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

4 §■

Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara

avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det andamål

för vilket den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som

militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd to -

stärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock for sådan sammanslutning

ia«er befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upp­

låser lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med pen­

ningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller

fängelse i högst två år.

5 §•

Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den all­

männa åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten mom politisk

organisation eller yrkes- eller näringssammanslutnmg och därigenom satt

yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, domes för brott mo

medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.

6 §

Om någon genom stympning eller annorledes, för längre eller kortare tid,

«ör sig oduglig till tjänstgöring, som det ålegat honom att fullgöra vid krigs­

makten eller eljest för rikets försvar, eller genom

att föregiva

sjukdom eller

medelst annat vilseledande undandrager sig sadan tjanstgoringsskyldig ,

dömes för svikande av försvarsplikt till böter eller fängelse i högst tva ar

eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra ar.

7 §•

För försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller väpnat hot mot

laglig ordning, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, sa ock för försök

till brott mot medborgerlig frihet eller svikande av försvarsplikt domes till

ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. 8

8 §■

Gärning som avses i 3—5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen el­

ler annan som är nämnd i 2 § må ej utan Konungens förordnande atalas av

åklagare, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Detsamma skall

gälla i fråga om försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu

sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning.

44 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

19 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet

1 §•

so7' "ed “PP'41 «“ rtl«t eller de] därav skal], med våldsamma eller

makt eui briSaTf

b

"‘'f

dskl bisländ. »äSgas under trämmande

akt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall så-

lUnndV°Si?Cka^ foretager handling som innebär fara för uppsåtets förverk­

ande, domes for

högförräderi

till fängelse i tio år eller på livstid eller om

faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

Om någon med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen riksdagen

eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas efler

tundras, företager handling som innebär fara därför, dömes ock för högför-

fk,06.11! Samt1"ediivåldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara

• , U ™ket,skaI1 mvecklas i krig eller andra fientligheter, dömes om det ei

ar högförräderi, för krigsanstiftan till fängelse, lägst två och högst åtta år

3 §.

Om den som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt

eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företråder f^-

mande mafcts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest

2

°Ch därigen°m °rSakar riket -sevärt men dömes

"

' l f°rhandlln9 med främmande makt till fängelse på viss lid

lagst tva och högst tio år, eller på livstid.

’

4 §.

Svensk medborgare, som utan tillstånd av Konungen eller den h»n ko

re?" brUka Sig SåS°m °mbud för främmande makt i diplomatisk

öelagenhet som ror nket, så ock envar, som i föregiven egenskap av be-

ongt ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet Led nå-

§.. . “ företräder främmande makts intresse, dömes för eqenmåktiahet

Tj7ZTde mak'm ,än8e,se 1 hösst ** är

hålirnd^inT1161 fara/Ör ri,kCtS Självbestämningsrätt eller dess fredliga för-

eher nr^ i . i” 6 makt’ dömes tiH ^else, lägst ett och högst sex år

eller PTlivstidVar 1

^

På ^ «d’ Iägst «* högst tio år,’

T; Up,psåt att gå frammande makt tillhanda, obehörigen an-

affar, befordrar, lamnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk,

A 45

vapen förråd, import, export eller förhållande i övrigt,

vars

uppenbarande

för främmande makt kan medföra men för rikets

försvar

eller för o kfor

söriningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden

eller elfest för rikets säkerhet, dömes, vare sig uppgiften ar nktig eller ej,

för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall galla, om nagonmied

uppsåt som nu sagt! obehörigen framställer eller tager befattning med sknft,

teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgitt.

0 §

År brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall domas iorgrovt spioneri

pä viss tidflägst fyra och högst .jo hr, ollar phirvsM.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt ^ ”g

n:n !n var av svnnerligen farlig beskaffenhet med hansyn till pågående

krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige ro] e

fad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Förövas, beträffande uppgift soJ vi förhållande av

ning som i 5 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, domes fo

obehörig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse ^ högst två

år elle/om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra ar.

Den som av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift

som avse” 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, domes för vårds­

löshet med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader el er,

om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst tva ar.

g §

Om någon bland allmänheten sprider eller till främmande makt framför

eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som ar g

nät att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning

fara för rikets säkerhet till böter eller fängelse i högst två ar.

9

§•

Den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i nket be­

driver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller and-

, Iörh~, vilkas nppenbarande för d«n f—*

'

föra men för annan främmande makts säkerhet, eller har

1

riket till dylik

verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, omes or o

lig underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år

För olovlig underrättelseverksamhet skall ock domas, om någon, med

uppsåt att gl främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med

användande^av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffan­

de av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksam­

het lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

46 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

10

§.

nnfkHymfaK-n^SOri offentliSen främmande makts flagga eller vapen eller an-

böter eHe^f-hCtf CCktn’ dÖmCS f°r sk^mfande av utländsk rikssymbol till

böter eller fängelse i högst sex månader.

y

_ 11 §-

°mm8Tmg aVSCS 1 3~5 kaP- innebär, att någon genom förgripelse å

rammande makts statsöverhuvud eller representant här i riket kräLke^

den

rammande makten, må dömas till fängelse i högst två år om å brottet

bX^Ä^-Lhi:gs,sex mänad"’ Jh 1

“

keasdnenom8attSknåg ^ m°tSVarande tiilämpMng.^mfrL^fritTrän-

12

§

Om någon utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främ

lieen betnSStjanSt ^ därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att

dov"

13 §

m h5gförrideri’

u-derrättelseverksamTef .4

T°"en- srovl sPio"eri olovlig

befattning ied he^ uppgift d/j

Brberedel“ «« obehörig

fs. sJL atÄKÄi^^n^-

3äedSrbP0Uar‘^r* f°r ““ '*rimd‘-

eller underlätta M

:“0nv«ri5ä hög,ö"ideri- ,r°isshei *<■ f»^ng

Ä LÄ zhp ™d=

meddelad^varnin^elLeifefjest^bort^nse^at^högförräderLLLrojöshet^vLdLör-

A 47

handling med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri är å farde,

medverkar till gärningen, dömes till ansvar såsom för medhjälp därtill,

dock må ej dömas till svårare straff an fängelse i två år.

16 §.

Olovlig underrättelseverksamhet, skymfande av utländskrikssymbol el-

ler olovlig värvning eller försök, förberedelse eller stämpling till olov g

underrättelseverksamhet må ej utan Konungens förordnande åtalas av ak

”^Gärning som avses i 3—5 kap. och innebär sådan kränkning av främ­

mande makt som i 11 § sägs, så ock försök,

förbereddse

eHer stamphng

till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning ma

ej heller åtalas av åklagare utan att Konungen förordnat därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

20 KAP.

Om ämbetsbrott

1

§•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning

till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, om ej garningen

utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med

straff, för tjänstemissbruk till suspension eller avsattnmg; om skal aro

därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall do­

mas allenast till böter.

År brottet grovt, dömes till avsättning och fängelse i högst sex ar.

2

§•

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller an­

nan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, om ej gärningen

eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta eller av otillbör­

lig belöning såsom stadgas i 1 §. Detsamma skall gälla, om han begått så­

dan gärning innan han erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, som i första stycket sägs, dö-

mes till böter eller fängelse enligt vad i 1 § stadgas.

3 §•

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han

olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt be­

lagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning;

om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år. I ringa

fall skall dömas allenast till böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till böter eller

fängelse enligt vad i första stycket sägs.

48 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 §.

Äsid°sätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad

SSSSHSS

tinArJaenetfnr,°VVd0meS hll susPension eller avsättning; om skäl äro där-

, s all tillika domas till fängelse i högst ett år.

städiTn 7ST 8e,"°m g^"g’

” bela8d med str*ff annor-

1

- -

0

§

d6Ha‘S “ S“d““ -”unTI

Ska"

eller avsättning ei ådömes- skull* w „•

u

j- g 111 att susPension

suspension

«L L^s,

““ ^ *"

7 §•

seende innehavaren av den’

? 1 avsevard män skadat det an-

i^ån innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till suspension där-

Domes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stvcket e)W qs„ d

ska“vS s°v“e‘

_ . 8 §.

Um ämbetsmän genom annat brott än i i__ ±

rr

• . .

ligen icke vara skickad att innliT

l V"4 §§ SagS V1Sat Slg uPPeQl>ar-

l

,m avsä,inins

A 49

Dömes ämbetsman ej till avsättning enligt första stycket, skall han do­

mas till suspension från sin befattning, om han genom brottet i avsevard

mån skadat det anseende innehavaren av befattningen bör aga.

När suspension eller avsättning ådömes jämlikt denna paragraf, skall den

förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan

påföljd för brottet; och må böter eller disciplinstraff som eljest skolat ådo-

mas helt eftergivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

9 §.

Om förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman disciplinär

bestraffning, har domstol att taga hänsyn därtill vid bestammande av på­

följd för samma brott, och må böter, disciplinstraff eller suspension som

eliest skolat ådömas helt eftergivas. Förvaltningsmyndighetens beslut skall

förfalla, om det ej helt eller delvis verkställts när åtal för brottet vackes.

10

§.

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från

tjänstgöring och ej kunnat träffas med kallelse eller inställas, domes, om

han ef kommer innan tre månader förflutit från det kallelse .om domsto­

len utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsattnmg från

sin befattning.

n §•

Om någon medverkat till tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otill­

börlig belöning eller brott mot tystnadsplikt utan att därigenom åsidosatta

tjänsteplikt, dömes med tillämpning av vad i 23 kap. stadgas till böter el

fängelse enligt vad ovan i 1, 2_eller 3 § sägs. År han sjalv ämbetsmän, skall

därjämte tillämpas vad i 8 § sägs.

För medverkan till tjänstefel må dömas allenast den som därigenom

åsidosatt tjänsteplikt.

12

§.

Med ämbetsman förstås i denna balk domare, annan statens befattmngs-

havare som endast medelst dom kan avsättas från sin tjänst, så ock de

som har förtroendesyssla från vilken Konungen må entlediga honom Vad

som sägs om ämbetsmän skall oek gälla om dem, som aro satta att för­

valta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfastade kassors,

verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om tjänste­

män som lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna och om and­

ra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller

kommunal församling eller sitter i jury eller beskattmngsnamnd skall ock

vara underkastad ämbetsansvar enligt 2, 3 och 5—8 §§; dock må suspen-

50 A

eller kommimai f ^

"m ^ Va,d tiU ledamot av klutande statlig

eller kommunal forsaml.ng ej enligt 8 § dömas till avsättning i annat fall

För de

8 °U fÖr Vi,ket äF St3dgat fängeIse 1 två år eller däröver

För den som, utan att vara underkastad ämbetsansvar, är anställd i all

man tjänst eller fullgör lagstadgad tjänsteplikt skall ock gälla vad i 3 §

Vad i 2 och 3 §§ sägs om den som varit ämbetsman äger motsvarande

“ de" S°m ™rU

' son, "'

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

innehaVare av befattaing vid företag för allmän samfärdsel, vilken

åsido,-n°nUngr^ forordnande ska11 åtnjuta skydd som i 17 kap. 1 § sägs

^ - olyckshändelse^ Z\

Åklagare må, utan hinder av vad eljest må vara stadgat åtala brott var

bTsTar^^rT,^"08^1 Sin

dock skafl gätla Vad i denna

k stadgas att atal ej må ske utan förordnande av Konungen eller

den Kn

itX

gtZgd‘CaCvseVs1 3 foT "*

«"

15 §.

Har den, som dömts för brott, innan domen meddelades eller därefter

°anb°m saspension el,er ersättning därifrån jämlikt 6 7 ellef 8 S mä

om röstsammanräkning efter val sker sed e domen vann laga kraft eller,

tiden för sammanräkningen

laga kraft> från

21 KAP.

Om brott av krigsmän

“‘f ‘.T"* RrmanS btfal,ni”S eller uppe-

att befallningen icke anaår M -i n

j- ^or®nde’ 0011 ar det ej uppenbart

straff eller fängelse 1 b“|ste«T '

™ disciplin-

A 51

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

2

§•

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt lydnadsbrott

dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande hnrnvida brottet M grov

skall särskilt beaktas, om befallningen avsett tjansteåtgard av storre Mkt

eller om brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd-

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle

då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i högst

tio år eller på livstid.

3 §.

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld satta sig

upp mot förman, dömes för myteri, anstiftare och anförare till fängelse i

högst sex år samt annan deltagare till disciplinstraff eller fängelse i högst

‘ Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, do­

mes anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år eller på livstid och

annan deltagare till fängelse i högst sex år.

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid

tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse

i högst tio år eller på livstid.

4 §.

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigs­

man, vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, med­

delats för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

3 §•

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande

till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta,

dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse i högst

ett år.

Detsamma skall gälla, om förman otillbörligen, med anledning av un-

derlydandes förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänst­

göring eller vägrar honom förmån, så ock om förman utan skäl utsätter

underlydande för fara till liv eller hälsa.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år. 6

6 §•

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan

krigsmän, dömes för obehörig befälstutövning till disciplinstraff eller fängel­

se i högst ett år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

52 A

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

7 §

Förgriper sig krigsman med våld eller hot om våld å krigsman i dennes

elleir for att tvinga honom till eller hindra honom från

hoTmo/f

:lrimed aaledning av hans

dömes för våld eller

hot mot kngsman till disciplinstraff eller fängelse i högst två år eller om

brottet medn£-a’ tlU disciplinstraff eller fängelse i högft sex månader. Är

ottet med hansyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest

attanse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.

J

mn.°r°7!r

dä riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller

SÄ*,

krigsmän s„m tjänst för bevakning

m0, kri8Slyd“d'" —«* särskild

8

§.

.... Kngsjnan. som förolämpar annan krigsman i eller för hans tjänst, dömes

månTder/l Se krig,man tiU disciplinstraff eller fängelseJ i högst sex

9 §•

elwT- kribgtSman’ 1 annat fal1 än förut är sagt, vanvördnad mot förman

UDDföSnd Tf m0t Underlydande eller brister han eljest i anständigt

uppförande mot krigsmän, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för

oskickligt beteende till disciplinstraff.

. . 10 §.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i med­

delande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnads-

rott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt,

etUir8 fOF UppVl9lm9 aV kri

9

smän till disciplinstraff eller fängelse i högst

År brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökte förleda till allvar-

fyra år** ^ e,JCSt ^ ^ §r°Vt’ SkaH dÖmaS tiU fängelse 1 högst

a

11 §•

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmak-

ten vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas eller, om han skall tjänstgöra

annorstädes an vid avdelning av krigsmakten, från tjänstgöringsstället, dö-

na^e/°r tmdanhallande tlH disciplinstraff eller fängelse i högst sex må-

For undanhållande under beredskapstillstånd eller då riket är i kri«

dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

12 §

°m undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärnings-

lannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller till arten av

A 53

hans tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbrack i ut­

bildningen eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till

disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

_

.

För rymning under beredskapstillstånd dömes till fängelse i högst tv

år. Var riket i krig, dömes till fängelse i högst tio år.

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigs­

makten eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sm post

eller finnes han hava genom förtäring av alkoholhaltiga drycker eller an-

norledes satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av

post till disciplinstraff eller fängelse i högst två år.

För övergivande av post då riket är i krig dömes till disciplinstraff eller

fängelse i högst fyra år; förövades brottet under strid eller eljest vid til-

fälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till fängelse i

högst tio år eller på livstid.

14 §.

Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av alkoholhaltiga dryc­

ker eller annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten

måste antagas vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplin­

straff eller fängelse i högst ett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

15 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans

åtbörder eller tal, dömes för fylleri till disciplinstraff.

_

....

Till disciplinstraff dömes jämväl, om ruset orsakats av annat an alkobo -

haltiga drycker.

16 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att vacka allmän för­

argelse, dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom hand­

ling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest

för det allmänna eller för någon enskild, dömes, om ej gärningen är sär­

skilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse i högst två år el­

ler, om brottet är ringa, till disciplinstraff.

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försum­

melse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,

instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter el-

54 A

Jer tjänstens beskaffenhet, dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk

Her eljest ar särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.

År felet grovt, dömes till fängelse i högst ett år.

19 §•

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja mv-

en, sa ock for försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet

att avslöja rymning under beredskapstillstånd eller krig dömes till ansvar

nligt vad i 23 kap. stadgas. Detsamma skall gälla försök, förberedelse eller

stämpling ti våld eller hot mot krigsman, såframt ej brottet, om det full­

bordats, skulle hava varit att anse som ringa

För medverkan till tjänstefel må dömas allenast den som därigenom

asidosatt tjänsteplikt.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

20

§•

Krigsmän äro enligt denna balk de vilka såsom officerare, underofficera­

re, underbefäl eller meniga äro anställda vid krigsmakten, värnpliktig

samt hemvarnsman och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i så-

an egenskap aro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån

S ge" med hansyn till behovet av befälsföring och Övriga tjänstgörings-

föSnnH t060 Saf °r?rdnar’ de SOm e,J‘est äro ^ställda vid krigsmakten eller

iorbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, under den tid de i

sådan egenskap aro tjänstgöringsskyldiga. Om någon åtnjuter ledighet som

rin^ kGManS^d- tU1 k°rtare tid än två månader, anses han icke tjänstgö-

mefoYdlS' ^armare bestämmelser om vad som avses med krigsmakten

meddelas av Konungen.

8

skvldiTV fÖrSta StyCket Sk°la’ fÖrUtom Under tid då tjänstgörings-

tfd våS eh,gtSer’. TT SåS°m krigmän då de 1 anslutning till sådan

inom områd3 mihtar*Jukhus’ då de äro “tagna i militärhäkte samt då de

Ten I

Jr6 SOm nyttJas av ^igsmakten eller eljest offent­

ligen upptrada i militär tjanstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av

dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt

Krigsmän311' ^ T bemSTått ÖVer annan krigsmän, är dennes förman.

förhlZde ‘n"an krigS"“n ‘"r befä,Srä"' är

*

§.

Av den personal som avses i 20 § första stycket skola officerare under

lägst furirs grad samt de som i“„Xv, ml

arande tjanstestaUnmg vara underkastade ämbetsansvar, vare sig de äro

tjänstgöringsskyldiga eller icke.

g

Vad

22

§.

om brott

,jt2® kH?I 14 S" Stadg3t Ska11 ä§a motsvarande tillämpning i fråga

, varigenom krigsmän åsidosatt sin tjänsteplikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

A 55

22 KAP.

Krigsartiklar

1 §•

Den som, då riket är i krig,

1. hindrar, missleder eller förråder krigsfolk eller andra som aro verk­

samma för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller

modlöshet,

2. förråder, fördärvar eller skadar befästning, krigsmateriel, fabrik, för­

råd, kraftanläggning, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försva­

ret eller folkförsörjningen,

3. genom osann framställning sprider misströstan bland allmänheten,

4. åt fienden anskaffar krigsfolk, tjänstbarheter, förnödenheter eller un­

derstöd, eller

5. begår annan dylik förrädisk gärning,

dömes, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för rikets krigs­

makt eller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller in­

nefattar avsevärt bistånd åt fienden, för landsförräderi till fängelse på viss

tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

År gärning som i första stycket sägs endast i mindre mån ägnad att med­

föra men för försvaret av riket eller för folkförsörjningen eller innefattar

den ringare bistånd åt fienden än där sägs, dömes för landssvek till fäng­

else i högst sex år. Bestod gärningen i anskaffande av tjänstbarheter eller

förnödenheter eller i annan tjänst åt fienden inom område som var besatt

av denne, och kunde gärningen med hänsyn till befolkningens behov, gär­

ningsmannens försörjning eller andra särskilda förhållanden ej anses otill­

börlig, skall ej dömas till ansvar.

2

§•

Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i 1 §, dömes för lands-

skadlig vårdslöshet till fängelse i högst fyra år.

3 §•

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivil­

ligt överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till fängelse

på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

Detsamma skall gälla, om svensk medborgare, då riket är i krig, bär va­

pen mot riket och gärningen ej är att anse som landsförräderi.

4 §.

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till

eller eljest träder i förbindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt

56 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

eller vistas på fiendens område, dömes för

plinstraff eller fängelse i högst två år.

samröre med fienden till disci-

Uarest, då riket ar i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle

da brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva

sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företfger

något som ar agnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för un-

gravande av stndsviljan till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio

ar, eller pa livstid. Var faran ringa, dömes till fängelse i högst sex år§

6 §•

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte

dömelr ,° Påz!tåf;nde’ ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet,

i it t t°å f°rSVarSSkadIl9 ryMe™pridning till disciplinstraff eller fängelse

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehö­

rigen sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott

eller rymning latt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbre-

as hos krigsmannen, dömes för olovlig sammankomst till disciplinstraff

eller fängelse i högst två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med till­

stånd av forman skall vara fri från ansvar

8 §.

Underlåter krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig

uppsåtligen eller av oaktsamhet att i vad på honom ankommer sätta för­

svarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa

förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för försummande

av krigsförberedelse till fängelse i högst sex år.

År uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom

framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, skall

domas till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

9 §.

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdel­

ning av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar ut­

nyttjats, föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt

motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller

annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin

avdelning åt fienden, dömes för dagtingan till fängelse på viss tid, lägst sex

och högst tio år, eller på livstid.

6

A 57

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10 §.

Underläter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av oaktsamhet

under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att

främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till fängelse i högst sex

år.

År uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom

framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade

ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, skall domas till

fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

11

§.

Den som vid krigföring, genom att använda stridsmedel ägnat att föror­

saka onödigt lidande eller genom att missbruka kännetecknet röda korset

eller annorledes, förfar på sätt som står i strid mot gällande avtal med främ­

mande makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, domes för

folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år; är brottet ringa, må domas till

böter eller, om han är krigsman, till disciplinstraff. För folkrättsbrott do­

mes jämväl den som i annat fall än vid krigföring åsidosätter vad som skall

iakttagas enligt sådana avtal eller grundsatser angående skydd för sårade,

sjuka och skeppsbrutna vid stridskrafter i fält eller till sjöss, krigsfångar el­

ler civilpersoner under krigstid eller eljest angående ockupation, och därige­

nom orsakar skada å person, kroppsligt eller själsligt lidande eller ock an­

nan skada eller olägenhet som ej är ringa.

...

u-

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse på viss tid, lägst två och högst

iio år, eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall sär­

skilt beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller

om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattan­

de egendomsförlust uppkommit.

12

§.

För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi, landssvek el­

ler överlöpande till fienden dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

Såsom stämpling skall även anses att träda i förbindelse med fienden för

att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott som nu sagts må för­

övas. För förberedelse eller stämpling under tid, då riket hotas av krig,

ockupation eller andra fientligheter, dömes till ansvar ändå att fientligheter

icke utbrutit.

Den som underlåter att avslöja landsförräderi, landssvek eller överlöpande

till fienden, dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till

sådant ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort inse att brottet

var å färde.

13 §.

Har under krig brott förövats av någon som därvid icke saknat anledning

antaga att gärningen enligt krigsbruk var tillåten, må dömas till lindrigare

58 A

ä" f°r Ringen är stadgat. Äro omständigheterna synnerligen mild­

rande, skall ej dömas till ansvar.

8 mua

a J"sdef6r«ldSiaPS,inS,ärd °Ch däriket " * kri« 4U såsom krigsman

Siw! ” T- P gr“°d aV 21 lap' 20 S elIer “ed sl°d därav giv-

a bestämmelser ar krigsmän, jämväl envar annan som är tjänstsörines-

Vad som^säe ngSmakten’ 1 den mån eJ Konungen annorlunda förordnar.

K1" 8Srn Ska,I> då rUiet äF 1 krig’ ä8a motsvarande till-

ampnmg å po isman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigs-

£££*" åt" g aU d!!taga 1 rikGtS fÖrSVar> å som^ar^tt fuhgöra för

Koniim»p8 Z eg®ndom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt

Konungens förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den som tillhör sf-

ofdnand1!» “egTi!in0m Cm,försvaret’ vars personal jämlikt Konungens för-

ande ar skyldig att utova verksamhet som åvilar krigsmakten.

vin T/Z djeSt, UndCr beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas

löAålfandéö8sakanr,Brakte”’»0m " ‘ Wt e“er «J*I“‘88r ™d« liknande

naiianden, skall ock anses såsom krigsman

kaf erik!.f,fa"de

kri8sdeItog«ä dom internerats vid krig nnder vil­

ket ar neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller

«.

edTgSd-na*are Rr a“ “*ÖVa siutv4rd eller andHg5 "rdg ska,n

llampliga delar galla vad för krigsman är stadgat.

15 §•

Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 21 kap. eller i detta kapitel

enerVm

förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt

ler mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda

garmng mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tillämp-

o*

16

§.

I den män det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra

av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konung-

aU V3d 1 19 °Ch 21 kap' samt

1 detta kaPitel

stadgas

för

det

hrnn

^ ar 1 kng Ska11 1 tillamP]iga delar gälla jämväl beträffande

orott som förövats under annan tid.

Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande

makt utan att militärt motstånd förekommer, skall likaledes beträffande

r° rDVt0r0VaS UadCr Sådan Ud 1 tiIlämPJiga delar gälla vad i de nämnda

kapitlen tinnes stadgat för det fall att riket är i krig. Därvid skall vad som

sags om rikets försvar aga tillämpning å motståndsverksamheten och vad

som sags om fienden äga tillämpning å ockupationsmakten.

17 §•

_ M<:d *iende likställes i detta kapitel främmande makt med vilken riket ei

ar i krig, om fara är att krig med den makten kan uppkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

18

§.

Om inträde och upphörande av beredskapstillstånd stadgas särskilt.

19 §•

När riket är i krig, må i vissa fall tillämpas dödsstraff. Därom stadgas i

särskild lag.

23 KAP.

Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

1

§•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till

fullbordan, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för

försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brot­

tets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständig­

heter varit utesluten.

i

Straff för försök bestämmes högst till vad som gäller för fullbordat brott

och må ej sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet

är fängelse i två år eller däröver.

2

§.

Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager

penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock an­

skaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager an­

nan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverk-

tyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits

därom dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar

för fullbordat brott eller försök.

I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämp­

ling förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att

någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.

Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och

må sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott; ej må dö­

mas till högre straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år

eller däröver kan följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets full­

bordan ringa, skall ej dömas till ansvar.

3 §•

Ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott skall ej ådömas

den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,

föranlett att brottet ej fullbordats. Ändå att brottet fullbordats må den som

tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej på den grund dömas till ansvar,

om han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.

60 A

4 §•

Ansvar som i denna balk är stadgat för viss gärning skall ådömas ej blolt

den som utiort garningen utan jämväl annan som främjat denna med råd

ener dad. Den som ej ar att anse såsom gärningsman dömes, om han för-

därtill 1,11 Utforandet> for anstiftan av brottet och eljest för medhjälp

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som

igger honom till last. Ansvar som är stadgat för gärning av syssloman, gäl­

denär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte ho­

nom medverkat till gärningen.

J*å j denna Paragraf sägs skall ej gälla, om annat följer av vad för sär­

skilda fall ar stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

a §•

brnkaLntSOn fÖrmfttS a“ medverka

genom tvång, svek eller miss-

bruk av hans ungdom, oforstånd eller beroende ställning eller oek medver-

kat allenast i mindre mån, må straffet för honom sättas under vad för brot-

Sn!; f/tadgat; 1 ringa fal1 Ska11 eJ dömas m ansvar. Detsamma skall

tråga ar att ansvar som är stadgat för någon i särskild ställning

sKall adomas annan medverkande.

6 §•

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde,

urnd? kanjSke Utan tara för honom själv eller någon av hans närmaste,

s ali han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet

att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre

mim medverkattlU. Sådant brott: dock må eJ 1 något fall dömas till svårare

„

i!!* tangelse 1 tva år- 1 de fa,l då det är särskilt föreskrivet skall för

nderlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas jämväl

den som ej insett men bort inse att brottet var å färde.

Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än

törsta stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under

deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller de­

ras narmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att

hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat.

Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre

den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.

7 §•

Ansvar som i denna balk är stadgat för det fall att någon genom brott

bereder sig vinning eller tillägnar sig något skall jämväl ådömas, då någon

avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 61

24 KAP.

Om nödvärn och annan nödhandling

1

§•

Gärning som någon begår i nödvärn skall icke medföra ansvar.

I nödvärn handlar den som söker

o

avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp pa person eller

^betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar

att egendom återtages på bar gärning,

hindra någon att olovligen intränga i rum, hus, gard eller fartyg, elle

från rum, hus, gård eller fartyg avlägsna någon, som inträngt olovligen

eller, om det är bostad, eljest vägrar att på tillsägelse lämna denna,

allt såvitt ej handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det

angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig.

2

§•

Om polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd, mötes eller angnpes

med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bruka

det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Det­

samma gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilforsvarsper-

sonal under civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör

för bevakning eller för att upprätthålla ordning.

Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad fri­

heten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eUergor

han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han star, då den­

ne skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens hindrande e -

ler ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till om­

ständigheterna kan anses försvarligt. Om någon som skall haktas, anhål as

eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som ager

verkställa åtgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu ar sagt. Detsam­

ma skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd ovas av an­

nan än förut nämnts.

Har någon enligt denna paragraf rätt att bruka våld, äger envar som kom­

mer honom till hjälp samma rätt.

3 §•

Vid myteri eller under strid, så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigs­

lydnaden medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar

ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för att upprätthålla krigslydna-

dCI fall som nu avses skall vad i 2 § tredje stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

62 A

förDin ST 1U n,Dat fa" “ fÖrut 1 detta kaPitel är sagt, för att avvärja fara

*°nr!V eller kalsa’ rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak

handlar i nod, skall ock vara fri från ansvar, om gärningen med hänsvn’

till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan^ch omständig­

heterna i övrigt måste anses försvarlig.

8

5 §•

änHiavanr姰fnn f-aH "T aVSCS 1 1-4 §§ gj°rt StÖrre våld eller svårare skada

“ I ?/31 ar medSlvet» skall han likväl ej dömas till ansvar, såframt

omständigheterna voro sådana att han svårligen kunde besinna sig

eljes^Sst8adgnatgen br°ttSlig’

straff än ^r brottet

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

S°m "åg°n begått På ^fällning av den under vars lydnad han

hålLnd^t ^ T 3 anSVa[ fÖr h°n0m’ om han med bänsyn till lydnadsför-

ållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade

att efterkomma befallningen.

8

TREDJE AVDELNINGEN

Om påföljderna

25 KAP.

Om böter

1 §-

Böter ådömas i dagsböter.

År för böter utsatt visst högsta belopp ej över femhundra kronor eller

skola böter bestämmas efter särskild beräkningsgrund (normerade böter),

ådömas de dock omedelbart i penningar.

2 §-

Dagsböter ådömas till ett antal av minst en och högst etthundratjugo.

Dagsbot fastställes i penningar till belopp från och med två till och med

femhundra kronor, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den till­

talades inkomst, förmögenhet, försörj ningsskyldighet och ekonomiska för­

hållanden i ovngt. År brottet ringa, må dagsböter belopp därefter jämkas.

3 §.

Minsta bötespåföljd är tio kronor, om ej annat är stadgat.

A 63

4 §.

Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter

kunna följa å vart och ett av brotten.

Gemensamt straff i böter må ej avse brott, för vilket stadgats normerade

böter eller böter som icke må förvandlas till fängelse.

5 §.

Böter såsom gemensamt straff för flera brott ådömas i dagsböter, om

sådana äro stadgade för något av brotten.

Såsom gemensamt straff må dagsböter ådömas till ett antal av etthundra­

åttio och böter omedelbart i penningar till ett belopp av ettusen kronor.

Är för något av brotten stadgat visst lägsta bötesstraff, må det straffet ej

underskridas.

6

§•

Böter skola tillfalla kronan, om ej annat är föreskrivet.

Ådömas böter såsom gemensamt straff för flera brott och skola böter för

något av brotten helt eller delvis tillfalla annan än kronan eller användas

för särskilt ändamål, skall efter omständigheterna förordnas huru böterna

skola fördelas.

7 §.

Om indrivning av böter är särskilt stadgat.

Böter som ej gäldas skola, om ej annat är föreskrivet, förvandlas till

fängelse i lägst tio och högst nittio dagar i enlighet med vad därom är sär­

skilt stadgat.

8

§.

Beträffande vite som blivit någon i särskilt fall förelagt genom beslut av

domstol eller annan myndighet skola 6 § första stycket och 7 § äga motsva­

rande tillämpning. I fråga om annat vite skall tillämpas vad i detta kapitel

är stadgat om böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

26 KAP.

Om fängelse

1 §•

Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio

år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad.

Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.

2

§.

Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse

kan följa å något av brotten.

Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta straff som

kunna folja å brotten men må ej överskrida detta med mer än två år eller

överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötesstraff

anses svara mot det fängelse som skulle följa vid böternas förvandling

Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

64 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §.

Har någon domts till påföljd för sådant i denna balk avsett brott som är

belagt med fängelse och begår han, sedan domen vunnit laga kraft, ånvo

brott som avses i balken och är belagt med fängelse i högst sex månader,

må for återfallet domas till fängelse i högst två år. År för det nya brottet

stadgat fängelse på längre tid än sex månader men högst två år, må för

återfallet domas till fängelse i högst fyra år.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, läggas till

grund for förhöjning som i första stycket sägs, ej heller dom å böter eller

disciplinstraff.

Utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk.

4 §.

Den som är under aderton år må ej dömas till fängelse, med mindre sär­

skilda skäl äro därtill.

Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år allenast

n**r frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad

eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan han

fyllt aderton år.

5 §.

.De^ som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i

fångvårdsanstalt. Härom är särskilt stadgat.

6 §.

Den som undergår fängelse på viss tid må, om det kan antagas främja

hans anpassning i samhället, villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av

tiden, dock minst fyra månader, avtjänats (fakultativ villkorlig frigivning).

Vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning skall särskilt

beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid

den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom

brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma

att försättas efter frigivningen.

7 §•

Den som undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall vill­

korligt frigivas när han avtjänat fem sjättedelar av tiden (obligatorisk vill­

korlig frigivning).

A 65

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 §•

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 och

7 §§ hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses

härvid även förvandlingsstraff för böter.

Om

verkställighetstiden,

enligt vad därom är stadgat, förlängts genom

disciplinär bestraffning, skall förlängningen icke medtagas vid beräkning

av tid för villkorlig frigivning, och må frigivning ej ske forran bestraffningen

verkställts.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verk­

ställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 3 § sägs.

9 §•

Fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervaknings-

nämnd till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör.

Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresmannen vid

fångvårdsanstalten.

10 §.

I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande

den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst ett år.

11

§•

Under prövotiden skall den frigivne stå under övervakning.

Finnes vid frigivningen eller senare att övervakning ej är erforderlig, må

beslutas att övervakning icke skall äga rum. Så länge prövotiden varar, ma

den frigivne, när skäl äro därtill, ställas under övervakning. Beslut som nu

avses meddelas av övervalcningsnämnd.

12

§.

övervakningen handhaves av övervakningsnämnd. övervakare förordnas

av nämnden.

_

,

Har till övervakare förordnats annan än skyddslconsulent hos overvak-

ningsnämnden, skall övervakningen stå under överinseende av sådan kon­

sulent.

13 §.

Den frigivne skall hålla övervakaren underrättad om sin bostad och ar-

betsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans

anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

14 §.

Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och laglydigt le­

verne, undvika skadligt sällskap, efter förmåga söka försörja sig samt i

övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk

eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Har

han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad

i hans förmåga slår att fullgöra denna skyldighet.

3 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 10. A.

66 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1,962

15 §.

Nar det provas lämpligt för att främja den frigivnes anpassning i sam­

hället, skola särskilda föreskrifter, gällande under viss tid eller tills vidare

meddelas rörande vad han har att iakttaga under prövotiden. Sådan före­

skrift ma avse vistelseort eller bostad, användande av fritid, förfogande

over^ arbetsförtjänst eller andra tillgångar, allt under viss tid, högst ett år

åt gängen, utbildning, arbetsanställning eller förbud att använda alkohol-

altiga drycker. Annan liknande föreskrift må ock meddelas

Om det finnes erforderligt, må föreskrivas att den frigivne skall i eller

utom sjukhus eller annan dylik inrättning underkasta sig läkarvård, nyk-

terhetsvård eller annan vård eller behandling.

Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,

tädl<SrfndeaS f°reSknfter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens

16 §.

Föreskrift enligt 15 § meddelas av övervakningsnämnden.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt föran-

leda djurhll, må övervakningsnämnden ändra meddelad föreskrift, så ock

meddela ny föreskrift.

17 §.

Övervakaren må meddela anvisningar i fråga om verkställandet av före-

sknft enligt lo §, så ock medgiva tillfällig lättnad och vidtaga omedelbart

erforderlig jämkning.

18 §.

Iakttager den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk el­

ler enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, äger

övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela

föreskrift enligt 15 §, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den frigivne,

2. förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen be­

stämda tiden,

08

3. förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

19 §.

, K.f^et anta§as att villkorligt frigiven som åsidosatt sina åligganden icke

skall låta sig ratta genom åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämn­

den förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

20

§.

Beslut om åtgärd som avses i 18 eller 19 § må meddelas även efter prö-

votidens utgång, därest frågan av övervakningsnämnden upptagits dessför-

provotldens utSån8 må ej, utan att prövotiden förlänges enligt

18 beslutas annan åtgärd som där avses.

A 67

21

§.

Om förverkande av villkorligt medgiven frihet och om vissa andra åtgär­

der, när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat brott, stadgas

i 34 kap.

22

§.

Uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad

eller att vidtaga åtgärd som avses i 18 §, må övervakningsnämnden, så­

framt omständigheterna föranleda därtill, förordna att den frigivne skall

på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka.

Om synnerliga skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att

han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång

må den omhändertagne ej kvarhållas.

23 §.

Förklaras villkorligt medgiven frihet förverkad, skall med avseende å frå­

gan om ny villkorlig frigivning återstoden av straffet anses såsom nytt

straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, må dock

fakultativ villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som i 6 § sägs icke

gått till ända.

24 §.

Kan villkorligt medgiven frihet ej längre förklaras förverkad, skall straf­

fet anses vara till fullo verkställt vid prövotidens utgång.

Kungl. Maj. ts proposition nr tO år 1962

27 KAP.

Om villkorlig dom

1 §•

Villkorlig dom må meddelas för brott varå kan följa fängelse, om det

med hänsyn främst till den tilltalades karaktär och personliga förhållanden

i övrigt finnes grundad anledning antaga att övervakning eller annan mera

ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslig-

het.

Villkorlig dom må ej meddelas, om på grund av brottets svårhet eller

eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av

krigsman må villkorlig dom ej brukas, med mindre det finnes kunna ske

utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

2 §•

Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän lag­

lydnad finnes påkallat, må jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst

etthundratjugo, vare-sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

68 A

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §‘

Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av

tva år.

Provotiden raknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för

irottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

4 §‘

Den dömde skall under provotiden föra ett ordentligt och laglydigt le­

verne, undvika skadligt sällskap samt efter förmåga söka försörja sig.

5 §•

Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,

skall han gora vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Rät-

ten ager föreskriva att han under provotiden skall söka fullgöra skade-

ståndsskyldigheten eller del därav på tid och sätt som angivas i domen.

öreskrift som avses i forsta stycket må, efter ansökan av åklagare eller

den domde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.

6 §•

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av den vill­

korliga domen, må domstol, om åklagare före prövotidens utgång anhängig-

gör talan därom, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den dömde,

2. meddela föreskrift enligt 5 § eller ändra tidigare meddelad föreskrift,

3. förlänga provotiden till tre år,

4. undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för

brottet.

J

Efter prövotidens utgång må åtgärd som sägs i första stycket 1 och 2 ej

beslutas, med mindre provotiden förlänges.

Undanröjes den villkorliga domen, skall vid påföljdens bestämmande

skälig hansyn tagas till böter som jämlikt 2 § ådömts jämte den villkorliga

7 §•

Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra åtgärder, när

den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

28 KAP.

Om skyddstillsyn

1 §•

Skyddstillsyn må ådömas för brott varå kan följa fängelse, såframt det

provas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera in­

gripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad. *

A 69

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre

denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.

Är det lindrigaste straff som är stadgat for brottet fängelse i e

däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skal aro darti .

2 §-

Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän lag­

lydnad finnes påkallat, må jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst

etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade for brottet eller ej.

3 §

Har den tilltalade fyllt aderton år, må rätten, såframt det finnes erfor­

derligt för hans tillrättaförande eller eljest, i domen förordna att i sky s-

tillsynen skall ingå behandling i anstalt. Sådan behandling skall, en g

vad därom bestämmes under behandlingens gång, påg “in* ®n m

och högst två månader. Om behandlingen är i ovngt särskilt stadgat.

Har den dömde ej fyllt tjugotre år, äger rätten besluta att £or°rdrlaa

som i första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hinder av att domen

å skyddstillsyn icke vunnit laga kraft.

4 §•

Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre ar.

{ör

Prövotid.» räknas från de» dag rättens avgörande ‘ ^‘"ti den dömde

brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den domd .

Har rätten meddelat beslut som i 3 § andra stycket sags, raknas prov -

tiden från dagen för domen.

5 §.

Under prövotiden skall den dömde stå under övervakning.

Finnes övervakning icke längre vara erforderlig, skall forordnas om dess

upphörande. Så länge prövotiden varar, må den domde, nar skal aro dart,

ånyo ställas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas a^ over-

vakningsnämnd.

6 §- .... -

Vad i 96 kap. 12—17 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande den som dömts till skyddstillsyn, övervakare må ock forordnas och

föreskrift enligt 26 kap. 15 § meddelas av rätten vid ådömande av skydds­

tillsyn.

7 §-

Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av domen a

skyddstillsyn, äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervak­

ning eller meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 §, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den dömde,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

70 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

2. förlänga prövotiden till högst fem år,

3 förelägga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift

z:rasral mä ei av

O S-

ick” skall låt

h

Sma åh^anden 0ch kan antagas att han

it! bllå- "5 ratta genom åt§ärd som övervakningsnämnden äger vid

aga, skall nämnden hos åklagare göra framställning att vid domstol föres

gast ™ Umlanro->ande av skyddstillsyn!! eller om behandling varom stad-

Talan w™ nu sagts skall anhängiggöras före prövotidens utgång.

9 §.

letUndättj\S

villsynen> SkaJ1 rätten stämma annan påföljd för brot-

• Damd skall skälig hansyn tagas till vad den dömde undergått till fölid

av domen å skyddstillsyn samt till böter som enliat 2 Tlf »

- H

“lsy”en: och mä fänge,se

i Är-

Finnas tillräckhga

skäl

ej föreligga

att

undanröja

skyddstillsyn^ må rät

T ö “dn,

’ S «><«. oL 6,1 äönäHyM

J’ ° "dna han ska11 undergå behandling enligt 3 §. Föres talan om

eller ^tgärtsom^avses i Sta,1^tbes,utasundanröjande av skyddstillsynen

tiden förlän ges entat 7 8 htl ! prOVOtld*n Utgått må ej, utan att prövo-

ionanges enligt 7 §, beslutas annan åtgärd som där avses.

- -

n §•

cnlMtTent Itt-V"* Undanröia skyddstillsynen eller om behandling

. ,8 -a S -11 f §ard SOm avses 1 7 §> må Övervakningsnämnden eller dom

*. “veck"-Ef,w ««*■« -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 71

21) KAP.

Om ungdomsfängelse

1 §•

Ungdomsfängelse ma för brott varå kan följa fängelse ådömas den som

fyllt aderton men ej tjugoett år, såframt med hänsyn till hans personliga ut­

veckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt sådan fostran och ut­

bildning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig.

Den som ej fyllt aderton år eller som fyllt tjugoett men ej tjugotre år ma

dömas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare

än annan påföljd.

Rätten äger förordna att dom å ungdomsfängelse skall gå i verkställighet

utan hinder av att den ej vunnit laga kraft.

2 §•

Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och

utom anstalt och må pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt.

3 §•

Behandlingen skall taga sin böi'jan i anstalt.

Anstaltsvården skall försiggå i ungdomsanstalt eller, om särskilda skäl

äro därtill, i annan fångvårdsanstalt.

Om vården i anstalt är särskilt stadgat.

4 §•

Behandlingen skall fortsätta utom anstalt, när anstaltsvården pågått så

lång tid som med hänsyn till behandlingens syfte finnes erforderligt. In­

nan ett år förflutit sedan den dömde intagits i anstalt, må han ej överföras

till vård utom anstalt, med mindre särskilda skäl äro därtill.

5 §•

Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av ungdomsfängelse­

nämnden, som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verk­

samhetsområde anstalten hör, att närmare bestämma dag för övergången.

Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras till vård utom

anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall övervakningsnämnden med

eget yttrande hänskjuta frågan till ungdomsfängelsenämndens prövning.

6 §•

Under vården utom anstalt skall den dömde stå under övervakning.

72 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

7 §•

I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap. 12__17 §§

aga motsvarande tillämpning, övervakare må ock förordnas och föreskrift

enligt 26 kap. lo § meddelas av ungdomsfängelsenämnden i beslut om vård

utom anstalt.

8 §.

Iakttager den som vårdas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt

denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd

(tarav ager overvaknmgsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 26

\ap‘ }5J’ e/!er omständigheterna besluta att varning skall meddelas honom,

sa ock forelagga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

9 §.

Vlsar den som vårdas utom anstalt tredska att iakttaga vad som åligger

t,16! ff'ineS Påf grund av hans uppförande eller eljest att anstaltsvård

nämni f

Z

T'bygga aU han

begår brott’ mä ungdomsfängelse-

nämnden forordna att han skall återintagas i anstalt.

Den återmtagne skall, nar syftet med behandlingen bäst vinnes därigenom

anyo överföras till vård utom anstalt.

g ’

1° §.

finn ps

1 aUualt °Ch °m ViSSa andra åtgärder> "är den dömde

tinnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

11 §•

åtSr1116" frågao01" att återintaga den dömde i anstalt eller att vidtaga

gard som avses i 8 §, må övervakningsnämnden eller ungdomsfängelse-

s— Så^amt. °mstandigheterna föranleda därtill, förordna atfS han

Den SO ^i8 T omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhandertages må ej kvarhållas längre än en vecka

sdcalfkvarhåflas^H T° dar?-1, må d°Ck gen0m nytt beslut förordnas att han

all kvarhållas ytterligare högst en vecka. Ej må den omhändertagne kvar­

hållas efter det den ådömda påföljden upphört.

8

12 §

ni^STSndST de" S°"’ Värdas ut0m “sla,‘ slär ""der övervak-

mg skall ungdomsfangelsenamnden förordna att den ådömda påföliden

So dS°ra ^a"l,Br0rdnande mä d0Ct -tf mindre sarsMM, JsS

hängande

Mk"“ Värden a"Stal1 päSä‘* ,mder en sa—an-

utSMånd.de'„'aSvedef»rtidd"andK 1°“*

npphör påföljden vid

g o n av den tid som behandlingen längst må pågå.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

A 73

30 KAP.

Om internering

1 §•

Internering må ådömas, om å brottet eller, när flera brott förövats, å nå-

«ot av dem kan följa fängelse i två år eller däröver samt med hänsyn till den

Tilltalades brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständig­

heter i övrigt ett långvarigt frihetsberövande utan på förhand bestämd tid

finnes vara påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet från

hans sida.

2 §•

Behandlingen av den som dömts till internering äger rum i och utom

anstalt och skall taga sin början i anstalt.

3 §’

När internering ådömes, skall rätten med hänsyn till brottets beskaffen­

het och omständigheterna i övrigt bestämma viss minsta tid för omhänder­

tagandet i anstalt, lägst ett och högst tolv år.

4 §■

Anstaltsvården skall försiggå i interneringsanstalt eller, om särskilda

skäl äro därtill, i annan fångvårdsanstalt.

Om vården i anstalt är särskilt stadgat.

5 §•

Behandlingen skall, efter utgången av minsta tiden, fortsätta utom an­

stalt, när vård i anstalt finnes icke längre vara påkallad för att avhålla den

dömde från fortsatt brottslighet.

6 §•

Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av inlerneringsnämn-

den, som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verksam­

hetsområde anstalten hör, att närmare bestämma dag för övergången.

Före utgången av minsta tiden och därefter minst var sjätte månad skall

övervakningsnämnden pröva frågan om övergång till vård utom anstalt.

Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras till vård utom

anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall övervakningsnämnden med

eget yttrande hänskjuta frågan till interneringsnämndens prövning.

7 §•

Befinnes att den dömde är i varaktigt behov av vård å sinnessjukhus, må

interneringsnämnden efter utgången av minsta tiden förordna om interne­

ringens upphörande för hans intagning å sådant sjukhus.

4 Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. A.

74 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

8 §•

Vård i anstalt må icke utan medgivande av domstol pågå under längre tid

utöver mmsta tiden an sammanlagt tre år eller, om minsta tiden är tre år

eller darover, sammanlagt fem år.

I-arfa“ aVSCS 1 fÖFSta StyCk6t Ska11 lämnas’ om det f^nes på-

kadat för att torebygga iortsatt allvarlig brottslighet från den dömdes sida

tidef1r ’T

7^ f!rlan§ning mGd tre år; Senom nyft medgivande kan

tiden forlangas med tre år varje gång.

Talan om förlängning föres av riksåklagaren efter framställning av inter-

r?HS“T"de7 FÖreS Sädan ,ala"' mä d“ d°"de kvarhållas f “LlaSt i

avbidan pa att laga kraft ägande beslut av rätten föreligger.

9 §•

Under vården utom anstalt skall den dömde stå under övervakning

ö*

1° §.

I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap 12__17 68

enLT^^ran^S11115^^118' Övervakare må ock förordnas och föreskrift

anstalt6

§ d * 3V interneringsnämnden i beslut om vård utom

11 §•

^kttager den som vårdas utom anstalt icke vad som åligger honom enligt

där™ ä-er ^ ^ " w* f°r?Sknft eller anvisning som meddelats med stö°d

vtn Vf overvaknmgsnamnden, utom att meddela föreskrift enligt 26

nom så L* f °mstandi§heterna besluta att varning skall meddelas ho­

nom, sa ock forelagga honom vid vite att iakttaga meddelad föreskrift.

12 §■

Visar den som vårdas utom anstalt tredska att iakttaga vad som åligger

ärTäkauid ttr°.U r T"1* /T “Ppfära"de ellep ell“‘ *« anstaltsfrd

bro11'mä in—»

äes

ss z,rallsvärd kke iängre finaes *■*«

Om återintagning i anstalt och om vissa andra åtgärder när den dömd.

tinnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

14 §.

Uppkommer fråga om att återintaga den dömde i anstalt eller att vidt-ea

a gard som avses i

11

§,

må

övervakningsnämnden eller

internerin^ämf

den, safiamt omständigheterna föranleda därtill, förordna att han sk n s

lämpligt sätt omhändertagas i avbidan

på

vidare förordnande.

P&

A 75

Den som såluuda omhändertagas må ej kvarhåtlas längre än eu vecka. Om

svnnerliea skäl äro därtill, nrä dock genom n,tt beslut ororduas att han

skall kvarhållas ytterligare högst eu vecka. Ej må den omhändertagne

hållas efter det den ådömda påföljden upphört.

15 §•

Erfordras icke längre att den som vårdas utom anstalt står under övervak­

ning skall interneringsnämnden förordna att den ådomda påföljden skall

upphöra. Sådant förordnande må dock icke, med mindre särskilda skal aro

därtill, meddelas förrän tre år förflutit efter det den domde senast overfor-

Hps till vård utom anstalt.

..

Har den dömde under eu sammanhängande tid av tre ar statt under over-

vakning, skall nämnden pröva huruvida

påföljden ma upphora, har ove

vakningen fortgått under fem år, skall påföljden upphora.

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

31 KAP.

Om överlämnande till särskild vård

Kan den som begått brottslig gärning bliva

föremåt

för udrdcn/igbarna-

vårdslaaen må rätten, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om

den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdsskola, skolans styrelse,

överlämna åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrätlaförande eller av hansyn till allmän laglvd-

nåd finnes påkallat, må jämle överlämnande till vård enligt barnavardslagen

dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter aro stadgade for

brottet eller ej.

2 §

Rån den som begått brottslig gärning bliva föremål för vård enligt lagen

om ngkterhetsvård genom övervakning eller tvångsintagnmg a vardanstalt

må rätten, efter hörande av nykterhetsnamnd eller, x fråga om den so

intagen i sådan anstalt, anstaltens styrelse, overlamna åt nämnden ell

styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.

, ..

Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i sex manader, må över­

lämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård ske allenast om särskilda

skäl äro därtill.

3 §•

Har någon, som begått brottslig gärning, i utlåtande över sinnesundersök­

ning förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, må ratten, om den fin­

ner sådant vårdbehov föreligga, förordna att han skall överlämnas till vård

enligt sinnessjuklagen. Om gärningen icke begåtts under inflytande av sin­

76 A

nessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående

natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, må dock sådant

förordnande meddelas allenast såframt särskilda skäl äro därtill.

4 §•

Är någon, som begått brottslig gärning, i behov av psykiatrisk vård eller

tillsyn, och meddelas ej förordnande enligt 3 §, må rätten, om mera ingri­

pande åtgärd av särskilda skäl ej finnes påkallad, förordna att han skall

överlämnas till öppen psykiatrisk vård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

32 KAP.

Om ämbetsstraff och om disciplinstraff för krigsmän

1 §•

Suspension innebär mistning av viss befattning för bestämd tid och med-

tor under den tid den dömde på grund av domen är skild från befattningens

utövning förlust av de rättigheter och förmåner som åtfölja befattningen,

såframt ej annat är särskilt stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.

2 §•

Tiden för suspension bestämmes till minst en månad och högst ett åt,

vare sig påföljden avser ett eller flera brott.

Såsom gemensamt straff för flera brott må suspension användas, om sus­

pension kan följa å vart och ett av brotten.

3 §•

,..,^S?ensi°n må e-> verkstäHas medan den dömde för undergående av på-

ioljd är intagen i fångvårdsanstalt eller militärhäkte.

4 §•

Avsättning från viss befattning innebär förlust av befattningen och av de

rättigheter och förmåner som åtfölja denna, såframt ej annat är särskilt

stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.

5 §-

Såsom gemensamt straff för flera brott å vilka ämbetsstraff kan följa må

avsattmng användas, om avsättning kan följa å något av brotten.

6 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

•vf-e?-,ådÖmeS 1 minSt tre OCh högst trettio dagar- Straffet verkställes i

militarhakte.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penning­

ar enligt vad darom är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst

tjugo dagar.

6

A 77

Iiungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Om disciplinstraff säsom gemensam/straff för flera brott sf™t. "Sr ^

3r nm hrott av krigsman, om ådömande av disciplinstraff i stallet tor

böter och av böter i stället för disciplinstraff stadgas i särskild lag, van

tillika meddelas bestämmelser om verkställighet av disciplinstraff.

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medver­

kan Un brott för vilket disciplinstraff är utsatt, skall vid bestammande av

påföljdenså anses som vore dagsböter stadgade i stället for d.scphnstraffet.

33 KAP.

Om nedsättning och uteslutning av påföljd

1 §•

För brott som någon begått innan han fyllt femton år må ej doraas Ull

påföljd.

2

För brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslo-

het eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste

anses jämställd med sinnessjukdom, må ej tillämpas annan påfojjd “ ^

lämnande till särskild vård eller, i fall som angivas i andra stycket, böter

ellTill böter n^ dömas, om det finnes ändamålsenligt för att avhålla den

tilltalade från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn må adomas, därest såda

påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare an särskild

vård/ej må i sådant fall förordnas om behandling varom stadgas i 28 kap.

3 Finnes påföljd som här sagts icke böra ådömas, skall den tilltalade vara

fri från påföljd.

3 §•

Dömes någon i mål, vari han hållits häktad, till fängelse på viss tid, bö­

ter, suspension eller disciplinstraff, må om med hänsyn till omständighe­

terna så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del elle

i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte.

Ådömes någon som börjat undergå ungdomsfängelse internering el er

efter dom å skyddstillsyn, behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § i ställe

straff som i första stycket sägs, må om med hänsyn till omständigheterna

så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del eller i sin

helhet verkställt genom vården eller behandlingen i anstalt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf må vid provning i högre rat

av klagan angående ådömd påföljd ändras, ändå att talan ej fullföljts mot

beslutet.

4 §•

Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omständig­

heterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff

må ock, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som någon begått

under inflytande av själslig abnormitet.

Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hän­

syn till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff

an som stadgats för brottet.

Finnes pa grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för

brottet ej ar erforderlig, må påföljd helt eftergivas.

78 A

Kmigl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

34 KAP.

Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd

1 §•

Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, slcyddstill-

syn, ungdomsfängelse eller internering hava begått annat brott före domen

e ler begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verk­

ställts eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall

ar föreskrivet i 2—9 §§, efter omständigheterna

1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra

brottet,

2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller

J:.]dfrest den tidi§are domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda

påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

2 §•

Undergår den dömde fängelse på livstid, må allenast meddelas förord­

nande enligt 1 § 1.

3 §.

År den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid, må förordnande

enligt 1 § 1 meddelas allenast om det är uppenbart, att det nya brottet i

jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd be­

tydelse, eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Dömes med tillämpning av 1 § 2 till straff för brott som begåtts innan

den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets be­

stämmande iakttagas, att straffen tillhopa icke överstiga vad som jämlikt

26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till

lindrigare straff än för brottet är stadgat.

Undanröjande av fängelse enligt 1 § 3 må ske endast om dom meddelas

innan straffet till fullo verkställts. 4

4 §■

Tillampas 1 § 1 eller 2 beträffande någon som villkorligt frigivits från

fängelse, må den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad; dömes

A 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

enligt 1 § 2 till fängelse pä viss Hd, skall sädan förklaring meddelas, om

e)Ä"afer~"re0n.,g. förslå stycket, äger rätten beslnta ätgärd

För

verkande ^eU^r

'åtgärd

som nyss sagts må ej beslutas, med

fr*‘

ga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av

åtal före prövotidens utgång.

5 §•

Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligt

1 § 1 meddelas allenast med avseende å brott som begåtts fore provo i ens

b°TUlämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6' §

1—3, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den domde a -

lats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

'a Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 § 3 må ej ske, med mmdr.i fråga

dä^m uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av atal

inom ett år från prövotidens utgång.

0 g

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, må rätten^ vid tillämp-

nin» av 1 § 1 eller 2 besluta åtgärd eller behandling som avses 28 kap.

9 b-

Dömes med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffets bestäm-

mande sällå vad i 28 kap. 9 § stadgas.

...

Beslut enligt första stycket eller beslut om undanröjande av skyddstill­

syn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mal van den

dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

7 §•

Är den tidigare ådömda påföljden ungdomsfängelse, må förordnande en­

ligt 1 § 1 meddelas utan hinder av vad i 29 kap. 1 § stadgas om den till­

talades ålder.

.

......

Vårdas den dömde i anstalt, må vad i 1 § 2 sags icke tillamp .

Undanröjande av ungdomsfängelse enligt 1 § ma s -e en as

meddelas innan påföljden upphört. Dömes med tillämpning av § 3 till g

else skall vid straffets bestämmande skälig hansyn tagas till vad den do

de undergått på grund av den tidigare domen, och må därvid fängelse

ådömas på kortare tid än som följer av 26 kap. 2 §.

g §

Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffande den som dömts till ungdomsfängelse,

ä«er rätten förlänga den längsta tid som ungdomsfängelse ma paga till sex

år, varvid behandling i anstalt må äga rum i högst fyra ar. ...........

Förordnas jämlikt 1 § 1 att ungdomsfängelse skall avse jamval annat

brott, må rätten besluta att den dömde skall återintagas i anstalt Ratten

ä*er ock, om brottet begåtts efter det verkställigheten av ungdomsfängelse

80 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

börjat, föreskriva att den som vårdas i anställ „

■»

r-, -

eller ntÄÄt'

^SÄ

j J

fa<i innan n»f-rj

_

^

1 § 3 må ske endast om dom meddp-

:r,:rrr.;s;x-“ "■«■

“

c—f^ss-s;

Fbines när d^ Yr T ' ^ tldlgare ådömda straffet ändras.

;,.n„ c J ® ’ h framgår eJ av domarna att det andra straffet beaktats

J

V

den dom, som sist förekommer till verkställighet.

dom rfb«r Ve*S,älli«h*‘ Pä”"§8äng dom ä fängelse pä livstid oeh

sSSSkSä-

ää

12

§

dom

B4r8 r 4 un8d°msfängelse och

dom, skyddstillsyn

£ SJ

A 81

ende av ungdomsfängelse skall vårdas i anstalt, ungdomsfängelse trada i

stället för den andra påföljden.

Om till verkställighet på en gång förekomma dom å ungdomsfängelse

och dom å fängelse på viss tid över ett år, skall åklagare, sedan domarna

vunnit laga kraft, göra anmälan därom hos domstol. Rätten ager efter om­

ständigheterna förklara, att den ena påföljden skall träda i stället för den

andra, eller undanröja det ådömda ungdomsfängelset och doma till fängelse

för det eller de brott som avsågos därmed. Dömer rätten till fängelse, skall

7 § tredje stycket äga tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

13 §.

Förekomma till verkställighet på en gång dom å internering och dom

å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom,

skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller disciplinstraff, skall, om den domde

för undergående av internering skall vårdas i anstalt, interneringen trada i

stället för den andra påföljden.

Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen

sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården pakallad,

må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.

14 §.

Har någon dömts till suspension från viss befattning och finnes att han

före domen eller därefter innan straffet börjat verkställas begått annat

brott, för vilket han skall suspenderas från samma befattning, äger rätten

efter omständigheterna

...........

1. förklara att den redan ådömda suspensionen skall avse jamval det and­

ra brottet, eller

...

2. döma till suspension särskilt för detta brott, varvid den sammanrak-

nade tiden för straffen icke må överstiga ett år.

15 §.

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sus­

pension; dock skall i stället för 3 § andra stycket iakttagas vad som stadgas

i 14 § 2.

16 §.

Har någon dömts till avsättning från viss befattning och finnes att han

innan domen vann laga kraft begått annat brott, för vilket han skulle hava

dömts till suspension eller avsättning från samma befattning, skall ratten

förklara att den ådömda avsättningen skall avse jämväl det andra brottet. 17

17 §.

Ej må för brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs dömas till böter eller discip­

linstraff, när för annat brott dömes till suspension eller avsättning och så­

dant straff prövas vara tillfyllest.

4* Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. A.

82 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

35 KAP.

Om bortfallande av påföljd

1 §•

Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit

del av atal for brottet inom

1. tva år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

. em ar, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år

3. ho ar, om svaraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,

4. femton ar, om svaraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år

o. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet

f, Te/aattar 'r handHng fIera brott’ må utan hinder vad nu sagts på­

följd ådömas for alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av

2 g

den mitT11 wmn^2t°.kaP; ^ §§ SägS må påfÖ,jd ej ådömas> med mindre

I rr r, 6 af eller erhålIit deI av åtal för bottet inom fem år eller,

om å brottet kan följa straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom tid som där stad-

gåS.

Fngives häktad utan att hava erhållit del av åtal eller avvisas eller av-

sknves mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om möjlig-

eten att ådoma påföljd sa anses som hade häktningen eller delgivningen

SKGtt.

4 §•

De i 1 och 2 §§ bestämda tiderna skola räknas från den dag brottet be-

gmks Förutsattes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen

mtratt, skall tiden raknas från den dag då sådan verkan inträdde.

I tall, som i 7 kap. 2 § sägs, skall tiden räknas från den dag dom om

återgång av äktenskapet vann laga kraft och i det fall, som i 11 kap. 5 S

sags, från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal

eljest tidigast kunde ske.

5 §•

Har någon begått brott, som i 1 § 3, 4 eller 5 sägs, och har han inom tid

som dar avses ånyo förövat brott varå fängelse över två år kan följa, skola

de i 1§ omformalda tiderna för ådömande av påföljd i fråga om båda brot-

ten raknas från det senare. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,

om den brottslige begår ytterligare brott varå fängelse över två år kan följa.

t .

...

6§.

1 1“t®t fal1 må Påföljd ådömas sedan trettio år eller, om å brottet icke

kan folja fängelse över två år, sedan femton år förflutit från dag som i 4 6

sags.

°

s

A 83

7 §•

Ädömda böter bortfalla när tre år förflutit från det domen vann laga

kraft, om ej dessförinnan ansökan om böternas förvandling delgivits den

dömde. Om bortfallande av böter sedan sådan ansökan delgivits samt av

ålagt förvandlingsstraff är särskilt stadgat.

Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid

domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom tagits i

mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den egendomen.

Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

B §•

Ädömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid som

nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader ådömts,

2. tio år, om fängelse i sex månader eller på längre tid men icke över två

år ådömts,

3. femton år, om fängelse på längre tid än två år men icke över atta år

ådömts,

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,

5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts.

9 §.

Avbrytes verkställighet av fängelse som ådömts på viss tid, skall vad i 8 §

sägs äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten;

och skall därvid tiden beräknas med hänsyn till vad som återstår av det

ådömda straffet. Tiden skall räknas från den dag avbrottet skedde eller,

när villkorlig frigivning ägt rum men förklarats förverkad, från den dag

beslutet därom vann laga kraft.

10 §.

Ungdomsfängelse bortfaller när fem år och internering när femton år

förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej påbör­

jats dessförinnan.

Avbrytes verkställigheten av ungdomsfängelse eller internering medan

den dömde vårdas i anstalt eller meddelas när han vårdas utom anstalt

beslut om hans återintagning i anstalt, skall vad i första stycket sägs äga

motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten; och

skall därvid tiden räknas från det avbrottet skedde eller beslutet om åter­

intagning vann laga kraft. 11

11 §•

Om bortfallande av disciplinstraff är särskilt stadgat.

84 A

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

36 KAP.

Om förverkande av egendom och om annan särskild rättsverkan av brott

1 §•

Muta, så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och an-

nat dyhkt, vars lämnande eller mottagande enligt denna balk utgör brott,

skall förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt; ut­

gjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll, må i

stallet värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts skall dock ej gälla mot den

som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av brott som avses i denna balk haft vinning som ej

motsvaras av skada for enskild, må han efter vad prövas skäligt förpliktas

att utgiva däremot svarande belopp till kronan.

2 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid brott som avses i denna balk

eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller någon som

var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill, för­

klaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till före­

byggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppen­

bart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras för­

verkat. Detsamma skall gälla i fråga om hjälpmedel, varmed någon tagit

sådan befattning som innebär brottslig förberedelse enligt denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning mot den som i god tro

förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

3 §•

Andå att fall som i 2 § sägs ej är för handen, må dyrk, falskt mynt eller

annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständig­

heterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras för­

verkat.

4 §'

Förklaras fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luft­

fartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, förverkat, må rätten för­

klara att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Finnes i an­

nat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat böra oaktat förkla­

ringen bestå, skall rätten göra förbehåll därom. 5

5 §.

I stället för förverkande äger rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av

missbruk.

A 85

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

6 §.

Vad i las eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att nå­

gon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omformales i

Vid tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom, skyddstillsyn,

ungdomsfängelse och internering samt, om ej i domen annorlunda foror -

nas, överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skola

internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och

överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i mmst sex manader.

7 §-

Förutsättes för förverkande av egendom eller annan särskild rattsverkan,

som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten om påföljd för

brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill forordna, att

sådan rättsverkan skall inträda.

8 §•

Har brott begåtts av någon som ej fyllt femton år eller som handlat under

inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet

av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,

må rätten förordna om förverkande av egendom eller om annan sarski

rättsverkan, som kan följa å brottet, allenast om och i den män det med

hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt kan anses skäligt.

9 §•

Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej längre

ådömas, må vad i 1—5 §§ stadgas vinna tillämpning endast

såframt i må

därom stämning delgivits inom tio år från det brottet begicks. Talan må i så­

dant fall av åklagare väckas allenast om det finnes påkallat ur allmän syn-

PTfaU som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande tillämp­

ning.

10 §.

Beslut om förverkande eller annan åtgärd enligt 1—5 §§ for faller, i den

mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft.

37 KAP.

Om nämnderna

1 §•

övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en eller flera all­

männa underrätters domkrets. För handläggning av ärenden rörande perso­

ner som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering må dock till-

86 A

x;d:Lvagnar- S4dantbesiui skau * »->*

ar^TS11 ägGH frordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelning-

gat adan avdeInmg skaI1 i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

2 g

vWKrfXKrÖo°rHdr" °rdt°r,”de 1 övervakni„gs„äm„d samt ersättare som

w™ l r “ 1Ja"SlgÖr ‘ hans s,älle- 0«»förandea stall vara

agfaren och erfaren i domarvärv; ersättaren skall vara lagfaren.

vriga e amoter och ersättare utses av länsstyrelsen i det län inom vilket

hetTetr-ff aHSltt havudsakliSa verksamhetsområde. De böra hava erfaren-

värv^eluffande ungdomsvård eller arbetsförmedling eller eljest i allmänna

Ördförande, Övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot

stendöd °rC tid6nS Utgång’ UtSCS ^ l6dam0t e”er er.äÄfZ-

_.................. .

3 §.

or provning, enligt vad nedan stadgas, av ärenden angående villkorlig

isa;*

it

rsäraknd ^

som skall val Jwf- /0111 “ Cller VarH innehavare av domarämbete och

sättare uLis Hll d J°rartv namnden samt y^erligare fyra ledamöter. Er-

are utses till det antal Konungen bestämmer. Konungen utser ordföran-

de ovnga ledamöter och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i

“*S'dd leda”“‘ «*-» - ^nna,

Ordförande, Övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Av-år leda-

“““

UtSCS "y ledamot ersättare för

av e/ledTmot 8 1 “amnden °Ch interneringsnämnden skola vardera bestå

vara

oidfZndP " h T* innehavare av domarämbete och som skall

Skilda erltt

wunndVl

och en Ieda™t som är psykiater, båda med sär­

skilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillko-

bestämme/K ^ tra ledamöter jämte ersättare till det antal Konungen

förfiHT \Tag? ordförande, Övriga ledamöter och ersättare. Vid

forfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av Konungen därtill utsedd

ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande

A 87

Ordföranden må i brådskande fall. så ock i ärenden av mindre vikt ensam

besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nasta samman-

tF“nTöZ* ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår leda­

mot eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare for

återstående tid.

5 §.

Ledamot och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden, ung­

domsfängelsenämnden och interneringsnämnden skola hava avlagt domared.

Mot ledamot och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare,

dock skall vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken sägs icke aga tillämpning i

fråga om ledamot och ersättare i övervakningsnämnd.

I fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs ska va

omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar landa till efter­

rättelse.

6 §•

I ärende, som handlägges av övervakningsnämnd och avser annan fråga

än upphörande av övervakning eller av meddelad föreskrift skall den dom­

de erhålla tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans

rande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bliva muntligen ho

i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.

I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenamnden och inter­

neringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan

ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller att bliva muntligen hord.

7 §•

Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prov­

ning av övervakningsnämnds beslut i ärende om villkorlig frigivning.^

Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut angåen­

de ställande under övervakning enligt 26 kap. 11 §, föreskrift enligt 26 kap.

15 § eller åtgärd enligt 26 kap. 18, 19 eller 22 §, äger han hos kriminalvårds­

nämnden påkalla prövning av beslutet.

8 §•

Den som dömts till skyddstillsyn må genom besvär hos hovrätt föra ta­

lan mot övervakningsnämnds beslut angående ställande under övervakning

enligt 28 kap. 5 §, åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 11 § eller föreskrift som avses

i 26 kap. 15 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av be­

slutet.

9 §‘

Åtnöjes icke den som dömts till ungdomsfängelse eller internering med

övervakningsnämnds beslut enligt 29 kap. 8 eller 11 § eller 30 kap 11 eller

14 § eller angående föreskrift som avses i 26 kap. 15 §, äger han hos ung­

domsfängelsenämnden eller interneringsnämnden påkalla prövning av be­

slutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

88 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10 §.

övervakningsnämnds beslut som avses i 7__

9

§§

terrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

länder omedelbart till ef-

11 §•

Talan må ej foras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över-

knm!ngrr a -1 faH än 1 7-9 §§ Sagts’ av hovrätt enligt 8 § eller av

mmaivårdsnamnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämn-

38 KAP.

Rättegångsbestämmelser m. m.

1 §•

JT ådÖmtS villkor,ig dom elIer skyddstillsyn äger före fullföljdsti-

åH-S “tgå°f ®vglva forklaring, att han är nöjd med domen i vad gäller den

ådomda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts

“adgasi 28 ka^' 8

^ 2 §’ °Ch

inbegriPCT behandling varom

skriver

§' F°rklarmgen av§ives 1 den ordning Konungen före-

Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke återtagas Har

den domde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad angår påföljd

for brottet anses återkallad genom förklaringen.

P J

Angåend^ nöjdförklaring i fråga om dom å fängelse, ungdomsfängelse

och internering ar särskilt stadgat.

8

Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavårdslagen eller la­

gen om nykterhetsvård men finnes, vid prövning i därför stadgad ordning,

i ag angivna förutsättningar icke föreligga för sådan vård eller vård av

det slag som barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd i yttrande till dom-

stolen förklarat sig amna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt

som forst domt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård

och doma till annan påföljd för brottet.

0 8-

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 § upptages av

den rätt som forst avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom

Talan enligt 28 kap. 8 § väckes vid allmän underrätt, inom vars område

den overvakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är

verKsam.

,-Tala"*allgt 30 kap- 8 § väckes vid den rätt som först avgjort det mål vari

domts till internering.

A 89

Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol, dar brott­

mål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den domde

mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt

kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

4 §‘

Anmälan jämlikt 34 kap. 10, 12 eller 15 § göres hos första domstol i något

av målen.

... .

.

, , .

Ansökan jämlikt 34 kap. 13 § göres hos den rätt som forst avgjort det

mål vari dömts till internering.

5 §•

Talan som avses i 27 kap. 6 §, 28 kap. 8 § eUer 30 kap. 8 § skall anses

anhängiggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den domde.

6 §•

Angående rättens sammansättning när den har att avgöra fråga, som av­

ses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra

stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket,

skall gälla vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domforhet

vid huvudförhandling i brottmål. Detsamma skall gälla i fråga om undanrö­

jande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven fri­

het enligt 34 kap. 4 § samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt

34 kap. 8 eller 9 §.

,

_ „

,

Fråga om annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 § samt

åtgärd eller behandling enligt 34 kap. 6 § må ej avgöras vid haradsratt utan

nämnd eller i rådhusrätt av allenast en lagfaren domare.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller 28

kap. 11 §, är häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfa­

ren domare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

7 §■

Uppkommer fråga om ådömande av internering, skall rätten, om det ej av

särskild anledning finnes obehövligt, inhämta yttrande av interneringsnämn-

den, huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.

Innan rätten enligt 34 kap. 1 § beslutar angående påföljd beträffande

någon som dömts till ungdomsfängelse eller internering skall, om det finnes

erforderligt, yttrande inhämtas från ungdomsfängelsenämnden eller inter-

neringsnämnden. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall som

avses i 34 kap. 12 §.

8 §.

I mål om åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 §, 28

kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 § eller 15 §

såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket skall underrätt lämna den

90 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

StäSfl!6 ? y!!ra Sig- ^ han att bliva muntligen hörd, skall till-

Ät.tf

6of,

RattCnS aVgÖrande

av saken ^ genom beslut.

de^U

yUrTsfg 28

kaP’

U

§ må beslutas utan tillfälle beredes den döm-

Rattens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket, 28 kap. 11 §

34 %P1 10 j andra stycket- 12 a»er 13 § eller 15 § såvitt angår tfllämp-

mng av 10 § andra stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annor-

nda forordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap

8 § “«*— ** ™

Avser beslut jämlikt 28 kap. 9 § andra stycket eller 34 kap. 6 § att någon

som ej y It tjugotre år skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap.

forardna att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder

av att det ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande må ock meddelas i frå­

ga om beslut jämlikt 34 kap. 8 § om återintagning i anstalt av den som un­

dergår ungdomsfängelse.

10 §.

Varning som beslutats av domstol eller övervakningsnämnd skall utan

dröjsmål meddelas den dömde personligen. Kan varningen ej meddelas i

samband med beslutet, må det överlämnas åt annan domstol eller övervak-

mngsnamnd att meddela den.

« 7 on r f°reIagts med stöd av 26 kaP- 18 §, 28 kap. 7 eller 9 §, 29 kap.

§, kap. 11 § eller 34 kap. 4 eller 6 § må utdömas allenast om åklagare

efter framställning av övervakningsnämnden anhängiggör talan därom in­

nan den adomda påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört. Sådan

talan skall anses anhängiggjord, då ansökan om utdömande av vite! delgavs

den domde.

b

De åligger polismyndighet att lämna domstol, övervakningsnämnd, kri-

mmalyardsnamnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden

handräckning for den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk

eller för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 22 §, 28 kap. 11 §,29 kap.

De närmare

serna i 25—38

13 §.

föreskrifter som erfordras för tillämpningen av bestämmel-

kap. meddelas av Konungen.

Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 91

översikt över gällande rätts motsvarigheter i förslaget till brottsbalk

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

Strafflagen

5: 1

1:1 st. 1

2:1, 2, 5

5: 2

st. 2

2:4

5:4

1: 2

2: 1—3, 5

5:5 st. 1

1:3

2:6

st. 2

1:3 a

2:3, 5

5:6

1:4

2: 7

5:6 a

1:5

2:8

5: 7

2: 1

1: 3, 1: 4 st. 2

5:8

2:2

1: 3, 4

5:9

2:3

26: 1

5: 10

2:4

26: 1

5: 10 a

2:5

26: 5

5:11

2: 8 st. 1

25: 1 st. 1, 25: 2, 3

st. 2

25: 1 st. 2, 25: 3

5:12

st. 3

25: 6 st. 1

5:13

2: 9

25: 7

5: 14

2: 14

—

5: 15

2:15 st. 1

1:3

5:16

st. 2

32:1, 2 st. 1;

5:17

32: 3, 4

5: 18

2: 15 a

1:3

5: 19

2: 16

36: 1

5: 19 a

2: 17

36: 2—5

5: 20 st. 1

2: 18

36: 9

st. 2,3

3: 1

23: 1

5: 21

3:2

23:2

5: 22

3:3

23: 3

5: 23

3: 4

23:4

5: 24

3:5

23: 5

8: 1

3:6

23: 6

8: 2

3: 7

23: 7

8: 3

4: 1

1:6

8: 4

4:2

25: 4 st. 1, 25: 5,

8: 5

26:2

8: 6

4:3

34: 1, 3, 10 st. 1

8: 7

4:4

34:10 st. 2, 38:4, 6,

8:8

8:9

8: 9

4:5 st. 1

34:2, 11

8:10

st. 2

—

8:11

4: 6 st. 1

—

8: 12 st. 1

st. 2

26: 2 st. 2

st. 2

st. 3

—

8: 13

4: 7

1:5, 6, 32: 2, 34: 14--

9: 1

17

9: 2

4: 12

33: 3

9: 3

4:14

26: 3

9:4

4: 16

1: 3, 4

9: 5

Propositionen

33: 1

26: 4 st. 3, 33: 4 st. 1

26:3 st. 2

33:2

1:2

33:4 st. 1

1:3, 4

24:1

24: 1

24:5

24: 2, 5

24: 3, 5

24: 2 st. 3, 24: 3 st. 2,

24:5

35: 7 st. 2, 36: 9

35: 1

35: 2

35: 4

35:3

35:5

35: 6

36:9

35:8

35: 7

35: 9

19: 1

19: 3

19:4

19:5

19: 6

19: 7

19: 9

19: 10, 11

19: 12

19: 13

19: 14 st. 1

19: 15

19: 14 st. 2

19: 16

18: 1

18: 2

18: 2

(17:6)

16: 7

92 A

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1962

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

9: 6

9: 7

9:8

9:9

9: 10

10

:

1

10 : 2

10: 3

10: 4

10: 5

10:6

10: 7

10

:

8

10: 9

10: 10

10: 11 st. 1

st. 2

10: 12

10: 13

10: 14

11:1

11:2

3

4

5

6

7

11

11

11

11

11

11:8

11: 9

11: 10

11 : 11

11: 12

11:13

12: 1

12: 2

12: 3

12: 4

12:5

12:6

12: 7

12:8

12: 9

12:10

12: 11

12: 12

13: 1

13:2

13:3

13:4

13: 5

13:6

14:3

14: 4

14: 5

14: 6

14: 7

14:8

14: 9

14: 10

14: 11

14: 12

15: 1

15: 2

15: 3

15:4

15: 5 st. 1 och 2

15: 5 st. 3

Propositionen

14: 45

15:1

15: 2

15:3

15:4

15:5—8

15:8 a

15:9, 10

15: 11

15:12, 13

15:15

15:15 a

15:16

15:17

15:18 st. 1

st. 2

18: 3

13: 7 st. 1

15: 6 st.

18:4

st. 2

15: 7 st.

18: 6

st. 3

15: 6 st.

18: 7

13:8

15: 8

18:8

13: 9

15: 9

17: 1

13: 10

15: 10

17:2

13: 11

15: 11

17: 3

13: 12

15: 12

17:4

13: 13

15: 13

17:5

13: 14

15:14

17: 7

13: 15

15: 15

17:8

14:1

3:1, 2

17:9

14: 2

3: 10

17: 10

14: 3 st. 1

3: 1, 2

17: 11

st. 2

3: 2

17: 12

st. 3

3: 10

17: 16

14: 4

3:5—7

17: 13

14:5

3: 5—7

17: 14

14: 7—8

17: 15

14:9

3: 7

16:1

14: 10—13

3:5, 6,

16: 2

14:14

16:3

14:15

3:5, 6,

16:4

14: 17

3:8

16:5

14: 18

3:1, 2,

16:6, 17:6, 19:8

14: 21

16: 8

14: 22

3:3, 10

16: 9

14:23—25

(3: 7—9)

16: 10

14: 26—28 b

3:4, 10,

16: 15

14: 29

3:5, 6

16:16

14: 30—33

3: 7—9

16: 14

14:34

3:3, 10

16: 13

14:35—37

14: 1

14:38—40

3: 1, 2, 5

14: 2

14:42—44

3: 11

4:1, 2, 36: 2

23:4, 5

(23: 2)

36:1, 2

4: 1—3, 3: 7, 8

7:4

4: 1—3

4:4

6: 1, 3: 7, 8

6:2, 3: 7, 8

6

:

1

,

2

6:11 (3:11)

4: 1—3

4: 1—3

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

A 93

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

15: 19

19:8

13: 9

15: 20

—

19: 9

13: 10

15:21 st. 1

7:2

19: 10

13: 11

st. 2

7:6 st. 1

19: 11

13: 12

15: 22

4: 4

20: 1

8:1

15: 23

4: 5

20: 2

8: 2

15:24

4: 11

20: 3

8: 3

15: 25 st. 1

4: 10, 6: 10

20: 4

8: 4

3: 7, 8

2

4:11, 6:11

20: 5

8:5, 6,

15:26, 27

4:6

20: 6

8:8

15:28

4: 7

20: 7

8: 9

15: 29

4: 11

20: 8

8: 11

15: 30

4:8, 9, 11

20: 9

8: 10

15: 31

(3:5, 6)

20: 10

8: 12

16:7, 8

5: 1, 2

20: 12

8: 13

16:9, 11

5:3

21: 1

9:1

16:12

(5:1—3)

21: 2

9: 2

16: 13

5: 1 st. 2

21: 3

9: 3

16: 15

5: 5

21: 4

9: 4

17: 1

17:2 st. 1

7:1

7:2

21: 5

21: 6

9: 5

9: 6, 7 st. 1

st. 2

7: 6 st. 1

21: 7

9: 8

17:3

—

21: 8

9:11

17:4

(7:3)

21:9

9: 9

17:5

7: 3

21:10

9:10

18:1 st.

1

6: 5

21: 11 st. 1

9: 12

st. 2

6: 2, 3, 5

st. 2

—

18: 2 st. 1

—

22: 1

10: 1

st. 2

6:2, 3

22: 2

10:2

18:2 a

6: 5 st. 3

22: 3

10: 3

18:3

6:5 st. 2

22: 4

10:4

18: 6

6: 2—4

22: 5

10:5

18:7 st. 1

6: 3, 3: 7, 8

22:6

10: 6

st. 2

6: 10

22: 7

10: 7

18: 8 st. 1

6: 3

22: 8

10: 8

st. 2

6: 10

22: 9

10: 9

18: 8 a

6:2, 4

22: 10

10:10

18:9

6:2

23: 1

11:1

18: 10 st. 1

6:3

23: 2

11:2

st. 2, 3

6:4 st. 2

23:3

11:3

st. 4

6:10

23:4

11:4

18:10 a

6: 2

23:5

11:5

18: 11. 12

6: 7

23: 6

11: 6

18: 13

6:6, 16: 11

23: 7

11: 7

19: 1

13: 1

24: 1

12: 1

19: 2

13:2

24:2

12: 2

19: 3

13:3

24: 3

12: 3

19: 4

13: 4, 5

24:4

12: 4

19: 5

13: 6

24: 5

12: 5

19: 6

13: 7

24: 6

12: 6

19:7

13: 8

25:1

20: 1

94 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

20: 2

27: 13

22: 13

27: 14

22: 14

20: 4

27: 15

22: 15

20: 5

27: 16 st.

22: 18

25: 6 st. 1

22: 16 st. 1

st. 2, 3

27: 17

22: 19

20: 10

Särskilda böteslagen

25: 10

20

:

11

25:11 st. 1

20

:

12

25: 4 st. 2

st. 3

20: 13

st. 2

25: 6 st. 2

25: 12

20: 14

25: 13

20: 15

Lag 20/i 1951 med

vissa best. om böter

och viten

21:5

Lag 30/12 1952 med

vissa best. om

påföljd för brott

av underårig

1 § st. 1

st. 2

st. 3

21: 6

21: 9

26: 10

21

:

10

36: 6

26: 11

21

:

11

26: 12

21

:

12

26: 4, 30: 1

26: 13

21: 13

26: 14

21: 14

Lagen om villkorlig

frigivning

26: 15

21: 15

26: 16

21: 16

26: 17

21: 17

26: 6,8 st. 1

26: 18

21: 18

26: 9

26: 19

21: 19

26: 10

26: 20 st. 1

26: 14

st. 2

20: 8

32: 7 st. 2

26: 13

26: 21

21: 20

26: 15, 16 st. 1

26: 22

21

:

21

26: 17

26: 23

21

:

22

26: 16 st. 2

26: 18, 19

22

:

2

26: 18—20, 37: 6

22: 4

26: 23

26: 24

26: 22

37:7, 10, 11

(37:3)

27: 10

22

:

10

27: 11

22

:

11

27: 12

22: 12

38: 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 95

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

Lagen om

villkorlig dom

1 §

1 a §

2

§

3 §

4 §

5 §

6

§

7 §

8

§

9 §

10

§

11

§

12

§

13 § 1 mom.

13 § 2 mom.

13 § 3 mom.

14 §

14 a §

15 §

16 §

17 §

18 §

19 §

20

§

21

§

22

§

23 §

24 §

24 a §

25 §

26 §

27 §

28 §

Lagen om ungdoms­

fängelse

1 §

2

§

3 §

5 §

6

§

7 §

12

§

27: 1, 28: 1

27:2, 28: 2

27: 1, 28: 1, 1:6 st. 2

(25:7)

27: 3, 28:4

27: 4, 5, 28: 6

28: 5

27: 5 st. 1, 28: 6

28: 6

28: 6

27: 5 st. 2, 28: 5 st. %

28: 6

27: 6, 28: 7—9

27: 7, 28:10, 34: 1, 5, 6

34: 5, 6

28: 11

27:6, 28:9, 34:1

27:6, 28: 8, 9, 34: 5, 6,

38: 5

38:6

28: 7—9, 11, 38: 3, 6

27: 5 st. 2, 27: 6,

28: 5—8, 11, 37: 6,

38: 8

38: 10

38: 12

37: 8, 11, 38: 8

37:10, 38:9

38: 1

(38:1)

28: 6, 37: 1, 2

1:4, 5 (27: 1, 28: 1)

36: 6

38: 13

29: 1

34: 1

27:6, 28: 9, 34: 1

29: 1 st. 3, 38: 9 st. 2

37: 4, 5, 11

29: 2—4

29: 2—4

13 §

14 §

15 §

16 §

17 §

18 §

19 §

20

§

21, 22, 22 a §§

23 §

24 §

26 §

27 §

28 §

Lagen om förvaring

och internering i

säkerhetsanstalt

1 §

2

§

3 §

4 §

5 §

6

§

7 §

8

§

9 §

10

§

11

§

12

§

13 §

14, 15, 16 §§

17 §

18 §

19 §

20

§

Lag 22/4 1927 om

tillsyn över dem,

som utskrivits på

prov från förvaring

eller internering i

säkerhetsanstalt

1—4 §§

5, 6 §§

7 §

8

§

29: 2, 4, 5

29: 6, 7

29: 2, 12

29: 2, 8—11

29: 12

34: 1

34: 1, 7, 8, 38: 7

34:12

35: 10

36: 6

29:1, 1:4, 5

38: 13

30: 1

27: 6, 28: 9, 34:1

30:1 (34:11)

37: 4, 5, 11, 38:13

38: 7

30: 3

30: 2, 4, 5

30: 2, 5—8

30: 6 st. 2

30: 9, 10, 15

30: 11, 12, 14, 37: 4

st. 2

34: 1

34: 1, 9, 38: 7

34: 13, 38: 4, 6, 8, 9

35: 10

36: 6

30:1, 1:4, 5

30: 10

30: 15

38: 13

96 A

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

översikt över broitsbalksjörslagets motsvarigheter i gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt:

j

Proposit

1: 1

_

3: 11

1: 2 st. 1

—

4: 1—3

st. 2

KF 16/11 1841, 3 §;

5:5 st. 2

4:4

1:3

2:1, 2, 15, 15 a, 4:16,

4:5

5:6 a

1 : 4 st. 1

—

4: 6

st. 2

2: 1

4: 7

1:5

(4: 7)

4:8

1:6

4: 1, 7; UfL 1 §;

4:9

FörvL 1, 4 §§; 1952

4: 10

års lag 1 §; VOL

2 §

4: 11

1:7

—

1:8

—

5: 1, 2

2: 1

1: 1, 2

5: 3

2:2

1:1, 2

5:4

2: 3

1:2, 3 a

5:5

2: 4

1:1 st. 2

6: 1

2:5

1: 1, 2, 3 a

6:2

2: 6

1:3

2: 7

1:4

6:3

2:8

1: 5

6:4

3: 1, 2

14:1, 3, 18, 36 st. 1,

6:5

14:38, 40

6:6

3: 3

14: 22, 25, 34

6: 7

3:4

14:26—28, 28 b

6:8

3:5—6

14: 10—13, 14:4, 5, 7,

6: 9

8, 14, 18, 29, 36 st. 2,

6:10

14: 38—41, 42, 44, 15:

6: 11

31

7: 1

3: 7

14: 9, 14: 4, 5, 23, 24,

7: 2

30—33, 15:5, 12, 13,

7:3

15, 20:5

7: 4

3:8

14: 17, 23, 30—33, 15:

7:5

5, 12, 13, 15, 20:5

7: 6

3: 9

14:23—25, 30—34

8: 1

3: 10

14: 2, 3, 10, 18, 22,

8: 2

28 a, 34

8: 3

Gällande rätt*

14: 45

15: 1

3, 5—8, 9, 10,

17, 18

15: 11, 22

14: 15 st. 2, 14: 37, 38,

15: 23

15: 26, 27

15: 28

15: 30 st. 2

15:30 st. 1

15: 25 st. 1

15: 19, 24, 25 st. 2,

15: 29, 30 st. 3

16: 7, 8, 12, 13

16: 9, 11, 12

16: 15

15:12, 13, 15 a

15:15, 15 a, 18: 1, 2,

6, 8 a, 9, 10, 10 a

18: 1, 2, 6, 7, 8, 10

18: 1, 6, 8 a, 10, 10 a

18: 1, 2, 2 a, 3

18: 13

18: 11, 12

15:25, 18:7, 8, 10

15: 16, 25

17: 1

15: 21 st. 1, 17:2 st. 1

17:4, 5

15: 8 a

15:21 st. 2, 17:2 st. 2

20

:

1

20

:

2

20: 3

1 När i denna kolumn endast anges lagrum avses kapitel och paragraf i strafflagen

UfL = ungdomsfängelselagen

*

6 *

FörvL = lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt

VDL = lagen om villkorlig dom

VFL = lagen om villkorlig frigivning

1952 års lag = lagen den 30 dec. 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig

DxscL = lagen om disciplinstraff för krigsmän

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

A 97

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

8:4

20: 4

13: 7

19: 6

8: 5

20: 5 st. 1 och 3

13: 8

19: 7

8:6

20: 5 st. 2 och 3 13: 9

19: 8

8: 7

—

13: 10

19:9

8: 8

20: 6

13: 11

19: 10

8: 9

20: 7

13: 12

19: 11

8:10

20: 9

14: 1

12:1

8: 11

20: 8

14:2

12:2

8: 12

20: 10

14: 3

12: 3

8: 13

20:12

14: 4

12:4

9: 1

21: 1

14:5

12:5

9:2

21:2

14:6

12:6

9: 3

21:3

14:7

12: 7

9:4

21: 4

14:8

12: 8

9: 5

21: 5

14:9

12: 9

9: 6

21: 6 st. 1

14:10

12: 10

9: 7

21: 6 st. 2

14: 11

12: 11

9: 8

21: 7

14: 12

12: 12

9: 9

21: 9

15:1

13: 1

9: 10

21: 10

15:2

13:2

9: 11

21: 8

15:3

13:3

9: 12

21: 11

15: 4

13:4

10: 1

22: 1

15:5

13:5, 6

10: 2

22: 2

15:6

13: 7 st. 1 och 3

10: 3

22: 3

15: 7

13: 7 st. 2 och 3

10: 4

22: 4

15: 8

13:8

10:5

22: 5

15:9

13: 9

10: 6

22: 6

15:10

13: 10

10: 7

22: 7

15: 11

13: 11

10: 8

22: 8

15: 12

13: 12

10: 9

22: 9

15: 13

13: 13

10: 10

22: 10

15:14

13:14

11:1

23: 1

15:15

13: 15

11:2

23: 2

16: 1

11: 1

11:3

23: 3

16: 2

11:2

11: 4

23: 4

16:3

11: 3

11: 5

23: 5

16: 4

11: 4

11:6

23: 6

16:5

11:5

11: 7

23: 7

16:6

11: 6

12: 1

24: 1

16: 7

9:5

12: 2

24: 2

16: 8

11: 7

12: 3

24: 3

16:9

11: 8

12:4

24: 4

16: 10

11:9

12: 5

24: 5

16: 11

18: 13

12: 6

24: 6

16: 12

—

13: 1

19: 1

16: 13

11: 13

13: 2

19: 2

16: 14

11: 12

13: 3

19: 3

16: 15

11 : 10

13: 4

19:4 st. 1

16: 16

11: 11

13: 5

19: 4 st. 2

17: 1

10: 1

13: 6

19:5

17:2

10:2

98 A

Kungl. Ma j:ts proposition nr 10 år 1962

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

| Gällande

17:3

10: 3

20: 14

25: 12

17: 4

10: 4

20: 15

25: 13

17: 5

10:5

21: 1

26: 1

17: 6

11:6

21: 2

26: 2

17: 7

10:6

21: 3

26: 3

17:8

10: 7

21:4

26: 4

17: 9

10: 8

21: 5

26:5

17: 10

10: 9

21: 6

26:6

17: 11

10: 10

21: 7

26: 7

17: 12

10: 11 st. 1

21: 8

26:8

17: 13

10: 12

21: 9

26: 9

17: 14

10:13

21: 10

26: 10

17:15

10: 14

21: 11

26: 11

17: 16

10: 11 st. 2

21: 12

26: 12

18: 1

9: 1

21: 13

26: 13

18: 2

9: 2, 3

21: 14

26: 14

18: 3

9: 6

21: 15

26: 15

18: 4

9:7

21: 16

26: 16

18:5

—

21: 17

26: 17

18: 6

9:8

21: 18

26: 18

18: 7

9:9

21: 19

26: 19

18: 8

9: 10

21: 20

26: 21

19: 1

8: 1

21: 21

26: 22

19: 2

—

21: 22

26: 23

19: 3

3:2

22:1

27: 1

19: 4

8:3

22: 2

27: 2

19:5

8:4

22: 3

27:3

19: 6

8:5

22: 4

27:4

19: 7

8: 6

22:5

27: 5

19:8

11:6

22: 6

27: 6

19: 9

8: 7

22: 7

27: 7

19: 10

8: 8

22: 8

27: 8

19: 11

8:8

22: 9

27: 9

19: 12

8: 9

22: 10

27: 10

19: 13

8: 10

22: 11

27: 11

19: 14

8: 11, 12 st. 2

22: 12

27: 12

19: 15

8: 12 st. 1

22: 13

27: 13

19: 16

8: 13

22: 14

27: 14

20: 1

25: 1

22: 15

27: 15

20: 2

25: 2

22: 16 st. 1

27: 16 st. 2

20: 3

25: 3

st. 2

20: 4

25: 4

22: 17

_

20: 5

25: 5

22: 18

27: 16 st. 1

20: 6

25:6 st. 1

22: 19

27: 17

20: 7

25: 6 st. 2 och 3

23: 1

3: 1

20: 8

25: 7

23: 2

3:2

20: 9

25: 8

23: 3

3:3

20: 10

25: 9

23: 4

3:4

20: 11

25: 10

23: 5

3:5

20: 12

25: 11 st. 1 och 2

23: 6

3: 6

20: 13

25: 11 st. 3

23: 7

3: 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 99

Propositionen

Gällande rätt

Propositi

24: 1

5: 7, 8

27: 7

24: 2

5: 10, 11

28: 1

24: 3

5:10 a, 11

28: 2

24: 4

—

28: 3

24: 5

5: 9, 10, 10 a, 11

28: 4

24: 6

—

28: 5

25: 1—3

2:8; 1 § särskilda

28: 6

bötcslagen

28: 7—9

25: 4

4:2; 2 § st. 1 sär­ skilda böteslagen

25: 5

4:2

28: 10

25: 6

2:8 st. 3; lag 20/4 1951 med vissa best.

28: 11

om böter och viten;

29: 1

2 § st. 2 särskilda bö­ teslagen

29: 2

25: 7

2:9

29: 3

25: 8

Lag 20/4 1951 med vissa best. om böter och viten; (1, 2 §§ särskilda böteslagen)

29: 4

26:1

2: 3, 4

29:5

26: 2

4:2, 4:6 st. 2

29: 6

26: 3

4: 14, 5: 4; DiscL 12 §

29: 7

26: 4

5:2; 2 § 1952 års lag

26: 5

2: 5

29: 8

26: 6

VFL 2 §

29: 9

26: 7

VFL 1 §

29: 10

26: 8

VFL 20 § st. 2

26: 9

VFL 3 §

29:11

26: 10

VFL 4 §

29: 12

26:11

VFL 6 § st. 1

30: 1

26: 12

VFL 6 §

30: 2

26: 13

VFL 7 §

26: 14

VFL 5 §

30: 3

26: 15

VFL 8 § st. 1

30: 4

26: 16

VFL 8 § st. 2, 10 §

26: 17

VFL 9 |

26:18—20

VFL 11 §, 12 § st. 1

30: 5

och 3

30: 6

26: 21

(VFL 13 §)

30: 7

26: 22

VFL 16 §

30: 8

26: 23

VFL 14 §

30: 9

26: 24

VFL 15 §

30: 10

27: 1

VDL 1, 2, 3, 26 §§

27:2

VDL 1 a §

27: 3

VDL 5 §

27: 4

VDL 6 §

27:5

VDL 6 §, 8 § st. 2

11 §, 19 § st. 1

27: 6

VDL 12, 15, 16 §§

30:11

19 § st. 1, (1 a § st. 2

30:12

Gällande rätt

(VDL 13, 14 §§) VDL 1, 2, 3, 26 §§ VDL 1 a §

VDL 5 § VDL 7, 11 §§ VDL 6, 8—11 §§ VDL 12, 15 §§, 16 § st. 1, 18 § st. 1 och 2,

19 § st. 1 (1 a § st. 2) (VDL 13, 14 §§) VDL 14 a §, 18 § st. 1 och 2 UfL 1, 5 §§ UfL 12 §, 13 § st. 2,

16 §, 17 § st. 3 UfL 7 §; 55 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. UfL 12 § st. 2, 13 § st. 3 UfL 13 § st. 1 UfL 15 § UfL 15 §; SFS 135/ 1938 24, 25, 27, 28 §§

UfL 17 § st. 1 UfL 17 § st. 1 (21, 22, 22 a §§) UfL 17 § st. 2 UfL 16, 18 §§ FörvL 1, 4 § § 1952 års lag FörvL 8 §, 9 § st. 1 FörvL 7 §

§;

gen om verkställighet av frihetsstraff m. m. FörvL 9 § st. 2. FörvL 9 § st. 3, 10 § FörvL 9 § st. 2

FörvL 11 § st. 1 FörvL 11 § st. 1; 1—

4 §§ lag 22/4 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering i säker- hetsanstalt

FörvL 12 § st. 1 och 2

2

§

FörvL 8 §; 61 § la-

100 A

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Propositionen

Gällande rätt

30: 13 30: 14 30: 15 31: 1 31: 2 31: 3 31:4 32: 1 32: 2 32: 3 32: 4 32:5 32: 6 32: 7

33: 1 33: 2 33:3 33:4 34: 1

34: 2 34: 3

34: 4 34:5

34: G

34:7, 8 34: 9 34: 10 34: 11

34: 12 34: 13 34: 14—16 34: 17

35:1 35: 2 35: 3 35: 4 35: 5 35: 6

(FörvL 14—16 gg) FörvL 12 § st. 3 FörvL 11 § st. 2

1 § 1952 års lag

2:15 st. 2 2: 15 st. 2, 4:7 st. 1 2: 15 st. 2

4:7 st. 1 DiscL 1, 4, 6 §§

2:15 a, 26: 20 st. 1 och 3

5: 1 5:5 4:12 5:2, 6 4:3, 4:5 st. 1; VDL

13 § 1 mom., 15 §; VFL 13 g; UfL 2, 3, 20—22 a §§; FörvL 2 g, 13—16 gg

4:5 st. 1 4: 3; (UfL 20 g, FörvL 13 §) VFL 13 § VDL 13 § 1 mom.,

14 §, 16 § st. 1 och 2 VDL 13 § 1 mom.,

14 §, 16 § st. 1 och 2 UfL 21, 22, 22 a §§ FörvL 14—16 §§

4:4 4:5 st. 1; FörvL 4 § st. 2 UfL 23 § FörvL 17 §

4:7 st. 1 4: 7 st. 2; DiscL 8 § st. 3

5: 14 5: 15 (5:17) 5: 16 5: 18 5: 19

Propositionen

Gällande rätt

35: 7

35:8 35:9 35: 10 35: 11 36: 1 36: 2 36: 3 36:4 36: 5 36:6

36: 7 36: 8 36: 9

36: 10 37: 1 37:2 37:3 37: 4

37:5

37: 6 37: 7 37:8 37:9 37: 10 37: 11

38: 1 38: 2 38: 3 38:4 38:5 38:6

38: 7

38: 8

38: 9

38: 10

5: 20 st. 2 och 3, 5:13 st. 1

5: 20 st. 1 5:22 UfL 24 §; FörvL 18 § (DiscL 13 §)

2: 16 2: 17 st. 1 2: 17 st. 2 2:17 st. 1 2: 17 st. 3 VDL 27 §; UfL 26 §; FörvL 19 §; 1 § st. 2 1952 års lag

2:18, 5:13 st. 2, 5: 19 a

VDL 25 § VDL 25 § (VFL 18 §) UfL 6 § st. 1 ; FörvL

5 § st. 1—3 UfL 6 § st. 2 och 3; FörvL 5 § st. 4 och 5 VDL 19 § st. 2

VDL 22 §

(VDL 23 g) UfL 6 § st. 4; FörvL

5 g st. 6; (VFL 17 g st. 2 och 3) VDL 24 §

VDL 18 g st. 1 och 2

4: 4 st. 1; FörvL 17 g

4:4 st. 2; VDL 17 §, 18 g st. 3; FörvL 17 g FörvL 6, 14, 15, 16 gg; UfL 21, 22 gg

4:4 st. 2; VDL 19 g st. 2, 22 g; FörvL 17 §

4: 4 st. 2; VDL 23 g; FörvL 17 g; (UfL 5 g) VDL 20 g

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

A 101

Propositionen

Gällande rätt

Propositionen

Gällande rätt

38: 11 38: 12

VDL 21 §

38: 13

VDL 28 §; VFL 22 §; UfL 28 §; FörvL 5 § st. 7; 8 § lag 22/4 1927 om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förva­ ring eller internering i säkerhet sanstalt

102 A

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

Innehållsförteckning

Proposition till riksdagen den 15 december 1961................. A 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.....................................a

1

Första huvudavdelningen...................................................... A 2 Andra huvudavdelningen...................................................... A 2 Tredje huvudavdelningen...................................................... A 4

Förslag till brottsbalk............................................................... A

9

1 KAP. Om brott och brottspåföljder.............................a9 2 KAP. Om tillämpligheten av svensk lag.....................a 10 3 KAP. Om brott mot liv och hälsa..................................a 12 4 KAP. Om brott mot frihet och frid..................................a14 5 KAP. Om ärekränkning...................................................... A 166 KAP. Om sedlighetsbrott...................................................A 17 7 KAP. Om brott mot familj.............................................. A 198 KAP. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott ... A 20 9 KAP. Om bedrägeri och annan oredlighet..................... A 22 10 KAP. Om förskingring och annan trolöshet .... A 25 11 KAP. Om gäldenärsbrott.............................................. A 27 12 KAP. Om skadegörelsebrott.............................................. A 28 13 KAP. Om allmänfarliga brott..........................................a 29 14 KAP. Om förfalskningsbrott............................................. A 31 15 KAP. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga A 34 16 KAP. Om brott mot allmän ordning............................. A 37 17 KAP. Om brott mot allmän verksamhet........................ A 39 18 KAP. Om högmålsbrott .............................................. A 42 19 KAP. Om brott mot rikets säkerhet......................... A 44 20 KAP. Om ämbetsbrott.................................................. A 47 21 KAP. Om brott av krigsmän ...................................... A 50 22 KAP. Krigsartiklar.......................................................A 55 23 KAP. Om försök, förberedelse, stämpling och medver­

kan till brott.......................................................A 59

24 KAP. Om nödvärn och annan nödhandling .... A 61 25 KAP. Om böter............................................................... A 62 26 KAP. Om fängelse...........................................................A 63 27 KAP. Om villkorlig dom.............................................. A 67 28 KAP. Om skyddstillsyn .............................................. A

68

29 KAP. Om ungdomsfängelse.......................................... A 71 30 KAP. Om internering ........................................................A 73 31 KAP. Om överlämnande till särskild vård................. A 75

A 103

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

32 KAP. Om ämbetsstraff och disciplinstraff för krigsmän

33 KAP. Om nedsättning och uteslutning av påföljd . .

34 KAP. Vissa bestämmelser om sammanträffande av

brott och förändring av påföljd..........................

35 KAP. Om bortfallande av påföljd ...............................

36 KAP. Om förverkande av egendom och om annan

särskild rättsverkan av brott...............................

37 KAP. Om nämnderna......................................................

38 KAP.

Rättegångsbestämmelser

m. .................................

Översikt över gällande rätts motsvarigheter i förslaget till

brottsbalk....................................................................

Översikt över förslagets motsvarigheter i gällande rätt . .

A

76

A

77

A

78

A

82

A

84

A

85

A

SS

A

91

A

96

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Soner

561426

KUNGL. MAJ:TS PROPOSITION

1962:10

MED

FÖRSLAG TILL BROTTSBALK

DEL B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 1

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stock­ holms slott den 2 maj 1958.

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmaler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, förslag till brottsbalk

samt anför därvid följande.

I. Inledning

Det reformarbete som sedan länge pågått inom straffrätten är uppdelat på två huvudgrenar, av vilka den ena avser bestämmelserna om de särskilda brotten och vad därmed äger samband, medan den andra gäller utformning­

en av reaktionssystemet.

Den förra delen av reformarbetet övertogs, sedan ett omfattande förbere­ dande arbete utförts av professorn Johan C. W. Thyrén, år 1937 av straff- rättskommittén. På grundval av ett av denna kommitté framlagt förslag (SOU 1940:20, jfr 1940:25) genomfördes år 1942 ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Därefter framlade kommittén förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69, jfr 1945:28 och 29). Den

8

juni 1945 erhöll kommittén uppdrag att verkställa en översyn av

straffbestämmelserna rörande brott mot person jämte därmed sammanhäng­ ande spörsmål samt att framlägga förslag till lagstiftning om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsliga frågor, ägna att efter erforderlig överarbetning med avseende å straffskalornas utform­ ning inpassas i en ny strafflag eller brottsbalk.

Kommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten ledde vid 1948 års riksdag till antagande av lagstiftning i amnet. I sam­ band härmed begärde riksdagen genom skrivelse den 26 juni 1948, nr 379, skyndsam utredning i vilken omfattning politisk och militär underrättelse­ verksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige bedrives har i riket, bör bestraffas. Tillika framkom inom riksdagen önskemål om en mera detalje­ rad avfattning av strafflagens bestämmelser om uppror (se första lagut­ skottets utlåtande 1948:39 s. 26—28). Kommittén erhöll den 1 juli 1948

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

2 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

uppdrag ati verkställa den av riksdagen begärda utredningen om olovlig

Oktober tQ4SrerrSam et °Ch fUllgj°rde detta UPPdrag gen°m att d«m 21

oktober 194S avlamna promemoria med förslag till ändrad lydelse av

8

kap.

u!iSlÄen,Q ! IafUm därefter erhÖH ny Iydelse 8enom lag den 18 juni 1949. Den 9 september 1948 erhöll kommittén uppdrag att avgiva för­ slag i anledning av de inom riksdagen framkomna önskemålen i fråga om reformering av bestämmelserna om uppror. Utredningen härom har av kom­ mittén bedrivits jämsides med utredningen om brott mot person och där­ med sammanhängande frågor.

Kommittén har den 27 april 1953 avgivit betänkande med förslag till Bir^Fk hT0U Betaakandet är undertecknat av riksmarskalken Birger Ekeberg, ordförande, professorn Folke Wetter, dåvarande rektorn Aid

unds universitet professorn Ragnar Bergendal, justitierådet Nils Beckman numera justitierådet Hugo Digman samt numera lagbyråchefen Sten Rud- holm sekreterare. Forslaget omfattar jämväl följ dförfattningar samt motiv Den föreslagna brottsbalken ar avsedd att ersätta strafflagens bestämmelser om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsli- ga frågor. I fråga om brotten mot person innefattar förslaget en fullständig revidering av strafflagens bestämmelser, motsvarande den som skett genom

.4- ars lagstiftning beträffande förmögenhetsbrotten samt genom 1948 ars lagstiftning beträffande brotten mot staten och allmänheten. Även straff­

agens bestämmelser om de tidigare behandlade brottsgrupperna har emel- ertui vid upptagandet i brottsbalken överarbetats genom att nödiga formel-

Vldta§its och smärre ändringar av saklig natur verkställts.

Särskilt har de inom riksdagen uttalade önskemålen i fråga om uppror för­ anlett overarbetning av bestämmelserna om brott mot staten

Den del av det straffrättsliga reformarbetet som avser reaktionssystemet har ankommit pa den år 1938 tillsatta strafflagberedningen. Jämväl straff­ lagberedningens arbete har varit inriktat på partiella reformer. På grundval av förslag som framlagts av beredningen har under årens lopp genomförts eu råd reformer, bl. a. år 1945 ny lagstiftning om verkställighet av frihets­ straff. I anslutning till straffrattskommitténs brottsbalksförslag har bered- ntingre" den

15

maj 1953 avgivit betänkande med förslag till ändringar i

strafflagen m. fl. författningar (SOU 1953:17). Detta betänkande avser i huvudsak sadana lagändringar beträffande reaktionssystemet, som ansetts erforderliga för genomförande av straffrättskommitténs förslag. Ändringar­ na avser främst sammanslagning av straffarbete och fängelse till ett enhet-

igt rihetsstraff, benämnt fängelse, samt införande av regler om nedsätt- n'ng °„ch eftergift av påföljd jämte utvidgning av möjligheterna till åtals­ eftergift. Betankandet är undertecknat av f. d. presidenten Karl Schlvter ordförande, professorn Bergendal, byråchefen Torsten Eriksson, överdirek­ tören Hardy Goransson, riksåklagaren Maths Heuman, f. d. hovrättsrådet Bengt Lassen, borgmästaren Lars Gunnar Ohlsson, professorn Ivar Strahl, professorn Ivar Agge, f. d. häradshövdingen Gösta Siljeström samt hovrätts- assessorn Carl Holmberg, sekreterare.

B 3

Den 21 december 1956 har strafflagberedningen avgivit sitt slutbetänkan­ de (SOU 1956: 55). I detta betänkande — som även inbegriper de i 1953 års betänkande framlagda förslagen — har beredningen i ett och samma lagför­ slag med benämningen lag om skydd mot brott (skyddslag) sammanfört samtliga brottspåföljder, med vilka beredningen haft att taga befattning, dock utan bestämt ställningstagande till frågan, huruvida bestämmelserna bör införas i brottsbalken såsom en avdelning av denna. Forslaget innebar omarbetning av påföljdssystemet väsentligen såvitt angår kriminalvård i

frihet samt ungdoms- och abnormbrottslighet.

Efter remiss har utlåtanden över straffrättskommitténs förslag i dess helhet eller i vissa delar avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåkla­ garämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicina - stvrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, skolöverstyrelsen, överbefälha­ varen statens kriminaltekniska anstalt, statens brandinspektion, overståt- hållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs Gävle­ borgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Goteborg och Malmo, strafflagberedningen, 1945 års lufträttssakkunniga varumärkes- och firma- utredningen, kommittén för utredning om det psykologiska försvaret, 19 års abortutredning och 1951 års rättegångskommitté.

Riksåklagarämbetet har jämväl överlämnat yttranden från statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö, överbefälhavaren har bifogat yttranden från cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt från marinforva ningen, cheferna för Sydkustens och för Västkustens marindistrikt chefen för kustflottan och auditören vid kustflottan, överståthållarämbetet har bi­ fogat yttranden av t.f. polismästaren i Stockholm och av kriminalpolis- intendenten därstädes. Flertalet länsstyrelser bär overlamnat yttranden från landsfogden eller t. f. landsfogden i länet samt därutöver, lansstyrelsen i Mal­ möhus län yttranden av poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg polisin­ tendenten i Hälsingborg, stadsfiskalen i Trelleborg, förste provinsialläkaren i länet förste stadsläkaren i Malmö och Skånes handelskammare, länssty­ relsen i Göteborgs och Bohus län yttranden av poliskammaren i Goteborg och kriminalpolisintendenten därstädes samt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län yttranden av länsavdelningarna av förening­

en Sveriges landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget eller over vissa delar av detta har även beretts militieombudsmannen, föreningen Sveriges häradshöv­ dingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges polismästare, Sve­ riges advokatsamfund, svenska kriminalistföreningen, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers central­ organisation, svenska arbetsgivareföreningen, riksförbundet landsbygdens folk, svenska droskbilägareförbundet, Fredrika-Bremer-torbundet, yrkes­ kvinnors samarbetsförbund, svenska tidningsutgivareföreningen, publicist- klubben svenska journalistförbundet, Sveriges redareförening, Sveriges far-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 B

tygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet och svenska sjöfolksför- bundet. Från samtliga har yttranden inkommit.

Yttranden har jämväl inkommit från svenska försäkringsbolags riksför-

’ ®Venska bankföreningen, riksförbundet för sexuell upplysning och

riksförbundet för sexuellt likaberättigande.

Utlåtanden över strafflagberedningens år 1953 avgivna förslag i dess hel- het eller i vissa delar har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyredsen, statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands Kro­ nobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och i a mö, 1951 års rättegångskommitté, kriminalstatistikutredningen,

1953

ars utredning om sinnesundersökningar m. m. och barnavårdskommittén.

Riksåklagarämbetet har jämväl överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet har bifogat ytt­ randen av t.f. polismästaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Lansstyrelserna utom länsstyrelsen i Stockholms län har envar bifogat ytt­ randen från landsfogden eller t.f. landsfogden i länet samt därutöver, läns­ styrelsen i Malmöhus län yttranden av poliskamrarna i Malmö och Hälsing­ borg, polisintendenten i Hälsingborg, stadsfiskalen i Trelleborg och Malmö stads barnavårdsnämnd, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden av poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Göteborg, länsstyrelsen i Skaraborgs lan yttrande av statens socialvårdskonsulent i nionde distriktet samt lansstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län yttran­ den av länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över strafflagberedningens berörda förslag har aven beretts föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stads-

iskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges polismäs- tare, Sveriges advokatsamfund, föreningen direktörer och assistenter vid

angvardsstaten, svenska fångvårdssällskapet, Sveriges fångvårdsmannaför-

bund, svenska psykiatriska föreningen, rättspsykiatriska föreningen och svenska kriminalistföreningen. Från samtliga har yttranden inkommit.

Aven strafflagberedningens slutbetänkande har sänts på remiss till ett antal myndigheter och organisationer.

Beträffande ordningen för fullföljandet av det reformarbete, som förbe­ retts genom straffrattskommitténs och strafflagberedningens berörda för­ slag, kan olika alternativ övervägas. En möjlighet är att först, på grundval av straffrattskommitténs brottsbalksförslag, genomföra den nya lagstift- nrngen om brotten och vad därmed sammanhänger samt därefter, sedan strafflagberedningens slutbetänkande undergått erforderlig departements- berednmg på grundval av avgivna remissyttranden, genomföra ny lagstift­ ning om reaktionssystemet. Mellan de båda huvudgrenarna av lagarbetet rå­

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 5

der ej sådant tekniskt samband, att denna ordning skulle vara utesluten. Straffrättskommitténs förslag, som bl. a. förutsätter införande av ett en­ hetligt frihetsstraff, kan dock icke genomföras utan omfattande ändringar i lagstiftningen om brottspåföljderna. Dessa ändringar skulle i så fall inne­ bära ett tämligen kortvarigt provisorium. Starka skal talar sålunda för att man i stället inriktar sig på att genomföra lagstiftningen inom hela komplexet på en gång. Detta alternativ har emellertid den nackdelen, att genomförandet av den önskvärda moderniseringen av lagstiftningen om brotten nppskjutes ytterligare någon tid. Det torde likväl ej vara nödvändigt att i detta sammanhang taga slutlig ställning till frågan. Under alla forhål­ landen måste en uppdelning av det stora materialet göras under arbetets oång. Både för departementsberedningen och for lagrådsgranskmngen sy­ nes en uppdelning i etapper vara önskvärd. Det är vid en sådan uppdelning icke möjligt att taga slutlig ståndpunkt till alla i en tidigare etapp före­ liggande spörsmål innan hela komplexet kommer under bedömande, utan utrymme måste finnas för en viss omprövning. Denna behöver dock endast avse detaljfrågor; huvuddelen av de förslag som utarbetas i en första etapp kräver icke någon ytterligare bearbetning utan kan ingå i ett slutligen sammanfogat, för riksdagsbehandling ägnat lagförslag.

Lämpligen kan alltså, i avvaktan på erforderlig överarbetning av det i strafflagberedningens slutbetänkande framlagda förslaget, för lagrådets granskning framläggas förslag till lagstiftning huvudsakligen avseende det område som behandlats i straffrättskommitténs brottsbalksforslag, med be­ aktande jämväl av de förslag som i anslutning därtill framlagts i straf - lagberedningens år 1953 avgivna betänkande. Jag anhåller nu att få upptaga

denna fråga.

liungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

II. Förslagets huvudgrunder

Straffrättskommitténs och strafflagberedningens förslag

I överensstämmelse med vad som förutsatts i direktiven för straffratts- kommitténs arbete har kommittén utgått från att dess förslag måste avse en fullständig ny lag eller balk, motsvarande strafflagens hela speciella del. Härvid har uppkommit spörsmålet om förhållandet till strafflagens allmänna del och särskilt det parti därav, vars reformering an­ kommit på strafflagberedningen. Kommittén erinrar om att i dess direktiv ifrågasatts att, liksom i 1734 års lag de straffrättsliga bestämmelserna var fördelade på en straffbalk och en missgärningsbalk, föreskrifterna om straffsystemet och dess utformning, å ena, samt bestämmelserna om de särskilda brotten jämte därmed sammanhängande allmänstraffrattsliga be­ stämmelser, å andra sidan, skulle upptagas i var sin lag eller balk. Depar­ tementschefen hade emellertid tänkt sig, att ett avgörande i detta hänseende

6 B

skulle traffas först sedan reformeringen av straffrättens speciella del slut­ forts och ställning tagits jämväl till frågan om straffsystemets utformning °C? ,Vad darmed sammanhänger. Kommittén - som avslutat sin utredning beträffande de särskilda brotten och därmed sammanhängande frågor, in­ nan strafflagberedningens arbete ännu lett till något slutligt förslag’an­ gående straffsystemets utformning — har sökt att å ena sidan nå en så slutgiltig reglering som möjligt av de av kommittén behandlade partierna men a andra sidan icke föregripa den blivande utformningen av straffsyste­ met. Kommittén har därför utarbetat förslag till en ny balk, avsedd att er­ satta den nuvarande strafflagen utom såvitt angår straffsystemet och där­ med sammanhängande frågor.

Den av kommittén föreslagna balken upptager bestämmelser om de sär­ skilda brotten samt darmed sammanhängande allmänna bestämmelser. Den motsvarar till sitt innehåll ganska nära missgärningsbalken i 1734 års lag. För den nya balken föreslås benämningen brottsbalk. Förslaget innefattad intet slutligt ståndpunktstagande till frågan huruvida den nya strafflag­ stiftningen bör samlas i en balk eller fördelas på två. Kommittén har

ut­

talat, att bestämmelserna om påföljdssystemet kan antingen upptagas i en särskild baHc, motsvarande straffbalken i 1734 års lag, eller ock infogas i brottsbalken. I samband harmed har kommittén understrukit, att frågor­ na om brotten och om deras påföljder visserligen hör nära samman men aven måste overvagas ur mycket skilda synpunkter. Uppfattningen om vad som överhuvud bör straffas, om vad som skall vara brottsligt, förändras vis- serligen under tidernas lopp på skilda punkter men vilar dock i huvudsak på obrutna traditioner, vilka kommittén sett som sin uppgift att bevara Uppfattningen åter om straffens utformning, om hur man bör behandla brottslingar, ar för närvarande stadd i en utomordentligt snabb utveckling- nya ideeer arbetar sig oupphörligt fram i strid med äldre föreställningar i sadan utsträckning, att lagstiftaren nästan kan tycka sig stå inför en full- stand!g omvandling. Kommittén räknar därför med möjligheten, att endast sjalva grundstommen i det nya påföljdssystemet befinnes böra upptagas i en lag med sådan fasthet som bör utmärka en balk, medan de mera för­ änderliga delarna av systemet regleras i särskilda författningar vid sidan darom. Valjes denna väg, anser kommittén det lämpligaste vara att upptaga de kvantitativt mindre omfattande grundbestämmelserna om påfölidssyste- met i slutet av brottsbalken, möjligen såsom en särskild avdelning Kom­ mittén, vilken vid upprättandet av sitt förslag enligt meddelade direktiv borde vara obunden av den gallande strafflagens uppställning och systema­ tik, har i brottsbalken behandlat de särskilda brotten först och upptamt de allmänna bestämmelserna sist. Detta avviker från uppställningen av°1864 ars strafflag och flertalet utländska strafflagar men överensstämmer med missgarningsbalken i 1734 års lag. För kommittén, som haft att reglera de särskilda brotten vid en tidpunkt då påföljdssystemet ligger i stöpsleven, har denna uppställning framstått som den lämpligare. Valet har härigenom uttalar komm^tén. iämnats fritt mellan att lagfästa påföljdssystemet i en särskild balk eller i kortare form i själva brottsbalken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1962

B 7

Innan en närmare redogörelse lämnas för innehållet i kommitténs för­ slag, torde i korthet böra angivas vilka huvudsakliga riktlinjer som i övrigt varit vägledande för kommittén vid dess arbete. Kommittén har sökt att på grundval av rättsvetenskapens nuvarande ståndpunkt giva mera upplysande beskrivningar av brottsbegreppens innebörd än i äldre lag, vil­ ken ofta förutsatt begreppets innebörd som bekant just beträffande de vik­ tigaste brotten, t. ex. misshandel och (intill 1942) stöld, bedrägeri och för­ skingring. För att icke brottsbeskrivningarna skall bli alltför tunga och läroboksmässiga har de emellertid utformats främst med tanke på de till varje brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen, medan åt rättsskipningen överlämnats att med ledning även av motiven och lagens allmänna uppställning tolkningsvis lösa förekommande gränsfall eller upp­ kommande oförutsedda spörsmål. Spridda stadganden i äldre lag har sam­ manförts till mera omfattande begrepp med vidare latitud for påföljderna. Härvid har kommittén emellertid sökt iakttaga varsamhet och icke gått så långt som vissa främmande lagar. För att icke latituderna skall bli alltför vida har i gällande lag beträffande åtskilliga brottstyper genomförts en gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet. /Till vilken brottsgrad — den normala, ringa brott eller grovt brott — ett brott bör hänföras skall avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. I lagen angives i åtskilliga fall exempel på omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt eller ringa, men det är varken nöd­ vändigt att i de angivna exempelfallen alltid döma för grovt brott eller ute­ slutet att till grovt brott hänföra andra fall än de angivna. Graderingen skall ske efter omständigheterna vid brottet, varemot omständigheter som rör brottslingens person får beaktas vid bestämmande av pålöljden enligt de därom gällande allmänna reglerna. Det av kommittén framlagda förslaget innebär ingen saklig ändring i förevarande avseende. Orden »med hänsyn till omständigheterna vid brottet», vilka tidigare upptagits i vissa men icke alla beskrivningar på grovt brott, har emellertid borttagits. Av de vid sär­ skilda brott angivna exemplen på omständigheter som kan föranleda att ett brott bör hänföras till viss svårhetsgrad har kommittén nämligen ansett tillräckligt klart framgå, att svårhetsgraden skall bestämmas med hansyn till omständigheterna vid brottet, gärningsmannens avsikt med brottet där­ under inbegripen.

Fn omständighet rörande brottslingens person, nämligen återfall i brott, har genom en särskild regel i gällande lag (SL 4: 14) tillerkänts i stort sett samma skärpande verkan som kan tillkomma omständigheterna vid brot­ tet. Denna återfallsregel, som tillkom 1942 och utbyggdes 1948, avser blott förmögenhets- och förfalskningsbrott samt innebär att vid återfall påfölj­ den vanligen bestämmes enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad av brottet. Kommittén anmärker, att vid den slutliga utformningen av åter- fallsbestämmelserna måste beaktas behovet av möjligheter till skärpt ingri­ pande även mot sådana som gång på gång gör sig skyldiga till brott mot person, särskilt sådan misshandel som utvisar våldsverkarmentalitet. Åter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8 B

tall hor emellertid till de frågor som behandlats av strafflagberedningen. Denna har efter samråd med kommittén utarbetat mera generella regler om åte.rfia. : e,nIlgt Vllka Påf°ljden skall vara oberoende av brottsgraderingen- i stallet skaH domstolen vid återfall äga under vissa förutsättningar över­ skrida den for det aktuella brottet fastställda straffskalan med visst mått

Liksom i gallande lag upptager förslagets brottsbeskrivningar såsom på-0 J er frånsett ämbetsstraff och disciplinstraff för speciella brott 7 endaS,t, fnhetsstraff och böter, ej andra påföljder. Förslaget förutsät-

er emellertid, såsom redan inledningsvis anmärkts, att straffarbete och fangeJse skall sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff, kallat fängelse.

.*! hlttllls ansetts som ett lindrigare straff än straffarbete har där­ vid beaktats på det sattet, att när den hittillsvarande straffskalan icke upp-

-§e,r.an?-t Straff än fanSelse- kommittén i regel föreslagit införande av ett särskilt lägre straffmaximum, vanligen sex månader eller ett år. Möilig-

alt * Sta"et för de 1 straffskalorna angivna straffen tillämpa andra

påföljder, innebarande frihetsförlust på obestämd tid, övervakning i frihet ro m;;hfr lcke kommit till uttryck i kommitténs förslag. Bl. a. med hänsyn

1 « „ ,CSSa brUk3de PåfölJ'der alItså överhuvud icke redovisas i straffskalorna har kommittén icke ansett det påkallat att giva annan led­ ning för straffmätningen inom skalorna än som kan utläsas av exemplen p ringa eller grovt brott. Klart är emellertid, yttrar kommittén, att fäng­ else och böter skall utmätas till visst mått huvudsakligen efter brottets svarhetsgrad meäan val av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn

-H den PerS°n- TiU StÖd för att begränsa straffskalorna till fanaelse och böter kan darfor åberopas, att brottstypens svårhetsgrad där­ igenom kommer till uttryck i straffsatsen. I syfte att befordra straffrätts- skipningens allmänpreventiva verkan och även med hänsyn till att utveck­ lingen tenderar att ersätta de till visst mått bestämda straffen med åtgär- der av mera obestämt innehåll har kommittén vidare ansett det vara av V!kt att benämningen på brottet utsättes i domen. I den föreslagna brotts­ balken har darfor flertalet brott erhållit sin särskilda benämning, angiven ikursiveradshl. Kommittén anmärker, att härigenom underlättas att genom straffrattsskipmngen i den folkliga uppfattningen inprägla lagstiftarens be­ dömande av olika gärningar.

.E"!lkt'S grundsats i förslaget är att alla i brottsbalken avsedda brott skal! laggas under allmänt åtal med blott några få inskränkningar. Beträf-Kuifel m w T Statfn.gä,ler den inskränkningen, att förordnande av

gl. Maj .t fordras vid vissa brott som rör medlem av konungahuset eller

uppsSleW åallan?e-hl! främmande raakt‘ Beträffande brotten mot enskild uppställes två inskränkningar, vilka ersätter de äldre bestämmelserna om angivelse- och målsägandebrott samt tillika vid vissa brott genombryter principen om absolut åtalsplikt. Den ena inskränkningen går ut på att her-

et förmögenhetsbrott mot närstående åtalas av allmän åklagare endast ef er angivelse eller om det vid särskild åklagarprövning finnes påkallat ur allmän synpunkt. Enligt bestämmelserna om den andra inskränkningen

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1962

B 9

tillätes allmänt åtal av vissa brott först efter sådan lämplighetsprövning från åklagarens sida. Regeln om allmänt åtal med blott sådana inskränk­ ningar infördes år 1942 för förmögenhetsbrottens del och föreslås nu av kommittén utsträckt till brotten mot person. Den särskilda åklagarprov- ningen förlädes år 1942 till statsåklagarna, men kommittén anför att erfa­ renheten har visat att dessa onödigt betungats med prövningar av de genom­ snittligt lindriga brott det här gäller. Då åklagarna nu vunnit en viss övning och erfarenhet i diskretionär prövning av detta slag samt underåklagarnas allmänna standard avsevärt höjts, skall enligt förslaget den åklagare som en­ ligt sin åklagarinstruktion har att utföra åtal i målet få även den särskilda

åklagarprövningen sig anförtrodd.

Vad härefter angår det närmare innehållet i kommittéförslaget torde till en början få redogöras för de kapitel som upptager de allmänna bestämmelserna. Dessa kapitel har som redan antytts upptagits i slutet av balken och utgör 21—23 kap. Av dem upptager 21 kap., som svarar mot SL 3 kap., regler om försök, förberedelse, stämpling och medverkan ti brott. Förslaget innefattar inga väsentliga ändringar i förhållande till gäl­ lande rätt. Beträffande förberedelse föreslås emellertid den ändringen, att stämpling icke längre beskrives som en form av förberedelse utan såsom en därmed sidoordnad typ av brottsligt handlande. I fråga om medverkans- bestämmelserna innebär förslaget tillägg av en regel om deras tillämpnings­ område. Kommittén framhåller, att de allmänna medverkansbestammelser- na brukat anses i princip tillämpliga på alla brott jämväl utanför strafflagen utom s. k. polisförseelser men att det ej är klart vilka brott som bör räknas som polisförseelser. Till åstadkommande av klarhet föreslås nu, att med- verkansbestämmelserna skall gälla alla brott utom sådana vilkas straffska­ la blott innehåller böter eller disciplinstraff; för sådana brott skall endast den som själv utfört gärningen ansvara, om ej annat är särskilt föreskrivet.

I 22 kap. har kommittén upptagit allmänna bestämmelser om straffbarhet och straffrihet. Här har införts den regeln, att straff skall ådömas endast för gärning som begåtts uppsåtligen eller, där det är särskilt stadgat, av oaktsamhet. När intet annat sägs är alltså i varje brottsbesknvnmg under­ förstått, att de där angivna objektiva förutsättningarna skall täckas av upp­ såt. En konsekvens av denna hittills endast ofullständigt genomförda regel är en utmönstring ur brottsbeskrivningarna av s. k. objektiva överskott, allt­ så moment som medför straff oberoende av uppsåt. Vad oaktsainhetsbrotten angår, talar brottsbeskrivningarna i regel blott om att gärningsmannen handlat av oaktsamhet. Enligt en i detta sammanhang upptagen allmän regel skall emellertid straff ej ådömas, om oaktsamheten var ringa. Denna regel, som gäller bl. a. vållande till annans död, bottnar i tankegången att man ej bör inskrida med straff annat än om oaktsamheten är så pass all­ varlig, att en straffsanktion verkligen är påkallad och lämplig, med hän­ syn bl. a. till en rimlig proportion mellan effekten och straffet. Regeln, som är ny för svensk allmän straffrätt men vunnit tillämpning inom special-

)* ISihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

10 B

straffrätten, är ej avsedd att inverka på skadeståndsskyldigheten vilken ge­

nom uttrycklig föreskrift i SL

6

:

1

skall bibehållas vid vad tidigare gällt.

Beträffande innebörden av begreppen uppsåt och oaktsamhet ger" den före­

slagna lagtexten inga närmare anvisningar. Dock föreskrives att självför-

vållat rus ej skall utesluta ansvar. 22 kap. innehåller vidare bestämmelser

om nödvärn, varvid en enklare gemensam regel satts i stället för den nu­

varande regleringen med uppdelning i absolut och relativt nödvärn, samt

om nod. Därjämte upptager förslaget ett allmänt stadgande om sådana gär­

ningar som begås på befallning av den under vars lydnad någon står. Det

föreslagna stadgandet innebär, att gärningsmannen skall vara fri från straff

om med hänsyn till lydnadsförhållandets art och gärningens beskaffenhet

lydnaden borde upprätthållas eller ansvar eljest skäligen inte bör åvila ho­

nom. Stadgandet kompletteras av en regel i medverkanskapitlet (21 kap i

kommitténs förslag), som medger straffnedsättning och i vissa fall straffri-

het då fråga ar om någon som handlat på befallning.

23 kap. handlar om strafflags tillämplighet. Allmänna bestämmelser fö­

reslås om strafflags tillämplighet i tiden, i vilket avseende hittills principer-

na,- * ^-:S ,Pr°mUlgatl0nsla§ analo£iskt tillämpats. Huvudprincipen förblir

T f°yS 3get den SOm av ålder ansetts gälla, nämligen att en gärnings

straffbarhet samt straffets art och mått bestämmes efter den lag som gällde

andllngen företogs men att, om annan lag gäller när dom meddelas, den

skall tillampas, såvitt den leder till frihet från straff eller till lindrigare

straff. I fråga om strafflags tillämplighet i rummet innefattar förslaget en

ganska grundlig omarbetning av de hittills gällande bestämmelserna i SL

1 kap. om dem som är underkastade svensk straffrätt. Som slutparagraf

upptager kapitlet en regel om de allmänna bestämmelsernas tillämplighet

inom specialstraffrätten. Enligt denna bestämmelse skall vad i 21__03 ]iap

brottsbalken föreskrives, när ej annat följer av vad för visst fall är stad­

gat, galla jämväl beträffande gärningar som är straffbelagda i annan lac

eller författning än brottsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Härefter torde få lämnas en översiktlig redogörelse för kommittéförslagets

bestämmelser såvitt angår de särskilda brotten. Vid utformningen

av sitt förslag har kommittén utgått från en uppdelning av brotten i grup­

per efter arten av det intresse mot vilket ett brott närmast riktar sig. Vid si­

dan om brott mot enskildas intressen, fördelade på två grupper allt eftersom

angreppet riktar sig mot person eller mot egendom, samt brott mot staten

raknar kommittén med en mellangrupp, brott mot allmänheten. Den hittills

pa grundval av kommitténs arbete genomförda lagstiftningen har byggt på

denna fyrdelning. Den nya lagstiftningen har i allt väsentligt utformats på

sadant satt, att varje kapitel omfattar endast brott inom en av grupperna

Kapitelordningen har bringats till överensstämmelse med gruppindelningen,

Sa atft.de kaPltel som tillsammans omfattar en brottsgrupp konsekvent sam­

manförts och kommit i nummerordning efter varandra. Vad angår ordning­

en mellan de olika huvudgrupperna har kommittén funnit det naturligast

B 11

H

-5

lip brotten mot enskild person, i

6-10

kap. färmogenhetsbrolten

11—13 kap brotten mol allmänheten, i 14—20 kap. brotten mot staten, ti

ÄXÄtÄiigSE

brike/för att markera brottsgruppenngen eller for delningen p en spec

"EnUgf^ommUténs mening

är

systematiken

av

icke ^ ^ £

låta de

genomgående tankarna i en lagstiftning komma till

uttryck. Om be

S" XaT,r dä sJernabken

rodafbiyj,8 laardmonen."^ma^Ug? -«

huvudarupperingen av brotten efter de angripna intressenas art. I sjalva verket

8

framhåller kommittén, karakteriseras dock ett särskilt brott gene­

rellt taget mera av sättet för dess förövande än av vilket intresse det kra - ker Brott ”om förövas på ett visst sätt begås också vanligen av brotts­ lingar av samma psykologiska typ. I fråga om detaljutformningen har kommittén därför valt sättet för brottets förövande som framsta indelnings­ grund. Exempelvis har inom förmögenhetsbrotten icke brott mo ägande­ rätt såsom stöld och förskingring, sammanförts till en grupp, utan d nya lagstiftningen skiljes mellan stöld och andra brott som forovas genom ett olovligt besittningstagande eller annat liknande angrepp på en främman­ de maktsfär, å ena sidan, samt förskingring och andra troloshetsbrott som innefattar missbruk av egen maktsfär, å andra sidan.

Beträffande brotten mot person innebär förslaget en fullständig revision av hittills gällande bestämmelser. I fråga om de andra brottsgrupperna ater innefattar förslaget huvudsakligen blott inordnande i brottsbalken av de pa grundval av kommitténs tidigare förslag år 1942 och 1948 antagna bestäm­ melserna. Åtskilliga detaljändringar, som påkallats av senare tids erfaren­

heter, föreslås emellertid beträffande dessa brottsgrupper.

Bestämmelserna om de särskilda brotten inledes alltså med brotten mot person. Detta avsnitt motsvarar den del av strafflagens sladgan- den om de särskilda brotten som ej förut varit föremål för allmän revision, och brotten mot person har som nyss nämndes genomgående fått en ny ge- staltning. I viss anslutning till gällande lag har bestämmelserna fördelats på fem kapitel. I förslaget svarar i huvudsak 1 kap. om dråp och misshandel mot SL 14 kap., 2 kap. om brott mot frihet och frid mot SL 15 kap 3 kap. om ärekränkning mot SL 16 kap., 4 kap. om sedlighetsbrott mot SL 18 kap. samt 5 kap. om brott mot familj mot SL 17 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1902

12 B

oefniklfrf8 1 ,!<aPn S°f fåU överskriften om dråp och misshandel, uppta­ ger likhet med gallande rätt ett brott med beteckningen mord och ett med so^^gälfandf^tT SkillnHden mellan dessa är icke densamma

galande rätt. Den nuvarande gränsdragningen efter om gärningen

skett med beratt mod eller av hastigt mod är enligt kommitténs mening icke

mpl.g. Enligt forslaget betecknas uppsåtligt dödande som mord, om broter ITunn åTfT,, ^ fÖreligger dråp. Kommittén framhål-

ler, att uppsåtligt dödande av en människa i vissa fall kan vara av sådan sträng Detetaatt ^ h" drap bestämda straffskalan framstår såsom alltför nTf' • m arstundom fallet när dödandet sker av medlidande såsom snarrl°det k3" v" ^ pSykiskt mindervärda barn för’ att be-

para det kroppslig eller andlig nöd. En såväl i vårt land som utrikes liv igt diskuterad fråga är, huruvida en läkare borde vara befogad att förkorta

I"" “f* f™> ••* --.fri» påskynda Se "

tir

°

Ln d0dshja P' Aven inom kommittén har den nämnda frågan diskuterats

ommitten har avstatt från en specialreglering. Hur försiktigt en så'

dan an gores, kan den nämligen, anser kommittén, leda till misfförstånd

Ull Hvet o^dv^Kom °ni att pati.enter På sjukhus icke skulle vara säkra straffharhpt y ’ ? *tten har for de forenämnda fallen bibehållit normal straffbarhet som huvudregel. De undantagsfall, för vilka huvudregeln icke passar, anses vara så få att man för deras lösande i stort selt

kaf

lita till

?ö“slLnaem«mes!Sekr HåtalS- °Ch På^dse«ergift. l“sefnd^

hPträff , dertld särskilda bestämmelser i förevarande kapitel, nämligen beträffande barnadråp och beträffande verkan av samtycke.?

Vad angår barnadråp anför kommittén, att såväl enligt gällande la* som f "_hf f0rSlaget. straffbestämmelserna om mord och dråp innefattar skydd strax eterTde!’3hV. alltlf"ån födelsen‘ Att en ogift moder dödar sitt barn strax efter födelsen raknas dock enligt gällande lag såsom ett särskilt brott barnamord vdlcet bestraffas vida lindrigare än vanligt mord eller dråp. Som

sak till denna mildare bedömning har anförts att samhället självt haft U visst ansvar för brottet; drivkraften till sådant brott har nämligen i reatt fåT dGn Samhallehfa uppfattningen, att det är en skam för en kvinna att fa barn utom aktenskap. Sedan den allmänna uppfattningen i detta hän seende forskjutits, födelsekontroll blivit vanlig och möjlighef till legal abort inforts samt skilda sociala hjälpformer till stöd för mödrar tillkonfmit ha- ^arnamorden blmt mycket färre än tidigare. Med hänsyn till att den till andren §a!lande.ratt hggaude problemställningen i ganska hög grad för­ ändrats har kommittén övervägt att hänvisa även denna frågas lösning till allmänna regler om åtals- och påföljdseftergift. Att nyblivna mödrar för­ griper sig pa små barn kan dock stundom ha i viss mån normala fysiska mUtSör f°rekommer al,tJämt i en viss utsträckning Kom-

,. foreslar darfor i anslutning till traditionen bibehållande av ett sär- skdt privilegierat brott, vilket dock med hänsyn till den nya definitionen skalMi^ draP-1CkC k3llaS barnamord utan barnadråp. Privilegiationen skall hksom for narvarande gälla endast för modern men utsträckas även

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 13

till gifta kvinnor och gälla dödande ej blott vid födelsen utan överhuvud å tid då modern på grund av nedkomsten befann sig i uppriven sinnesför­ fattning eller i svårt trångmål.

I fråga om det straffrättsliga bedömandet av fosterfördrivning understry­ ker kommittén betydelsen av att möjligheter till legal abort öppnats genom den ganska nyligen tillkomna abortlagen, vilken kommittén icke haft upp­ drag att revidera. Förslaget utgår därför liksom gällande lag från att lä­ kare i vissa angivna fall kan lovligen verkställa abort, men att kvacksal­ vare drabbas av strängt straff för fosterfördrivning. En mera svårlöst fråga avser kvinnans egen straffbarhet eller straffrihet. Abortlagen bygger på uppfattningen att fosterfördrivning av kvinnan själv principiellt bör vara straffbar. Även i detta hänseende har kommittén i princip kunnat ansluta sig till den lagreglering som nyligen skett; abortlagen och de i samband därmed vidtagna strafflagsändringarna har fått verka alltför kort tid for att erfarenheterna därav skulle kunna åberopas som stöd för ett andrat straffrättsligt bedömande. Kommittén har emellertid sökt att klarare be­ stämma det straffria området. Reglerna om straffrihet är i förslaget liksom i gällande rätt fakultativa.

Frågan om samtyckes inverkan på straffbarheten kan sägas vara av all­ män räckvidd men har, liksom vissa andra allmänna frågor, av kommittén upptagits vid behandlingen av de brott där den först möter, i detta fall mord, dråp och misshandel. Av intresse är härvid en jämförelse mellan upp- såtligt dödande med den dödades samtycke och medverkan till självmord. Försök till självmord är enligt gällande rätt straffritt och bör enligt kommit­ téns uppfattning otvivelaktigt så förbli. Kommittén ifrågasätter emellertid, om härav bör följa att medverkan till självmord liksom hittills lämnas straffri. I vissa fall bör tydligen ett straffrättsligt ingripande undvikas, i andra åter kan gärningen framträda såsom ett allvarligt brott, exempelvis om någon genom vilseledande uppgifter lyckas bibringa en annan en fel­ aktig uppfattning om att allt hopp är ute för honom så att han — i enlighet med gärningsmannens onda avsikt — i förtvivlan begår självmord. Det riktiga har synts kommittén vara att behandla medverkan till självmord och dödande med samtycke lika. Enligt kommitténs mening är det ingen avgörande skillnad mellan att medverka till självmord genom att räcka den andre giftbägaren eller mordvapnet och att på hans begäran föra giftbäga­ ren till hans läppar eller utdela dödsstöten. I båda fallen ma enligt försla­ get, allt efter gärningens art, bevekelsegrunderna och omständigheterna i övrigt, straffet nedsättas eller från straff frias. Denna regel gäller ej blott dödande utan även tillfogande av kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa.

Det har icke av kommittén ansetts påkallat att giva uttryckliga regler om samtycke vid andra brott än misshandelsbrotten. Kommittén uttalar, att de i

1

kap. i förslaget givna reglerna kan i viss mån tillämpas analogt vid

andra brott mot person, varemot samtycke vid förmögenhetsbrotten i regel erhåller en starkare, mera obetingat straffriande verkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

14 B

En viktig vid misshandelsbrotten mötande allmän fråga gäller de s. k. objektiva överskotten. Dessa är av grundläggande betydelse för det nuva­ rande misshandelskapitlet. Straffet växlar främst efter den effekt misshan­ deln medfört, oavsett om gärningsmannens uppsåt omfattat denna effekt eller ej. Har någon misshandlat en annan, blir straffet helt olika allt efter som denne avlider eller får svår kroppsskada, mindre svår kroppsskada eller ringare eller ingen skada. En sådan ordning kan, uttalar kommittén, med hänsyn till svårigheten att bevisa uppsåtet vara naturlig på en primi­ tivare nivå men är icke försvarlig i ett modernt kultursamhälle. År 1937 vid- togs den lagändringen att förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller död, ej skall ådömas, när sådan utgång timat mera av våda än av vållande. Ouppsåtliga följder av gärningen skall alltså läggas gärningsmannen till last endast i den mån han bort räkna med dem och alltså gjort sig skyldig till oaktsamhet. Även efter 1937 års lagändring skall emellertid den som uppsåtligen misshandlar an­ nan och därigenom av oaktsamhet vållar hans död straffas såsom för dråp enligt en mycket sträng straffskala. Enligt förslaget skall däremot i sådant fall på vanligt sätt ådömas straff för misshandel jämte vållande till an­ nans död, vilket regelmässigt leder till avsevärt lindrigare resultat än om de båda brotten betraktas som en enhet och bestraffas såsom dråp. Kom­ mittén har överhuvud tagit steget fullt ut och varken vid misshandel eller vid andra uppsåtliga brott låtit ouppsåtliga verkningar spela någon roll för brottsbegreppens utformning. Detta gäller även gradindelningen av uppsåt­ liga brott. Om någon genom ett uppsåtligt brott av oaktsamhet vållar större skada än han åsyftat, får detta beaktas vid straffmätningen inom den grad till vilken brottet med hänsyn till de uppsåtliga omständigheterna därvid hör men kan icke flytta brottet upp i en högre svårhetsgrad.

I överensstämmelse med vad nu sagts har misshandelsbrottet i förslaget indelats i tre grader, icke såsom i gällande lag efter om det medfört svår, medelsvår eller ringa skada utan, liksom stöld och talrika andra brott, med hänsyn till samtliga uppsåtliga omständigheter vid brottet. Vad straffet an­ går har enligt kommitténs mening våldsbrotten — i den mån de icke med­ fört död eller svår kroppsskada — hittills bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med förmögenhetsbrotten. Förslaget öppnar därför möjlighet till strängare ingripanden mot våldsverkare.

Förutom de nu beskrivna uppsåtliga brotten upptages i förslagets

1

kap.

även däremot svarande oaktsamhetsbrott. Grundsatsen att icke rätta sig en­ bart efter effekten har följts även här, låt vara att den icke helt genom­ förts. Kommittén påpekar, att om någon gjort sig skyldig till en oaktsam­ het, är det ofta helt oberoende av hans skuld, om resultatet blir en stor skada, en liten skada eller ingen skada alls. Förslaget upptager därför straff ej blott för vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjuk­ dom utan även för framkallande av fara för annans liv eller hälsa utan att någon skada inträffat. I sistnämnda fall, vilket betecknats såsom vårdslös­ het mot person, är straffbarheten begränsad till uppsåtliga eller grovt oakt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 15

samma gärningar. Till effekten tages hänsyn, förutom i de redan berörda avseendena, jämväl så tillvida, att vållande till kroppsskada eller sjukdom är straffritt om skadan eller sjukdomen är ringa. Kommittén anmarker, a bestämmelserna om vållande till annans död eller till kroPP^ada samt om vårdslöshet mot person i viss utsträckning ersätter aven gallande lags särskilda regler om utsättande av barn och hjälplösa. Om härvid doden folj och denna utgång enligt allmänna regler täckes av s. k. eventuellt uppsåt, skall dock ansvar för mord eller dråp ådömas. Och for den handelse upp såt eljest förelegat att till liv eller hälsa skada nagon som man försatt nödläge^ föreligger det i förslagets 2 kap. upptagna brottet forsattande i

'”Sa«ets

2

kap., som har överskriften om brott mot frihet och frid, mot-

svarar till sitt innehåll ganska nära SL 15 kap., sedan till det a oru en dast om frihetsbrott handlande kapitel år 1948 överförts bestämmelserna om hemfridsbrott. I detta kapitel erbjuder förslaget ej sa inånga nyheter av grundläggande betydelse. Beträffande de totala frihetsberövande^ mne- hålfer gällande lag, delvis på grund av äldre överenskommelser med mande makter, dS.lJer.df bestämmelser om försättande . slaven m. m

vilka numera är föråldrade. Förslaget upptager ett allmant brott under namnet frihetsberövande, bestående i att bortföra eller insparra annan eller eS beröva honom friheten, samt vid sidan därav det nyss omnamnda brottet försättande i nödläge. Sistnämnda brott omfattar dels det reda rörda fallet att man försätter annan i tvångstillstånd eller eljest i nodlage med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa, dels ock^det narmast for den s k vita slavhandeln avsedda fallet att någon utan sådant uppsåt for­ sätter annan i nödläge genom att medelst tvång eller vilseledande formå honom att begiva sig till främmande land eller kvarstanna dar.

Medan förslaget beträffande dessa totala frihetsbrott närmast åsyftar en förenkling, har det beträffande okvalificerat rättsstridigt tvång galit att precisera det straffbara området. Gällande lag sager blott att tvånget ska ske utan laga rätt eller med missbruk av ratt. I forslaget har detta bro , benämnt olaga tvång, utformats efter samma mönster som utpressning. Tvånget skall ske medelst våld, medelst hot om brottslig gärning eller me­ delst hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om » lamna menligt meddelande. Med tanke särskilt på gärningar som innefattar pinan­ de till bekännelse eller annan tortyr har grovt olaga tvang upptagits som en särskild brottsgrad med möjlighet att ådöma längre frihetsstraff.

Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt spörsmålet om skydd för personer som blir utsatta för hot om grova brott. Forslaget åsyftar att stärka detta skydd i den mån det överhuvud kan ske genom utformningen av bestämmelserna om olaga hot. Kommittén anmärker, att detta bro t hit­ tills icke fått åtalas av annan än målsäganden, vilket gjort bestämmelserna skäligen verkningslösa, eftersom de hotade ofta icke vågar sjalva taga ini­ tiativ till något ingripande. I förslaget är detta, liksom praktiskt taget alla övriga brott, lagt under allmänt åtal. Vad angår beskrivningen av brottet

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

16 B

olaga hot är denna i gällande lag så snäv att straff ansetts kunna ådömas

blott om en överhängande fara för hotets verkställande förelegat. I försla-

get ar brottet utformat som ett fridsbrott. Straff kan följa så snart hotet

skett på satt som ar agnat att hos den hotade framkalla fruktan för hotets

förverkligande. De föreslagna bestämmelserna täcker jämväl de hittills i

samband med misshandel upptagna särskilda reglerna om resande av livs­

farligt vapen.

Vad angår hemfridsbrott har skyddet mot olovligt inträngande eller kvar-

stannande uttryckligen utsträckts att gälla ej blott bostad med därtill hö­

rande gård och trädgård utan även arbetsrum. En annan nyhet är att i för­

slaget vid sidan om hemfridsbrott upptagits ett brott betecknat såsom ofre-

dande, nämligen att handgripligen antasta annan eller ofreda honom genom

f n tl

0

f,Snmj. stenkastnin

8

> oljud eller annat hänsynslöst beteende. Vissa

y\Ika tldl§are bedömts som lindrig misshandel eller ärekränkning, bör

enligt kommitténs mening bedömas som fridsbrott av detta slag

I fråga om fridsbrotten innefattar förslaget slutligen nya bestämmelser

om brott mot post-, telegraf- och telefonhemlighet samt om undanhållan

av meddelande och om intrång i förvar.

Beträffande ärekränkning, som behandlas i förslagets

3

kap., bygger för-

®!f?et PlCn 3nnan §rundläggande uppfattning än gällande lag. Enligt SL

16 kap. far den som åtalas för ärekränkning ej till sitt fredande föra bevis-

mng om sanningen av sin beskyllning annat än om beskyllningen avser brott

och han kan visa fällande dom på detta. Mot den nuvarande ordningen an­

märker kommittén, att den å ena sidan är alltför hård mot den som blott

komimt med sanna uppgifter men å andra sidan icke innefattar någon

upprättelse för en orättvist beskylld. Förslaget går därför ut på

sanningsbevisnmg vid det centrala ärekränkningsbrottet, i kom­

mit eforslaget benämnt förtal. Ansvar härför skall ådömas allenast om be­

skyllningen visas vara ogrundad. Detta innebär enligt vad kommittén när-

märe utvecklat att bevisbördan, vid ärekränkning liksom vid andra brott

principiellt skall åvila den som anställer åtal, men att den som åtalats för

en beskyllning icke ager undandraga sig att angiva vilka grunder han har

för sin beskyllning. Han skall enligt förslaget fällas för förtal icke endast i

det fail att han visste att beskyllningen var osann eller eljest saknade till-

räckhg grund att hålla den för sann utan även då han underlåtit att vid-

aga skaliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning. En

fortalsprocess kan efter forslagets uppläggning sägas främst åsyfta att be­

reda en med oratt beskylld person upprättelse genom att det fastslås att

beskyllningen är ogrundad.

. am™.eIser kör emellertid enligt kommitténs uppfattning finnas om

traff för lamnande av nedsattande uppgifter om annan, oavsett om de är

sanna eller ej, i fall då någon godtagbar anledning att framställa en be­

skyllning ej förelåg. I sådana fall skall frågan om uppgiftens sanning ej

fa göras till föremål för bevisning. Till komplettering av bestämmelserna

om förtal upptager forslaget därför ett särskilt brott benämnt vanrvktande

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

B 17

Den som åtalas för vanryktande äger — med visst i lagtexten angivet un­ dantag — icke föra sanningsbevisning men kan till sitt fredande åberopa antingen att hans uttalande var påkallat av allmänt eller enskilt väl eller ock att det fälldes i en förtrolig krets eller eljest under sådana omständig­ heter att hans frispråkighet var försvarlig.

Förslaget upptager slutligen ett tredje ärekränkningsbrott, förolämpning, avseende smädliga yttranden, skymfliga beteenden o. dyl. _

Det straffbara området vid ärekränkningsbrotten föreslås så tillvida ut­ vidgat, att skydd införes även för avlidna och för juridiska personer, dock endast mot förtal, icke mot vanryktande eller förolämpning.

Även beträffande sedlighetsbrotten, upptagna i förslagets 4 kap., inne­ fattar förslaget betydande principiella nyheter. Kommittén anmärker, att SL 18 kap. rönt inflytande av det ålderdomliga betraktelsesättet att två personer som tillsammans förövat synd skall straffas därför, låt vara att betydande modifikationer skett under tidernas lopp. I förslaget behandlas däremot sedlighetsbrotten såsom brott mot person, alltså såsom förövade av en person, brottslingen, mot en annan person, offret. Ur kapitlet har därför borttagits blodskamsbrotten, vilka tidigare spelat en framträdande roll däri. Koppleri, vilket är straffbelagt även ur en annan synpunkt än såsom brott mot de till otukt utnyttjade, har dock av praktiska skäl bibehållits i ka­ pitlet. Förslaget upptar i övrigt två grupper av brott, nämligen sådana i vilka brottslingen övar otukt med sitt offer och sådana i vilka han annor- ledes beter sig sedlighetssårande mot någon. I överensstämmelse med gäl­ lande rätt bedömes otuktsbrotten strängare än den senare gruppen brott, men förslaget innebär en viss utjämning i detta avseende. För otuktsbrot­ ten medför förslaget sålunda i flera hänseenden avsevärda strafflindringar, dock med bibehållande av ganska höga straffminima för de allvarligare

fallen.

Otuktsbrotten är i förslaget fyra, våldtäkt, som hittills behandlats bland frihetsbrotten i SL 15 kap., samt frihetskränkande otukt, otukt med barn och otukt med ungdom, vilka sistnämnda tre brott motsvarar de tidigare i SL 18 kap. upptagna otuktsbrotten. Beträffande straffet för våldtäkt öppnar förslaget möjlighet att, om brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest är att anse som mindre grovt, gå ned till frihetsstraff i sex månader. Samma straffminimum föreslås för otukt med barn. Ålders­ gränsen femton år i fråga om skyddet för barn föreslås bibehållen. Däremot upptager förslaget icke såsom gällande lag någon strängare straffbestäm­ melse för det fall att barnet är under tolv år; den psykiska skadan blir, ut­ talar kommittén, ofta större för äldre barn än för små, som icke förstår vad gärningen innebär. Bestämmelserna om otukt med ungdom avser att skydda åldersgruppen 15—21 år. Det föreslagna skyddet är här icke absolut utan gäller i allmänhet blott mot den under vars vård, lydnad eller tillsyn den unge står.

1

fråga om skyddet för barn och ungdom har kommittén funnit

behov föreligga att kunna ingripa även mot den som icke insett men haft skälig anledning antaga att den mot vilken gärningen förövats var under

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

18 B

den föreskrivna åldersgränsen. Att just vid dessa brott jämställa ett sådant

oaktsamhetsfall med det uppsåtliga brottet skulle emellertid enligt kom­

mitténs mening strida mot vad som är principiellt försvarligt. Förslaget upp-

ager darfor ett särskilt, lindrigare straffstadgande för detta fall. Straff för

fnhetskrankande otukt slutligen kan enligt förslaget ifrågakomma obero­

ende av ålder; i stället förutsättes grovt missbruk av offrets beroende ställ­

ning eller vissa andra dylika omständigheter.

Till våldtäkt hänföres i förslaget blott att en man tvingar en kvinna till

samlag; det förutsättes icke som nu att tvånget är absolut, men det skall

ba skett medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande

fara. Andra fall av tvång till otukt kan enligt förslaget bestraffas såsom fri-

hetskränkande otukt.

För både frihetskränkande otukt och otukt med barn kan ansvar inträda

oberoende av förövarens och offrets kön. Härunder faller alltså, att en man

tvingar en annan till homosexuellt umgänge, att en kvinna har samlag med

en minderårig gosse o. s. v. Homo- och heterosexuell otukt har likställts, när

icke saklig skiljaktighet ansetts föranleda annat. Beträffande otukt med

ungdom har en olikhet så tillvida ansetts påkallad att skyddet mot homo­

sexuell otukt liksom enligt gällande lag gjorts något vidsträcktare.

Uttrycket otukt har icke använts i de föreslagna brottsbeskrivningarna.

Kommittén anför, att med detta uttryck ursprungligen torde ha avsetts

utomäktenskapligt könsumgänge, men enligt förslaget gäller skyddet mot

såväl våldtäkt som annan straffbar otukt vare sig den äger rum inom eller

utom äktenskap, beträffande gärningar inom äktenskapet dock med viss be­

gränsning i åtalshänseende. Numera bär, framhåller kommittén, otukt i äll­

mänt språkbruk en mycket obestämd betydelse utom så tillvida att därige­

nom uttryckes ett klart ogillande; ordet passar alltså i brottsbeteckningarna

men i allmänhet ej i brottsbeskrivningarna. I beskrivningarna på de brott

som i förslaget benämnes otukt användes i stället för otukt uttrycket köns-

hgt umgänge. Någon legaldefinition föreslås icke, men meningen är att man

icke sa mycket som hittills skall fästa sig vid om den enas kropp kommit

i direkt beröring med den andras könsdelar utan fastmer vid om gärningen

i sin helhet varit jämförlig med samlag. Ytlig eller tillfällig beröring kan

alltså undantagas från otuktsstraff, men samlagsliknande förfaranden inbe-

gripes även om de ej inneburit direkt beröring. Kommittén har såsom en

beaktansvärd synpunkt framhållit, att vid brottsutredningen i hithörande

fall, därest det helas straffvärdhet står klar, barn ej bör noga utfrågas om

detaljer så att dessa fixeras i barnets minne. Efter det de föreslagna straff­

lindringarna för otuktsbrott genomförts bör, uttalar kommittén, tendensen

att i praxis undvika alltför stränga straff genom en restriktiv tolkning av

brottsbeskrivningarna icke fortsätta vid tillämpning av de nya bestämmel­

serna. Straff för otuktigt beteende bör användas endast i lindrigare fall.

Vad angår exhibitionism, som faller under bestämmelserna om otuktigt be­

teende, blir straffskyddet genom förslaget utsträckt till att gälla även ensam

vuxen person för vilken gärningsmannen blottar sig. Även mot otuktigt be­

Kangl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 19

teende bör man enligt kommitténs uppfattning ofta räkna med ett allvar-

liaare ingripande än ett bötesstraff.

”Bestämmelserna om brott mot person avslutas i förslaget med 5 kap., som har rubriken om brott mot familj. Kommittén har Övervägt huruvida avskil­ jandet av en sådan brottsgrupp till självständig behandling överhuvud Cättigat men stannat vid" att under nämnda rubrik bibehål a de brott som upptagfts i SL 17 kap., sedan straffet för äktenskapsbrott år 1937 avskaf­ fas

oth

vissa omflyttningar år 1942 ägt rum. Förslaget upptager i enlighet

härmed till en början ett stadgande om tvegifte, som i sak nara ansluter till den nuvarande bestämmelsen i SL 17: 1. Under brottsbenamnmgen olaga giftermål ansvarsbelägges vidare att ingå äktenskap trots vissa aktJnslf På­ binder eller att tvinga någon till äktenskap. Stadgandena harom i förslaget motsvarar SL 17:2 och 15:21. De nuvarande bestämmelserna i SL 17.4 och 17:5, avseende de fall att någon obehörigen bereder sig eller annan familjerättighet eller »understicker eller förbyter» barn motsvaras i kom­ mittéförslaget av en bestämmelse om förvanskande av sådant brott skall enligt förslaget dömas, om man understicker eller foy barn eller eljest genom att avgiva oriktig anmalan till myndighet eller un derlåta anmälan tillvällar sig eller annan falsk

familjestaUnmg

el er berövar

annan hans rätta familjeställning. Från SL 15:

8

a har i kapitlet f a

en bestämmelse om egenmäktigt bortförande av barn. Slutligen skall enligt förslaget i kapitlet upptagas ett brott kallat blodskam, som icke längre skall

såsom sedlighetsbrott med icke

heller

låmoas hel. straffr,It man

bedömas såsom ett kvalificerat äktenskapsbrott eller i allt fall ett b It familj. Kommittén anmärker, att de i praktiken vanligen förekommande

fallen av könsumgänge med barn eller andra underariga anforvantei rege LemfaMer jäm J under de vida strängare straffbestämmelserna , kap,.le.

om sedlighetsbrott.

Såvitt angår förmögenhetsbrotten svarar förslagets

6

—10 kap.

mot SL 20—23 kap. i 1942 års lydelse och SL 24 kap. i 1948 ars lyde se. Kapitelrubrikerna har i förslaget jämkats för att vinna lampliga sam in

0

s-

beteckningar: tillgreppsbrott, oredlighetsbrott, trolöshetsbrott, galdenarsbrott och%skadegörelsebrott. Bland andra viktigare detaljändringar märkes förslaget att för de grova förmögenhetsbrotten grov stöld, §rov‘ bedra§®r ’ crov förskingring, grov trolöshet mot huvudman och grov oredlighet mo borgenärer höja straff minimum från två till sex månader. Den viktigaste av de senaste årens erfarenheter föranledda ändringen avser tillgrepp av motorfordon, vilka hittills i praxis regelmässigt bedömts såsom egenmakt e förfarande. Då enligt kommitténs mening behov yppat sig av krafhSare d ' "ärder för stävjande av denna allt vanligare brottslighet, har stolddefin Tionen så ändrats att dessa brott i regel skall bedömas såsom stöld. Stöld skall enligt förslaget anses föreligga ej blott, som hittills, aju\en uppsåt att tillägna sig det tillgripna utan även då hans uppsåt gar u pa att bruka det utan att återställa det. Vidare har bestämmelserna om grovt

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

20 B

rån omformats för att passa bättre på det praktiska fallet att en vrkeschaufför

' sm utsatta ställniug Mir överfallen, varjämte ett nytt o edl"4e sbrrtt be

namn, ekonomisk, förtal, införts med hänsyn till Jformningen Öv de „ya'

bestämmelserna om ärekränkning.

S

y

Nästa huvudgrupp avser brott mot allmänheten. Dessa brott

som utmarkes av åt, de icke riktar sig mot eu bestämd person eller bals

egendom utan mot vem som helst eller en obestämd krets av personer be-

andlas i forslagets 11—13 kap. Nämnda kapitel motsvarar ti/sitt innehåll

nara de i sm nuvarande lydelse genom 1948 års reform tillkomna SL 19

kap om allmänfarliga brott (mordbrand, sabotage o. dyl.), SL 12 kap om

SSÄ-r Sk 13 ,k“p- » —*

i

-alllZZ

utsaga. Det nya i det nu framlagda förslaget inskränker sig i stort sett till

I Sr iT ‘ '61jd ''T Varand'“' 1,61 mä d~k anmärkas! It.

SOU i f- 1 p lefX Venens’ Vllket hittills behandlats som brott mot per-

SÄÄL*allmänfarlisa bro,,en undCT

svaFrarSSLe

8

S

b r

0

1

* e n ”

0

' s ‘ a t e n behandlas, mot-

virande t

P” Vllka Samtliga

1

huvu<*sak erhållit sin nu-

ten m t ^ ^'6*“0in

1948

årS Ia§stiftning- Då förslaget behandlar brot-

en mot enskild forst och därefter brott med allt allmännare inriktning

upptages bland brotten mot staten de perifera angreppen (brotten mot alt

man ordning och allmän verksamhet) före de centrala (högmålsbrott oclx

brott mot rikets säkerhet). Ämbetsbrott, brott av krigsmän och krigsartik-

lt attemeH rt XrP!r<;eratS SiSt HkS°m

1

gälIande lag' Kommittén har över­

het i \

PlM SiSt 1 brottsbalken behandla vissa folkrättsligt

tonade brott darfor att de icke riktar sig mot svenskar eller Sverige utan

“fen°VerhUVUd' Kommittén har emellertid icke funnit behov

iorehgga att for narvarande i brottsbalken upptaga en sådan brottsgrupp

Bestämmelser om straff för folkmord, varom Förenta Nationernas general-

forsamhng den 9 december 1948 antagit en konvention, föreslås i en sär­

skild lag, avsedd att trada i kraft samtidigt med brottsbalken.

Beträffande innehållet i bestämmelserna om brott mot staten innefattar

forslaget på spridda punkter ändringar av saklig betydelse. Dessa har främst

oranletts av det åt kommittén meddelade särskilda uppdraget att avgiva

förslag i anledning av vissa inom riksdagen framförda önskemål om en

mera detaljerad avfattning av strafflagens bestämmelser om uppror. För

att tillgodose behovet av ett skärpt samhällsskydd har bestämmelserna om

uppror överarbetats, varjamte beskrivningarna på högförräderi och krigs-

orraden andrats samt ett par nya kriminaliseringar införts, nämligen för

ngsanstiftan och for brott mot medborgerlig frihet, vilket senare brott

främst innefattar vissa förstadier till högförräderi eller uppror Därvid har

kommittén beaktat det lagstiftningsarbete på dessa områden som på grund-

Va av. ^enheter från det senaste kriget och tiden därefter kommit till

stånd i Danmark och Norge.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 21

Såsom anförts i det föregående har slrafflagberedningen i särskilt betän­ kande (SOU 1953: 17) föreslagit att straffarbete och fängelse skall samman­ slås till ett enhetligt frihetsstraff med benämningen fängelse.

Beredningen lämnar till en början en utförlig historik över frihetsstraf­ fets arter och redogör även för tidigare reformförslag och för utländsk rätt på området. I samband härmed erinrar beredningen om att beredningen i princip uttalade sig för införande av ett enhetligt frihetsstraff redan när den avgav sitt betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944:50). Det ansågs emellertid icke möjligt att då genomföra en sammanslagning, enär straffskalorna för de särskilda brotten samtidigt måste överses. En sådan översyn har nu verkställts av straffrättskommit- tén såvitt angår brott enligt den allmänna strafflagen.

Beredningen framhåller, att de särskilda reaktionsformer som har ska­ pats i Sverige, numera ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt, skiljer sig till sin legala utformning från vanligt frihets­ straff främst däri att tiden för frihetsberövandet icke i första hand bestäm­ mes av domstol. Dessa särskilda reaktionsformer har beredningen icke granskat i detta sammanhang. Beredningen påpekar emellertid, att tenden­ sen att differentiera behandlingen med hänsyn mera till brottslingens per­ son än till brottets art har gjort sig gällande icke bara så att särskilda reak­ tionsformer skapats utan även genom differentierad behandling inom de skilda påföljderna. Delvis har härigenom skiljaktigheterna mellan de egent­ liga frihetsstraffen och andra åtgärder utplånats. I särskild grad gäller det­ ta emellertid de båda formerna av vanligt frihetsstraff, straffarbete och fängelse. Beredningen har vid revisionen av reaktionssystemet även ställts inför frågan om frihetsstraff av den traditionella typen är ett lämpligt kri- minalpolitiskt medel i kampen mot brottsligheten. Vid sina diskussioner härom har beredningen kommit fram till uppfattningen att frihetsstraff kan ersättas med andra kriminalpolitiska åtgärder när det gäller ungdom men att det, trots de invändningar som från skilda synpunkter kan göras mot sådant straff, icke är tänkbart att inom överskådlig framtid beträffan­ de vuxna ersätta frihetsstraff med andra åtgärder. Härmed är icke sagt att icke avsevärda förändringar kan komma att göras i fråga om sättet för be­ stämmande av frihetsförlustens långvarighet.

I fortsättningen behandlar beredningen frågan, vilka skiljaktigheter som föreligger mellan fängelse och straffarbete. Enligt gällande rätt skiljer sig fängelse såsom omedelbart ådömt frihetsstraff från straffarbete huvudsak­ ligen därigenom att det är avsett att vara en mildare reaktionsform. Visser­ ligen kan det ådömas för kortare tid än straffarbete, men om man bortser härifrån, är skalorna för de båda straffen parallella upp till fängelsestraf­ fets maximum. Med verkställighetslagen 1945 har de kvarstående skiljak­ tigheterna i verkställighetshänseende inellan straffarbete och fängelse i av­ sevärd mån utjämnats — dock föreligger nu en icke oväsentlig skillnad i fråga om placering i öppen eller sluten vård. Fortfarande fyller fängelse­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1902

22 B

straffet i sin nuvarande utformning teoretiskt två funktioner, nämligen att

vara det kortvarigaste ordinära frihetsstraffet och att i vissa fall göra tjänst

som en lindrigare särbehandling, som är motiverad av brottets speciella

beskaffenhet, orsakerna till detsamma eller omständigheterna vid dess be­

gående eller av förhållanden som rör den dömdes person. Vid vissa brotl

ingår endast böter och fängelse i straffskalan, någon gång kan endast

fängelse ådomas och vid andra brott slutligen kan såväl böter och fängelse

som straffarbete eller allenast de sistnämnda två straffarterna användas

I de fall där strängare straff än fängelse ej får ådömas är det tydligen brot­

tets regelmässigt lindriga karaktär som föranlett lagstiftaren att uppställa

det mildare fängelsestraffet som exklusivt frihetsstraff. När både fängelse

och straffarbete kan ådömas, har avsikten däremot varit att giva domaren

möjlighet att tillämpa en mildare strafform, därest omständigheterna för­

anleder därtill.

Beredningen fann vid utarbetandet av förslaget till verkställighetslag

(SOU 1944: 50 s. 128), på grundval av undersökning av fångvårdsklientelets

sammansättning, att de personer som dömdes till fängelse i regel hade straff­

tider under tre månader och att de till största delen hade förövat brott av

särskilda typer — företrädesvis rattfylleri, militära brott och våldsbrott

— för vilka fängelse antingen vore det enda frihetsstraff som kunde följa

eller utgjorde normalstraffet. De flesta av dessa personer var förstagångs-

brottslmgar men en hel del hade tidigare visat asocialitet. De fängelsefångar

som dömdes för brott av andra typer företedde icke några betydande skilj­

aktigheter i förhållande till straffarbetsklientelet. I de fall där även straff­

arbete ingick i den normala straffskalan syntes fängelse i viss utsträckning

användas tämligen slumpvis. Beredningen anförde sammanfattningsvis i

1944 års betänkande, att fängelse antingen till följd av lagens stadganden

eller av andra skäl ofta tillämpades mot brottslingar beträffande vilka det

ur individualpreventionens synpunkt icke förelåg anledning till en behand­

ling av annan art än den som kom straffångarna till del. —- Sedan denna

undersökning gjordes torde, framhåller beredningen i 1953 års betänkande,

skiljaktigheterna mellan de båda kategorierna ha minskats ytterligare. Ge­

nom ikraftträdande av de nya lagarna om villkorlig dom och om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt har tillämpningen av villkorlig dom och

förvaring ökats. Därigenom har från det vanliga frihetsstraffets område

förts dels vissa fall av lindrigare kriminalitet, dels en grupp mer samhälls-

besvärliga än direkt farliga förbrytare. Någon markerad inverkan av den

nya verkställighetslagen på domstolarnas val av straffart kan icke utläsas

ur statistiken.

Skiljaktigheterna i verkställighet mellan straffarbete och fängelse enligt

1945 års verkställighetslag är enligt beredningens redogörelse numera föl­

jande.

Fängelsefånge skall i regel undergå straffet i öppen anstalt, medan straff-

fange skall börja undergå straffet i sluten anstalt men må efter tre månader

överföras till öppen anstalt. Straffånge under 25 år skall så snart ske kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

överföras till öppen anstalt om ej särskilda skal ar emot det. Botesfånge (fånge som undergår förvandlingsstraff för böter) skall undergå straffet sluten anstalt. Då särskilda skäl föreligger, kan såval straffange som botes­ fånge placeras i öppen vård utan hinder av huvudregeln. Fangelsefånge ager åtnjuta vissa förmåner som icke utan vidare tillkommer annan fånge. Han äger sålunda utan särskild prövning rätt att inköpa varor, som för andamalet tillhandahålles vid anstalten, i den utsträckning som högst kan medgivas straffånge. Straffånges rätt att inköpa varor utöver viss gräns ar beroende av arbetsflit och gott uppförande. Fängelsefånge ager sjalv skaffa sig eller mottaga bekvämlighet som låter förena sig med enkelhet och god ordning. När han arbetar eller tillbringar fritid i enrum må han anvanda egna kläder, om de är av tillfredsställande beskaffenhet. Dessa förmåner kan enligt anvis­ ningar av fångvårdsstyrelsen tillerkännas även annan fånge. Fangelsetänge som arbetar i enrum må själv skaffa sig arbete som styresmannen godkän­ ner. Någon sådan rätt tillkommer icke straffånge. Fängelsefånge ager fritt förfoga över intjänt arbetspremie och över inkomsten av arbete han sjalv skaffat sig, medan straffånges arbetspremiemedel och annan arbetsinkomst skall fördelas i två delar enligt fångvårdsstyrelsens bestammande, dispo­ nibla medel och besparade medel.

Det visar sig således, framhåller beredningen efter denna översikt, att skillnaderna i verkställhetshänseende mellan straffarbete och fängelse nu­ mera är obetydliga. I särskilda fall kan behandlingen av straffånge prak­ tiskt taget utformas såsom för en fängelsefånge. Frihetsstraffets uppgift att medverka till den dömdes resocialisering är uppenbarligen grunden till att en sådan nivellering uppstått. En grundläggande princip vid utformningen av verkställighetsreglerna för straffarbete och fängelse har varit, att ut­ över frihetsberövandet annan repressiv åtgärd icke skall vidtagas mot fångarna än som erfordras för säkerhet och god ordning. Verkställigheten bör utformas så som i varje särskilt fall är lämpligast för att förebygga åter­

fall i brott av den dömde.

Beredningen understryker, att problemet om verkställighetsformerna hu­ vudsakligen gäller brottslingar som undergår straff med strafftider på högst två år, fängelsestraffets maximum. Till belysning härav återger beredning­ en vissa statistiska uppgifter angående användningen av fängelse och straff­ arbete. I anslutning härtill framhåller beredningen, att differentiering av de intagna givetvis bör ske; denna princip är också fastslagen i 26 § i 1945 års verkställighetslag att gälla för alla kategorier intagna, icke bara mel­ lan olika arter av påföljd utan även bland dem som ådömts samma på­ följd. Från de synpunkter som beredningen har lagt på verkställigheten av frihetsstraff är det naturligt, att den dömdes person får avgörande be­ tydelse för verkställighetens utformning. De skiljaktigheter som föreliggei i fråga om verkställigheten av olika slags påföljder bör därför kunna föras tillbaka på de dömdas personlighet. Den nyss omtalade utredningen som be­ redningen lät verkställa i samband med utarbetandet av förslag till straff- verkställighetslag visar att någon markerad skillnad mellan fangelse- fångar och straffångar icke föreligger. Den differentiering som måste göras bör därför ske efter andra linjer än den nuvarande schematiska fördel-

24 B

ningen. Härom anför beredningen, att en differentiering kan vidtagas an- tingen av domstol eller av verkställighetsmyndighet. Genom att till dom­ stolens förfogande ställa ett flertal straffarter, var och en avpassad för in- tagna av en viss personlighetstyp, kan differentieringen göras av domstolen. Em sädan anordning ar emellertid icke praktiskt genomförbar. Det är icke möjligt att ha ett sa stort antal straffarter att de kan uttömmande motsva­ ra alla sorters intagna. Det är vidare uppenbart att svårigheter måste före-

llgtf f-?r!6

domstolen med tillräckligt material för bestämmandet av den

ratta påföljden och verkställigheten. Hur noggrant en utredning härom än gores, kan omplaceringar och ändringar i verkställigheten visa sig erforder­ liga med hänsyn till hur verkställigheten utvecklar sig. Sådana ändringar måste kunna goras av verkställighetsmyndigheten. Ett effektivt genomfö­ rande av en resocialiserande behandling fordrar, att de verkställande orga- nen har stora mojligheter att lämpa verkställigheten efter de individuella faUen. Domstolens roll kan inskränkas till att göra en grovsortering av de domda efter vissa mera utpräglade personlighetstyper, för vilka de frihets­ berövande instituten bör utformas olika för att möta de individuella kra- ven. Domstolens roll blir alltså begränsad till att, med beaktande av hän­ syn till den enskildes rättssäkerhet, bestämma vissa gränser för den om­ fattning i vilken fnhetsberövandet får fortvara. Genom en sådan grovsor-

enng kan domstolen utskilja unga lagöverträdare, psykiskt abnorma brotts­ lingar och medicinskt vårdbehövande (sinnessjukvård, alkoholistvård) för vilka grupper gäller att frihetsberövande! är till tiden mer eller mindre obe­ stämt, från de fall där ett tidsbestämt frihetsberövande anses böra tillämpas. Accepteras att frihetsberövande! är det väsentliga, saknas emellertid anled­ ning att har bibehålla uppdelningen i fängelse och straffarbete eller eljest uppställa skilda straffarter för det tidsbestämda frihetsstraffet. Detta in­ nebar dock alls icke, att verkställigheten skall vara likformig. Tvärtom sy­ nes verkställighetsorganet böra ha vida möjligheter att inom den av dom­ stol angivna tidsramen utforma verkställigheten individuellt så långt en mdividualisenng är möjlig. Beredningen bortser därvid icke från att viss schematisering kan visa sig nödvändig. Detta gäller särskilt vissa typer av brottslingar, sådana som icke har gjort sig skyldiga till någon grövre brotts­ lighet och icke ar i behov av annan fostran än själva avtjänandet av ett fri­ hetsstraff. Det ar i dessa fall ej främst fråga om särskilda brottslingar utan om personer som begått vissa särskilda brott, för vilka det av allmänpreven­ tiva skal har ansetts nödvändigt att döma till frihetsstraff.

Särskild uppmärksamhet ägnar beredningen åt frågan om det ur allmän- preventiv synpunkt kan vara erforderligt att ha flera arter frihetsstraff. Harom anför beredningen:

kunna annnr-tlh1iuad ™.elIf

t faffarterna såsom strängare eller mildare skall

n bo.r det kravet ställas att skillnad föreligger i verkstäl-

lighetshanseeiKie eller i något annat avseende. Ty någon allmänpreventiv

aV aV anvanda skllda beteckningar för att markera olika brotts svår-

hetsgrad, utan att någon skillnad i övrigt föreligger mellan straffarterna,

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 25

kan näppeligen påräknas. En utgångspunkt vid verkställighetsreformen vai

emellertid att den allmänpreventiva effekten av ett frihetsstraff ej kunde

tänkas bli nämnvärt större eller mindre allt efter dess mer eller mindre

stränga verkställighet. För den enskilda individen torde det avgörande vara

strafftidens längd. Beredningen har icke funnit anledning att frångå den­

na uppfattning.-------------Någon anledning att bibehålla flera straffarter i

syfte att därigenom kunna åstadkomma ett medvetet strängare eller lind­

rigare »strafflidande» finnes därför icke enligt beredningens uppfattning.

De allmänpreventiva synpunkterna torde därför icke leda till att något hin­

der skulle föreligga att sammansmälta fängelse och straffarbete i deras

nuvarande form till en straffart.

Beredningen har även övervägt möjligheten att uppdela frihetsstraffet i

två eller flera arter efter andra grunder än dem, på vilka det nuvarande

svenska systemet vilar och anför i detta avseende följande:

Den tanken har framförts, att den gemensamma straffarten borde ha ett

särskilt namn när den ådömes på kortare tider. Syftet härmed skulle vara

att för den mindre brottsligheten undvika att använda en beteckning som

begagnades för grövre brottslighet. Problemet torde göra sig gällande när­

mast i fråga om dem som ådömes ovillkorligt frihetsstraff. Meddelas vill­

korlig dom erhålles redan genom det villkorliga anståndet med verkställig­

heten av det kortare frihetsstraffet ett uttryck för ett mildare bedömande.

Mot införande av en särskild benämning på straffarten när den ådömes för

kortare tid talar beaktansvärda skäl. Ett såsom svårare ansett frihetsstraff

kan befaras komma att verka belastande i socialt hänseende för dem som

dömts därtill. De flesta fängelsefångar dömes nu till straff under tre må­

nader. Straffångar med straff på sex månader eller därunder utgöres av

nära hälften av hela antalet. Med hänsyn härtill måste man — om icke en

radikal förändring genomföres för användande av frihetsstraffen — för att

nå syftet med en särskild beteckning för de kortare straffen sätta gränsen

mellan det kortare och det längre straffet långt ner i skalan då eljest majori­

teten av brottslingarna kommer att falla inom den lindrigare straffarten. De

personer som huvudsakligen kommer att erhålla ovillkorliga straff med den

särskilda benämningen är sådana vilka begått brott av speciella slag, vid

vilka villkorlig dom eller kriminalvård i frihet över huvud av allmanpre-

ventiva skäl icke ansetts böra förekomma, vållandebrott, rattfylleribrott,

misshandel, brott mot specialstraffrättsliga författningar. Med hänsyn här­

till måste det synas mindre egentligt att samtidigt som frihetsstraff ådömes

på grund av brottets allvarliga art använda en straffart som markerar att

i själva verket är brottet icke så allvarligt. Hur gränsen än sättes kommer

gränsfall att inträffa där det ter sig mindre tillfredsställande att straffar­

ten betecknas med olika namn allt efter straffets längd. Behandlingen av-

brottslingar som fått straff med olika beteckning bör kanske ske efter sam­

ma normer. En irrationell faktor skulle införas vid straffmätningen. Det

kan tänkas att domstolarna, på grund av önskan att vilja giva uttryck åt

att gärningen bör särskilt brännmärkas eller icke är förtjänt av strängt be­

dömande, vid straffmätningen ådömer ett längre eller kortare frihetsstraff

än vad de skulle ha gjort om endast en benämning funnes på straffarten.

Om sålunda övervägande skäl talar för införande av ett enhetligt frihets­

straff i stället för straffarbete och fängelse, har beredningen likväl ansett

det böra övervägas om behov finnes att med svensk rätt efter utländska

förebilder införliva ett särskilt straff — custodia honesta — - för vissa brott

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 är 1902

26 B

eller vissa brottslingar. Syftet med straffarten skulle vara dels att tillför­

säkra den domde en mildare behandling än andra brottslingar dels att ut-

marka att garningen vore av en särskild typ. Beredningen har ingående

diskuterat denna fråga och kommit till det resultatet, att det icke är er­

forderligt att infora ett sådant privilegierat straff för viss brottslighet. Be­

redningens förslag utmynnar sålunda i att endast ett ordinärt frihetsstraff

skail ingå i reaktionssystemet. För den nya enhetliga straffarten föreslås

som tidigare anmarkts benämningen fängelse. Detta skall enligt förslaget

kunna ådomas inom samma tidsgränser som för närvarande gäller för

ordinärt frihetsstraff, lägst en månad och högst tio år, vid sammanträffan­

de av brott högst tolv år, samt på livstid. Förslaget innefattar även erfor­

derliga andringar i verkställighetslagen. Vad angår straffskalorna i fråga

om de särskilda brotten har dessa, såvitt angår strafflagsbrotten, av straff-

rattskommittén i dess förslag anpassats efter det enhetliga frihetsstraffet

För brotten utom strafflagens område har strafflagberedningen föreslagit

T PromuI§at,onsbestämmelse av innebörd, att i stället för straffarbete

skali domas till fängelse på samma tid som för straffarbete är stadgat. För

de fall dar straffskalan innehåller fängelse utan att maximum för fängelse­

straffet angivits, föreslås att fängelse icke får ådömas på längre tid än ett

ar. I några få lagrum, där en annan lösning synts erforderlig, har bered­

ningen föreslagit ändring direkt i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Beredningen har i detta sammanhang jämväl föreslagit lagstiftning om

nedsättning och eftergift av påföljd. Förslaget, som grun­

dar sig på en av beredningen år 1948 företagen utredning (SOU 1948: 40),

innebär att straff må nedsättas under det lägsta straff som för en gärnim’

ar stadgat, om synnerliga skäl föreligger för antagande att den som förövat

gärningen skall avhålla sig från vidare brottslighet och hinder icke möter

av hansyn till allmän laglydnad. Ådömande av påföljd må helt eftergivas

om det är uppenbart att påföljd icke är erforderlig. I den föreslagna lag­

texten har narmare precisering icke lämnats av de skäl som kan föranleda

tillämpning av bestämmelsen. Det har av beredningen funnits vara mest

ändamålsenligt att tillämpningen sker med ledning av den allmänna prin­

cipen. I motiven har emellertid angivits ett antal situationer där fråga om

tillämpning av bestämmelsen kan uppkomma; bl. a. nämnes det fall att

gärningsmannen frivilligt gjort vad han kunnat för att förebygga brottets

verkningar eller dess fullbordan. Stadgandets karaktär av undantagsbe­

stämmelse framhäves. I samband med förslaget om införande av en allmän

regel om nedsättning och eftergift av påföljd föreslår beredningen upphä­

vande av den i SL 5:

6

intagna bestämmelsen om nedsättning av straff för

den som begår brott under inflytande av annan själslig abnormitet än så­

dan som enligt SL 5: 5 leder till straffrihet. De övriga bestämmelser om ned­

sättning av eller frihet från straff som förekommer för särskilda fall i straff­

lagen har däremot bibehållits.

B 27

Vidare har beredningen föreslagit utvidgning av möjligheterna till ef­

tergift av åtal.

Sådan

eftergift skall enligt förslaget, utöver vad som

nu gäller, kunna meddelas oberoende av brottets grovhet, om det är uppen­

bart att påföljd icke är erforderlig vare sig för att avhålla den misstankte

från vidare brottslighet eller med hänsyn till allmän laglydnad, och det icke

heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att åtal väckes. Prövning av

frågan om eftergift skall i detta fall ankomma på riksåklagaren. Enligt be­

redningens mening bör det i allmänhet ankomma på domstol att avgöra om

påföljd är erforderlig eller ej. Någon gång kan emellertid, framhåller be­

redningen, omständigheterna vara sådana att själva lagförmgen bör und­

vikas, av hänsyn till den enskilde eller därför att ett åtal skulle verka an-

stötligt. Eftergift får icke ske om det kan skada tilltron till rättsväsendets

objektivitet.

Såsom redan antytts i redogörelsen för straffrättskommitténs förslag har

strafflagberedningen i samråd med straffrättskommittén jämväl utarbetat

nya regler om återfall i brott. Beredningen föreslår, att tillämpligheten

av återfallsregeln i SL 4: 14 icke såsom för närvarande begränsas till vissa

trupper av brott, förmögenhetsbrott och förfalskningsbrott, utan göres gene­

rellt tillämplig inom hela strafflagens (brottsbalkens) område. Någon be­

gränsning göres icke heller i det hänseendet att återfallet skall vara av lik­

artat slag som det tidigare brottet. Bestämmelsen har utformats så, att om

någon som genom lagakraftvunnen dom dömts till fängelse ånyo begår brott

straffet må sättas högst till fängelse i två år, om straffskalans maximum

eljest är sex månader, och högst till fängelse i fyra år, om straffskalans

maximum eljest är ett eller två år. Bestämmelsen är enligt förslaget endast

tillämplig i fråga om brott enligt brottsbalken. Till grund för förhöjning får

icke läggas dom å böter; härigenom göres en inskränkning i forhallande

till gällande rätt. En nyhet i förslaget är vidare upphävandet av den i gäl­

lande lydelse av SL 4: 14 intagna bestämmelsen, att straff skärpning vid

återfall skall ske, om ej särskilda skäl är däremot; enligt beredningens för­

slag skall straffet utmätas enligt en strängare skala endast om skal därtill

föreligger.

Det av beredningen i 1953 års betänkande framlagda förslaget innefattar

utöver det anförda vissa ändringar i reglerna om sammantraffande av brott,

avräkning av häktningstid, preskription samt brottsregistrering.

Yttrandena

Till en början torde få redogöras för de synpunkter som i yttrandena

framkommit i fråga om den allmänna uppläggningen av lag­

stiftningsarbetet rörande brotts- och reaktion s-

systemet. I några av de yttranden som avgivits över straffrättskom­

mitténs förslag har diskuterats, huruvida det är lämpligt att genomfora

den föreslagna lagstiftningen beträffande brottssystemet innan översynen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

28 B

det straffrättsliga reaktionssystemet slutförts. Svea hovrätt har i detta hän­

seende framhållit, att ett brott i viss mån bestämmes av de påföljder som

lagen knyter vid detsamma. Härtill kommer att det, innan en översyn av

reaktionssystemet skett, möter svårigheter att avgöra huruvida bestämmel­

serna om brott och brottspåföljder bör innefattas i en balk eller fördelas

pa tva balkar, den ena avseende brotten och den andra reglerande påfölj­

derna, eller huruvida någon annan lösning av frågan om bestämmelsernas

fördelning är att föredraga. Eftersom det emellertid icke torde kunna kom-

ma i fråga att i bestämmelser som beskriver de särskilda brotten angiva andra

påföljder än dem som straffrättskommittén begagnat i sitt förslag, nämligen

böter och fängelse samt, i speciella fall, avsättning, suspension och disci-

p mstraff, ar det icke nödvändigt att för utformningen av straffbestämmel­

serna avvakta slutresultatet av strafflagberedningens arbete, vilket kommer

att huvudsakligen vara inriktat på reformering av instituten villkorlig dom,

ungdomsfängelse, förvaring och internering och alltså angå frågor som mera

avser brottslingens person än själva brotten. Genom de påföljder som upp­

tagits i kommitténs brottsbestämmelser är det möjligt att göra det i sam­

band med brottsbeskrivningarna erforderliga bedömandet av ett brotts svår-

hetsgrad i och för sig och i förhållande till andra brott. Spörsmålet om balk-

indelningen på straffrättens område kan som nämnts svårligen lösas innan

hela påföljdssystemet översetts. Det kan emellertid dröja åtskilliga år innan

översynen fullföljts. Att i avbidan därpå uppskjuta reformeringen av brotts-

bestämmelserna till en måhända avlägsen framtid synes icke tillrådligt,

även om en lösning av frågan om balkindelningen i och för sig vore önsk­

värd i sammanhang med denna reform. För de lagstiftande myndigheterna

torde det för övrigt från arbetssynpunkt vara en fördel att icke på en gång

behandla den omfattande lagstiftningen angående brott och brottspåföljder.

Strafflagberedningen har likaledes i sitt yttrande över straffrättskommitténs

förslag uttalat att brottsbalksförslaget borde upphöjas till lag utan att resul-

faten av beredningens fortsatta arbete avbidas. Självfallet får man räkna

med att mindre ändringar kan behöva vidtagas i balken när den slutliga

systematiseringen skall övervägas; detta förhållande utgör emellertid en­

ligt beredningens mening intet hinder för att brottsbalken genomföres. Skulle

påföljd sbestämmelserna helt eller delvis komma att införas i brottsbalken,

bör de under alla förhållanden placeras i slutet av denna.

Göta hovrätt har däremot givit uttryck för viss tvekan om lämpligheten

av att genomföra de av straffrättskommittén föreslagna lagstiftningsåtgär­

derna utan avbidan på att utredningen om reaktionssystemet blivit slutförd.

Först då så skett kan avgöras, huruvida regler beträffande reaktionssyste­

met skall intagas i brottsbalken eller om ännu en balk med straffrättsligt

innehåll skall tillskapas. Det kan starkt ifrågasättas om man, innan klarhet

vunnits i frågan hur balkindelningen på straffrättens område lämpligen bör

vara, skall införa en brottsbalk med det av straffrättskommittén föreslagna

innehållet. Hovrätten anser sig icke böra taga ställning till frågan huruvida

i n eller två balkar med straffrättsligt innehåll skall finnas. Därest alterna-

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 29

tive t med endast en balk kommer att väljas vore det väl naturligast att, i lik­ het med vad fallet är i strafflagen och i flertalet utländska lagar, inleda bal- ken med allmänstraffrättsliga stadganden. En sådan ordning blir emeller­ tid i praktiken omöjliggjord om en ny brottsbalk genomföres i enlighet med kommitténs förslag. Det kan vidare diskuteras, huruvida namnet brottsbalk är det lämpligaste å en balk som behandlar även straffsystemet. Därest atei två straffrättsliga balkar skall finnas, är det väl ingalunda givet att just de i förslaget till brottsbalk reglerade allmänstraffrättsliga frågorna aven fram­ deles bör behandlas i brottsbalken. Åtskilliga av de i 23 kap. i förslaget ti brottsbalk givna reglerna har betydelse huvudsakligen å områden, som ej omfattas av denna balk. Ett stadgande som 23: 13 i straffrattskommittens brottsbalksförslag (angående brottsbalkens tillämpning å brott utom dess område) synes böra äga tillämpning även beträffande åtskilliga till straff­ systemet hörande frågor. Ett nära samband råder mellan vissa av stadgan- dena i 21 och 22 kap. i brottsbalksförslaget och de bestämmelser vilka ar avsedda att kvarstå i SL 5 kap. Sålunda regleras den straffrättsliga verkan av rus dels i SL 5: 5 och dels i brottsbalksförslaget 22: 2.

Straffrättskommitténs förslag till brottsbalk har i samtliga yttranden, där det gjorts till föremål för något helhetsomdöme, ansetts val ag­ nat att läggas till grund för lagstiftning. Riksåklagarämbetet har erinrat om att förslaget i väsentliga delar bygger på samma principer som varit vägledande för kommittén i dess tidigare förslag. Den erfarenhet som äm­ betet vunnit av den praktiska tillämpningen av de hittills reviderade de­ larna av strafflagen har ej givit ämbetet anledning att i nu forevarande sammanhang framställa någon invändning mot de barande principerna för denna lagstiftning. Ämbetet har ej heller några erinringar av storre pnnci- piell räckvidd att framföra mot det nu framlagda forslaget till straffbe­ stämmelser för brott mot person. Förslaget äger påtagliga förtjänster, bland vilka ämbetet särskilt fäst sig vid dess enhetlighet ur systematisk synpunkt, överskådlighet och lättillgänglighet. Förslaget synes i de allra flesta av­ seenden vara att föredraga framför gällande rätt och väl agnat att med vissa jämkningar upphöjas till lag. Ämbetet håller före att straffrättskommit­ téns nu avslutade arbete kommer att tillföra svensk rätt ett lagverk a\ bestående värde. Svea hovrätt har som helhetsomdöme uttalat att förslaget såväl innehållsmässigt som stilistiskt tillfredsställer högt ställda anspråk. Förslaget är väl genomtänkt och konsekvent utformat. Avgränsmngen av det straffbara området mot det straffria och avvägningen inom detta om­ råde av brottens svårhetsgrad inbördes har skett i god överensstämmelse med nu rådande allmän rättsuppfattning. De föreslagna bestämmelserna torde i många avseenden medgiva en effektivare och smidigare rättsskip­ ning än gällande regler, överståthållarämbetet har om förslaget allmänt uttalat, att det i fråga om såväl lagtexten som motiven på ett förnämligt sätt upprätthåller de traditioner — innefattande stringent behandling av äm­ net på ett klart och enkelt språk — som regelmässigt utmärker de lagstift-

Kunyl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1962

30 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

ningsförslag vilka behandlar centrala frågor inom civil-, straff- och process­

rätten. Bland övriga remissmyndigheter, som betygat sin uppskattning av

förslagets förtjänster, må nämnas advokatsamfundet som funnit förslaget

vara ägnat att i många betydelsefulla avseenden undanröja ovisshet eller

oklarhet. Vad särskilt angår brotten mot person anser samfundet de före­

slagna bestämmelserna i huvudsak innefatta en ändamålsenlig och i övrigt

lämplig lösning av de stundom ganska komplicerade problemen. En syn­

punkt, som enligt samfundets uppfattning är värd synnerligt beaktande vid

all strafflagstiftning, är den att vaga och obestämda brottsrekvisit såvitt

möjligt bör undvikas. Ur denna synpunkt riktade samfundet på sin tid viss

kritik mot kommitténs förslag i fråga om brotten mot staten och allmän­

heten. Såvitt samfundet kan finna föreligger icke samma anledning till kri­

tik mot de nu föreslagna bestämmelserna om brotten mot person.

I några yttranden har emellertid framförts viss kritik mot alltför svä­

vande brottsbeskrivningar i förslaget. Föreningen Sveriges häradshövdingar

har sagt sig icke utan en viss oro finna, att tendensen att vid angivande av

vissa brottstyper använda mer eller mindre beskrivande och tänjbara ut­

tryckssätt bestått och att sålunda gränsen mellan det straffbara och det

straffria området icke dragits så skarp, som medborgarnas rättssäkerhet

kraver och som varit ett kännetecken i tidigare strafflagstiftning. I stor ut­

sträckning överlämnas till domstolarnas omdömesprövning och i vissa fall

åt åklagare att precisera den gränsen.

överståthållarämbetet har yttrat att den övergång från mera kasuistiskt

betonade till allmänt avfattade brottsbeskrivningar, som fullföljes i försla­

get, synes agnad att väcka vissa betänkligheter med hänsyn till det stadium,

da frågan gäller huruvida förundersökning skall inledas eller ej. Ämbetet

har härom anfört:

Då materialet annu inskränker sig till en polisanmälan, kommer sanno-

~ tJ,b ,°U 1 ^gynHelsen av brottsbalkens tillvaro — till men för en-

S“ld? ?fw-h|a ^g^PP att ske av den anledningen att frågan huruvida

eu pastatt förfarande kan subsumeras under en viss brottsbeskrivning kan

besvaras forst efter det materialet genom förundersökningen fullständigats.

rinias ma i samband härmed om den betydelse, som numera ofta tillmätes

polis- och åklagarmyndigheternas åtgärder och ställningstaganden, innan

domstol haft tillfälle aU taga ställning till den ifrågavarande saken. Slut-

4

C f fi

b°rtses från att den allmänpreventiva effekten av en allmän

stratt lagstiftning kan befaras minska, därest icke brottsbeskrivningarna

ävensom gransdragningen mellan normalfallen samt grövre och ringare

brott gores tillräckligt tydlig. Brister härutinnan i strafflagstiftningen ha

den med den moderna pressens sätt att behandla brottssaker samman­

hangande betänkliga effekten att domstolarna — om ej medvetet så dock

omedvetet — kunna bil påverkade i en viss juridiskt ej hållbar riktnin" ge-

nt°»?v,^nnl?§aurliaf aV andra motiv betingade ställningstaganden. Enligt över-

stathållarambetets mening tala skäl för att i högre grad än enligt straff-

i attskommittens förslag de olika brottsbeskrivningarna preciseras.

Även statsåklagaren i Göteborg har funnit att enstaka stadganden i för­

slaget — om de betraktas isolerade — förefaller alltför vaga i sin avfatt­

B 31

ning. Detta är emellertid oundvikligt och knappast ägnat att vålla några

större svårigheter i lagtillämpningen. Att utforma en brottsbeskrivning som

uppfyller långtgående anspråk på klarhet och tydlighet utan att samtidigt

medföra en alltför snäv begränsning av de handlingstyper som böra inbe­

gripas i straffskyddet torde vara en hart när olöslig uppgift. En viss abstrak­

tion torde därför ej kunna undvikas. Konsekvensen härav blir att lagstift-

ningsmotiven får en väsentligt ökad betydelse; i realiteten måste de betrak­

tas såsom integrerande delar av lagverket. Kommittén har genom förslaget

till brottsbalk i lagtekniskt hänseende fullföljt samma linje som i tidigare

avgivna förslag. Den revision av strafflagens speciella del som etappvis ge­

nomförts på grundval av de tidigare förslagen har i tillämpningen fungerat

på ett sätt som knappast givit något utrymme för kritik.

Vad angår systematiken i förslaget har som redan i det föregående

anmärkts Göta hovrätt funnit det naturligast, att balken inledes med all-

mänstraffrättsliga stadganden. Även hovrätten för Västra Sverige anser att

såväl logiskt sett som från rent praktisk synpunkt de allmänna bestämmel­

serna bort placeras före reglerna om de särskilda brotten. Med hänsyn till

de speciella skäl som kommittén anfört för en motsatt ordningsföljd har

hovrätten emellertid icke velat motsätta sig förslaget i detta avseende. Där­

emot har hovrätten föreslagit en ändring av ordningsföljden inom de all­

männa bestämmelserna, så att 21—23 kap. skulle upptagas i motsatt ord­

ning. Föreningen Sveriges häradshövdingar har särskilt betonat vikten av

att balken får en sådan uppställning, att garantier skapas för att den in­

delning i kapitel och paragrafer, som kommer att genomföras, icke blir rub­

bad utan får bestå en betydande tid framåt.

Den föreslagna ordningen mellan kapitlen rörande de särskilda brotten

har icke från något håll föranlett anmärkning. I åtskilliga yttranden har

understrukits att den valda ordningen är klar, redig och överskådlig. Svea

hovrätt har uttalat att den ordning som föreslagits otvivelaktigt är att före­

draga framför den ordningsföljd som tillämpats i strafflagen. Mot den ord­

ning i vilken kapitlen upptagits inom de olika grupperna finnes icke anled­

ning att göra någon invändning. Den sålunda genomförda systematiken bi­

drar väsentligt till att underlätta tolkningen av de särskilda bestämmelserna.

Stockholms rådhusrätt har under hänvisning till metodiken i rättegångs­

balken framhållit såsom önskvärt att i brottsbalken införes avdelnings-

rubriker i enlighet med den tillämpade brottsgrupperingen. Härigenom

skulle enligt rådhusrättens mening ökad överskådlighet vinnas och i allt

fall för lekmannen underlättas att orientera sig i balken.

I flera yttranden har uttalats tillfredsställelse över att särskilda b r o

11

s-

benämningar i stor utsträckning upptagits i lagtexten. Svea hovrätt

har yttrat att benämningarna i allmänhet är väl funna och att de synes ha

utsikt att bli accepterade i allmänt språkbruk. Hovrätten har emellertid

ifrågasatt om icke kommittén i vissa fall överdrivit sin strävan att i största

möjliga utsträckning skapa brottsbenämningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

32 B

Till skillnad från Svea hovrätt har Stockholms rådhusrätt framfört det

skemalet att metoden med särskilda brottsbenämningar måtte om möj-

gt genomforas i storre utsträckning än som skett. Med anledning av att

förslaget brottsbenammngen misshandel föreslagits både för normalfall

b™',et <1:

5

‘ tÖrSlaee,) har rådhusrätten

I t / k arlaggeS’ huruvida

1

andra fall> där särskild benämning för

g- °\ 6 Cr ,n.nga br0tt e-* uPPta§its> benämningen för normalfallet skall an-

das med tlllagg av bestamningen grov eller ringa. Rådhusrätten upplyser

tt mom denna tillampas den praxis att, där särskilda straffskalor är an-

hälenri ZohT r-SPf ^

bFOtt’ b -d egenmäktigt förfarande och

häleri, brottet i förekommande fall betecknas såsom grovt resp. ringa, oak-

bedöm”™ $arSkllda ^rottsbenämning icke är upptagen i lagtexten. Även om

enerTramS" ^ brottets svårhetsgrad regelmässigt angives i domskälen

eller framgår av garnmgsbeskrivningen och ofta kommer till synes i straff­

matningen har man ansett lämpligt att låta den komma till uttryck i brotts-

benamnmgen, detta särskilt vid sammanträffande av brott, då straffmät­

ningen icke ger nagon ledning. Av de i motiven till 1: 5 i brottsbalksför-

slaget redovisade övervägandena beträffande brottsbenämningen framgår

att kommittén avser att for ringa fall av misshandel, varom bestämmelse

pptages i ett särskilt stycke i lagrummet, benämningen ringa misshandel

icke skall anvandas.

Goteborgs rådhusrätt har om brottsbenämningarna uttalat att kommit­

tén i sin i och för sig berömvärda strävan att åsätta så gott som varje i

orslaget upptaget brott en beteckning synes ha förletts att använda sig av

uttryck, som i åtskilliga fall förefaller vara i språkligt avseende mindre till­

fredsställande, t. ex. brott mot viss hemlighet samt undanhållan av med­

delande. Andra sådana mindre tillfredsställande benämningar är enligt råd­

husrättens formenande uttrycken ekonomiskt förtal samt inbjudan till

otulct. Rådhusrätten har vidare sagt sig vilja fästa uppmärksamheten på

den i forslaget ofta förekommande användningen av presens particip vid

angivande av brottsbenämningen, vilket rådhusrätten funnit vara ur språk-

lg synpunkt mindre tillfredsställande. Såsom exempel har rådhusrätten

namnt frihetsberövande och vanryktande. Rådhusrätten finner det i viss

mån inkonsekvent att, där en indelning skett efter brottsfallets svårhets-

grad, i en del lagrum angivits att, för den händelse brottet är att anse såsom

grovt, gärningsmännen skall dömas för grovt brott av det slag, varom är

fråga, under det att så ej skett i åtskilliga fall, t. ex. beträffande vållande till

annans död, otukt med barn, brott mot post-, telegraf- eller telefonhemlig­

het, undanhållan av meddelande samt intrång i förvar ävensom ett fler­

tal av förmögenhetsbrotten, brotten mot allmänheten samt brotten mot sta­

ten. Inkonsekvensen framstår såsom särskilt anmärkningsvärd vid en jäm-

forelse mellan 11: 6 och 11: 7 i förslaget (spridande av gift eller smitta samt

örgöring). I det förra fallet kan för brottet ådömas fängelse från och med

fyra till och med tio år eller på livstid utan att brottets grovhet kommer till

uttryck i själva brottsbeteckningen. Beträffande åter förgöring förekommei

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 33

vid det grova brottet betydligt lägre straffskala, nämligen fängelse från och

med sex månader till och med sex år, men här har brottet betecknats såsom

grov förgöring.

Angående straffsatserna i förslaget har föreningen Sveriges hä­

radshövdingar, med beaktande av att kommittén beträffande åtskilliga brotts­

typer genomfört en gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet, dock

ifrågasatt, om icke de föreslagna skalorna likväl i åtskilliga fall är för vid­

sträckta. Föreningen har funnit det tillfredsställande, att den nu bestående

markerade skillnaden mellan straffarbets- och fängelsebrott upprätthålles

genom att kommittén i de fall, där de hittillsvarande skalorna icke upptager

svårare påföljd än fängelse, föreslagit införande av ett särskilt lägre maxi­

mum, vanligen sex månader eller ett år, medan kommittén för brott, varå

för närvarande kan följa straffarbete, angivit ett maximum av lägst två år.

Strafflagberedningen

har uttalat att beredningen icke har något att erinra

emot konstruktionen av straffskalorna i förslaget. Enligt beredningens me­

ning kan man emellertid ifrågasätta värdet av en så riklig differentiering

bland skalorna som skett i förslaget, även om detta innebär en minskning

av antalet typer av skalor jämfört med gällande rätt. Vad särskilt galler de

lindrigare brottsarterna, kan man överväga att slopa maximum av ett års

fängelse och använda en sexmånadersgräns för de lindrigaste av de fall vid

vilka frihetsstraff borde kunna ifrågakomma och sedan låta nästa grans

vara två år.

Överståthållarämbetet,

som utgått från att kommittén beträffande vissa

brott upptagit en ringa grad med böter som enda straff främst för att ute­

sluta medverkansreglernas tillämplighet i sådana fall (jfr 21:4 i kommit­

téns förslag), har anfört att detta synes kunna medföra olägenheter i de fall,

där böter ingår i straffskalan även för svårare grad av brottet. En domstol

skulle sålunda, även om det ur straffmätningssynpunkt ter sig likgiltigt om

brottet bedömes som ett normalfall eller ett ringa fall, behöva taga ställ­

ning i sistnämnda hänseende för avgörande av huruvida eventuella med­

verkande skall straffas. Ett dylikt avgörande synes vanskligt och kan latt

komma att påverkas av faktorer, som ej har med gärningsmannens brotts­

lighet att skaffa. Då upptagandet av ringa fall av brott med påföljd, liggande

inom normalbrottets straffskala, med hänsyn till det anförda synes böra så­

vitt möjligt undvikas, har ämbetet försökt bilda sig en uppfattning om, hu­

ruvida det vid bortseende från synpunkten av medverkansansvarets regle­

ring är motiverat att i den omfattning som skett välja denna konstruktion.

Ämbetet vill på grundval av dessa överväganden ifrågasätta, huruvida icke

den ringa graden kan utgå vid vissa brottstyper. Ämbetet kan icke finna, att

den av dessa ändringar följande konsekvensen i fråga om medverkansbe-

stämmelsernas tillämplighet leder till icke godtagbart resultat. Anses vad

ämbetet sålunda föreslagit icke kunna villfaras, föreslås i andra hand att

de båda graderna så skiljas åt i fråga om straffskalorna att i den svårare

gradens skala ingår endast fängelse och i den lindrigare gradens endast

2 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

34 B

böter. I så fall blir användandet av viss grad städse av betydelse för gär-

ningsmannastraffet, och till det sålunda gjorda bedömandet blir medver-

cansbes ammelsernas tillämpbarhet knuten på ett sätt, som ej lämnar ut-

ij-mme for godtycke.

iJ: !' lafSf??detnJ Norrhotte™ län har anfört att den nedsättning av

langsta tiden for frihetsstraff som, delvis med hänsyn till förslaget om en­

hetligt frihetsstraff, föreslagits beträffande ett icke ringa antal brott i många

fall kan medföra att dessa brott icke skulle kunna beivras på grund av in­

trädd atalspresknption. Aven ur arbetssynpunkt kan svårigheter uppstå

om pa grund av utvidgad preskriptionsrisk polisutredningarna i ett stort an­

tal fall maste forceras. Med hänsyn till risken för en ytterligare nedpress-

nmg av »normalstraffet» inom latituden kan också ifrågasättas om det

ar lämpligt att beträffande åtskilliga ringa brott, t. ex. snatteri och andra

Sff hrT°?eilrretSbr0tt’ Vidtaga Cn Så krafti^ sänkning av maximum som

från frihetsstraff i två år till sådant straff i sex månader

Chefen för marinen har ansett att straffsatserna rent allmänt sett svnes

3TwaT8.?

ifrå§asatt om icke i sådana fall, där det vore av största

kt att slå vakt om statens och försvarets vitala intressen, maximigränser-

na borde något hojas och i vissa fall, för att bättre tillgodose kravet'på krigs­

tukt och disciplin, de föreslagna lägsta straffen likaledes borde höjas.

Kommitténs förslag att icke låta ouppsåtliga verkningar

spela nagon roll vid utformningen av de uppsåtliga

brotten har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det all­

deles övervägande antalet yttranden.

Riksåklagarämbetet har sålunda uttalat, att till stöd för kommitténs stånd­

punkt kan åberopas juridiskt-systematiska skäl. Beträffande vissa brotts-

typer exempelvis mordbrand, har även genom tidigare lagstiftning den i

betankandet föreslagna lösningen av frågan om de objektiva överskottens

bestraffning redan godtagits. Ur lagtekniska synpunkter innebär vidare den

i betankandet föreslagna metoden beträffande de objektiva överskottens be­

handling en enklare och elegantare lösning av detta problem än den som gi­

vits i gällande lagstiftning. Även ur andra synpunkter skulle ett accepte­

rande av förslaget medföra vissa fördelar. Enighet torde sålunda råda där­

om att de nuvarande straffskalorna för de objektiva överskotten vid miss-

andelsbrott i vissa fall måste anses alltför stränga. På grund därav har

deras tillämpande i praktiken ej sällan lett till resultat, som måste beteck­

nas som otillfredsställande. Genom förslagets genomförande skulle dessa

olägenheter undanröjas. I tillstyrkande riktning har vidare uttalat sig bl. a.

Svea hovratt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Koppar­

bergs och Norrbottens län, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, statsåkla-

garna i Stockholm och Göteborg, föreningen Sveriges landsfogdar, advo­

katsamfundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund. Länsstyrelsen i Stock­

holms lan, som ansett kommitténs ståndpunkt principiellt riktig, har sam­

tidigt framhållit, att straffbestämmelser av här avsett slag kan vara djupt

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 35

förankrade hos den stora allmänheten, som ofta finner det naturligt att

straff ådömes även med hänsyn till den faktiska skadans storlek.

Vissa betänkligheter mot förslagets ståndpunkt har emellertid kommit

till uttryck i några yttranden. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt,

om icke avskaffandet av straff för objektiva överskott under vissa förhål­

landen kan medföra att en del brott icke kommer att bedömas så strängt

som det allmänna rättsmedvetandet skulle vilja påfordra. Länsstyrelsen

har därför föreslagit att hithörande frågor skulle undersökas närmare. Läns­

styrelsen i Södermanlands län och poliskammaren i Malmö har uttalat att,

även om förslaget ur systematisk synpunkt innebär en riktig lösning av

ifrågavarande spörsmål, betänkligheter gör sig gällande ur praktisk syn­

punkt. Dessa remissmyndigheter har därvid pekat på svårigheter i bevishan-

seende. Av samma skäl har kriminalpolisintendenten i Stockholm ställt sig

tveksam till förslaget.

I bestämt avstyrkande riktning har endast t. f. landsfogden i Norrbottens

län uttalat sig. Han anför att ur teoretisk synpunkt någon erinran icke kan

framställas mot kommitténs ståndpunkt. Regler om culpaöverskott finnes

dock endast vid svårare brott, beträffande vilka fortfarande avsevarda be­

vissvårigheter förefinnes. Detta förhållande ävensom den omständigheten,

att den alltmer ökade frekvensen av våldsbrotten i rättstillämpningen s ta-

pat en strängare inställning till dessa brott gör, att han ej kan dela kom­

mitténs uppfattning om behovet av att utmönstra reglerna om särskilt straft

för objektivt överskott.

.

... .

Några av de remissinstanser som i princip anslutit sig till torslagets

ståndpunkt har ifrågasatt eller föreslagit straffskärpning för culpösa över­

skott vid vissa särskilda brott, i första hand misshandelsbrotten. De syn­

punkter som härvid framförts redovisas i det följande i anslutning till be­

stämmelserna angående ifrågavarande brott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Kommitténs förslag om höjning av straff minimum för vis­

sa grova brott (grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring, grov tro­

löshet mot huvudman och grov oredlighet mot borgenärer) har föranlett er­

inringar i en del yttranden.

Föreningen Sveriges stadsdomare

instämmer

i kommitténs kritik av nuvarande lagtillämpning och delar kommitténs upp­

fattning, att de gärningar, varom nu är fråga, i regel icke bor rubriceras

som grova, därest frihetsstraff å kortare tid än sex månader anses bora

följa. Även om kommitténs förslag, såvitt av motiven framgår, endast åsyf­

tar ändrad praxis i fråga om brottsrubriceringen, föreligger dock risk för

att höjningen av straffminimum kommer att leda jämväl till en föiläng-

ning av strafftiden. Särskilt torde detta bli fallet i fråga om stöld- och be­

drägeribrotten, där en tämligen fast praxis utbildats i iråga om gränsen

mellan grova och icke grova brott. Föreningen vill därför ifrågasätta om

icke en omarbetning av beskrivningarna på de grova brotten är nödvändig

för att syftet med kommitténs förslag skall kunna nås utan någon förläng­

ning av strafftiderna.

Stockholms rådhusrätt

anför, att vid rådhusrätten

36 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

j ,P, ’ “arJ

1®1

?a er stoId’ den Praxis att sås°m grov stöld betecknas

medelst inbrott forovat tillgrepp, som icke avser ringa värde och ej heller

pa grund av Övriga omständigheter bör uteslutas från den grova brotts-

beteckmngen På motsvarande sätt betraktas bedrägeri förövat medelst be­

gagnande av falsk handling. Till grund för denna praxis ligger exempli-

teringarna i SL 20: 4 och 21: 3. Straffet i angivna fall vid enstaka brotts-

hghet torde for närvarande icke sällan stanna under sex månader. I för-

hållancle härtill innebar de av kommittén föreslagna straffskalorna en

skärpning. Därest det icke är avsett att i här angivna fall använda beteck­

ningen grovt brott, synes en ändring av exemplifieringen för de grova brotts-

tallen pakailad. I samma riktning uttalar sig hovrätten för övre Norrland

och radhusratten i Malmö.

Även advokatsamfundet ansluter sig till denna kritik av kommittéför­

slaget; samfundet understryker, att felet med de nuvarande bestämmelser­

na om straff för grovt brott icke är att minimistraffet är för lågt utan att

lagtextens formulering är sådan att exemplen missförstås och uppfattas

som »exempel på grova brott». För att motarbeta den felaktiga lagtillämp­

ningen ligger det därför närmast till hands att ändra formuleringen så att

riskerna för missförstånd såvitt möjligt undanröjes. Om uttryckssättet »Vid

bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas .. .» etc. ersättes

med exempelvis »Bland omständigheter, vilka kunna föranleda att brottet

bedomes som grovt, skall beaktas ...» etc., skulle risken för missförstånd

bil väsentligt mindre. Spörsmålet får, framhåller samfundet, efter den före-

slagnä brottsbalkens införande ökad betydelse, eftersom metoden att i la<*en

infora exempel på omständigheter, som särskilt skall beaktas, däri kom­

mit till användning vid ytterligare ett antal grova brott.

T f. landsfogden i Norrbottens län har uttalat vissa betänkligheter mot

den föreslagna andringen, därför att domstolarna, för att undvika att nöd­

gas utdöma ett såsom alltför strängt betraktat frihetsstraff, kan tänkas bli

benagna att rubricera jämväl i och för sig grov brottslighet såsom »normal­

brott». Landsfogden i Malmöhus län har icke funnit något att erinra mot

förslaget med hänsyn till den alltför stora mildhet många domstolar visat

i mål av ifrågavarande slag.

De farhågor som uttalats för att den föreslagna ändringen skulle med­

föra en icke åsyftad utveckling i ena eller andra riktningen delas icke av

Svea hovrätt, som framhåller, att den föreslagna ändringen synes stå i

överensstämmelse med den tankegång som ligger till grund för gradindel­

ningen med avseende å förmögenhetsbrotten. Det finns enligt hovrättens

mening icke anledning befara att det föreslagna straffminimum skall i lag-

skipnmgen komma att medföra någon omotiverad inverkan på straffmät­

ningen i skärpande riktning.

De av straffrättskommittén föreslagna åtalsreglerna har föranlett

en ingående diskussion i remissyttrandena, såväl i princip som beträffande

åtskilliga särskilda brott. Detta spörsmål förbigås emellertid i nu förevaran­

de sammanhang.

B 37

Det av strafflagberedningen framlagda förslaget om sammanslag­

ning av fängelse och straffarbete till ett enhetligt

f r i li e ts s t r a f f har i det alldeles övervägande antalet av de remissytt­

randen som avgivits över beredningens betänkande tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Bland dem som tillstyrkt förslaget märkes

Svea hovrätt,

som framhåller

att genom 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. straffarbete

och fängelse närmats till varandra. De skillnader som i verkställighetshän-

seende kvarstår mellan dem är från såväl teoretisk som praktisk synpunkt

obetydliga. Varken individual- eller generalpreventiva skäl synes utgöra

hinder för en sammanslagning av straffarterna. Frågan härom torde nu­

mera vara mera ett lagtekniskt än ett kriminalpolitiskt problem.

Hovrätten för Västra Sverige

finner förslaget vara en naturlig följd av

1945 års lagstiftning på straffverkställighetens område. Att nu på nytt pröva

de principer, som låg till grund för 1945 års lagstiftning, och därvid över­

väga exempelvis ett system med två i verkställighetsavseende skarpt av­

skilda former av det allmänna frihetsstraffet bör enligt hovrättens mening

ej ifrågakomma.

Svenska fångvårdssällskapet

framhåller, att skillnaden mel­

lan fängelse och straffarbete i olika avseenden berett svårigheter ur verk­

ställighetens synpunkt. På grund av överbeläggning har det icke kunnat

undvikas att fängelsefångar och straffångar blandats om varandra, såval

på slutna anstalter som på fångkolonier. Sällskapet finner det angeläget, att

det nu tillskapas ett enhetligt frihetsstraff.

Länsstyrelsen i Malmöhus lan

finner att ett enhetligt frihetsstraff, utformat på sätt beredningen föresla­

git, skall giva ökad möjlighet att inom straffverkställighetens ram genom­

föra en differentierad behandling av fångarna utan att man behöver befara

att detta skulle inverka menligt ur allmänpreventiv synpunkt.

Socialstyrel­

sen

uttalar, att bibehållandet av fängelse och straffarbete såsom två skilda

strafformer icke längre låter sig väl förena med det alltmer erkända kri­

minalpolitiska önskemålet att söka bereda varje på straffanstalt intagen

person en till hans ^socialisering anpassad individualpreventiv behandling.

Redan den icke obetydliga utjämning av skillnaden mellan fängelse och

straffarbete, som skedde genom tillkomsten av 1945 års straffverkställig­

hetslag, utgjorde enligt socialstyrelsens mening ett betydelsefullt steg fram­

åt på kriminalvårdens område. Förslaget om en sammansmältning av de

båda strafformerna anser socialstyrelsen sålunda följdriktigt ansluta till

strävandena att låta reformerna rörande straffverkställigheten vägledas av

sociala synpunkter.

Advokatsamfundet,

som finner att beredningen anfört

«oda skäl för sammanslagningen av straffarbete och fängelse och att det

icke är önskvärt att giva den enhetliga straffarten någon särskild benäm­

ning när den ådömes på kortare tid, yttrar att den enda synpunkt, ur vil­

ken man kunde ifrågasätta den föreslagna reformens lämplighet, skulle

vara rättssäkerhetssynpunkten. Man kan nämligen säga att man genom

denna reform berövar domstolarna den sista resten av inflytande över

straffverkställighetens faktiska gestaltning och lägger denna makt helt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

38 B

administrativa myndigheters händer. Emellertid har lagstiftaren väsentligen

tagit detta steg redan genom att i 1945 års verkställighetslag i det när-

maste utplana skillnaden mellan straffarbete och fängelse. Vid sådant för­

hållande^ finner styrelsen att icke heller rättssäkerhetssynpunkter nu kan

anses sta hindrande i vägen för reformen. Däremot föreligger anlednin»

att.t,f!eakta sistnamnda synpunkter vid den närmare utformningen av verk”

stallighetsreglerna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

anför ungefär samma synpunkter

som advokatsamfundet. Därjämte understryker föreningen angelägenheten

av att de allmänna riktlinjer för fångbehandlingen, som förutsättes skola

lamnas av fångvårdsstyrelsen, delgives domstolarna och utformas så att

icke onodig ovisshet om behandlingen av de dömda behöver inverka för­

ryckande på domstolarnas straffmätning eller val av reaktionsform.

Tvekan intor förslaget har anmälts endast av några få remissinstanser

Lunssigrclsen i Södermanlands län

uttalar, att den nuvarande uppdelnim-

en av det ordinara frihetsstraffet i två straffarter, straffarbete och fängelse

val kan tankas innebära en viss belastning i socialt hänseende för den som

domes till straffarbete. Emellertid synes ett upphävande av nämnda diffe­

rentiering komma att medföra en avsevärd försämring i berörda avseende

tor den som begått lindrigare brott och därför endast skulle ha erhållit

straff av det mildare slaget. För närvarande är det i varje fall möjligt att

undvdca, att lagöverträdelser, som anses böra sonas med frihetsstraff men

lik val enligt den allmänna rättsuppfattningen betraktas som jämförelsevis

lindriga, belägges med samma slags straff som de allra grövsta förbrytel­

ser. Särskilt beträffande åtskilliga förseelser utanför den allmänna straff­

lagen torde detta vara en fördel. Väl har genom verkställighetslagen 1945

skett eu avsevärd utjämning av de kvarstående skiljaktigheterna mellan

straffarbete och fängelse i fråga om verkställigheten, men denna utveckling

synes i och för sig icke kunna åberopas som stöd för en sammanslagning

av de båda straffarterna. Det kan starkt ifrågasättas, om opinionen är

mogen for införande av ett enhetligt frihetsstraff. Straffrättskommitténs

förslag till brottsbalk bygger emellertid på en sammanslagning av straff­

arbete och fängelse till en enhetlig straffart i enlighet med vad strafflag-

beredningen förordat. Med hänsyn härtill och då beredningen, vars sam­

mansättning ju borgar iör den största expertis på området, enhälligt till­

styrkt införande av det enhetliga frihetsstraffet, anser sig länsstyrelsen __

trots de sålunda uttalade betänkligheterna — icke böra motsätta sig för­

slaget härom. Liknande synpunkter framföres av

statsåklagaren i Göteborg

och

t. f. landsfogden i Norrbottens län,

vilka likväl tillstyrker förslaget; i

dessa bada yttranden framhålles att frågan om ett privilegierat frihetsstraff

bör bli föremål för ytterligare övervägande.

Föreningen Sveriges stadsfiska-

ler,

som likaledes godtager förslaget, förklarar att man kan ställa sig tveksam

tlU..°m utvecklin§en inom straffverkställigheten varit lycklig. Beträffande

påföljderna för brott finns en mycket stark tendens till differentiering, ut­

talar föreningen, och anser det vara olyckligt att under ett enhetsstraff

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 39

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

hänföra såväl dem som begått relativt lindriga som dem vilka förövat gröv-

C]^en av beredningen föreslagna benämningen »fängelse» för det enhet­

liga frihetsstraffet har i allmänhet godtagits. Endast

stadsfiskalen i Trelle­

borg

anser, att ett annat namn än fängelse bör väljas. Då straff lagbered­

ningen föreslagit endast ett ordinärt frihetsstraff, bör detta såvitt möjligt

erhålla annat namn än fängelse. Eljest torde man på grund av namnl.k-

heten med det nuvarande fängelsestraffet riskera vissa ogynnsamma verk­

ningar av allmänpreventiv art. Skulle det erbjuda svårigheter att finna

något lämpligi namn för det nya frihetsstraffet, synes man kunna lfraga-

sätta, huruvida det icke vore lämpligare att i stället använda den från alla

värdeomdömen fria termen »frihetsstraff». Härjämte lar det vara tankbart

att markera skillnaden mellan olika långa straff genom att i avkunnade

domar använda benämningen fängelse å straff upp till sex månader men

kalla längre straff för straffarbete.

Statsåklcigaren i Goteborg

framhåller

att det får anses ställt utom varje tvivel att i den allmänna uppfattningen

straffreaktionens benämning spelar en framträdande roll och att det darfor

ur den enskildes synpunkt måste anses föreligga ett berättigat intresse av

att ett mindre utpräglat socialt ogillande beträffande eu viss brottstyp kom­

mer till uttryck icke endast i behandlingen på verkstallighetsstadiet utan

även i beslraffningsformens rubricering. Mot en sådan uppfattning uttalar

överståthållarämbetet,

att för en större allmänhet någon begreppsmassig

åtskillnad mellan straffarbete och fängelse näppeligen gores.

Landsfogden

i Malmöhus lön

anser, att för den enskilda individen strafftidens langd och

icke dess benämning torde framstå som det avgörande.

Kriminalpohsin-

tendenten i Stockholm

finner för sin del, att man ur allmanpreventiv syn­

punkt icke kan förvänta någon effekt av att i stort endast använda skilda

benämningar för att angiva straffens svårhetsgrad.

Mot införande av en särskild straffart för vissa slag av brott eller brotts­

lingar, en cuslodia honesta, har uttryckligen uttalat sig

riksåklagarämbetet,

länsstyrelsen i Norrbottens län, rådhusrätten i Malmo, kriminalpolisinten-

denlen i Stockholm, föreningen Sveriges stadsdomare,föreningen Sveriges

landsfoqdar, advokatsamfundet

och

rättspsykiatriska föreningen.

Beträffande tiderna för det enhetliga frihetsstraffet uttalar sig

Svea hov­

rätt

och

Göteborgs rådhusrätt

för beredningens förslag att kortaste hd nu

bestämmes till en månad.

Föreningen Sveriges stadsdomare

framhåller att

förslaget lätt skulle kunna medföra, att korta frihetsstraff, som allmant

anses vara mindre önskvärda, kommer till ökad användning. Tendensen

i nutida kriminalpolitik har ju annars varit den att man velat i största möj­

liga omfattning eliminera de korta frihetsstraffen. En möjlighet skulle har

vara att man låter den nuvarande nedre gränsen för straffarbete — tvai må­

nader — vara nedre gräns för det nya gemensamma frihetsstraffet fäng­

else. Emellertid måste det ihågkommas att de korta frihetsstraffen for nar-

varande har en ganska stor uppgift att fylla i de fall, då de allmanpreven-

tiva synpunkterna särskilt kräver beaktande. Detta gäller bl. a. sadana brott

40 B

som rattfylleri och misshandel. Skulle man nu borttaga möjligheten att

LsTet r ^

1 Skal3n en~tVå månader’ Skulle domstolen°ofta stäl-

iän.elt 't dl einma:obötesstraff skulle bli för milt men två månaders

an dom t

l

^nnolikt är det icke heller någon större risk för

för d°™St0.I.arna framdeles kommer att döma till fängelse i blott en månad

för de brott som nu anses böra sonas med straffarbete. Av dessa skäl till-

yrker föreningen strafflagberedningens förslag om frihetsstraffets grän-

hrnH aIf~!*aet fftsatta reformarbetet leder till en effektivisering av andra

brottspåföljder främst bötesstraffet, synes dock frågan om en höjning av

minimum for fängelsestraffet till förslagsvis två månader böra tagas under

tornyat övervägande.

ö

fnrHr7fer för Västra Sverige ifrågasätter en höjning av maximigränsen

or tidsbestämt frihetsstraff, förslagsvis till tolv eller femton år I främ­

mande lagstiftning är maximum allmänt avsevärt högre än tio år. Bl a

med hansyn till reglerna om den obligatoriska villkorliga frigivningen fin-

ner hovratten avståndet från tio år till livstids fängelse vara väl stort. Det

synes icke heller alltid vara lämpligt att i sådana - säkerligen ej oprak-

,

’ dar en domstol finner tio års frihetsstraff icke vara tillräck­

ligt långt men hkval ej anser livstidsstraff böra utdömas, i enlighet med

beredningens rekommendation tillgripa förvaring som reaktionsform.

Beredningens försåg ångade nedsättning och eftergift av

pafoljd, eftergift av åtal samt återfall i brott har vid

remissbehandlingen rönt livlig uppmärksamhet. Det närmare innehållet i

yttrandena i dessa delar skall dock icke redovisas i detta sammanhang

Kangl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen

Inledning

Fragorna om brott och straff innefattar en rad svåra problem, som under

arhundraden sysselsatt lagstiftare och vetenskapsmän. Man har frågat sig

varför människor begår brott, vad som är grunden för och syftet med sam-

lallets reaktion mot brott samt vilka medel som är mest ändamålsenliga så-

freff10num0t °Ch förebyggande av brottslighet. Många teorier, som

sokt förklara brottsbegreppet samt straffets ändamål och innebörd, har sett

dagens ljus. I aldre tider dominerade primitiva föreställningar om straffet

såsom en rattvis vedergällning mot den som överträdde samhällets normer

Sa småningom har man kommit till insikt om det felaktiga och irrationella

i detta betraktelsesätt. Ehuru vedergällningstanken ännu — mer eller mindre

oppe ever klar i folkmedvetandet, är alla som närmare har arbetat med

essa problem, såväl inom olika vetenskapsgrenar som i det praktiska sam-

haUsarbetet, numera ense om att samhällsreaktionen mot brott främst full-

oljer det rent praktiska syftet att förebygga och bekämpa den fara för sam-

allets bestand samt för ordningen och säkerheten i samhället som vissa

handlingstyper utgör.

B 41

När det gäller att bestämma vilka handlingstyper som skall anses som

brottsliga, bör riktpunkten vara att i görligaste män tillgodose samhällets

krav på skydd för skilda allmänna och enskilda intressen utan att medbor­

garnas handlingsfrihet inskränkes mer än som är oundgängligen nödvän­

digt. Som en viktig synpunkt bör härvid beaktas, att icke alla skyddsvarda

intressen kräver kriminalisering. Erforderligt skydd kan ofta beredas pa

annat sätt, t. ex. genom skadeståndsskyldighet utan förening med brottsan-

svar, genom kontrollåtgärder av skilda slag samt genom upplysning. För

att en riktig och ändamålsenlig avvägning av det kriminaliserade området

skall kunna ernås, är det vidare av stor betydelse, att bedömningen — utan

stel bundenhet vid historiskt betingade värderingar eller traditionella tanke­

sätt — sker med hänsyn till det samhälle i vilket vi nu lever.

Vad angår åtgärderna mot brott visar erfarenheten, att dessa icke genom­

gående kan utformas på en ensartad principiell grundval utan att de maste

anpassas efter olika brottsföreteelser och olika slag av brottsklientel. Medan

i det ena fallet tyngdpunkten lägges på den allmänt brottsavhållande effek­

ten, kan i det andra fallet huvudsyftet med samhällsreaktionen vara att

söka återföra den brottslige till ett normalt samhällsliv. Som en tendens i

utvecklingen under senare tid kan man skönja ett ökat intresse för brotts­

lingens person och miljöförhållanden. På grundval av en vidgad människo­

kunskap har man alltmer kommit till insikt om att orsakerna till grövre

brottslighet ofta är att söka i djupgående brister i den brottsliges personliga

och sociala utrustning och att samhällsreaktionen bör inriktas på att i möj­

ligaste mån avhjälpa dessa brister. Den starkare betoningen av den brotts­

liges personliga förhållanden vid bestämmandet av samhällsreaktionens ait

och omfattning överensstämmer med de grundsatser om hänsyn till män­

niskovärdet och respekt för de mänskliga rättigheterna, vilka numera är

allmänt vedertagna inom den västerländska kulturvärlden.

Det är snart hundra år sedan en fullständig nykodifiering av vår straff­

rätt ägde rum. 1864 års strafflag, som ersatte missgärnings- och straffbal-

karna i 1734 års lag, fyllde höga anspråk för sin tid, men självfallet har den

icke förblivit oberörd av utvecklingen. Det är också endast rester av lag­

stiftningen som alltjämt är oförändrade. Detta gäller såväl reglerna om de

särskilda brotten som reaktionssystemet. I fråga om brottsreglerna har stora

partier efter hand reviderats, så att nu i det väsentliga endast en grupp, av­

seende brotten mot person, kvarstår i huvudsakligen samma skick som i 1864

års lag. Beträffande reaktionsformerna har nydaningen varit ännu mera in­

gripande. Det ursprungliga, tämligen stela och mekaniskt verkande systemet

har så småningom — i anslutning till den nyss beskrivna utvecklingen —

ersatts med rikt differentierade åtgärder, som möjliggör en anpassning till

skilda omständigheter med avseende å såväl broitets beskaffenhet som

brottslingens person. Den stora reform med sikte på en tullständig ny lag­

stiftning om både brotten och reaktionsformerna som vi nu står inför är

således väl förberedd. I själva verket utgör den slutetappen i en reform­

verksamhet, som oavbrutet pågått sedan flera decenniet tillbaka.

>>•(• Hihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

42 B

Den nya lagstiftningens disposition och inordnande i balkindelningen

Den nuvarande strafflagen upptager i de sex första kapitlen regler av

allmän natur och i övriga kapitel bestämmelser om de särskilda brotten Av

de allmänna kapitlen innehåller 2 kap. föreskrifter om reaktionssystemet,

V1Ä1^a.emellertld. är mycket fragmentariska; väsentligen behandlas brotts­

påföljderna i särskilda lagar. Dispositionen av regelsystemet är numera,

efter de talrika ändringar och kompletteringar som skett efter strafflagens

tillkomst år 1864, mycket svåröverskådlig.

Då det gäller den nya lagstiftningens formella uppbyggnad föreligger

olika mojligheter. Såsom självklart kan förutsättas, att den på ett eller

annat satt skall inordnas i balksystemet. Valet torde stå mellan att lagfästa

rättskomplexet i två särskilda balkar eller att samla allt i en enda balk.

Straffrättskommittén synes för sin del närmast ha velat giva förord åt det

senare alternativet men har utformat sitt förslag på ett sätt som är avsett

att lamna valet fritt mellan de båda möjligheterna. Vid departementsbehand-

,gen bär olika tänkbara alternativ ingående övervägts, liksom frågan om

agmaterialets disposition i övrigt. En uppdelning av lagbestämmelserna på

vå balkar har därvid framstått som mindre lämplig. Ur en balk som reg­

lerar brotten skulle bestämmelserna om påföljder för brott icke kunna helt

utmönstras. Dessa bestämmelser, särskilt stadgandena om frihetsstraff och

böter, skulle därigenom komma i en konstlad motsättning till övriga på-

foljdsstadganden; de påföljder som regleras av de senare stadgandena skulle

då Iatt framstå som påföljder av särskild valör. Bestämmelserna om brott

och om påföljder får sin rätta belysning, endast om de sammanföres i sam­

ma balk. Härigenom vinnes också i övrigt vissa tekniska förenklingar.

Den lamphgaste ordningen synes därför vara att sammanföra lagstiftningen

om brotten och om brottspåföljderna i en gemensam balk med benämningen

brottsbalk. I balken torde bestämmelserna om brotten böra upptagas såsom

en särskild huvudavdelning före den avdelning som behandlar påföljdssyste-

met. For främjande av överskådligheten synes emellertid balken böra in-

ledas med en avdelning, upptagande vissa grundläggande bestämmelser av

allmän natur och avseende såväl brotten som brottspåföljderna. Eventuellt

kan det visa sig lämpligt att i balken upptaga vissa ytterligare regler, som

ej kan hänföras till någon av de nu nämnda huvudavdelningarna (t. ex. åtals-

bestammelser och andra bestämmelser av processuell natur). Dessa regler

skulle då sammanföras i en fjärde och sista huvudavdelning av balken.

Den första huvudavdelningen av den nya balken bör som nämnts upp­

taga vissa allmänna bestämmelser. Denna avdelning kan lämpligen uppdelas

på tvenne kapitel, av vilka det första innehåller grundläggande bestämmel­

ser om brott och brottspåföljder, medan i det andra uppdrages de lerrito-

nella granserna för tillämpligheten av den svenska lagstiftningen om brott.

Beträffande dispositionen av den andra huvudavdelningen, vari upptages

regler om de särskilda brotten, synes straffrättskommitténs riktlinjer kunna

följas. Brotten bör således på grundval av den gängse gruppindelningen upp­

lagas i ordning allt efter som de riktar sig huvudsakligen mot person, mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 43

förmögenhet, mot allmänheten eller mot staten, varvid till den sista grup­ pen bör hänföras jämväl ämbetsbrotten och krigsbrotten. Såsom komple­ ment till de brottsbeskrivningar som lämnas i kapitlen om de särskilda brotten bör vidare i avdelningen upptagas två avslutande kapitel, avseen e

försök m. m. samt nödvärn och annan nöd.

Endast de två första huvudavdelningarna ingår i denna forsta etapp av lagrådsbehandlingen, varför jag ej har anledning att nu gå in på frågan om uppbvggnaden av återstående partier av den nya balken. Jag vill endast framhålla såsom givet, att reaktionssystemet icke bor regleras i detalj i si älva balken och att således närmare föreskrifter om bl. a. verkställighet av de olika påföljderna bör meddelas i annan ordning. Denna grundsats har också följts i strafflagberedningens skyddslagsförslag.

Brotten och brottsbeskrivningarna

Den självklara huvuduppgiften vid reformeringen av lagstiftningen om brotten är att på grundval av nutida samhälls- och rättsuppfattning över­ väga i vilken omfattning medborgarnas handlingsfrihet bor mskrankas genom en kriminalisering av sådana handlingar som icke kan tillåtas. Jag har redan i det föregående angivit de huvudsakliga synpunkter, som därvid enligt min uppfattning bör vara vägledande. Av stor vikt är givetvis, att brottsbeskriv­ ningarna utformas på ett i möjligaste mån klart och otvetydigt satt Under remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag har i en del fall fram­ förts kritik mot alltför vaga och tänjbara brottsbeskrivningar. Vid overar- betningen av förslaget har särskilt eftersträvats att bota de brister som kan

anses ha förefunnits i detta avseende.

Nyordningen av brottssystemet har redan förberetts genom de partiella straff lagsreformer som genomförts åren 1942 och 1948, omfattande för- mögenhetsbrotten samt brotten mot staten och allmänheten. Då straffratts- kommittén nu framlagt ett fullständigt förslag till brottsbestammelser, av­ sedda att ingå i en ny balk, är det därför endast den återstående brotts- gruppen, brotten mot person, som framträder i fullständigt nytt skick Jag har vid granskningen av kommittéförslaget i denna del funnit riktigt att, såsom kommittén förordat, i skilda kapitel upptaga bestämmelser om miss- handelsbrott, frihets- och fridsbrott, ärekränkningsbrott samt sedlighets­ brott. De av kommittén föreslagna kapitlen om misshandels- samt fnhets- och fridsbrotten innefattar en avsevärd, enligt mm mening val motiverad förenkling med utrensning av ett flertal ålderdomliga brottstyper. Ayen till utformningen av kapitlet om sedlighetsbrotten har jag i det vasenthga kunnat ansluta mig. I fråga om ärekränkningsbrotten har jag däremot icke kunnat helt acceptera de principer som följts av kommittén utan forslaget har i denna del i viss mån omarbetats vid departementsbehandhngen...................

Det kapitel med vissa bestämmelser om brott mot familj som kommittén upptagit på grundval av SL 17 kap. har fått utgå. Såsom framgår av det följande har jag ansett att ett par av brottstyperna i kapitlet bor såsom foi- äldrade utgå, medan de återstående kan överforas till andra kapitel i balken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

44 B

I övnga delar har straffrättskommittén som jag nyss anmärkte icke nu

toreslagit några genomgripande ändringar. Med vissa undantag har

kommittén begransat sig till den omarbetning som funnits påkallad för att

infoga bestämmelserna i den nya helheten. Jämväl vid departementsbehand-

hngen har denna begränsning måst iakttagas, trots att en viss reviderin»

främst pa vissa punkter av förmögenhetsbrotten framstår såsom önskvärd

1

“elysmng ^ de senaste årens erfarenheter från rättstillämpningen. Den

ojämn e i resultatet som härigenom i viss mån uppkommer är beklaglig

men torde ej kunna undvikas med hänsyn till arbetsuppgiftens stora om-

attning och den komplicerade beskaffenheten av de mångahanda problem

som maste losas.

Vid straff lagsreformerna under senare år har i allt större utsträckning i

sja va lagtexten inforts särskilda benämningar på de olika brottstyperna

Detta system har vissa påtagliga fördelar; bl. a. bidrar det till att hålla

aBrnanheten underkunnig om vilka förfaranden som är kriminaliserade.

Understundom ^ uPPstått svårigheter att finna lämplig brottsbeteckning.

Hvl n kV1S3t S1§ ~ även 1 sådana fal1 då man tillgripit språk-

i d t ^ ddmngar att de mforda beteckningarna snart vunnit burskap

i det aUmanna språkbruket. Straffrättskommittén har vid utarbetandet av

Tl Jr8*38

layh^ att ytterligare utbygga detta system genom att

g exten upptaga kursiverade brottsnamn för det stora flertalet brott,

i m nga all jamval for skilda grader av samma gärningstyp. Jag har

för ram del intet att erinra häremot, och enligt min mening bör syste­

met genomforas konsekvent. Det synes i viss mån förvirrande att, så-

T *

mm i 11

e f o rs

1

a g e t skett, den grova graden av en gärningstyp i vissa

all har ett särskilt brottsnamn och i andra fall icke. Vid överarbetning-

en av kommitténs förslag har genomgående särskilt brottsnamn upptagits

ior varje brott och även för de skilda grader av en brottstyp som uppkom-

mer genom differentiering av skaIan för påföljden. Då en Ss skala angives

or noimalfall, medan andra skalor skall komma till användning för svå-

raie och för ringa fall, upptages sålunda särskilt brottsnamn även för dessa

glo^a och ringare fall, i allmänhet beteckningen för normalfallet med tillägg

av »grov» resp. »ringa». Jag har däremot ej ansett erforderligt att tillämpa

enna ordmng vid den differentiering av skalan, som i fråga om brotten

mot rikets säkerhet och brotten av krigsmän samt de såsom krigsartiklar

betecknade brotten skett med hänsyn bl. a. till om riket var i krig eller icke.

Utformningen av reaktionssystemet, såvitt det beröres av bestämmelserna

om brotten

Såsom tidigare nämnts förutsätter straffrättskommitténs förslag infö-

rande av ett enhetligt frihetsstraff med beteckningen fängelse. Kommittén

har därvid utgått från det av strafflagberedningen samtidigt avgivna för­

slaget i detta avseende (SOU 1953: 17) vilket sistnämnda förslag i det vä­

sentliga upptagits i beredningens slutbetänkande (SOU 1956: 55). På tradi­

tionellt sätt angives beträffande varje särskilt brott — såsom ett uttryck för

Knngl. Mcij:ts proposition nr 10 år 1962

B 45

lagstiftarens uppfattning om brottets svårhetsgrad — huruvida och inom

vilka gränser fängelse må utdömas. Det är jämväl avsett att böter samt -

i fråga om ämbetsbrott och brott av krigsmän — de särskilda påföljder­

na avsättning, suspension och disciplinstraff skall få användas i den ut­

sträckning som framgår av stadgandena om de särskilda brotten. Eif defi­

nitivt ställningstagande till frågan om utformningen av de olika realctions-

formerna kan ej ske förrän i samband med behandlingen av strafflagbered­

ningens slutbetänkande. Tills vidare anser jag mig emellertid böra utga från

alt fängelse och straffarbete skall sammanslås till en enhetlig pafoljd med

benämningen fängelse, utformad i huvudsak enligt de grunder som straf -

lagberedningen föreslagit. Det förutsättes alltså, att fängelse skall kunna

ådömas på viss tid, lägst en månad och högst tio år eller vid samman­

träffande av brott högst tolv år, samt på livstid. Likaså förutsätter jag, att

prövningen av frågan om reaktionssystemets framtida utformning ej kom­

iner att föranleda sådana ändringar beträffande användningen av böter, av­

sättning, suspension samt disciplinstraff för krigsmän som väsentligen kan

påverka utformningen av bestämmelserna om de olika brotten.

Möjligheten att använda andra reaktionsformer än böter, frihetsstraff samt

ämhets- och disciplinstraff kommer i gällande lag ej till uttryck i de sär­

skilda brottsbestämmelserna. Sålunda saknar dessa varje erinran om att

t. ex. villkorlig dom, ungdomsfängelse eller förvaring kan ifrågakomma,

vilket sammanhänger med att dessa nya reaktionsformer framvuxit efter

tillkomsten av 1864 års strafflag. Det kan ej anses tillfredsställande, att be­

stämmelserna om brotten skenbart uttömmande anger vilken reaktion som

skall följa å brottet men i verkligheten lämnar en ofullständig anvisning

härom Därest man vill helt undvika denna bristfällighet i lagen, ar olika

utvägar tänkbara. En möjlighet är att varje brottsparagraf utbygges sa ad

den anger samtliga påföljder. Detta system skulle bil tungt och klumpigt,

och det kan tydligen utan vidare avvisas. En annan utvag ar att helt frigöra

brottsbestämmelserna från varje anvisning om påföljden och samla pa-

följdsstadgandena i ett särskilt avsnitt av balken. Det ar en rent praktisk

fråga, om det låter sig göra att gå till väga på detta satt. Visserligen sku e

därigenom vinnas en mera konsekvent uppbyggnad av lagen, men anvisning­

en särskilt om den skala, inom vilken fängelse i varje särskilt fall ska 1

bestämmas, skulle bli mera svåröverskådlig. Därför synes det lamphgast att,

liksom hittills, giva anvisning beträffande fängelse och böter i varje brotts­

paragraf I de allmänna bestämmelser, varmed det är avsett att den nya

brottsbalken skall inledas, bör emellertid klart komma till uttryck, att på­

följd alltid skall bestämmas med beaktande av samtliga stadganden om på­

följderna och alltså icke enbart enligt anvisningen i brottsparagrafen.

Frågan om användningen av begreppet »straff» har sedan lange uppmärk­

sammats i den kriminalpolitiska diskussionen såväl i vårt land som utom­

lands. Detta terminologiska spörsmål har givetvis nara samband med den

mycket omdiskuterade frågan om grunden för och syftet med samhällets

åtgärder mot brott. Det torde bli anledning att närmare beröra spörsmålet

liungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

46 B

i samband med prövningen av strafflagberedningens förslag. Jag vill här en­

dast konstatera, att beteckningen straff icke användes och ej heller lämpli-

gen bor anvandas för alla de olika reaktionsformer som tillämpas och att

den följaktligen icke är användbar såsom samlande benämning för brotts-

reaktionen. En sådan sammanfattande benämning för alla reaktionsformer-

na måste dock valjas för användning i skilda sammanhang i de båda hu­

vudavdelningar av den blivande brottsbalken varom nu är fråga. Då sålunda

ordet straff icke lämpar sig härför, måste något annat uttryck väljas. Den

lämpligaste benamningen torde vara »brottspåföljd», »påföljd». Benämningen

ar ej fullt adekvat, då reaktionsformernas syfte att genom ändamålsenlig be-

andhng göra den brottslige bättre skickad för ett normalt samhällsliv icke

kommer till uttryck däri. Enligt min mening bör dock uttrycket, åtminstone

tills vidare, kunna godtagas såsom en samlande beteckning.

Såsom framgår av den följande framställningen föreslår jag, att i de all­

männa inledande reglerna i brottsbalken skall intagas vissa allmänna be-

stammelser angående de grundsatser som bör följas vid bestämmandet av

påföljden for den brottsliga gärningen. Däremot torde det ej vara anled­

ning att i samband med de särskilda brottsbeskrivningarna upptaga närma­

re anvisningar om hur påföljden skall bestämmas, frånsett vad som framgår

av den skala för påföljden som angives. Denna grundsats har också följts av

straffrättskommittén. Jag har emellertid vid granskningen av kommittéför­

slaget uppmärksammat, att i sådana fall, då flera påföljder angives, ord­

ningen dem emellan växlar; då exempelvis både böter och fängelse angives,

namner man i vissa fall böter först, medan i andra fall ordningen är den

omvanda. Denna växling förekommer även i den gällande strafflagen, och

tanken torde vara att den skall innebära en viss anvisning för bestämman­

det av påföljden. Då en sådan anvisning ej sällan blir tämligen godtycklig

och dess betydelse lätt kan överdrivas, har jag funnit lämpligast att alltid

namna dessa påföljder i samma ordning med böter först. Den omständighe­

ten att den lindrigare påföljden nämnes först innebär således ej, att denna

är någon »normalpåföljd», utan valet mellan påföljdsarterna skall ske en­

ligt domstolens bedömande i varje särskilt fall.

Vid utformningen av skalorna för påföljden vid de olika brotten har kom­

mittén i huvudsak anknutit till de grundsatser som tillämpas i den gällan­

de strafflagen. Vissa modifikationer har dock påkallats, bl. a. såsom en kon­

sekvens av sammanslagningen av fängelse och straffarbete. Kommittén har

följt den principen, att i sådana fall, då den nuvarande i strafflagen upptag­

na skalan innehåller fängelse utan angivet maximum men ej straffarbete, i

allmänhet föreslås ett särskilt lägre maximum, vanligen sex månader eller i

vissa fall ett år. Vidare må nämnas att kommittén föreslagit höjning av nu­

varande minimum för den grova typen av vissa förmögenhetsbrott från fri­

hetsstraff i två månader till sex månader. Mot denna ändring, som alltså

innebär en förskjutning av gränsen mellan normalformen och den grova

formen av brottet, synes ej vara något att erinra, men i anslutning till vissa

i cmissuttalanden, bl. a. från advokatsamfundet, bör det starkt understrv-

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 47

kas, att de exempel på omständigheter att beakta vid bedömande huruvida

ett brott är grovt, vilka angives i de särskilda brottsbeskrivnmgarna, icke

uttömmande och att ett brott icke skall schablonmässigt rubriceras som grov

så snart någon sådan särskilt angiven omständighet föreligger. Vad nu sagts

äger motsvarande tillämpning, när det gäller att bedöma huruvida en gar-

nfng bör hänföras till den ringa graden av visst brott Rubriceringen skall

alltfd ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet föreliggande omstan-

^ Straff lagberedningen har i sitt år 1953 avgivna betänkande framlagt för­

slag om att domstolen skall få möjlighet att i särskilda fall medgiva nedsätt­

ning eller eftergift av påföljd, vilket förslag jamval upptagits i beredninge

slutbetänkande. Enligt min mening skulle en dylik möjlighet innebara c

viktigt komplement till den åtalsprövning som i stor utsträckning lag s i

åklagarens hand och som enligt ett av strafflagberedningen jamval fram­

lagt förslag skall ytterligare utvidgas. Ur principiella synpunkter ar det

nämligen icke tillfredsställande, att domstolen har mera begränsade be .

genheter än åklagaren, då det gäller att avgöra om ett brott *>or medföra på­

följd. Ett närmare ställningstagande till detta svara och fnska °™str*dda

spörsmål kan emellertid ej ske i nu förevarande sammanhang. Detta m

för att det är vanskligt att nu bedöma i vad mån föreskrifter om påföljdsefter­

gift i speciella fall är erforderliga. Om det i den blivande brottsba kens av­

delning angående reaktionsformerna kommer att upptagas en allmän b -

stämmelse om nedsättning eller energi» av piteljd är de! mähanda reke

uteslutet att dylika särskilda föreskrifter blir överflödiga. Med hansyn här­

till har jag tills vidare icke upptagit straffrättskommittens förslag om in­

förande av en regel angående bedömandet av gärning, som toroyas med sam­

tycke av den mot vilken gärningen riktas (

1

:

10

första stycket i kommBtens

förslag). Ej heller har nu upptagits någon regel om möjlighet att från p

följd fria kvinna som själv fördrivit sitt foster. Övriga stadganden i kom­

mitténs förslag som av berörda anledning tills vidare fått utgå ar 11

11,

12-11 och 13: 14 (angående frivilligt avvärjande av fara i vissa fall) samt

20: 14 (angående förövande under krig av gärning, som enligt gärnings­

männens uppfattning enligt krigsbruk var tillåten).

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Å talsregler

Straffrättskommititén har i sitt förslag i slutet av ett flertal kapitel upptagit

regler om begränsningar i den allmänna åtalsrätten. Förslaget innebar b ha.

den nvheten, att den lämplighetsprövning från aklagarnas sida, som år 1942

infördes beträffande en del förmögenhetsbrott, utsträckes att galla vissa

av brotten mot person. Vidare avses att åtalsprövningen icke skall vara bun­

den till statsåklagaren utan till den åklagare som enligt sin åk agarinstruk-

tion har att utföra åtal i målet. Samtidigt föreligger emellertid strafflagbe­

redningens förslag angående vidgade möjligheter till åtalseftergift. De sy­

nes mig knappast möjligt att taga ställning till straffrättskommittens olika

48 B

förslag i nu berörda avseenden oberoende av hur prövningen av strafflag-

berednmgen8 nämnda förslag utfaller. Då jag icke nu är beredd att taga

staUnmg till sistnämnda förslag, torde hela frågan om åtalsprövningen få

uppskjulas till ett senare skede. Det synes för övrigt ur systematisk syn-

punkt riktigast att i kapitlen om de särskilda brotten upptaga allenast själ-

f eS^,1Vni,ngarna- ÄtaIsre§lerna ^n lämpligen sammanföras i ett

vidSe r rP H

1

f a 7 balken- Med anledning av det sagda kommer tills

vidare följande stadganden i straffrättskommitténs förslag ej att upptagas

wm0S?7

3l7’ 4:9’ 5:7’ 6:12’ 7:12’ 8:10’ 10^11: 1S?Ä

till'W" ;

19: 23‘ Även de särskilda åtalsreglerna i anslutning

ti bestämmelserna om svensk domsrätt (23: 6-10 i kommitténs förslag) har

tills vidare uteslutits.

Översikt av innehållet i departementsfårslaget

dePartementsförslaget upptager av den blivande brotts­

balken tva huvudavdelningar, av vilka den första innehåller inledande all-

Frf bestami"elser och den andra stadgandena om de särskilda brotten,

hrntf a an °rtS äF d6t aVSCtt att ytterligare en avdelning, avseende

frnfo? Jf ""a3’

^ ! Wlk0mma’ och eventuellt kan det bli påkallat att

tillfoga eu fjärde avdelning med bestämmelser av processuell natur m m

borsta avdelningen upptager endast två kapitel.

1

kap., som erhål-

uWkl , r- °Ch brottsPåföl)der’ ^ledes med ett stadgande, som

uthyckhgen lagfaster den i vår rätt hävdvunna principen, att en gärning icke

författningt f br0tt ^ täcknin§ av stadgande i lag eller annan

författning (»nullum cnmen sine lege»). Vidare upptages på grundval av

22\

* kom™lttens förslag en regel, som anger en annan grundläggande

brottsforutsattnmg, nämligen att gärningen skall ha utförts med uppsåt eller

i vissa fall, av oaktsamhet. I anslutning härtill har införts en bestämmelse’

om hur en gärning begången under inflytande av rus skall bedömas (jfr

22 2 i kommitténs förslag). Härefter följer i kapitlet ett antal stadganden

med geneiella och grundläggande regler om bestämmandet av påföljd för

rott. Aven ett stadgande om var en brottslig gärning skall anses begången

ten,T

86

Cn PlatS

1

d6tta inledande kaPitel 0‘fr 23:

11

i kommit­

téns förslag). Slutligen upptager förslaget — på grundval av regler som av

kommittén upptagits i 23: 12 och 23: 13 - eu bestämmelse angående utlåni­

ng f°r br0tt samt ett stadgande om tillämpning av brottsbalkens bestäm­

melser inom specialstraffrätten.

2

kap., som jämväl ingår i första avdelningen, avser tillämpligheten av

svensk lag angaende brott och innehåller alltså bestämmelser om svensk ju-

risdiktionsrätt i straffrättsligt avseende. Bestämmelserna i kapitlet ansluter

"V Sak,nara

t1,!1

motsvarande bestämmelser i straffrättskommitténs förslag

ir r f

V

1

tUr

1

PrinciP grundar sig på de gällande reglerna i

SL. I formellt avseende har emellertid bestämmelserna väsentligt omarbetats

i departementsförslaget i syfte att underlätta förståelsen av det tämligen

komplicerade regelsystemet. Kommittén har i anslutning till jurisdiktionsreg-

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1962

B 49

lerna jämväl upptagit vissa bestämmelser angående strafflags tillämplighet i

tiden (23: 1—5 i kommitténs förslag). Det kan emellertid ifrågasättas hu­

ruvida icke regler av denna natur hellre bör upptagas i promulgationslag-

stiftningen. Jag har i vart fall ej funnit lämpligt att nu införa reglerna i fo-

revarande kapitel eller eljest i de avsnitt av den nya brottsbalken varom nu

är fråga. De berörda bestämmelserna i kommittéförslaget får alltså tills vida­

re utgå. De bestämmelser som av kommittén upptagits i 23: 11

13 ingår

som nyss anmärktes i 1 kap. i departementsförslaget.

I andra huvudavdelningen av departementsförslaget ingår 3

__

21

kap., vilka upptager bestämmelser om de särskilda brotten, samt

22

och 23 kap., innehållande de till dessa bestämmelser nära anslutande leg-

lerna om försök m. m. och om gärningar som begås i nödvärn eller annan

nöd. Ordningen mellan kapitlen om brotten följer kommitténs förslag. I en­

lighet härmed behandlas i

3—6

kap. de brott som riktar sig mot person, i

7

__it kap. förmögenhetsbrotten, i 12—14 kap. de brott som anses riktade

mot allmänheten samt i 15—21 kap. brotten mot staten, däri inbegripna

ämbets- och krigsbrotten.

3

kap. med bestämmelser om mord och misshandel motsvarar

1

kap. i kom­

mitténs förslag, som grundar sig på nuvarande SL 14 kap. Den utformning

av kapitlet som föreslagits av kommittén innebär som jag redan tidigare

anmärkt en högst avsevärd och väl motiverad förenkling av de nuvarande

komplicerade och föråldrade reglerna. Departementsförslaget uppvisar inga

mera väsentliga avvikelser från kommitténs förslag. I fråga om de s. k.

objektiva överskotten, vilka är av särskild betydelse för misshandelsbrotten,

har jag liksom det övervägande antalet remissinstanser anslutit mig till

kommitténs förslag att ouppsåtliga verkningar genomgående skall frånkän-

nas betydelse då det gäller uppsåtliga brott. En reform i denna riktning ar

ägnad att främja klarhet och enkelhet vid brottsbegreppens utformning, och

de farhågor som från några håll framförts för att den skulle medföra ogynn­

samma verkningar i form av stegrad frekvens av vissa brott synes obefoga­

de Det må erinras om att s. k. eventuellt uppsåt i regel räcker för att kra­

vet på uppsåt skall vara uppfyllt (jfr vid

1

kap.

2

§ i departementsförsla­

get). Om vid misshandelsbrott — och motsvarande gäller vid vissa andra

brott__ej ens eventuellt uppsåt förelegat med avseende å den effekt brottet

medfört men gärningsmannen bort räkna med denna effekt, inträder i före­

kommande fall ansvar, utom för uppsåtlig misshandel, jämväl för vållande

till annans död eller till kroppsskada eller sjukdom.

1

likhet med kommit­

tén har jag vidare funnit olämpligt att såsom i gällande rätt skilja mellan

brottstyperna mord och dråp efter om gärningen skett med berått mod eller

av hastigt mod. Gränsen bör i stället dragas med hänsyn till hur grovt brot­

tet framstår med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. Enligt

kommittéförslaget skall uppsåtligt dödande betecknas som mord, om gär­

ningen framstår såsom särskilt grov, och eljest som dråp. I departements­

förslaget har detta jämkats så, att gärningen normalt skall anses som mord

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

50 B

och att dråp föreligger om gärningen med hänsyn till de omständigheter som

foranJett garningen eller eljest är att anse som mindre grov.

I förevarande kapitel har kommittén föreslagit en bestämmelse om verkan

av samtycke av den mot vilken en gärning riktas (1:10 första stycket i

kommitténs förslag). Den föreslagna bestämmelsen innebär, att i fall av

samtycke straffet må nedsättas eller från straff frias alltefter gärningens

art, bevekelsegrunderna och omständigheterna i övrigt. Såsom förut nämnts

ar det min avsikt att kommitténs förslag i denna del skall behandlas i en

senare etapp i samband med strafflagberedningens förslag om nedsättning

eller eftergift av påföljd. Kommittén har jämväl i anslutning till samtyckes-

regeln upptagit en bestämmelse med syfte att medverkan till självmord el­

ler till eget tillfogande av svår kroppsskada skall behandlas på samma sätt

som dödande resp. misshandel med samtycke (1: 10 andra stycket). Vissa

skal kan anföras för kommitténs ståndpunkt i detta avseende. Jag ställer

mig emellertid tveksam till lämpligheten av att införa en dylik särregel, som

sannolikt kan komma att innefatta förfaranden vilka icke rimligtvis bör

betecknas såsom brottsliga. Även utan en sådan regel torde den som med­

verkar till annans självmord i vissa fall kunna fällas till ansvar, nämligen

för vållande till annans död; under vissa förutsättningar kan måhända

också ansvar för mord eller dråp tänkas inträda. Med hänsyn härtill och då

något storre praktiskt behov av den föreslagna regeln icke torde föreligga,

har jag stannat vid att ej upptaga någon motsvarighet till densamma i de-

partementsförslaget.

SL 14: 21 innehåller ett stadgande om framkallande av fara för könssjuk­

dom. I 1944 års betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten

och allmänheten föreslog kommittén, att detta stadgande skulle överföras

till SL 19 kap. såsom en komplettering till de i SL 19:

6

meddelade bestäm­

melserna om överförande eller spridande av smittsamma sjukdomar i all­

mänhet. I den proposition som framlades år 1948 uttalade dåvarande depar­

tementschefen emellertid den uppfattningen, att brottet icke hade sin plats

bland de allmänfarliga brotten i SL 19 kap., enär det framstod såsom i

framsta rummet riktat mot den enskilda person som i det särskilda fallet

utsattes för handlingen. Stadgandet fick därför kvarstå i SL 14 kap. för att

upptagas i samband med översynen av detta kapitel i dess helhet. Vid det för­

nyade övervägande av frågan som nu ägt rum har kommittén vidhållit den

åsikt som kom till uttryck i 1944 års förslag och upptagit förevarande brotts-

lyP i kapitlet om allmänfarliga brott (14 kap. i kommitténs förslag). För

egen del ställer jag mig tveksam till denna placering. Frågan synes emeller­

tid få sin bästa lösning, om stadgandet, vilket är av tämligen speciell natur

och nära anknyter till 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar, inrymmes i nämnda lag. Jag har därför icke upptagit nå­

gon bestämmelse i detta ämne i brottsbalksförslaget.

4 kap. i departementsförslaget behandlar brott mot frihet och frid. Kom­

mittén, som upptagit motsvarande bestämmelser i 2 kap., har utarbetat sitt

förslag i nära anslutning till SL 15 kap. men har utmönstrat vissa föråld­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 51

rade regler. Särskild uppmärksamhet har ägnats frågan om skydd tor per­

soner som blir utsatta för hot om grova brott. Kommittéförslaget innebar i

övrigt inga mera väsentliga nyheter. I departementsförslaget har icke gjorts

nåra större avvikelser från kommitténs förslag.

_ _

l

5

kap. i departementsförslaget upptages bestämmelserna om arekrank-

ninq motsvarande 3 kap. i kommitténs förslag. Kommittén har föreslagit

en grundlig revidering av de gällande bestämmelserna i SL 16 kap om äre­

kränkning. Den väsentliga skillnaden i jämförelse med gallande rätt ar att

möjligheterna till sanningsbevisning väsentligt vidgas. Såsom centralt are-

kränkningsbrott har upptagits förtal, avseende ärekränkning genom läm­

nande av osanna eller ogrundade uppgifter. Vid sidan darav har upptagit

en annan brottstyp, benämnd vanryktande, vid vilken ansvar i princip s a

kunna ådömas oberoende av uppgiftens sanningshalt. Sanningsbevisning

skall i regel vara förbjuden i mål där åtal väckts för dylikt brott. Vid gransk­

ningen av förslaget har jag kommit till den uppfattningen, att det lägger a -

för stor vikt vid det osanna eller ogrundade i en ärekränkande uppgift, hor-

slaget har vid departementsbehandlingen omarbetats i syfte att vid lagtex­

tens avfattning kraftigare framhäva det förhållandet, att nedsattande upp­

gifter om annan bör — även om de är riktiga — lå lämnas endast om det

är påkallat av ett befogat allmänt eller enskilt intresse.

__

6 kap i departementsförslaget behandlar sedlighetsbrotten. Aven i fråga

om dessa brott innebär kommitténs förslag, som upptager motsvarande be­

stämmelser i 4 kap., flera nyheter av principiell natur. Kommittén har genom­

gående behandlat ifrågavarande brott såsom Övergrepp av en person mot an­

nan person. Jag har i huvudsak ej funnit anledning till invändningar mo

kommitténs systematik och avgränsningar av de skilda brottstyperna o

de modifikationer på olika punkter som vidtagits under departementsbe­

handlingen innebär ej några större avvikelser från kommitténs förslag. D

må dock nämnas, att jag föreslår viss utvidgning av det kriminaliserade om­

rådet i syfte att skydda yngre åldersklasser från att dragas in i prostitutio .

Efter kapitlet om sedlighetsbrotten upptager kommittéforslaget ett kapi­

tel innehållande bestämmelser om brott mot familj. Såsom

förut

anförts har

kommittén varit i viss mån tveksam huruvida det ar be™«igat att tJl et

särskilt kapitel avskilja en sådan brottsgrupp, men kommittén har slutligen

stannat för att icke frångå den gällande rätten i detta avseende. Det föreslag­

na kapitlet omfattar sålunda i huvudsak de brottstyper som upptages _i SL

IT kap , varjämte till kapitlet överförts ett par andra brott som ansetts över­

vägande innebära brott mot familj. I den föreslagna lydelsen innehåller ka­

pitlet bestämmelser om tvegifte, olaga giftermål förvanskande av famdje-

ställning, egenmäktigt bortförande av barn samt blodskam. Då de ifråg

varade brottstyperna till stor del är utan praktisk betydelse, har jag komrai

t

iH

den Uppfattningen, att det ej finns anledning att behålla ett särskilt ka­

pitel om brott mot familj. Ett par av brottstyperna torde kunna helt utesluta.

och de övriga överföras till andra kapitel.

Den i förslaget upptagna brottstypen olaga giftermål avser sadana fall, då

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

52 B

någon gifter sig med en person som på grund av sinnessjukdom el. dyl. ej

äger rättslig handlingsförmåga eller då äktenskap ingås på grund av villfa­

relse, svek eller tvång. Den som tvingar annan till äktenskap kan emellertid

åtalas för olaga tvång, och även eljest torde de gärningar som omfattas av

denna brottstyp i de praktiskt tänkbara fallen ingå såsom ett led i annat

kriminellt förfarande (t. ex. bedrägeri). Något praktiskt behov av den fö­

reslagna kriminaliseringen synes därför ej föreligga, och denna brottstyp

torde utan olägenhet kunna utgå.

Brottet förvanskande av familjeställning avser enligt förslaget till en bör­

jan att man »understicker eller förbyter» barn. Denna ålderdomliga gär-

mngstyp torde numera få anses betydelselös; vissa av de fall som åsyftas

torde kunna hänföras under brottsbeskrivningen för egenmäktigt bortfö­

rande av barn. Vidare omfattar brottet det fall att man eljest genom att av­

giva oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmälan tillvällar sig

eller annan falsk familj eställning eller berövar annan hans rätta familj eställ-

nmg. Såsom kommittén närmare utvecklat finns ej anledning att i detta

sammanhang särskilt beakta exempelvis sådana fall, då förvanskande av fa­

milj eställning sker genom att osanna uppgifter lämnas i faderslcapsmål eller

som syftar till att orättmätigt bereda gärningsmannen arv eller underhåll.

I dylika fall inträder regelmässigt ansvar för mened, osann partsutsaga, be­

drägeri, förfalskning etc. Något praktiskt behov att därutöver särskilt kri­

minalisera förvanskande av familj eställning kan enligt min mening icke

uppvisas. Även denna brottstyp kan således utgå.

De återstående brotten i förevarande kapitel av förslaget, nämligen tve­

gifte, blodskam och egenmäktigt bortförande av barn, bar jag funnit med

fördel kunna upptagas i de kapitel som behandlar resp. brott mot allmän

ordning, sedlighetsbrott samt frihets- och fridsbrott. Departementsförslaget

upptager således icke något särskilt kapitel om brott mot familj.

Förmögenhetsbrotten behandlas i departementsförslaget i

7

__

11

kap.,

vilka innehåller bestämmelser om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

(7

kap.), bedrägeri och annan oredlighet (8 kap.), förskingring och annan tro­

löshet (9 kap.), gäldenärsbrott (10 kap.) samt skadegörelsebrott (11 kap).

BeLräffande dessa brott har kommitténs arbete huvudsakligen avsett att i

brottsbalken infoga de bestämmelser som antogs genom 1942 års lagstift­

ning angående förmögenhetsbrotten. Jag skall här endast beröra ett par

spörsmål.

1

I fråga om tillgreppsbrotten har kommittén med anledning av de senaste

årens erfarenheter av biltillgreppen föreslagit, att stöld skall anses före-

ligga ej blott då gärningsmannen har uppsåt att tillägna sig det tillgripna

utan aven då hans uppsåt avser att bruka det utan att återställa det. Då

syftet med denna utvidgning i huvudsak har tillgodosetts genom den ut-

■\eckling i rättspraxis, som har ägt rum efter förslagets avgivande, samt

förslaget föranlett vissa erinringar i yttrandena, har den hittillsvarande

brottsbeskrivningen beträffande stöld bibehållits i departementsförslaget.

En annan nyhet i kommittéförslaget som jag ställt mig tveksam till är

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 53

det stadgande om ekonomiskt förtal som upptagits i kapitlet om bedrägeri

och annan oredlighet (7: 9 i kommitténs förslag). Detta stadgande, som i

viss utsträckning'äger motsvarighet i SL 16: 8, är avsett att komplettera de

allmänna reglerna avseende ärekränkning. Tydligt är, att spridande av orik­

tiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomis­

ka förhållanden ofta kan åtkommas såsom vanlig ärekränkning. I den mån

fråga är om sådana närings- och ekonomiska förhållanden som icke kan sa-

„as ha något samband med det personliga anseendet har det föreslagna

stadgandet sin väsentliga betydelse i förhållandet olika näringsidkare eme -

lan och berör således spörsmål, som lämpligast bör regleras i lagstiftningen

mot illojal konkurrens. Jag har stannat för att icke upptaga ifrågavarande

bestämmelse i brottsbalksförslaget. Det torde få ankomma på varumarkes-

och firmautredningen att under sitt fortsatta arbete närmare overvaga hur

lagstiftningen på förevarande område bör vara utformad och därvid bl. a.

beakta de förpliktelser som Sverige kan ha åtagit sig genom sin anslutning

till Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten.

Den brottsgrupp som betecknas såsom brott mot allmänheten upptages i

deparlementsförslaget i 12—14 lcap., vilka innehåller bestämmelser om

allmänfarliga brott (12 kap.), förfalskningsbrott (13 kap.) samt mened och

falskt åtal; så ock annan osann utsaga (14 kap.). Jämväl denna brottsgrupp

har av kommittén upptagits i väsentligen oförändrat slcick från strafflagen,

som i berörda delar fått sin nuvarande avfattning genom 1948 års lagänd­

ringar. Det kan ifrågasättas att till kapitlet om allmänfarliga brott överfora

de mycket frekventa brotten rattfylleri och vårdslöshet i trafik, vilka for

närvarande behandlas i 1951 års lag om straff för vissa trafikbrott. Denna

fråga kommer att övervägas av de i slutet av år 1957 tillkallade sakkunniga

för översyn av lagstiftningen om trafikonykterhet m. m.

Brotten mot staten har erhållit sin nuvarande utformning genom 1948

års lagstiftning, men kommittéförslaget innefattar på vissa punkter änd­

ringar av saklig innebörd. Vad först beträffar brott mot allmän ordning,

som i departementsförslaget upptagits i 15 kap., har kommittén bl. a. revi­

derat bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning. Vidare må näm­

nas, att de nuvarande bestämmelserna om sårande av sedlighet har kom­

pletterats med ett i anslutning till

6

kap.

2

§ tryckfrihetsförordningen utfor­

mat stadgande om spridande av förråande skrifter bland barn och ungdom.

Jag har för min del kunnat ansluta mig till kommitténs förslag med en del

modifikationer på skilda punkter.

I 16 kap. i departementsförslaget behandlas brott mot allmän verksam­

het på grundval av kommittéförslagets 15 kap. Kommittén har i detta ka­

pitel föreslagit en bestämmelse om förtal mot myndighet, vilken jag dock

ej ansett mig böra upptaga. Anmärkas må emellertid, att spridande bland

allmänheten av falskt rykte eller annat osant påstående, ägnat att under­

gräva aktningen för myndighet, enligt gällande rätt föianleder ansvar jäm-

Tikt SL 11:6. I departementsförslaget bär denna gärningstyp utbrutiis och

bildar i förevarande kapitel eif särskilt brott med benämningen beljugande

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

54 B

av myndighet. Ett av kommittén föreslaget stadgande om brott mot tyst­

nadsplikt (15: 7 i kommitténs förslag) har överförts till kapitlet om ämbets­

brotten. Vidare må nämnas, att departementsförslaget innebär en i jämfö­

relse med gällande rätt och kommittéförslaget ändrad konstruktion av de

brott som gäller våld m. m. mot ämbets- eller tjänsteman.

Beträffande brotten mot rikets inre och yttre säkerhet, vilka i departe-

mentsforslaget upptagits i 17 och 18 kap. med överskrifterna högmålsbrott

och brott mot rikets säkerhet, har kommittén föreslagit en del ändringar

i jämförelse med gällande rätt, främst i bestämmelserna om uppror och hög­

förräderi. Ändringarna i dessa bestämmelser har emellertid icke upptagits

i departementsförslaget, utan till detta har de nuvarande upprors- och hög-

forradenparagraferna överförts i huvudsak oförändrade. Vidare må näm­

nas att jag — i syfte främst att trygga en fri kritik- och yttranderätt — ej

heller ansett mig böra upptaga vissa av kommittén framlagda förslag inne­

barande vidgad kriminalisering av kränkande uttalanden mot riksdagen,

statsrådet, främmande makt m. fl. Ett par av de i kapitlen upptagna brotten

har i departementsförslaget erhållit ändrad konstruktion på samma sätt som

föreslagits beträffande brott mot ämbets- och tjänstemän.

I 19 kap. i departementsförslaget behandlas ämbetsbrott. Förslaget över­

ensstämmer frånsett vissa modifikationer med kommitténs förslag (18

kap.), som i sin tur nära ansluter till gällande rätt. Såsom nyss antyddes

har till kapitlet överförts ett i 15 kap. i kommitténs förslag upptaget stad­

gande om brott mot tystnadsplikt. Genom stadgandet kriminaliseras brott

mot tystnadsplikt för alla som är anställda i allmän tjänst och för dem som

fullgör lagstadgad tjänsteplikt. Vissa bestämmelser i kapitlet vilka äger sam­

band med påföljdssystemet (18:

^8

och 18: 14 i kommitténs förslag) har

uteslutits för att upptagas i brottsbalkens blivande tredje huvudavdelning.

20

och 21 kap. i departementsförslaget innehåller bestämmelser om brott

av krigsmän samt krigsartiklar. Kommittéförslaget upptager motsvarande

bestämmelser i 19 och 20 kap. och innebär tämligen få avvikelser från gäl­

lande^ rätt. Bland nyheterna må nämnas, att bestämmelserna om krigsför-

räderi i vissa avseenden omarbetats. En bestämmelse har upptagits angå­

ende tillämpningen, i fall då riket är ockuperat utan att riket formellt är i

krig, av sådana ansvarsbestämmelser som förutsätter krigstillstånd. I de­

partementsförslaget har denna bestämmelse erhållit en mera generell av­

fattning än i kommitténs förslag.

Till komplettering av brottsbeskrivningarna i 3—21 kap. upptages i 22

kap. i departementsförslaget, motsvarande

21

kap. i kommitténs förslag, be­

stämmelser om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

Dessa bestämmelser anknyter till 3 kap. SL med smärre ändringar. En vik­

tig nyhet är att tillämpningsområdet för medverkansbestämmelserna i prin­

cip uttryckligen begränsas till brott å vilka kan följa strängare påföljd än

endast böter.

23 kap. i departementsförslaget, som är det sista kapitlet i denna huvud­

avdelning, innehåller bestämmelser om nödvärn och annan nöd. Detta kapi­

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1962

B 55

tel bya<ser på

22

kap. i kommittéförslaget. I huvudsaklig överensstämmelse

med kommitténs förslag upptages regler om nödvärn, om befogenhet för

polismän m. fl. att i vissa situationer utöva våld samt om nodfall i allmän­

het ävensom en bestämmelse om bedömandet av gärning, som begås på be­

fallning av någon under vars lydnad gärningsmannen står. Vad i SL 3: 7

utsäges därom, att straff ,som lagen utsätter för det fall att någon genom

brott bereder sig vinning eller tillägnar sig något jämväl skall tillampas, då

någon avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något, torde

gälla utan särskilt stadgande (jfr prop. 1942:4 s. 184). Den motsvarighet

till nämnda lagrum som kommittén upptagit i förevarande kapitel (

22

: 9 i

kommitténs förslag) har jag därför ansett kunna utgå ur förslaget.

Straffrättskommittén har i sitt betänkande med förslag till brottsbalk

även framlagt förslag till ändringar, som brottsbalken föranleder i andra

författningar; bl. a. måste tryckfrihetsförordningens regler om tryckfnhets-

brott revideras. Dessa ändringar får emellertid upptagas i en senare etapp

av lagstiftningsarbetet.

TTT- De särskilda bestämmelserna i förslaget

Enligt de grunder som jag angivit i det föregående har utarbetats förslag

till de två första huvudavdelningarna i den blivande brottsbalken. Beträf-

tande de särskilda bestämmelserna i detta förslag får jag, utöver vad som

framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser

Första huvudavdelningen i den föreslagna nya balken innehåller allmänna

bestämmelser, uppdelade på två kapitel, av vilka det ena ger vissa generella

föreskrifter om brott och brottspåföljder, medan det andra reglerar tillämp­

ligheten i rummet av svensk lag angående brott.

1 KAP.

Om brott och brottspåföljder

I detta inledande kapitel upptages vissa grundläggande regler angående

brott och brottspåföljder. Såsom 1 § har införts en bestämmelse, som fast­

slår principen »nullum crimen sine lege». 2 § ger vissa sammanfattande reg­

ler om vad som kräves i subjektivt avseende för att en gärning skall anses

såsom brottslig. Denna paragraf reglerar även frågan om ansvar för brott

som begås under rus. I

3—5

§§ upptages vissa bestämmelser om brottspå­

följder. Skadestånd, förverkande och andra särskilda åtgärder, vilka i en

del avseenden följer andra regler än de egentliga brottspåföljderna, om-

namnes i 6 §. En bestämmelse om var brott skall anses begånget återfin­

nes i 7 §, medan i 8 § meddelas ett stadgande om utlämning för brott. Av­

slutningsvis gives i 9 § en bestämmelse om tillämpligheten av brottsbalkens

bestämmelser i fråga om brott inom specialstraffrätten.

56 B

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

1 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i straff-

rättskommitténs förslag.

Departementschefen. Innan någon kan ådömas ansvar med därtill knut­

na påföljder, måste domstolen konstatera att ett brott har blivit förövat.

Beträffande frågan på vilka grunder domstolen i detta avseende har att

bygga sm provning — bortsett från konstaterandet av att vissa faktiska

omständigheter föreligger — råder skiljaktigheter mellan olika rättssystem

Principen att en gärning icke kan betraktas som brott utan ett uttryckligt

stöd i lag (nullum cnmen sine lege) är allmänt omfattad i västerländska

kulturstater. Vad angår den nordiska rätten fastslår den danska straffla­

gen denna grundsats genom en uttrycklig bestämmelse i lagen, och i Norge

är den inskriven i grundlagen. Även i Sverige är principen djupt rotad i

rättslivet. Ehuru den hittills ej kommit till synes genom ett uttryckligt lag­

bud, kan den indirekt utläsas i särskilda stadganden, exempelvis i regeln i

5 § strafflagens promulgationsförordning om strafflagens tillämplighet å

brott, som förövats före dess ikraftträdande. Med hänsyn till den vikt som i

vår rättsuppfattning tillmätes den nämnda grundsatsen föreligger starka

skäl att inskriva densamma i brottsbalkens inledande kapitel. Jag vill även

erinra om att i Europarådets av Sverige ratificerade konvention angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna stad­

gas i art. 7 mom. 1, att ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller

underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde ett brott

enligt inhemsk eller internationell rätt, samt att ej heller högre straff får

utdömas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens

begående. En motsvarande bestämmelse finnes även i den av Förenta Na­

tionernas generalförsamling antagna Universal declaration of human rights.

Med hansyn till det anförda har i förevarande paragraf upptagits en bestäm­

melse av innebörd att såsom brott skall anses allenast gärning, som inrym-

mes under en i brottsbalken eller eljest i lag eller författning given brotts-

beskrivning.

Det föreslagna stadgandet innebär icke att det i varje särskilt fall måste

finnas ett direkt stöd i själva bokstavslydelsen av lagen, utan lagen skall

enligt vedertagna grundsatser tolkas så att dess rätta mening utrönes. Åt­

minstone inom specialstraffrätten torde även s. k. analogisk tillämpning an­

ses tillåten, ehuru endast inom mycket snäva gränser. Härutinnan avses

icke att göra någon ändring genom det föreslagna stadgandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

B 57

2

§•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt. I kommitté-

förslaget motsvaras paragrafen av 22: 1 och 22: 2.

Kommittén. Kommittén har i 22: 1 föreslagit ett stadgande av innehåll, att

straff enligt brottsbalken skall ådömas endast för gärning som begåtts

uppsåtligen eller, där det är särskilt stadgat, av oaktsamhet. Kommittén har

icke i lagtexten upptagit någon definition av uppsåtsbegreppet utan i detta

avseende hänvisat till de normer som utbildats i doktrin och praxis. Upp­

såt anses i första hand föreligga då det brottsliga resultatet är vad gärnings­

mannen önskar uppnå med sin handling eller är ett genomgångsled för att

uppnå vad han sålunda önskar (direkt uppsåt även kallat avsikt eller syf­

te). Uppsåt är vidare för handen när det brottsliga resultatet av gärnings­

mannen uppfattas såsom nödvändigt förbundet med den önskade effek­

ten utan att likväl vara ett genomgångsled till denna (s. 1c. indirekt uppsåt).

Uppsåt anses ytterligare föreligga i viss utsträckning när gärningsmannen

uppfattar det brottsliga resultatet såsom möjligen förbundet med hand­

lingen. För att uppsåt i dessa fall skall föreligga lcräves att efter omstän­

digheterna måste antagas, att gärningsmannen icke av visshet om det brotts­

liga resultatets inträdande skulle låtit avhålla sig från handlingen (s. 1c.

eventuellt uppsåt). Det har dock förekommit att ansvar för uppsåtligt brott

i dylika fall ådömts på grundval av vad gärningsmannen insett vara sanno­

likt. Med hänsyn till att innebörden av uppsåtsbegreppet ej helt stabilise­

rats har kommittén ansett, att tiden ännu ej är inne att i lagtext fixera be­

greppet.

Kommittén har övervägt att upptaga jämväl en bestämmelse om verkan

av rättsvillfarelse — vilken regel enligt den ståndpunkt svensk rättspraxis

intagit skulle innebära att rättsvillfarelse i princip icke medför straffrihet

— men funnit att denna fråga liksom hittills bör kunna överlåtas åt rätts­

praxis.

Begreppet oaktsamhet har liksom uppsåtsbegreppet lämnats utan defi­

nition i lagtexten. Oaktsamhet anses enligt kommittén föreligga, om en män­

niska med normal viljebeskaffenhet skulle ha avhållit sig från handlingen

för att undvika en sådan skadlig eller farlig verkan därav som i det före­

liggande fallet inträtt. I paragrafen har emellertid upptagits en bestämmelse

att, om oaktsamheten var ringa, ej skall dömas till straff. För att denna

regel ej skall rubba förutsättningarna för slcadeståndsskyldighet har kom­

mittén jämväl föreslagit ett tillägg till SL 6: 1.

Kommittén har understrukit alt de föreslagna bestämmelserna gäller en­

dast för brott enligt brottsbalken, vilket i förslaget kommit till uttryck ge­

nom orden »enligt denna balk». Inom specialstraffrätten kan, uttalar kom­

mittén, ej generellt tillämpas den principen att, då annat ej är uttryckligen

stadgat, för straffbarhet kräves att gärningen begåtls uppsåtligen; ej heller

kan regeln om straffrihet vid ringa oaktsamhet generellt tillämpas inom spe­

58 B

cialstraffrätten, där den nedre gränsen för straffbar oaktsamhet ofta ligger

lägre än då fråga är om brott enligt strafflagen.

Bestämmelserna i SL 5: 12, som modifierar de särskilda reglerna om för­

höjt straff vid s. k. objektiva överskott, har ej någon motsvarighet i kom­

mitténs förslag, vari nämnda regler enligt vad förut anförts icke har upp­

tagits.

I 22: 2 har kommittén upptagit en särskild regel om straffansvar vid rus.

Denna regel innebär, att om någon begår straffbelagd gärning under självför-

vållat rus, hans tillstånd ej skall utgöra hinder mot att tillämpa det straff som

eljest är stadgat för gärningen. Den föreslagna bestämmelsen ersätter det

alltjämt gällande stadgandet i förordningen den 16 november 1841 (SFS nr

58) emot fylleri och dryckenskap. Kommittén har i sina motiv utförligt ut­

vecklat den närmare innebörden av bestämmelsen på grundval av doktrin

och praxis samt därvid betonat, att någon ändring i sak av den svenska

rättens ståndpunkt ej är avsedd.

Kommittén framhåller, att den svenska rättens ståndpunkt är att de van-

liga reglerna om uppsåt eller oaktsamhet såsom förutsättning för straffbar­

het ej gäller, då fråga är om handlingar begångna under inflytande av själv-

törvållat rus av alkohol eller annat ämne med liknande verkan, såsom mor­

fin, kokain och fenedrin. Praxis har vidare iakttagit den största återhåll­

samhet i fråga om medgivande av straffrihet eller straffnedsättning med

stöd av SL 5: 5 och 5: 6 beträffande handlingar förövade under rus. Straff-

fiihet torde knappast medgivas i andra fall än då gärningsmannen befun­

nit sig i patologiskt rus. Ståndpunkten betingas uppenbarligen av kriminal­

politiska skäl. Frågan om rusets straffrättsliga ställning har i vårt land un­

der de senaste decennierna upprepade gånger varit föremål för övervägan­

den av sakkunniga, varvid någon principiell ändring av den ståndpunkt

svensk rätt intager ej ifrågasatts (se bl. a. SOU 1923: 9 och 1942: 59).

Det föreslagna stadgandet är, framhåller kommittén, en konsekvens av

att kommittén i 22: 1 upptagit den allmänna principen om uppsåt eller oakt-

samhet såsom förutsättning för straffbarhet. I förhållande till 22: 1 inne­

bär sålunda 22: 2 en modifikation. Frågan om frihet från straff för gär­

ning begången under rus på grund av att gärningsmannen befunnit s^ig i

sinnestillstånd som avses i SL 5: 5, i första hand patologiskt rus, har ej be­

rörts i den föreslagna lagtexten. Ej heller i detta hänseende torde enligt

kommittén ändring i gällande rätt vara påkallad. Beträffande straffned-

sattningsregeln i SL 5: 6 uttalar kommittén att om — i enlighet med förslag

av strafflagberedningen — detta stadgande skulle upphävas, uppkommer

fragan om tillämpning av en allmän bestämmelse om straffrihet eller straff-

nedsattning. Denna fråga, liksom spörsmålet huruvida påföljder av sär­

skilt slag bör ifrågakomma i stället för straff i fall av förevarande art, har

ej behandlats av straffrättskommittén, utan kommittén har i dessa avse­

enden hänvisat till strafflagberedningens arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 59

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Yttrandena Den av kommittén föreslagna regeln om uppsåt eller oaktsa

“ r=frir—

relse Landsorganisationen

har beträffande innehållet i en sadan re el

I,a, e„ a“„»n Spfauning äu de,, som kommit Hl. uttryck i ko„m„t,e„s be-

tänkande och anfört:

. n

villfarelse i princip tillerkannes verkan sajam

förevarande

nedsättningsgrund, aktualiseras på ett sa \fäll*jnt?en av specialstraff-

strafflagsrevisionen liksom_ av d

|

den enskiide medborgaren

Ä

*u„ge, uv

Men lika orimligt s0"’ det

att beträffande bedömningen av rätts-

ÄeuTÄHta de” stränga8’ krimiualpolitiskt skäligen meningslösa

stäXunkt"om i denna träga intagits av svensk raltsprav.s.

Flera remissinstanser har uttalat särskild tillfredsställelse över förslaget

att för brottsbalksbrottens del undantaga fall av ringa oaktsamhet. h

'eningen Sveriges stadsdomare har dock uttalat önskemål om att i lag^ten

måtte närmare angivas de fall där straffbarheten är utesluten på g~

alt oaktsamheten är ringa. Göteborgs radhusralt anser att *"“2 ,

blivit alltför kategorisk samt föreslår att regeln utformas som en fakultativ

straffrihetsregel. Enligt rådhusrättens mening bor alltså stadgandet givas

den lydelsen att, om oaktsamheten var ringa, från straff må trias.

Även militieombudsmannen har ansett, att straffnhetsregeln ar tor d-

sträckt särskilt med hänsyn till militära förhållanden. Fragan boi en 0

hans mening lösas så, åt, åklagare får möjlighe, åt, underlåta åtal , sadanu

fall där ingripande med straff icke är påkallat ur allmän synpunkt. In

krigsmaktens verksamhetsområde måste för säkerställande av torsvarsan-

stalternas effektivitet och härför erforderlig samordning lastas stor vikt

vid att envar på sin plats med all den precision som ar möjlig och aien i

detaljer som i och för sig kanske ter sig mindre betydelsefialla ut or vad

som blivit honom ålagt. Även med aktgivande harpa skulle helt visst vid

tillämpning av den föreslagna straffnhetsregeln ingalunda komma att sak­

nas fall som måste bedömas som ringa oaktsamhet, ehuru ett ingnpand

skulle vara påkallat ur allmän synpunkt. Militieombudsmannen u veck ai

i sitt yttrande, hurusom den av kommittén föreslagna regeln skulle innc-

Pära betydande inskränkning i möjligheterna att utnyttja den tUhattavis-

nin"s- och bestraffningsrätt, som är tillagd vederbörande militära chefer.

Regeln skulle kunna medföra, att åtskilliga fall av oaktsamhet, som nu be-

60 B

straff bar?)0 rf t^ri[tta!isning eller 1 disciplinär ordning, fölle utanför det

straffbara området, nagot som måste komma att menligt inverka på de be­

tydelsefulla uppgifter som åligger kompanibefälet

?

hl7lbe/ällTaren,haT lik3ledeS underst™™, att den föreslagna straffri-

, ege,ln far.lampl,g med hänsyn till militära förhållanden. Bestäm-

dsen kan latt misstolkas och föranleda att vissa smärre, av krigsmän be-

gangna förseelser icke beivras, oaktat så varit påkallat ur allmän synpunkt

Brott som begås av oaktsamhet, där oaktsamheten är ringa, tordfi reael

vara att hanföra till sådana mindre förseelser som avses i

14

. s i g

kris-smän °ch Kr

ng tillrättavisning ma anvandas. Med hänsyn härtill bör enligt överbefäl-

■nn^kiZTf *“ttry?? *"!!*** 1 22:1 Utbyt3S mot ^ynnerfigen ringa»,

skillnad från mihtieombudsmannen och överbefälhavaren har audi

toren vid kustflottan, i vars yttrande chefen för kustflottan instämt uttafat

mot ™enmf?en ,att det ur militär synpunkt icke torde vara något att erinra

ZLtenJ°re!älagna straffrihetsregeln, vilken närmast synes innebära ett

lagfastande av nu radande rättspraxis.

5ufrteäsffrd!/di,eniÖreSlagna rege‘n 0m anSV3r Vid rus -ser föreningen

ftt t fl haradshovdll}9ar att uttrycket »vare hans tillstånd ej hinder mot

slagit atTdet skurT

1Cke tlllrackIl§t entydigt. Föreningen har före-

i rrv, L *

ersattas med »skall hans tillstånd vara utan verkan nå

straffbarheten» eller ock annat uttryck, som klarare anger

va

s l i 8

ti lstå°nTe

fylkri °Ch dryckenskaP -givits med orden »må hans

. “ tä?d ,CJ laada honom till ursäkt, utan skall han------------ vara underkas

tad alla de påföljder, som lag och författning i varje fall föreskriva» En lik

nande ermran framföres av hovrätten för övre Norrland

^

Medicinalstyrelsen understryker, att medicinering vid t ex smärttill

stand, orostillstånd, illamående i samband med resor o. s. v.

kan

giva en o '

tocknmg av sådan natur, att den bör räknas som ett rustillstånd Styrelsen

sager sig förutsatta att straffrihet under dylika omständigheter skalHfråea

komma savida läkarens ordination följts, så att angiven dos Lke ”Si'

dits och de meddelade föreskrifterna icke heller i övrigt åsidosatts.

atfr^r^V dverenssiämmelse med kommittén vill jag förorda

i In all 3 grrr3 brottsansvar i subjektivt avseende sammanfattas

vid hr h ^ Tf Gfn°m dCnna faStslås endast vad som redan anses gälla

V f imot den allmänna strafflagen. Jag vill emellertid understrvka al‘t

i brottshe k®"3 rCgeln ~ Varigen°m kravet På uPPsåt icke behöver angivas

i brot besknvnmgarna - endast är lagteknisk och att den alltså icke bör

ppfattas såsom något generellt ställningstagande til] de värdering.-

skiSldSbr°tf Iag§aS tiIlgrUnd fÖF bestän—andet av brottsområdet i varje sär-

få nb SParrf- Regeln Synes vara av den centrala karaktär, att den bör

ta sm plats i balkens inledande kapitel.

Ett spörsmål som uppkommer i detta sammanhang gäller verkan av att

Kimgl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 61

gärningsmannen är ovetande om att gärningen är i lag belagd med ansvar,

s. k. rättsvillfarelse. I likhet med de flesta utländska rättssystem har svensk

rättspraxis i princip intagit den ståndpunkten, att uppsåtskravet ej om­

fattar kännedom om lagens innehåll och att okunnighet om detta därför är

utan inverkan på ansvaret. Rättsvillfarelse har godtagits såsom straffrihets-

grund endast i särskilda undantagsfall, då den bedömes såsom ursäktlig. Det

är uppenbart, att medborgarna i gemen icke kan äga närmare kännedom om

de mångahanda lagbestämmelser, som reglerar nutida komplicerade sam­

hällsförhållanden. Den kritiska hållning mot inställningen i rättspraxis som

kommit till uttryck i landsorganisationens remissyttrande är därför väl för­

ståelig. Å andra sidan kan icke varje påstående om okunnighet rörande rätts­

reglernas innehåll få leda till befrielse från ansvar. I likhet med kommittén

anser jag att någon lagbestämmelse i ämnet ej bör meddelas, utan det bör

få ankomma på rättstillämpningen att bedöma spörsmålet med beaktande

av de förhållanden som föreligger i varje särskilt fall. De av strafflagbered­

ningen föreslagna reglerna om nedsättning och eftergift av påföljd ger också

möjligheter att undgå stötande resultat.

I kommitténs förslag har upptagits en kompletterande regel med den in­

nebörden att begreppet oaktsamhet i brottsbalken skall bestämmas så att det

icke omfattar ringa oaktsamhet. Denna regel har lämnats utan erinran i

de flesta remissyttrandena, men den har väckt vissa betänkligheter på mi­

litärt håll, där man hävdat att den skulle kunna inverka menligt på krigs­

maktens möjligheter att upprätthålla effektivitet och disciplin. Jag vill i

detta avseende understryka, att uttrycket »ringa» oaktsamhet icke är någon

absolut bestämning av begreppet. I den mån förhållandena är av den beskaf­

fenhet, att särskild uppmärksamhet och noggrannhet är påkallad, måste

ett förfarande som under andra omständigheter finnes vara bagatellartat be­

dömas såsom mera allvarligt. Enligt min mening är regeln, tolkad på detta

sätt, väl avpassad även för den militära rättsvården. Jag vill alltså tillstyrka

att en bestämmelse i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kommit­

téns förslag intages i förevarande paragraf.

De nu förordade allmänna reglerna om uppsåt och oaktsamhet är såsom

kommittén närmare utvecklat ej utan vidare tillämpliga inom specialstraff­

rätten. Härtill återkommer jag vid 9 § i detta kapitel.

I anslutning till frågan om de allmänna subjektiva brottsförutsättning-

arna bör även spörsmålet om verkningarna av abnormitet i gärningsman­

nens sinnesförfattning uppmärksammas. Enligt gällande rätt — SL 5: 5

kan den som begått en gärning under inflytande av sinnessjukdom, sinnes-

slöhet eller annan jämställd abnormitet icke fällas till ansvar och dömas till

påföljd för gärningen, även om han anses ha haft uppsåt eller varit oakt-

sam, utan domstolen får inskränka sig till att konstatera ett eventuellt fö­

religgande behov av vård på sinnessjukhus. Stratflagberedningens förslag

till skyddslag innebär en ändrad ordning i detta avseende (se SOU 1956: 55

s. 266 ff.). Oavsett vilken ståndpunkt som intages till strafflagberedningens

förslag svnes reglerna angående de allmänna subjektiva brottsförutsält-

62 B

ningarna böra anses tillämpliga även på gärningar som begås under infly­

tande av abnormitet. För att ett brott skall anses föreligga kräves sålunda,

att gärningsmannen haft uppsåt eller varit oaktsam i förhållande till den

brottsliga effekten.

För ett speciellt fall, nämligen då gärningsmannen handlat under rus,

påkallas emellertid en undantagsregel. Straffrättskommittén har i sitt för­

slag upptagit en dylik regel, vilken som kommittén påpekar kan sägas inne­

bära en modifiering av kravet på uppsåt resp. oaktsamhet. Det är givet att

en måttlig berusning ej utesluter förefintligheten av uppsåt eller oaktsam-

liet, men vid högre grader av rus kan omdömet vara så fördunklat, att man

icke kan tala om uppsåtligt eller oaktsamt handlande. Den svenska rättens

ståndpunkt att i sådana fall eftergiva det subjektiva rekvisitet — vilken

ståndpunkt hittills kommit till uttryck i 3 § i 1841 års förordning emot fyl­

leri och dryckenskap (jfr även SL 5: 5 andra stycket) — är såsom kom­

mittén framhållit betingad av kriminalpolitiska skäl. Jag vill i anslutning

till kommitténs redogörelse betona, att grundsatsen gäller såväl berusning

genom alkoholförtäring som berusning med andra medel. Vidare kräves att

berusningstillståndet skall vara självförvållat. I sådana fall då ruset är av

patologisk art eller då eljest är fråga om helt abnorma verkningar av berus­

ningsmedlet torde samma grundsatser få gälla som då gärningen eljest be­

gåtts under inflytande av abnormitet. Detsamma bör gälla i det av medici­

nalstyrelsen berörda fallet, att någon blir omtöcknad vid medicinering en­

ligt läkarordination.

I kommitténs förslag har den ifrågavarande regeln avfattats så, att be-

rusningen ej skall vara hinder mot att tillämpa det straff som eljest är

stadgat för gärningen. Innebörden av regeln synes emellertid komma till ett

klarare och mera lättförståeligt uttryck, om den anknytes till den allmänna

bestämmelsen om uppsåt och oaktsamhet. I enlighet härmed har, i andra

stycket av förevarande paragraf, stadgats att, om gärningen begåtts under

självförvållat rus, därav icke må föranledas att den ej anses som brott.

3 §•

Paragrafen saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i straffrätls-

kommitténs förslag.

Kommittén. Kommittén har icke i sitt förslag upptagit några allmänna

regler angående bestämmande av brottspåföljd. Icke heller i motiven har

kommittén närmare ingått på denna fråga. I den allmänna översikten över

förslaget anför dock kommittén, såsom förut anmärkts, att kommittén icke

ansett det påkallat att giva annan ledning för straffmätningen inom skalor­

na än som kan utläsas av exemplen på ringa eller grovt brott. I detta sam­

manhang anför kommittén därjämte, att det är klart att fängelse och böter

skall utmatas till visst mått huvudsakligen efteF brottets svårhetsgrad, me­

dan val av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn till den brottsliges

person.

c

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 63

Departementschefen. I 1 och 2 §§ i förevarande kapitel angives två grund­

förutsättningar för att ett brott skall anses föreligga, nämligen dds att ga

ningen är i lag beskriven såsom brott och dels att gärningen skett med pp

såt eller, i särskilda fall, av oaktsamhet. Sedan det konstaterats åt n^onbe-

«ått ett brott, inträder samhällets reaktion i den formen, att påföljd för brot­

tet bestämmes. Några generella anvisningar för bestämmandet av påföljden

finnes ei i SL. Det synes emellertid önskvärt att i det inledande kapitlet

brottsbalken införa en regel, som i allmänt sammanfattande form anger de

huvudsynpunkter som bör följas då domstolen i de särskilda fallen skall

bestämma brottspåföljden.

Samhällets reaktion mot brottslingen syftar i främst a rummet till åt -

reda samhället skydd mot den fara för dess bestånd och utveckling som lag­

överträdelser medför och att jämväl skydda enskilda medborgare mot an­

grepp av olika slag. I diskussionen kring dessa frågor har olika meningar

kommit till uttryck, huruvida ett sådant skydd kan åstadkommas genom

en påverkan på samhällsmedlemmarna i allmänhet eller om huvudvikten

bör läggas vid åtgärder som hänför sig till den brottslige själv. De skarpa

teoretiska motsättningar, som framkommit rörande detta spörsmål, torde

emellertid icke leda till några mera väsentliga skiljaktigheter vid den prak­

tiska tillämpningen av påföljdssystemet. Tydligt är att några generella nor­

mer icke kan uppställas. Då det gäller att i en sammanfattande lagregel giva

domstolen en anvisning för bestämmandet av brottspåföljden torde det ej

vara möjligt att precisera brottspåföljdens syfte på annat sätt än att den ska

vara ägnad att avhålla gärningsmannen från brott och eljest skydda sam­

hället mot brottslighet. Därjämte bör emellertid utsägas, att domstolen vid

sin prövning har att taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter,

såväl beträffande brottet som i fråga om den brottsliges person. Detta galler

alla brottspåföljder utan åtskillnad. Enligt kommitténs uppfattning skall

fängelse och böter utmätas till visst mått huvudsakligen efter brottets svår-

hetsgrad, medan valet av annan påföljd främst bestämmes med hänsyn till

brottslingens person. Det är visserligen riktigt, att brottets svårhetsgrad ar

av väsentlig betydelse vid ådömande av fängelse eller böter. Enligt min me­

ning bör emellertid även då — åtminstone vid något allvarligare brottslig­

het — stort avseende fästas också vid den brottsliges personliga omständig­

heter. I förevarande paragraf i förslaget har med hänsyn härtill upptagits

en bestämmelse av innebörd, att rätten enligt de grunder som gäller för till-

lämpningen av olika brottspåföljder skall, med beaktande av brottets beskaf­

fenhet, gärningsmannens egenskaper och personliga förhållanden samt om­

ständigheterna i övrigt, bestämma påföljd för brottet efter vad som finnes

bäst ägnat att avhålla gärningsmannen från brott och eljest skydda samhäl­

let mot brottslighet. Med den valda formuleringen gäller regeln icke blott

valet av påföljdsart utan även bestämmandet av påföljdens närmare utform­

ning i den mån domstolen har att bestämma däröver, exempelvis fastställan­

de av tiden för fängelse inom den för brottet gällande latituden.

Mot den nu föreslagna regeln kan måhända invändas att den med sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

64 B

mycket allmänt hållna avfattning icke ger domstolen någon nämnvärd väg­

ledning vid bedömandet av de särskilda brottsfallen. Det synes likväl vara

av varde att man i en lagregel ger ett uttryck just för grundsatsen att det

- såvitt ej särskilda regler föranleder annat _ icke är några speciella

synpunkter som skall givas företräde utan att domstolen har att beakta

samtliga föreliggande omständigheter. Regeln har därigenom en viktig sam­

ordnande funktion i förhållande till de normer och anvisningar som i oli­

ka sammanhang meddelas beträffande de särskilda brottspåföljderna.

4 §•

o^n.?araSraf ersätter stadganden i SL 2:1, 2: 2, 2:15, 2:15a, 5: 6a samt

.... : i7’ onVoi angår SL 27: 17 finnes motsvarighet i straffrättskommitténs

torslag 20: 20.

Departementschefen. I brottsbalkens inledande kapitel torde sammanfatt­

ningsvis bora angivas de olika slag av brottspåföljder som kan komma till

användning. I den uppräkning som förevarande paragraf innehåller uppta­

ges allmänna brottspåföljder i första stycket. Uppräkningen, som skett i

huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, är i avvaktan på ett när-

mare ställningstagande till strafflagberedningens förslag icke slutgiltig.

De sarskdda påföljderna — suspension och avsättning för ämbets- och

tjänstemän samt disciplinstraff för krigsmän - angives i andra stycket.

som tredje stycke innehåller paragrafen en erinran om möjligheten att,

da riket ar i krig, tillämpa dödsstraff i vissa fall.

v.M,edanledrS aV br0tt kan även inträda skadeståndsskyldighet samt for­

mel se” 6 § 3nnan dyHk SärSkild rättsverkan- Härom meddelas bestäm-

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

5 §•

Paragrafen har ej motsvarighet vare sig i gällande rätt eller i kommitté-

lorslaget.

Departementschefen. Den omständigheten att vissa påföljder angives i be­

stämmelserna om de särskilda brotten kan måhända giva anledning till den

uppfattningen, att de Övriga påföljderna skulle vara av undantagskaraktär

0?bk°mma tm användning endast om den i brottsbestämmelsen angivna

påföljden av särskild anledning ej kan tillämpas. Ett sådant betraktelsesätt

har haft sitt berättigande tidigare, då vårt reaktionssystem var mindre diffe-

rentierät, men kan numera ej anses riktigt. Som jag understrukit vid 3 §

skull domstolen vid sitt bedömande av ett brottsfall välja mellan de oli-

a pafoljaerna alltefter de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter-

,na; k UJ1uSa,aV PåfölJderna> främst fängelse och böter, nämnes i anslutning

ill brottsbeskrivningarna är betingat av nödvändigheten att allt efter brot-

*nASJårh^tS8rad bestämma olika maximi- och minimigränser för dessa

påföljder. For att klarlagga jämställdheten mellan de olika reaktionsformer-

B 65

na och sålunda förebygga den nyss antydda misstolkningen har i denna pa­

ragraf uttryckligen fastslagits, att böter och fängelse liksom suspension,

sättning och disciplinstraff skall användas med den begränsning som fram-

oår av bestämmelserna om de särskilda brotten och att de Övriga i 4 § forsta

stycket angivna påföljderna må tillämpas utan avseende å att de over huvu

ej omnämnes i dessa bestämmelser.

6 §•

Denna bestämmelse har ej direkt motsvarighet i SL och ej heller i kom­

mittéförslaget.

Departementschefen.

Såsom antytts i kommentarerna till 4 § är den där­

städes gjorda uppräkningen ej fullständig, i det brott kan föranleda skade­

stånd och förverkande; även andra särskilda åtgärder, sasom forvisning,

skyldighet att gälda straffskatt etc., kan ifrågakomma. En erinran harom

har upptagits i förevarande paragraf. Utformningen av dessa åtgärder av­

viker i skilda hänseenden, alltefter syftet med åtgärderna, från de egent­

liga brottspåföljderna.

7 §-

Stadgandet återfinnes i SL 1: 1 andra stycket och har i straffrattskommit-

téns förslag sin plats i 23: 11.

Departementschefen.

Frågan var ett brott skall anses begånget har bety­

delse i olika avseenden, och en bestämmelse som ger en generell regel harom

svnes lämpligen böra införas i förevarande kapitel. Med denna placering av

bestämmelsen står det klart att den är avsedd att giva ledning i alla fall, da

spörsmålet är av betydelse. Jag vill påpeka, att 19 kap. 1 § rattegangsbalken

upptager ett stadgande i ämnet, såvitt angår forum i brottmål. Detta stad­

gande, som i sak överensstämmer med den regel som på grundval av SL 1:1

upptagits i föreliggande förslag, torde bli överflödigt och kunna utgå.

8

§■

Denna paragraf motsvaras i gällande rätt av SL 1:5 första stycket och

i kommitténs förslag av 23: 12 första stycket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. Paragrafen innehåller en hänvisning till särskild

lagstiftning angående utlämning för brott från Sverige till främmande stat.

Hänvisningen avser lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott.

Angående efterkommande av villkor beträffande åtal eller påföljd, som

uppställts då någon för brott utlämnats till Sverige, torde bestämmelser

böra meddelas i samband med de regler angående reaktionssystemet, som

avses skola ingå i en senare avdelning av brottsbalken.

9 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. I kommitténs förslag fin­

nes motsvarighet till bestämmelsen i 23: 13.

3 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

66 B

Kommittén. Kommittén, som i sitt förslag upptagit allmänna straffrätts-

liga regler i 21

23 kap., har såsom avslutande paragraf i 23 kap. infört ett

stadgande, vari föreskrivits, att de allmänna bestämmelserna i nämnda ka­

pitel skall gälla jämväl beträffande gärning som är belagd med straff i an­

nan lag eller författning än brottsbalken, där ej annat följer av vad för sär­

skilda fall är stadgat. I motiven till bestämmelsen har kommittén påpekat,

alt beträffande det i 22: 1 upptagna stadgandet om uppsåt eller oaktsamhet

såsom förutsättning för straffbarhet (vilket stadgande i departementsför-

slaget motsvaras av 2 § första stycket i förevarande kapitel) dock skall gäl­

la, att det ar tillämpligt endast i fråga om de i brottsbalken behandlade

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

åttrandena. Den ifrågavarande bestämmelsen i kommitténs förslag har icke

oranlett erinran i remissyttrandena i annan mån än att på ett par håll ut­

talats, att det av kommitténs formulering av denna bestämmelse och av 22: 1

i kommittéförslaget icke otvetydigt framginge, att sistnämnda paragraf ei

skulle avse specialstraffrätten.

Departementschefen. I en framställning till Kungl. Maj :t har 1953 års

riksdag anhållit om utredning angående de allmänstraffrättsliga problemen

mom specialstraffratten och om en översyn av gällande specialstraffrättsli-

ga stadganden i förtydligande och förenhetligande syfte. Till grund för

framställningen ligger ett av första lagutskottet avgivet utlåtande (nr 34)

vari namnes flera ämnen inom specialstraffrätten — bl. a. de subjektiva

förutsättningarna för straff — där tvekan råder om bestämmelsernas inne­

bord dar reglerna är mindre följdriktiga eller där deras sakliga innehåll

an kritiseras eller diskuteras. Med anledning av ifrågavarande framställ-

ning har i slutet av år 1955 inom justitiedepartementet tillkallats en sär­

skild utredningsman för att verkställa en förberedande undersökning för

reformering av specialstraffrätten.

Innan resultatet av det sålunda påbörjade utredningsarbetet föreligger,

kan nagon mera slutgiltig ställning icke tagas till de allmänstraffrättsliga’

problemen mom specialstraffrätten. Liksom nu anses vara fallet med mot­

svarande regler i SL bör emellertid — såsom kommittén föreslagit — de all-

“a-^Stämmelserna 1 den n^a brottsbalken äga tillämpning inom special-

stiattratten i den mån ej annan ordning gäller i särskilda fall. Stadgande härom

synes lämpligen böra upptagas i det inledande allmänna kapitlet i brotts-

balken.

Kommittén har likväl ansett, att ett uttryckligt undantag bör göras i frå­

ga om den bestämmelse som fastslår principen om uppsåt eller oaktsamhet

sasom förutsättning för straffbarhet. Denna princip torde väl, anför kom­

mittén, som regel bora upprätthållas även inom specialstraffrätten. Där kan

emellertid ej generellt tillämpas den principen att, då annat ej är uttryck-

hgen stadgat, for straffbarhet kräves att gärningen begåtts uppsåtligen.

Ej neller kan regeln om straffrihet vid ringa oaktsamhet generellt tilläm­

B 67

pas inom specialstraffrätten, där den nedre gränsen för straffbar oaktsam-

het ofta ligger lägre än då fråga är om brott enligt brottsbalken. I vissa fall

torde även s. k. strikt ansvar tillämpas inom specialstraffrätten.

Mot kommitténs förslag i denna del har under remissbehandlingen icke

framförts andra erinringar än att det från ett par håll ifrågasatts, om det

av kommittén avsedda undanlaget på ett tillräckligt tydligt sätt har kom­

mit till uttryck i den föreslagna lagtexten. Enligt min mening bor emeller­

tid något sådant undantag icke göras, utan även de i 1 kap. 2 § av departe-

mentsförslaget meddelade reglerna om uppsåt och oaktsamhet^ bör omfat­

tas av förevarande stadgande. I likhet med vad som gäller i fråga om and­

ra allmänstraffrättsliga principer får dock inom specialstraffrätten avsteg

från ifrågavarande regler göras dels när undantag uttryckligen har stadgats i

den särskilda författningen och dels när det av brottsbeskrivningen eller

eljest framgår att annat måste anses förutsatt vid kriminaliseringen; den

närmare gränsdragningen beträffande reglernas tillämpningsområde får allt­

så med iakttagande av vanliga tolkningsregler göras vid rättstillämpning­

en. Enligt förevarande paragraf skall de bestämmelser, som angives däri,

tillämpas inom specialstraffrätten endast såvida ej annat följer av vad

för visst fall är stadgat. Denna inskränkning innebär ej att undantag måste

ha stadgats uttryckligen, utan hänsyn skall även tagas till vad som måste

anses förutsatt vid tillkomsten av stadgandet om brottet; härutinnan må

hänvisas till innebörden av SL 3:4, vari motsvarande inskränkning göres.

Ben föreslagna avfattningen av paragrafen torde därför med erforderlig

tydlighet klargöra de begränsningar i fråga om brottsbalkens regler om upp­

såt och oaktsamhet, som måste iakttagas inom specialstraffrätten.

Jag vill slutligen framhålla att, om bestämmelserna rörande reaktionssy-

stemet inflyter i brottsbalken, förevarande paragraf torde få utvidgas till

att avse även vissa andra delar av balken än dem, som nu uppräknas i pa­

ragrafen. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

2 KAP.

Om tillämpligheten av svensk lag angående brott

Bestämmelserna i detta kap., som avser tillämpligheten i rummet av-

svensk lagstiftning angående brott, motsvarar SL 1 kap. samt 23:6

9 i

kommitténs förslag. De regler angående tillämplighet i tiden som kommittén

upptagit i 23: 1—5 har såsom anmärkts i den allmänna motiveringen tills

vidare fått utgå.

Kommittén har utförligt redogjort för de olika principer, som tillämpas

beträffande den straffrättsliga kompetensen (territorialprincipen, persona-

litetsprincipen, real- eller skyddsprincipen och universalprincipen), och för

de kombinationer av dessa principer, som skilda länders rättssystem giver

uttryck för. I förhållande till gällande svensk rätt innebär förslaget vissa

utvidgningar. Till en del har av kommittén föreslagna utvidgningar redan

6S B

genomförts genom lagstiftning år 1957. Departementsförslaget anknyter el-

jest 1 huvudsak till vad kommittén föreslagit. I redaktionellt avseende har

skett viss omarbetning i syfte att göra de tämligen komplicerade reglerna

mera överskådliga.

°

I departementsförslaget har till skillnad från kommitténs förslag ej upp­

tagits nagra regler om åtalsprövning. Det är avsett att dessa regler skall

sammanföras med övriga åtalsbestämmelser. Den i kommittéförslaget (23-

1:J..!1Pptagna/e§el11 om hänsynstagande, vid åtal här i landet, till ansvars-

patoljd som for samma gärning ådömts utom riket, har jämväl fått utgå,

da den synes få en naturligare plats bland bestämmelserna om påföljds-

Med den utformning som 2 kap. sålunda har erhållit i departementsför­

slaget innehåller det till en början, i 1 §, regler angående behörighet för

svensk domstol att doma över brott som begåtts inom riket. För brott som

•

Utum riket medde,as bestämmelser i 2 och 3 §§. Vidare upptages

i 4 § eu bestämmelse angående folkrättsligt betingade undantag från ka­

pitlets Övriga regler.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

1 §•

Denna paragraf, som i gällande rätt i huvudsak har motsvarighet i SL 1 • 1

oo\r;2’ överensstämmer — bortsett från redaktionella jämkningar - med

2ö. 6 törsta stycket i kommitténs förslag.

2 §.

Paragrafen har i gällande rätt delvis motsvarighet i SL 1: 1 och 1: 2. I

kommittéförslaget motsvaras paragrafen av 23: 7 p. 1 och 23: 8.

Gallande ratt. SL 1: 1 och 1: 2 har genom lag den 6 juni 1957 fått ändrad

^deise fr. o. m. den 1 januari 1958. Enligt SL 1: 1 dömes inländsk man

etter Sveriges lag och vid svensk domstol bl. a. för brott, som han begått å

svenskt fartyg eller luftfartyg eller mot Sverige eller svensk man utom

riket, ävensom för annat utom riket förövat brott, där Kungl. Maj :t förord­

nar om åtal. Utländsk man, som finnes här i riket, skall enligt SL 1: 2

domas efter Sveriges lag och vid svensk domstol bl. a. för brott, som han

b.‘;Såttt,a svenskt fartyg

eller luftfartyg utom riket, så ock för annat utom

riket forovat brott, om brottet begåtts mot Sverige eller svensk man eller

om straffarbete kan följa å gärningen enligt svensk lag och den ej var fri

från straff enligt lag, som gällde på gärningsorten. Även i dessa fall förut-

sättes emellertid, att Kungl. Maj :t förordnar om åtal.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall svensk lag vara tillämplig

och svensk domstol behörig, då brott förövats utom riket av svensk med­

borgare eller av utlänning som hade hemvist i Sverige. Frågan om gär­

ningsmannens nationalitet skall bedömas med hänsyn till tidpunkten för

B 69

brottets förövande. Hav en utlänning, som utomlands förövat brott, där­

efter flyttat till Sverige och förvärvat svenskt medborgarskap, skulle han

icke utan särskilt stadgande kunna lagforas för brottet i Sverige och ej

heller utlämnas till annat land, eftersom svensk medborgare enligt gällande

utlämningslagstiftning ej utlämnas. Ett sådant särskilt stadgande har före­

slagits av kommittén. Kompetensregeln har gjorts tillämplig även beträf­

fande brott utom riket av utlänning som efter brottet tagit hemvist i Sve­

rige. För att brottet skall höra under svensk kompetens kräves, förutom

att gärningen är straffbar enligt svensk lag, att gärningen ej var straffri

enligt å gärningsorten gällande lag.

Vidare har kommittén upptagit en särskild kompetensregel beträffande

vissa utom riket förövade brott av utlänning, som efter brottet begivit sig

till Sverige eller till område utom Sverige där avdelning av krigsmakten

befinner sig för annat ändamål än övning. Stadgandet är avsett att anknyta

till lagstiftningen om utlämning för brott. Enligt förslaget skall utlänningen

i det avsedda fallet dömas efter svensk lag och vid svensk domstol, under

förutsättning dels att gärningen ej är straffri enligt å gärningsorten gällan­

de lag, dels att å brottet, om det förövats i Sverige under motsvarande för­

hållanden, kunnat följa svårare straff än fängelse i två år och dels att be­

gäran om utlämning icke framställts eller sådan begäran avslagits eller ock

utlämning på grund av krig eller annat hinder ej kan ske.

Departementschefen.

I förevarande paragraf har sammanförts vissa reg­

ler om svensk domsrätt i fråga om brott som förövats utom riket.

Kommittéförslaget innebär, i förhållande till gällande rätt, till en bör­

jan den ändringen att utlänning som har hemvist här i riket likställes med

svensk medborgare. Det synes rimligt att den anknytning till Sverige, som

en utlänning med hemvist här i landet äger, på detta sätt kommer till ut­

tryck i jurisdiktionsreglerna. Den närmare innebörden av begreppet hem­

vist torde få bestämmas av rättstillämpningen.

En särskild kompetensregel har av kommittén föreslagits för det fall, att

utlänning förövat brott utom riket och därefter blivit svensk medborgare.

De motiv för denna bestämmelse som kommittén anfört synes övertygande.

Någon invändning synes ej heller kunna göras mot att bestämmelsen göres

tillämplig även beträffande brott utom riket av utlänning, som efter brot­

tet tagit hemvist i Sverige utan att ha blivit svensk medborgare. Visser­

ligen uppställer utlämningslagstiftningen ej något förbud mot utlämning i

sådant fall, men vid prövning av utlämningsframställning torde, om det icke

föreligger förpliktelse att utlämna på grund av utlämningstraktat, hänsyn

tagas till domicilet, när omständigheterna ger anledning därtill.

Kommittén har föreslagit ytterligare utvidgning av den svenska domsrat-

ten beträffande brott som utom landet förövats av utlänning. Denna utvidg­

ning äger nära samband med lagstiftningen om utlämning för brott, och

kommitténs förslag i förevarande del har i samband med tillkomsten av

lagen den 6 dec. 1957 om utlämning för brott upptagits till behandling

Kanyl. Majds proposition nr 10 ur 1962

70 B

utan avvaktan på genomförandet av brottsbalksförslaget i övrigt. I enlig­

het med förslag i en för 1957 års riksdag framlagd proposition, nr 170,

har därvid — såsom jag anmärkt vid redogörelsen för gällande rätt —

SL 1: 2 fått sådan ändrad lydelse, att utländsk man som finnes här i riket

kan för brott som han begått utom riket dömas efter svensk lag och vid

svensk domstol, förutom i vissa fall som tidigare omfattades av detta lag­

rum, jämväl eljest om straffarbete kan följa å gärningen enligt svensk

lag och den ej var fri från straff enligt lag, som gällde på gärningsorten. Med

hänvisning till den motivering som anförts i propositionen nr 170 vill jag

foresla, att en motsvarande regel upptages i brottsbalken i förevarande

paragraf. Regeln torde, såvitt angår avgränsningen i fråga om brottets

svårhetsgrad, böra omfatta brott varå enligt svensk lag kan följa fängelse

i mer än sex månader.

I redaktionellt avseende har paragrafen utformats så, att i första stycket

upptages det fall då brott utom riket förövas av svensk medborgare eller av

utlänning med hemvist i Sverige (23: 7 p. 1 i kommitténs förslag), medan

Övriga nu omförmälda fall nämnes i andra stycket (23: 8 i kommitténs för­

slag).

3 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL

1:2 och 1:3 a. I kommittéförslaget motsvaras paragrafen i huvudsak av

23: 7 p. 2—5.

Gällande rätt. För brott som är begånget utom Sverige är utlänning en­

ligt SL 1: 2 underkastad svensk domsrätt, utom i de fall som redovisats

under föregående paragraf, även då gärningen utgör folkrättsbrott och

Kungl. Maj:t förordnar om åtal. I SL 1:3 a har meddelats vissa komplette­

rande bestämmelser, avseende brott som begåtts utom riket där avdelnino

av krigsmakten befinner sig.

Kommittén. Kommittén har i 23: 7 p. 2—5 upptagit regler om svensk doms­

rätt beträffande utomlands förövade brott i följande fall, nämligen då brot­

tet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk sammanslutning

eller mot utlänning som hade hemvist i Sverige, då det begåtts å svenskt

i artyg eller luftfartyg eller i tjänsten av någon som tillhörde fartyget eller

luftfartyget, då det förövats av krigsman å område, där avdelning av krigs­

makten befann sig, samt då det förövats av utlänning å område där avdel-

ning a\ krigsmakten befann sig för annat ändamål än övning. Någon sär­

skild bestämmelse motsvarande den i SL 1: 2 upptagna regeln om svensk

domsrätt i fråga om folkrättsbrott har ej upptagits i kommitténs förslag.

Kommittén har uttalat, att det i 1948 års Genévekonventioner uppställda

kravet att vissa överträdelser av konventionerna alltid skall kunna bestraf­

fas av fordragsslutande part, oavsett gärningsmannens nationalitet och oav­

sett om gärningen begåtts inom eller utom partens territorium, tillgodoses

genom den kompetensregel som kommittén föreslagit i 23:8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 71

Departementschefen. I denna paragraf torde böra upptagas

angå­

ende vissa speciella fall, då svensk domsrätt beträffande brott som ullan »

förövat utom riket föreligger, även om de förutsättningar som angives ,

§

ej är för handen. I anslutning till kommitténs förslag bor salunda stadgas,

att domsrätt skall föreligga i följande fall: 1) om brottet förövats a svenskt

fartv" eller luftfartyg eller i tjänsten av nagon som tdlhorde fartygets elle

luftfartygete besättnfng; 2) om brottet begåtts å område där avdelmng av

krigsmakten befann sig, med det förbehållet att, om brottet förövats av an­

nan än krigsman, domsrätt finnes endast om avdelningen befann sig pa om

rådet för annat ändamål än övning; 3) om i annat fall an under 1) eller 2)

avses brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk samman­

slutning eller mot utlänning med hemvist i Sverige.

I kommitténs förslag har icke upptagits någon särskild regel om svensk

domsrätt i fråga om folkrättsbrott. Enligt vad kommittén uttalat i motiven

skulle det i 1948 års Genévekonventioner angående behandlingen av krigs­

fångar m. m. uppställda kravet, att vissa överträdelser av konventionerna

alltid skall kunna bestraffas av fördragsslutande part, oavsett gärnings­

männens nationalitet och oavsett om gärningen begåtts inom eller utom par­

tens territorium, tillgodoses genom den allmänna kompetensregel som kom

mittén föreslagit i

2

!: 8 andra stycket (se 2 § andra stycket i forevarande

kan. i departementsförslaget). Vid genomförandet år 1953 av den särskilda

lagstiftningen om folkrättsbrott uppställdes emellertid — såsom framgar

av SL 1:2 tredje stycket — ej några begränsningar

1

den svenska doms-

kompetensen med avseende å gärningsmannens uppehållsort och ej heller

beträffande gärningens straffbarhet på gärningsorten. Da det ej torde vara

anledning att frångå den ståndpunkt som i detta avseende kommit till ut­

tryck i 1953 års lagstiftning, bör i förevarande paragraf, såsom en fjärde

punkt, upptagas eu särskild regel, som lägger folkrättsbrott under svensk

domsrätt utan de i 2 g angivna begränsningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

4 §•

Paragrafen har i gällande rätt delvis motsvarighet i SL 1: 4 och svarar 1

kommitténs förslag mot 23: 9 första stycket.

Gällande rätt. I SL 1:4 stadgas, att för främmande makts beskickmn0

skall "älla vad allmänt vedertaget är eller genom fördrag blivit stadgat.

Även andra undantag från de vanliga jurisdiktionsreglerna finnes, men

dessa är ej angivna i lagen utan grundas på allmant erkanda folkrattsliga

principer. Om immunitet för personer som tjänstgör hos Förenta Nationer­

na och vissa andra internationella organisationer finnes stadgat 1 lagen den

10 juli 1947 om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer.

Kommittén. Kommittén har ansett lämpligt att ersätta det nuvarande städ­

andet i SL 1 • 4 med en allmän erinran om att överenskommelser med främ­

mande makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser kan föranleda

72 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

undantag från de allmänna kompetensreglerna. I motiven erinrar kommit­

tén om att utländska strafflagar ofta anger de folkrättsligt betingade undan-

tagen genom en allmant hållen hänvisning. I dansk och norsk rätt stadgas

salunda allenast, att användningen av de allmänna kompetensreglerna be­

gränsas av de i folkrätten erkända undantagsreglerna. Kommittén framhål­

ler aven, att mellanstatliga överenskommelser och folkrättsliga grundsatser

mke nödvändigtvis behöver innebära en begränsning i kompetensen, utan

att jamval en utsträckning därav kan komma i fråga.

Yttrandena. Paragrafen har föranlett erinran av hovrätten för Västra Svc-

nge, som anmarkt, att med den formulering stadgandet erhållit i kommit­

téns förslag inneborden av lagtexten, såvitt angår överenskommelser med

främmande makt, synes bli vidsträcktare än en blott erinran om något som

galler redan utan uttryckligt stadgande. Enligt gällande rätt torde nämligen

domstolarna icke undantagslöst vara skyldiga att respektera av Kung! Mai t

genom överenskommelse med främmande makt stadgade undantag från de

allmänna kompetensreglerna. Särskilt i en situation, där påtryckningar från

främmande makt - exempelvis att icke lagfora medlemmar av visst poli­

tiskt parti for omstörtande verksamhet — kan förekomma, synes det före-

s agna stadgandet agnat att medföra olägenheter. Hovrätten ifrågasätter om

icke paragrafen bor utgå eller omformuleras med hänsyn till vad nu anförts.

Departementschefen. I likhet med hovrätten för Västra Sverige anser ja«

att denna paragraf i kommitténs förslag fått en alltför vidsträckt avfattning!

i det enligt förslaget varje av Kungl. Maj:t genom överenskommelse med

främmande makt stadgat undantag från de allmänna kompetensreglerna

skulle bh bmdandc för domstolarna. Det synes riktigare att begränsa stad­

gandet till en erinran om de undantag som är vedertagna inom folkrätten.

ANDRA AVDELNINGEN

Om brotten

3 KAP.

Om mord och misshandel

Detta kapitel motsvarar 1 kap. i kommitténs förslag. I gällande rätt har

kapitlet i stort sett motsvarighet i SL 14 kap.

Det ma anmarkas att i förslaget icke återfinnes någon motsvarighet till de

nuvarande särskilda bestämmelserna i SL 14: 7, 14: 8 och 14: 14, avseende

det fall att flera deltagit i uppsåtlig misshandel varav följt döden eller kom­

mit viss kroppsskada, liksom ej heller till de i SL 14:38—41 reglerade

duellbrotten och det i SL 14:42 upptagna fallet att någon vid dråp eller

misshandel träffat annan än den han ville döda eller misshandla. Regeln i

SL 14:35 om ansvar för barnafader, som underlåter att lämna kvinnan

B 73

nödig hjälp i anledning av havandeskapet eller födelsen, har likaledes ut­

gått. Vissa av de nuvarande bestämmelserna i SL 14 kap. ersättes enligt

förslaget av stadganden i andra kapitel än det förevarande. Resande av

livsfarligt vapen såsom självständigt brott (SL 14: 15 andra stycket och

14: 37) täckes sålunda i huvudsak av bestämmelserna om olaga hot (4 kap.

5 § i departementsförslaget). Ansvar för olaga hot kan också i vissa fall lfrå-

«ak om ma vid utmaning till envig eller biträde därvid (SL 14: 39, 14: 41). Reg­

lerna om framkallande av fara för venerisk smitta (SL 14:21) har fatt

utgå för att överföras till 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar. Vissa fall av utsättande (SL 14: 23

25 och 14: 30—33)

kan medföra ansvar enligt bestämmelserna om försättande i nödläge i de-

partementsförslagets 4 kap. 2 §.

;

Kommitténs förslag innebär även, att SL 14: 16 angående förhållandet

mellan misshandel och kroppsaga skall utgå. Förslaget har i denna del ut-

brutits till särskild behandling, och genom lag den 8 juni 1957 om ändring

i strafflagen (SFS nr 312) har SL 14: 16 upphört att gälla från och med

den 1 juli 1957. Motsvarighet till detta stadgande skall alltså ej ingå i brotts­

balken.

.

.

Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen har jag ej upptagit

bestämmelserna i kommittéförslaget (1: 10) om samtycke till gärning som

avses i förevarande kapitel samt om medverkan till självmord m. m.

I den föreslagna lydelsen omfattar förevarande kapitel följande brottsty­

per nämligen mord och dråp (1 §), barnadråp (2 §), fosterfördrivning och

»rov fosterfördrivning (3 §), misshandel (4 §), grov misshandel (5 §), väl­

tande till annans död och grovt vållande till annans död (6 §), vållande till

kroppsskada eller sjukdom och grovt vållande till kroppsskada eller sjuk­

dom (7 §) samt vårdslöshet mot person (8 §). Därjämte upptages regler om

försök, förberedelse m. m. (9 §).

1

§•

Denna paragraf motsvarar i huvudsak SL 14: 1 och 14: 3. I kommittéför­

slaget finnes motsvarighet till paragrafen i 1: 1 och 1: 2.

Gällande rätt. I gällande lag skiljes mellan två typfall av uppsåtligt dö­

dande, nämligen att döda annan med berått mod och att döda av hastigt

mod. I det förra fallet föreligger mord enligt SL 14: 1. Skedde dödandet av

hastigt mod, skall enligt SL 14:3 dömas för dråp. För mord dömes till

straffarbete på livstid och för dråp till straffarbete på livstid eller i tio år.

Straffet för dråp kan dock enligt SL 14: 3 andra stycket nedsättas till straff­

arbete i sex år, om gärningsmannen utan egen skuld blivit genom svår för­

olämpning eller synnerlig misshandel av den dräpte till vrede retad eller om

omständigheterna eljest är synnerligen mildrande. Enligt gällande lag han-

föres till dråp även det fall att någon utan avsikt att dräpa uppsåtligen miss­

handlat annan så att döden följt. Effekten har alltså varit avgörande för

bestämmande av brottstypen. I fråga om straffet skiljes även här mellan

ett handlande med berått mod, SL 14: 4, och av hastigt mod, SL 14. 5.

3f LSihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 10. B.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

74 B

Kommittén Även i kommittéförslaget upptages ett brott med beteckningen

broUhTr iet “

betec^infa dråP> ™en gränsdragningen mellan dessa

rått mo/ n

gallande la§ skett efter om gärningen skett med be-

ratt mod eller av hastigt mod. Enligt förslaget betecknas uppsåtligt dödande

som mord, om brottet med hänsyn till samtliga omständigheter^ som om-

attas av uppsåtet, framstar som särskilt grovt; eljest föreligger dråp. Kom-

till dT^Ö TV Ti n S°m fÖregåtts av överläggning ingalunda alltid hör

fn! a -81-3 fal 611 °Ch att en lindrig®™ bedömning sålunda kan vara be-

härnå "hr na^°Vf lä§gnin§ ske«- I motiven anför kommittén vissa exempel

på, bl. a. att någon under en längre tid utsatts för svårartad fysisk eller

psykisk misshandel med påföljd att han efter övervinnande av långvariga

lTvetV1fs 3

8 T ™d6r SVår SjälSlig preSS bringar sin Plågoande om

din IT eXeTPt Pa omständi§hetor som skall särskilt beaktas vid be-

dlnde^ IiSUFfUV1

S1'°Vt angiVeS’ att gärningsmannen genom do-

dandet vrhe framja annat brott eller gärningen ådagalade synnerlig för-

drån t I f-

, gry“ eb PåfölJ'den har i kommittéförslaget bestämfs för

till r , anSeiSr 1 gSt Sex 0Ch hÖgSt ti0 år eller På livstid och för mord

till fängelse pa livstid eller i tio år. Såsom ett väsentligt skäl att medtaga

gåi ^emT V' lahtUden,för dråP har kommittén angivit, att den som be­

gå flera dråp bor kunna domas till livstids fängelse, även när omständig-

fimies böra^dömas.11 **

^ * ej * aV

a” “träff

1

har d6n 3V kommittén föreslagna uppdelningen

tiUstiktT il l f P’ Samt gränsdragningen mellan dessa i allmänhet

lirnf 1/ T TT Utan erinran‘ Riksåklagarämbetet samt länsstyrel-

serna i Stockholms, Södermanlands och Gävleborgs län har emellertid för-

T fni.Jf™kmngen 1 försIa§öt’ aft fängelse på livstid upptages såsom

enda pafoljd för mord.

s

.1 Tf- yttranden har ifrågasatts huruvida det är lämpligt att indela ett

sa allvarligt brott som uppsåtligt dödande i två svårhetsgrader. Enligt Svea

k0mmÄeJ den föresIagna mdelningen antagligen att inverka

pa straffmatmngen i sådan riktning att straffen i allmänhet blir lindrigare

an vad som kan anses lämpligt. Uppsåtligt dödande bör enligt hovrättens

, ktfU/f°rmas/om en enda brottstyp. Denna bör betecknas som mord och

straffet bor , forsta hand vara fängelse på livstid och i övrigt, då av sär-

skildä skal ett mildare bedömande kan anses påkallat, fängelse i lägst sex

oc i högst tio år. I vart fall bör en omkastning av brottskategorierna ske, så

tt mord upptages i forsta hand såsom huvudfallet och dråpet får karaktär

av undantag, beroende av mildrande omständigheter. Hovrätten för Västra

Sverige samt föreningen Sveriges landsfiskaler har givit uttryck åt en lik-

nanae uppfattning.

Beträffande cle i kommittéförslaget anförda exemplen på omständigheter

som bor särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt, hlr för-

enmgen Sveriges stadsdomare uttalat, att även om det torde vara riktigt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 75

brott som föregåtts av överläggning icke alltid hör till de grövsta fallen, den

omständigheten att gärningsmannen handlat efter överläggning typiskt ar

av sådan art att den gör brottet grovt. Såsom exempel på hithörande omstän­

digheter bör därför upptagas att dråpet är överlagt. Stockholms radhusratt

har ifrågasatt, om ådagalagd grymhet lämpligen bör exemplifiera vad som

skall beaktas vid bedömningen huruvida grovt brott föreligger.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag den nuvarande

gränsdragningen mellan mord och dråp efter om gärningen skett med berått

mod eller av hastigt mod såsom mindre lämplig. Avgörande för gränsdrag­

ningen bör i stället vara om brottet med hänsyn till samtliga föreliggande

omständigheter framstår såsom grovt eller ej. Emellertid ar uppsåtligt dö­

dande i och för sig ett så allvarligt brott att bestämmelsen om den syarare

graden, mord, synes böra i lagen upptagas såsom huvudstadgande. Dråp bor

anses föreligga, när brottet bedömes såsom mindre grovt. Med denna kon­

struktion är det ej påkallat att i lagtexten angiva exempel på omständighe­

ter som vid bedömandet av brottet bör leda till att detta hanföres till den

*rövre formen, d. v. s. mord. Däremot synes det vara lämpligt att angiva, att

det bl. a. är de omständigheter vilka föranlett gärningen som kan giva fog

för en sådan lindrigare bedömning att dråp anses föreligga. Enligt vad kom­

mittén i sina motiv anfört kan det vara anledning att hänföra gärningen til

den lindrigare graden exempelvis när någon som utsatts för svår fysisk eller

psykisk misshandel bringar sin plågoande om livet, även om det sker efter

övervägande.

Påföljden för mord bör i överensstämmelse med vad kommittén t öre-

slagit sättas till fängelse i tio år eller på livstid. För dråp torde skalan böra

upptaga fängelse mellan sex och tio år. Med den gränsdragning mellan mord

och dråp, som jag föreslår, synes det ej vara anledning att låta livstids

fängelse ingå i skalan för dråp.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J9G2

2

§•

Paragrafen svarar mot bestämmelserna om barnamord och därmed be­

släktade brott i SL 14:22—25. 1 kommittéförslaget har paragrafen mot­

svarighet i 1: 3.

Gällande rätt. En gemensam förutsättning för tillämpning av bestämmel­

serna om barnamord i SL 14:22—25 är att den brottsliga gärningen förö­

vats av barnets moder och att hon blivit havande med barnet »av olovlig

beblandelse», varmed avses samlag med en man med vilken hon icke var gift.

Barnamord beskrives i SL 14: 22 såsom uppsåtligt dödande av fostret vid

födseln eller därefter genom handaverkan eller underlåtenhet att iakttaga

vad som var nödvändigt för fostrets bibehållande vid liv. Uttrycket foster

användes här i annan betydelse än i stadgandena om fosterfördrivning,

liksom i SL 14: 1 är nämligen objektet för brottet en levande människa. Av

förarbetena till stadgandena om barnamord framgår, att uttrycket foslei

7G B

kornmii till användning för att utmärka att gärningen måste ha skett i nära

anslutning till barnets födelse, medan kvinnan ännu stått under inflytande

av den kroppsliga och andliga kraftnedsättning som föranletts av förloss­

ningen. Denna tidrymd kan växla något men torde enligt gällande rätt icke

anses omfat a mer än några dagar efter födelsen. Har gärningen skett läng-

e tid etter födelsen, kan i stallet stadgandet i SL 14: 34 bli tillämpligt En

orutsattnmg härför är emellertid att kvinnan förövat gärningen under in-

! ?! rn, a ^ Ja ?vergivna eller ^ställda belägenhet vari hon befunnit sig

c 11 foljd av t odeisen. Straffet är enligt SL 14: 22 straffarbete från och med

sex manader till och med fyra år. Är omständigheterna synnerligen försvå-

mi!d6’ ,an ,Straffet h°J'as tlU straffarbete i högst sex år; är de synnerligen

mildrande, kan det nedgå till fängelse i lägst sex månader. Enligt SL 14 34

ar påföljden straffarbete i lägst fyra år eller, där omständigheterna är

synnerligen mildrande, straffarbete i lägst två år.

i nfSK 14\22 kehandlas det fal1 a« kvinnan satt ut barnet eller uppsåtligen

s alt barnet från sig och försatt det i hjälplöst tillstånd. Straffet är fängelse

eller stratlarbete i högst ett år. Om barnet fick svår kroppsskada av gär­

ningen eller avled, inträder straffskärpning

liestämmelserna i SL 14: 22 och 14: 23 kompletteras a» stadgandeno i SL

- -4 och 14: 25. Sistnämnda båda lagrum är presumtionsbestämmelser av

en art som var vanlig i äldre strafflagstiftning. Vissa situationer har an­

setts inneiatta så stor sannolikhet för att kvinnan uppsåtligen orsakat bar-

Sa?klI\kraV På bevisning om dylikt uppsåt eftergivits. Enligt

14. 24 intrader salunda ansvar, om kvinnan sökt enslighet vid födelsen

och iostrets död orsakats av det hjälplösa tillstånd vari hon försatt sig.

Har kvinnan fott barnet i enslighet och förstört eller gömt undan barnet,

intrader ansvar enligt SL 14: 25, om det icke kan utrönas att barnet om-

commit utan moderns vållande eller varit dödfött eller så ofullgånget att det

ej kunnat framfödas med liv.

Kommittén. Såsom anmärkts i anslutning till den allmänna motiveringen

ar kommittén övervägt att icke upptaga särskilda regler om barnamord

an,hanV1Sa losninSen av denna fråga till allmänna regler om åtals- och

pa oljdseltergift. Kommittén har emellertid stannat för att föreslå bibe-

lallandet av ett privilegierat brott, benämnt barnadråp. Sådant brott skall

enligt torslaget anses föreligga, om kvinna dödar sitt barn vid födelsen

eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten befann sig i uppriven

sinnesförfattning eller i svårt trångmål. Kommittén anför, att den tid un-

er vilken kvinnan såsom följd av förlossningen kan befinna sig i uppriven

sinnestortuttmng är växlande. Det är ingalunda ovanligt att tiden uppgår

till nagon månad efter nedkomsten; ej sällan kan tvångsföreställningar av

den art varom här är fråga inträda under den tid kvinnan ammar sitt barn

Det ar avsett att bestämmelsen skall gälla även gift kvinna. Påföljden har

i torslaget satts till fängelse i högst sex år.

Iiungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1962

B 77

Yttrandena. Mot att privilegiationen vid förevarande brott utsträckes även

till gifta kvinnor har föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalat erinran. En­

ligt föreningens mening kan de skäl som finnes för bibehållande av barna­

mord som privilegierat brott, främst kvinnans skamkänsla i förening med

känsla av övergivenhet, icke åberopas för gifta kvinnor.

Beträffande den tidrymd under vilken privilegiationen skall gälla har för­

eningen Sveriges häradshövdingar framhållit, att svårigheten att begränsa

denna tid kan vara betydande och ingiva vissa betänkligheter. Det synes

dock riktigt att privilegiationen utsträckes på sätt skett i kommittéförsla­

get. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i detta hänseende uttalat, att det

knappast är berättigat att låta privilegiationen gälla under hela amnings-

tiden.

Svea hovrätt har betonat att grunden för privilegieringen av förevarande

brott i förhållande till vanligt dråp är att kvinnans belägenhet utgör en

subjektiv ursäkt för brottet. På grund härav bör den i kommittéförslaget an­

givna förutsättningen att dödandet skett å tid då kvinnan på grund av ned-

komsten befann sig i svårt trångmål icke bestämmas objektivt utan subjek­

tivt; såsom förutsättning för tillämpning av paragrafen bör därför upptagas

att kvinnan begått brottet under inflytande av svårt trångmål, vari hon be­

fann sig på grund av nedkomsten.

Beträffande den föreslagna straffskalan, fängelse i högst sex år, har över-

ståthållarämbetet uttalat att minimum satts för lågt. Med hänsyn till att det

här dock är fråga om att beröva någon livet bör såsom lägsta straff uppta­

gas fängelse i sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1062

Departementschefen. Såsom kommittén anfört har samhällsutvecklingen

medfört att den problemställning som föranlett strafflagens särskilda reg­

ler om barnamord numera i ganska hög grad förlorat sin aktualitet. .lag

anser dock i likhet med kommittén, att det är befogat att bibehålla en sär­

skild brottstyp såsom ett uttryck för den mildare bedömning som ter sig

naturlig, då en nybliven moder förgriper sig på sitt barn.

Kommitténs förslag innebär att barnadråp — medförande påföljden fäng­

else i högst sex år — skall anses föreligga, då en kvinna, gift eller ogift,

dödar sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av ned­

komsten befinner sig i uppriven sinnesförfattning eller i svårt tiångmål.

Svea hovrätt har förordat ändrad avfattning i syfte att trångmålet icke

skall bestämmas objektivt utan subjektivt; enligt hovrättens mening bör

sålunda förutsättningen vara att kvinnan begått brottet under inflytande

av svårt trångmål, vari hon befann sig på grund av nedkomsten. Det är

givet att den mildare bedömningen av barnadråp i jämförelse med vanligt

mord eller dråp bygger på förutsättningen, att gärningen föranletts av den

upprivna sinnesförfattning eller det trångmål vari kvinnan befunnit sig,

men det synes med hänsyn till svårigheten att utreda och föra bevisning om

sådana subjektiva omständigheter ej lämpligt att välja eu så restriktiv för-

muJermg som hovrätten föreslagit. Jag vill därför i detta avseende ansluta

mig till kommitteforslaget. Ej heller i övrigt synes vara anledning till er­

inran mot kommitténs förslag.

•°

B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §.

I gällande rätt har förevarande paragraf motsvarighet i SL 14: 26, 14: 27,

14: 28 och 14: 28 b. Kommittén har upptagit motsvarande regler i 1: 4.

Gällande rätt. Enligt bestämmelserna i SL 14: 26—28 b inträder ansvar för

i os ten ordn vning, då någon genom att nyttja invärtes eller utvärtes medel

uppsåthgen dödar foster. Förövas sådan gärning av den havande kvinnan

själv, straffas hon enligt SL 14: 26 med fängelse. Är omständigheterna syn­

nerligen mildrande, må hon dock frias från straff. Annan som med kvin-

nans vilja fordriver hennes foster skall enligt SL 14:27 dömas till straff­

arbete från och med sex månader till och med två år eller fängelse i minst

sex månader. Forovar någon fosterfördrivning vanemässigt eller för att där­

med bereda sig vinning, utgör påföljden enligt andra stycket i samma pa­

ragraf straffarbete från och med ett till och med sex år. Har fosterfördriv-

mng iorovats utan kvinnans vilja, skall enligt SL 14: 28 dömas till straff­

arbete från och med sex till och med tio år. Fick kvinnan av gärningen svår

kroppsskada, utgör påföljden straffarbete på livstid eller i tio år; fick hon av

gärningen doden, skall gärningsmannen dömas till straffarbete på livstid.

i ampningen av ansvarsbestämmelserna för kvinnan själv i SL 14: 26 be-

gransas genom ett stadgande i samma lagrums andra stycke, att frågan om

äta i dar avsedda fall skall prövas av statsåklagare^ Finner han skäl till

åtal, skall frågan underställas riksåklagarens prövning.

Räckvidden av ansvarsbestämmelserna mot fosterfördrivning begränsas

av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap. Härvid gäller ej

blott att mgrepp som företages helt i överensstämmelse med nämnda lag skall

gå fria från ansvar; i vissa fall är ansvar för fosterfördrivning uteslutet, även

om ingrepp skett i strid mot vissa föreskrifter i 1938 års lag. För att ha­

vandeskap skall få avbrytas fordras enligt 1938 års lag till en början, att

sadana omständigheter är för handen som enligt denna lag motiverar en dy­

lik atgard Dessa omständigheter är: 1) att på grund av sjukdom, kroppsfel

eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara

för hennes liv eller hälsa; 2) att med hänsyn till kvinnans levnadsförhållan-

den och omständigheterna i övrigt kan antagas att hennes kroppsliga eller

sjalsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och vår­

den om barnet; 3) att kvinnan hävdats under förhållanden som medför an­

svar för våldtakts-, blodskams- eller otuktsbrott enligt vissa stadganden i

SL; eller 4) att sjukdom av närmare angivet slag kan genom arvsanslag

vantas bil överförd på barnet. En förutsättning för att havandeskapet

må

avbrytas ar vidare att åtgärden, om den ej betingas av sjukdom eller kropps­

fel hos kvinnan, vidtages på ett tidigt stadium, i regel ej efter havande-

B 79

skåpets tjugonde vecka (1 § andra stycket). Ytterligare gäller som huvud­

regel att ingrepp får ske endast om kvinnan begärt atgarden. Provning u

ruvida havandeskap må avbrytas skall verkställas antingen av två läkare

eller av medicinalstyrelsen (4 §). I brådskande sjukdomsfall ager legitime

råd läkare ensam besluta om åtgärden (7 §). Ingreppet skall r allmänhet ut­

föras å lasarett eller viss annan inrättning av dar anstalld läkare (6 §).

Även i detta hänseende gäller undantagsbestämmelse for bradslcande sjuk-

dT938allår(s7 lag intager den ståndpunkten att till straff för fosterfördriv­

ning eller försök därtill ej må dömas, när någon efter

provning

som avses

i 4 eller 7 § i lagen avbrutit havandeskap eller gjort försök därtill, om åt

lärden ej skett på ett senare stadium än i 1 § andra stycket sags och kvin­

nan då det enligt lagen erfordras, begärt åtgärden. Om dessa föreskrifter

är uppfyllda, skall den omständigheten att andra stadganden i lagen exem­

pelvis^ §, åsidosatts icke medföra att ansvar för fosterfordrnming ådomes

Huruvida ansvar i sådant fall överhuvud skall intrada ar att avgor

de särskilda föreskrifterna i 1938 års lag. Ett fall som härvid lånats

straffritt är om kvinnan själv företager åtgärd för att avbryta havandeska­

pet I motiven till lagen framhålles, att en sådan atgard, sedan i behcm

ordning förklarats att förutsättningar för havandeskapets avbrytande fore-

lialr, har betydelse endast i den riktningen att den utsätter henne sjah för

risk till liv eller hälsa. Vidtages åtgärden av annan an kvinnan skall där­

emot dömas till straff, varvid skilda lagrum tillämpas allt eftersom in­

greppet verkställts av legitimerad läkare eller av annan.

Kommittén. Kommittén anser, att fosterfördrivning alltjämt bör i princip

vara kriminaliserad med möjlighet till straffrihet för

omständi-heterna är mildrande. Förutom de synpunkter av huvudsakligen

ånmänpreventiv natur som kan antöras till stöd för denna ståndpunkt

framhåller kommittén särskilt, att ett generellt stadgande om straffrihet för

kvinnan sannolikt skulle medföra, att personer

abortverksamhet kommer att överlåta åt kvinnan att företaga abortmg ep

pet i förhoppning att därigenom undgå straffansvar. Vidare erinras om att

h^iftnTngen under senare tid i andra länder, bortsett från ett kortvarigt

försök i Sovjetunionen, ingenstädes lämnat fosterfördrivning av kvinnan

Sj Enligt k om mitt éförslaget består den brottsliga

gärningen

i att fördriva

eller eljest döda foster. Illa uppsåtliga former av fostrets dödande omfat­

tas

av

brottsbeskrivningen. Foster föreligger alltifrån det en aggceil^be­

fruktats och till födelsen. Brottet har av kommittén uppdelats på två svai-

hetsm-ader, fosterfördrivning och grov fosterfördrivmng. I paragrafens för

!?vV hehandlas den lägre graden. Påföljden är har bestämd till fang-

1 i Mgst två ir Stadgande.8! »udra stycke, om grov fos.erfördrivnmg

k

li -

endast i fall då gärningen förövats av annan an den ha

vande kvinnan själv. Som exempel på omständigheter, som skall särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

80 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

beaktas vid bedömande huruvida brottet är prov! bär • *••• i

S£fiSZfS;=Éi=

dvlika foiio • lldrande. Tanken att straffrihet alltid skulle inträda i

dvhka fall avvisas av kommittén med hänvisning särskilt till att straff n t

SV“bara subjektiva

mot , a 0Iftandighete" a« kvinnan frias från straff icke i och för sTg

nina lm ^ m° 3tt annan Person döI*es för medverkan till fosterfördriv-

Yttrandena. I några remissyttranden diskuteras frågan huruvida

dana ,all. Med hänsyn w gällande , S,lf

pä d^tmrlde v^U i

“d a“ "■°i'Ugöra några* säkra sjsmt a"gä‘

de dess verkningar har ämbetet emellertid icke velat föreslå nåeon änd

ing

i detta

hanseende. Yrkeskvinnors samarbetsförbund hav uttalat att fos

teriard.-.vnmg soa. förövats av kvinnan själv i allmänhet bör vaja s“rafM

mTdre™ Lu de h” ZlZf komm" delta “ligt förbundets mening att

medtora att de abortsökande kvinnorna i större utsträckning än nu vän

Val? T6 c1161’ °ffentHgt 0rgan 1 stället för till kvacksalvare.

Yttrat a» brott?11 fo;f |a§na brottsbeskrivningen har överståthållarämbetet

^ ? i n b™tts°mradet - aH« former av fostrets uppsåtliga dödande - bli-

al obestämt i forslaget, särskilt med tanke på att det inrymmer fall då

a?brvrndetta Inom TT"' UPPSåt’ * bÖ1'jan *V 6tt havande*kaP söker

^11u J ? fyS1Ska ansträngningar eller på andra liknande sätt

aU mdtia t *°r0Tåat att den filande brottsbeskrivningen »genom

att nyttja invärtes eller utvärtes medel» bibehålies

pi‘iroft0 bZnV fatens andra stJ'cke upptagna vägledande exemplen

man' l™„™„, r

S‘“dj‘skaUn

'■ Trelleborg yttrat, att fosterfördrivning

kis i Z mTn dJ,°f-r l “ Sä"Sym ,aU aU det ickc b5r särskllt unmär

ndsihandå. Pö f°rekommer- lorde Sä™ngen ktInna bedämas som

sshandel. Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit att såsom

y er .gare exempel pä grovt brott skall upptagas den omständigheten å”

nsk for stor fara for kvinnans liv eller hälsa förelåg

Beträffande den föreslagna straffrihetsregeln i paragrafens tredje stvcke

bär Svea hovrätt, av liknande skäl som hovrätte» anfört i fråga om beskrt

mgen av barnadrap, ansett att den angivna objektiva straffrihetsgrunden

att kvmnan på grund av havandeskapet befann sig i svårt7rå„»mäT bTr'

andras så, att kvinnan må frias endast om bo» begitt garn ngen under t

flytande av eu sådan belägenhet. Hovrällen för vl,ro Sverige bär erima

m all motsvarande straff,■,hetsregel i gällande lag uttryckts så, att kvinnan

B 81

må frias från straff om omständigheterna är »synnerligen mildrande». Da

omständigheterna i de ifrågavarande fallen mycket ofta är nnldrande, sy­

nes det hovrätten som om bortfallet av ordet »synnerligen» — vars använ­

dande alltid ger vid handen att en restriktiv tillämpning är åsyftad — är

ägnat att medföra straffrihet i alltför stort antal fall. Slutligen har advokat­

samfundet föreslagit att straffrihetsregeln, som i förslaget utformats såsom

en fakultativ regel, i stället skall utformas som en obligatorisk regel.

Med anledning av att i kommittéförslaget icke upptagits någon motsvarig­

het till SL 14: 33 — vari stadgas straff för den som efter att genom olovlig

beblandelse ha avlat barn undandrager sig alt giva kvinnan nödig hjalp i

anledning av havandeskapet eller barnet födelse, såvida kvinnan därigenom

kommer i övergiven eller nödställd belägenhet och under inflytande därav

begår brott varigenom fostret eller barnet dödas eller dess liv utsättes för

fara — har länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, om icke en dylik be­

stämmelse efter viss omformulering försvarar sin plats i brottsbalken. Läns­

styrelsen har framhållit att det bör åligga varje man att i ekonomiskt och

psykiskt hänseende hjälpa kvinnan, om deras umgänge föranlett att hon

blivit havande. Det väsentliga i straffbudet är, att det påtalar de fall då

mannen undandrager sig sitt ansvar för det väntade barnet. Avgörande

bör sålunda icke vara, att kvinnan dödar barnet eller fördriver fostret. En

bestämmelse av detta innehåll skulle enligt länsstyrelsens mening otvivel­

aktigt tjäna som ett lämpligt komplement till reglerna om straff for barna-

dråp och fosterfördrivning.

Departementschefen. Enligt kommitténs förslag skall fostei fördi ivnings-

brottet omfatta alla former av uppsåtligt dödande av foster. Såsom fram­

hållits under remissbehandlingen av förslaget torde emellertid brottsområ-

det därigenom bliva alltför obestämt, och jag vill därför förorda att den i

gällande lag uppställda förutsättningen, att gärningen skall ha skett genom

att nyttja utvärtes eller invärtes medel, bibehålies.

Vad angår de av kommittén föreslagna vägledande exemplen på om­

ständigheter, som skall beaktas vid bedömande huruvida grovt brott före­

ligger, torde det fallet att fosterfördrivning skett utan kvinnans samtycke

kunna utelämnas, då det är mycket sällsynt förekommande. I stället torde

böra nämnas att gärningen inneburit särskild fara för kvinnans liv eller

hälsa.

. ,

.

Beträffande fosterfördrivning förövad av kvinnan själv har kommittén i

nära överensstämmelse med gällande rätt föreslagit en regel av innebörd,

att hon må från straff frias, där hon på grund av havandeskapet befann sig

i uppriven sinnesförfattning eller i svårt trångmål eller omständigheterna

eljest är mildrande. Advokatsamfundet har yrkat, att denna fakultativa le-

gel i stället måtte utformas som en obligatorisk regel om frihet från påföljd.

Såsom kommittén anfört är emellertid den i gällande rätt antagna oidning-

en lämpligare med hänsyn främst till att eftergivandet av påföljden är be­

tingat av svårbestämbara subjektiva omständigheter. Det är emellertid möj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

82 B

ligt att — om allmänna bestämmelser om eftergift av åtal samt om nedsätt­

ning eller eftergift av påföljd meddelas — spörsmålet kan regleras inom ra­

men för dylika allmänna bestämmelser. Någon särskild regel i detta ämne

torde därför tills vidare ej behöva upptagas i förevarande paragraf.

I likhet med kommittén anser jag att den nuvarande bestämmelsen i SL

14: 35 om ansvar för barnafader, som underlåter att lämna kvinnan nödig

hjälp i anledning av havandeskapet eller födelsen, bör utgå ur lagen. Jag kan

alltså ej bitrada det yrkande om bibehållande av denna bestämmelse som

framförts av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

4 och 5 §§.

Dessa paragrafer ersätter SL 14: 10—13 och ett flertal andra stadganden

om misshandel i SL 14 kap. samt svarar i kommitténs förslag mot 1 ■ 5

och 1:6.

Gällande rätt. Enligt gällande lag skall misshandel med dödlig utgång hän­

föras till dråp även för det fall att gärningsmannens uppsåt omfattat en­

dast själva misshandeln men ej den dödliga utgången (SL 14:4, 14:5).

Uppsåtlig misshandel som icke medfört den misshandlades död behandlas

främst i SL 14: 10—13. Misshandelsbrotten fördelas på sistnämnda lagrum

med hänsyn till den skada som följt av misshandeln. Sålunda avser SL

14: 10 och 14: 11 svår kroppsskada, SL 14: 12 mindre lyte eller kroppsfel eller

lindrigare sjukdom och SL 14: 13 ringare eller ingen skada som följd av

misshandeln. Uppdelningen mellan SL 14: 10 och 14: 11 har skett så, att i det

lörra lagrummet behandlats de fall där gärningsmannen haft uppsåt att till­

foga svår kroppsskada, medan Övriga fall då sådan skada uppstått hänförts

till det senare lagrummet. Enligt båda lagrummen gäller skilda straffska­

lor allt eftersom gärningen skett med berått mod eller av hastigt mod. En­

ligt SL 14: 10 är straffet i förra fallet straffarbete från och med sex till

och med tio år och i senare fallet straffarbete från och med två till och

med sex år. Har gärningsmannen icke åsyftat att tillfoga svår kroppsska­

da, skall han enligt SL 14: 11 dömas till straffarbete från och med två till

och med sex år om misshandeln skedde med berått mod, och med straff­

arbete i högst två år om den skedde av hastigt mod. I SL 14: 12 och 14: 13

har någon motsvarande uppdelning av straffskalorna icke skett. Straffet

utgör enligt SL 14: 12 fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om om­

ständigheterna är synnerligen mildrande, böter. Straffskalan i 14: 13 upp­

tager böter eller fängelse i högst ett år.

Utöver de i SL 14: 4 och 14: 5 samt 14: 10—13 upptagna stadgandena om

misshandel innehåller SL 14 kap. åtskilliga särbestämmelser om misshan­

del. Sålunda stadgas i 7, 8 och 14 §§ om fall då flera deltagit i misshandel, i

15 § lörsta stycket om resande av livsfarligt vapen såsom försvårande om­

ständighet vid misshandel, i 18 § om givande av gift, i 29 § om misshandel

B 83

, . .

• or- r nririra stvcket om misshandel å vissa skyldemän,

”aST55 om'envig, i 42 § om det fall att gärningsmannen vid n.isshan-

'de, ^fafannan ä„S den han vi,le misshand,a och i 44 § om s. It. ofa„.

-i+pn T kommitténs försias är misshandelsbroltet indelat i tre svår-

hetsTader 15 ^första stvcket behandlas den medelsvåra graden, i samma

ÄT

ST 14 kan rörande misshandelsbrott. Bestämmelserna ar avsedda att till

Si

till dPen dödliga effekten kan emellertid föranleda att stra

lern.1

mas även jämlikt bestämmelsen om vållande till annans död e g 8

mas ave"

brott på liknande sätt skall enligt kommittefor-

sl^eT bedömas det fall, att någon genom misshandel orsakat kroPPSs1^^

eller sjukdom Har sådan effekt ej omfattats av gärningsmannens uppsåt men

k^n den Ulkäknas honom såsom oaktsam, skall straff utmata, för miss­

handel och vållande till kroppsskada eller till sjukdom enligt e

reglerna för sammanträffande av brott.

wPrivits har i

Misshandelsbrottet, som i gällande lag icke narmare

>

‘

kommitté förs,aget bestämts så, att misshandel Lorel'f"" Pv blottpsv-

„ar annan kroppsskada, sjukdom eller smarta. Framkallande av blott psj

kisk smärta faller enligt kommittén utanför området förf

icke en medicinskt påvisbar effekt t. ex. en psykisk chock, in rader. Enh t

ett särskilt stadgande skall såsom misshandel också anses att försatta na­

mn ; vanmakt eller annat sådant tillstånd.

° Kommittén bär som nämnts icke upptagit någon särskild

ning för den ringa graden av misshandel. I mot,ven här ko™"

att den för den medelsvåra graden upptagna benämningen misshandel lar

tillämpas även för den ringa graden. Kommittén har övervägt .It oresla eu

särskild brottsbenämning för de ringa fallen, t. ex. va d oran e

»

misshandel. Mot ordet våldförande kan emellertid enligt kommittén an a -

kas att det knappast är lämpligt såsom benämning vid alla tormer av miss­

handel samt atfordet i de? allmänna språkbruket snarast anvandes om

ganska allvarliga Övergrepp; understundom har det betydelsen av sexuel t

Övervåld. Uttrycket ringa misshandel är enligt kommitténs mening ic e

ler lämpligt som brottsbenämning med hänsyn till de fall ar ro es-

serligen bör bedömas som ringa men där ett betydande objektivt överskott

föreligger, kanske t. o. m. dödlig utgång.

...

Påföljden för den ringa graden av misshandel har av kommittén o -

slagits till böter eller fängelse i högst sex månader. För den medelsvara

”radon har föreslagits att påföljden skall utgöra fängelse i högst fyra ar.

Om misshandel är att anse som grov, skall enligt förslaget domas för grov

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

84 B

misshandel till fängelse från och med ett till och med tio år. Vid bedöman­

de huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var up­

penbart livsfarlig eller adagalade synnerlig förslagenhet eller grymhet eller

0CCrSarninfSmannen tlllfoSade svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom

Med de föreslagna straffskalorna avser kommittén att söka åvägabringa

en vass skärpning vid straffmätningen i förhållande till gällande rätt. Kom-

rmtten hyser den uppfattningen att våldsbrotten - i den mån de icke med-

ort död eller svar kroppsskada - i hittillsvarande rättstillämpning icke

brottenb S

lindrigt> särskilt i jämförelse med förmögenhets-

Yttrandena. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för re­

missinstansernas inställning till frågan om straff för s. k. objektiva och

culposa överskott har kommitténs förslag att slopa dylika straff i princip

'“i™11

ansIutning- Vad gäller misshandelsbrotten, särskilt misshan­

del medI dödlig utgång, har dock i flera yttranden yppats tvekan

på

denna

punkt. Svea hovratt har beträffande misshandel med dödlig utgång uttalat

att konstruktionen av garningen såsom ett enhetligt brottsfall onekligen har

visst pedagogiskt värde genom att på ett pregnant sätt i det allmänna med­

vetandet inskarpa risken av allvarliga straff även för ett oavsiktligt dö­

dande vid misshandel. Vidare ar att märka att misshandel med dödlig

ul-

gang otvivelaktigt för den folkliga uppfattningen framstår såsom ett sär-

s vdt

brott

Betydelsen av det från pedagogisk synpunkt anlagda betrak­

telsesattet torde dock icke böra överdrivas, och att misshandel av ifrågava-

iande slag allmant ses såsom ett speciellt brott torde vara en följd av att

en av alder behandlats så i vår lagstiftning. Från

straffmätningssynpunkt

toide det icke betyda nämnvärt, om sådan misshandel bestämmes såsom

C. ..elleir lV& ,brott- Den enda skillnaden i detta avseende mellan gällande

latt och förslaget torde vara att, medan det för närvarande är möjlM att

utdöma livstids frihetsstraff, det högsta straffet enligt förslaget är frihets-

straff i tolv år. Ytterst synes det vara en lämplighetsfråga, om man skall

alja den ena eller den andra konstruktionen av brottet. Eftersom det från

systematisk synpunkt synes tilltalande att icke göra avsteg från den av kom­

mittén strikt genomförda principen att ouppsåtliga verkningar icke bör

spela någon roll för brottsbegreppens utformning, har hovrätten stannat

ioi att acceptera den föreslagna konstruktionen.

I några yttranden har föreslagits, att gällande lags konstruktion i före­

varande hanseende skall bibehållas. Föreningen Sveriges landsfogdar, som

anse! det vara ett väsentligt framsteg om man kommer bort från de till­

krånglade bestämmelserna i SL 14:10-13, och stadsfiskalen i Trelleborg

har med hansyn till vikten av att få en tillfredsställande repression vid miss­

handel med dödlig utgång förordat att denna gärningstyp skall betraktas

som ett särskilt brott. Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen i Södermanlands

an, . f landsfogden i Norrbottens län och föreningen Sveriges stadsdomare

har uttalat, att forslaget i praktiken medför betydande svårigheter vid grade-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 85

rinoen av misshandelsbrotten, närmast i bevishänseende. Länsstyrelsen i

Malmöhus län

anser förslagets konstruktion vara ur systematisk synpunkt

lullt logisk och godtagbar men har dock ifrågasatt om den stora allmän­

heten kominer att rätt förstå innebörden därav.

Till de remissinstanser som uttalat sig for att vid misshandelsbrotten

behålla den särskilda regleringen beträffande eulposa överskott hor aven

riksåklagarämbetet.

Efter att ha inledningsvis yttrat att förslaget ur lag

tekniska synpunkter innebär en enklare och elegantare lösning an den

vållande lag och att det också undanröjer de olagenheter som följer av

de nuvarande straffskalorna i vissa fall måste anses alltför stranga, bär äm­

betet anfört:

Till en början må framhållas, att den eulpösa effekten vid ett misshan-

delsbrott härflyter direkt ur det dolösa brottet och utgor en tämligen nor­

mal föld av detta Sambandet mellan den dolösa handlingen och den eu 1-

nösa effekten är i själva verket ofta så starkt, att brottet, utifrån betraktat,

framstår som eu enhet. För det allmänna föreställningssättet torde det fal a

sig vida naturligare att uppfatta garningen såsom ett enda brott an att anse

den innebära en kombination av tva olika brott. .

..

••

Vad an°år gärningsmannens subjektiva inställning, maste aven öra"s_en

mellan vad som ur hans synpunkt skall anses utgöra dolost e ler eulpost

handlande bliva mycket flytande. I särskilt hog grad galler det sagda ^

sådana med objektiva överskott förenade misshandelsbrott, som foiovals

affekt eller eljest utgöra utslag av ett impulsivt eller utan f^över­

läggning företaget handlande. Det maste salunda for den, som i attekttill

stånd gfovt misshandlat annan med döden som foljd, vara ytterst svart^ att

ens i efterhand göra klart för sig, hur långt hans uppsåt i handlin0so0o

^Onf det^såfunda mången gång för gärningsmannen själv kan vara svårt

att avira vilken omfattning hans Sppsåt haft, måste ^tta uppenbarh-

gen ställa sig ändå svårare för de rattstillampande organen Bevisfiaganf o

ffänar därför särskilt beaktande. Det torde vara obestridligt, att bland de

till av misshandel med dödlig utgång, där gärningsmannen fornekar uppsåt

att döda, finnas åtskilliga, som i realiteten aro att anse sasom dråp elle

mord i den mening, förslaget inlägger i dessa begrepp. Möjligheterna att

bevisa förefintligheten av ett sådant uppsåt aro dock, da gärningsmännen

förnekar uppsåtligt handlande, ofta mycket begränsade Vad särskilt angår

det eventuella uppsåtet, är utförandet av det prov, som forutsattes skola ske

för avgörande av om denna form av uppsåt föreligger, i dessa fall förenat

med alldeles särskilda svårigheter. Motsvarande synpunkter torde i viss ut­

sträckning gälla, även då misshandeln ej förorsakat döden utan det objek­

tiva överskottet allenast avser en högre grad av kroppsskada än den av upp­

såtet omfattade. Straffbestämmelserna för objektiva överskott torde salunda

i viss omfattning komma till användning, då anledning finnes till antagan­

de, atl i realiteten uppsåt i förhållande till den brottsliga effekten förelegat.

1 en stor del av de övriga fall, då bestämmelserna tillämpas, torde den hand­

landes inställning i subjektivt hänseende ligga uppsåtet mycket nara.

Till det nu anförda måste naturligen hänsyn tagas vid utformningen av

straffskalorna inom de lagbud, som äro avsedda att tillämpas på ifrågava­

rande fall av brottslighet. Dessa straffskalor måste ju vara så inrattade, att

de innebära garantier för att nyss anförda synpunkter vinna vederbörligt

beaktande vid straffmätningen. Med den nuvarande konstruktionen av strat-

86 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

len för objektiva överskott torde detta ej ställa sig svårt. Om man däremot

väljer den lösning av problemet, som föreslås i betänkandet, inställa sig vissa

svårigheter vid utformningen av straffsatserna för vållande till annans död

samt för vallande till kroppsskada eller sjukdom. Skalorna för dessa brott

måste nämligen å ena sidan vara tillräckligt höga för att kunna inrvmma

aven den form av brottslighet, varom här är fråga, men få å andra sidan

ej göras sa stränga, att de ej passa för andra mindre straffvärda förfaran-

.... Ay det anförda torde framgå, att ett ståndpunkttagande till frågan, om

förslaget i nu forevarande delar bör godtagas, i väsentlig mån är beroende

av huruvida forslagets utformning av brotten misshandel och vållande till

annans död resp. vållande till kroppsskada eller sjukdom och därtill an­

knutna stratfskalor är sådan, att den erbjuder garantier för ett så kraftigt

7?,V.panrde med straff mot nu förevarande brott, som dessas natur i åt­

skilliga fall kräver. En granskning av förslaget ur angivna synpunkt torde

giva vid handen, att brottsbeskrivningarna och straffsatserna i och för sig

™V^ Utl0n??,d<V att de inrymma möjligheter till ett sådant ingripande.

ed hansyn till den i förhållande till gällande lagstiftning påtagliga sänk­

ningen av mmimisträffen för grövre misshandelsbrott och till den allmänt

omvittnade benägenheten hos domstolarna att i sin straffmätning hålla sig

Ull den undre delen av straffskalan, torde emellertid med fog kunna göras

gallande, att pataghga risker föreligga för att, om förslaget genomföres,

den typ av brottslighet, varom har ar fråga, icke alltid kommer att bestraf-

ias sa strängt, som är erforderligt.

På grund av det anförda har riksåklagarämbetet funnit att avskaffandet

av de objektiva överskotten är ägnat att försvåra det effektiva beivrande

av våldsbrotten, som med hänsyn till ökningen och brutaliseringen av dessa

brott framstår som påkallat. Ämbetet är därför för sin del närmast benä­

get att bibehålla särskilda straffbestämmelser för de objektiva överskotten

vid misshandelsbrott med tillägg av en föreskrift av motsvarande innehåll

som den i SL 5: 12 andra stycket upptagna. Poliskammaren i Malmö och

polisintendenten i Hälsingborg har uttalat sig i samma riktning som riks­

åklagarämbetet.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att överståthållarämbetet och

kriminalpolisintendenten i Stockholm ifrågasatt lämpligheten av att i för­

slaget icke upptagits särskilda bestämmelser för de fall som avses i SL 14: 7,

14: 8 och 14: 14, d. v. s. fleras deltagande i misshandel varav följt döden el­

ler kommit svårare skada. Om dylika bestämmelser slopas, kan det enligt

dessa remissinstansers mening finnas risk att en kanske allvarligt miss­

handlad person kan lida rättsförlust för det fall, att flera deltagit i en upp­

såtlig misshandel men det icke kan bevisas vem eller vilka av deltagarna

som varit verksamma vid misshandelns utförande.

Vad angår den i kommittéförslaget upptagna beskrivningen av misshan­

del har hovrätten för Nedre Norrland framhållit att åtskilliga fall av intres­

sekollision kommit in under det straffbara området. Sålunda bör ett opera­

tivt ingrepp ej bedömas som misshandel, även om patienten icke lämnat sitt

tillstånd till detta. Frågan om ansvar för en läkare som företagit en medi­

cinskt betogad operation eller annan behandling utan giltigt samtycke bör

B 87

visserligen regleras i läkarinstruktionen och ej i stråtflag, men det bör på

lämpligt sätt komma till uttryck i lagtexten att en gärning, som i och tor

sig innefattas i misshandelsbegreppet, likväl måste jämlikt särskilda grun­

der bedömas som rättsenlig. Frågan om förhållandet mellan misshandel

och medicinska ingrepp har berörts även av Göta hovratt och medicinal­

styrelsen. Enligt deras mening hade det varit önskvärt att frågan blivit kla­

rare belyst i kommitténs motiv. Någon komplettering av lagtexten påyrkas

emellertid icke. Medicinalstyrelsen har i detta sammanhang vidare uttalat,

att någon ändring i gängse betraktelsesätt icke synes ifrågasattas och att

något praktiskt behov av en närmare reglering icke visat sig föreligga.

Med utgångspunkt från att enligt förslaget ett framkallande av blott psy­

kiskt lidande ävensom en genom psykiska medel framkallad psykisk effekt

icke torde omfattas av straffbestämmelserna mot misshandel har socialsty­

relsen ifrågasatt om icke bestämmelserna bör omfatta psykisk misshandel

i fall då beroendeställning föreligger. Själslig terror, t. ex. från alkoholister

mot närstående, kan medföra skadeverkningar som är mera djupgående,

långvariga och ödesdigra för offret än kroppslig misshandel. Socialstyrelsen

har emellertid sagt sig vara väl medveten om svårigheten att i detta avseen­

de åstadkomma en tillräckligt avgränsad brottsbeskrivning och har för den

skull icke ansett sig kunna bestämt påyrka, att en straffbestämmelse i den

angivna riktningen införes. Svea hovrätt har framhållit att, eftersom med

ordet »smärta» i den föreslagna lagtexten avses endast fysiskt lidande, den­

na innebörd bör komma till direkt uttryck i lagtexten, förslagsvis genom

orden »kroppslig smärta».

I anledning av att det enligt ett särskilt stadgande i kommittéförslaget

skall anses som misshandel att försätta någon i vanmakt eller annat sådant

tillstånd har hovrätten över Skåne och Blekinge yttrat att intet är att er­

inra mot detta stadgande såvitt det avser gärning förövad med fysiska me­

del. Emellertid omfattar stadgandet åtminstone efter ordalagen även sådana

fall då någon med psykiska medel, t. ex. hypnos, försätter annan i vanmakt

eller annat sådant tillstånd. Genom att beteckna dylika handlingar som

misshandel synes man avlägsna sig väl långt från gängse språkbruk. Även

ur systematisk synpunkt torde enligt hovrättens mening kunna övervägas,

huruvida icke handlingar av denna typ hellre bör hänföras under kapitlet

om brott mot frihet och frid, vari regleras andra fall då någon med psy­

kiska medel ofredar annan.

Vad angår påföljden för misshandel har flera remissinstanser anslutit

sig till kommitténs uttalande, att våldsbrotten — i den mån de icke medfört

död eller svår kroppsskada — i hittillsvarande rättstillämpning icke sällan

bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med förmögenhetsbrotten.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län yttrat, att den med tillfredsstäl­

lelse funnit att kommittén föreslagit en skärpning av straffen för miss­

handel. Det finns en tendens som tyder på minskad respekt inom vida kret­

sar för andra människors personliga integritet. Det är därför angeläget

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

88 B

erVri11

fh

^ alI^ tr°ntfr inskrider för att 1 görligaste män skydda den

T V d

ax medlen 1 sadant hänseende är straffskärpning.

raga om den ringa graden av misshandel har

hovrätten för Övre Norr­

land

givit uttryck åt den uppfattningen, att skalan bör upptaga endast böter.

Vad angar den medelsvåra graden har

Göta hovrätt

föreslagit att fängelse

i tia ar skall utgöra maximum, liksom vid stöld, bedrägeri och förskingring

enom att i straffbestämmelsen rörande våld mot tjänsteman i enlighet

straff fö^no' H iwV»1 UPPtaga fängelSC 1 fyra år Sås0m maximi-

tillärnnaö t

f

' l*gtexten komnia till uttryck den nu allmänt

t llampade straffmatmngsprmcipen att vid sådant brott avsevärt strängare

an Vld misshandel i allmänhet.

Hovrätten för Västra Sverige

overstathaUarambetet

och

föreningen Sveriges häradshövdingar

har av sam­

ma skal forordat en sändning av maximum till två år, hovrätten och för-

ifXgr UndCr fber°Pande

JämväI

av att strängare påföljd knappast torde

örrfi TV !! c misshandeln bedömes som grov. Även

hovrätten för

Övre Norrland

och

Stockholms rådhusrätt

har föreslagit sänkning av maxi-

mum till tva ar. Vad angår minimum — enligt förslaget fängelse i en må-

ttl“bar G°ta h°Vmtt förslagit att böter skall ingå i skalan, gärna med

ett utsatt minimum om 25 eller SO dagsböter. Hovrätten, som delar kom-

mittens uppfattning att en skärpning av straffet för misshandelsbrott i åt­

skilliga fall ar pakallad, har framhållit att flertalet misshandelsbrott torde

vara av sadan beskaffenhet att böter framstår som den lämpligaste reaktions-

formen. För att kunna ådöma bötesstraff måste domstolarna emellertid

enligt kommitténs förslag beteckna brottet som ringa. Om sålunda — vilket

synes hovratten sannolikt — den ringa graden av brottet i praktiken kom­

mer att bil normalfallet, har i viss mån skett ett avsteg från gradindelningens

prmcip. I manga av de fall, då domstolen anser ett misshandelsbrott böra

endaSt ,med boter’ torde det dessutom vara med hänsyn till den

"lHtalade olämpligt att behöva stämpla brottet som ringa. Även

hovrätten

over Skane och Blekinge

och

hovrätten för övre Norrland, Stockholms råd-

hvsratt

samt

länsstyrelsen

och

landsfogden i Kronobergs län

har förordat

att böter upptjjges i straffskalan för mellangraden av misshandel. Från hov­

rättens over Skåne och Blekinge uttalande i denna fråga är

presidenten

Wieslander

skiljaktig. Om boter upptages i straffskalan, är enligt hans me­

ning att befara, att den skärpning av straff för misshandel, som avses och

som ar synnerligen önskvärd, ej blir genomförd i praktiken.

Kriminalpolis-

intendenten i Stockholm

har givit uttryck åt samma uppfattning.

Beträffande den föreslagna skalan för grovt misshandelsbrott har

riks-

akagarämbetet

erinrat om att brottet närmast motsvarar det brott som nu

behandlas i SL 14: 10 och vars minimum är straffarbete i två år. I betrak­

tande av svårhetsgraden hos ifrågavarande brott synes det ämbetet tveksamt,

om den sänkning av straffskalans minimum med ett år som föreslagits

verkligen ar påkallad. Lämpligheten därav synes så mycket mera kunna sät-

tas i fraga, som domstolarna visar en påtaglig tendens att vid sin straff­

matning halla sig till straffskalans undre del. Med hänsyn till det anförda

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 89

liar riksåklagarämbetet föreslagit att minimistraffet för grov misshandel

1'astställes till fängelse i två år.

.......

Göta hovrätt har föreslagit att den ringa graden av misshandel skall asat­

tas ett särskilt namn, i vilket ordet misshandel helst ej bör ingå. I motsats

till kommittén har hovrätten ansett benämningen »våldförande» ej vara

oanvändbar. I paragrafen bör vidare angivas vissa exempel på omständighe­

ter under vilka paragrafen kan komma till användning.

Med anledning av kommitténs uttalande att ringa misshandel icke ar

en lämplig brottsbenämning på de nu ifrågavarande fallen har kriminal­

polisintendenten i Stockholm ifrågasatt, om icke lagtexten bor fa en lydelse

av innehåll att, där omständigheterna är mildrande, straffet kan nedsattas

till böter eller fängelse i högst sex månader. I annat fall föreligger enhg

kriminalpolisintendentens mening risk att detta lindrigare brott likval kom­

mer att benämnas ringa misshandel.

Beträffande det i kommittéförslaget såsom exempel på grovt brott upp­

tagna fallet, att gärningen var uppenbart livsfarlig, har föreningen Sveriges

stads domare uttalat att, då livsfarligheten skall vara täckt av uppsåt, det

icke synes klart vilken betydelse som bör tilläggas ordet uppenbart, öuea

hovrätt har, under framhållande av att varje brottsförutsättmng principiellt

skall vara subjektivt täckt, föreslagit att ordet uppenbart får utgå. Medici­

nalstyrelsen har anfört vissa synpunkter på hur »livsfarlig» bor tolkas samt

framhållit att vid bedömande av en gärnings farlighet bör beaktas, att en och

samma skada kan innebära helt olika risker under olika förhållanden. En

efter misshandel svårt blödande person kan bli snabbt omhändertagen och

erhålla blodtransfusion, varigenom tillståndet inom någon eller några tim­

mar knappast mer är oroande. Bedömningen måste dock bli att uppenbai

livsfara förelegat. Ett slag eller en stöt mot huvudet, resulterande i en

spricka på skallbasen med t. ex. skada på innerörats benkapsel, måste be­

dömas på samma sätt, även om behandlingen orsakat att inga alarmerande

symtom framkommit.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har understrukit önskvärdheten av

att det icke råder någon tvekan om att misshandel vid gatuöverfall och lik­

nande kan hänföras till grov misshandel, även om tillfogande av kropps­

skada varken åsyftats eller följt av gärningen. Enligt föreningens mening

bör därför i förtydligande syfte såsom exempel på grovt brott medtagas,

att gärningen ådagalagt synnerlig hänsynslöshet. I samma riktning har

Svea hovrätt uttalat sig. Det är enligt hovrättens mening bättre att i stället

för »förslagenhet och grymhet» nämna »hänsynslöshet och råhet».

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna i SL 14 kap. angående

misshandelsbrotten är icke särskilt lättöverskådliga, och den omarbetning

i riktning mot större enkelhet och klarhet som kommittén föreslagit måste

hälsas med tillfredsställelse. Av särskild betydelse är bortfallet av de s. k.

objektiva överskotten. Detta spörsmål har jag redan berört i den allmänna

motiveringen. Jag har där uttalat min anslutning till att uppsåtliga brott

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

90 B

bor utformas utan avseende å ouppsåtliga verkningar. Vissa remissinstanser,

bi. a. riksåklagarämbetet, har med åberopande särskilt av att svårigheter vid

bevisningen kan föreligga förordat ett avsteg från denna grundsats vid

misshandelsbrotten. De anförda skälen synes emellertid ej vara av den styr­

ka, att de motiverar ett dylikt avsteg från den angivna, enligt min mening

mycket välgrundade principen. Jag ansluter mig även till kommitténs för­

slag att utesluta ett flertal specialbestämmelser om olika slag av misshan­

del som nu finnes i SL 14 kap., däribland den särskilda regleringen av fall

då flera deltagit i misshandel. I detta sammanhang vill jag som min me­

ning uttala, att den omständigheten att flera tillsammans misshandlar

annan ofta torde — oberoende av vilken skada som uppkommit av miss­

handeln — böra föranleda att brottet bedömes såsom grovt.

Gallande ratt innehåller ej någon närmare definition på misshandel

Kommittén bär sökt avhjälpa denna brist. Enligt förslaget skall såsom miss­

handel anses att tillfoga annan kroppsskada, sjukdom eller smärta även­

som att försätta honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Denna be­

skrivning av gärningen synes i huvudsak tillfredsställande, och den har

också i det stora hela accepterats vid remissbehandlingen. Från några håll

har ifrågasatts om det icke av beskrivningen uttryckligen borde framgå, alt

lagrummet icke omfattar befogade medicinska ingrepp och andra åtgärder

som av särskild anledning är tillåtna. Sådana intressekollisioner kan'emel­

lertid ej anses så typiska vid misshandelsbrotten som exempelvis vid foster-

fördrivning och torde ej behöva särskilt omnämnas vid avfatlningen. Ope­

rativa ingrepp och andra åtgärder av medicinsk natur sker regelmässigt

med uttryckligt eller presumerat samtycke av den sjuke, och fråga om till-

lämpning av misshandelsreglerna torde uppkomma endast i de sällsynta

undantagsfall då sådant samtycke icke föreligger. Det synes klart att ett

ingrepp icke bör göras mot uttryckligt förbud av den sjuke själv, om han

ar vid normal sinnesförfattning. Om det är fråga t. ex. om en vansklig ope­

ration av en medvetslös person, torde det vara brukligt, att samråd äger

mm med de anhöriga i den mån omständigheterna medger det.

Vad angår förhållandet mellan misshandel och kroppsaga vill jag erinra

om att, sedan stadgandet i SL 14: 16 upphävts från och med den 1 juli 1957,

missbruk av äganderätt kan beivras även då endast lindrig misshandel före­

kommit.

Såsom påpekats i några remissyttranden kan den föreslagna brottsbe-

skrivningen giva anledning till viss tvekan med hänsyn till gränsdragningen

mellan fysiskt och psykiskt lidande. Det är, enligt vad kommittén i motiven

utvecklat, avsett att vissa svårare former av psykisk påverkan skall falla

under misshandelsbegreppet. Givetvis är det svårt att vid avfattningen av-

lagtexten här draga upp en bestämd gräns, och det närmare ställningsta­

gandet till detta spörsmål torde få ankomma på rättstillämpningen. I

dessa gränsfall torde, om gärningen ej kan anses såsom misshandel, ofta

föreligga någon form av frihets- eller fridsbrott.

Enligt förslaget skall misshandelsbrottet uppdelas i tre grader med

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 91

broltsbenämmngarna misshandel för de mellansvåra och de ringa fallen

i

f .ii__ Vlrl UnoloiYimonfiP^ .1 ^ nrOLLSOlll-

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

och

:rov

misshandel för de grova fallen. Vid bestammanaet a

radel för misshandel får emellertid, såsom kommittén åven framhaHn,

beaktas den avgränsning som föranledes av andra stadganden, danbland

bestämmelsen om ofredande (4 kap. 7 § i depanememsforsia etj. Lnam

sistnämnda brott hänföres bl. a. sådana fall då någon handgripligen an -

tar annan, och i denna del har bestämmelsen om ofredande icke nagon

r-kt motsvarighet i gällande rätt. Uttrycket .handgripligen antastar» avser

exempelvis att någon avsiktligt knuffar eller sparkar annan eller rycker

eller Eliter i hans kläder, och under ofredande — vara skall kunna o ja

böter eller fängelse i högst sex tnänader - torde rymmas dehrKh.ga

av de misshandelsfall, som omfattas av nuvarande SL 4-13^V"“

förhållande har jag icke funnit anledning att upptaga nagon sarslald grad

för ringa misshandel, utan brottet bör lämpligen uppdelas endast i tva g

der misshandel och grov misshandel.

.......

För misshandel, som regleras i 4 § av förevarande kapitel, bor påföljden

sättas till böter eller fängelse i högst två år. Jag vill alltsa fororda en san i-

ninc

av den av kommittén föreslagna högsta gransen, fyra ar vilken synes

cöra latituden för normalfallen av misshandel för vid. Möjlighet att doma

till böter bör finnas bl. a. med hänsyn till sådana fall, dar brottet liöge

på gränsen till ofredande men anses böra bedömas sasom misshande .

1 Bestämmelser om grov misshandel upptages i 5 §.. Den av kommittén fö­

reslagna latituden för det grova fallet, fängelse mellan ettochtioårhar

föranlett erinran endast av riksåklagarämbetet, som för sm del forordat ho -

nino- ov minimum till fängelse i två år. En dylik höjning torde ha va

berättigad med utgångspunkt från kommitténs förslag att fatta maximum

för normalfallet till fyra år. Om den övre gransen for misshandel enligt

vad iag föreslagit sättes till två år, synes emellertid minimum för det grova

fallet böra bibehållas vid ett år i överensstämmelse med kommitténs or-

slag Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall enligt kommitténs

förslag särskilt beaktas, om gärningen var uppenbart livsfarlig eller adaga

lade synnerlig förslagenhet eller grymhet eller ock gärningsmännen tillfo­

gade svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. De valda exemplen synes i

huvudsak lämpliga. Av skäl som Svea hovrätt och stadsdomarforenmgen

anfört torde dock ordet »uppenbart» få utgå. Vidare torde enligt 'a

föreslagits av nämnda hovrätt och häradshövdingeforemngen »forslagenhet

och nrymhet» böra utbytas mot »hänsynslöshet eller råhet».

Kommittén har i sina motiv uttalat, att våldsbrotten i hittillsvarande rätts­

tillämpning icke sällan bedömts alltför lindrigt, särskilt i jämförelse med

förmöeenhetsbrotten. Jag delar denna kommitténs uppfattning eea vill un­

derstryka, att de ändringar i förhållande till kommitténs förslag som jag

förordat icke är avsedda att giva uttryck för en mildare värdering. Miss­

handel som icke är av bagatcllartad natur bär normalt foranlena fängelse

(jfr första lagutskottets utlåtande 1958: 12).

92 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

6

§•

Paragralen motsvarar SL 14: 9 och kommittéförslaget 1: 7.

Ga lande ratt. I SL 14: 9 meddelas regler om ansvar för ouppsåtligt vållan-

de tiH annans död genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse. För

sådant vållande skall dömas till fängelse i högst ett år eller, där omstän­

digheterna ar mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter. Om vållan­

det var synnerligen grovt, må dömas till straffarbete i högst två år.

Kommittén. I fråga om brottsområdet innebär kommittéförslaget in«en

annan ändring av gällande rätt än den som följer av det av kommittén fö­

reslagna stadgandet i 22: 1 (jfr 1 kap. 2 § i departementsförslaget) att ringa

oaktsamhet ej skall medföra ansvar.

Beträffande påföljden för vållande till annans död innebär kommittéför­

slaget en skärpning i jämförelse med gällande lag. Brottet har uppdelats

pa tva svårhetsgrader; den lindrigare graden behandlas i paragrafens förs­

as tycke och de grova fallen i andra stycket. I de lindrigare fallen skall

enligt forslaget påföljden bli fängelse i högst två år eller böter samt i de

grova fallen fängelse i högst fyra år. Den föreslagna skärpningen i förhål­

lande till vad som nu gäller är enligt kommittén i främsta rummet motiverad

av att forslaget icke upptager någon motsvarighet till de nuvarande stränga

bestämmelserna i SL 14: 4 och 14:5 om vållande till annans död genom

uppsåtlig misshandel. Enligt kommittéförslaget skall sådan gärning bedö­

mas enligt förevarande paragraf i förening med bestämmelserna om miss­

handel enligt vanliga regler för sammanträffande av brott.

Yttrandena. I remissyttrandena har mot förevarande paragraf framförts

ermrmgar endast beträffande påföljden. Sålunda har hovrätten för Västra

Sverige uttalat, att de båda skalorna lämpligen bör sammanslås till en,

omfattande fängelse i högst fyra år eller, där omständigheterna är mildran­

de, böter. Därigenom skulle enligt hovrättens mening starkare markeras

den skillnad som ur straffmätningssynpunkt måste anses föreligga mellan

orevarande paragraf och nästföljande paragraf, som avser vållande till

kroppsskada eller sjukdom.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, om skalan i paragrafens förs-

ta stycke med hänsyn till brottets allvarliga följd alltjämt bör omfatta bö­

ter. Rådhusrätten i Göteborg, som anser att böter bör upptagas, har före­

slagit att en viss minimigräns stadgas; denna bör sättas icke oväsentligt

högre an den som finns i SL 14:9, tio dagsböter. Riksåklagarämbetet har

uttalat att, om de nu gällande straffbestämmelserna för objektiva överskott

V.ld misshandelsbrott med dödlig utgång ersättes med en kombination av

straff for misshandel och för vållande till annans död, minimistraffet i para­

grafens andra stycke bör höjas till fängelse i sex månader.

En sänkning av maxima har föreslagits av advokatsamfundet. Enligt

advokatsamfundets mening är det visserligen sant att det vid grov vårds­

B 93

löshet någon gång kan vara befogat att tillgripa ett förhållandevis strängt

straff men de föreslagna maximistraffen synes i fråga om bade fors a

andra styckena onödigt långa. Advokatsamfundet har förordat att maximum

i första stycket bestämmes till fängelse i högst ett år och i andra stycket

till fängelse i högst två år.

1951 års rättegångskommitte

har ifragasatt sa-

dan utformning av straffskalan, att nämnd ej behover medverka vid rådhus­

rätt i mål om vållande till annans död i andra fall an då fråga ar om groit

vållande.

Departementschefen.

Kommitténs förslag beträffande förevarande para­

graf synes i huvudsak ej giva anledning tiU erinran. Jag vill dock toresla

den jämkningen, att minimum för det grova fallet bestämmes till fängelse

i sex månader. Härigenom vinnes enligt min mening en bättre avvagnmg

av förhållandet mellan de båda graderna. Anledning att utforma skalan

med särskild hänsyn till underrätternas sammansättning i mål av forevaran-

de slag synes ej föreligga. Beträffande det grova fallet torde bora inforas den

särskilda brottsbeteckningen grovt vållande till annans död.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

7 §•

Denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL 14: 17 och motsva­

ras i kommittéförslaget av 1:8.

Gällande rätt. Enligt SL 14: 17 skall den som ouppsåtligen genom vårds­

löshet oförsiktighet eller försummelse vållar annan en så svår kroppsskada

som avses i SL 14: 10 dömas till böter eller fängelse i högst sex månader;

var skadan sådan som avses i SL 14: 12, är påföljden böter. Oaktsamt åstad­

kommande av lindrigare kroppsskada, liksom av smärta utan någon kropps­

skada, medför enligt gällande rätt icke ansvar.

Kommittén. Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med gallande

rätt. Brottsbeskrivningen är enligt förslaget, att någon av oaktsamhet åsam­

kar annan sådan kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa. Påföljden for

brottet — som erhållit den särskilda beteckningen vållande till kroppsskada

eller sjukdom — skall enligt förslaget vara fängelse i högst två år eller

böter.

Yttrandena.

Landsfogden i

Malmöhus

lön

har ifrågasatt huruvida icke gro\

oaktsamhet bör fordras för ansvar enligt stadgandet. Enligt landsfogdens

mening torde nämligen annars i ett otal fall, särskilt i trafikmål, inträffa

att personer åtalas för en oaktsamhet som, även om den ej är ringa, likväl

framstår som mindre allvarlig.

Vad angår påföljden har

överståthållarämbetet

och

Sveriges advokatsam­

fund

föreslagit en mildring; skalan bör enligt dessa remissinstanser upp­

taga böter eller fängelse i högst sex månader. Även

1951 års rättegångskom-

mitté

bär ifrågasatt en sänkning av maximum.

Föreningen Sveriges stads-

94 B

domare bär förordat att en särskild skala upptagande endast böter stadgas

för ringa fall.

°

Riksåklagarämbetet har, liksom vid 7 §, föreslagit en skärpning av påfölj­

den för grova fall. För att motverka ett alltför lindrigt bedömande av vål­

lande till kroppsskada genom uppsåtlig misshandel bör enligt ämbetets me­

ning minimum vid grovt vållande bestämmas till fängelse en månad.

Departementschefen. Det i ett remissyttrande framförda förslaget att grov

oaktsamhet skall krävas för ansvar enligt förevarande stadgande synes allt-

lor mycket begränsa tillämpningsområdet för stadgandet Om det såsom

föreslagits av kommittén stadgas, att den åsamkade kroppsskadan eller

sjukdomen ej skall vara ringa, kommer brottsområdet icke att omfatta fall

som framstår som bagatellartade. Jag vill alltså i detta avseende biträda

kommitténs förslag, som nära ansluter till gällande rätt.

Vad angår påföljden torde de synpunkter som från olika håll framförts

\nd remissbehandlingen kunna tillgodoses genom uppdelning av brottet i två

grader, en lindrigare grad med böter eller fängelse i högst sex månader och

en grad för grova fall med fängelse i högst två år.

8 §.

SL har ej någon motsvarighet till denna paragraf, frånsett vissa regler för

speciella fall. I kommittéförslaget motsvaras paragrafen av 1: 9.

Gäliande rätt. Någon allmän bestämmelse om straff för handlingar, som

enbart innebär fara för att annan skall skadas till liv eller hälsa, förekom­

mer ej i SL 14 kap. Däremot finnes bestämmelser för speciella fall av sådant

slag. Sålunda stadgas i SL 14:23—25 och 30—34 om utsättande, d. v. s.

vissa fall då barn eller annan, om vilken gärningsmannen haft att taga vård,

av denne uppsåtligen försatts eller övergivits i en belägenhet som innebär

fara för att vederbörande skall omkomma eller taga skada. Straff för fram­

kallande av fara har i övrigt stadgats dels i SL 14: 21 om fara för venerisk

smitta, dels i SL 14: 15 andra stycket om resande av livsfarligt vapen. Oakl-

samt framkallande av fara för människors liv eller hälsa kan i vissa fall ha

karaktären av allmänfarligt brott och straffas då enligt SL 19: 5 eller 19: 8.

Inom specialstraffrätten förekommer ofta bestämmelser mot oaktsamt fram­

kallande av fara, t. ex. i lagen om straff för vissa trafikbrott.

Kommittén. Kommittén har föreslagit en bestämmelse om vårdslöshet mot

person. Sådant brott skall enligt förslaget anses föreligga, om någon uppså*-

“gen eller av grov oaktsamhet framkallar fara för annans liv eller hälsa. I

uttrycket »fara för liv eller hälsa» ligger enligt kommittén, att faran skall

vara av mera allvarligt slag. Straffet föreslås till fängelse i högst två år eller

böter.

De nuvarande utsättandebrotten omfattas i huvudsak av det föreslagna

stadgandet, som dock har eu vidare innebörd än bestämmelserna om dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 95

brott. Framkallande av fara för venerisk sjukdom skall enligt kommittéfär-

slaget icke falla under förevarande paragraf utan under ett sars u s

-ande i 11: 9; såsom har omtalats under kapitelrubriken har någon motsva­

righet till detta stadgande ej upptagits i departementsförslaget. Resande av

livsfarligt vapen kan enligt förslaget under vissa förutsättningar föranleda

ansvar enligt 2: 5 (4 kap. 5 § i departementsförslaget) Har framkallande

av fara karaktären av allmänfarligt brott skall endast bestämmelserna i 11

kap. av kommitténs förslag (12 kap. i departementsförslaget) tillampas. Mot­

svarande bör enligt kommittén gälla om någon ar forfallen till ansvar för

vårdslöshet i trafik jämlikt 1 § lagen om straff for vissa trafikbrott, straf -

maximum för grov vårdslöshet i trafik enligt andra stycket i nyssnämnda

paragraf föreslås jämkat till överensstämmelse med straff maximum för

vårdslöshet mot person.

-

Kommittén har i anslutning till förevarande stadgande i förlaget ovei-

vägt, huruvida en allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå

den som befinner sig i fara bör införas, men på anförda skal avstått från att

upptaga någon sådan bestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Yttrandena. Av remissinstanserna har två, föreningen Sveriges stadsdomare

och advokatsamfundet, ifrågasatt det praktiska behovet av stadgandet, ad­

vokatsamfundet dock under uttalande att rent teoretiskt tungt '"ägande ska

kan anföras för förslaget. Båda dessa remissinstanser har särskilt framha -

lit, att de viktigaste fallen torde vara reglerade genom bestämmelser i special­

straffrätten — såsom i giftstadgan, förordningen om explosiva varor, arbe­

tarskyddslagen o. s. v. - vilka syftar till att skydda annans liv och

hälsa.

Man har enligt advokatsamfundet icke anledning att tro att det föreslagna

stadgandet skulle komma att — utöver vad som följer av bestämmelserna

om straff för vållande till annans död och för vållande till kroppsskada eker

sjukdom — märkbart påverka människor till att iakttaga större aktsamhet i

sitt handlande. Advokatsamfundet har vidare mot ett stadgande av föreslaget

innehåll anfört dels den omständigheten att stora bevismngssvarigheter

måste uppstå, när man icke kan åberopa en inträffad effekt såsom bevis

för faran, dels ock det förhållandet att brottsbeskrivningen är så tanjbar,

att det kan befaras att även fall, som icke är straffvärda, kommer att imym-

mas under bestämmelsen. Skulle det befinnas önskvärt att i brottsbalken in­

föra en bestämmelse om vårdslöshet mot person bör enligt advokatsamfun­

dets mening i varje fall en omarbetning ske i syfte att begränsa bestämmel­

sens tillämpningsområde. Siadsdomareföreningen anser att stadgandet i var­

je fall bör begränsas till att avse, förutom livsfara, fara för svår kroppsskada

eller allvarlig sjukdom. Föreningen har även ifrågasatt om icke eu bestäm­

melse om straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande bör införas.

Med utgångspunkt från att stadgandet icke är avsett att tillämpas om

gärningen av annan grund är straffbar, exempelvis som allmänfarlig vårds­

löshet eller vårdslöshet i trafik eller då ansvar jämlikt 1: 7 eller 1: 8 i kom-

mittéförslaget kan ifrågakomma, har Göta hovrätt förordat att i paragrafen.

96 B

i förtydligande syfte införes orden »där ej annat är stadgat» eller något lik­

nande uttryck. Hovratten har vidare ifrågasatt om benämningen vårdslöshet

mot person ar lämplig å ett brott som även kan begås uppsåtligen.

• .Betraff^“d® straffet bär

advokatsamfundet

uttalat att, om en bestämmelse

i amnet bibehålies, straffet bör bestämmas till böter eller fängelse i högst

sex manader. Även

1951 års rättegångskommitté

har ifrågasatt en sänkning

av maximum, varigenom mål angående vårdslöshet mot person skulle kunna

handlaggas utan namnd i rådhusrätt. För sådant ändamål har

stadsdomare-

bötlT9™ Pinga faU fÖr°rdat Gn SärSkild straffskala> omfattande endast

1 detta sammanhang bör vidare nämnas att hovrätten över Skåne och

Blekinge ifrågasatt om icke i brottsbalken bör upptagas en allmän bestäm­

melse om straff tor den som underlåter att bistå annan vid livsfara.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. De i praktiken viktigaste fallen av framkallande av

ara för annans liv eller halsa är kriminaliserade genom särskilda bestäm-

melser, huvudsakligen inom specialstraffrätten. Med hänsyn härtill kan

det vara föremal for tvekan, huruvida något större behov föreligger av fö-

revarande stadgande i kommitténs förslag. Jag har emellertid stannat vid

att i detta kapitel av brottsbalken upptaga en allmän regel om ansvar för den

som framkaHar allvarlig fara för annans person. Vissa jämkningar har därvid

skett i kommitténs förslag.

Enligt forslaget innebär brottsbeskrivningen, att man uppsåtligen eller

av grov oaktsamhet framkallar fara för annans liv eller hälsa. Att framkalla

fara tor annans hälsa synes emellertid innefatta förfaranden av alltför obe­

stämd och tänjbar karaktär. För att klart begränsa bestämmelsen till förfa-

randen av allvarligare beskaffenhet vill jag förorda att den inskränkes till

att galla endast framkallande av fara för annans liv. Vidare torde, av skäl

som framgar vid 12 kap. 5 § i departementsförslaget, i lagtexten endast böra

upptagas krav på grov oaktsamhet. Därmed kommer också benämningen

vårdslöshet mot person att bättre svara mot brottsbeskrivningen än enlmt

kommittéförslaget.

n

åfoljden för de brottsliga gärningar som avses i paragrafen torde böra

bestammas i enlighet med kommitténs förslag. En remissmyndighet har

loreslagit införande av en bestämmelse om frihet från ansvar vid frivilligt

tillbakaträdande. Såsom framgår av den allmänna motiveringen har ia"

emellertid låtit sådana bestämmelser tills vidare utgå för att övervägas i sam”

band med det av strafflagberedningen föreslagna allmänna stadgandet om

möjlighet för domstol att i särskilda fall medgiva nedsättning eller eftergift

av påföljd.

ö

Om framkallandet av fara har karaktären av allmänfarligt brott bör —

i enlighet med vad kommittén har anfört — endast bestämmelserna i 12 kan

av departementsförslaget tillämpas. Likaså torde tillämpning av förevarande

stadgande ofta få anses utesluten, då förfarandet täckes av någon special-

straffrättslig bestämmelse, exempelvis den av kommittén omnämnda be-

B 97

stämmelsen i 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott. Att särskilt omnamna

detta förhållande i lagtexten synes icke vara erforderligt.

I likhet med kommittén anser jag det ej lämpligt att upptaga en allmän

bestämmelse, varigenom underlåtenhet att bistå den som på ett eller annat

sätt befinner sig i fara kriminaliseras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

9 §•

Paragrafen motsvarar skilda stadganden i SL 14 kap. om försök in. m.

I kommittéförslaget har paragrafen motsvarighet i 1: 11.

Gällande rätt. Enligt SL 14 kap. inträder ansvar för försök till mord

(14- 1), dråp (14:3), uppsåtlig svår misshandel (14: 10), förgiftning (14:

18), barnamord (14: 22; jfr 14: 34) och fosterfördrivning (14: 28 a). Beträf­

fande försök till mord och till fosterfördrivning utan kvinnans vilja, varav

kvinnan fått döden, kan enligt särskilt stadgande dömas till straffarbete på

livstid, d. v. s. samma maximum som gäller för det fullbordade brottet. I

fråga om mord, förgiftning och misshandel som avses i SL 14: 10 kriminali­

seras jämväl förberedelse, innefattande även stämpling, samt underlåtenhet

att avslöja sådant brott.

Kommittén. Kommittén föreslår ansvar för försök och förberedelse be­

träffande dråp, mord, barnadråp, fosterfördrivning som förövats av an­

nan än kvinnan själv, grov fosterfördrivning samt misshandel som ej

är ringa. I motsats till vad som nu gäller lämnas alltså försök till foster-

lördrivning av kvinnan själv fritt från ansvar. I fråga om dråp, mord och

grov misshandel föreslår kommittén jämväl ansvar för stämpling till och

underlåtenhet att avslöja brottet. Med hänsyn till att påföljden för försök

enligt 21: 1 i förslaget (jfr 22 kap. 1 § i departementsförslaget) skall kun­

na uppgå till det högsta straff som är stadgat för det fullbordade brottet har

i kommittéförslaget icke upptagits någon direkt motsvarighet till det nuva­

rande stadgandet att för försök till mord kan dömas till livstidsstraff.

Yttrandena. Svea hovrätt har ifrågasatt, huruvida icke försök och förbe­

redelse till barnadråp bör lämnas fritt från ansvar med hänsyn till det fram­

tida förhållandet mellan en kvinna som vidtagit sådana åtgärder och hen­

nes barn. I fråga om förberelse till barnadråp har även hovrätten for Övre

Norrland uttalat betänkligheter mot förslaget.

Beträffande frågan om ansvar för försök och förberedelse till fosterför­

drivning har hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrkt kommitténs förslag

att försökshandling av kvinnan själv skall lämnas fri. Enligt hovrättens

mening kan fall förekomma då en sådan gärning är i hög grad straffvärd.

Särskilt gäller detta, då fostret tillfogas allvarlig skada. Advokatsamfundet

har däremot ifrågasatt, huruvida stadgandet om ansvar för förberedelse till

4 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

98 B

fosterfördrivning kan anses behövligt ens för det fall att gärningen förövas

av annan an kvinnan själv. Advokatsamfundet betvivlar att stadgandet skall

utgöra nagöt verksamt medel i kampen mot de illegala aborterna. Hovrätten

i or Nedre Norrland har uttalat att det enligt hovrättens mening icke är utan

knmmalpolitiskt värde, att försök till fosterfördrivning där levande foster

saknas gores straffbart. Då en abortör ertappas, är det nämligen mycket

' f.fg* 3tt han £orsoker med invändningen, att kvinnan ej var havande, eller

att fostret vid hans ingrepp redan var dött, och det är icke alltid lätt att mot-

bevisa sådana invändningar. Då fosterfördrivningsförsök mot kvinna, som

ej ar havande, enligt förslaget alltid synes kunna bedömas som misshandel,

Kan emellertid kommitténs förslag godtagas.

Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, att tillräckliga skäl icke kan

anses föreligga att kriminalisera försök och förberedelse till misshandel

mom mellangraden; endast försök eller förberedelse till grov misshandel

bor enligt föreningens åsikt föranleda ansvar.

Departementschefen. I likhet med ett par remissinstanser anser jag det

något tveksamt, huruvida ansvar bör stadgas för försök eller förberedelse

tiH barnadråp. Brottet är dock till sin natur så allvarligt, att det ej torde

j!0ra IalnnaS fntt från ansvar på försöks- och förberedelsestadiet. Jag vill

darfor bitrada kommitténs förslag på denna punkt. Om i enlighet med straff­

lagberedningens förslag rätten att meddela åtalseftergift utvidgas och all­

männa bestämmelser om eftergift av påföljd införes, torde möjlighet att

tna från påföljd komma att finnas i särskilt ömmande fall.

f

fosterfördrivning har kommittén föreslagit den ändringen i

orhållande till gallande ratt, att försök och förberedelse till fosterfördriv-

kvinnan sJälv ska11 lämnas fritt från ansvar. Hovrätten över Skåne

och Blekinge har avstyrkt detta förslag med den motiveringen att det kan

forekomma fall, då en sådan gärning är i hög grad straffvärd, särskilt då

tostret tillfogas allvarlig skada. För det stora flertalet fall då fosterför­

drivning av kvinnan själv stannar på försöks- eller förberedelsestadiet, tor­

de emellertid anledning till kriminalisering ej föreligga. Under alla förhål-

anden synes uppenbart att en sådan kriminalisering i stort sett är utan

praktisk effekt. Aven på denna punkt vill jag således ansluta mig till vad

kommittén föreslagit.

&

Vad angår misshandel synes det riktigast att i likhet med vad som gäller

i nuvarande lag stadga ansvar för försök eller förberedelse endast såvitt fråga

ar om grov misshandel.

s

I övrigt synes ej vara anledning till erinran mot kommitténs förslag.

Ansvar bor således i förevarande paragraf stadgas för försök eller förbere­

delse till mord, dråp, barnadråp, fosterfördrivning förövad av annan än

kvinnan själv, grov fosterfördrivning eller grov misshandel, ävensom för

stämpling till eller underlåtenhet att avslöja mord, dråp eller grov misshan-

del.

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 99

4 KAP.

Om brott mot frihet och frid

De brott som behandlas i detta kapitel — motsvarande SL 15 kap. och 2

kap. i kommitténs förslag — riktar sig mot annans frihet i skilda hanseen­

den eller kränker andra rent personliga intressen, som ej ar av ekonomiskt

slag och som kan sammanfattas under beteckningen frid.

Några väsentliga ändringar i jämförelse med kommitténs förslag har ej

vidtagits i departementsförslaget. Här må endast nämnas, att till föreva­

rande kapitel har överförts det i kommittéförslaget 5:4 upptagna brottet

egenmäktigt bortförande av barn.

_

.... f ■

Följande brottstyper upptages i det föreslagna kapitlet, nämligen fri­

hetsberövande och grovt frihetsberövande (1 §), försättande i nödläge oc

grovt försättande i nödläge (2 §), egenmäktigt bortförande av barn (3 §),

olaga tvång och grovt olaga tvång (4 §), olaga hot (5 §), hemfridsbrott och

grovt hemfridsbrott (6 §), ofredande (7 §), brytande av post-, telegraf- eller

telefonhemlighet (8 §) och intrång i förvar (9 §). Därjämte meddelas be­

stämmelser om ansvar för försök m. in. (10 §).

1 och 2 §§.

Dessa båda paragrafer har i gällande rätt motsvarighet i SL 15:9 och

vissa andra stadganden i SL 15 kap. I kommittéförslaget motsvaras paragra­

ferna av 2: 1—3.

Gällande rätt. I SL 15:9 finnes ett allmänt stadgande om frihetsberövan­

de. Enligt detta skall den som olovligen, genom inspärrande eller fängslan­

de eller annorledes, berövar någon friheten dömas till straffarbete i högst

fyra år eller, där omständigheterna är synnerligen mildrande, till fängelse.

Har den mot vilken brottet förövats varit berövad friheten under mer an

ett år eller blivit utsatt för svår misshandel, inträder straffskärpning. I SL

15: 10 gives en lindrigare bestämmelse för det fall att någon utan argt upp­

såt olagligen gripit annan för förment brott. En förutsättning för denna pri-

vilegiering är därjämte att med den gripne sedan blev lagligen förfaret.

Utöver nu berörda bestämmelser innehåller gällande lag stadganden om

vissa kvalificerade fall av frihetsberövande. Sålunda upptager SL 15: 1—4

vissa ur praktisk synpunkt numera betydelselösa specialstadganden om

slaveri. Dessa paragrafer innehåller också bestämmelser mot slavhandel,

slavtransport och vissa andra former av delaktighet i slaveri ävensom stad­

ganden om förverkande av slavskepp in. in. Utan större praktisk betydelse

är även bestämmelserna i SL 15: 5—7 om s. k. människorov. I SL 15.5, som

nära ansluter sig till de i SL 14: 30—33 behandlade utsättandebrotten, med­

delas bestämmelse för det fall att någon med våld eller annorledes bemäk-

tigar sig annan och utsätter honom å öde ort eller annat sådant ställe att

100 B

3enbM fnra är fÖr I13118 liv- 1 SL 15: 6 stadgas straff för den som olovligen.

ed vald eller annorledes, bemäktigar sig annan och mot hans vilja föÅo-

nom ur riket. \ ar den mot vilken gärningen riktade sig under femton år

intrader enligt samma lagrum ansvar vare sig bortförandet skett med offrets’

ija eller ej sa snart icke föräldrar eller förmyndare givit sitt samtycke.

^r8ringiSmann? eftCr bortförandet tvungit offret till främmande krigs-

eller skeppstjanst eller eljest försatt honom i tvångstillstånd, inträder straff-

arpmng enligt SL 15:7. I sistnämnda lagrum behandlas också det fall

att nagon utrikes försätter annan i tvångstillstånd.

SL 15:8 innehåller ett stadgande om s. k. barnarov. Stadgandet riktar

g m0t den som olovhgen bemäktigar sig och från föräldrars eller annans

ard skiljer barn som ej fyllt femton år. Det är likgiltigt om bemäkligandet

h Ctt IT , ^arnets Vllja eller ej‘ Har bemäktigandet skett i syfte att begagna

barnet till tiggen eller att eljest öva det till vanart, inträder straffskärpning

Gemensamt för enleveringsbrotten, om vilka stadgas i SL 15- 17—20 är

å t nagon bortför kvinna i uppsåt att förmå henne till giftermål eller otukt

Sker sadan garmng mot kvinnans vilja, inträder straff enligt SL 15-17

År kvinnan omyndig och har hennes målsman icke lämnat sitt samtycke

bedomes gärningen enligt SL 15: 18 även om bortförandet skett med kvin­

nans vilja; en strängare skala för påföljden gäller för det fall att kvinnan

av hn^ ffmt0n 3r (SL l0: 18 fÖrSta Stycket)‘ SL 15: 20 avser bortförande

otukt ™ fFan hCnneS man’ med hCnneS Vilja’ 1 Uppsåt att förmå henne till

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Kommittén. I kommittéförslaget har till en enhetlig brottstyp sammanförts

8 s i-§T’ S°m mnebar att nå§on berövar annan hans rörelsefrihet. Enligt

V f0,r.Sta "tycket 1 förslaSet ska11 den som bortför eller inspärrar annan

eller e jest berövar honom friheten, dömas för frihetsberövande till fängelse

J.°gSt fyra ar; Ar brottet rin§a> ska11 enligt andra stycket i paragrafen på-

loljden vara böter eller fängelse i högst sex månader. De föreslagna bestäm­

melserna motsvarar narmast stadgandet i SL 15: 1 om försättande i slaveri

samt de allmänna bestämmelserna om frihetsberövande i SL 15- 9 och 15- 10

men de täcker även stadgandena i SL 15: 5-8 och 15: 17-18 om människo-

iov och barnarov och om enlevering till den del dessa avser angrepp mot

annans rörelsefrihet. Sistnämnda stadganden avser även vissa fall av an-

grepP .ID0,t annans handlingsfrihet. I sådant hänseende motsvaras de i kom-

mitteforslaget av 2 § om försättande i nödläge.

Kommittén framhåller, att det kan vara rättsenligt att beröva någon fri­

heten — t. ex. genom häktning, anhållande, verkställighet av frihetsstraff

m. m. men att det icke ansetts erforderligt att upptaga någon särskild

erinran harom i lagtexten.

Stadgandet om försättande i nödläge, som för sin tillämplighet förutsätter

a garmngCn 1Cke faller under 1 §, avser enligt kommittéförslaget två hu-

vu yper av fall, nämligen dels att någon försätter annan i tvångstillstånd

eller eljest i nödläge med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa (2 §

B 101

första punkten), dels att någon utan sådant uppsåt försätter annan i nöd­

läge genom att medelst tvång eller vilseledande förmå honom att begiva sig

im främmande land eller kvarstanna där (2 § andra punkten). Med det se­

nare fallet avses främst handeln med kvinnor och barn, den s. k. vita slav­

handeln, men det avser enligt kommittén även exempelvis att flyktingar ar

i landet eller deras barn tvingas eller genom vilseledande uppgifter av agen­

ter för främmande stat övertalas att medfölja eller begiva sig dit Under

bestämmelsen kan även hänföras vissa fall av värvning till utländsk krigs­

tjänst el. dyl. Skalan för påföljden omfattar fängelse i högst fyra ar eller

Grova fall av frihetsberövande och av försättande i nödläge har av kom­

mittén ansetts kunna sammanföras i ett gemensamt stadgande i en sär­

skild paragraf, 3 §. Såsom brottsbenämning har kommittén föreslagit grovt

frihetsbrott; påföljden skall vara fängelse i lägst två år och högst tio ar.

Såsom exempel på omständigheter som kan gora frihetsberövande e ei

försättande i nödläge till grovt brott har kommittén upptagit, att intrånget

i friheten varit långvarigt eller inneburit svårt lidande eller grov kränkning

mot barn eller ungdom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Yttrandena.

Den av kommittén föreslagna uppdelningen av hithörande

brott på tre paragrafer har föranlett kritik från ett par håll. För länssty­

relsen i Norrbottens län har sålunda gränsdragningen mellan frihetsberö­

vande och försättande i nödläge kommit att framstå som relativt oklar. En­

ligt länsstyrelsens mening bör övervägas att behandla hithörande gärningar

i en gemensam bestämmelse, till vilken kan fogas ett särskilt stadgande för

den händelse fallen är grova. Svea hovrätt har uttalat, att det ur systematisk

synpunkt synes olämpligt att i ett gemensamt stadgande om grovt brott sam­

manföra grova fall av frihetsberövande och av försättande i nödläge. Enlig

hovrättens mening är det lämpligare att i 1 § upptaga aven ett stadgande

om "rova fall av frihetsberövande, att icke uppdela brottstypen forsattande

i nödläge i skilda svårhetsgrader samt att låta 3 § om grovt frihetsbrott

Vad angår brottsbeskrivningarna har hovrätten för Nedre Norrland före­

slagit en mindre jämkning i 1 §. Den omständigheten att i hithörande fall

frihet från ansvar ofta kan inträda på grund av intressekollision bor enligt

hovrättens mening markeras genom att orden »utan laga skäl» eller annat

liknande uttryck inskjutes i lagtexten.

Beträffande stadgandet i 2 § har hovrätten över Skåne och Blekinge ifråga­

satt en utvidgning av det kriminaliserade området. Då det gäller att krimi­

nalisera en handling, som innefattar en så allvarlig effekt som att en män­

niska blir försatt i nödläge, synes det hovrätten vara av underordnad be­

tydelse, huruvida detta skett i det ena eller andra landet. Det bör darfor

övervägas att utsträcka stadgandets tillämplighetsområde så, att det omfat­

tar fall då någon utan skadeuppsåt medelst tvång eller vilseledande förmår

annan till handling eller underlåtenhet som medför att denne försättes i

102 B

rÖ9dsäfn HTäT ffJ' ^ N°rrland har diskuterat innebörden av det

- § anvanda uttrycket nodlage samt framhållit att, då fråga är om någon

de”and1^d^8rt1“ler VllSeledande förmåtts att begiva sig till ett främman-

de land med totalitär regim, det ofta är omöjligt att få närmare upplysnin*

om hans ode dar. Enligt hovrättens mening kommer ett sådant fall utan vi-

dare m under begreppet nödläge, därest vederbörande veterligen är hindrad

att efter egen önskan lämna landet. Skulle denna uppfattning ej vara riktig

brotTsheT n la§tepXten bÖra ändraS Så> att dylikt till'innefattas i

ottsbeskrivnmgen. Rörande utformningen av 2 § har hovrätten vidare

skett i*? 2U t"1 4JJr f definierade begreppet .olaga tvång, skall, så som

'2 1 forslaget (jfr 6 kap.

2

§ i departementsförslaget), användas i

mare be°t

^T’' ^ förekommer 1 2 § andra punkten utan när-

tvåntså^H nmg‘ ? Praktiska yärdet av att stadgandet omfattar andra

tvångsåtgärder an olaga tvang, t. ex. hot om vräkning, indrivning av fordran

eller utesMnmg ur fackförening, är enligt hovrättens mening ringa. Sveriges

advokatsamfund har uttalat, att bestämmelserna i 2 § enligt samfundets me-

randeri" Tn formulerade att de måste föranleda ovisshet om vilka förfa-

rådet

hö

H - f ,m Un?F Stad§andet- En precisering av det straffbara om-

ligen överrvtgas°r

begränSnin§ av ^adgandets räckvidd bör möj-

Vad angår påföljden för försättande i nödläge har Svea hovrätt, såsom för-

somT ’ f ,fa'att °m br°ttet bÖr indelas 1 två §rader- °en skärpning

som för vissa fall ar erforderlig finner hovrätten lämpligen kunna ernå?

genom att skalan vidgas. Hovrätten har vidare, liksom även hovrätten över

Skane och Blekinge, uttalat att detta brott till sin typ är så pass svårt, att

böter icke bor forekomma i straffskalan.

Departementschefen. De gällande bestämmelserna i SL 15 kap. om olika

former av frihetsberövande och försättande i tvångs- eller nödläge är starkt

oraldrade och behover bättre anpassas till nutida förhållanden. Kommitté-

orslaget innebar tillskapande av enhetligare och enklare brottstyper. I nu

orevarande paragrafer upptages två särskilda brottstyper, nämligen frihets­

berövande och försättande i nödläge.

Beträffande frihetsberövande synes den av kommittén föreslagna brotts-

beskrivnmgen kunna godtagas. Hovrätten för Nedre Norrland har föresla-

pt att det förhållandet att frihet från ansvar för frihetsberövande kan in-

rada på grund av intressekollision skall markeras genom att orden .utan

laga skal. eller annat liknande uttryck inskjutes i lagtexten. Detta passar

oc språkligt mindre val med de i brottsbeskrivningen begagnade uttryc-

ken »bortfor» eller »inspärrar., och det synes ej kunna medföra olägenhet

a t möjligheten av intressekollision ej uttryckligen angives i stadgandet.

a angår den föreslagna brottstypen försättande i nödläge är beskriv-

nmgen av brottsområdet såsom advokatsamfundet påpekat ej klart precise­

rad. En tydligare avgränsning torde erhållas, om beträffande första punk-

ens fall angives att det skall vara fråga om kroppsligt tvångstillstånd eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

B 103

annat nödläge som ej är av ekonomisk art. Den särskilda uppsåtsregeln i

denna punkt kan då utgå. I andra punkten - som avser sådana fall då n

gon förmås att begiva sig till främmande land ellerJtv*”t““ ärni

det tydligt framhävas att brottet omfattar aven att offret for S®™

kommer i misär utan att direkt kroppsligt tvångstillstånd eller nodlage kan

anses föreligga. I förtydligande syfte torde vidare i denna punkt uttrycket

.”vingl börafutbytas Imf »olaga tväng»; innebörden av d«t senare begrep-

net är bestämd genom beskrivningen i 4 § i forevarande kapitel. Med de

nämnda jämkningarna av brottsbeskrivningen och de vagledande uttalan

den som finnes i kommitténs motiv torde ej behova uppstå ovisshet om

vilka förfaranden som avses. I anslutning till vad kommittén anfört an­

gående stadgandets tillämplighet på s. k. vit slavhandel må framhållas att

en kvinna som lockas till främmande land för att utnyttjas såsomi prostUue-

rad icke alltid torde komma i sådant nödläge som

likt fall kan emellertid bestämmelsen om koppleri vara tillämplig (se 6 kap.

7 iLTes rndfÄt att, såsom kommittén föreslagit, sammanslå

de båda^brottstyperna frihetsberövande och försättande inodlagesåvitt gal

fer de grova faSn. Något särskilt skäl att i detta avseende franga den ord­

ning som eljest tillämpas i brottsbalken torde ej föreligga Jag vill föreslå

att i stället var och en av de båda brottstyperna uppdelas i två grader, en för

normalfan och en för grova fall; att beträffande frihetsberövande upptaga

en särskild grad för ringa fall torde ej vara erforderligt. I sa™band harm^

torde även fkalorna för påföljden böra jämkas. For saval frihetsberövande

som försättande i nödläge kan påföljden i normalfallet la™Pb8ea “‘ta. ^

böter eller fängelse i högst två år och i det grova fallet till fängelse mellan

e‘Be^ämmtLrna om frihetsberövande och grovt frihetsberövande bör sam-

manföras i 1 §. Till denna bör även överföras de exempel pa omstandigh

som bör beaktas vid bedömande huruvida grovt brott föreligger, vilka kom­

mittén beträffande grovt fridsbrott upptagit i 3 §.

Försättande i nödläge och grovt försättande i nod age

P ,

2 § Några exempel på grova fall torde ej behövas i denna paragraf; erfor­

derlig vägledning fås av de i 1 § angivna exemplen.

3 §•

Stadgandet i denna paragraf har motsvarighet i den nuvarande bestäm­

melsen i SL 15: 8 a. I kommittéförslaget har paragrafen sin plats i 5: 4.

Gällande rätt. I SL 15:8 a stadgas ansvar bl. a. för den som från föräld­

rars eller annans vård skiljer barn under femton år for att sjalv taga sig

rätt eller eljest utan argt uppsåt. Påföljden är högst straffarbete i två år.

Bestämmelsen infördes genom 1942 års strafflagstiftning. Egenmakt,gt bort­

förande av barn kunde dessförinnan i vissa fall bedömas enligt SL 10. 20

detta lagrums äldre lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

104 B

Kommittén. Den brottsliga gärningen beskrives i kommittéförslaget så, att

nagon egenmäktigt bortfor barn under femton år från den som har barnet

i sm vård. Brottsbenamningen är egenmäktigt bortförande av barn och på-

o jden skall enligt forslaget vara fängelse i högst två år eller böter För till-

lämpligheten av det föreslagna stadgandet, liksom av den nuvarande be-

s ammelsen i SL 15:8 a, är barnets egen vilja eller eget förhållande utan

tydelse. Stadgandet riktar sig mot obehöriga ingrepp i den vårdnad över

barn s°m enligt foräldrarättens regler eller andra bestämmelser utövas av

föräldrar, förmyndare eller andra vårdnadshavare. Däremot avser stadgandet

icke sådana mot barnet självt riktade gärningar som innebär att barnet be­

rövas sin frihet eller eljest försättes i tvångstillstånd eller nödläge. För dylika

garnmgar blir i stallet bestämmelserna om frihetsberövande eller försättan-

de i nodlage tillamphga. I förslaget har upptagits en uttrycklig erinran om

att bestämmelsen om egenmäktigt bortförande av barn icke är tillämplig då

garningen utgor fnhetsbrott. Stadgandet avser såväl det fall att någon som

icke bär vardnadsratt över barnet bortför det från den vårdnadsberättigade

°™de /a"att na§on som ar lagligen berättigad att ha vårdnaden om bar­

net bortfor barnet utan iakttagande av lagliga former från den som faktiskt

ai det i sin vård. Kommittén betonar, att den omständigheten, att gärnings-

männen handlat av hedervärda motiv, t. ex. för att skydda barnet mot van-

vard eller for att giva det en bättre uppfostran, icke utesluter straffbarhet

men kan komma i betraktande vid straffmätningen.

Yttrandena Hovrätten för Nedre Norrland har anfört, att ifrågavarande

brott borde behandlas i kapitlet om frihetsbrotten. Hovrätten har vidare

föreslagit viss utvidgning av det straffbara området. Härom anföres:

. 1 ™°hven uttalas att stadgandet avser såväl det fall att någon som icke

det ^ndaDdS °Ver barnf k°rtför det från den vårdnadsberättigade som

K tl . g? s.0™ ar la8h§ei1 berättigad att ha vårdnaden om barnet

det /°sin vård Av de»^ttaf ?de,av,lagliga f«rmer från den som faktiskt har

de! Ii

\d' “ ^talande bor man motsättningsvis kunna sluta, att

det ej ar straffbart om nagon, som faktiskt har barnet i sin vård — t ex en

läntc Undfr Ul0Vande, av laSa umgängesrätt till barn, vars vårdnad tiller­

känts modern — hindrar vårdnadshavaren från att få hand om detsamma

n!rit'p>e V1"S Senom att undandölja det inom landet eller genom att föra det

utrikes, sa att svenska myndigheter ej kunna ingripa. Stadgandets avfatt-

ning som narmast tyder på att lagstiftaren haft kränkningar av ett sia4

besittning till barnet i tankarna, ger också stöd åt denna uppfattning. Hov-

stxaffbaraSer e™eIlertld att de har exemplifierade förfarandena böra vara

Hovratten over Skåne och Blekinge anmärker, att stadgandet enligt mo­

tiven skall motsvara den nuvarande bestämmelsen i SL 15: 8 a om straff för

den som från föräldrars eller annans vård skiljer barn under femton år för

att sjaW taga sig ratt eller eljest utan argt uppsåt. Denna begränsning av-

stadgandets tillamplighetsområde är svår att utläsa av själva lagtexten. Om

t. ex. en fader, som är fråntagen vårdnaden om sitt treåriga barn, påträf-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 105

far barnet på en gata, medtager det i sin bil och i strid mot moderns-vård-

nadshavarens vilja för barnet till annan ort utan att barnet fastbindes, in­

spärras eller eljest utsattes för sämre behandling än som anses tillkomma

barn i sådan ålder, torde kommitténs avsikt vara, att handlingen skall be­

straffas som egenmäktigt bortförande av barn. Såsom stadgandet är utfor­

mat, synes på enahanda sätt komma att bedömas det fall att i stället en

utomstående person på alldeles samma sätt bortför barnet, kanske till

avlägsna, främmande länder för att därigenom hämnas på modern. För så­

dana fall är emellertid straffskalan i paragrafen icke avpassad. Mot det sätt

varpå bortförande av barn kriminaliserats i förslaget kan vidare anmärkas,

att det synes leda till en omotiverad privilegiering av sådana fall, då barnet

har ringa ålder. När någon bortför vuxen person, framträder handlingens

karaktär av frihetsbrolt regelmässigt därigenom, att bortförandet sker mot

den bortfördes vilja och att särskilda åtgärder vidtages för att förhindra, att

den bortförde avviker. Detta gäller även bortförande av äldre barn. Då barn

i spädare ålder bortföres, saknas oftast sådana yttre kriterier på frihetsbrott.

Några särskilda åtgärder för att kvarhålla barnet erfordras som regel icke.

Barnets vilja, om det överhuvud har någon, tillmätes ingen straffrättslig

betydelse. Det torde icke vara i överensstämmelse med förslaget att ersätta

barnets vilja med dess vårdnadshavares vilja, så att ett bortförande av bar­

net mot vårdnadshavare^ vilja skulle konstituera frihetsbrott. Ett bortfö­

rande av mindre barn synes sålunda ofta icke kunna bestraffas såsom svå­

rare brott än egenmäktigt bortförande av barn, medan bortförande av äldre

barn i regel blir att bedöma efter de betydligt strängare stadgandena om fri­

hetsbrott. Detta synes icke vara riktigt.

Advokatsamfundet

framhåller, att det synes tveksamt, huruvida bestäm­

melsen omfattar även det fall att den ena av två makar, som tillsammans

har vårdnaden om sina gemensamma barn, »egenmäktigt» (kanske i verk­

ligheten på mycket goda grunder) lämnar hemmet och medtager barnen.

Detta förfarande bör icke vara straffbart. Då det emellertid icke är klart,

att förfarandet faller utanför det straffbara området, hemställer styrelsen

om en omredigering av bestämmelsen i förtydligande syfte.

Departementschefen. Såsom framgår redan av den allmänna motiveringen

vill jag förorda att stadgandet om egenmäktigt bortförande av barn upp­

tages i förevarande kapitel. Brottet får anses närmast utgöra ett frihets­

brott, ehuru det karakteristiska för gärningen är att barnets rättmätige vård­

nadshavare mot sin vilja skiljes från vårdnaden. Såsom kommittén fram­

hållit skall stadgandet emellertid vara subsidiärt i förhållande till de egent­

liga frihetsbrotten, d. v. s. frihetsberövande och försättande i nödläge. Det

torde icke möta svårigheter att i tillämpningen draga upp en klar skilje­

linje mellan gärningar, som innebär ett blott och bart skiljande av barnet

från vårdnadshavare^ och sådana fall, då ett egentligt frihetsbrott skall an­

ses föreligga. Frihetsbrott föreligger uppenbarligen, då barnet bortföres t. ex.

i utpressningssyfte.

4| Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

106 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Beträffande brottsbeskrivningen torde kommitténs förslag böra förtydli­

gas sa, att icke blott bortförande utan jämväl undanhållande nämnes- vi­

dare bor utsagas, att bortförandet eller undanhållandet skall ske från den

som har eller skall ha barnet i sin vård. Härigenom vinnes klar täckning

for Nedre Norrland berörda fallet, att någon som till-

al ligtvis faktiskt har barnet om hand hindrar vårdnadshavaren att om-

andertaga barnet. Med anledning av vad advokatsamfundet anfört torde

jamval bora uttryckligen angivas, att bestämmelsen icke är tillämplig å den

som själv har del i vårdnaden. I redaktionellt avseende torde böra vidtagas

bl a. den ändringen i brottsbeskrivningen, att »egenmäktigt» utbytes mot

»utan laga ratt».

J

4

§.

P^agrafen motsvarar i gällande rätt SL 15:22 och i kommittéförsla-

get A. 4.

(vållande ratt. I SL 15:22 stadgas ansvar för den som, utan laga rätt eller

med missbruk av sin rätt, genom våld eller hot tvingar annan att göra, tåla

eller underiåhi något. För gärningen dömes högst till straffarbete i två år i de

fa i dar garnmgen ej är särskilt belagd med svårare straff. Bestämmelsen är

i amplig oavsett beskaffenheten av den handling eller underlåtenhet som

framtvingats; det är själva tvingandet som här utgör grund för ansvaret.

Kommittén. Kommittén har i paragafens första stycke behandlat normal­

fallen under brottsbenämningen olaga tvång. I andra stycket stadgas om

grova fall. Brottsbenämningen är där grovt olaga tvång. Liksom i gällande

lag omfattar brottsbeskrivningen i första hand att med våld tvinga annan

att göra, tåla eller underlåta något. Med våld avser kommittén icke blott vad

som annorstädes i förslaget, t. ex. 4: 1 om våldtäkt och 6: 5 om rån, beteck­

nas som våld å person, d. v. s. misshandel eller annat fysiskt betvingande,

utan även lindrigare former av våldsanvändning mot annan person. Såsom

misshandel kommer i betraktande även att försätta någon i vanmakt eller

annat sådant tillstånd.

Den omständigheten att i SL 15: 22 beskaffenheten av hot såsom tvångs­

medel ej närmare preciserats har, framhåller kommittén, inom rättstil­

lämpningen lett till tvekan om stadgandets rätta innebörd. Medan enighet

råder om att under stadgandet faller hot om brottslig gärning, har i fråga

om annat hot skilda åsikter framförts. Enligt en mening omfattar stad­

gandet hot om varje handling som är rättsstridig, t. ex. underlåten hyres-

betalning; enligt en annan åsikt kräves att handlingen står i strid mot

ett uttryckligt lagbud. Den ovisshet som för närvarande föreligger i berörda

hanseende har kommittén sökt undanröja på det sättet, att första punkten

i paragrafens första stycke avser — förutom tvång medelst våld — tvång

medelst hot om brottslig gärning, medan andra punkten i samma stycke när­

B 107

mare angiver när eljest tvång medelst hot skall föranleda ansvar. 1 fråga om

tvång genom hot av annat slag än hot om brottslig gärning ansluter kom­

mittéförslaget sig till vad som stadgats i fråga om utpressmngstvång (se

7: 1 i kommitténs förslag, motsvarande SL 21:4). Såsom tvångsmedel har

sålunda upptagits hot att åtala eller angiva annan för brott samt hot att om

annan lämna menligt meddelande. Liksom vid utpressning har har sasom

ytterligare brottsförutsättning uppställts att tvånget skall vara otillbörligt.

Kommittén har icke ansett nödvändigt att, såsom skett i SL 15: 22, i lagtex­

ten utsäga att gärningen skall ha skett utan laga rätt eller med missbruk

av sådan rätt.

...

. . „

Den av kommittén föreslagna skalan avseende påföljden for olaga tvån„

omfattar fängelse i högst två år eller böter. För de i andra stycket av para­

grafen behandlade grova fallen har kommittén föreslagit påföljden till fäng­

else i högst fyra år. Som exempel på omständigheter som kan föranleda att

olaga tvång skall anses som grovt har angivits, att gärningen innefattade

pinande till bekännelse eller annan tortyr.

Yttrandena. Med anledning av kommitténs uttalande om inneborden av be­

greppet våld har hovrätten för Nedre Norrland framhållit, att i kommitte-

förslaget 4: 1 och 6:5 finns i själva lagtexten utsagt att lika med våld å

person skall anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

För att hindra motsättningsslut synes det hovrätten lämpligt att dar ordet

våld avses ha denna innebörd detta överallt anmärkes. Beträffande brotts-

beskrivningen i övrigt har länsstyrelsen i Norrbottens lön uttalat, att det

ofta måste framstå som mycket svårt att tolka det i första stycket andra

punkten använda ordet otillbörligt, som mera har en subjektiv karaktar.

Ett förtydligande är därför önskvärt. Även advokatsamfundet har påtalat

ovissheten i fråga om detta begrepp och hemställt om en precisering.

Svea hovrätt har föreslagit en väsentlig skärpning av påföljden för det

grova brottet. Visserligen kan i de flesta fall av särskilt upprörande tortyr

ansvar ådömas för grovt olaga tvång i konkurrens med grov misshandel,

men fall av omänsklig, själslig tortyr som icke innebär misshandel kan

tänkas förekomma.

Departementschefen. Förevarande paragraf, som innefattar en allmän re­

gel till skydd för individens handlingsfrihet, torde kunna utformas i huvud­

sak på det sätt kommittén föreslagit. I förtydligande syfte bör dock uttrycket

»våld» utbytas mot »misshandel eller eljest med våld». Av beskrivningen

på misshandel i 3 kap. 4 § i departementsförslaget framgår, att misshandel

inbegriper att man försätter någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

I ett par remissyttranden har mot det i förslaget (första stycket andra

punkten) använda uttrycket »otillbörligt» anmärkts, att den närmare inne­

börden därav är oviss. Förslaget i denna del ansluter sig emellertid till vad

som i gällande rätt stadgats beträffande utpressning och torde kunna accep­

teras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

108 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

™“er P4Bliden för brottet torde minimum för det er.,va fallet böra

sattas ,11 fängelse i sex mänader. Även maximum för det grova faU , tord‘

bora hojas, lämpligen till sex år.

°

t0rde

-Bh“lTna • fnna Paragraf - motsvarande kommittéförslaget 2: 5

T Vlss motsvarighet i SL 14: 15 andra stycket och 15: 23.

faSSTatfd”1 SL 14: 15 andra StyCket StadgaS “ för isande av livs-

arhgt vapen da prnmgen ej innefattar misshandel eller försök därtill. En-

rf, 15-23domes den ti» ansvar som hotar annan, muntligen eller

krifthgen, med misshandel eller brottslig gärning. Såsom ytterlieare för

utsättning för ansvar gäller här, att hotet stall ske på sådant

s^t

elfer under'

Påfölide0mS?ndlShiter att anledning är att befara att det skall verkställas.

eller fän» T g°r 60 lgt Saval SL 14: 15 andra stycket som SL 15: 23 böter

eller fängelse i högst sex månader. Har brott som avses i SL 14: 15 andra

^ y ken f°rOVatsfmot skyldeman i rätt uppstigande led, skall enligt SL 14- 37

påföljden vara fängelse i högst ett år. Riktar sig sådant brott mot annan av

de personer som är nämnda i SL 14: 36, skall den omständigheten anses så-

som synnerligen försvårande.

Kommittén. Den bestämmelse som kommittén föreslagit avser vissa fall

av hot, anvant sasom medel för tvång eller utan sådant syfte, och innebär

viss utvidmng av brottsområdet i förhållande till gällande lag. Bestämmelsen

riktar sig i forsta hand mot den som reser livsfarligt vapen mot någon eller

eljest hotar honom med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den

hotade framkalla fruktan för hans eller annans liv, hälsa eller välfärd (första

punkten). Genom uttrycket »fruktan för hans eller annans liv, hälsa eller

välfärd» angives enligt kommittén, att hotet skall avse antingen våld å per­

son vilket icke framstår såsom helt lindrigt eller ock åstadkommande av an­

nan skada å person eller egendom som skulle medföra lidande, kännbar för­

lust eller betydande olägenhet för den som drabbas därav. Från det straff­

bara området uteslutes sådana fall då för den hotade var uppenbart att hotet

ej kunde vara allvarligt menat, liksom ock fall då hotet eljest ej var ägnat att

stora hans frid, t. ex. därför att det var honom likgiltigt om gärningen kom

till utförande eller därför att han visste sig utan olägenhet kunna avstyra

densamma.

Ansvar skall vidare enligt förslaget drabba den som tillfogar annan li­

dande medelst otillbörligt hot att åtala eller angiva någon för brott eller att

om någon lämna meddelande, ägnat att medföra synnerligt men (andra

punkten). I första hand åsyftas härmed s. k. skandaliseringshot. Brotts-

benamnmgen är för båda fallen olaga hot. Även skalan för påföljden är den­

samma och omfattar fängelse i högst två år eller böter.

Vad kommittén nu föreslagit ansluter sig nära till ett förslag till ändrad

lydelse av bl. a. SL 15: 23 som kommittén efter samråd med strafflagbered­

B 109

ningen framlade år 1952. Sistnämnda förslag föranleddes av att Kungl.

Mai :t uppdragit åt straffrättskommittén och strafflagberedningen att verk­

ställa en av 1947 års riksdag begärd utredning av frågan om beredande av

tillfredsställande skydd mot personer som genom hot om grova brott visar

sig farliga för annans säkerhet.

Kommittén uttalar, att ehuru de föreslagna ändringarna rörande straff­

bestämmelserna mot olaga hot medför ökade möjligheter att ingripa mot

personer som genom hot ger anledning att befara framtida våldshandlingar,

får förslagets betydelse i sådant hänseende icke överskattas. De som gör sig

skyldiga till hot om grova våldsbrott är ofta alkoholister eller i behov av

vård på grund av psykisk abnormitet. I dylika fall blir bestämmelserna i al­

koholistlagen och sinnessjuklagen av större praktisk betydelse; rätt tilläm­

pade ger de goda möjligheter till omedelbart ingripande i en farlig situation

och till vidtagande av effektiva skyddsåtgärder på längre sikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Yttrandena. Det av kommittén år 1952 framlagda förslaget var föremål för

särskild remissbehandling. I flertalet yttranden tillstyrktes förslaget e ler

lämnades utan erinran. Utvidgningen av brottsområdet föranledde emeller­

tid vissa delade meningar. Ett i flera yttranden återkommande uttalande

var, att en lagändring i enlighet med förslaget skulle stalla mycket stora

krav på de myndigheter som skulle tillämpa lagen. Trots detta fann man

i allmänhet fördelarna av förslaget överväga.

Även i yttrandena över brottsbalksförslaget har bestämmelserna rörande

olaga hot i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Anmärkningar

i olika hänseenden mot förslaget har dock framförts från en del håll. Så­

lunda har den nya bestänming av brottsområdet som följer av brottsbeskriv-

ningen i första punkten i förslaget kritiserats av överståthållarämbetet. En­

ligt ämbetets mening är gällande lags brottsbeskrivning att föredraga. Äm­

betet har framhållit att det mycket oftare än en utomstående torde före­

ställa sig förekommer att den manliga parten i ett äktenskap eller i en var­

aktig sexualförbindelse mot kvinnan eller barnen riktar hotelser om brotts­

lig gärning, i allmänhet svår misshandel. Trots det förkastliga i sådana ho­

telser, kan det enligt ämbetets åsikt omöjligen vara ett samhällsintresse att de

kriminaliseras över hela linjen. Uppdelningen i straffbara och icke straffbara

hotelser kan för närvarande sägas dragen så, att om hotelsen objektivt sett

framstår såsom allvarligt menad är den straffbar men icke om den — fortfa­

rande objektivt sett — kan karakteriseras som munväder. Enligt ämbetets me­

ning, grundad på erfarenheten från praktiska fall som möter snart sagt dag­

ligen, har man med denna uppdelning nått den bästa möjliga balansen mellan

fall, mot vilka i princip en straffreaktion är berättigad, och fall, i fråga om

vilka man — vid eliminerande av den efterklokhet som gärna gör sig gällan­

de om hotet efterföljes av en brottslig gärning — måste säga sig, att den upp­

komna konflikten, om parterna ej på egen hand försonas, bor tagas om

hand av sociala organ eller medlare i äktenskap. Det kan givetvis invandas,

Ilo B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(12

aU det ofta ställer sig svårt att få säker grundval för ett riktigt antagande

om faran för hotets verkställande, men liknande invändningar kan med ei

mindre fog riktas mot den gränsdragning som blir nödvändig enligt den

oreslagna andrade lydelsen. Om brottet lägges under allmänt åtll och

straff maximum hojs, kommer samhället att tillföras helt andra resurser än

tor narvarande mot alla dem, som utgör eu verklig fara för sin omgivning

Föreningen Sveriges stadsdomare har i sitt yttrande över 1952 års förslag -

men däremot icke i yttrandet över brottsbalksförslaget — ifrågasatt huru­

vida icke hot om grovt brott bör beläggas med ansvar, även om den hotades

tnd ej krankes, t. ex. därför att hotet ej kommit till hans kännedom. En för­

utsättning för ansvar bör dock i sådant fall vara att hotet sker på sådant sätt

att det framstår som allvarligt menat.

Justitiekanslersämbetet har erinrat om att det enligt förslaget icke ford­

ras att den genom hotet framkallade fruktan skall vara allvarlig. Enligt

kommitténs motiv skall med det föreslagna stadgandet uteslutas sådana

tall, då för den hotade är uppenbart, att hotet ej kan vara allvarligt menat.

Aven om allvaret i hotet ej är uppenbart för den hotade, kan enligt ämbetet

förhållandena likväl vara sådana, att något ingripande ej bör ske. En in­

skränkning på något sätt av det straffbara området, måhända i enlighet

med den danska lagen enligt vilken krävs att fruktan skall vara allvarlig,

synes därför böra övervägas.

Till skillnad från justitiekanslersämbetet har hovrätten för Nedre Norr­

land uttalat att brottsområdet synes ha bestämts för snävt. Enligt hovrät­

tens mening ställer uttrycken »hälsa» och »välfärd» alltför stora krav på

det hotande ingreppets skadebringande effekt.

Brottsbeskrivningen i första punkten har i vissa speciella hänseenden för­

anlett erinringar i några yttranden. Sålunda har polisintendenten i Hälsing­

borg uttalat att uttrycket »livsfarligt vapen» icke täcker den mångfald si­

tuationer, där tillhyggen, som kan medföra nog så allvarlig skada, reses

mot annan. Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat att man, för att

undanröja tvekan om tolkningen av orden »livsfarligt» och »vapen», skall

avstå från att i brottsbeskrivningen upptaga resande av livsfarligt vapen

såsom särskilt fall av olaga hot. Svea hovrätt har anmärkt att uttrycket

»hot mot någons välfärd» icke passar riktigt väl för det fall att hotet avser

åstadkommande av skada på egendom. Enligt hovrättens mening bör försök

göias att finna ett lämpligare ord. Liknande uttalanden har gjorts av hov­

ratten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för övre Norrland. Krimi­

nalpolisintendenten i Stockholm har uttalat, att begreppet välfärd bör be­

gränsas snävare än vad kommittén åsvftar.

Vad angår den föreslagna skalan för påföljden i första punkten har advo­

katsamfundet förordat att påföljden bestämmes till fängelse i högst sex må­

nader eller böter. Landsfogden i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida

icke skalan bör inskränkas i fall, då påföljden för hot om brottslig gär­

ning åtminstone teoretiskt kan bli strängare än för det fall att den brotts­

liga gärningen som innefattas i hotet blivit fullbordad.

b in

Beträffande det i andra punkten i förslaget upptagna stadgandet om an­

svar för skandaliseringshot har jnstitiekanslersämbetet ifrågasatt, huruvi a

behovet av skydd här är så starkt, att en bestämmelse i amnet ar påkallad.

Skulle bestämmelsen uppamma anmälningar om hot, vilka val icke kan

avskrivas utan någon utredning men å andra sidan sedermera befinns icke

böra leda till någon åtgärd, är detta en föga tilltalande utveckling, ve sam

förefaller även, om ett brott av förevarande beskaffenhet bor bestraffas lik

strängt som hotet enligt första punkten. Även advokatsamfundet hav ifråga­

satt behovet av stadgande, ehuru samfundet icke velat avstyrka bestäm­

melsens införande, då den ger uttryck för en i och för sig til talande tank

Helt har det föreslagna stadgandet i andra punkten avstyrkts av hov­

rätten för Västra Sverige (i yttrandet över brottsbalksforslaget) och av /eu -

eningen Sveriges stadsfiskaler (i yttrandet över 19o2 ars förslag). Hovrätten

bar därvid yttrat, att i den mån förslaget avser att straffbel_agga hot att åtala

eller angiva någon för brott samt hotelsen ej redan nu ar straffbar som

utpressning eller försök därtill eller undantagsvis av annan anlednm0, nå-

■mt straffrättsligt skydd knappast synes påkallat. Att marka ar vidare, a

den som hotat att angiva en brottsling och verkställer sin avsikt darmed

riskerar att som en repressalieåtgärd i sin tur bli angiven for olaga hot.

Följden av det föreslagna stadgandet kan alltså bil att begangna brott, kan­

ske av allvarlig art, förblir ouppklarade. - Vad angår fall, dar fråga ej ar

om hot att åtala eller angiva någon för brott utan om s. k. skandaliserings­

hot svnes det hovrätten redan av hänsyn till den hotade vara lämpligast

att icke redan på detta tidiga stadium genom straffbestämmelse fororsaka

polisutredning med därav lätteligen följande spridning av de ifrågavarande

fakta. Enligt hovrättens mening är det tillräckligt med straffbestämmelser

på andra håll i brottsbalken beträffande utpressning och ärekränkning.

Departementschefen.

Det har gjorts gällande, att de nuvarande bestäm­

melserna i SL 14: 15 och 15: 23, som kriminaliserar vissa former av hotel­

ser, icke bereder ett tillräckligt effektivt skydd för dem som utsattes for

hot Bl a. har riksdagen, såsom framgår av den föregående redogörelse ,

framhållit behovet av tillfredsställande skydd mot personer som genom

hot om grova brott visar sig farliga för annans säkerhet. Det ar tveksamt

om något mera väsentligt kan vinnas i detta avseende genom skärpning av

de kriminella ansvarsreglerna. Vanligtvis ar det fråga om personer, so

under inflytande av alkoholmissbruk eller psykisk abnormitet terroriserar

sin omgivning, och vad som framför allt kräves häremot ar åtgärder av

medicinsk ellfr socialvårdande natur. Det kan dock icke uteshitas att vid­

gade möjligheter att ålägga kriminellt ansvar i sm mån kan medverka t

förstärkning av skyddet, särskilt genom den befogenhet för polis- och åkla­

garmyndigheter att ingripa som skapas genom ett stadgande haro . g

vill därför i likhet med kommittén förorda en skärpning av de nuvarande

06DerT^äserdliga nyheten i kommitténs förslag, såvitt angår hotelser om

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

112 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

>

sä

siälv till h • f 8 gallande lag beakta hur hotet påverkar den hotade

justUiekanstersämbetet11 pa^atS jäJknTn^att‘Z^LTcIk TrukttTför

att hotet kommer att verkställas skall vara allvarlig.

Hotet besknves i förslaget såsom resande av livsfarligt vapen eller annat

ftoCet aTeV/hT; frUk,an S°m ho,et fr^ka‘'“ ■*■>' “4

torsiaget avse den hotades liv, hälsa eller välfärd. Det anförda exemplet

inrar om ^et^bT ^t Vafe"’ fyIler knappast annan funktion än att det er­

inrar om det bekanta stadgandet i SL 14: 15. Jag har icke något att in

lämtr

eXemplet uPPtages i lagtexten, men ordet »livsfarligt» torde

»lvfS §ev-,

m84 °Ch dGt ålderdomliga uttrycket »resa» ersäL med

mnf " -

^ ^ * anslutning ti!1 den remisskritik som framkommit

SlfäT^tW ^ °rdet "Välfärds förorda att uttrycket »liv, hälsa eller

välfärd» utbytes mot »säkerhet till person eller egendom».

ommittens förslag innebär att ansvar skall inträda jämväl i vissa fall

da en hotelse avser annat än brottslig gärning. Enligt förslaget stadgas så-

hot aVåtalT lT 6n hand!lse man ^dfogar annan lidande med otillbörligt

Mnde äanit 7 “S? näg°n f& br0tt elIer att °m nåS0n lämna »eddi

ande agnat att medföra synnerligt men. Härmed åsyftar kommittén i

framsta rummet att kriminalisera s. k. skandaliseringshot. I likhet med en

del remissinstanser staller jag mig tveksam till denna utvidgning av det

kriminella ansvaret för hotelser. Stadgandena om

utpressning

och om äre-

kianknmg torde fa anses erbjuda tillräckligt skydd mot hotelser om annat

n brottslig gärning, och jag har därför icke upptagit kommitténs förslag i

forevarande avseende.

°

Påföljden for de brottsliga gärningar som avses i paragrafen torde böra

bestammas i enlighet med kommitténs förslag. I ett remissyttrande har

1

omr_lcke Sk3lan f°r PåfölJ'den bör inskränkas till undvikande av

a t påföljden för hot om brottslig gärning blir strängare än för det fall att

hotet blivit fullbordat. Det är givet att vid påföljdens bestämmande bör

beaktas bl. a. vad hotet avsett, men det synes ej påkallat att just ur denna

synpunkt stadga särskild begränsning av själva skalan.

6

§.

Paragrafen motsvarar i gällande rätt närmast SL 15: 26 och 15-27 I kom­

mitténs förslag har paragrafen motsvarighet i 2: 6.

f.^aUande r7t‘. VSL 15:26 Stadgas ansvar för den som bryter annans hem-

id genom att intranga i hans hemvist med våld eller eljest mot hans vilja

eller vagra att begiva sig därifrån trots tillsägelse eller genom att smyga sig

in i hans hemvist eller gömma sig undan där utan att kunna visa skälig an­

B 113

ledning därtill. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader. Om

brottet begås i uppsåt att våldföra annan, kan gärningsmannen — även om

uppsåtet ej fullbordas — dömas till straffarbete i högst två år. I SL 15: 27

stadgas ansvar för brytande av hemfrid genom olaga husrannsakan, d. v. s.

husrannsakan som företagits antingen av obehörig person eller i olaga ord­

ning. För brottet dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Kommittén. Enligt kommittéförslaget innebär hemfridsbrott, att någon olov­

ligen intränger eller kvarstannar i annans bostad eller därtill hörande gård

eller trädgård eller i hans arbetsrum. Påföljden utgör fängelse i högst två

år eller böter. Kommittén har icke ansett behövligt att särskilt beakta så­

dana kvalificerade fall, som avses med den särskilda straffskärpningsregeln

i SL 15: 26.

Enligt vad kommittén uttalat i motiven skall det i brottsbeskrivningen

begagnade uttrycket arbetsrum avse en enskild, sluten lokal där arbete be-

drives, t. ex. en läkares mottagningsrum eller en hantverkares arbetslokal,

men däremot icke arbetsplatser som är gemensamma för ett flertal an­

ställda, såsom fabriker, varuhus, lagerlokaler el. dyl.

Yttrandena. Svea hovrätt och länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat,

att den av kommittén i motiven angivna innebörden av »arbetsrum» icke

framgår av själva uttrycket. Dessa remissinstanser anser därför, att ett för­

tydligande av lagtexten är önskvärt. Hovrätten säger sig emellertid betvivla,

att det går att draga en klar gräns mellan de av kommittén åsyftade arbets­

platserna och andra. I detta sammanhang har hovrätten framkastat frågan

huruvida det icke är lämpligt att skapa en särskild brottstyp som avser stö­

rande av arbetsfrid på arbetsplatser överhuvud. Skolöverstyrelsen har fram­

hållit att det av ålder ansetts självklart, att ingen utomstående utan med­

givande av skolas styresman eller styrelse äger närvara vid undervisningen

och att skolmyndighet äger förbjuda tillträde för obehöriga till skolanlägg­

ningen. Det är enligt styrelsens åsikt synnerligen angeläget, att denna prin­

cip upprätthålles, så att störningar undvikes samt lärarna och eleverna åt­

njuter tillbörlig arbetsro. Om de av kommittén föreslagna bestämmelserna

eller andra nu gällande stadganden icke anses erbjuda full garanti härvid­

lag, anser styrelsen uttryckliga föreskrifter böra meddelas i namnda syfte.

Hovrätten för Nedre Norrland har erinrat om att enligt gällande rätt slut­

na föreningslokaler ansetts utgöra »hemvist» och därför omfattats av hem-

fridsskyddet. Eftersom sådana lokaler svårligen omfattas av ordet »bostad»

i den föreslagna brottsbeskrivningen men de liksom hittills bör ingå i det

skvddade området, har hovrätten förordat en jämkning av lagtexten.

Advokatsamfundet

har påtalat att det icke synes vara straffbart enligt

kommittéförslaget att någon i annans bostad eller arbetsrum utan lov

installerar anordning för avlyssnande av samtal. Ett sådant förfarande inne­

bär emellertid en svår kränkning av annans frid och en straffbestämmelse

mot förfarandet bör enligt samfundets mening övervägas. Advokatsamfun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

114 B

de! har vidare föreslagit att såsom ett andra stycke i förevarande paragraf

skall upptagas bestämmelsen i 10: 4 i kommitténs förslag, såvitt denna be

of Z aerW„del

näS°" ***" °loV,iS Väg överS;„m, e,lt plt

• S' n m ?'umit anSGr Htt av 10: 4 brottstypen olovligt tagande av väg bör

' Teträ Lt -eTn *“ tridsbro" “h *™**r.! till förvarandf kap

affande påföljden for hemfridsbrott har föreningen Sveriges stads-

rätTaTr^ k ’ aU 6n $ärskild skala med endast böter som

påföljd in­

rättas för nnga hemfridsbrott. I de ringa fallen torde

nämligeJgärnin-en

SrerfaoVrderHg” ***"*'« M 1 ^diusratt handläggning med nämnd icke

Jkf/‘trande rÖra",de hC,,ltrid','r0lU't >*ar hovrätten lär Nedre Norrland

f„ r hd.Ven V1SSa av kommitten ej närmare behandlade frågor angående

ashgbetsagares skydd mot intrång på sina enskilda områden. Hovrätten

har därvid anfört att ingen av de paragrafer som i detta avseende är av

intresse, nämligen 2: 6, 6:9 och 10:4 i kommitténs förslag, möjliggör för

innehavare av en fabrik eller liknande företag att hindra obehöriga från att

g omkring i hans lokaler, aven om sådan möjlighet väl behövs för att

hindra insyn i yrkeshemligheter eller för att förebygga olyckshändelser. Det

ar mycket tveksamt om en agare eller vice värd till ett hyreshus kan avvisa

dem som obehörigen uppehåller sig i fastighetens trappuppgångar och vind

eller som soker ta nattkvarter i fastighetens pannrum. Ej heller de som mot

en lantbrukares önskan övernattar i hans hölador torde riskera någon påföljd

harfor, om de kan taga sig in utan att bryta lås. Den som begagnar annans

inhagnade tennisplan eller badplats torde ej heller riskera någonting, även

om ägaren lagt ner stora kostnader på anläggningen. Vad angår allmänhe­

tens rätt att rora sig i skog och mark, den s. k. allemansrätten, ifrågasätter

Hovrätten ej någon ändring. Däremot synes det hovrätten uppenbart olämp­

ligt att allemansrätten får sträcka sig så långt som i de angivna exemplen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. Kommitténs förslag beträffande utformningen av

hemfndsbrottet har vid remissbehandlingen föranlett diskussion såvitt an­

går frågan i vad mån olovligt inträngande eller kvarstannande i arbetslokaler

och liknande bör innefattas i brottstypen. Kommittén avser att så i viss

utsträckning skall vara fallet. I förslaget användes uttrycket »arbetsrum»,

och kommittén har i motiven uttalat, att med detta uttryck avses enskild

sluten lokal, där arbete bedrives, men däremot icke arbetsplatser som är

gemensamma för ett flertal anställda. Det synes emellertid tveksamt om en

avgränsning enligt denna grundsats är lämplig. Väl kan motiv anföras för

att man låter hemfridsbegreppet omfatta ej blott den egentliga bostaden

utan i viss utsträckning även arbetslokaler. Såsom Svea hovrätt anfört är

det emellertid knappast möjligt att draga upp en klar gräns enligt den av

kommittén angivna principen. För att man skall kunna undgå de svårig­

heter i tillämpningen som kan förutses vid antagande, av kommitténs för­

slag i detta avseende synes det riktigast att lämna arbetslokaler — om de

icke samtidigt utgör bostadsrum eller i varje fall ingår som en del av bo­

B 115

staden - utanför brottstypens tillämpningsområde. Det sagda gäUei'även

föreningslokaler, skolsalar ete. Hemfridsbrott^ kommer da attonaUaale-

nast olovligt inträngande eller kvarstannande i annans bostad eller dartil

hörande gård eller trädgård. Det bör framhållas, att denna avgransnmg ic e

innebär att obehörigt inträngande i arbets- och liknande lokaler lamnas helt

utan kriminellt ansvar, enär sådant inträngande ofta kan bedömas såsom

ofredande eller egenmäktigt förfarande. Att såsom svea hovratt ifragasatt

tillskapa en särskild brottstyp, som avser storande av arbetsfrid pa arbct.

platser överhuvud, synes knappast påkallat.

,

. , eller

Advokatsamfundet har berört det fallet, att man i annans bostad eller

arbetsrum olovligen installerar anordning för avlyssnande av samtal, och

förestagit att eu ansvarsbestämmelse mot sådant förfarande bor överva­

kas Detta förslag är beaktansvärt, men såvitt jag kan finna forehpe^ 1

SJ större praktiskt behov av ett särskilt stadgande i ämnet, då förfaran­

de vanligen är brottsligt genom att det ingår såsom ett led i eller förbere­

delse till spioneri, utpressning eller annat allvarligt ro .

Ett annat, mera allmänt spörsmål har upptagits av hovratten för Nedie

Norrland. Hovrätten påtalar att det icke finns tillräckliga mojlighe er för

fastighetsägare att ingripa mot personer som obehorigen uppehåller sig

inom fastigheten; de stadganden som avser storande av hemfrid, ofredan^’

egenmäktigt förfarande etc. kan sålunda enligt hovrätten icke alltid åbe­

ropas exempelvis då eu person uppehåller sig i trappuppgången tm ett

hvreshus, går omkring i en fabrikslokal eller övernattar i en höladaEnligt

min åsikt bör emellertid sådana gärningar, som hovratten asyftar, of

och särskilt i fall då vederbörande vägrar att avlagsna sig trots tillsagels

härom — kunna bedömas såsom egenmäktigt förfarande varunder aven

hänföres besittningsrubbningar i fråga om fastighet (jfr 7 kap. b

partementsförslaget). Såsom jag tidigare antytt torde aven den föreslag

stämmelsen om ofredande ej sällan kunna tillampas.

Ett par remissinstanser har föreslagit att brottstypen tagande av olovli

vä« - SL 24- 4) skall helt eller till en del överflyttas till förevarande kapitel.

Detta förslag har måhända visst fog för sig, men enligt min mening ar den

nämnda brottstypen främst att betrakta såsom ett skadegörelsebrott och

den synes därför böra få bibehålla sin traditionella plats i det kapitel som

avser dylika gärningar.

, , .

.

Vad angår påföljden för hemfridsbrott vill jag förorda en uppdelning

två grader, den ena med böter och den andra - under beteckningen grovt

hemfridsbrott — med fängelse i högst två år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1062

7 §•

Förevarande paragraf har i gällande rätt viss motsvarighet i SL 15: 28 och

svarar mot 2: 7 i kommitténs förslag.

Gällande rätt. Enligt SL 15:28 inträder ansvar, om man bryter hemfrid

"enom att slå in fönster i annans hus eller kasta in sten eller annat i annans

116 B

hungl. Maj.ts proposition nr JO är 7962

ä: Ärsar.r r ,änse,“1 *** - —**

till böter. Till böter sSi

rf-

^ ÖV'rdäd’ Ska" <»-■»

basta sten eller anna ä äniaTLslåL0’1?, """" Sl8r hemfr‘d ge"°“ a“

genom åt, östadk„rania oljnd eUer oläseÖde ! InTs JTÄ&T

somra^pU“Ärh.a„r„l„d:nna

“*» <*

STTuT^ rer 1

it:

^Ä“.sr&r.“grm hä-

raThr“,,e".ö“"rndbearifridrkrf‘tnine' “"f A £ ÄÄ

”enom

telefon

° • SJa'a la§texten angivna, namner kommittén att någon

^enom telefonparingmngar stör annans nattro eller eljest trakasserar ho

förött r Cdande bÖr °ckså kunna bedömas sådana fall som att nå«on

6

annan Upprörd framför ett falskt meddelande om en n«rståen

spöWr Brrot I,nhg0n ^TJ

*'

S“““ a» anordna nallliga

spokerier. Brottet benämnes ofredande, och påföljden utgör enligt förslag

böter eller fängelse i högst sex månader.

S iorsia0et

reJseT^Zl' ^ ;det föresIagna stadgandet har riksåklagarämbetet, länssty-

Jtlm H

/S lan °ch riksförbundet för sexuell upplysning fram-

anV-Vdh- ennr“ge“ 3tt brottsbeskrivningen, såvitt angår ofredande^genom

andra hansynslosa förfaranden än de i paragrafen särskilt angivna, synes

alltför vagt avfattad. En jämkning av uttrycket .annat hänsjmslöst bete­

ende, bor ske. Enligt riksförbundets åsikt leder detta uttryck inte i första

band tanken till telefontrakasserier, oriktiga meddelanden^ skrämse,s^te

och andra åtgärder, ägnade att medföra psykisk chock eller skada Det är

r r l °*Skemal att de alltmera vanliga fallen av ofredande med

psykiskt verkande medel måtte komma till uttryck i lagtexten Riksåkla

garambetet har vidare uttalat att straffbestämmelsen på grund av 1 obe-

ellT eRelr

Uppamma lusten tdl anmälningar i trakasseringssyfte

derstrukU Z

KriminalPolisint™denten i Stockholm har un-

för k^nnof H Ä fS 38113 stadSandet §er större möjligheter till skydd

kalMmvarata? W“ ^‘r “mt Uttalat förhoPP"mgen att domstolarna

stm n

fn mnna m0Jh§het att stävJa den allmänna .nedbusning»

m pa senare hd blivit alltmer framträdande. För att möjliggöra ett kraft-

t HåSdePtan n m,0t.busrmentaliteten På gator och allmänna platser, sär-

tt den / kTn°frlden’ har L f- polismästaren i Stockholm föresla-

git den andringen i brottsbeskrivningen att antingen ordet .hänsynslöst,

utbytes mot .olämpligt, eller ock att till paragrafen göres ett tillägg som

bestraffar aha obehöriga närmanden till kvinnor på allmän plats i ord eller

handling. Med anledning av vad t. f. polismästaren sålunda anfört har över-

B 117

ståthållarämbetet sagt sig förutsätta, att varje ofredande av kvinna genom

att pocka på hennes sällskap i syfte att nå en sexuell förbindelse är ett hän­

synslöst beteende och därför går in under stadgandet. Ämbetet har vid så­

dant förhållande för sin del biträtt kommitténs förslag.

Departementschefen. Kommittén har i denna paragraf upptagit en allmän

bestämmelse om handgripligt antastande eller ofredande av annan. Såsom

jag har framhållit vid 3 kap. 4 och 5 §§ rymmes under handgripligt antas­

tande de lindrigare fallen av misshandel enligt nuvarande SL 14:13, och

jag har på grund härav icke funnit skäl att — som kommittén föreslagit —

upptaga någon lindrig grad av misshandelsbrottet. Ofredande beskrives i

den föreslagna lagtexten såsom hänsynslöst beteende, varvid som exempel

nämnes skottlossning, stenkastning och oljud. I några remissyttranden har

riktats kritik mot uttrycket »hänsynslöst beteende» såsom alltför vagt. Kri­

tiken synes i viss mån befogad, men uttrycket skall läsas i förening med

det både i brottsheskrivningen och såsom brottsnamn använda uttrycket

ofredande, varigenom syftet med stadgandet tämligen klart framgår.

Vid remissbehandlingen har den föreslagna bestämmelsens betydelse för

kvinnofriden på gator och allmänna platser särskilt understrukits. Ofre­

dande av kvinna i syfte att nå sexuell förbindelse bör anses falla under be­

stämmelsen.

Enligt vad jag anfört vid föregående paragraf bör obehörigt inträngande i

lokaler, som ej omfattas av skyddet mot störande av hemfrid, i vissa fall

kunna bedömas såsom ofredande. Det måste sålunda anses såsom ofredan­

de att mot uttryckligt förbud gå in i arbetsrum, skolsal, sluten föreningslokal

och andra sådana lokaler, där en eller flera personer uppehåller sig under

sådana förhållanden, att de har berättigat anspråk att lämnas i fred för utom­

stående. Om inträngande i arbets- eller annan sådan lokal sker under tid då

någon person som kan anses bli ofredad ej är tillstädes, blir förevaiande

paragraf ej tillämplig, men ansvar torde kunna inträda på andra grunder,

t. ex. för egenmäktigt förfarande eller för försök eller förberedelse till till­

greppsbrott eller emedan inträngandet skett i lokal som ur försvarssynpunkt

åtnjuter särskilt skydd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

8

§.

Paragrafen, som delvis har motsvarighet i SL 15: 30 andra stycket, svarar

mot kommittéförslaget 2: 8.

Gällande rätt. Genom stadgandena i SL 15: 30 första stycket beredes skydd

för brev, handlingar eller annat, som angår någon enskilt och som är tillslu­

tet med försegling eller på annat sätt. Ansvar drabbar den som olovligen

bryter eller öppnar vad sålunda tillslutits. I andra stycket av samma para­

graf stadgas ansvar för den som olovligen tager ut annans brev från posten

och uppsåtligen förstör eller undanhåller det. Utom genom dessa bestämmel­

ser i strafflagen och särskilda stadganden om tystnadsplikt skyddas brev-

118 B

före^LSfteTf^^f1,?'60

°Ch telefonhemliS^ten genom särskilda

knves

ri 8 t §$ ^ Vld P°St‘ °Ch teIegr^verken. Sålunda före-

sknves i 13 §

1941 ars allmänna poststadga, att postfunktionär icke får i

otiangt mai eller Bil obehörig person meddela upplysning om postförsän­

delse eller dess innehall. Jämväl i övrigt har postfunktionär att iakttaga

ortegenhet om vad han under tjänsteutövning möjligen kan erfara rörande

korrespondenters angelagenheter samt att, i vad på honom ankommer tillse

au brevhemlighet icke kränkes. Enligt ,08 § i samma stadda skal, de

peisoner som öppnar obeställbara försändelser ha avlagt tysthetslöfte be-

a ande det skriftliga innehållet i försändelserna. I 1926 års telegrafreg­

emente stadgas i 2 g, att såväl telegrams innehåll som namn å avfändafe

i adressat skall av televerkets personal hemlighållas under avgiven eds<or-

p lktelse. En motsvarande bestämmelse finns i 3 § i 1951 års telefonregle-

men e I sistnainnda paragraf stadgas vidare att televerket ej må - i an-

“,.W “ da med stod av la§ förordnats om avlyssning — vidtaga eller

tillata sådana anordningar beträffande telefonnätet, som är avsedda att

bereda person utom televerket möjlighet att avlyssna samtal å nätet, utan

att mmst en av de samtalande äger vetskap därom. Beträffade radiomedde­

landen må namnas, att såsom villkor för rätt att inneha radiomottagnings-

SeTl T /T?* bL ^ 3tt innehavaren ska» hemlighålla innehållet av

telegraf- eller telefonmeddelanden som avlyssnats å apparaten. Denna före­

skrift avser dock icke nodsignaler eller andra meddelanden som uppenbar­

ligen ar avsedda för allmänheten.

Kommittén. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i förevarande

paragraf ersätter stadgandet i SL 15:30 andra stycket och avser därutöver

åt bereda straffrättsligt skydd för telegraf- och telefonhemligheten, såvitt

galler andra meddelanden an sådana som befordras med radio. Beträffan­

de radiotrafiken har kommittén ansett förhållandena vara av så speciell na­

tur att bestämmelser därom ej bör upptagas i detta sammanhang. Skulle

utöver de villkor som foreskrives för rätt att inneha radiomottagnings-

apparat särskilda ansvarsbestämmelser till skydd för radiotrafiken anses

erforderliga t. ex. angående avlyssning av den kommersiella radiotra-

lken eller den radiotrafik som äger rum annorledes än genom telegraf­

verket (sasom inom försvarsmakten eller polisväsendet) — bör sådana be-

stammelser enligt kommitténs mening upptagas i specialförfattning.

I forsta stycket i kommittéförslaget angives det fall, att man olovligen be­

reder sig tillgång till meddelande som annorledes än med radio är under

befordran genom allmän befordringsanstalt såsom postförsändelse, telegram

eller telefonsamtal. Brottsbenämningen är, alltefter det objekt mot vilket

gärningen riktar sig, brott mot posthemlighet, brott mot telegrafhemlighet

eller brott mot telefonhemlighet. Skalan för påföljden omfattar böter eller

fängelse i högst sex månader.

Den fria förmedlingstrafiken av meddelanden kan enligt kommittén krän-

S aven Pa annat sätt än som avses i det föreslagna första stycket, nämli-

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 7962

B 119

c^en senom att någon hindrar att ett meddelande kommer den avsedda mot­

tagaren tillhanda eller föranleder att det kommer fram för sent. För sådana

fall har kommittén i paragrafens andra stycke upptagit en särskild be­

stämmelse med brottsbenämningen undanhållan av meddelande. Sasom ex­

empel på förfarande, som faller under denna bestämmelse, namner kom­

mittén, att en brevbärare för att undandraga sig besvär eller av annan an­

ledning förstör eller kastar bort brev som det ålegat honom att utdela. Ska­

lan för påföljden är densamma som i första stycket, böter eller fängelse i

högst sex månader. De meddelanden som skyddas genom stadgandet i andra

stycket är desamma som avses i första stycket, d. v. s. meddelanden som an-

norledes än med radio är under befordran genom allmän befordringsanstalt

såsom postförsändelse, telegram eller telefonsamtal.

I tredje stycket har kommittén upptagit en strängare skala, omfattande

fängelse i högst två år, för grova fall av brott som avses i paragrafens forsta

och andra stycken. Såsom exempel på omständigheter som kan föranleda

att brottet bör anses som grovt angives i kommittéforslaget, att gärnings­

männen åsyftade att bereda sig själv vinning eller tillfoga annan skada eller

lidande eller att förvanska innehållet i meddelande.

Yttrandena. Mot det av kommittén föreslagna stadgandet i forsta stycket

har ei framförts annan erinran än att telestyrelsen betecknat det som olyck­

ligt att från det straffbara området undantagits de fall då någon bereder sig

tillgång till meddelanden som befordras med radio. Enligt telestyrelsens

åsikt är det synnerligen angeläget, att förhållandena på detta område reg­

leras. Som det nu är kan kommersiella och aven andra helt privata ra 10-

meddelanden som uppfångas av obehörig person av denne straffritt spridas

eller utnyttjas, även i kommersiellt syfte. Den enda möjlighet som för nar-

varande står styrelsen till buds att reagera mot en överträdelse av de för

rätt att inneha radiomottagningsapparat fastställda villkoren ar indragning

av vederbörandes radiolicens. Denna reaktion är icke tillräcklig mot ett grovt

missbruk. Styrelsen hemställer därför att på lämpligt sätt utformade straff-

regler införes till skydd för radiomeddelanden, som icke ar avsedda att (ex­

empelvis genom rundradion) mottagas direkt av allmänheten. Enligt styrel­

sens mening bör dessa regler lämpligen finnas i samma lagrum som be­

stämmelserna till skydd för telegraf- och telefonhemligheten.

Det föreslagna stadgandet i andra stycket om undanhållan av meddelande

har av hovrätten för Övre Norrland ansetts obehövligt. Hovratten har fram­

hållit att straffbestämmelsen synes få praktisk betydelse endast i fråga om

tjänstemän. Det är därför tillräckligt om disciplinärt ansvar utkraves av den

felande i den mån det oriktiga förfarandet icke medför straff för tjänster

Stockholms rådhusrätt har från språklig synpunkt ställt sig tveksam ti

ordet »undanhållan».

Kangl. Maj:is proposition nr 10 år 1062

Departementschefen.

Såsom kommittén föreslagit torde i förevarande ka­

pitel böra införas en bestämmelse till skydd för post-, telegraf- och telefon-

120 B

mimn *-rSk.lldaf bfstammelse om undanhållan av meddelande som kom

ÄSJÄ

—*—- *

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen torde böra något iäm

aVfa“"ingen “V l-““— *

^

”fÄ

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

kommméES m T2: 9giUlan,i‘ SL 15: 3° KrSla s*‘k" “h ‘

par^“fd:,XsSfsL

\Tw ',‘V

‘

UU 'ärende

Stadgasti1 SL 15:30 forsta stycket ansvar för den som, till egen

ytta eHer för att gora skada, olovligen bryter eller öppnar annans förseg

de brev eller handling eller annat, som honom enskilt angår och som är

lllslutet med försegling eller på annat sätt. Påföljden är fängelse i höest

sex månader eller straffarbete i högst två år. Om det sker med vilja utL

ont uppsåt, ar emellertid påföljden endast böter.

J 1

riennmmittén‘

brottsbenamningen intrång i förvar har kommittén i

med SLPlöf ”TT ,0tt Stadgande som 1 huvudsak överensstämmer

h r , f u StyCket Enligt fÖrslaget ^äder ansvar för den som

eller el f l, ^ ^ aDden S°m 1 före§ående paragraf sägs, olovligen bryter

till l Jest bereder sig tillgång till brev, telegram eller annat som förvias

" t i UkLf^dt t de‘ 6i Sk,UI ™ra U"gän6llgt Rr

et bär, i likhet med brott som avses i 8 §, uppdelats på två svårhetsgrader

fä°nr dfn Iagre graden foreslår kommittén att påföljden skall vara böter eller

Udgelse , h„gs, sax manader och för den svärare graden fänge.se i hdgsj

™rrder ^gr3 remissinstanser har förordat en begränsning av stad­

gandets räckvidd. Salunda har

riksåklagarämbetet, hovrätten för Västra

venge, hovratten for övre Norrland, överståthåUaråmbetet

och

lånssti,

relsen i

Norrbottens län

uttalat, att även om alla de förfaranden som åvseS i:

p ragmfen maste betecknas som klandervärda eller olämpliga straffskvddet

£ å “li S“nde ,SS b,eeränSaS 11,1 a“ a™ — ni a„n.?sa„“:

3,,®gt eller På annat satt tillslutet eller under lås xwn

i

radhusrätt har funnit det kriminaliserade området för vidsträckt och ifS-

B 121

gasatt en begränsning av straffbarheten när det gäller något som icke är

tillslutet till att avse fall där gärningsmannen åsyftat att bereda sig vinning

eller tillfoga annan skada eller lidande.

Departementschefen.

Kommitténs förslag innebär en utvidgning av

brotts-

området i jämförelse med gällande rätt. SL 15: 30 avser endast brev o. dyl

som förvaras förseglat eller på annat sätt tillslutet, medan förslaget jämvä

omfattar sådant som eljest förvaras så att det ej skall vara tillgängligt foi

obehöriga. Liksom ett par remissinstanser vill jag för nnn del fororda

att

stadgandet i detta avseende begränsas på det sätt som skett i gallande rätt.

Det bör således krävas att handlingen förvaras tillsluten, och såsom exem­

pel torde böra nämnas, att den är förseglad eller förvaras under lås. Hand­

lingar som ligger framme på ett skrivbord eller i en olåst låda skall således

falla under bestämmelsen endast under förutsättning att de på något satt

är tillslutna, t. ex. genom att de förvaras i förseglat kuvert eller genom åt

dörren till lokalen är låst. Vidare vill jag förorda den jämkningen i förslaget,

att den särskilda skalan för grovt brott får utgå. Brottets beskaffenhet torde

ej påkalla någon uppdelning av skalan, som således bör vara enhetlig och

omfatta böter eller fängelse i högst två år.

10 §.

Bestämmelserna i denna paragraf svarar i gällande rätt närmast mot

SL 15: 25 och i kommitténs förslag mot 2: 10.

Gällande rätt. I fråga om frihetsbrotten stadgas för närvarande i SL 15: 25

ansvar för försök och förberedelse till brott som avses i de i SL lo: 5—8

upptagna bestämmelserna om människorov och barnarov. Såsom förberedelse

anses ock stämpling. Beträffande brott som avses i nämnda lagrum intrader

även ansvar för underlåtenhet att avslöja brottet. På försöksstadiet stadgas

vidare ansvar för sådana former av enleveringsbrott som avses i SL 15.

och 15: 18 första stycket.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall ansvar stadgas för försök el­

ler förberedelse till frihetsberövande som ej är ringa, försättande i nödläge,

ero vt frihetsbrott eller grovt olaga tvång ävensom stämpling till eller undei-

låtenhet att avslöja grovt frihetsbrott. I förhållande till gallande lag inne­

bär förslaget en viss utvidgning av det kriminaliserade området, främst ge­

nom att grovt olaga tvång medför ansvar redan på försöks- och förberedelse­

stadiet I sistnämnda hänseende överensstämmer kommittéforslaget dock

så till vida med gällande lag, att i SL 15: 11 stadgas ansvar för den som pinar

annan för att tvinga honom till bekännelse i någon sak. For tdlampmng

av SL 15: 11 är det likgiltigt om någon bekännelse avlagts eller icke; stad­

gandet innebär alltså straffbeläggande av vissa fall av försök till rattsstri-

digt tvång. Försök, förberedelse och stämpling till fridsbrotten har i kom­

mittéförslaget liksom i gällande lag lämnats fria från ansvar.

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1962

122 B

Yttrandena. Riksåklagarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke försök till

olaga tvang bor medföra ansvar likaväl som försök eller förberedelse till

grovt o^aga tvång. Särskilt gäller detta den form av olaga tvång, som sker

medelst hot att atala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna

menligt meddelande. Visserligen torde bestämmelserna om olaga hot i viss

omfattning kunna tjäna såsom ersättning för en bestämmelse om ansvar

för försök till olaga tvång. Enligt ämbetets åsikt är det dock tveksamt om

dessa bestämmelser ävensom bestämmelserna om försök bil utpressning

och grovt olaga tvång är tillräckliga för att garantera erforderligt rättsskydd

i alla de fall, som innefattar försök till olaga tvång och som kan anses straff-

varda.

Departementschefen. Det synes ej böra komma i fråga att såsom riks-

aklagarambetet ifrågasatt låta bestämmelserna om försök och förberedelse

omfatta normalfallet av olaga tvång. Ansvar bör alltså, i enlighet med vad

kommittén föreslagit, inträda endast vid försök eller förberedelse till grovt

olaga tvång. Även beträffande frihetsberövande och försättande i nödläge

torde endast de grova formerna böra medtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

5 KAP.

Om ärekränkning

Detta kapitel, som innehåller bestämmelser om ärekränkningsbrott, mot-

svarar SL 16 kap. och 3 kap. i kommitténs förslag. Förslaget innefattar en

fullständig omarbetning av gällande rätt.

I den nu föreslagna lydelsen upptar kapitlet följande brottstyper, näm-

lgen förtal (1 §), grovt förtal (2 §), förolämpning och grov förolämpning

(3 §) samt förtal av avliden (4 §).

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer motsvarar närmast bestämmelserna i SL 16:7, 16:8,

16: 12 och 16: 13. I kommitténs förslag har paragraferna motsvarighet

i 3: 1—3 och 3:6.

&

Gällande rätt. I svensk liksom i regel även i utländsk lagstiftning om äre­

kränkningsbrott skiljes mellan förtalsbrott och förolämpningsbrott. Till den

förra gruppen raknas sådana beskyllningar om brott eller andra nedsät-

tande garningar som meddelas till någon annan än den beskyllde och som

alltså ar agnade att nedsätta den beskylldes anseende hos andra människor.

Forolampningsbrotten omfattar främst smädliga yttranden eller skymfliga

beteenden, som riktas direkt mot den angripne. De grundläggande bestäm­

melserna om förtalsbrott finns i SL 16: 7 och 16: 8. Den huvudsakliga skill­

naden mellan dessa båda stadganden ligger däri, att 16: 7 avser beskyllning

B 123

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

om bestämt brott eller visst slag av brott, medan 16:8 gäller utsattande

eller 1'orlspridande av rykte om gärning eller last som ej är straffbar men

som är menlig för någons ära, goda namn och medborgerliga anseende. I

16: 8 ingår vidare beskyllning om gärning, som utan att vara nedsättande

för den beskylldes medborgerliga anseende dock är menlig för hans yrke,

näring eller fortkomst. Både 16: 7 och 16: 8 avser förfaranden som är ägna­

de att nedsätta en person i andras ögon; det ärekränkande påståendet skall

sålunda vara riktat till någon annan än den för vilken påståendet är krän­

kande. I fråga om möjligheten att föra sanningsbevisning i ärekränknings-

mål intar svensk rätt, i motsats till övriga nordiska lagar och till de flesta

främmande rättssystem, den ståndpunkten att sanningsbevisning i regel ic­

ke får föras. I SL 16: 13 stadgas sålunda, att den som tilltalas for ärekränk­

ning ej må till sitt fredande framställa bevisning om sanningen av sadant

tillmäle som i SL 16: 8 sägs eller, när fråga är om tillmäle om bestämt brott

eller visst slag av brott, föra sanningsbevisning annorledes an genom laga-

kraftvunnen dom på att den beskyllde begått brottet. För att bereda den Ii 1-

talade tillfälle att förete sådan dom kan domstolen forelagga honom tid åt

visa att åtal blivit anställt eller påkallat eller att skadeståndstalan anhangig-

giorts samt hur i sådan sak blivit dömt.

Enligt SL 16:7 är påföljden för där avsedda brottsliga handlingar olika

allt eftersom gärningen skett av arghet eller av obetänksamhet I det forra

fallet har skalan differentierats med hänsyn till svårhetsgraden hos det

brott beskyllningen avsett; i svåra fall kan påföljden uppgå till straffarbete

i högst två år. I fall som avses i 16: 8 är påföljden fängelse i högst sex må­

nader eller böter. Riktas ärekränkning mot vissa närstående, skall detta en­

ligt SL 16: 12 betraktas såsom försvårande omständighet.

°Även om en handling i ett visst fall uppfyller de i SL 16: 7 eller 16: 8 upp­

ställda brottsförutsättningarna, kan gärningsmannen enligt rättspraxis ga

fri från ansvar på grund av s. k. intressekollision. Härmed avses sadana

fall, då någon handlat för att främja ett allmänt eller enskilt intresse oc

behovet att tillgodose detta intresse bedömes såsom starkare an behovet av

skvdd mot ärekränkning.

.

Ärekränkningsbrott som avses i SL 16 kap. anses kunna rikta sig endast

mot enskilda personer men ej mot juridiska personer eller kollektiva en­

heter i övrigt. Detta framgår visserligen ej direkt av bestämmelserna i SL,

16 kap. men enighet därom föreligger i doktrin och rättspraxis. Talan om

ansvar för en ärekränkning som riktats mot en juridisk person eller annan

kollektiv enhet kan enligt gällande rätt föras endast om någon enskild per­

son inom kollektivet kan anses utpekad genom ärekränkningen; denne kan

då föra talan om ansvar för ärekränkning för egen del. Ärekränkning som

riktar sig mot avliden person är ej straffbar enligt gällande rätt.

Kommittén. Såsom huvudsaklig indelningsgrund för ärekränkningsbrot-

ten har kommittén bibehållit den nuvarande uppdelningen mellan förtals-

brott och förolämpningsbrott. Förtalsbrotten har emellertid i viktiga han-

124 B

Utf°TatS ann°rlunda än 1 gällande lag. Enligt kommitténs mening

bor bestämmelserna om förtalsbrott utformas så, att de möjliggör att den

om utsatts för en osann beskyllning kan vinna verklig upprättelse. Kom­

mun bär understrukit, att detta i regel kan ske endast om domstolspröv-

osanr)11 “ ynnar \ e“ konstaterande av att den framförda beskyllningen är

rörande he uSu

En författning härför är emellertid, att bevisning

rörande beskyllningens osanning eller grundlöshet tillätes. Även om san­

ningsbevisning skulle i avsevärd utsträckning tillåtas i förtalsmål med hän-

om Tan mtrCSSet T*3

verk!i§ “PPrättelse åt den

som utsatts for en osann beskyllning, har kommittén emellertid icke velat

undantagslöst upprätthålla en sådan princip. Särskilt i fråga om beskyll-

eU blITT famjIje\OCh Privatli-t kan det, yttrar kommittén, föreliggi

t befogat intresse lor den arekränkte att kunna väcka åtal utan att behöva

riskera att den tilltalade till sitt fredande tillätes föra bevisning om

bestvH-

TfnLSuniTS' ^ kan Sltuati0nen ofla ™ra den, att beskyllningen av-

sei förhållanden av sådan natur att den, även om den skulle vara sann,

fi amstår såsom snart sagt lika otillständig som om den varit osann.

Mot bakgrunden av det anförda har kommittén funnit att man icke lämp-

hgen kan uppstalla en enhetlig regel om sanningsbevisning att gälla för alla

fn

f0rta1' En uPPdelninS bör enligt kommitténs mening ske mellan

fall da sanningsbevisning skall vara tillåten och då sådan bevisning skall

vara förbjuden. Kommittén har sökt lösa spörsmålet på det sättet, att för-

talsbrotten uppdelats på två brottstyper, för vilka olika regler avses skola

galla i fråga om tillåtligheten av sanningsbevisning. Avgörande för frågan

om sanningsbevisning blir enligt kommittéförslaget, hur åklagaren eller

malsaganden bestämmer ansvarsyrkandet. I enlighet med denna tankegång

har kommitteforslaget förtalsbrotten uppdelats mellan å ena sidan förtal

och a andra sidan vanryktande. Den förstnämnda brottstypen avser läm-

nände av arekrankande uppgift som är ogrundad, den senare lämnande av

arekrankande uppgift som är obehörig oavsett dess sanning. Väckes talan

om ansvar for förtal, avses att i målet skall utredas huruvida uppgiften var

ogrundad; sanningsbevisning skall alltså förekomma i detta fall. Blir det

i malet icke utrett, att uppgiften var ogrundad, kan domstolen ej döma till

ansvar för förtal. Däremot avses att i sådant fall skall ifrågakomma att

doma till ansvar for vanryktande, under förutsättning att alternativt yr­

kande därom framställts. Väckes å andra sidan talan om ansvar för van-

lyktande, utgör enligt förslaget frågan om beskyllningens sanning icke

någon brottsforutsattnmg, och sanningsbevisning är därför i princip icke

lUaten. Endast därest frågan om beskyllningens sanning är av betydelse

för bedömande ay ansvarsfrågan - något som kan förekomma när den

tilltalade till sitt fredande åberopar intressekollision — skall enligt ett sär­

skilt stadgande i förslaget sanningsbevisning tillåtas.

Frågan huruvida en ärekränkande uppgift är ogrundad eller ej skall en­

ligt kommitteforslaget utredas och bedömas enligt vanliga regler om be­

visning i brottmål. Detta innebär att det i första hand skall ankomma på

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 125

åklagaren eller, då enskilt åtal väckts, målsäganden att styrka att samtliga

de omständigheter föreligger som enligt brottsbeskrivnmgen förutsattes for

ansvar. Den omständigheten att bevisbördan sålunda enligt allmänna reg­

ler åvilar åklagaresidan innebär emellertid enligt kommittén icke, att den

tilltalade utan olägenhet för honom själv kan förhålla sig passiv i rätte­

gången. Av brottsbeskrivningen för förtal och av allmänna regler följer, att

den tilltalade har att omtala vilka grunder han haft för sitt uttalande samt

att förebringa omständigheter och bevis för att uttalandet för honom fram­

stått som grundat. Brister han i detta avseende eller befinnes det att de av

honom åberopade grunderna är ohållbara, kan detta enligt kommitténs me­

ning i regel anses utgöra tillräckligt bevis för att uttalandet ar grundlöst.

Kommittén har diskuterat huruvida bevisning bör förbjudas, då fråga

är om beskyllning för brott och den beskyllde tidigare genom dom frikants

för brottet. Kommittén har emellertid icke funnit något dylikt stadgande

erforderligt. I detta sammanhang har kommittén starkt betonat, att dom­

stolens processledande verksamhet blir av särskild betydelse i ärekrank-

ningsmålen framför allt i fråga om vilken bevisning som skall tillåtas.

I viss utsträckning är i kommittéförslaget brottsbeskrivningen densam­

ma för förtal och för vanryktande. I båda fallen består gärningen i att om

annan lämna uppgift angående gärning eller omständighet, som ar nedsät­

tande för dennes anseende. Beskyllning som ej är nedsattande for den be­

skylldes anseende men som är menlig för hans yrke, näring eller fortkomst

hänföres i förslaget i motsats till i gällande lag ej till ärekränkningsbrotten.

En bestämmelse mot dylika beskyllningar har i kommittéforslaget uppta­

gits i 7: 9 bland förmögenhetsbrotten.

För att en beskyllning skall medföra ansvar för förtal eller vanryktande

fordras sålunda enligt kommittéförslaget, till en början, att den arekran-

kande uppgiften lämnats till någon annan än den beskyllde. Med att en

uppgift lämnas avser kommittén såväl det fall att gärningsmannen sja v

framställer uppgiften i fråga som det fall att han fortsprider en uppgift

som han på ett eller annat sätt fått kännedom om. Framställandet eller tort-

spridandet kan ske på olika sätt, vanligen genom yttrande i tal eller skrift

Även insinuationer eller andra former av misstänkliggörande, t. ex. att bland

någons tillhörigheter placera tjuvgods eller andra föremål och därigenom

antyda att denne gjort sig skyldig till brott eller annan nedsattande hand­

ling kan enligt kommittén gå in under brottsbeskrivningen.

Enligt kommittéförslaget skall vidare fordras, att den ärekränkande upp­

giften avser gärning eller omständighet. Härigenom dragés i förslaget grän­

sen mellan förtalsbrott å ena sidan och förolämpningsbrott å andra sidan

något annorlunda än i gällande lag. Som förut nämnts hänföres till områ­

det för förtalsbrott enligt gällande rätt beskyllning om bestämt brott eller

visst slag av brott (SL 16: 7) samt om annan vanhederlig gärning eller last

(SL 16: 8). Beskyllningar om andra nedsättande omständigheter faller där­

emot utanför området för SL 16:7 och 16:8 men kan medföra ansvar för

förolämpning. Med uttrycket »uppgift angående omständighet» avser kom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 10

dr

1962

126 B

mitten i första hand allehanda yttre faktiska förhållanden. Som exempel

namnes uppgift om att någon häktats eller att en kvinna våldtagits eller

“”?"? “V e" “i’

beskyllning on, nedsatt,nde egen-

iaper t. ex. att nagon ar homosexuell eller har perversa böjelser skall

enligt kommittén kunna utgöra förtalsbrott. Det skall dock alltid fordras

alt uppgit eu bär ett sådant innehåll och en sådan grad av bestämdhet, att

, . °Cf £°^.Slg kan goras llli foremål för bevisning och ett därpå grundat

objektivt bedömande. Obestämda eller allmänt hållna omdömen eller på­

ståenden t. ex. uttalanden om en person att han är ohederlig eller utsvä-

vande fal er enligt kommittén utanför området för förtal. Huruvida ett så-

dant ut alande om en person som att han är en tjuv eller eu bedragare kan

utgöra förtal ar beroende av hur stor bestämdhet som i det särskilda fal-

let kan anses ligga i uttalandet. Endast om uttalandet kan på grund av om­

ständigheterna vid dess framförande konkretiseras till att avse viss gär­

ning eller annan faktisk omständighet kan det bli att bedöma som förtal

Den

narmare gransdragningen mellan förtal och förolämpning med hänsyn

ill graden av bestämdhet hos beskyllningen kan enligt kommittén över-

iamnas till rättstillämpningen.

Beträffande den i kommittéförslaget upptagna brottsförutsättningen, att

uppgiften ar nedsattande för den beskylldes anseende, har kommittén ut­

talat att den nedsattande verkan icke får vara alltför obetydlig. Utgångs­

punkten för bedömandet av en persons anseende är den sociala värderingen

Pm *anS,°rt, °-h in°m hanS Cgen samhällsgrupp eller personkrets. Det skall

alltså icke kravas att den ärekränkande uppgiften är nedsättande för den

kränktes medborgerliga anseende enligt den uppfattning som kan sägas vara

f nma?/ådande

Cller förhärskande i samhället i dess helhet, utan det är

tillräckligt att uppgiften är nedsättande för den kränktes anseende i de

särskilda kretsar som han tillhör. Denna miljö får emellertid icke bestäm­

mas tor snavt. En närmare prövning av dessa frågor kan enligt kommit­

tén överlämnas till domstolarna. Därvid torde rättstillämpningen i huvud­

sak kunna anknyta till den praxis som redan utbildats i förevarande hän­

seende.

Till skillnad från gällande rätt skall enligt kommittéförslaget ej presume-

ras, att beskyllning om brott alltid är nedsättande för den beskylldes an­

seende. Endast om brottet i det särskilda fallet är av beskaffenhet att i om­

givningens ögon nedsatta den beskylldes anseende kan ansvar för förtal eller

vanryktande ifrågakomma. Enligt kommittén måste visserligen en beskyll­

ning om brott i regel anses vara nedsättande för den beskylldes anseende

men i vissa fall kan den gärning som beskyllningen avser vara av sådan

ärt att den ej ar agnad att ha dylik verkan, exempelvis ett påstående om

att nagon begått en lindrig trafikförseelse eller annan ordningsförseelse.

I överensstämmelse med gällande rätt uppfattas i kommittéförslaget för-

a sbrotten som s. k. farebrott. Det är därför tillräckligt att beskyllningen

ar agnad att nedsätta den beskylldes anseende. Någon bevisning om att

beskyllningen faktiskt medfört sådan verkan skall icke behöva förebringas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 127

I nu behandlade hänseenden överensstämmer enligt kommittéforslaget

brottsbeskrivningarna för förtal och vanryktande med varandra. Skillna­

den mellan dessa brottstyper består enligt förslaget i huvudsak dan, att vid

förtal fråga skall vara om lämnande av uppgifter som är ogrundade, medan

vid vanryktande ansvarsfrågan i princip är oberoende av den omständighe­

ten huruvida uppgiften är riktig eller ej. Med förtal åsyftar kommittén i

första hand lämnande av osanna ärekränkande uppgifter om annan. Med

hänsyn till att det i vissa fall kan vara nära nog omöjligt att visa att en

viss i och för sig oriktig uppgift verkligen är osann — någon har exempel­

vis beskyllt annan för att ha tagit mutor eller en gift kvinna för att upp­

rätthålla en utomäktenskaplig förbindelse eller en person for att vara

homosexuell — har kommittén såsom förtal betecknat att någon om annan

lämnar ogrundad uppgift. Med uttrycket ogrundad uppgift avser kommittén

uppgift för vilkens riktighet tillräckliga grunder ej anförts eller dar de

grunder som åberopats visats vara ohållbara. För att närmare klargöra

denna innebörd har kommittén i lagtexten uttryckligen angivit, att ansvar

skall inträda, vare sig gärningsmannen underlåtit skäliga mått och steg för

att förvissa sig om uppgiftens sanning eller han eljest saknade tillräcklig

grund att hålla den för sann.

Kommittén har uttalat, att frågan om frihet från ansvar på grund av in­

tressekollision i allmänhet icke torde bli aktuell vid förtal. Har någon om

annan lämnat en medvetet osann uppgift, kan gärningen icke annat än rent

undantagsvis rättfärdigas av att intressekollision förelegat. Vad angår for-

talsfall, som består i att någon eljest om annan lämnar en ogrundad upp­

gift, anser kommittén förslaget medgiva att hänsyn tages till förekomsten

av intressekollision; i hithörande situationer får nämligen med hänsyn till

intressekollisionens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt bedömas,

om gärningsmannen iakttagit skäliga mått och steg för att förvissa sig om

uppgiftens sanning eller om han eljest haft tillräcklig grund att hålla upp­

giften för sann. Med hänsyn till att frågan om straffrihet på grund av in­

tressekollision enligt kommittén blir av betydelse främst i vanryktandefal-

len har kommittén funnit lämpligt att i lagtexten rörande vanryktande ut­

tryckligen angiva såsom en förutsättning för ansvar att gärningen ej var

påkallad av allmänt eller enskilt väl. Att i lagtexten närmare angiva de

olika situationer då hänsynen till allmänt eller enskilt väl påkallat gär­

ningen är enligt kommittén knappast möjligt. Ehuru i lagtexten således ej

närmare angives vilka särskilda hänsyn som åsyftas med uttrycket allmänt

eller enskilt väl, torde uttrycket enligt kommittén innebära en tillräckligt

klar avgränsning av det straffria området, särskilt därför att det anknyter

till en redan ganska väl utvecklad rättspraxis angående vad som ur nu fore-

varande synpunkt skall anses såsom straffritt på skilda levnadsområden.

Till belysning av de riktlinjer som på sedvanerättslig väg utbildats och som

enligt kommittén även för framtiden äger betydelse för att bestämma vad

som i vanryktandeparagrafen avses med uttrycket allmänt eller enskilt väl

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

128 B

har kommittén i sina motiv lämnat en utförlig redogörelse för hittillsvaran­

de rättstillämpning på förevarande område.

Vid sidan av intressekollisionerna begränsas enligt kommittéförslaget

brottsområdet vid vanryktande även i ett annat hänseende. Umgänget mel­

lan människor kräver enligt kommittén en icke obetydlig frihet att om an­

nan omtala fakta, aven sådana som är nedsättande för honom. Utrymme

maste finnas för en ganska vidsträckt yttrandefrihet inom familjen eller

andra kretsar av närstående. Enligt kommittén kan en närmare bestämning

av brottsområdet icke med fördel göras i lagtexten. För avgränsningen av

dessa fall har därför i lagtexten angivits den ledande principen för bedöman-

e , nämligen att för ansvar fordras, att gärningen med hänsyn till de om­

ständigheter under vilka den skedde ej var försvarlig. Vid bedömande huru­

vida det nedsattande uttalandet var försvarligt skall enligt kommittén i förs­

ta hand beaktas den omedelbara situationen, d. v. s. när, var och till vem

uttalandet gjordes, men även en sådan omständighet som syftet med utta-

■andet är av betydelse. Sett ur den beskylldes synpunkt kan gränsen för

straffbarheten även sökas i svaret på frågan om genom beskyllningen den

naturliga gransen för hans integritet överskridits. Den närmare bestäm­

ningen av det brottsliga området i förevarande hänseende skall sålunda en­

ligt kommittén överlämnas till rättstillämpningen.

Vid såväl förtal som vanryktande skall enligt kommittéförslaget i subjek­

tivt hanseende fordras att gärningsmannen haft uppsåt — direkt, indirekt

eller eventuellt — i förhållande till samtliga objektiva brottsförutsättning-

ar. Beträffande den i förtalsparagrafen upptagna brottsförutsättningen att

uppgiften ar ogrundad skall enligt kommittén detta krav innebära, att gär­

ningsmannens uppsåt omfattat de faktiska och rättsliga omständigheter som

ildar underlag för domstolens bedömande att uppgiften är ogrundad. Det

är således icke gärningsmannens egen rent personliga åsikt huruvida upp­

giften är grundad eller ej som härvidlag är avgörande.

Brottstypen förtal har i kommittéförslaget uppdelats på tre svårhetsgra-

der. Normalfallen och de ringa fallen behandlas i förtalsparagrafens första

stycke. Såsom gemensam brottsbenämning för dessa fall föreslås förtal.

Skalan för påföljden omfattar för normalfallen fängelse i högst ett år eller

böter samt för de ringa fallen böter. I paragrafens andra stycke stadgas om

grova fall. Såsom brottsbenämning föreslås grovt förtal. Skalan omfattar

fängelse i högst två år. Såsom vägledande exempel på omständigheter som

kan föranleda att förtal skall bedömas som grovt angives i lagtexten, att den

ärekränkande uppgiften var ägnad att medföra allvarlig skada eller fram­

fördes på särskilt försåtligt sätt eller att åt uppgiften gavs stor spridning.

Brottstypen vanryktande har i förslaget uppdelats på två svårhetsgrader, av

vilka normalfallen behandlas i vanryktandeparagrafens första stycke. För

dessa fall, som i förslaget benämnts vanryktande, stadgas endast böter. I

paragrafens andra stycke har upptagits en strängare skala för grova fall,

nämligen fängelse i högst sex månader eller böter. Såsom brottsbenämning

har föreslagits grovt vanryktande. Enligt kommittén bör de i förtalspara­

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 129

grafen upptagna exemplen på grova fall av förtal anses vägledande även vid

bedömande huruvida vanryktande skall anses som grovt.

Kommittén anser att någon principiell grund ej kan åberopas för den

svenska rättens ståndpunkt att utesluta kollektiva enheter från skydd mot

ärekränkning, ehuru ett kollektiv i allmänhet torde vara mindre känsligt i

ärekränkningshänseende. Vid bedömande av frågan om straffrättsligt skydd

för kollektiva enheter mot ärekränkning är det enligt kommittén huvud­

sakligen två omständigheter som bör tillmätas avgörande betydelse. Den ena

är intresset av att en kriminalisering ej obehörigt begränsar den frihet att

utöva allmän kritik som utgör ett viktigt inslag i en demokratisk samhälls­

ordning. Den andra är frågan om den lämpliga avgränsningen av de kollek­

tiva enheter som bör omfattas av straffskydd. Med hänsyn främst till vik­

ten av en fri och obunden kritikrätt har kommittén funnit lämpligt att

begränsa kriminaliseringen till lämnande av ogrundad uppgift angående

gärning eller omständighet som är nedsättande för den kollektiva enhetens

anseende, d. v. s. till sådana fall som i kommittéförslaget benämnes förtal.

Med en sådan begränsning kan enligt kommittén någon invändning mot

kriminaliseringen ej ske ur kritikfrihetens synpunkt, eftersom denna frihet

ej kan förtjäna upprätthållas i fråga om sanningslösa eller ogrundade be­

skyllningar. Beträffande frågan om vilka kollektiva enheter som bor avses

med bestämmelsen har kommittén uttalat, att endast sådana enheter bör

ifrågakomma som har en organisation varigenom behörigheten för enskilda

personer att företräda kollektivet bestämmes och det blir möjligt att ur­

skilja en av denna enhet själv utövad verksamhet. Med hänsyn härtill och

i anslutning till stadgandet i RB 11:2 om vilka kollektiva enheter som äger

att uppträda som part i rättegång har kommittén föreslagit, att ärekränk-

ningsskyddet för de privata kollektiva enheterna skall begränsas till att galla

bolag, förening eller annat samfund samt stiftelse eller annan sådan inrätt­

ning. Med denna begränsning faller utanför skyddet ärekränkning mot oor­

ganiserade kollektiva enheter. Hit hör i allmänhet familjer och släkter samt

grupper som sammanhålles allenast av gemensamhet i befattning eller yike.

Straffrättsligt skydd mot ärekränkning gives inte heller åt styrelser eller

andra sådana organ, även om dessa ingår i organiserade kollektiv. Beträffan­

de de senare fallen har kommittén uttalat att något mera framträdande be­

hov av ärekränkningsskydd knappast torde föreligga utöver skyddet dels för

det rättsligt organiserade kollektivet självt, dels för de individer som är med­

lemmar av kollektivet eller något dess organ. En utvidgning av krimina­

liseringen till att omfatta även styrelser och liknande organ skulle vidare

förutsätta en ändring av bestämmelserna om partsbehörighet i rättegångs­

balken, något som enligt kommittén bör undvikas.

Kommittén framhåller att beträffande ärekränkning mot kollektiva enhe­

ter intressekollision är mera allmänt förekommande och ofta gör sig gällan­

de med större skärpa än då det gäller enskilda personer.

Påföljden har i kommittéförslaget bestämts genom en hänvisning till den

allmänna förtalsparagrafen. De i denna upptagna skalorna för påföljden

föreslås alltså bli tillämpliga även här.

5 Uilwng till riksdagens protokoll 1062. 1 saml. Nr 10. B.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

130 B

(Jf™ndena; Den vidgade möjligheten till sanningsbe visning och

mittTr VarPabegransn,ng aV sanningsbevisningen föreslås genomförd i kom-

nats

utan

g • n m’ervägande antalet yttranden tillstyrkts eller läm-

nats utan principiella invändningar.

har n5rly,tlrandea h3r krUik m0t årslaget i denna del framförts. Sålunda

ar riksaklagarambetet ifrågasatt, om några mera avsevärda fördelar för

kja" ! ar aU 7mna gen°m den obeSränsade rätten till sanningsbevis-

all ^cke111^

att ful1 “PP^telse för den kränkte i många

It hä n

Da VlnnaS’ med mindre det 1 rättegången blir fullt utrett

att beskyllningen ar osann. Emellertid är det ofta nära nog omöjligt att

bevisa att en uppgift verkligen är osann Om am ■ a

S, gt lt

ntt nu,- i r FFfo J .

8 ar osann- Om det i domen endast fastslås,

der SO äb §a §r r eJ anfÖrtS fÖr

uPPg*ftens riktighet eller att de grun-

som åberopats visat sig ohållbara, kvarstår lätt tvivel om hur det i själva

verket förlig er sig. Värdet av en sådan dom är därför ofta

tvivelaktig

Det

ar vidare tydligt, att det - oavsett bevismöjligheterna _ mången gång icke

S? till aU den h^f l.äntreSSe’ ““ sanningsbevisning får föral Denna kan

rfl beskyl des privata förhållanden blir i processen framdragna

mfor offentligheten, vilket ofta kan vålla honom större lidande än det som

liat äTbrtTgS& beSky"ningen orsakade. Mot kommitténs förslag kan en-

igt ämbete s mening vidare invändas, att systemet med valrätt för åklaga-

ren och målsaganden mellan att åtala för förtal eller för vanryktande är be-

haftat med vmsä svagheter. Därvidlag kan till en början framhållas, att valet

rvHande 1^

°“ åklag3ren eller målsäganden väljer att åtala för van-

yktande kan detta nämligen lätt tagas som ett tecken på att man vill und-

1 dagen- VaIet Står därför 1 realiteten ofta mel-

lan att atala för förtal och att underlåta åtal. Det synes under dessa om-

It ledfti rjHra t111^118*" b6fara’ aU dCt fÖreslagna systemet kommer

att leda till att den kränkte skall föredraga att åtal icke alls anställes. I andra

- f% kaa de; »ntraffa> att icke ens alternativet att underlåta åtal står

Öppet. Trycket från den allmänna opinionen eller från närstående, som

i" f°V,SSa bUrdet/0rhåller sig med skuldfrågan, kan förmå den an-

t' ,P

f°ra a/an f°r fortaI> trots att han vet att han riskerar att denna

1 r aVen °m han ar oskyldig — kommer att bli mera ödeläggande för ho­

nom an den ursprungliga beskyllningen, eftersom den tvingar honom att

under sanningsbevisning prisgiva sitt privatliv. En annan svaghet hos försla-

g t ligger dan, att åklagaren, åtminstone teoretiskt sett, har möjlighet att

aven mot målsägande^ vilja yrka ansvar för förtal och sålunda framtvinga

sanningsbevisning. Ehuru de anförda synpunkterna närmast talar för att

det föreslagna stadgandet om förtal bör utgå och förtalsbrotten straffas

enbart enligt stadgandet om vanryktande, kan man emellertid icke bortse

från att fall dock finns, där det skulle vara av värde för den kränkte att

kunna utnyttja den utsträckta möjlighet till sanningsbevisning som för-

ta sparagrafen erbjuder. Vidare måste det framstå som i viss mån stötande

att hindra medborgarna att föra bevisning om sitt privatliv, när de själva

anser sig betjanta darav. Därtill kommer, att Danmark och Norge i Itort

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

B 131

sett löst frågan om tillåtligheten av sanningsbevisning efter samma linjer

som förslaget och att, såvitt ämbetet har sig bekant, de danska och norska

reglerna fungerat tillfredsställande. Vid övervägande av de olika synpunkter,

som kan läggas på denna fråga, har ämbetet därför — ehuru med stor tve­

kan — funnit sig böra godtaga den lösning som förslaget innebär.

I likhet med riksåklagarämbetet har hovrätten för Västra Sverige och hov­

rätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Södermanlands län, föreningen

Sveriges landsfogdar och polisintendenten i Hälsingborg uttalat betänklighe­

ter mot att sanningsbevisning tillätes i den utsträckning kommittén föiesla-

git. Särskilt har man pekat på att ett åtal för vanryktande kan befaras bil

uppfattat som ett medgivande från målsägandens sida att den beskyllning

som föranlett åtalet i själva verket är riktig. I princip har man dock tillstyrkt

vidgad möjlighet till sanningsbevisning. Hovrätten för Nedre Norrland har

uttalat att de olägenheter som är förbundna med förslaget kan minskas om

sanningsbevisning uttryckligen förbjudes rörande sådant som uppenbarligen

faller inom privatlivets helgd. Olägenheten av att den kränkte med en sa-

dan lösning betages möjligheten att genom rättegång med sanningsbevisning

bli rentvådd synes hovrätten väga mindre tungt än det allmänna intresset

av att förhållanden, som helt tillhör privatlivet, icke blottlägges för offent­

ligheten. Hovrätten har emellertid tillagt, att i vissa fall ett så stort behov

torde finnas för den kränkte att inför domstol bli rentvådd från förtalet, att

olägenheterna av sanningsbevisning får tagas.

Om kommitténs förslag i princip godtages, har hovratten för Vasira Sve­

rige föreslagit jämkning på en speciell punkt. Den som frikants genom laga-

kraftägande brottmålsdom bör nämligen enligt hovrättens mening icke be­

höva finna sig i att frågan huruvida han begått brottet göres till föremal for

bevisning i en ärekränkningsprocess. Beträffande detta spörsmål har hov­

rätten över Skåne och Blekinge uttalat annan mening. Enligt denna hovratt

kan det i ärekränkningsmål lika litet som i andra mål anses tillfredsstäl­

lande, att den tilltalade — med risk för att bli dömd efter betydligt stränga­

re straff bud än eljest kan tänkas bli fallet — skall vara bunden av bevis-

resultat i en process, på vars gestaltning han saknat möjlighet att inverka.

Utan att framföra några erinringar mot kommitténs standpunkt i frågan

om sanningsbevisning har länsstyrelsen i Örebro län uttalat att, lekmanna-

mässigt bedömt, skillnaden mellan brottstyperna förtal och vanryktande

synes vara alltför uppkonstruerad. Om i ett ärekränkningsmål yrkats ansvar

för förtal i första hand och för vanryktande subsidiärt, kan det mycket val

inträffa att yrkandet om ansvar för förtal ogillas, enär den kränkande upp-

giften icke visats vara ogrundad, under det att yrkandet om ansvar för

vanryktande bifalles, enär beskyllningens grund i princip är irrelevant vid

detta brott. Detta är en konstruktion som menige man nog skulle finna

vara särdeles svårbegriplig och även stötande. Även svenska tidningsutgi-

vareföreningen har uttalat, att det för allmänheten kan te sig stötande, om

en tilltalad frias från förtal men i allt fall fälls till ansvar för ett subsidiäit

yrkande om straff för vanryktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

132 B

Enligt kommittén bör, som förut närmare utvecklats, frågan om sannings­

halten i en arekrankande uppgift utredas och bedömas enligt vanliga regler

om bevrsnmg 1 brottmål. Någon särskild regel om bevisbördan Aå-

t hanseende har alltsa icke upptagits i kommittéförslaget. I några ytt­

randen har uttalats, att bevisbördan för en beskyllnings riktighet bör läggas

på den som framfört beskyllningen. Frånvaron av en uttrycklig bevisbörde-

regel har vidare ansetts leda till oklarhet.

J“S*ltie*anslersämbetet bar visserligen godtagit förslaget på denna punkt

t Sn , myCkGt t3la fÖr aU lägga bevisbördan på den tilltalade

arekrankmngsmalet. Enligt ämbetets åsikt är det i och för sig ej för

Srnin b831"1’ att_ ^ SOm tiU annan Iämnar uppgift om en nedsättande

fannohdrt att°m §

1 Så äl' beredd att styrka eller åtminstone göra

sannolikt, att uppgiften ar grundad. För den beskyllde kan det ock mången

gang vara svart eller omöjligt att verkligen visa sin oskuld. Med h«nf“

viand Tf 3 °rt tU1 StÖd fÖF Sin ståndPunkt och särskilt den be-

tydande modif,enng i den praktiska tillämpningen av den principiella re-

ge n som forslaget innebär, vill det dock synas, som om övervägande skäl

talar för att forslaget på denna punkt godtages.

irATA°T* haF rÖrande Samma sPörsinål en början ifrågasatt, om

eke kommittén genom det i förtalsparagrafen använda begreppet »ogrun­

dad uppgift» oavsiktligt kommit att i realiteten införa just en sådan bevis-

borderegel till den tilltalades nackdel som kommittén icke velat formellt

uppstalla. Da i den föreslagna lagtexten sägs att den tilltalade skall dömas

om den arekrankande uppgiften saknar tillräcklig grund, kan detta enligt

hovrattens mening icke gärna betyda annat än att han blir fälld till ansvar,

om han icke formar gora åtminstone sannolikt att den av honom framställda

es yllmngen ar sann. Icke heller motivuttalandena torde kunna tydas an­

norlunda an att kommittén i grund och botten ansett att den tilltalade åt­

minstone i viss utsträckning skall ha bevisbördan angående uppgiftens san-

mng eller sannolikhet. Om den tilltalade skall ha bevisbördan, bör detta

emellertid for undvikande av oklarhet uttryckligen fastslås i lagtexten. Hov-

rätten hur härefter för egen del tagit ställning till frågan huruvida en be-

visborderegel bor uppställas samt i detta hänseende yttrat:

Såsom påpekats av kommittén kan det för målsäganden i vissa fall vara

nara nog omojhgt att styrka att en i och för sig oriktig uppgift är osann

TsanTmT

s‘undom

Tara

för den tilltalade att visa att en uppgift

det, Såsom kommittén framhållit, icke torde böra komma i fråga

att bestraffa endast bevisligen osanna uppgifter — en ogrundad upp«ift kan

rT' i,kH Slraf,fTd - mäsl'

"id att såsom^förutsätt-

ning för fallande dom stadga antingen att målsäganden skall ha gjort anta«-

S ! "PPglftCn Var °sann eller att den tilltalade icke förmått göra anta«-

så8aHUeneH 'vi tf"11'- VaJft mellan dessa utvägar torde endast kunna utfalla

miu Avtt^V^^^ beyisbörda lägges på den tilltalade. Såsom kom-

/ttrat bgger det i sakens natur att den tilltalade bör omtala och

i2a,de grunder han haft för sitt uttalande. Härtill kommer att genom den

S,tadgandct om förtal får större brottspreveneran-

de et.ekt an eljest. Den av kommittén påpekade nackdelen för målsäganden

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Kmujl. Maj. ts proposition nr 10 dr 1962

B 133

av en sådan bevisregel torde icke kunna undvikas, om man, såsom liovrat-

ten oiort, godtager grundtankarna i övrigt i kommitteforslaget. Den andra

lösnfngen fv bevisfrågan är ju för övrigt ännu oförmånligare för malsagan-

den Med hänsyn till förtalsbrottens speciella natur finner hovratten, mot

JK Ull

kommittén, det icke vara principiellt oriktigt att uppstalla en dylik

bevisregel.

På grund av det anförda har hovrätten föreslagit att såsom rekvisit för

förtal skall upptagas att den ärekränkande uppgiften är sanningslos. Vidare

bör en kompletterande bestämmelse införas om att uppgiften skall anses så­

som sanningslös, såvitt det icke göres antagligt att den är sann

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit kommitténs ståndpunkt till

bevisbördefrågan något oklar. Enligt hovrättens mening boi• bevnsbordepro-

blemet lösas efter i huvudsak följande riktlinjer. Om den tilltalade vagrar

att omtala, vilka skäl han haft att hålla uppgiften for sann, bor hans; for­

hållande tillmätas så stark bevisverkan mot honom, att förutsättning

att ådöma ansvar för förtal normalt får anses föreligga. Pa samma satt bor

det fall bedömas, att den tilltalade uppger sig ha fått uppgiften från tro­

värdiga personer men vägrar att uppgiva, vilka dessa personer ar. Om de av

den tilltalade uppgivna sanningsindicierna ar otillräckliga, blir lesultat

likaledes, att straff för förtal ådömes. Är de av den tilltalade omtalade s

ningsindicierna i och för sig tillräckliga för att hålla uppgiften or s

bör däremot den tilltalade icke fällas till ansvar för förtal, såvitt icke åkla­

garen visar, att dessa indicier i verkligheten icke förelegat.

Hovrätten för Nedre Norrland har ifrågasatt en lösning av hithörande

spörsmål efter den linjen, att domstolen skall avgöra vem bevisbördan idet

särskilda fallet skall åvila. Såsom bevisbördan lagts i kommitténs fo

föreligger enligt denna hovrätts mening risk för att den tilltalade lognan-

tigt påstår en grund för sin ärekränkande uppgift, vilken ej kan motbevisas,

och vilken alltså bär .ill följd att anavar för förtal ej kan adomas. En sa-

dan risk undvikes om - såsom allmänt synes ha skett . uHandet J»']*

bördan för det ärekränkande påståendets sanning lagges pa den till alade.

Å andra sidan kan man ej bortse från att det i vissa fall, särskilt vid jn^esse-

kollision, är naturligt och rimligt, att bevisbördan lagges på satt kommit­

tén föreslagit. Resultatet blir alltså att bevisbördan då det galler ansvar toi

förtal fördelas olika, beroende på under vilka omständigheter teskyHmngen

framställdes. Frågan skulle förslagsvis kunna losas sa, att tilltalad, som

önskar freda sig från ansvar för förtal, har att styrka den arekrankande

uppgiftens riktighet, för den händelse ej, med hänsyn till de omstan ig-

heter under vilka han lämnat uppgiften, hans förfarande maste anses fo -

svarligt Skulle läget vara det sist sagda, blir det den förfördelades sak å t

bevisa att uppgiften saknar grund. Till domstolens fria bevisprövning skulle

alltså enligt hovrättens förslag komma frihet jämväl att avgöra vem bevis­

bördan i det särskilda fallet skall anses åvila.

.

Hovrätten för Västra Sverige, som på sall framgatt av det foiegaenm

funnit den utvidgade möjligheten till sanningsbevisning medföra vassa ola-

134 B

genheter, anser att dessa olägenheter skulle i viss män minskas om man

„3jr.ieV n' f” *? “ h“k;llnl"S är riktig - eller åtminstone väl-

félsesättertorH

T ‘ beskJ’II"i”S“' För det allmänna betrak-

sesattet torde det, yttrar hovrätten, framstå som naturligt att den som

framställer en beskyllning också på anfordran bör kunna giva skäl för den

Enhg hovrattens uppfattning föreligger ej heller några^vgörande prin"

cpiella invändningar mot en sådan reglering av bevisbördan i detta fall

Foremn^en Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt om man icke, genom

att såsom kommittén föreslagit fördela bevisbördan enligt vanliga grunder

ottmåJ, lägger en alltför stor tunga på käranden. Förslaget fnnfbär ett

frångående av vad som hittills gällt, då beskyllningen avsett brottslig hand-

frikänr)SGr• ^ ^

^ att käranden 1 tidigare avdömt brottmål blivit

and från ansvar för den gärning, som avses med beskyllningen synes

nåd »tf PT , f°rSl?get int3§er vara onödi§t hård mot käranden och äg­

nad att motverka syftet med de nya bestämmelserna. Enligt föreningens

sa

nm§ n°r

• rå-San °m

andamålsen,ig fördelning av bevisbördan i fråga om

sanningsbevisning i ärekränkningsmål underkastas förnyad prövning

I fråga om den systematiska uppställningen av hithörande

bestämmelser har Suea hovrätt ansett det böra övervägas att upptaga stad­

fallet °m Vfan?rrle f°re stad8andet om förtal. Vanryktande utgör typ­

fallet inom fortalsbrotten, och det stämmer därför enligt hovrättens me­

rna ti ken hT-ff8

* brottsbaIksförslaget i övrigt tillämpade syste-

atiken beträffande ordningsföljden mellan brott av samma slag att upp-

ivktand11^ andeafr-St' Praktiska skäl taIar också därför. Såväf vid van-

yktande som vid förtal ar grundrekvisitet att uppgiften är nedsättande

otillbörhV8 anSeen< 7°Ct 3r 1 fÖrSta hand fråga °m det tihhörliga eller

obUborliga i umgänget människor emellan. Vid förtal tillkommer att upp­

når no 7 Sai\mngslös- SkäI kan därför anföras för att konstruera förtals-

har vi?11 rtS°m -n Utbyggnad av vanryktandeparagrafen. Svea hovrätt

r vidare, liksom aven föreningen Sveriges häradshövdingar föreslagit att

stammdsen om straffnhet på grund av intressekollision upptages i en

särskild paragraf.

°

Polisintendenten i Hälsingborg har föreslagit anknytning till den upp-

delnmg mellan olika fall som gjorts i gällande lag. Enligt polisintendentens

mening bor paragraferna uppbyggas på det sättet, att som svåraste brott

benämnt vanryktande, upptages ogrundade påståenden om straffbar «är-

nmg, medan andra ärekränkande påståenden om last, karaktärsegenskap

eller omständighet upptages som ett särskilt brott, kallat förtal En sådan

uppdelning unsluter sig bättre än förslagets till den allmänna uppfatt­

ningen att beskyllningar om vissa brottsliga gärningar är svårare aimrepp

mot en persons ära än annat förklenande tal.

° 11

Beträffande det sätt på vilket brottstypen förtal beskrivits i förslaget

iai i nagra yttranden uttalats att innebörden av uttrycket ogrundad upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 135

gift är oklar. Justitiekansler sämbetet har sålunda anfört att detta uttryck i

den föreslagna lagtexten begagnas i två betydelser, nämligen dels såsom

lika med osann uppgift dels ock såsom innebärande en uppgitt, möjligen

sann, för vilken tillräcklig grund dock ej visats. Någon erinran i sak mot

att brottsområdet bestämmes på detta sätt har ämbetet icke, tvärtom synes

det vara en fördel att söka stärka skyddet mot ärekränkning genom att in­

föra straff redan för ogrundad uppgift i mening av uppgift, för vilken till­

räcklig grund ej visats. Men det är av vikt, att lagens rätta innebord utan

svårighet kan utläsas ur brottsbeskrivningen. Enligt ämbetets mening kan

vidare ifrågasättas huruvida den i lagtexten upptagna satsen »evad han

underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning

eller eljest saknade tillräcklig grund för att hålla den för sann» ar rent

språkligt sett invändningsfri. Även Göteborgs rådhusrätt har ansett ett för­

tydligande av lagtexten önskvärt. Enligt rådhusrättens mening kan detta

åstadkommas genom att i lagtexten införes en definition av uttrycket ogrun­

dad uppgift.

I det föregående har nämnts att Svea hovrätt, jämte det att hovratten ut­

talat sig för en särskild bevisbörderegel, förordat att uttrycket ogrundad

uppgift ersättes med »sanningslös uppgift». Detta brottsrekvisit skall på

vanligt sätt omfattas av gärningsmannens uppsåt. Liksom kommittén anser

emellertid hovrätten att även oaktsamhet beträffande annans heder och ara

bör bestraffas. Hovrätten har därför föreslagit att i förtalsparagrafen in­

tages ett stadgande om att straff för förtal också skall utdömas, om gär­

ningsmannen icke insåg att uppgiften var sanningslös men underlåtit ska­

liga mått och steg för att förvissa sig om dess sanning. Uppsatligt forta

bör enligt hovrättens uppfattning uppdelas i två svårhetsgrader, den ena

avseende normalfallen och den andra grova fall. Oaktsamhetsbrottet torde

däremot icke böra graderas. Enligt hovrättens mening föreligger icke nå­

got hinder mot att såsom gemensam brottsbeteckning använda uttrycket

förtal.

,

, .

.

Svenska tidningsutgivareföreningen har uttalat att beskrivningen av or-

talsbrottet tvingar domstolarna till mycket svåra avgöranden. Dessa skulle

emellertid avsevärt minska, om förtalsbrottet begränsas till spridande av

osanna uppgifter. Därigenom inskränkes visserligen det straffbara området

för förtalsbrottet och vanryktandebrottet utvidgas i motsvarande grad, men

någon större olägenhet torde detta dock knappast innebära. Till skillnad

från Svea hovrätt har föreningen icke förordat någon bevisbörderegel till

nackdel för den tilltalade. Beträffande den närmare innebörden av att en

uppgift skall vara osann har föreningen framhållit att det måste kravas,

att uppgiften är osann i något väsentligt hänseende. En viss marginal för

ett subjektivt uttryckssätt, som utan att rubba något i det väsentliga dock

objektivt sett gör uppgiften oriktig, måste tolereras.

Svenska journalistförbundet, som icke haft något att invända mot den

föreslagna beskrivningen av förtalsbrottet, har rörande innebörden av ut­

trycket ogrundad uppgift framhållit att den tilltalade alltid kan freda sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

136 B

från ansvar genom att visa, att uppgiften är sann. Dessutom kan han freda

g genom att visa nagot mindre än uppgiftens sanning, nämligen att till

i acldiga grunder förelegat för honom att hålla uppgiften för sann Vad tid.

mngaina elier överhuvud taget journalistens arbete beträffar föreligger så­

dan grund, sa snart skäliga mått och steg företagits för att eko . ■

mng om uppgiftens sanning. Journalisten måste alltså företa din kontroll

f uPP§lft> som tillhör god journalistisk sed, utan att det dock alltid kan

han "r ,fUl1 beViSnin§ fÖr UPP§iftenS «X pu M-

r]ph, i bb ha,1 fraga om beskrivningen av förtal förklarat sig i stort sett

nalLförlundet ' ^ fnimfÖrtS " «^ingsutgivareföreningen och jour-

rv^V°kat™mfundet

särskilt framhållit att på samma sätt som vid van

ryktande bor vid förtal straffrihet kunna inträda om gärningen frlmstår'

som forsvarlig med hansyn till de omständigheter under vilka8den skedde

Sr„,:ran harom b5r en"st samfu"dets “■*■* uppta§as t zzit

m?e‘ndent?n jbe^nad‘ ordet anseende har kriminalpolis-

intendenten i Stockholm ifragasatt om detta tillgodoser de krav på fasthet

och pregnans som brukar upprätthållas inom straffrätten. Enligt kriminal-

polisintendentens mening kommer domstolarna att ställas inf

öf

stora

s^

ngheter vid rättstillämpningen, särskilt som utgångspunkten för bedöman

det aV en persons anseende av kommittén angirfts vara »den sociala

varde-

£,pa

7

/nS 0rt*r,h in0m hans egen sambällsgrupp eller personkrets,

seendtt sTulle lrf! T° ^ fÖr6Slagit att ut^ycket »nedsättande för an-

seendet» skulle ersattas med »agnad att nedsätta anseendet». Därigenom

brotJe 1 lagtGXten tydllgare markeras att förtalsbrotten uppfattas som fare-

Vad angår avfattningen av förtalsparagrafen bör också nämnas att

Stock-

de!

T l

Crdet >ätgärder» vara att föredraga framför or-

svfVT °Ch 6§*’ SaVlU 1Cke sistnämnda uttryck av kommittén valts i

emellert daSautl SOt

™ >åtgärder>> en sådan avsikt kan

emellertid icke utlasas av motiven. Rådhusrätten har vidare uppmärksam

UW a°Zta 'attUh!aI*“ **

^ omständigheter skull, kunna

uyra fmtal att bland någons tillhörigheter placera tjuvgods eller andra

föremal och därigenom antyda, att denne gjort sig skyldig till brott eller

annan nedsättande handling. För en sådan tolkning ger enligt TähusrZ

nTuppSft8 ^k fÖreSl3gna brottsbeskrivningen - att någon om annan läm­

nar uppgift - knappast utrymme. I det sist berörda hänseendet har

justitie-

kanslersambetet

uttalat samma tveksamhet som Stockholms rådhusrätt

Ämbetet har därvid erinrat om att i gällande lag, SL 16: 7, stadgas ansvar

för den som eljest sa forfar att den som är oskyldig må för skyldig hållas.

I j thandena har icke framförts några erinringar mot de av kommittén

gteicten upptagna exemplen på grova fall av förtal. Däremot har kom­

mitténs uttalande i motiven, att förtal genom tryckt skrift ofta torde kom­

ma att bedömas som grovt brott — ett uttalande som gjorts i anslutning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 137

det såsom exempel på grovt brott upptagna fallet att åt den ärekränkande

uppgiften gavs stor spridning — föranlett

svenska tidningsutgivareförening­

en

till en gensaga. Enligt föreningens mening kan icke det förhållandet att

tryckt skrift kommit till användning vid uppgiftens spridande få föranleda

att brottet mekaniskt blir atl anse såsom grovt. Huruvida ett förtalsbrott, som

förövats genom att en osann uppgift influtit i en periodisk skrift, skall an­

ses som grovt, bör bedömas under hänsynstagande till samtliga föreliggan­

de omständigheter, där den publicitet uppgiften erhållit endast är en och

knappast alltid den mest betydelsefulla faktorn. En uppgift, som inflyter i

en tidning med stor upplaga, vinner i och för sig stor spridning. Om mgen

av tidningens läsare känner till vederbörande, synes emellertid den stora

spridningen i och för sig vara utan större betydelse. Viktigare är att vid det

bedömande, varom det här är fråga, de förhållanden, under vilka pressen

arbetar, blir beaktade. Kravet på pressen att giva på en gång riktiga och

snabba uppgifter ställer den mången gång inför stora svårigheter.

Vad härefter angår bestämningen av brottsområdet vid vanryktande

har

justitiekansler sämbetet

uttalat att vissa fall, som enligt förslaget skall

bedömas såsom förolämpning, enligt ämbetets mening bör straffas såsom

vanryktande. Ämbetet har till en början erinrat om att det för tillämpning

av bestämmelserna rörande förtal och vanryktande enligt kommittéförslaget

förutsattes att uppgift lämnats om annan angående bestämd gärning eller om­

ständighet som är nedsättande för dennes anseende. I enlighet härmed straffas

icke som förtal eller vanryktande, om någon säger om annan, att han ar

ohederlig eller utsvävande, ej heller alltid om uttalandet går ut på att en

person är en tjuv eller en bedragare. Sådana uttalanden straffas i stället

som förolämpning. Väl synes det ämbetet riktigt, att det typiskt sett är ett

farligare angrepp på någons anseende att om honom lämna uppgift om ett

faktum som i och för sig är nedsättande än att framföra ett allmänt för­

klenande omdöme om honom. Men ju mer ett sådant omdöme till inne­

börden närmar sig ett faktum — t. ex. beskyllningen att vara en tjuv —

desto tvivelsammare förefaller det att i lagstiftningen behandla fallen olika.

Med den läggning förslaget erhållit är det kanske icke görligt att låta för­

talsbrottet omfatta även uttalanden som här berörts, enär den uppgift som

grundar ansvar för förtalsbrott bör ha »ett sådant innehåll och en sådan

grad av bestämdhet att den i och för sig kan göras till föremål för bevisning

och ett därpå grundat objektivt bedömande». Men det synes kunna ifråga­

sättas om icke sådana fall som här avses bör bestraffas som vanryktande.

Visserligen kan det synas vara av mindre väsentlig betydelse, om ett brott

hänföres till den ena eller andra kategorien, särskilt om straffsatserna, så­

som enligt förslaget, är desamma. Men det förefaller dock vara av vikt, att

olikheten i svårhetsgrad kommer till uttryck i samhällets reaktion mot brot­

tet, och i detta hänseende torde brottets benämning spela en viss roll. Att

kalla en sådan kränkning av en person som att beskylla honom för att vara

ohederlig och utsvävande för en förolämpning förefaller innefatta ett alltför

r,f

llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

138 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

°gillande- Däremot slculle det passa val in på gärningen

Z™

s ZJS vä.fdä

sta*S]är?h"kT-n aV brottsomrädel "d vanryktande har i övrigt föranlett

har aiör au åär«tSSTmS“tiC,,"erna'

“»>**¥«/»»«)»

ar antort att, därest icke varje lanmande av riktiga uppgifter — även om

de skulle kunna verka nedsättande för någons anseende - som faller inom

"•en ?ormal nyhetsförmedling eller som utgör led i eu behöri-

åsiktsbildning skulle vara fullt tillålligt, lagrummet är oantagligt ur pressens

ynpunkt Det kan ej heller accepteras med hänsyn till de livsviktig intres

n som den fria kritikrätten tjänar i en demokrati. KommunharTsina

sl l ^nrande lnne,b°rden aV uttrycket -Påkallat av allmänt eller en-

nionsbildare DeauSpT

^ ^ nyIletsförmedlare och opi-

onsbildare. De uttalanden, som kommittén fällt i anslutning till konsta

siorner'cl<eVfi“„snT" Tr rä"spraxi,‘

detU slags intressekolli-

ner icke finns, har icke omedelbart avseende å pressens nyhetsförmed-

presshåS måltekan .1C.k.e beller anses ägnade att stilla den'oro man på

presshall maste kanna infor den föreslagna brottsbeskrivningen. Därest lag­

rummet överhuvud skall kunna godtagas, krävs tydliga moUvuttalanden på

denna punkt under de fortsatta förarbetena. Enligt tidningsutgTareföre

ningens mening bör en omarbetning av paragrafen allvarhgt öve"^

arvid bor undersökas, huruvida icke det straffbara områden då fråga* är

ömkanna uppgifter, kan begränsas till fall, då skadeuppsåt föreligger eller

da arningen eljest framstår som uppenbart otillbörlig. Svenska journalist-

Belräfftö

t

'iknande Sy"'1U"kter

•Whihg-.givarefCC'.

Beträffande paragrafens avfattning har förbundet föreslagit att såsom för-

=« UDMif, vr SUT-ffbarhal Ska“ utlryckhgen utsägas att fråga icke är om

l rävpPrPF VTf- I^T 6 överensstämmer med vad allmänna intressen

T!,?"- tEnbgt forbundets mening kan paragrafen ha den lydelsen, att straff

vall nitrada om nagon om annan lämnar uppgift angående gärning eller

omständighet .om är nedsättande för dennes anseende och som uteslutande

hanfor sig till det enskilda livets område, under förutsättning att gärningen

P„Tr «S,TTS Td hänSyn m de oms^åndigheter under vilka den skedde.

Publicistklubben

har allmänt uttalat att den i stort sett delar de av tid-

nmgsutgivareforeningen och journalistförbundet framförda synpunkterna

h har särskilt betonat att den finner det omöjligt att vanryktandepara-

graten i föreslagen formulering inskrives i lag.

Skoloverstijrdscn

har — med anledning av ett uttalande av kommittén

att straffnande intressekollision kan föreligga då någon har att yttra sig

rörande sökande till viss tjänst eller befattning eller då ett vittne bär att

uttala s,g inför domstol - framhållit att på samma sätt bör bedömas utta-

(anden av lärare samt elever och deras målsmän m. fl. vid inspektioner och

andra undersökningar som företages av överstyrelsen

Överståthållarämbeiet

riktar kritik mot den vid sidan av intressekolli­

sionerna for straffbarhet uppställda förutsättningen att det med hänsyn

Kuiujl. Maj:is proposition nr 10 år 1962

B 139

till de omständigheter under vilka ärekränkningen skedde ej var försvar­

ligt att lämna uppgiften. Enligt ämbetets mening ar förutsättningen icke

angiven med tillräcklig klarhet och kommitténs motiv ger icke heller

forderlig ledning. Ämbetet har sig icke bekant att den praktiska erfaren­

heten givit vid handen att behov föreligger av en dylik bestämning for att

hindra

ärekränkningsprocesser på grund av uttalanden exempelvis inom en

familjekrets om en familjemedlem. Enligt ämbetets mening har kommittén

gått för långt genom sitt uttalande att umgänget människor emellan kraver

en icke obetydlig frihet att meddela sådant som ar nedsattande för annan.

Om ämbetets förslag ej godtages, bör såväl i lagtext som forarbeten preci­

seras i vilka fall ett uttalande skall anses försvarligt.

Vad angår själva brottsbenämningen vanryktande har hovratten ovei

Skåne och Blekinge funnit denna mindre lyckad. Enligt hovrättens asik

kan möjligen »vanärande beskyllning, ifrågakomma som beteckning. Po­

lisintendenten i Hälsingborg har uttalat att vanryktande språkligt sett fram­

står som ett avsevärt svårare angrepp an förtal.

I fråga om påföljden för bär ifrågavarande brott har Gota hovratt

ifrågasatt om dessa förhållandevis lindriga brott bör indelas i grader i den

stora utsträckning kommittén föreslagit. I varje fall synes den föreslag-

na^sär skilda skalan för ringa fall av förtal utan olägenhet kunna u.ga^

Även överståthållarämbetet har ifrågasatt om icke vid förtal den

graden kan utgå liksom vid vanryktande den grova graden. För normal­

fallet av vanryktande bör enligt ämbetets mening straffskalan i så fall upp­

taga böter eller fängelse i högst sex månader. Justitiekanslersambetet ha

ifrågasatt om icke fängelse i högst sex månader bor inga 11 skalan för^ van­

ryktande och maximum i skalan för grovt vanryktande hojas till ett ars

fängelse. Slutligen har Stockholms rådhusrätt med anledning av att den

föreslagna skalan för grovt vanryktande upptager aven böter ifragasatt

lämpligheten av att såsom grovt beteckna ett brott for vilket påföljden ka

stanna vid böter.

En särskild processuell fråga har berörts i några yttranden. Så­

lunda har hovrätten över Skåne och Blekinge samt Stockholms radhusratt

förklarat sig icke kunna acceptera ett uttalande av kommittén att, om an­

svar yrkats för förtal, ansvar för vanryktande skall ifragakomma endas

om alternativt yrkande om sådant ansvar framställts. Hovratten har harom

Yttrat att, då gärningsbeskrivningen vid förtal alltid måste tacka den gär­

ning som i förslaget benämnes vanryktande, hinder icke torde mota a i

den diskuterade situationen ådöma ansvar för vanryktande, aven om alter­

nativt ansvarsyrkande icke framställts. Enligt rådhusrättens åsikt kan for­

muleringen i vanryktandeparagrafen genom orden »dar han ej stiaffas io

förtal eller grovt förtal, giva anledning till uppfattningen, att talan om a

svar för förtal skall under vissa förutsättningar kunna utan alternativt yr­

kande medföra straff för vanryktande.

140 B

tivåT^h115; fÖrS!ag °7 kriminalisering av ärekränkning mot kollek-

enheter har i det övervägande antalet yttranden tillstyrkts eller

i mf 7 CVnran' FörsIa§et har emellertid avstyrkts av poliskammaren

Hälsingborg, föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges akademikers

centralorganisation. De båda sistnämnda remissinstanserna har ifrZsaU

om det finns nagot kriminalpolitik! behov som motsvarar den föresla-na

knmmahsermgen. Stadsfiskahföreningen har vidare anfört att föreninlen

rSsakrLrfom mot 7 de" "PPf*«”i»gen att förslaget, trots kommitténs

orsakringar om motsatsen, kan vara till hinder för den fria kritiken En

g pol,skammarens mening kräves icke annat straffrättsligt skydd för

gKVeS med de föreslagna bes“?a It

nde ekonomiskt förtal; dessa bo,- emellertid icke upptagas bland stadsan

dena om förmögenhetsbrott utan flyttas till förevarande kfpitel Av liknande

att dlH r anf0rdf har advokat^mfundet sagt sig vafa böjt att föresi

affört at^eU siaaffSb , gandeHl ^ ,“tgÄ* MOt fÖrslaget har ^mfundet också

“er Z tt

leder

över i

n 8fn V™1*' m0t Privaträttsbga kollektiva enhe-

lil

t i. S u 1 en kriminalisering av förtal jämväl mot offentlmrätts-

önskvärd.ktlV'

dyhk kl'iminal^ering är enligt samfundets åsikt icke

Departementschefen. Bestämmelserna om ärekränkning i SL 16 kap vål-

!ade meningsmotsättningar redan vid sin tillkomst, och le har därefter vid

olika tillfallen starkt kritiserats. I vissa hänseenden har lagen icke kunnat

tillampas. Den har därför modifierats i rättstillämpningen, som delvis gått

egna vagar vid sidan om lagen.

g

fÖrSl,ag bygger 1 IlUVUdsak På traditionell uppfattning om

ritt i ^k—T"?- av ärekränkning samt ansluter till gälfande

1 /laga °m dfn allmanna omfattningen av brottsbestämmelserna och

brott' n?gen aV,deSSa På två huvudtyper, förtalsbrott och förolämpnings-

?orf ;t

ya 1 koH^nitteförslaget ligger främst däri att förtalsbrotten ut-

formats pa annat satt än , gällande lag. Kommittén anser att det nu gällande

forbudet mot sanmngsbevisning har medfört att personer som utsatts för

hSfDrafö|n7tg fmnC" 'I8 fÖFanlåtna att avstå från att söka domstols

Jalp för att vinna upprättelse, även då en sådan åtgärd skulle vara i hö«

hr it bef0g3d' Enhgt kommitténs mening bör bestämmelserna om förtals-

Utf0r™as sa- att de möjliggör för den som har utsatts för en osann

beskyUnmg att vinna verklig upprättelse. Detta kan enligt kommitténs me-

mn , regel slie endast om domstolsprövningen utmynnar i ett konstateran-

h f am a beskyllningen är osann eller ogrundad. En förutsätt-

ing harfor ar emellertid att bevisning rörande beskyllningens osanning

eller grundloshet tillätes. Å andra sidan framhåller kommittén att förbud

mot sanmngsbevisning i vissa situationer framstår som starkt motiverat.

,.. 177 d?!Sa utgån§sPunkter har kommittén föreslagit en uppdelning av

r“ni! tVå brottstyPer’ förtal och vanryktande. Syftet härmed är

att åklagare eller malsagare genom det sätt på vilket ansvarstalan bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 141

mes skall ha möjlighet att öva inflytande på frågan, i vad man sannmgs-

bevisning skall tillåtas i målet. Förtal skall sålunda enligt förslaget avse

ärekränkande uppgift som är ogrundad, och härom skall bevisning kunna

förekomma. Den föreslagna brottstypen vanryktande skall däremot i prin­

cip vara tillämplig, oavsett om uppgiften är riktig eller ej. Denna brottstyp

bär kommittén uppställt med tanke på att det kan föreligga ett befogat in­

tresse för den kränkte att kunna väcka åtal utan att behöva riskera att den

tilltalade till sitt fredande tillätes föra bevisning om uppgiftens sanning.

Stadgandet om straff för vanryktande skall dock icke vara tillämpligt, om

lämnandet av uppgiften var »påkallat av allmänt eller enskilt väl» eller el­

jest »försvarligt med hänsyn till de omständigheter under vilka det skedde».

Sanningsbevisning skall i mål om vanryktande få förekomma, i den man så­

dan bevisning är erforderlig för bedömande huruvida uppgiften var pakallad

av allmänt eller enskilt väl; eljest skall sanningsbevisning i sådant mål vara

Riktigheten av denna principiella uppläggning av kommitteforslaget hai

under remissbehandlingen icke direkt ifrågasatts. I åtskilliga yttranden fram­

kommer emellertid en stark kritik mot skilda avsnitt av förslaget, och denna

kritik synes indirekt rikta sig mot principerna däri. Enligt min mening har

kommittéförslaget avsevärda förtjänster framför gällande lag men det

nes mig icke innefatta en fullt tillfredsställande lösning av alla hithörande

problem. Kommittén synes sålunda ha fäst för stor vikt vid frågan, i vilka

fall sanningsbevisning skall tillåtas, och härigenom har forslaget blivit allt­

för komplicerat för att väl motsvara praktiska krav. Förslaget torde darfor

behöva ytterligare bearbetas, innan det antages såsom lag.

.....

.

Människan i ett samhälle, icke minst i ett modernt samhälle, ar hanvisad

att på olika sätt och i olika plan leva i gruppgemenskap med andra. Om där­

för någon angriper annan genom att om honom utsprida nedsattande upp-

ojfter och därigenom försöker inrikta gruppens känslor mot honom, sa kan

detta vara ett farligt angrepp, som för den angripne kan leda till uteslu -

ning ur gruppgemenskapen eller försvårade livsbetingelser på olika salt.

Däri ligger förtalsbrottets natur och grunden till dess kriminalisering. Brot­

tet utgör ett angrepp på annans ställning i samhället som kräver hem an li­

ka väl som angrepp på annans kroppsliga integritet och rörelsefrihet . U -

märkande för förolämpningsbrottet är att det kränkande uttalandet riktar

si» icke till andra medlemmar av gruppen utan till den berörda personen

själv, och kriminaliseringen avser att skydda den enskilde mot direkta an­

grepp med smädliga tillmålen.

Det torde emellertid ligga i sakens natur att möjligheterna att genom åtal

vid domstol komma till rätta med ärekränkning oftast ar ringa. Kommittén

menar att detta sammanhänger med förbudet mot sanningsbevisning. De

synes emellertid tveksamt om detta antagande är riktigt annat an i begrän­

sad utsträckning. Svårigheterna att domstolsvägen ingripa mot ärekränk­

ning torde vara betydande även i länder där sanningsbevisning i arekrank-

b

—............. -

*—in —i _u ~n ..uranjD i<an vara

Kunyl. Maj.ts proposition nr 10 år 1062

ningsmål är tillåten. Det är nämligen tydligt att ett yttrande ofta

142 B

kränkanäe, oavsett riktigheten av däri ingående faktiska moment och att

nina°r

brSnin? °m ett Påståendes oriktighet icke alltid undanröjer kränk-

Ko™mitten anfor att det typiskt sett är ett farligare angrepp på nå

är nedn-tTnd/ °m h°n°m lämna UpPgift °m ett faktum, som i och för si*

Detta fan vfr;rndaomramfÖra,tett alImänt fÖrklenande -döme om honom.

„ ,Val ®tund1om vara nktigt, men det innebär icke annat än att det

förra uttalandet verkar mera suggestivt än det senare; i båda fallen Wer

£ person^De fltl"* »“ T"

Utla,ade °mdöm'1 »■» «» kraft-

es person. De flesta yttranden, som förekommer i det dagliga umgänget

mellan människor, utgör en blandning av fakta och omdömen

Kränkan

de och skadebrmgande uttalanden har ofta skenet av fakta men visar st

.in.,611 ,narmare analys tlH övervägande delen bestå av suggestiva värdeS

fnktiTf’ °mdomen och slutledningar. Det kränkande i en uppgift om ett

brott8 ka™ifeaanti rt

PerS°n ^ nä§0t tiHfäIle blivit dömd för

bibetydelsen §att harT “

6 ^ Sagesmannen och åhörarna underförstådda

son Det -

‘ l frn f en m°rallskt mindervärdig, allmänt opålitlig per-

on. Det ar icke alldeles säkert att motbevisning av den lämnade upn^if

ten undanröjer sagesmannens och åhörarnas samförstånd härom En an-

nan form av krankande uttalande består i det skeva urvalet av fakta. Vissa

3 oc or sig riktiga uppgifter lämnas, medan andra som skulle ställa dessa

i deras ratta belysning förtiges. Fakta är alltså i detta fall riktiga men det

darav skapade helhetsintrycket oriktigt; den kränkte har tydligen svårt att

kommfttln !alti“™ed ?einom sanningsbevisning. Enligt ml„ menlng har

vande ,1-nii *tVerS a „a. nidJ1|gheterna att man med sanningsbevisets frigi-

vande skall kunna roja i fortalets och bakdanteriets snårskog

oftftrn dCt Prakt!Ska Värd6t aV att ärekränkning är kriminaliserad

formas så fft?t*’ b°r,dock lagbestämmelser härom bibehållas och ut-

dånden f i

, S,T det är möjIigt- Sådana b™tt kan skapa svåra li­

danden för den enskilde och förödande sociala skadeverkningar för denne-

Letano^kI!1fgHb0adarf"0r kUnna bdVraS Vid domsto1- Det föreligger natur-

tfnZ fS?”de uSVangheter att 1 ^gen klart angiva var gränsen skall

hå ™elIa" tl.llåtet och otillåtet yttrande. Jämväl motstående intressen måste

ea tas. Kriminaliseringen av ärekränkning i syfte att skydda den enskil-

mot obehoriga angrepp medför inskränkningar i yttrandefriheten. Det

r T

att åstadkomma en avvägning, som tillgodoser kra-

i tP ytlra"defnhet mom ollka samhällsområden. Detta krav gör sig gäl-

-ande med sådan styrka att det i rättspraxis blivit tillgodosett vid sidan om

agens stadganden. Det torde knappast vara möjligt att låta denna avväg­

ning komma till ett fullständigt uttryck i lagen. Den måste bli beroende av

»angse samhallehga värderingar, som kan komma att förskjutas med sam-

hallsutveckhnge11. Arekränkningsbrotten måste alltså, i högre grad än andra

• muf ,, Sm omfattnin§ beroende på domstolens bedömande i varje

särskilt fall.

J

id utformandet av bestämmelser om ärekränkningsbrott torde det vara

motiverat att, liksom i gällande rätt och i kommittéförslaget, skilja mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 ur 1062

B 143

förtalsbrott och förolämpningsbrott. Delvis olika synpunkter gor sig nam­

nen gällande beträffande dessa båda slag av brott. Det kan *al"nd* a

föras skäl för att lagens bestämmelser bör vara vidsträcktare da det galler

att skydda den enskilde mot direkta angrepp med smadliga tillmålen I så­

dana fall torde även okvädinsord och helt allmänna omdömen av krankande

inneMU böra kriminaliseras. Då det gäller uttalanden om någon synes där­

emot yttrandefriheten kräva att det kriminaliserade området endast omfat­

tar yttranden, vilkas innehåll ej är alltför vagt. På grund av de nuvarande

ävekränkningsbestämmelsernas otillfredsställande utformning har stadgan-

dena om förolämpning i SB 16: 9 och 10: 11 kommit att :upphtti»-som

subsidiära till bestämmelserna om förtal i 16: 7 och 16. 8. Det saknas an

ledning att bibehålla en dylik konstruktion av lagbestämmelserna. U mar­

kande för brottstypen förolämpning bör vara att uttalandena riktat siG

den kränkte. Om de samtidigt utgör ett förtalsbrott, synes

sådant brott böra ha företräde. Bestämmelserna om fortalsbrott bor

fatta en uttömmande reglering av denna brottstyp.

Enligt kommitténs förslag beskrives förtalsbrottet såsom uPP§lft

de -ärning eller omständighet som är nedsättande for någons anseende. H

med har kommittén velat framhäva att uppgiften skall ha sådan bestan

het att den kan göras till föremål för bevisning. Denna snava begräns­

ning sammanhänger med den speciella, dehus av processuella hansyn mo

tiverade konstruktionen av stadgandena. Därest stadgande °™ °ro an P

nino icke uppfattas såsom subsidiärt till bestämmelserna om .ortalsbrott,

tordesenare böra nigot vidga, De, bör dock vara tröga om »ta ™den

med en viss bestämdhet; eljest bör uttalandena — om de riktas til de

kränkte — endast kunna föranleda ansvar for förolämpning. Det utma

kande för uttalandena bör vara att de genom sitt innehall ar agnade att ut-

tatta nägon för andras missaktning. För att ytterligare klargöra inneborden

av förtalsbrottet torde det vara lämpligt att, såsom exempel, i brottsbesknv-

ningen angiva att någon utpekar annan såsom brottslig eller klander-v

i sitt levnadssätt. I båda fallen skall det vara sådana uppgifter som kan dia-

ga med sig andras missaktning; det måste alltså

vara

fråga om en brotts-

fiohet eller ett klandervärt levnadssätt av allvarligare beskaffenhet.

&Något särskilt stadgande om rätten *tt föra sanningsbevisning torde: icke

vara behövligt. Såsom jag redan framhållit anser jag icke denna fråga ha

så stor betydelse som kommittén angivit. Strävandena att förbjuda eller pa

olika sätt begränsa rätten att föra sanningsbevisning i arekranknin små,

torde bero på farhågorna för att därigenom den åtalade skulle fa mojligne

It framföra ytterligare kränkningar och giva dessa stöd av bevisningen.

DessaTarhågor bör emellertid icke överdrivas. Kan det styrkas att den

åtalade mot bättre vetande lämnat oriktiga uppgifter, kan denna

het ofta vara försvårande och i förekommande fall medföra a.t brottet be

dömes såsom grovt. På samma sätt får domstolen, därest omständigheterna

i målet ger anledning därtill, taga hänsyn till en bevisning, vai igenom S *

oaPmges att lämnade faktiska uppgifter är riktiga. Det väsentliga al emel-

144 B

hungi Maj:is proposition nr 10 år 10G:

komma att den åtalade tillätes att i f • <-• U 1 k lcke fa fore'

töra rrning om

se att sadant som icke hör till målet icke heller får förebringas däri

il*

Pplllilll

måste fåTntil

* Samhälleliga’ kulturella och vetenskapliga frågor

måste fa ventileras, aven om därigenom enskilda personer skulle i

t^Täfden U

Vlktigt °mråde’ där yttrandefriheten bör särskilt beak-

ligt intre "e åtfnvTtT

Det är ett allmänt samhät

intresse kan^ därfS f t°T ^ * fuIIständi§ och vederhäftig, och detta

ntresse kan darfor ofta fa vaga over den enskildes anspråk på skvdd

mot

nSrnoth ‘aSe°' Ja,?,äSy,t,ar dä™d d“

yheter om händelser av olika slag, men däremot icke sensations- eller skan

en Det ka" i dX 'J ^ i.sanlband “ed *>" *g«tliga nyhetsförmedling-

arbetat påbl coZ^XTJTf ^,7

ut-

' m n y

gsregter som i flera viktiga hanseenden ger upplVsnin«

Z n"°k ZljZZ“S “ra ;akllae“- Avgivande, av .jänLviÄTrå

oifkaTniésset kan å V Ja" • “ “ Va"liS siluali°"'

konflikt

mellan

f fi k-n f k

uppkomma. Aven

i övrigt

torde uppgifter som

lämnas

i“n

pd

" mmaSe,äuI>eräl!iSal "a”"' e"er enskil1 in,resse fä *»«* 'änmade

lisioner

Pri'''l'S''™d s,.nation. Med hänsyn till att intressekol-

anvivas

!

den"a brollslyP i Iagtexlen nttrvckligen

de.%eiSmia“,"SlSrddehmnaS ' dy'i,<a Sil“ati°ner 1 regd

korumittens förslag skall frihet från ansvar inträda, förutom i de

egentliga intressekolhsionsfallen, jämväl om det nedsättande uBalandet

jest vai försvarligt med hänsyn till de omständigheter under vilka det

cedde Av motiven framgår, att kommittén härvid främst åsyftat den vtt

i andefrihet som måste finnas inom familjen eller andra kretsafav närståen

mäntisf

nar V*®*18 sammanhan§ gj°rt det uttalandet, att umgän-et

: rs rriCllan T" Cn iCkC °betydli8 frihet att om annan meddela

ende eliesM en r f^ att man 1 gänget med närstå-

de eller eljest i en fortrolig krets ofta hör kunna vara mindre nogräknad

och lagga mindre band på sin tunga än eljest. Ä andra sidan bör man räkna

B 145

med möjligheten att en under sådana förhållanden lämnad ärekränkande

uppgift kan komma att spridas utanför den förtroliga kretsen. Det synes

dock ej påkallat att formulera lagtexten med särskild syftning pa de nu

avsedda situationerna. Frågan hur ett uttalande i dylikt sammanhang skall

bedömas torde få lösas med beaktande av om vederbörande med liansyn

till risken för att uttalandet kunde komma att spridas bort avhålla sig från

alt lämna den nedsättande uppgiften.

I de situationer, då anspråket på skydd mot uttalanden av kränkande in­

nebörd måste vika för yttrandefriheten, får sanningsfrågan större betydelse

för avgränsningen av brottsområdet än eljest. Det kan nämligen icke hav­

das. att yttrandefriheten skall ha större utrymme än att den omfattar upp­

gifter som har stöd av de faktiska förhållandena. Som jag förut anfört äi

emellertid sanningen i dessa sammanhang ofta svåråtkomlig. Man kan ej

sträcka anspråken så långt åt t man, för att uttalandet skall falla utanför

det brottsliga området, kräver att det skall vara klart sanningsenligt. Det

bör vara tillfyllest att uttalandet med beaktande av omständigheterna i det

särskilda fallet kan anses försvarligt. I detta sammanhang tilldrar sig frå­

gan om fördelningen av bevisbördan stort intresse. Kommittén har utförligt

diskuterat denna fråga, och jämväl i yttrandena har frågan uppmärksam­

mats. Enligt kommitténs motivering bör bevisbördan, då det gäller att be­

visa en ärekränkande uppgifts sanning eller osanning, åvila åklagarsidan,

men kommittén anför att detta icke innebär att den åtalade utan olagenhet

för sig själv kan förhålla sig passiv i rättegången. För egen del anser jag

att det bör komma till uttryck i lagen, att den som lämnat en ärekränkande

uppgift om annan och vill göra gällande, att han på grund av en intresse­

kollision bör gå fri från ansvar, också får visa att hans uppgift ar sannings­

enlig eller angiva de grunder för uttalandet som kan åberopas för att göra

uttalandet försvarligt. Om man nämligen går den motsatta vägen och åläg­

ger den kränkte att bevisa osanningen eller oförsvarligheten i den uppgift

som lämnats om honom, skulle man på honom ställa ett krav som han

i regel icke torde kunna fylla. Det är rimligt att den som yttrar sig krän­

kande om annan får redovisa grunden för sina uttalanden och att alltså

bevisbördan i detta hänseende åvilar honom. Det bör således i lagen upp­

tagas stadgande om att lämnandet av en kränkande uppgift icke skall för­

anleda ansvar, om den lämnats under omständigheter som enligt vad förut

sagts ger yttrandefriheten företräde och den som lämnat uppgiften kan visa

att den är sann eller med hänsyn till omständigheterna försvarlig. Vid

prövningen av om en uppgift är försvarlig bör hänsyn tagas bl. a. till vad

som var känt då uppgiften lämnades, och även uppgiftens innehåll är givetvis

av stor betydelse. Det är uppenbart att en uppgift om ett mycket allvarligt

och graverande förhållande i regel icke bör lämnas utan att man är klart

förvissad om uppgiftens tillförlitlighet, medan man då det gäller ofarligare

ting kan vara försvarad att gå mera lättvindigt tillväga. I anslutning till

vad nyss anfördes om meddelanden inom en förtrolig krets må jämväl fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

hållas, att kravet på kontroll av tillförlitligheten av vad man säger i all­

mänhet torde få anses mindre i en dylik krets än eljest.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om icke för ett visst fall, näm-

lgen da fråga ar om beskyllning för brott och den beskyllde tidigare genom

lagakra tvunnen dom frikänts för brottet, borde gälla en särskild regel; i

detta fall skulle den tilltalade icke få i ärekränkningsprocessen föra bevis­

ning om beskyllningens riktighet. I likhet med kommittén anser jag dock

att nagon särregel i detta hänseende ej bör gälla. Frågan torde ej ha nämn­

värd praktisk betydelse.

EU speciellt spörsmål som berörts av kommittén och i några remissytt­

randen galler frågan huruvida ett misstänkliggörande i exempelvis den for­

men, att man bland en persons tillhörigheter placerar tjuvgods, skall anses

alla under arekrankningsreglerna. Åtminstone i vissa situationer torde en

sådan åtgärd få anses jämställd med ett uttryckligt meddelande, och den

synes därvid ingå under den i departementsförslaget använda brottsbeskriv-

ningen.

Nagon anledning att uppdela förtalsbrotten i olika brottstyper för att där­

igenom g,va målsäganden en möjlighet att disponera över sanningsbevis-

ningen föreligger enligt min mening icke. Det är tveksamt om kommitténs

förslag i detta hanseende är hållbart ur processuella synpunkter. Eu sådan

uppdelning leder till en alltför invecklad reglering. Det torde icke finnas

annan utvag an att lita till domstolens processledning, då det gäller att

hmdra den tilltalade att i målet införa kränkande material som är utan

betydelse för den föreliggande rättsfrågan. Emellertid torde — bl. a. av pro­

cessekonomiska skäl — understundom vara angeläget att det på ett tidigt

stadmm av rättegången blir klarlagt huruvida det uttalande som åtalet avser

allts i en sadan privilegierad situation, då intressekollision kan anses före-

hgga, eftersom frågan härom kan vara av väsentlig betydelse för vilken be­

visning som bör få förebringas. Möjlighet synes därför böra beredas att

gora namnda fråga till föremål för beslut under rättegången, vilket får sär­

skilt överklagas. Detta processuella spörsmål torde få närmare övervägas i

samband med utarbetandet av följdförfattningar till brottsbalken.

Om således förtalsbrotten sammanföres till en enda brottstyp __ för vil­

ken benämningen förtal synes kunna godtagas, trots att ordet förtal språk­

ligt torde innebära att den lämnade uppgiften är osann eller ogrundad —

torde likväl en uppdelning böra ske i en normaltyp och en form av grovt brott,

bor normalbrottet bör påföljden begränsas till böter, medan för grovt förtal

bor stadgas böter eller fängelse i högst två år. Enligt min mening är i dessa

fall eu ekonomisk påföljd ofta den mest ändamålsenliga. Genom den möj­

lighet domstolen har att kombinera böter med skadestånd torde domstolen

.ainna bestämma en lämplig reaktion. Särskilt då skada och lidande vållats

oen kränkte genom att den kränkande uppgiften fått stor publicitet och äre-

krankaren ekonomiskt utnyttjat sina uttalanden är det påkallat, att den

kränkte erhåller ett skadestånd som sättes tillräckligt högt för att bereda

honom skälig gottgörelse för skada och lidande.

B 147

Bestämmelserna om brottstypen förtal torde böra upptagas i 1 § i före­

varande kapitel med huvudregeln i ett första stycke och de särskilda be­

stämmelserna om de situationer då intressekollision föreligger i ett andra

stycke. Beträffande grovt förtal kan regler lämpligen upptagas som 2 § i

kapitlet. Till frågan om utformningen av förolämpningsbrottet liksom till

de särskilda spörsmål som rör kriminaliseringen av ärekränkning mot avli­

den person återkommer jag vid 3 resp. 4 §.

Bestämmelserna om ärekränkning avser enligt sin lydelse uttalanden som

riktar sig mot viss person. Självfallet är de också tillämpliga på sådana ytt­

randen som formellt avser t. ex. en juridisk person, en kår, invånarna i ett

hus eller annan grupp men som måste så förstås att eu eller flera bestämda

personer därigenom utpekas. Kommittén har emellertid i detta hanseende

velat gå ett steg längre och föreslagit att även ärekränkning mot juridisk per­

son eller annan kollektiv enhet skall kriminaliseras. Kommittén anför att

någon principiell grund ej kan åberopas för den svenska rättens ståndpunkt

att utesluta kollektiva enheter från skydd mot ärekränkning. I enlighet här­

med har kommittén föreslagit ett stadgande om förtal mot bolag, förening

eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning.

I och för sig är det naturligtvis riktigt att detta ej är någon fråga för

vilken principiella synpunkter behöver vara avgörande. Vad man här bär

att taga ställning till är om en sådan kriminalisering är behövlig. Härvid

måste också beaktas att ur yttrandefrihetens synpunkter starka betänklig­

heter anmäler sig mot en kriminalisering. Vid övervägande av dessa frågor

har jag icke funnit mig övertygad om behovet av den utvidgning som kom­

mittén föreslagit. Någon bestämmelse om ärekränkning av kollektiv har

därför icke medtagits i förslaget.

Kommittén har i kapitlet om bedrägeri och annan oredlighet (7: 9 i kom­

mitténs förslag) föreslagit ett stadgande om ekonomiskt förtal, vilket ar

avsett att komplettera de allmänna reglerna om ärekränkning. Av skäl, som

jag har angivit i den allmänna motiveringen, har någon motsvarighet till

detta stadgande emellertid icke upptagits i departementsförslaget.

Beträffande ärekränkning genom tryckt skrift kräves särskilda övervä­

ganden med beaktande bl. a. av det speciella ansvarighetssystem som upp-

rätthålles enligt vår tryckfrihetsförordning. Dessa frågor torde få upptagas i

annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §•

Förevarande paragraf svarar i gällande rätt mot SL 16: 9 och 16: 11 samt

i kommittéförslaget mot 3: 3.

Gällande rätt. I SL 16: 9 och 16: 11 stadgas om förolämpning. Uppdelning­

en av brottet på två paragrafer bygger i stort sett endast på brottets svår-

hetsgrad. Enligt den förra paragrafen dömes till böter eller fängelse i högst

sex månader, om man förolämpar annan med smädligt yttrande i tal eller

148 B

skrift eller med hotelser eller annan missfirmlig gärnin* under fö-itsäff

mng att ärekränkningen sker på sådan tid eller ort eller°på sådant sätt att

^mädhl Tt|SynTr“f "fS“"de eMer eljesl är *'■ »v*r besk‘i“„h“ Ft

?6- 1 fl" ' rnieJT ' missfirmliS» gärningar i andra fall skall

■ &t A6/ V ?°maS 11 b0ter‘ 1 förhållande till förtalsbrotten är förolämp-

mng att betrakta som en subsidiär brottstyp, så att SL 16:9 och 16- 11 tiU-

lampas^

pa ärekränkande handlingar som ej medför ansvar enligt SL 16: 7

s^ämd

-P?V1S darf°r 3tt krankningen ti” sin innebörd är så obe-

d‘- f U ^ ej n anses sås0m beskyllning om begången gärning eller

^ntTanihet J S "

S'“* *>"> «« • I«= 8 Lft al,Las! av It

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Kommittén. Enligt kommittéförslaget avses med förolämpning i första

nd det fall, att nagon kränker annans ära genom smädligt^ttrlnde eller

IT, f ,ee"de- LikS°m “Uel

^r i försTage, “r„,ä„^

märkei åråe8,

Td S“hSi<il" br,oll5,ä1> 1111 »rtalsbrottön. Kommittén an-

u”d“">af™a kan förekomma att en intressekollision före-

igger som kan föranleda att garningen ej skall anses straffbar Det sär-

, lda stadgande om tillåtligheten av sanningsbevisning som kommittén före-

slagt, bär avsetts bli tillämpligt även beträffande förolämpning I ,örsl°»et

ar brottet uppdelats på två svårhetsgrader, förolämpning och grov förolämp-

för irgtvaT„1tt°raIfallel Samt fä”gClSe 1 hÖgS* sex m4nader e,1“

Yttrandena.

Justitiekanslersämbeiet

har uttalat att, om icke till området

ämhtr/^Tr1^11 fÖresla§na brottstypen vanryktande skulle enligt vad

ämbetet yrkat komma att hänföras vissa detta brott närstående förolämp­

ningar, straffsatsen för förolämpning synes böra innehålla fängelsestraff

om sex månader. I så fall synes maximum i fängelsestraff för grov förolämp­

ning bora höjas till ett år. Överståthållarämbetet hav föreslagit, att stad-

§i ff VT 8r-V ^ololamPninS ntgår. I samband därmed bör enligt ämbetet

straffskalan för förolämpning utvidgas till att omfatta böter elle/fängelse i

mgst sex manader.

Stockholms rådhusrätt

har ifrågasatt lämpligheten av att

sasom grovt beteckna ett brott för vilket påföljden kan stanna vid böter

Departementschefen. Utmärkande för förolämpningsbrottet bör som ja«

orut an ort vara, att uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Så!

som brot sbeskrivning vill jag, för att tydligare utmärka detta förhållande

foiesla att ansvar for förolämpning skall inträda, om man smädar annan

genom krankande tillmale eller beskyllning eller genom annat skymfligt be-

“ L‘Z‘ , ö"0”; °“

-».tidigt utgöv et. lörtalsbrotf,1 bär

trTnA

A

k dr S U

VCCk,at 1 det före§ående>

stadgandena om förtal äga före-

H t 1 1nTr A" °r0lämpning Ska11 aIltså ådöma« endast om gärningen

ej ar belagd med ansvar enligt 1 eller 2 §.

8

8

B 149

I vissa fall kan, såsom kommittén påpekat, förhållandena vara sådana,

att ett förolämpande uttalande på grund av intressekollision ej bör med­

föra ansvar. Frågan om frihet från ansvar på grund av intressekollision

har dock uppenbarligen icke i detta fall lika stor betydelse som då det gäller

förtal. Förolämpning torde endast mera sällan få försvaras av hänsyn till

intressekollision. Spörsmålet behöver icke lösas i lagtexten ulan allmänna

"rundsatser om intressekollisioner torde få beaktas i rättstillämpningen.

Jag vill liksom kommittén föreslå, att brottet uppdelas på två svårhets-

"rader, förolämpning och grov förolämpning, samt att påföljden bestäm­

mes till böter för förolämpning och till böter eller fängelse i högst sex må­

nader för grov förolämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

4 §•

Bestämmelsen har ej någon motsvarighet i gällande rätt. Kommittéför­

slaget upptar motsvarande bestämmelse i 3: 5.

Gällande rätt. Enligt gällande lag är det icke något brott att kränka av­

lidens ära. Före rättegångsreformen år 1948 ägde den avlidnes efterlevande

icke heller anställa åtal eller fullfölja ett väckt åtal för ärekränkning som

förövats mot den avlidne medan denne ännu var i livet. Enligt bestämmel­

serna i 20 kap. 13 § rättegångsbalken tillkommer emellertid nu för sådant

fall rätt att angiva brottet eller tala därå den avlidnes efterlevande make,

bröstarvinge, föräldrar, syskon, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, under

förutsättning att det icke framgår av omständigheterna att den avlidne ej

velat angiva eller åtala brottet.

Kommittén. Kommittén har framhållit att det länge ansetts som en brist

att den svenska strafflagen, i motsats till vad som gäller i de övriga nor­

diska länderna liksom i flertalet främmande länder, icke ger straffrättsligt

skydd ens mot kvalificerade former av ärekränkning mot avliden. Till stöd

för åsikten att straffrättsligt skydd bör givas beträffande ärekränkning

mot avliden kan, yttrar kommittén, åberopas hänsyn av både enskild och

allmän natur. Människor hyser i allmänhet en önskan att åtnjuta ett gott

namn och rykte även efter döden. Intresset att äga vetskap om skydd i detta

hänseende är värt beaktande. Ur samhällets synpunkt är det ett intresse att

den inverkan som en sådan önskan kan ha på en människas handlande

icke försvagas av att hon genast efter döden ostraffat kan göras till föremål

för ärekränkande beskyllningar. Ett ytterligare motiv för kriminalisering är

att ärekränkande beskvllning mot avliden ofta innefattar angrepp även

mot de efterlevandes ära eller i vart fall mot deras pietetskänsla. Kommit­

tén har vidare erinrat om att även andra hänsyn än de nu nämnda anförts

till stöd för att i viss utsträckning straffbelägga ärekränkning mot avliden.

Det har sålunda framhållits att det är ett renlighetsintresse i samhället att

150 13

människor icke har full frihet att utslunga beskyllningar mot den som icke

angre kan försvara sig sjalv. Bestraffning av förtal mot död man har också

uppfattats främst som ett uttryck för aktningen för människovärdet. Mot

en aidealisering har å andra sidan framhållits att en sådan skulle klav-

binda den historiska forskningen och kritikrätten. Vad angår ärekränkande

beskyllning mot personer som avlidit för mycket länge sedan har även an-

°r,t.S,aU Ctt straffrat{sligt skydd är ur praktisk synpunkt meningslöst.

Vid övervägande av skälen för och emot en kriminalisering har kommit-

en funnit de förra överväga. Det straffrättsliga skyddet har emellertid i

orslaget begränsats till att avse förtal mot avliden. Enligt kommittén kan

visserligen skal anföras för att låta straffbestämmelsen omfatta även vad

som av kommittén benämnes vanryktande, d. v. s. lämnande av ärekränkan-

e uppgifter som ar obehonga eller oförsvarliga oavsett om de är sanna eller

CJ’ T*,™? htn7n SärSkiU tU1 den offentliga kritikens berättigade an-

sprak på yttrandefrihet och den historiska forskningen och kritikrätten har

kommittén begränsat skyddet till alt gälla ogrundade uppgifter. Beträffande

forolampmngsbrotten har kommittén uttalat att något praktiskt behov knap­

past föreligger att låta kriminaliseringen omfatta även sådana brott. Med

hansyn särskilt till att ansvar föreslås endast beträffande ogrundade beskyll-

ningar och till begränsningar i åtalshänseende har kommittén icke anseti

nödvändigt att sasom i vissa främmande lagar föreslå en till vissa år be-

stamd skyddstid. En sådan tidsbegränsning blir enligt kommittén i viss mån

godtycklig och foga rationell. Det synes därför vara att föredraga att verkan

av att längre eller kortare tid förflutit efter dödsfallet får beaktas i samband

med atalsprövningen. I fråga om enskilt åtal erhålles en tidsbegränsning där­

igenom att i eu särskild paragraf i förslaget den krets av personer som Lill-

erkannes målsäganderätt hestämts till att omfatta sådana den avlidne när­

stående som avses i 20 kap. 13 § rättegångsbalken om succession i måls-

aganderatt, nämligen efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder elkr

syskon eller den som stöd i adoptivförhållande till den avlidne.

Vad angår påföljden har denna angivits endast genom en hänvisning till

förtalsparagrafen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Yttrandena. Förslaget har icke i något yttrande avstyrkts. Viss tveksam­

het bär uttalats endast av statsåklagnren i Stockholm, som framhållit alt

ett åtal på grund av förtal mot avliden person kan »göra ont värre». Uupen-

barhgen föreligger det emellertid enligt statsåldagaren fall där det kan sv-

nas ytterligt angeläget att död mans ära skyddas.

Svenska tidningsutgivareföreningen har yttrat, att om förtalsbrottet be­

gränsas till att avse spridande av osanna uppgifter, en lämplig avgräns-

mng av det straffbara området synes erhållas. Skulle däremot även spridan­

det av ogrundade uppgifter vara att hänföra till förtal, kan straffbestäm­

melsen tankas komma att lägga visst band på historisk forskning, i vart

fall i vissa situationer. Även pressens verksamhet kan möjligen försvåras.

En utvidgning av kriminaliseringen har ifrågasatts av justitiekansler-

B 151

ämbetet, som förordat att även vad som i kommitténs förslag betecknats så­

som vanryktande och med detta brott närstående förolämpningar skall

drabbas av ansvar. Även Göteborgs rådhusrätt har funnit starka skal tala

för att straffbelägga jämväl vanryktande mot avliden eller åtminstone grova

fall av vanryktande. Rådhusrätten har i detta sammanhang erinrat om att

den av kommittén föreslagna formuleringen av vanryktandeparagrafen ger

möjlighet att i fall då intressekollision föreligger lämna gärningen straffri.

I fråga om den av kommittén angivna målsägandekretsen har i några

yttranden ifrågasatts eu utvidgning. Statsåklagaren i Stockholm har så­

lunda ansett alt till denna krets bör hänföras även den avlidnes trolovade.

Härjämte har statsåklagaren ifrågasatt huruvida icke förevarande stadgan­

de bör givas en något annorlunda formulering, så att därav icke kan dragas

den felaktiga slutsatsen att man avsett att genombryta principen om måls-

ägandens åtalsrätt såsom endast subsidiär. Länsstyrelsen i Norrbottens län

har ifrågasatt om icke en avlidens farföräldrar och morföräldrar bör berät­

tigas att föra talan om förtal mot den döde. Dessa står i samma släktskaps­

förhållande till den avlidne som syskon. Fall föreligger ofta, då aven en

avlidens föräldrar kan vara döda men far- eller morföräldrarna fortfaran­

de lever. Svenska tidningsutgivareföreningen har särskilt uppmärksammat

det fall att den avlidne icke efterlämnat några anhöriga som stått i sådant

släktskapsförhållande till honom att de blir behöriga att uppträda som

målsägande. Enligt föreningens mening är det icke rimligt att skapa ett

avsevärt effektivare skydd för dens ära, som efterlämnar nära anhöriga, än

för dens som icke vid sin bortgång har sådana. Icke minst ur pressens syn­

punkt är det angeläget att lika fall behandlas lika och att alla avlidna viss

tid efter sin död åtnjuter samma skydd mot osanna tillvitelser. Praktiskt

torde frågan kunna lösas så, att åklagaren i fall, då inga arvingar finnes,

ålägges att ägna särskild uppmärksamhet åt angrepp genom osanna upp­

gifter å död persons ära. Det kan enligt föreningens mening förtjäna över­

vägas om en särskild regel härom bör intagas i lagtexten.

Överståthållarämbetet föreslår en tidsgräns för anhängiggörande av åtal

av sjuttio år efter tidpunkten för dödsfallet. Advokatsamfundet förordar en

tidsgräns av tjugu år.

Departementschefen. Något särskilt starkt behov av straff skydd för av­

liden mot ärekränkning torde icke föreligga, men jag finner ej anledning

att motsätta mig denna utvidgning, som praktiskt taget enhälligt tillstyrkts

vid remissbehandlingen.

Brottsområdet torde böra omfatta hela den brottstyp som enligt depar-

tementsförslagct benämnes förtal. De grundsatser som skall gälla för denna

brottstyp bör således bli tillämpliga även när avliden person kränkes. Detta

innebär att den omständigheten, att en kränkande uppgift om eu avliden

är med sanningen överensstämmande eller bär stöd av åberopade grun­

der, medför frihet från ansvar allenast om uttalandet gjorts för alt till­

godose ett berättigat allmänt eller enskilt intresse. Emellertid torde det

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

152 B

ej vara tillfyllest att generellt hänvisa till reglerna om ärekränknine mot

hJn!*de perS°ner’ “tan en närmai'e bestämning är påkallad främsf med

jr

* spörsmålet hur man skall bestämma gränsen bakåt i tiden

Kommittén, tanke att genomföra en tidsbegränsning

genom bestämningen

den krets av personer som tillerkännes målsäganderätt synes knappast

lycklig, utan begränsningen bör i klarhetens intresse framgå av si älva S

död!faieietnVnmgen'>7“ däFVid föreskriva en bestämd tidsfrist, räknad från

fattas så atTdet -J

T? * fr4ga' LagrUmmet torde i stället böra av-

anses

kränka

d 7^

^

fär bedömas> huruvida uttalandet kan

anses kranka den frid som bor tillkomma den avlidne. Vid detta bedömande

dLe“ll fcktor htS°m fÖ;fiUtit från det den avl*dne var i livet eu bety-

digheter SärskiltTr bTkf Z ***% W ^ föreIig§ande omstän-

gneter Särskilt far beaktas huruvida uttalandet var sårande för den av-

neh h efterlevande> varvid hänsyn närmast får tagas till efterlevande make

heL T" "T, \ UndantaSsfa” även till senare generationer. 7v väse“Sg

eller mindre

-‘

minnet av d<m avlidne inom en störrf

,

t jam t kvarstar med levande personlig kraft Läsrum

”Sä' “*> **“ » avliden ÄK

svar enligt 1 eller 2 §, om garningen är sårande för de efterlevande eller

den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne

bör ti lik Samt,°mstand,§heterna 1 övrigt, kan anses kränka den frid som

bor tillkomma den avlidne. Med en dylik utformning av brottstypen synes

atTdSTh erforderllSt skydd mot obehöriga kränkningar mot avliden utan

att den behover innebara någon hämsko på den historiska forskningen och

pa den fria yttrande- och kritikrätten i övrigt.

defätfvkd^rtT vilke“kret*av P^soner som skall tillerkännas målsägan-

forde ^

r

^ uPPtaSas i samband med åtalsreglerna och

de därvid fa losas i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs för-

hungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

6 KAP.

Om

sedlighetsbrott

lighetshrnHPiteI’ IT motsVarar 4 kaP- 1 kommitténs förslag, behandlar sed-

hghetsbrotten och har sin motsvarighet i SL 18 kap. jämte vissa stadganden i

brot mntPf ,dskamsbr?ttet’ S°m aV kommittén upptagits i kapitlet om

kapitef f j’ har 1 dePartementsförslaget överflyttats till förevarande

svnnuSftertv6 ”“?■

ändrin§ar- De särskilda

synpunkter av medlcmsk och psykiatrisk natur som kan anföras beträffan-

de sedlighetsbrotten och förövarna av sådana brott har utförligt behandlats

av fackman i bilagor till straffrättskommitténs betänkande.

, aPMf-- Upptag*r* den nU föresla§na lydelsen brottstyperna våldtäkt

och

valdforande (1 §), fnhetskränkande otukt (2 §), otukt med barn

och

B 153

grov otukt med barn (3 §), otukt med ungdom (4 §), blodskam (5 §), otuk-

tigt beteende (6 §) samt koppleri och grovt koppleri (7 §). Vidare upptages

en bestämmelse om försök (8 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år JV62

1 §•

Denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet i SL 15: 12 och 15: 13

samt delvis 15: 15 a. I kommitténs förslag har bestämmelsen sin plats i 4: 1.

Gällande rätt. I SL 15: 12 stadgas att, om någon tager kvinna med våld

och mot hennes vilja med henne övar otukt eller tvingar henne därtill ge­

nom hot som innebär trängande fara, han skall dömas till straffarbete från

och med fyra till och med tio år. Är omständigheterna synnerligen mildran­

de, må tiden för straffarbetet nedsättas till två år. Fick kvinnan av gärning­

en svår kroppsskada, skall gärningsmannen dömas till straffarbete på livs­

tid eller i tio år, och om hon avled, skall han dömas till straffarbete på livs­

tid. Enligt SL 15: 15 a skall, om någon förmått kvinna till otukt genom an­

nat våld eller hot om brottslig gärning än i 15: 12 avses eller medelst hot att

åtala eller angiva någon för brott eller att om någon lämna menligt meddelan­

de, gärningsmannen dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är

omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till

sex år.

.

SL 15:13 och 15:15 utsträcker våldtäktsansvaret till vissa andra tall,

nämligen då någon övar otukt med kvinna som är försatt i yrsel, sömn eller

vanmakt, så att hon saknar bruket av fri vilja eller är ur stånd att värja sig.

Har gärningsmannen själv, med uppsåt att öva otukt med kvinnan, försatt

henne i sådant tillstånd, skall han enligt SL 15: 13 dömas i likhet med vad

som stadgas i SL 15: 12. Har gärningsmannen ej själv försatt kvinnan i med­

vetslöst tillstånd men väl utnyttjat en dylik situation, dömes han enligt SL

15: 15 till straffarbete från och med två till och med sex år. Fick kvinnan

svår kroppsskada eller döden, inträder straffskärpning.

Kommittén. Bestämmelserna om våldtäkt i förevarande paragraf i kom­

mitténs förslag avser liksom stadgandena om våldtäkt i gällande lag att be­

reda skydd för kvinnans integritet i sexuellt hänseende mot vissa grövre

angrepp. Medan bestämmelsen om våldtäkt i gällande lag riktar sig mot

framtvingande av otukt, har det i förslaget begränsats till att avse fram­

tvingande av samlag. Att en kvinna nödgas underkasta sig sexuella över­

grepp av annat slag än samlag behöver visserligen, uttalar kommittén, ej

alltid innebära ett mindre lidande för henne än då gärningsmannen till-

tvingar sig samlag, men det kan i regel dock ej anses i samma grad kiän-

kande för henne. Dylika övergrepp har därför i förslaget hänförts till andra

stadganden. Genom kravet på samlag uteslutes vidare från tillämpningsom­

rådet för förevarande paragraf övergrepp av en person mot en annan av

samma kön. Kravet på samlag innebär icke, att detta skall ha fullbordats;

det är tillräckligt att mannens åtgärder lett till att könsdelarna berört var-

154 B

Äfrr äää.sc* la sven “•

r

izäs

v"st strTfSsa'1 f°rjfdtäkt kan alltså ifrågakomma våld eller hot av

att det i SL 15 iHör i SaS°m,medel för våldtäkt framhåller kommittén,

och emot

henne,

,

aTan 6 UUryCket Xtager man kvinna våld

och emot hennes vilja, med henne övar otukt» anses innebära krav nå s k

absolut våld Väldet skall ha brutit ett till det yttersta

gjort mot»,Ld

eller

pa annat satt fullständigt betvingat kvinnan, t. ex. så att hon genom miss

arteulvTåldIrr “"T Slä"d *“ bi“da et,eklivt

I fråga om

rten av våld skiljer sig de nuvarande bestämmelserna om våldtäkt

fråL vad

““ Tt rZZl n

<SL 5> auväudes liksom f“5 avtllla

fysisk kraft f 3 pers0n>- Härmed förstäs> framhåller kommittén en

fysislc kraftan vändning som direkt träffar en person och som utgör an

f -h t ^.1Sshandel eller ett betvingande av den anfallnes kroppsliga rörelse

etl tm deT n1 T Ska11 anses/örelig§a fordras alltså icke att våldet brutit

betvingats ^Und* 3 ™°.tst!nd elIer att nåSon På annat sätt fullständigt

.. tvmgats. Under uttrycket vald å person hänföres vidare såsom direkt

sättesvanmaktenl11 Stadgande 1 rånParagrafen, sådana fall där någon för-

sattes i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Med »annat sådant tillstånd»

hr, V f°rSta hand aU °ffret försatts 1 sömn eder yrsel eller eljest gjorts

hjälplöst genom anvandande av bedövande medel.

J J

Kravet på absolut våld såsom medel för våldtäkt har enligt kommittén vi-

larVa oft JUH3 r*?gheter * rättstillämPningen. Tidigare fann sig domsto-

na ofta nödsakade att l.llampa stadgandet om rättsstridigt tvång i SL 15-

22 hade garningen stannat vid försök, fanns i sådant fall icke någon straff!

1937?si 1S5 f g!,' F°ir aU Fåda t0t På d6tta missfbrhållande ilfördes år

mas

„!

P' Un 15 3 § dGt stad§ande> enligt vilket ansvar kan ådö-

o^ukt Ko"3 i?-8?01" annat VåM än 1 SL 15: 12 avses förmår kvinna till

tukt. Kommittén har ansett övervägande skäl tala för att i den nya lagstift-

utWkef80^,^61 *°T VåIdtäkt Uppt3§a allt våld av det sla§ som avses med

uttrycket »våld a person». Denna ståndpunkt har i den föreslagna lagtex­

ten kommit till uttryck genom orden »medelst våld å henne». Lika med våld

d 'T1?? b°r. enb§t kommittén anses att försätta henne i vanmakt eller

annat sadant tillstånd.

Beträffande hot såsom medel för våldtäkt användes i SL 15: 12 uttrycket

.hot som innebär trängande fara». Ehuru denna formulering överensstäm­

mer med den som användes i SL 20:5 i beskrivningen av råntvång, måste

!!lena °m™ltten antagas att hot som tvångsmedel vid våldtäkt innefattar

ast hot om sadant vald som kan utgöra medel för våldtäkt, d. v. s hot

om absolut vald. I förslaget bibehålies det nuvarande uttrycket »hot som in­

nebar trängande tara». Därmed avses, uttalar kommittén, hot av det slao

som enligt gal ande lag liksom enligt förslaget kan utgöra råntvång, i främs!

ca rummet hot om vald av sådant slag som enligt förslaget är förutsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 155

för våldtäkt. Med trängande fara förstås sålunda fara för ett omedelbart

förestående våld av allvarligare beskaffenhet. Faran måste med andra ord

oälla liv eller hälsa eller något annat mera betydelsefullt intresse.

° Enli°t förslaget skall bestämmelserna om våldtäkt kunna tillampas, da

en eift° man tilltvingat sig samlag med sin hustru. Kommittén framhåller

dock att, då fråga är om makar som sammanlever, stadgandet om våldta i

torde bli utan större praktisk betydelse på grund av att en dylik gärning en­

dast sällan lärer komma till åklagares kännedom samt med hansyn till de

särskilda bevissvårigheterna i sådant fall.

Med hänsyn till att under det föreslagna lagrummet hanfores ej blott tall

som avses i nuvarande SL 15: 12 utan även vissa fall som ingar under

15

: 15 a har en justering av skalan för påföljden ansetts påkallad. Att mini­

mum likväl satts så högt som till två års fängelse har kommittén ansett för­

svarligt, då ett med tvång av ifrågavarande slag framtvingat samlag prin­

cipiellt måste bedömas såsom ett väsentligt grövre brott än ett genom sa-

dant tvång förövat tillgrepp. För sådana fall då brottet är att anse som mind­

re <rovt med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen ° exempe -

vis att de på grund av äktenskap eller av annan orsak tidigare stått i intim

förbindelse med varandra — föreslås en lindrigare skala. Även här bär, med

hänsyn till de i förhållande till gällande lag mindre stränga fordringarna i

fråga om tvångets beskaffenhet, ansetts nödvändigt att väsentligt underskri­

da det minimum, straffarbete i två år, som för närvarande galler då omstän­

digheterna är synnerligen mildrande. Den föreslagna skalan omfattar fäng­

else från och med sex månader till och med fyra år. Brottet benämnes enligt

förslaget även i detta fall våldtäkt.

I vållande lag föreskrives förhöjt straff om kvinnan av garningen fatt svar

kroppsskada eller avlidit. Liksom i andra dylika fall utgår förslaget fram

att förhöjning här kan inträda endast enligt reglerna om sammantraHande

av brott. Har gärningsmannen av oaktsamhet vållat kvinnans död eller åsam­

kat henne kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa, skall han således

dömas för våldtäkt i förening med vållande till annans död eller vållande

till kroppsskada eller sjukdom.

Yttrandena. Föreningen Sveriges stadsfiskaler har uttalat, att framtvingan­

de av andra sexualhandlingar än samlag kan i lika hög grad som samlag

kränka kvinnans sexuella anständighetskänsla. På grund härav är det en­

ligt föreningens åsikt lämpligare att beskriva gärningen såsom »kons-

ligt umgänge». Ett ytterligare skäl för en sådan ändring är att svårigheter

kan uppkomma i bevishänseende om gärningsmannen, vid försök till våld­

täkt invänder att han icke avsett att tilltvinga sig samlag, men väl medger,

att han på annat sätt åsyftat att tillfredsställa sin könsdrift. Länsstyrelsen

i Norrbottens län har i detta hänseende anfört, att om gärning mot hustru

•j dömes som våldtäkt, ordet otukt fortfarande synes kunna användas som

eskrivning på gärningen.

Hovrätten för Nedre Norrland har framfört önskemål om att begreppet

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

156 B

samlag definieras i lagtexten. Hovrätten anför, att enligt motiven samla»

skall anses loreligga redan när parternas könsorgan blott kommit i berög

hittliranmTnt aHEntSadtan t0^ning &V begrePPet samla§ t°rde strida mot

Uti Is allmant vedertaget språkbruk. Uttrycket samlag användes också

bLund

1 f°raldrabalken samt 1

la§en

den

10

juni

1949

angående

blrn urnm ,ntln§,m- “p-1 °m äktenskaPPg börd eller faderskap till

barn utom äktenskap. Forarbetena till föräldrabalken synes närmast tvda

pa att endast fullbordat samlag där åsyftas. Hovrätten har ej något att er-

se:ari h brotts«m^adet bestämmes såsom kommittén enligt motiven av-

sei Med hansyn till det sagda ifrågasättes dock om detta tillräckligt tyd-

dinnn°mmi tlH Ut!r^k 1 la8texten- Även föreningen Sveriges häradshöv­

dingen anser en definition i lagtexten önskvärd

JfV°kTr/Undet h3r framfÖrt kritik mot försla§et> att s. k. absolut

våld ej skall kravas för att våldtäkt skall anses föreligga. För denna änd-

nng, som torde innebära att våldtäktsbrottet erhåller en med det allmänna

oiestaUmngssattet icke överensstämmande innebörd, har kommittén icke

anfört annan motivering än att kommittén ansett övervägande skäl tala där-

lor Kommittén anför visserligen att kravet på absolut våld visat sig er­

bjuda svårigheter i rättstillämpningen men erinrar också om att stadgan-

det i SL 15: 15 a år 1937 införts just för att råda bot på nämnda missför-

hallande. Äna gärningar som går in under den föreslagna paragrafen om

våldtäkt ar givetvis straffvärda; frågan är endast var gränsen mellan våld-

talct och fnhetskrankande otukt skall dragas. Hovrätten över Skåne och

Blekinge har uttalat att av förslaget icke med önskvärd tydlighet framgår

lur våldet skall vara beskaffat. Att döma av vad kommittén anfört skall

våldet vara av det slag, som i gällande rätt liksom i förslaget betecknats som

»våld å person», d. v. s. en fysisk kraftanvändning, som direkt träffar en

person och som utgör antingen misshandel eller ett betvingande av den

anfallnes kroppsliga rörelsefrihet, utan att ett fullständigt betvingande av

Jevinnan behöver föreligga. I enlighet härmed skall exempelvis, då kvinnan

försöker värja sig genom att knipa samman benen, ett våld, som allenast

består däri, att gärningsmannen med sina kroppskrafter skiljer kvinnans

ben åt, vara tillräckligt för ansvar enligt förevarande paragraf. Så bör ock­

så vara fallet. Uttalandena i betänkandet giva emellertid uttryck för upp­

fattningen, att våldet skall vara av avsevärt allvarligare karaktär än nu

sagts. Hovrätten framhåller vidare, att begreppet våld enligt förslaget om-

iattar bl. a. misshandel och att enligt 1:5 i förslaget såsom misshandel

skall anses alt försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Med

hänsyn härtill kan ifrågasättas, om försättande i vanmakt o. dyl. behöver

särskilt nämnas i förevarande paragraf. Föreningen Sveriges häradshövding­

ar föreslår, att uttrycket »(vanmakt eller) annat sådant tillstånd» utbytes

mot det i 2 § i förslaget använda uttrycket »(vanmakt eller) eljest i hjälp­

löst tillstånd».

Medicinalstyrelsen anser, att några vägande skäl för att låta våldtäkt:

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1062

B 157

brottet omfatta det fall att parterna är gifta med varandra icke anförts samt

att praktiska skäl talar mot en dylik utvidgning. Den kan komma att spela

roll i skilsmässoprocesser. Ej heller är det uteslutet, att stadgandet kan

komma att användas i utpressningssyfte. Det innebär också en utvidgning

av gällande abortindikationer. Enligt gällande rätt och jämväl enligt den

föreslagna bestämmelsen må nämligen legalt avbrytande av havandeskap

ske, om det tillkommit genom våldtäkt. Förutsättningen är emellertid, att

brottet, där så kunnat ske, åtalats, eller angivits till åtal. Kvinnan kan da,

om icke andra tillräckliga skäl till legalt avbrytande av havandeskapet före­

ligger, bli nödsakad att anmäla maken till åtal. Detta synes föga tilltalande.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm har likaledes avstyrkt utvidgningen

av våldtäktsbrottet till det fall att parterna är gifta. Han har därvid särskilt

framhållit att den föreslagna bestämmelsen kan förmodas bil utnyttjad i

trakasseringssyfte samt att rättstillämpningen med hänsyn till bevissvå­

righeterna och den föreslagna prövningsrätten för åklagarna kan befaras

bli synnerligen ojämn. Kriminalpolisintendenten har också framhållit, att

det ej är ovanligt att hustru i samband med utredning för vidtagande av

åtgärder mot mannen jämlikt alkoholistlagen påstår sig ha blivit tvingad

till samlag av denne under hot om misshandel. Riksåklagarämbetet har ut­

talat att vissa skäl otvivelaktigt kan anföras för den föreslagna kriminalise­

ringen, såsom angelägenheten att i möjligaste mån motverka brutala över­

grepp under rusets inflytande. Ämbetet ställer sig ändock tveksamt till den­

na utvidgning av brottsområdet. Även länsstyrelserna i Malmöhus och Norr­

bottens lön, t. f. landsfogden i Gävleborgs län med instämmande av läns­

styrelsen i samma län och förste stadsläkaren i Malmö har uttalat tveksam-

het på denna punkt.

,

I fråga om påföljden för våldtäkt har hovratten för Nedre Norrland med

hänsyn till fall där gärningsmannen orsakat kvinnans död ifrågasatt om

icke livstidsstraff borde upptagas i skalan i första stycket. Advokatsamfun­

det å sin sida har förordat en sänkning av minimum i denna skala och där­

vid erinrat om att minimum enligt SL 15: 15 a utgör en månads fängelse

Vad angår skalan i 1 § andra stycket förordar samfundet, med hansyn till

de icke alltför sällsynta fall, där omständigheterna måste^ anses synnerli­

gen förmildrande, likaledes en sänkning; maximum synes sålunda icke bora

överstiga fängelse i två år.

.

,

,

Beträffande gränsdragningen mellan brott som avses i forsta stycket oc

i andra stycket av den föreslagna paragrafen har Fredrika-Bremer-forbiin-

del betonat, att omständigheterna bör vara synnerligen mildrande for att

brottet skall betraktas som mindre grovt. Riksförbundet för sexuell upplys­

ning har i förevarande hänseende anfört, att den omständigheten, att gär­

ningsmannen på grund av äktenskap eller eljest tidigare stått i intim för­

bindelse med kvinnan, ingalunda alltid gör att brottet framstår såsom mind­

re cjfovt. Tvärtom förekommer situationer, där mannen trots kvinnans för­

tvivlade motstånd genomför sitt uppsåt för att kränka henne, sedan hon a\-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1062

158 B

brutit förbindelsen med honom. Kommitténs motiv inbjuder till den upp­

fattningen, att kvinnans könsfrihet i dessa fall värderas mindre hö°t av

samhället.

°

Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag vill jag

oroida att området för våldtäktsbrottet begränsas till att avse fram­

tvingande av samlag. Detta uttryck innefattar enligt min mening ej något

krav på att samlaget skall ha fullbordats. Uttryckets tolkning i föräldrabal-

nu6 Va,? yrande för bestämningen i detta sammanhang. För

att fullbordad våldtäkt skall anses föreligga är det sålunda, såsom korn­

en anfört, tillfyllest att konsdelarna berört varandra. Någon uttrycklig

regel harom eller närmare definition av begreppet samlag synes dock knap­

past kunna meddelas. En sådan definition skulle för övrigt icke få någon

storre praktisk betydelse, då det gäller att avgöra om en gärning utgör brott

eller icke. Dess betydelse skulle i allmänhet begränsa sig till att giva en

viss ledning för garningens hänförande under våldtäkt, försök till våldtäkt

eller det i nastfoljande paragraf upptagna brottet frihetskränkande otukt.

Dessa gransdragnmgar torde få överlämnas till rättstillämpningen.

I fråga om sättet för betvingande av kvinnan innebär kommitténs förslag,

att hon skall ha tvingats till samlag medelst våld å henne eller medelst hot

som innebar trängande fara; lika med våld å kvinnan skall anses att för­

satta henne i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Denna avfattning, som

anknyter till vad som galler beträffande rån och vars innebörd närmare ut-

VeC,kl.aS * kommitténs motiv, synes godtagbar. Det torde emellertid ej vara

tin rfSL3? sarskllt nämna försättande i vanmakt eller annat sådanf

I stånd. Ett dylikt ingrepp i den kroppsliga integriteten inbegripes uttryck-

hgen i misshandel (se 3 kap. 4 § i departementsförslaget), som utgör eu

art av vald å person.

&

En principiell nyhet i kommitténs förslag är att våldtäktsbrottet skall

omfatta aven det fall att parterna är gifta med varandra. Under remissbe-

ZIhT? ha" V1SSa Sändningar riktats mot denna utvidgning av brotts-

området. Invändningarna synes ha visst fog för sig, men med hänsyn till

innans sexuella frihet förefaller det i princip oriktigt att från våldtäkts-

ottet avgransa det fall att make med våld eller hot om våld tilltvingar sig

samlag med sm hustru. Det är för övrigt vanskligt att här uppdraga en

s arp gräns; exempelvis kan det ofta vara anledning att bedöma ett sådant

tall dar parterna sammanbor utan att ha ingått äktenskap på samma sätt

som om parterna hade varit gifta. Den riktigaste lösningen synes vara att

sasom kommittén föreslagit ej göra något undantag i detta avseende men

genom utformningen av skalan för påföljden giva uttryck för ett mildare

edonmnde av brottet, for den händelse detta med hänsyn till kvinnans

toi hallande till mannen framstår såsom mindre grovt.

Den i ett remissyttrande berörda frågan om förutsättningarna för legalt

av rytande av havandeskap som uppkommit genom att äkta make gjort sig

Vntt h „

Va!dtakt torde

få övervägas i samband med de ändringar, som

orottsbalken föranleder i andra författningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

B 159

I fråga om påföljden har kommittén föreslagit två särskilda latituder.

Den ena sträcker sig från två till tio år och den andra, som förutsätter att

brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest är att

anse som mindre grovt, från sex månader till fyra år. Detta förslag synes

mig lämpligt avvägt; med hänsyn till det allvarliga ingrepp i en kvinnas

sexuella frihet som förevarande gärningstyp innebär anser jag ej alt, såsom

advokatsamfundet ifrågasatt, någon sänkning av den föreslagna nedre

eränsen bör komma i fråga. För de fall som ingår under den lindrigare ska­

lan torde särskild brottsbenämning böra utsättas. Jag vill för dessa fall fö­

reslå benämningen våldförande.

2

§-

De bestämmelser som upptagits i denna paragraf motsvaras av stadgan-

den i SL 15:15, 15:15 a, 18:1 andra stycket, 18:2 andra stycket, 18:6

andra stycket, 18:8 a, 18:9 och 18:10. I kommitténs förslag finnes mot­

svarighet till paragrafen i 4: 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Gällande rätt. Enligt gällande lag kan heterosexuell otukt medföra ansvar

__förutom vid vissa tillfällen som här lämnas åsido — i följande fall:

1) otukt med kvinna under utnyttjande av yrsel, sömn eller vanmakt

vari hon befann sig, så att hon saknade bruket av fri vilja eller var ur

stånd att värja sig (SL 15: 15);

2) otukt med kvinna genom annat våld eller hot om brottslig gärning

än som avses i SL 15: 12 eller medelst hot att åtala eller angiva någon för

brott eller att om någon lämna menligt meddelande (SL 15: 15 a);

3) otukt av släkting i rätt uppstigande led med den som är sinnessjuk

eller sinnesslö eller eljest genom grovt missbruk av den yngres beroende

ställning (SL 18:1 andra stycket);

4) otukt av styvfader eller styvmoder med styvbarn eller styvbarns av-

komling under omständigheter svarande mot de under 3) angivna (SL

18:2 andra stycket);

5) otukt av befattningshavare vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattig­

hus, barnhus eller annan sådan inrättning med där intagen kvinna (SL

18:6 andra stycket);

6) otukt i annat fall än under 3)—5) sägs med kvinna som fyllt temton

men ej aderton år genom grovt missbruk av överordnad ställning (SL 18:

8 a); samt

7) otukt med kvinna som är sinnessjuk eller sinnesslö (SL 18:9).

Bestämmelserna om homosexuell otukt i gällande lag avser förutom

de vid 3 och 4 §§ i förevarande kapitel i deparlementsförslaget behandlade

fallen av sådan otukt med den som är under femton år eller mellan femton

och tjuguett år (SL 18: 10) — följande fall:

8) otukt med sinnessjuk eller sinnesslö (SL 18: 10 a första stycket);

9) otukt av befattningshavare vid inrättning som omnämnts under 5)

med där intagen person (SL 18: 10 a andra stycket första ledet), samt

160 B

1°) otukl med annan under grovt missbruk av hans beroende ställning

(bB 18. 10 a andra stycket sista ledet).

b

Den brottsliga handlingen beskrives i samtliga nämnda lagrum med orden

.ova otukt* eller .förmå till otukt». Någon definition av begreppet otukt

av do Jt ^ ^ * agteXten Utan lnnebörden därav får bestämmas med ledning

hlter åt? h °?

Av fIera rättsfa11 fram§år att rättspraxis haft svårig

heter att bestamma huruvida en viss handling skall anses innebära övande

° U , 6 ,6r ,den såsom annan sedlighetssårande gärning skall hänfö-

las under den lindrigare bestämmelsen i SL 18: 13.

1 8'ällande IaS har i förslaget gjorts en uppdelning av

dhghetsbrotten pa två huvudtyper med hänsyn till själva angreppshand-

mgen. Huvudsynpunkten har därvid varit, att handlingar som u/den an­

gripnes synpunkt sett framstår som likvärdiga i svårhetsgrad hänföres till

en och samma huvudtyp. Sålunda har till den svårare huvudtypen — bort-

innefT VaIdt^ktsbrottet som a^er endast samlag — förts handlingar som

svfte Fö"

r af G rSSa andra därmed JämförIi§a beröringar i sexuellt

syfte. För att beteckna har avsedda handlingar har i förslaget — i föreva­

ran e och ett par av de följande paragraferna — använts uttrycket »köns-

hgt umgänge». Andra sexuella angrepp mot enskild person, vilka icke är av

sa an svarhetsgrad att de bor hänföras under de nämnda strängare straff-

(Z

“rna’ hf f°rtS tiU den lindri8are

brottstypen otuktigt beteende

(se 6 § i forevarande kapitel).

Med uttrycket könsligt umgänge åsyftas enligt förslaget i första hand nor-

rnalt könsumgänge mellan man och kvinna, samlag. Till könsligt umgänge

mellan två personer hanföres vidare andra sexualhandlingar av såväl hetero­

sexuell som homosexuell natur, vilka typiskt sett avser att tillfredsställa

eller uppvacka bådas eller enderas sexuella drift. Vad angår andra hithöran-

de heterosexueHa handlingar än samlag avses i första hand samlagsförsök

och andra samlagsliknande åtgärder. Enligt kommittén bör icke nödvändigt-

vjs kravas att gärningsmannens och offrets könsdelar berör varandra. I de

iall dar garningen forövas av en man mot en kvinna är det t. ex. tillräck-

igt, att gärningsmännen med sitt könsorgan berör annan del av kvinnans

°PP an hennes könsorgan. I regel måste fordras att direkt kroppslig be­

röring föreligger. Stundom bör emellertid könsligt umgänge anses äga rum

aven utan direkt kroppslig beröring mellan den enas könsorgan och den

andras kropp. Såsom könsligt umgänge bör vidare anses att gärningsmannen

med munnen eller tungan berör den andras könsorgan eller denna företager

motsvarande åtgärd med gärningsmannens könsorgan. Utanför det område

som avses med begreppet könsligt umgänge bör däremot i regel falla att

gärningsmännen fingrar på eller eljest flyktigt berör den andras yttre köns-

organ. or att anses såsom könsligt umgänge torde beröringen i regel böra

vara inriktad på en viss varaktighet. I fråga om homosexuella handlingar

far, enligt kommittén, gransen mellan vad som skall hänföras till könslmt

umgänge och vad som skall anses såsom sedlighetssårande gärning dragas

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 161

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

på likartat sätt som beträffande handlingar av heterosexuell natur. Såsom

könsligt umgänge bör anses sådana förfaranden som motsvarar normalt

könsumgänge i heterosexuella förhållanden.

Kommittén har övervägt att låta den avsedda innebörden av uttrycket

könsligt umgänge komma till synes i lagtexten genom att upptaga en lorm-

H„ definition, av innehåll exempelvis att med könsligt umgänge torstas en

handling som innefattar samlag eller därmed jämförlig beröring. Da emeller­

tid en dylik definition ej skulle giva någon egentlig vägledning for domsto­

larna utöver vad som framgår redan av själva uttrycket könsligt umgänge,

har kommittén avstått från att i lagtexten upptaga någon sådan definition.

Kommittén har vid den lagtekniska utformningen av de skilda brottsty­

perna i princip sett heterosexuella och homosexuella handlingar från samma

synpunkt. I förevarande paragraf i förslaget har under brottsbenamningen

frihetskränkande otukt sammanförts huvuddelen av de gärningar som av­

ses i de förut omnämnda bestämmelserna i gällande lag om heterosexuell

och homosexuell otukt. Därvid har kommittén sökt beskriva de brottsliga

gärningarna utan att använda den detaljerade kasuistik som känneteck­

nar de gällande bestämmelserna och som i ej ringa grad bidragit ti a

göra dessa svåröverskådliga. Förslaget innebär i förhållande till gällande

lag en utvidgning av brottsområdet i vissa hänseenden.

Följande huvudgrupper av fall omfattas enligt kommittéförslaget av be­

stämmelserna i förevarande paragraf.

a) tvång av annat slag än i 1 § avses till könsligt umgänge,

b) könsligt umgänge med någon genom att grovt missbruka dennes be­

roende ställning;

,. , .

c) könsligt umgänge med någon som befinner sig i vanmakt eller eljest i

hjälplöst tillstånd; samt

d) könsligt umgänge med någon genom att utnyttja nedsättning ellei

rubbning av dennes själsverksamhet.

Vad angår tvång till könsligt umgänge motsvarar forslaget narmast de be­

stämmelser som i gällande lag upptagits i SL 15: 15 a. I motsats till de gäl­

lande bestämmelserna avser förevarande stadgande i forslaget även sadana

fall där gärningen förövas av kvinna samt könsligt umgänge av homosexu­

ell natur. Under bestämmelsen kommer vidare sådana fall där tvångsmedlet

i och för sig är av det slag som avses i stadgandet om våldtäkt men dar

tvånget ej utmynnat i samlag utan endast i handling som ar att betrakta

som könsligt umgänge av annat slag än samlag.

Såvitt angår det fall att någon förmår annan till könsligt umgänge genom

att grovt missbruka dennes beroende ställning har lorslaget motsvarighet i

gällande rätt i de förut omnämnda bestämmelserna i SL 18: 1 andra stycket,

18:2 andra stycket, 18:8 a och 18: 10 a andra stycket sista ledel. Såsom

exempel på stadgandets tillämpningsområde nämner kommittén, alt eu ar­

betsgivare eller eu arbetsledare med grovt missbruk av eu underordnads be­

roende ställning, t. ex. genom att hota med avsked, förmår den underordna­

de till könsligt umgänge.

(J Itihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

162 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Den tredje huvudgruppen av fall - att någon har könsligt umgänge med

annan som befinner sig i vanmakt eller eljest i hjälplöst tillstånd — motsva-

f"

omnamnda stadgandet i SL 15:15. Med uttrycket hjälplöst

tillstånd asyftas bl. a. sådana fall som att den angripne på grund av sjuk­

dom eller kroppsskada ar oformögen att bjuda motstånd eller ej förmår

upptatta gärningens innebörd.

Med den sista huvudgruppen - att någon för könsligt umgänge med an-

nan utnyttjar nedsättning eller rubbning av dennes själsverksamhet — bör

jamforas bestämmelserna i SL 18:1 andra stycket, 18:2 andra stycket,

18: 9 och 18: 10 a första stycket.

Bestämmelserna i paragrafen kan enligt förslaget tillämpas jämväl då

garningen forovas mot make. Att det i sådana fall måste vara fråga om en

mycket påtaglig kränkning ligger emellertid, framhåller kommittén, i sa­

kens natur, liksom ock att dylika fall mera sällan torde komma till utom­

ståendes kännedom.

Enligt forslaget skall för frihetskränkande otukt dömas till fängelse i högst

fyra ar Försök, förberedelse och stämpling till frihetskränkande otukt

ar enligt forslaget icke belagda med ansvar.

Yttrandena. Göteborgs rådhusrätt har föreslagit att brottsbeskrivningen

ortydligas genom att före orden »könsligt umgänge» insättes orden »sam­

lag eller annat».

Riksåklagarämbetet framhåller, att kommittén i sina motiv icke berört

ett jämförelsevis vanligt fall av heterosexuella otuktshandlingar mot barn,

vars klassificering synes giva anledning till viss tvekan. Ämbetet syftar på

det tall att gärningsmannen låter offret röra vid lians manslem. Ofta giver

utredningen i sådana fall icke belägg för annat än att en jämförelsevis flyk­

tig sådan beröring skett. I homosexuella förhållanden synes en sådan hand­

ling enligt förslaget liksom enligt gällande rätt vara att hänföra till den

grövre gärningstypen. Beträffande heterosexuella otuktshandlingar av nyss

angivet slag är förslagets ståndpunkt däremot icke klar. Visserligen uttalas

att såsom könsligt umgänge skall anses fall, då gärningsmannen med sitt

könsorgan berör annan del av kvinnans kropp än hennes könsorgan, men

med detta uttalande torde icke avses nu ifrågavarande fall. I praxis torde

fallen bedömas såsom otukt (se NJA 1951 not B 22 samt 1953 not C 645).

Även med tillämpning av de synpunkter, som ligger till grund för förslagets

typindelning, synes de närmast vara att hänföra till den kvalificerade gär­

ningstypen, således till könsligt umgänge. Den omständigheten att det mot­

satta fallet, alltså det då gärningsmannen i heterosexuella förhållanden fing­

rar på eller eljest flyktigt berör offrets könsorgan, uttryckligen hänförts

till otuktigt beteende giver dock anledning till tvekan om förslagets stånd­

punkt i förevarande del. Ämbetet har kunnat konstatera att domstolarnas

praxis när det gäller att uppdraga gränsen mellan otukt samt tukt och sed­

lighet sårande gärning är vacklande. Med hänsyn till den bristande enhet-

lighet, som råder vid rättstillämpningen inom detta område, är varje klar­

B 163

läggande uttalande i fråga om gränsdragningen av betydelse.

Riksförbun­

det för sexuell upplysning

har framhållit, att uttrycket könsligt umgänge

innefattar sexualhandlingar av mycket olika slag och vådlighetsgrad sam

förordat en restriktiv tolkning av uttrycket. I tveksamma gransfall bor sta -

gandet om oluktigt beteende utnyttjas.

Skolöverstyrelsen

har uttalat be­

tänkligheter i den mån sådana gärningar mot barn och ungdom som nu

betraktas som otukt enligt förslaget skulle bli att bedöma som otukhgt be-

teCrr

landsfogden i Norrbottens län

har förordat, att begreppet otukt, med

den innebörd detta nu fått i rättstillämpningen, bibehålies i lagstiftningen

Länsstyrelsen i samma län

har anslutit sig till landsfogdens uppfa^

samt framhåller, att termen könsligt umgänge annu icke

vunnit

burskap

och torde kunna förväxlas med könsumgänge, som val narmast motsvar

“

h

'oLllen

för Västra Sverige

gör beträffande brottsbeskrivmngen ii före-

varande paragraf det allmänna uttalandet, att utvidgmngen av brnttsom-

rådet synes kunna medföra att fall som knappast kan anses straf varda

likväl blir straffbara. Även om domstolarna genom en restriktiv tillämp­

ning kan komma till rätta med dessa frågor, kvarstår genom st«dgand®ts

utformning en möjlighet att utnyttja såväl straffvärda som icke strafivarda

hamk^åklagaräänbetet och advokatsamfundet

har uttalat, att det knappast

förefaller motiverat att låta det straffbara området avse aven sadana tall,

där »ärningen förövas av kvinna mot man.

.

Rtäsåklaqarämbetet, medicinalstyrelsen, överståthållarambetet och advo­

katsamfundet har vidare avstyrkt att bestämmelserna i forevarande para­

graf göres tillämpliga i förhållandet mellan äkta makar.

Medicinalstyrel­

sen År i detta hänseende erinrat om att såväl sinnesslöa som sl™ess^a

enligt giltermålsbalken kan erhålla tillstånd att ingå äktenskap. Aclv°kat-

saJfundct har anfört, att i den mån sexuella Övergrepp av ifragavarande

art förekommer i ett äktenskap, det naturliga korrektivet synes vara åt

andra

maken*1 begär skilsmässa och - eventuellt - skadestånd. Samfundet

har vidare uttalad farhågor för att det föreslagna stadgandet kunde komma

att i samband med skilsmässor utnyttjas i syfte att framtvinga obehonga

åtasanden eller eftergifter särskilt i ekonomiskt avseende.

vid angå"den första huvudgruppen av fall som avses -ed bestamme 1-

serna i denna paragraf, nämligen tvång till könsligt umgänge, har

advokat

samfundet e

rinrat om vad samfundet anfört beträffande ovissheten av de

Tsladgandet om olaga tvång (2: 4 i kommitténs förslag) begagnade uttrycket

^Somå/s/fre/sen har beträffande den andra gruppen av fall, nämligen grovt

missbruk^

av

beroende ställning, ifrågasatt om behovet-av skydd11lor en ov r

vakad mot sexuella handlingar från övervakarens sida f1™}e

te

erforderlig mån. Med hänsyn till det personliga förhållande, som måste

fö e igga mellan övervakaren och den övervakade för att den forre val skall

Kungl. Maj:ts proposition, nr i0 år 1962

164 B

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

kunna fylla sin grannlaga uppgift, framstår av övervakaren vidtagna sexu-

utrrde av hans stäiini-g»*»<- särskilt?^

e \ ad betraffar övervakad person över tjuguett år anser styrelsen straff-

li-er deH r

då UtnytlJande av dennes beroende ställning före-

hr.t u forevarande paragraf uppställda allmänna kravet på grovt miss-

bruk av beroende ställning är alltså enligt styrelsens mening i ett fall sådant

som det forevarande alltför snävt.

Advokatsamfundet å sin sida har förordat att, såvitt gäller handlingar av

måtTeTbeIål]natUv’

^ W: 8 a stad§ade åldersgränsen aderton år

matte bibehållas. Nar man tar del av de exempel på stadgandets tillämp­

ningsområde som kommittén anfört, har man svårt att undgå den reflexio­

nen att stadgandet kan bil ett ganska verksamt medel till trakasseri eller

rentav utpressning. Risken härför blir mindre om åldersgränsen bibehål-

hanifru i31'' 1 V,SS mån betecknande att kommittén i detta samman-

hang endast talar om övergrepp mot kvinna. Enligt förslaget skulle ju emel­

lertid bestämmelsen bil tillämplig även vid kvinnas »Övergrepp, mot man.

Vill man anföra ett exempel på de resultat till vilka kommitténs förslag

kan leda, synes man kunna nämna det fall att en kvinnlig godsägare under

hot om avsked formår sin tjugufemårige förvaltare till könsligt umgänge,

i sjalva verket kan ifrågasättas huruvida icke en åldersgräns vore befogad

aven beträffande gärningar av homosexuell natur, men detta spörsmål är

mera diskutabelt. Även förste provinsialläkaren i Malmöhus län anser att

åldersgränsen aderton år bör bibehållas i hithörande fall.

Beträffande den tredje gruppen av fall, könsligt umgänge med den som

befinner sig i vanmakt eller eljest i hjälplöst tillstånd, har medicinalslu-

relsen uttalat, att det ej synes fullt klart, om uttrycket »hjälplöst tillstånd»

omfattar även det fallet, att kvinnan frivilligt förtärt rusdrycker i sådan

omtattning att hon blivit redlös. Är detta avsikten, kan ifrågasättas om an­

nat könsligt umgänge än samlag (t. ex. »petting») är att betrakta som ett

så allvarligt brott att det bör omfattas av bestämmelserna i förevarande

paragraf.

Stadgandet mot utnyttjande av nedsättning eller rubbning av någons

själsverksamhet, den fjärde och sista huvudgruppen av fall, har föranlett

uttalanden från några håll. Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttryckt

farhågor för alt brottsområdet bestämts för snävt. Vid otukt med sinnes­

sjuk eller sinnesslö erfordras icke för straffbarhet i gällande rätt, att kau-

salsammanhang föreligger mellan sinnessjukdomen eller sinnesslöheten och

otukten. I förslaget kräves däremot, att nedsättningen eller rubbningen av

själsveiksamheten är avgörande orsak till att det sexuella umgänget kom­

mit till stånd. I sakens natur ligger, att på ett område, där fråga är om

drittsmässigt bestämda handlingar, svårigheter möter, när det gäller att

bedöma, hur en människa skulle ha betett sig under andra psykiska be­

tingelser. Dessa svårigheter är enligt hovrättens mening så betydande, att

man med tog kan befara, att det skydd mot sexuella övergrepp, som för­

slaget bereder personer med nedsatt eller rubbad själsverksamhet, skall

B 165

komma att visa sig otillräckligt. Även föreningen Sveriges stadsdomare har

betonat, att kravet på insikt från gärningsmannens sida om kausalsamman-

han<* mellan rubbningen och samtycket till handlingen skulle kunna med­

föra0 avsevärda bevissvårigheter och förringa stadgandets praktiska bety­

delse för de allvarliga fallen. Föreningen har dock framhållit att, om rubb­

ningen av själ sverksamheten är av lindrig natur, övervägande skal synes

tala för att gärningen lämnas straffri.

Riksåklagarämbetet

har uttalat att bestämmelsen synes kunna leda till

kriminalisering av förbindelser med prostituerade, då ju prostitutionen i stor

omfattning rekryteras av intellektuellt efterblivna eller eljest psykiskt ab­

norma På grund därav har ämbetet förordat bibehållande i denna del av

lydelsen i det gällande stadgandet i SL 18:9 (»kvinna som ar sinnessjuk

eller sinnesslö»). Advokatsamfundet

har på samma grunder som riksåkla­

garämbetet funnit försiktigheten bjuda att stadgandet i denna del begransas

till fall av sinnessjukdom och sinnesslöhet. I den mån en sådan begränsning

icke genomföres har samfundet ifrågasatt, om icke straffbarheten bor in­

skränkas till det fall att någon med utnyttjande av nedsättning eller rubbning

av den andres själsverksamhet förmår denne till könsligt umgänge

Beträffande påföljden har föreningen Sveriges stadsdomare yttrat åt ,

om paragrafen bibehålies i den föreslagna utformningen, böter bor uppta­

gs i skalan. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i fråga om brottsbe-

nämningen anmärkt, att ordet »otukt» lämpar sig mindre val for sådana

fall, då det könsliga umgänget ägt rum mellan makar.

Departementschefen.

I denna paragraf har kommittén sammanfört åtskil­

liga sinsemellan ganska olikartade fall av sexuella Övergrepp. Till skillnad från

våldstäktsbrottet avses såväl heterosexuella som homosexuella handlingar.

I gärningsbeskrivningen har kommittén undvikit det oklara uttrycket otu .

I stället användes — i denna liksom i ett par av de följande paragraferna

uttrycket könsligt umgänge, vilket avser att täcka dels samlag och dels

vissa andra handlingar som kan anses jämförliga med samlag Ehuru

uttrycket är en nybildning och icke kan fullt klart förstås utan vagledande

motivuttalanden anser jag det kunna godtagas. Vid tillämpningen synes

kommentarerna i kommittébetänkandet kunna i huvudsak tjana till led­

ning. Riksåklagarämbetet har påpekat att förslagets ståndpunkt icke ar

otvetydig i fråga om sådana fall, då gärningsmannen i ett heterosexuellt for­

hållande låter offret röra vid sitt könsorgan, i det sådant förfarande enligt

kommitténs uttalanden synes kunna hänföras såväl till könsligt umgänge

som till otuktigt beteende (jfr 6 § i departementsförslaget). Såsom kommit­

tén anfört kan emellertid en skarp gräns icke uppdragas, utan hansyn far

tagas till den föreliggande situationen i dess helhet med beaktande bl. a. av

handlingens varaktighet. Till förtydligande av lagtexten torde i förevarande

paragraf, såsom föreslagits av Göteborgs rådhusrätt, före orden »könsligt

umgänge» böra insättas orden »samlag eller annat».

Enligt förslaget omfattar denna paragraf jämväl sådana fall, då gärning

förövas av kvinna mot man. Det är givet, att det praktiska behovet härav är

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

166 11

ringa, men då det i princip ej synes vara anledning att göra någon skillnad i

a avseende, vill jag bitrada förslaget på denna punkt. Vid remissbehand-

m.g.en fhar fVen framforts invändningar mot att stadgandet, såsom kom­

mittén föreslagit, göres tillämpligt i förhållandet mellan äkta makar. Jämväl

på denna punkt synes förslagets ståndpunkt i princip riktig, då part i ett

aktenskap icke bär frånkännas skydd mot sexuella Övergrepp. Uppenbart är

dock, att stadgandet i sådana fall måste tillämpas med beaktande av förhål­

landena i sexuellt avseende mellan makarna.

Kommittéförslaget upptager fyra olika former av Övergrepp: 1) att förmå

någon till konsligt umgänge medelst olaga tvång; 2) att förmå någon till

s dant umgänge genom att grovt missbruka dennes beroende ställning; 3)

*-,h?-dfy!1.St “mgange med ^gon som befinner sig i vanmakt eller eljest i

hjälplöst tillstånd; samt 4) att för sådant umgänge med någon utnyttja ned­

sättning eller rubbning av dennes själsverksamhet. Beträffande den under

) angivna formen, som direkt hänför sig till den särskilda brottstypen ola­

ga vång, synes ej vara anledning till erinran. Vad angår det förfarande

som avses under 2), har socialstyrelsen givit uttryck åt den åsikten att kra­

vet pa »grovt» utnyttjande av beroende ställning gör bestämmelsen alltför

snav medan a andra sidan advokatsamfundet m. fl. anser bestämmelsen för

vidsträckt och forordar en övre åldersgräns, åtminstone beträffande hand­

lingar av heterosexuell natur. Då det torde föreligga ett behov av skydd, obe­

roende av åldern, mot intrång i den sexuella friheten genom ett sådant obehö­

rigt utnyttjande av beroende ställning som kan betecknas som grovt, vill iag

för egen del biträda kommitténs förslag. Såvitt angår den grupp av fall som

avses under 3) — att ha könsligt umgänge med någon som befinner si" i

vanmakt eller eljest i hjälplöst tillstånd - synes den ändringen i förslaget

bora vidtagas, att ansvar skall inträda endast om man förmår någon till um­

gänget genom att utnyttja att denne befinner sig i sådant tillstånd Även i

fråga om det under 4) avsedda fallet, då föremålet för gärningen lider av

nedsättning eller rubbning av själsverksamheten, torde en riktigare avväg­

ning ernas, om det kravet uppställes, att gärningsmannen skall ha förmått

den andre till umgänget genom utnyttjande av nedsättningen eller rubb-

mngen. Utan uttryckligt stadgande torde det vara klart, att rubbningen eller

nedsättningen skall vara av sådan grad, att den verkligen inverkar på ve-

derborandes förmåga att själv bestämma över sitt handlande.

Den föreslagna brottsbenämningen frihetskränkande otukt synes kunna

godtagas, och skalan för påföljden torde enligt kommitténs förslag böra be­

stammas till fängelse i högst fyra år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

3 §.

Denna paragraf har motsvarighet i SL 18: 1 andra stycket, 18:2 andra

stycket, 18: 7, 18: 8 samt 18: 10 första stycket. I kommittéförslaget motsva­

ras paragrafen av 4: 3 och delvis 4: 5.

B 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

Gällande rätt. För närvarande gives bestämmelser om heterosexuell otukt

med barn i följande fall:

1) otukt med kvinna som ej fyllt tolv ar (SL 18:/);

,

.

2) otukt i annat fall än under 1) avses med barn som ej fyllt femto

(S3)1 * * *

otukt’av släkting i rätt uppstigande led med barn som ej fyllt femton

år (SL 18: 1 andra stycket); samt

4)

otukt

av styvfader eller styvmoder med styvbarn eller styvbarns av-

komling som ej fyllt femton år (SL 18: 2 andra stycket).

För homosexuell otukt med barn under femton ar domes enligt SL 1 .

fÖSSkalornakför påföljden varierar för de olika brotten. Beträffande otukt

med kvinna som ej fyllt tolv år upptages en särskild skala, straffai e e

mellan älta och tio

Sr

eller på livstid, för det tall att barnet av gaminge. tår

svår kroppsskada eller avlider.

Kommittén. I

fråga om könsligt umgänge av heterosexuell natur med barn

har kommittén övervägt om man efter förebild av t. ex. norsk, sc weizi

engelsk rätt bör höja åldersgränsen från femton till sexton ar En dylik gene­

rell höjning har emellertid icke ansetts tillrådlig.

I

likhet med vad som fram­

hölls i ^samband med 1937 års ändringar i SL 18 kap. anser kommittén att e

sådan höjning bör avböjas framför allt på den grund att man dangeno

skulle riskera att gripa om fall, där man ej längre kan uppra a

presumtion om förförelse som till väsentlig ddutgor grundeni för »tafW «

förevarande fall. Liksom i gällande lag gives salunda , förslag! ett ovillko

h«t skydd för barn under femton år. Såvitt angar homosexuella handlingar

föreslås genom stadgandet i 4 § andra stycket att, liksom i gallande rätt,

ett ovillkorligt skydd skall gälla även för ungdom mellan femton och ader-

l° Den brottsliga gärningen beskrives så, att någon har könsligt umgänge

med barn under femton år. Rörande den närmare inneborden av begieppet

könsligt umgänge hänvisas till vad som anförts vid 2 §. Brottsbenamnmgen

är, såväl då gärningen är av heterosexuell natur som då den ar av homo­

sexuell natur, otukt med barn.

_ .

, .

Kommittén anser, att de nu gällande skilda straffsatserna i vissa fall bin­

der domstolarna för hårt och hindrar dem att vid straff matningen taga i -

börlig hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. Särskilt galler detta

i fråga om straffsatserna för heterosexuell otukt med flicka, dar den om­

ständigheten huruvida flickan var under eller över tolv år tillagts avgörande

betydelse för straffet. Med hänsyn till att de brott om vilka nu ar fråga kan

avse gärningar av mycket olikartad beskaffenhet — alltifrån svara över­

grepp som närmar sig våldtäktsfallen och till relativt lindriga fall som står

på gränsen till att allenast utgöra otuktigt beteende — måsU; enhgt kom­

mitténs mening skalorna göras förhållandevis vida. För normalfall foreslai

kommittén fängelse från och med sex månader till och med fyra år samt

168 £5

för grova fall fängelse från och med två till och med åtta år Vid fördelnine-

tet m r? g ,?r har tiU dCn Svårare Sraden hänförts de fall därbrof-

mot s tt offert,

*™ingsmannen särskilt hänsynslöst förgrip sig

eller elilst t 'ljeSt 3F 3tt anse som Srovt- Att barnet ej fylft tolv är

exempel6 på 'att ^brottet b"

^ ^ särskilt -givits sålom

I , P P.3 U broltet bor bedömas som grovt. Visserligen utgör framhål

kvddTsTf ‘*ttAet barns SärS,dlda VärnIÖShet °ch ^oförmåga “v

skydda sig omständigheter som ofta bör föranleda att ett sexuellt Övergrepp

mot barnet bor bedömas som grovt brott. Det bör emellertid beaktas åt!

kiskT ämhgenrer ^7 tidi§are åldF3F Cj $älIan lämnar barnen W'

si

i elW n oberorda, medan liknande gärningar mot barn som befinner

1.^ ‘T SIg Pubertetsåldem kan innebära större fara för barnets

psykiska hälsa. Med hänsyn härtill har det icke ansetts lämpligt att uttrvck

IedaVu broatteatrbedS nnSa åld6r ^ °mständi§het soni 1 4el bör föran-

7n/„

bedomes som grovt. Frågan huruvida den strängare skalan

a tillampas far bedömas av domstolarna med hänsyn till den aktuella

brotte^r S 3rt °ch beskaffenhet samt Övriga omständigheter vid brottet Att

roel Kr35

tVång Cller innebär grovt missbruk av barnets be­

roende stal ning eller eljest innefattar förfarande som avses i stadgandet om

rnde °tUkt bÖF °fta medföra att brottet bedömes som grovt Fö-

jämfktr2 8 Stod°hStan?,ghater’ Ska11 bF°ttet tydHgen icke bestraffa* även

JL ^ t 2 f 0 h'' UndCr §arningsmannens vård eller lydnad eller var

ntaget på anstalt och stod där under gärningsmannens tillsvn — i vilka

a ansvar jämlikt

4

§ forsta stycket i kommitténs förslag föreligger även om

garningen riktas mot den som fyllt femton men ej tjuguett är - kan en

IT

dan omständighet likaledes utgöra skäl för tillämpning av stadgandet om

grov brott. Har barnet tillfogats kroppsskada som ej är ringa eller har

garnmgen medfört barnets död, kan straff skärpning med hänsyn häHilUn-

ada enligt vanliga regler för sammanträffande av brott.

För tillämpning av bestämmelserna i förevarande paragraf kräves att gär-

mméTlramMuT81 Sh" 'örgripil *ig m°l *»” »j femton år. Kom-

ten framhåller, att bevissvarigheter stundom kan föreligga i detta hän-

ende; särskilt vanskligt är att avgöra i vad män, när verklig in^kt om

H,nansieJ,

ZjX j;

”'i”"1 “kViU Ska" läggas gärningsmannen

praxis har i sådana fall framträtt vissa svårigheter vid tillämn

kommun SaIlaHd,e- bestämmelser 1 de«a ämne. Med anledning härav har

kommittén ansett lämpligt att i en särskild paragraf (5 § i förLget) upp

taga en bestämmelse för sådana fall, då gärningsmanen väl icke kan anses

övertygad om att ha insett att den mot vilken brottet förövades icke uppnått

den ifrågavarande åldersgränsen men dock haft skälig anlednin^ antaga att

efscThStåt1- ** ^ ^

skall utgÄ

sial:randena:. So/alstyrels^ och t. f. landsfogden i Norrbottens län har före-

g ,ådan ändring av stadgandet om grovt brott, att det uttryckligen an-

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

B 169

cives att barnets ringa ålder skall beaktas vid bedömandet huruvida brottet

är att anse som grovt. Yrkeskvinnors samarbetsforbund har icke haft

rå°'ot alt erinra mot förslaget på denna punkt men har kraftigt betonat att

sexualbrott mot mindre barn som regel bör bedömas som grova. Enligt

förbundets åsikt vore det beklagligt, om sådana brott icke skulle komma

dt bedömas lika strängt som hittills.

Beträffande skalan för påföljden framhåller hovratten for Nedre N -

land att en gräns mellan det straffbara och icke straffbara, som bestar i

att barnet fy fl

t femton år, måste vara konstlad och att skillnaden i farlig­

het hos gärningar på ömse sidor om gränsen icke garna kan motsvaia s

nåden mellan fängelse i minst sex månader och full slraffnhet. konshg

umgänge med personer strax under 15-årsgränsen ar förmodligen mycket

ZnZ i våld land, trots att endast omkring 75 straffdomar för sadana

brott årligen meddelas. I ungdomsvårdskommitténs slutbetänkande (SOU

1951- 41 s 160 ff, särskilt s. 180) finns intaget resultatet av en intervju­

undersökning med bl. a. 377 värnpliktiga i 20-årsåldern (studenter ej med­

tagna) från mellersta Sverige, vilken visar att av dessa 12 socken

samlag före fyllda 15 år. Någon undersökning, som visar att liknande för-

31 råder b,and kvinnorna finns ej. n,.n särskdt med hans;y„ b

dessas tidigare könsmognad måste man nog antaga att sa ar fallet. V I

man med strafflagstiftningen bekämpa detta, synes det vara nödvändigt

att av hänsyn till den allmänna laglydnaden undvika att ge villkorlig dom

för de brott varom här är fråga. Ett så högt minimum som fängelse sex

månader synes därför olämpligt. Före 1938 var minimum för dessa brott

en månads fängelse. I ungdomsvårdsutredningens nyss omformalda betan-

“„de „7m„es,”att könsmognaden i vår tid sannolik, inträffar omknng e,

år tidigare än för några decennier sedan. Detta ar givetvis ett skal som ta

Hr mot att nu ha ett högre minimum an da.

‘ Beträffande den av kommittén föreslagna särskilda bestämmelsen om

ansvar vid bristande insikt om åldern hos barnet framhåller bl. a. Svea

hovrätt att bestämmelsen är ett välbehövligt komplement; i tveksamma

fall där gärningsmannen åtminstone får anses ha visat oaktsamhet beträf­

fande frågan om den angripnas ålder, är det onekligen mera tillfredsstäl­

lande att han fälles för ett oaktsamhetsbrott än att, såsom hittills kunna

förekomma, eventuellt uppsåt i en eller annan form anses föreligga. T. f.

landsfogden i Norrbottens län uttrycker farhågor for att bestämmelsen i

praktiken skulle medföra att ifrågavarande brott kommer att bedömas m -

dare än för närvarande. Motiven till lagrummet ar agnade att medfoia en

viss tvekan, huruvida för tillämpningen av stadgandena om otukt med barn

och otukt med ungdom eventuellt uppsåt skall anses vara tillfyllest. De

synes uppenbart, att skäl saknas att frångå nuvarande rättspraxis, enligt

'pUen is eventualis kan konstituera dylik brottslighet. Om kommittén

ej är av samma inställning, skulle detta medföra eu genom forevarande

bestämmelse i förslaget införd omotiverad betydande straffminskning vid

dessa brott. För undvikande av missförstånd av denna art hade det varit

C.t llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 10. B.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

170 B

aV .Varde’ dtä[,eS/ ^ motiven utförligt och klart redogjorts för kommitténs

inställning till frågan om del eventuella uppsåtet vid otukt med barn och

ungdom.

Föreningen Sveriges stadsdomare har föreslagit att böter skulle upptagas

i straffskalan samt till stöd härför framhållit dels att understundom syn­

nerligen mildrande omständigheter kan föreligga, dels att, då den allmänna

regeln om frihet från ansvar vid ringa oaktsamhet torde vara tillämplig

det ter sig oegentligt att för fall som i svårhetsgrad föga höjer sig över

straffrihetsgransen stadga fängelsestraff som minimum.

Endast advokatsamfundet riktar principiell kritik mot bestämmelsen. En­

ligt samfundets åsikt är bestämmelsen icke förenlig med kravet på rätts­

säkerhet. Samfundet har utvecklat sin kritik på följande sätt:

Forslaget innebar att den som blir åtalad för otukt med barn eller ung-

dom skail kunna domas till fängelse i upp till två år, oaktat han icke insett

i 3 eller ™8 FöruKäfr01"8^

icke uPPnåft den ålder som sägs

haft 7skllLFnni 1 U gei! Ska 1 GndaSt Vara att domstolen finner att han

TWölk ig anledumg» antaga att den andre icke uppnått sagda ålder,

f i.tamnlelsen mnebar med andra ord en kriminalisering av oaktsamhets-

fall icke ens begransad till fall av grov oaktsamhet. Såsom motivering för

wirf* h" k°mmmen.hänvisat till de bevissvårigheter som stundom före-

hgger praxis, särskilt vid avgörandet huruvida eventuellt uppsåt föreligger

Samfundet anser icke detta förhållande utgöra något bärande skäl förden

mini a&na kriminalls.enngen- Det ar visserligen även enligt samfundets

mening önskvärt att ingen som är »straffvärd» undgår påföljd, men sam-

undet anser det vara an mer angeläget att ingen oskyldig fälles till straff

Då domstolens provning av frågan huruvida »skälig anledning» förefunnits

icke inne attar nagon garanti i detta hänseende, hemställer samfundet att

den foieslagna bestämmelsen icke upptages i lagen. Skulle så ändock

skp

ett år.nl^Undel ‘°Imda M stotte‘ «mL. tillåter eller KngeUe i hogsl

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. De gällande bestämmelserna i SL om otukt med barn

ar uppdeläde på ett flertal stadganden med skilda brottsförutsättningar och

psifoljder. Såsom kommittén föreslagit torde dessa bestämmelser böra sam­

manföras i en allmän regel med åldersgränsen femton år. Det fall då barnet

ar under tolv ar utskiljes alltså ej såsom ett särskilt brott, utan barnets mer

eller mindre framskridna ålder intill femtonårsgränsen får beaktas vid be­

stammande av påföljden. Givet är att sexuellt övergrepp mot ett litet barn ofta

framstår somen grov förgripelse, men det synes ej erforderligt att uttryckligen

namna det forhållandet, att barnet har ringa ålder, såsom exempel på om­

ständigheter som skall beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt.

Detta torde så mycket mindre vara lämpligt som ett sexuellt övergrepp mot

ett känsligt barn i pubertetsåren också kan framstå som särskilt grovt. Så-

som lvommittén anfört bör åldern icke vara enbart avgörande, utan frågan

tar bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet.

I gallande ratt är otukt med barn ett uppsåtligt brott, vilket bl. a. innebär

att gärningsmannen för att kunna fällas till ansvar skall ha haft insikt om

B 171

barnets ålder. För rättsuppfattningen torde det emellertid framstå såsom

rimligt att gärningar av den allvarliga beskaffenhet, varom har kan vara

fråga, föranleder ansvar även då gärningsmannen icke haft full insikt om

åldern men haft anledning att räkna med möjligheten att barnets alder lig­

ger under den i lagen stadgade gränsen. I enlighet med denna uppfattning

har domstolarna i vissa fall dömt till ansvar med en något pressad tolkning

av uppsåtsbegreppet. Kommittén har med anledning härav upptagit en sär­

skild bestämmelse för det fall att gärningsmannen icke insett men hatt

skälig anledning antaga att barnet icke uppnått den i lagen angivna åldern,

jury anser i likhet med kommittén, att en särskild bestämmelse ar erforder­

lig men den torde icke lämpligen böra upptagas som en särskild brottstyp

utan insättas såsom komplement till brotlsbeskrivningen i förevarande pa­

ragraf. I ett andra stycke av paragrafen bör sålunda stadgas, att gärnings­

mannen skall dömas till ansvar för otukt med barn, om han icke insåg

men hade skälig anledning antaga att barnet ej fyllt femton ar. Detta inne­

bär alltså att kravet på fullt uppsåt vid detta brott i ett visst hanseende,

nämligen såvitt angår insikt om barnets ålder, uttryckligen frånfalles. Med

anledning av vad advokatsamfundet anfört vill jag framhålla, att den valda

formuleringen får anses innefatta krav på en tämligen hög grad av oakt-

samhet. Ansvar enligt förevarande bestämmelse skall icke ådömas, om bar­

net hade en kroppsutveckling som normalt förekommer hos t. ex. en

sjutton- eller adertonåring och omständigheterna i övrigt ej gav gärnings­

mannen anledning att vara på sin vakt. Det är i gränsfallen som han ej skall

undgå ansvar genom att hänvisa till att han icke haft säker kännedom om

barnets verkliga ålder.

I fråga om påföljden vill jag för normalfallet förorda en sänkning av mi­

nimum från sex månader, som föreslagits av kommittén, till lägsta tiden

för fängelse. Maximum bör enligt kommitténs förslag sättas till fyra år.

För de grova fallen, vilka torde böra åsättas den särskilda brottsbenäm-

ningen grov otukt med barn, torde skalan böra bestämmas till fängelse mel­

lan två och åtta år. Jag anser det icke lämpligt att böter skall kunna före­

komma. Såsom påpekats under remissbehandlingen kan väl stundom om­

ständigheterna vara synnerligen mildrande. Detta gäller framför allt då

även gärningsmannen är mycket ung och det alltså är fråga om ett sexuellt

förhållande mellan tämligen jämnåriga ungdomar. De spörsmål som i så­

dant hänseende kan uppkomma torde höra samman med frågor som bör

upptagas vid behandlingen av påföljdssystemet. Detsamma gäller vad en

remissinstans anfört om användningen av villkorlig dom.

4 §•

Förevarande paragraf motsvarar bestämmelser i SL 18:6, 18:10 andra

och tredje styckena samt 18: 10 a andra stycket; viss motsvarighet till stad­

gandet finnes jämväl i SL 18: 1 första stycket och 18: 2 första stycket. 1

kommitténs förslag återfinnes paragrafen i 4: 4.

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

172 B

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1962

rätt DC berörda stadgandena i SL avser otukt bl. a. i följande

1) heterosexuell otukt av lärare med ungdom som de har till undervisning

dier uppfostran eller av adoptivföräldrar med adoptivbarn, fosterföräldrar

ed fosterbarn eller förmyndare med myndling (SL 18:6 första stycket);

2) hetero- och homosexuell otukt av befattningshavare vid anstalt med

ar mtagen person (SL 18: 6 andra stycket och 18: 10a andra stycket)-

3) heterosexuell otukt med släkting i rätt upp- eller nedstigande led'eller

med person som ar gift med släkting i rätt upp- eller nedstigande led (SL

18. 1 forsta stycket och 18: 2 första stycket);

^ homosexuell otukt med den som är mellan femton och aderton år (SL

18: 10 andra stycket); samt

5) homosexuell otukt med den som är mellan aderton och tjuguett år

mep-fUrJttjande aV hans ber°ende ställning (SL 18: 10 tredje stycket).

hö^tf°fJ n-ar 1„Sad^na faU SOm avses 1 18: 6 första stycket straffarbete i

högst fyra ar eller fängelse, vid synnerligen försvårande omständigheter

ra ar e e upp tdl sex år. Enligt 18:6 andra stycket liksom enligt 18: 10

andra och tredje styckena kan dömas till straffarbete i högst två år eller

ange se. et fall som behandlas i 18: 10 a andra stycket är skalan fäng­

else eller straffarbete i högst två år. Blodskamsbrottet enligt 18:1 första

stycket medför för den äldre straffarbete mellan ett och sex år samt för den

yngre straffarbete i högst två år eller fängelse. 18: 2 första stycket stadgar

såsom påföljd högst straffarbete i två år.

Kommittén. Liksom enligt gällande lag har kommittén ansett påkallat att

till skydd för ungdom mellan femton och tjuguett år i vissa fall kriminali­

sera sexualhandlingar mot dem även om de i 1 eller 2 § angivna förutsätt­

ningarna för ansvar icke föreligger. Bestämmelserna härom har samman-

or s i förevarande paragraf. Såsom brottsbenämning föreslås otukt med

ungdom.

I första stycket i förslaget stadgas ansvar för det fall att någon har köns-

hgt umgänge med den som fyllt femton men ej tjuguett år och som står un­

der hans vård eller lydnad eller är intagen på anstalt och där står under

hans tillsyn. Stadgandet, som avser gärningar av såväl heterosexuell som

homosexuell natur, motsvarar närmast de fall som avses i SL 18: 1 första

stycket och 18:2 första stycket (vissa okvalificerade blodskamsbrott), SL

18:6 forsta stycket (heterosexuell otukt av lärare m. fl.) samt SL 18:6

andra stycket och 18: 10 a andra stycket första ledet (hetero- och homo­

sexuell otukt av befattningshavare vid anstalt med där intagen person).

Vad betraffar det fall att den underårige står under gärningsmannens

vård eller lydnad motsvarar det föreslagna stadgandet i första stycket när­

mast bestämmelserna i SL 18: 6 första stycket. I vissa där avsedda fall kan

dock omständigheterna vara sådana, att det ej kan bli tal om »vård eller

lydnad», exempelvis stundom i förhållandet mellan förmyndare och mynd­

ling. I detta avseende innebär förslaget sålunda någon begränsning i för­

B 173

hållande till gällande rätt. Ä andra sidan ingår under det föreslagna stad­

gandet vissa andra kategorier än de i SL 18:6 första stycket omnämnda,

t ex. militärbefäl, övervakare eller tillsynsmän i vissa fall.

Vad angår ansvar för könsligt umgänge med någon som är intagen på an­

stalt och där står under gärningsmannens tillsyn föreligger i fråga om hetero­

sexuella handlingar den skillnaden mellan förslaget och de nuvarande be­

stämmelserna, att förslaget icke begränsats till att avse otukt med kvinna.

Med det föreslagna stadgandet kan sålunda ansvar inträda även för en

kvinnlig befattningshavare, som har könsligt umgänge med en å anstalten

intagen man, såvida denne är under tjuguett år och han kan sägas stå under

hennes tillsyn. För att en på anstalt intagen person skall anses stå under

gärningsmannens tillsyn fordras, framhåller kommittén, att gärningsman­

nen intager en auktoritativ ställning i förhållande till den intagne. I forsta

hand kommer därvid i fråga sådana befattningshavare, som omnamnes i

SL 18: 6 andra stycket, d. v. s. styresman, föreståndare eller annan tjänste­

man, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt. Vid ett barnhem torde an­

staltens samtliga befattningshavare i regel få anses intaga en auktoritativ

ställning i förhållande till barnen. Begreppet anstalt omfattar inrättningar

av sådant slag som avses i SL 18: 6, d. v. s. fångvårdsanstalter, häkten, sjuk­

hus, ålderdomshem, barnhem och andra sådana inrättningar. Även privata

inrättningar, såsom sjukhem, konvalescenthem och andra vårdinrättningar,

faller under anstaltsbegreppet.

Påföljden för brott som avses i första stycket av det föreslagna stadgandet

har satts till fängelse i högst fyra år.

Till grund för det genom gällande lagstiftning givna skyddet för ungdom

mellan femton och tjuguett år mot förgripelser av homosexuell natur ligger

enligt kommittén den uppfattningen, att sådana förgripelser ofta innebär

större risker för skador av psykisk och social natur än vad som är fallet vid

heterosexuella handlingar mot ungdom i samma ålder. Kommittén har an­

slutit sig till denna uppfattning. Beträffande det ovillkorliga skyddet för

ungdom bör enligt kommitténs mening någon sänkning av den nuvarande

åldersgränsen aderton år icke komma i fråga. Kommittén har övervägt att

föreslå en höjning av åldersgränsen till tjugu eller tjuguett år. Yrkanden i

sådan riktning har också framförts i skilda sammanhang. En höjning av

åldersgränsen synes emellertid enligt kommittén ej böra komma i fråga

förrän ytterligare erfarenheter av lagstiftningen vunnits. Kommittén har

därför stannat vid att föreslå att den nuvarande åldersgränsen av aderton

år för närvarande bibehålies.

Även i fråga om det relativa skyddet för viss ungdom i ålder över aderton

år mot homosexuella förgripelser har kommittén ansett övervägande skäl

tala för att icke utan ytterligare erfarenheter av de nuvarande lagbestäm­

melserna vidtaga några väsentliga sakliga ändringar i dessa.

I enlighet med det anförda föreslås i andra stycket av förevarande para­

graf ansvar för den som i annat fall än i första stycket sägs har könsligt

umgänge med annan av samma kön som fyllt femton men ej aderton år, eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

174 B

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

°?k "led ^nnan av samma kön som fyllt aderton men ej tjuguett år under

utnyttjande av dennes oerfarenhet eller beroende ställning. En förutsättning

för ansvar ar liksom enligt gällande lag att gärningsmannen själv uppnått

aderton ar. Påföljden föreslås till fängelse i högst två år.

PP

Kommittén understryker vikten av att vederbörande myndigheter icke

underlåter att med all kraft ingripa mot sedlighetsbrott av det slag varom

har ar fråga De missförhållanden som yppats på detta område torde, som

forsta lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 35 till 1951 års riksdag, till ej

däri^HH k3 t1" °rS,ak kke 1 avsaknad av nödiga lagbestämmelser utan

dan att de bestämmelser som finns ej blivit tillämpade i erforderlig omfatt-

ng. n väsentlig orsak till denna utveckling synes vara bristande tillgång

pa personal hos polis- och barnavårdsmyndigheterna i de största städerna

I gnpanden bor ske icke endast mot homosexuella personer som utnyttjar

ungdom utan aven mot ungdomar som hemfallit åt homosexuell prostitution.

1 sistnamnda hanseende erbjuder lagstiftningen om samhällets barnavård

.

m y vidsträckta möjligheter. Med hänsyn härtill och då ett

straffbeläggande av prostitution såsom sådan icke synes tillrådligt har

kommittén mke upptagit några särskilda ansvarsbestämmelser mot den som

mot betalning utbjuder sig till könsligt umgänge.

Yttrandena. Den i första stycket i den föreslagna bestämmelsen angivna

åldersgränsen tjuguett år har i yttrandena icke föranlett några erinringar

såvitt angar homosexuella förhållanden. Riksåklagarämbetet har uttalat att

det ar särskilt tillfredsställande att homosexuella förgripelser av övervakare

och tillsynsman mot ungdom i deras vård blir straffbara. Utvidgningen av

brottsomradet till homosexuella handlingar av militärbefäl synes också mo-

ti verad.

I några yttranden har emellertid betänkligheter anförts mot att ålders-

gransen satts vid tjuguett år även såvitt angår heterosexuella handlingar.

Riksaldagarambctet har i detta hänseende uttalat att skadeverkningarna av

sådana handlingar mot ungdom i de högre åldrarna i många fall ter sig i

hog grad omtvistliga. Med hänsyn härtill och då lagbudet för att ansvar

skall intrada icke fordrar bevisligt missbruk av personlig ställning och ej

heller uppställer krav på förförelse bör gränsen för brottsområdet dragas

ganska snavt. Ämbetet framhåller, att betänkligheterna mot en kriminali­

sering i den med förslaget avsedda omfattningen gör sig särskilt gällande

beträffande heterosexuella handlingar mot manlig ungdom. Väl synes be­

fogat att giva manlig ungdom skydd mot heterosexuell förförelse under de

omtåliga overgångsåren. Utifrån denna synpunkt kan emellertid icke anses

motiverat att draga gränsen för det straffbara området vid högre ålder än

aderton år. Beträffande heterosexuella handlingar mot kvinnlig ungdom

staller sig spörsmålet av naturliga skäl i viss mån annorlunda. Emellertid

synes den föreslagna regeln även i denna del i sin tillämpning kunna leda

till mindre tillfredsställande resultat. Nämnas må ett sådant fall, där en

kvinnlig lotta eller bilkårist under tjuguett år, medan hon tillfälligt är av-

B 175

delad för tjänstgöring vid militärt förband och är underkastad lydnadsplikt,

inlåter sig på en sexuell förbindelse med ett militarbefal. Att mai ka ar vi­

dare att utom det föreslagna stadgandets räckvidd i allt fall kommer a

ligaa ett vidsträckt område, inom vilket faran for heterosexuella forgnpe -

ser mot kvinnlig ungdom genom missbruk av personlig ställning ar mycket

betydande. Ämbetet syftar härvid på förhållandet mellan överordnad och

underordnad, särskilt i privata tjänsteförhållanden. övervägande skal synes

tala för att även beträffande heterosexuella handlingar mot kvinnlig ung­

dom i de fall varom här är fråga gränsen förlägges vid åldern aderlon ar.

Ämbetet erinrar även om att heterosexuella handlingar med ungdom i ål­

dern 18__91 år av dem, vilka handhar undervisning av sadan ungdom eller

gentemot denna intager överordnad ställning, i viss omfattning synes

vara

straffbara såsom tjänstefel. Det kan även sägas vara mer i överensstäm

melse med ett naturligt betraktelsesätt att dylika handlingar, darsåi ar pa-

kallat, såsom exempelvis vid läroverk och vid laroanstalter för ^kunder

visningen, blir beivrade icke såsom sedlighetsbrott utan såsom åsidosät­

tande §av tjänsteplikt. Alternativt föreslår ämbetet att det enligt för

stycket straffbara området, såvitt angår heterosexuella handlingar med ung­

dom i åldern 18-21 år, i allt fall inskränkes genom att det sasom ytterli­

gare rekvisit föreskrives, att det könsliga umgänget bevisligen skall ha agt

rum under utnyttjande av den underåriges oerfarenhet eller beroende stall-

mIÄven

länsstyrelsen i Södermanlands län

har, såvitt gäller heterosexuella

handlingar mot manlig ungdom, förordat eu åldersgräns vid aderton ar

Socialstyrelsen

har funnit det tveksamt, huruvida ett lydnadsforhallande

alltid föreligger mellan en övervakad och övervakaren.Vad

navården beträffar, framhålles, att barnavårdsnämnd enligt 13 § andra

stycket kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter i an e

ning av barnavårdslagen i det enskilda fallet må ålägga den övervakade

lydnadsplikt gentemot övervakaren genom att förklara den övervakade s ry

dig att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren

finner erforderlig för hans rättelse. Frågan huruvida ett lydnadsforhål-

lande föreligger endast på grund av den övervakades allmänna plikter mo

övervakaren — sådana dessa bestämts i 13 § första stycket namnda kun­

görelse eller i andra författningar rörande övervakning tor e aremo

kunna vara föremål för delade meningar. Till undanröjande av tveksam­

heten på denna punkt anser styrelsen en sådan ändring i forslaget vara er­

forderlig, att övervakning likställes med vård eller lydnad eller tillsynsfor-

hållande å anstalt.

Även överståihållarämbetet har uttalat, att det icke av lagtext och motiv

klart framgår vad som avses med »lydnad». I motiven upptages som exem­

pel förhållandena inom krigsmakten mellan över- och underordnade. Därest

kravet på särskilt stark disciplin skall anses vara det i sammanhanget av­

görande, torde även vissa civila anställningsförhållanden komma i fråga

t. ex. inom sjukhusväsendet. Den föreliggande oklarheten okas av att tor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

176 B

skgets 22: 8 upptager eu allmän regel om lydnadspliktens inverkan på

ra"Tf t "T ^ m°tiVen tiH dCnna Para§raf kan utläsas, att

s raffrattskommitten raknar med ett mycket stort område, där lydnads­

plikt föreligger saväl inom offentlig som enskild tjänst. Vid eu motsvarande

o'*!!!? ur 1ydn_adsbegreppet i förevaraude paragraf synes det straffbara

området bil alltför vidsträckt.

Föreningen Sveriges sladsdomare

har påpekat, att i lagtexten icke särskilt

givits det fall att nagon har könsligt umgänge med den som han har till

undervismng. I regel torde i dessa fall lydnadsplikt föreligga. I vissa fall

för tf f m * na bh fÖremå' fÖr tvekan- Övervägande skäl synes tala

för att straffbestämmelsen bör gälla den som övar könsligt umgänge med

den, som han har till undervisning.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund har föreslagit alt -jämte det att andra

sty.ket utgar - könsligt umgänge med den som är under tjuguett år under

utnyttjande av hans beroende ställning skulle kriminaliseras.

I fråga om anstaltsfallen har hovrätten för Nedre Norrland framhållit, att

enligt kommitténs förslag i det straffbara området alltjämt kommer att in-

ga t. ex det fall, att en läkare på ett sanatorium har samlag med sin där

intagna fastnio som ännu ej fyllt tjuguett år. Det synes tillräckligt alt ve­

derbörande i dylikt och liknande fall kan straffas för tjänstefel.

Vädangar andra stycket i det föreslagna stadgandet har föreningen Sve­

riges stadsfiskaler anfört att det, måhända med visst fog, gjorts gällande att

den homosexuella aktivitet som kommit till uttryck mot ungdom åtminstone

1 o/, a ? Staderna har sin Srund 1 det förhållandet, att samhället genom

1944 års lagstiftning inskränkt det straffbara området för det homosexuella

beteendet. I detta sammanhang har anförts, att det förhållandet, att samhäl­

let icke med straff inskrider mot vissa homosexuella gärningar, icke kan

tagas till intakt för påståendet att samhället därmed moraliskt skulle god-

aga dessa handlingar. Med denna utgångspunkt kan man ifrågasätta lämp­

ligheten av att sammanföra så olikartade gärningar, som här är i fråga i

en brottsbeskriyning. Med hänsyn till önskvärdheten av att även i brottets

rubricering erhålla en allmänt preventiv uppfostrande innebörd, hade synts

önskvärt, att den kriminella homosexualiteten särskilts från de hetero­

sexuella brotten.

•

Jtl^s^rbundet f°r sexuell upplysning

har ifrågasatt lämpligheten av att

i full utsträckning bibehålla det särskilda straffskyddet för ungdom under

tjuguett ar mot homosexuella handlingar. Att döma av uttalanden i motiven

har kommittén grundat sin uppfattning på överläkaren med. dr Bo Gerles

sasom bilaga i betänkandet tryckta redogörelse. Enligt Gerle skulle det sär­

skilda straffskyddet för ungdom mot homosexuella sexualhandlingar be-

*!"?as darav’ att homosexuella män i betydlig utsträckning söker sin till-

talhge eller mera stadigvarande partner bland ungdom med exogent homo-

sexueUa drag. Denna ännu icke sexuellt stabiliserade ungdom skulle genom

orforelse bringas till permanent homosexualitet. Enligt förbundets mening

finnes det näppeligen stöd för denna ofta i litteraturen framställda tanke-

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

B 177

gång. De personer, som blir homosexuella genom förförelse, är det i själva

verket redan, ehuru de icke är fullt medvetna därom. Förbundet förordar,

att man överväger att med hänsyn till gärningarnas straffbarhet jämställa

heterosexuell och homosexuell otukt med ungdom.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande beklagar att kommittén har

kommit till den enligt förbundets övertygelse oriktiga uppfattningen, att

homosexuella »förgripelser» mot ungdom mellan femton och tjuguett år ofta

innebär större risker för skador av psykisk eller social natur än vad som är

fallet vid heterosexuella handlingar mot ungdom i samma ålder.

I flera yttranden har emellertid en utvidgning av brottsområdet för homo­

sexuella handlingar ifrågasatts eller förordats. Riksåklagarämbetet står så­

lunda i princip icke främmande för en höjning av åldersgränsen för det

ovillkorliga straffskyddet från aderton till tjuguett år. Att en höjning till

tjuguett år skulle medföra vissa fördelar synes otvivelaktigt. Emellertid

torde erfarenheten ha visat att de svåra skadeverkningarna av homosexuella

förgripelser i övervägande grad drabbar aldrarna under aderton år. Eäget

torde vidare alltjämt vara det — åtminstone i Stockholm — att polisens

personella resurser icke ens räcker till för att spaningen och utredningsar­

betet beträffande den nu straffbara homosexuella otukten skall kunna be­

drivas med önskvärd intensitet. Under sadana förhallanden biträdei äm­

betet i dagens läge i denna del kommitténs ståndpunkt. Socialstgrelsen har

uttryckligen föreslagit en höjning av åldersgränsen till tjuguett år. I likhet

med kommittén anser socialstyrelsen, att det icke kan ifrågakomma åt! be­

gränsa straffbarheten för homosexuella handlingar mot ungdom till sådana

fall, där handlingar av heterosexuell natur kriminaliserats. Däremot finner

styrelsen — i motsats mot kommittén och i överensstämmelse med vad sty­

relsen anfört i anledning av en år 1951 i riksdagens första kammare väckt

motion (nr 4) om ändrad lydelse av SL 18: 10 andra och tredje styckena —

starka skäl tala för en utsträckning av det ovillkorliga skyddet till att avse

ungdom upp till tjuguett år. Även förste provinsialläkaren i Malmöhus län

föreslår höjning av gränsen till tjuguett år. Överståthållarämbetet har likale­

des förordat en höjning av åldersgränsen, dock icke till mer än nitton år.

Man kommer, uttalar ämbetet, ej förbi det faktum, att de konstitutionellt ho­

mosexuella i stor utsträckning känner sig dragna till yngre personer. Avskäres

de från de tre åldersgrupperna 18—20 år, är att befara att de vid sitt utväljande

av partners ej kan bringas att rätta sig efter en sålunda utvidgad kriminalise­

ring, och denna får då ej någon egentlig effekt. Samtidigt är att beakta att

en 20-åring normalt nått så pass stor grad av mognad att han äger en viss

kraft att motstå eventuella förförelseförsök och att han i våra dagar i all­

mänhet ej är i okunnighet om förekomsten av homosexualitet och alltså kan

vara på sin vakt mot dess yttringar. En höjning av åldersgränsen med tre år

synes därför knappast tillrådlig. Vad nu sagts har emellertid enligt ämbetets

mening icke sin tillämpning i fråga om ett höjande av åldersgränsen med

endast ett år. Skillnaden i utvecklingen mellan en 20-åring och en 18-åring

torde i allmänhet — ur de synpunkter som här är relevanta — vara be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

178 B

tydande. Det villkorliga straffskyddet har enligt ämbetets erfarenhet haft

ringa praktisk effekt. Överståthållarämbetet föreslår därför dess bort­

tagande.

Vad angår det av kommittén föreslagna villkorliga skyddet för ungdom

1 åldersgruppen 18—20 år har Svea hovrätt påpekat, att också utnyttjande

av annat avhängighetsförhållande än beroende ställning synes vara straff-

värt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Departementschefen. I denna paragraf har kommittén sammanfört vissa

former av sexuella Övergrepp mot ungdom i åldern mellan femton och tju-

guett år utöver vad som avses i 1 och 2 §§ i förevarande kapitel.

Vad först angår heterosexuella handlingar avser det föreslagna stadgan­

det sådana fall, då någon har könsligt umgänge med person i åldern mel­

lan femton och tjuguett år som står under hans vård eller lydnad eller är

intagen på anstalt och där står under hans tillsyn. I likhet med flera remiss­

instanser anser jag att mot detta förslag kan riktas den anmärkningen, att

åldersgränsen satts för hög. Åldersgruppen aderton till tjuguett år torde

i fråga om heterosexuella övergrepp åtnjuta erforderligt skydd med de i 1

och 2 §§ upptagna brottstyperna våldtäkt, våldförande och frihetskränkande

otukt. Gränsen synes därför böra sättas vid aderton år. Jag vill däremot

töreslå, att stadgandet utvidgas i ett par andra avseenden.

Kommittéförslaget anger vissa särskilda fall, där ett beroendeförhållande

regelmässigt antages föreligga. Såsom framgår av uttalandena vid remiss­

behandlingen täcker de uppräknade fallen icke alla situationer, då skydd

kan anses påkallat med hänsyn till dylikt förhållande. En mera ändamåls­

enlig lösning synes vara att uppställa det allmänna rekvisitet, att handling­

en skall ske under utnyttjande av den andres beroende ställning; att i detta

sammanhang även särskilt nämna utnyttjande av den andres oerfarenhet tor­

de icke vara erforderligt och synes för övrigt kunna medföra risk för en

alltför vidsträckt tillämpning. Emellertid torde därjämte några typfall böra

angivas i lagtexten. Härvid bör, såsom kommittén föreslagit, upptagas de

tall, då den mot vilken handlingen företages är intagen på anstalt och där

står under gärningsmannens tillsyn, samt då gärningsmannen har den andre

under sin vård eller lydnad. Till förebyggande av tvekan torde även övervak­

ning böra nämnas. I de angivna fallen behöver det icke särskilt styrkas, att

gärningen skett under utnyttjande av beroende ställning. Men då det i till-

lampningen gäller att tolka de använda uttryckssätten — att en på anstalt

intagen person står under gärningsmannens tillsyn eller att någon står un­

der hans övervakning, vård eller lydnad — bör riktmärket vara, att det skall

vara fråga om en situation då ett beroendeförhållande, som inverkar på ställ­

ningstagandet till ett sexuellt närmande, typiskt sett kan antagas föreligga.

Gärningsmannen skall sålunda ha sådan ställning och sådana arbetsuppgif­

ter, som är ägnade att skapa ett beroendeförhållande.

I fråga om homosexuella handlingar vill jag förorda att det absoluta

skyddet for åldern femton till aderton år bibehålies. Vid remissbehandling­

en av kommittéförslaget har höjts röster för en högre åldersgräns, men det

B 179

torde ei vara anledning att i detta avseende frångå den gällande lagstiftning-

Ä F5r åldern ader.on ti.l .JngueU år hör gä^ e|t vrU^g

Skvdd av väsentligen samma innebörd som ! gallande rätt, dai homosexuell

otukt med person i åldern aderton till tjuguett år under utnyttjande av den­

nes oerfarenhet eller beroende ställning straffbelägges. I hkhet med vad jag

föreslagit beträffande heterosexuell otukt i åldersgruppen femton till ader­

ton år bör dock »oerfarenhet» icke särskilt nämnas. De exempel pa bero­

endeförhållande som angives beträffande heterosexuell otukt Jord*. vara t,-

iänmli«a även bär. Skyddet för åldersgruppen aderton till tjuguett ar

det gäller homosexuella handlingar torde alltså böra konstrueras pa samma

sätt som för åldersgruppen femton till aderton år i heterosexuella förhållan­

den För de handlingar av homosexuell natur som avses i forevarande para­

graf bör emellertid ansvar aldrig inträda, om gärningsmannen sjalv ar un-

deViddd1°överläggningar för översyn och samordning av åtgärderna mot

ungdomsbrottsligheten, som sedan 1957 pågår i justitiedepartementets rep,

bär bl a. uppmärksammats det allvarliga samhällsproblem som prostitutio­

nen utgör. Detta problem har nyligen behandlats aven av riksdagen (se all­

männa8 beredningsutskottets utlåtande 1958: 17). Särskilt allvarligt ar åt

prostitutionen tenderar att sprida sig till lägre åldersgrupper Tecken tydei

på att det blir allt vanligare, att ungdomar även i de yngsta aldei sklasserna

__under 18 år — prostituerar sig.

__

..

För att minska prostitutionens skadeverkningar bör motatgarder sattas

in på flera områden, bl. a. inom olika grenar av socialvården och inom den

polisiära verksamheten. Möjligheterna att genom strafflagstiftning komma

till rätta med prostitutionsproblemet bör visserligen ej overskattas \ issa

åtgärder torde dock lämpligen böra vidtagas även inom detta område. De

i 7 s av förevarande kapitel föreslagna stadgandet innebar i jämförelse med

gällande rätt ökade möjligheter att ingripa mot sutenörer och andra, som

förleder underåriga till prostitution, och i 15 kap. 12 § av departementsfoi -

slaget föreslås en bestämmelse, som bl. a. tager sikte på vissa yttringar av

gatuprostitutionen; bestämmelsen skall kunna tillämpas mot både den pio-

stituerade och den andra parten och vid såväl heterosexuell som homosexuel.

^Nyssnämnda bestämmelse i 7 § av detta kapitel är icke tillämplig å den:

som mot betalning bereder sig könsligt umgänge med en underårig prostitu­

erad. För att giva de åldersgrupper, som avses i törevarande paragraf, o ca

skydd mot att dragas in i heterosexuell eller homosexuell prostitution, vill

jag emellertid föreslå att brottstypen otukt med ungdom skall omfatta aven

fall, då någon mot vederlag — varmed i regel åsyftas kontant betalning —

övar heterosexuell otukt med den som har fyllt femton men ej aderton år

eller homosexuell otukt med den som bär fyllt aderton men icke tjuguett år.

Frågan om krav på uppsåt hos gärningsmannen i avseende å åldern hos

föremålet för gärningen bör bedömas på samma sätt som beträffande otukt

med barn. En hänvisning bör således ske till det särskilda stadgande härom

som upptagits i 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

180 B

er“r “n.atJ.brottet utsträckes att avse även dem, som mot särskild

mSlilhPt§h ar f °nShgt umgän§e med någon i ifrågavarande ålder, synes

mojhghet bora fmnas att döma till böter. Påföljden för otukt med ungdom

bor darfor bestammas till böter eller fängelse i högst fyra år

8

I formellt avseende synes ökad klarhet vinnas, om heterosexuella hand-

mgar regleras for sig i paragrafens första stycke och homosexuella hand-

mgar i andra stycket. Den nyssberörda hänvisningen till 3 § torde få upp­

tagas i ett särskilt tredje stycke.

"

5 §.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av bestämmelser i SL 18: 1 18:2

18: 2 a och 18: 3 samt i kommitténs förslag av 5: 5.

Gallande rätt. Strafflagens bestämmelser om blodskamsbrott har erhållit

Tst TsT fndCf ly?elf huvudsakli§en

genom

1937

års strafflagsändringar.

och ned r

/

S.‘adgaS Straff fÖF °tukt melIan ^äktingar i

rätt upp-

viL H g

l°Ch 1 SL 18: 2 fÖrSta St^Cket för otukt mellan dem av

led ^örp1

1*047al" g'ft ,mted.den andres

släkting

i

rätt upp- eller nedstigande

' Fo^ 19“J7 avsåg det sistnämnda stadgandet även det fall att otukt öva­

des mellan dem av vilka den ena varit gift med den andras släkting i rätt

upp- eller nedstigande led. I samband med att det tidigare absoluta äkten-

etnom 7 ' i UPP' °Ch nedstigande svågerlag gjordes dispensabelt

f®n°“ e" la§andring namnda år (se 2 kap. 9 § giftermålsbalken) ändrades

straffbestämmelsen i SL 18:2 på sådant sätt, att otukt mellan personer i

svagerlag upphörde att vara straffbart om det svågerlagsgrundande äkten­

skapet upphört. I SL 18: 1 andra stycket och 18: 2 andra smycket finnes regler

om blodskam i tall da ena parten ar minderårig, sinnessjuk etc. Såsom blod-

skamsbrott straffas vidare otukt mellan syskon. Därom stadgas i SL 18: 3 1

SL 18: 2 a finnes ett stadgande om straffrihet för den som i fall som avses i

ClIer 18:2 formatts till otukt genom grovt missbruk av beroende

ställning eller som vid otuktens övande var under aderton år.

Kommittén. Kommittén har övervägt om icke särskilda straffbestämmel­

ser kunde undvaras beträffande sådana fall av sexuellt umgänge mellan an-

orvanter som icke omfattas av bestämmelserna om sedlighetsbrott i för­

slagets 4 kap. I detta sammanhang har särskilt beaktats, att sexuellt umgänge

mellan nara anförvanter i det alldeles övervägande antalet fall sker under

sådana omständigheter att straffbestämmelserna om frihetskränkande otukt

elJer otukt med barn eller med ungdom är omedelbart tillämpliga. Det är

emellertid uppenbart, framhåller kommittén, att sexuella förbindelser mel­

an nara anförvanter i regel utgör hinder för en sund och naturlig samman­

levnad mellan medlemmarna i en familj eller annan krets av närstående,

forblndelsen lcke ager rum under omständigheter som nyss sagts.

Därtill kommer att sådana förbindelser, som i stor utsträckning ingås ifel-

sHldnr,esk f n moraliskt undermåliga personer, torde medföra sär-

svild risk för att ogynnsamma arvsanlag överföres på avkomlingarna. På

grund av det anförda och då sexuella förbindelser mellan nära anförvanter

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 181

oavsett omständigheterna därvid allmänt uppfattas såsom stötande, har

kommittén i förslaget upptagit en straffbestämmelse rörande dylika för­

bindelser. Det har icke ansetts påkallat att låta bestämmelsen avse andra

former av sexuellt umgänge mellan anförvanter än samlag. I fråga om

kretsen av de anförvanter mellan vilka samlag sålunda straflbelägges övei-

ensstämmer förslaget med gällande lag.

Såsom brottsbenämning föreslås blodskam. Straffskalan omfattar fängel­

se i högst två år eller böter. I jämförelse med gällande lag innebar den före­

slagna skalan en sänkning av såväl maximum som minimum. Enligt gäl­

lande lag är nämligen straffet vid otukt mellan släktingar i rätt upp- och

nedstigande led straffarbete från och med ett till och med sex år för den

äldre samt straffarbete i högst två år eller fängelse för den yngre. Vid otukt

mellan dem av vilka den ena är gift med den andras släkting i rätt upp- el­

ler nedstigande led är straffet nu högst straffarbete i två år samt vid otukt

mellan syskon straffarbete i högst två år eller fängelse. I motsats till gäl­

lande lag upptager förslaget icke någon strängare straffskala för sådana tall

att gärningen förövas mot någon som ej fyllt femton år eller är sinnessjuk

eller sinnesslö eller äger rum genom grovt missbruk av den yngres beroende

ställning. Föreligger sådana omständigheter, skall gärningen bestrafias jäm­

väl som vanligt sedlighetsbrott enligt vanliga regler för sammanträffande

avbrott.

.

I andra stycket av paragrafen stadgas i förslaget, att straff ej må adömas

den som förmåtts till samlag under omständigheter som avses med bestäm­

melserna om våldtäkt, frihetskränkande otukt eller heterosexuell otukt med

ungdom eller som vid samlaget var under aderton år. Stadgandet motsvarar

den nuvarande straffrihetsregeln i SL 18: 2 a men har en något större räck­

vidd. Straff rihetsregeln i gällande lag avser endast den som förmå tis till

otukt varom i SL 18: 1 eller 18: 2 sägs genom grovt missbruk av beroende

ställning eller som vid otuktens övande var under aderton år. Enligt det fö­

reslagna stadgandet inträder däremot straffrihet för den som förmåtts till

samlag under omständigheter som avses med bestämmelserna om våldtäkt,

frihetskränkande otukt eller heterosexuell otukt med ungdom. I motsats till

den gällande straffrihetsregeln är den föreslagna bestämmelsen tillämplig

även vid samlag mellan syskon.

Yttrandena. Riksförbundet för sexuell upplysning har förordat att stad­

gandet såsom obehövligt skall utgå. Det av kommittén understrukna förhål­

landet, att blodskam förhindrar ett sunt familjeliv eller eljest enligt allmän

uppfattning är grovt stötande, kan i tillräcklig omfattning beaktas inom

ramen för övriga sedlighetsbrott.

I fråga om brottsbeskrivningen har överstålhållarämbetet föreslagit att

uttrycket »samlag» skulle uthytas mot »könsligt umgänge». Enligt ämbetets

mening kan nämligen till samlag icke hänförliga former av könsligt um­

gänge i lika hög grad som samlag utgöra hinder för ett sunt och naturligt

familjeliv.

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

182 B

Vad angår påföljden har Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge

och föreningen Sveriges landsfogdar uttalat att brottet är av sådan beskaf­

fenhet att böter borde uteslutas ur skalan. Föreningen Sveriges häradshöv­

dingar har förordat ett stadgande att böter får ådömas allenast om brottet

är ringa. En höjning av maximum med hänsyn till brottets art har ifråga­

satts av länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län samt av t. f. lands­

fogden i sistnämnda län, de båda senare remissmyudigheterna under fram­

hållande även av att den förlängning av preskriptionstiden som följer med en

straffhöjning är i hög grad påkallad. Länsstyrelsen i Örebro län har vttrat

att länsstyrelsen som polismyndighet har sig bekant att blodskamsbrott är

alltför vanliga samt framhållit att dessa brotts skadeverkningar ei borde

underskattas.

Beträffande stratfrihetsregeln i andra stycket har en majoritet av

Göte­

borgs rådhusrätt

funnit det utgöra ett betänkligt avsteg från nu gällande

rätt att regeln enligt förslaget avser även syskon i åldersgruppen 15__17 år.

Riksåklagarämbetet

föreslår jämkning av regeln i anslutning till det änd­

ringsförslag som ämbetet framlagt beträffande åldersgränsen vid otukt med

ungdom.

Departementschefen. Blodskamsbrottet torde böra bibehållas såsom en

särskild brottstyp för att giva uttryck åt samhällets ogillande av förfa­

randet aven nar det sker fullt frivilligt mellan vuxna rättskapabla per­

soner. Brottstypen torde emellertid kunna begränsas till förbindelser mellan

släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller syskon. När fråga är om för­

bindelse mellan personer, av vilka den ena är gift med den andras släkting i

ratt upp- eller nedstigande led, och något verkligt blodsband alltså ej före-

ligger torde det tå anses tillfyllest med de möjligheter till ingripande som

beredes genom andra stadganden i förevarande kapitel.

Blodskamsbrott bör i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit

anses föreligga endast om samlag ägt rum. Beträffande avgränsningen av

begreppet samlag mot andra former av könsligt umgänge vill jag hänvisa

till vad som anförts vid 1 § i förevarande kapitel.

Kommittén föreslår att frihet från ansvar enligt förevarande paragraf

skall inträda för den som förmåtts till samlaget under omständigheter som

avses med bestämmelserna angående våldtäkt, frihetskränkande otukt eller

heterosexuell otukt med ungdom (4:2, 4:3 och 4:5 första stycket i kom­

mitténs förslag) eller som vid samlaget var under aderton år. Mot denna

straffrihetsregel, som anknyter till den nuvarande regeln i SL 18: 2 a men

går något längre än denna, synes ej vara anledning till erinran, men enär

högsta åldersgränsen i bestämmelsen om heterosexuell otukt med ungdom

enligt departementsförslaget satts till aderton år, kan hänvisningen till nämn­

da brott utgå i detta sammanhang.

Vad angår påföljden för brottet vill jag ansluta mig till det av några re­

missinstanser framförda förslaget att böter bör uteslutas ur skalan. Påfölj­

den bör sålunda sättas till fängelse i högst två år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 133

6

§•

Paragrafen har motsvarighet i SL 18: 13 andra punkten och är i kommit­

téns förslag upptagen i 4: 6.

Gällande rätt. SL 18: 13 omfattar ganska olikartade handlingar som dock

alla har det gemensamt att de är sårande för den sexuella anstandig

känslan I SL 18: 13 första punkten stadgas ansvar for den som spridei ut

eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild som

sårar tukt och sedlighet. I lagrummets andra punkt avses det fall att man

genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att aHman forargeise eller

fara för andras förförelse därav kommer. Påföljden ar i bada fallen bo.

eller fängelse.

Kommittén. Förevarande paragraf i kommitténs förslag, som har motsva­

righet i andra punkten i SL 18: 13, innebär ingen storre andra > förha­

lande till gällande lag, men den har mera konsekvent utformats till att

avse angrepp mot person. Den brottsliga handlingen besknves sa, att nagon

i annat faU än förut i kapitlet är sagt på sedlighetssårande satt beror annan

eller blottar sig själv eller annorledes i ord eller handling upptrader sed g

hetssårande. Gärningen skall vara riktad mot barn under femton ar eller

vara ägnad att kränka annan. Huruvida en handling ar att anse som se -

lighetssårande eller icke, har liksom enligt gällande lag overlamnals till dom­

stolarnas bedömande. För frågan om en viss handlings egenskap av sed lig­

hetssårande kan det, framhåller kommittén, vara av betydelse mot vem den

företages. Fn och samma handling kan t. ex. anses sedlighetssårande om

den ägt rum inför en minderårig, medan så icke behöver vara fallet om den

ägt rum inför en vuxen. Uppfattningen om vad som ar sedlighetssårande kan

naturligen också växla med tids- och miljöförhållanden. De ur praktisk syn­

punkt mest betydelsefulla av de fall som avses med förevarande stadgande

är exhibitiva åtgärder samt sedlighetssårande beröring av minderårig.

Kommittén har som nämnts ansett det tillräckligt för straffbarhet att gar­

ningen är ägnad att kränka annan, eller att den riktar sig mot barn under

femton år. Det kräves sålunda ej att den väckt allmän förargelse. Härige­

nom blir det möjligt att inskrida exempelvis mot en exhibitiomst som be­

tett sig sedlighetssårande inför en enda person. Ett särskilt skal för att oka

möjligheterna att ingripa mot de personer varom här ar fråga ar, uttalar

kommittén att de stundom visat sig kunna under andra situationer begå

andra och 'svårare sexualbrott, såsom våldtäkt eller förgripelser mot barn.

Kommittén understryker, att det i uttrycket »ägnad att kranka annan» be­

gagnade ordet kränka i och för sig innefattar en viss begränsning av det

straffbara området. För att ett angrepp mot någons anslandighetskansla

skall anses innefatta ett kränkande, måste fordras att handlingen är av viss

svårare beskaffenhet. Särskilt gäller detta i fråga om yttranden.

Kommittéförslaget innebär vidare, att det i gällande rätt upptagna rekvi-

184 B

att" sådan far

fått ut§å- Kommittén framhåller att det för

fara skall anses föreligga regelmässigt fordras att gärningen rik-

a s mot personer som äger en relativt svag motståndskraft motTeTeste -

“ ^“"8“ lnilebär- d. v. s. i främsta rummet barn. För att vinna en

ra bestämd avgransnmg mellan det straffbara och straffria området än

ligt gallande lag har i förslaget såsom alternativ grund för straffbarhet

opptagits att gärningen är riktad mot barn under femton år

‘

h,r av

Yttrandena. Med anledning av kommitténs uttalande, att en handling för

det torde

kunna

få

«1 ingripande, kan läget ändras, och

torde kunna leda till olagenhet om det återhållande moment som et,

gärnings straffbarhet innebär, skulle upphöra. En inskränkning av det nu

varande straffbara området kan fä en icke önskvärd åte^erkl/pä Up„,a,T

1,4:13 kom”,“4ntah«“ ”»“

råga om exhibitiva åtgärder, riktade mot kvinnor, dessa mera sällan torde

anseTrldhusr"»3 ^ ^ if.rägavarande gärningen. I likhet med kommittén

rande jfl ,1“ V1SS begransninS av det straffbara området i föreva-

rande fa 1 bora galla, men vill med hänsyn till nyss angivna förhållande

rågasatta lämpligheten av uttrycket .kränka annan., L synes ta

SnLT »° h "VäCka anStÖt h°S annan»’ Höften över Skåne och

... , 9 lagasatter om stadgandet jämte föreslagna bestämmelser i ka-

p et om brott mot allmän ordning omfattar alla slraffvärda handlingar

som nu hanfores under SL 18:13. Att homosexuella personer övar köns

um ange a allmän plats synes t. ex. icke kunna bestraffas jämlikt föreva

utsätlefauf * f0ISlaget’ eftersom detta stadgande för sin tillämplighet för-

iJf ’ gaF!!mgen har en bestämd inriktning mot viss enskild person

.0

eborgs radhusratt ifrågasätter, huruvida icke med hänsyn tilfmedver

ska]®V naT 1 radhusratt iämplighetsskäl talar för införande av två straff-

böter samt drenndarf£,llet ^

* hÖgSt sex månader eller

s£LsorieLut

:;~tS°åva brott> med allenast frihetsstraff *

av\r'm™l*”l;sinten<!*nten i Stockholm framhåller särskilt angelägenheten

av att domstolarna vid sin bedömning av fall av otuktist het

1

ssasMp^ssatiBSS

brott av detta slag vara av den lindriga natur att det kan anses för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

B 185

skylla endast böter. Sådana särskilda skäl till sinnesundersökning, varom

förmäles i 41 § andra stycket sinnessjuklagen, torde föreligga så snart man

har anledning antaga risk för återfall. Erfarenheten visar att sådan risk är

särskilt stor vid ifrågavarande brott. Yrkeskvinnors samarbetsförbund har

uttalat, att de skador som nu ifrågavarande brott åstadkommer hos barn och

ungdom ofta är av allvarlig art, samt understrukit vikten av sträng sam-

hällsreaktion.

Riksförbundet för sexuell upplysning anför, att enligt en dansk under­

sökning minst var femte kvinna haft upplevelser av sedlighetssårande hand­

lingar under barnaåren och att dessa upplevelser ofta satt varaktiga och

djupa spår, som utan tvivel spelar en roll i hennes psykiska utveckling. För­

bundet vill emellertid icke härav draga slutsatsen, att man måste inskrida

strängare mot exhibitionister och »fula gubbar». Det är av stor betydelse

vid en rättegång med exhibitionister, att de psykiatriskt undersökes redan

på ett mycket tidigt stadium av processen. Beträffande tvångsneurotiska

exhibitionister är det önskvärt att de överhuvud taget icke ställes inför dom­

stol. Förbundet är av den meningen, att man framför allt bör kunna komma

till rätta med dessa olyckliga människor med andra medel än straff.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att de sinsemellan olik­

artade handlingar som avses i SL 18: 13 skall uppdelas, så att vissa av dem

hänföres till förevarande kapitel, medan de i övrigt upptages i kapitlet om

brott mot allmän ordning. Principen för uppdelningen är, att sådana hand­

lingar, som kan anses innefatta angrepp i sexuellt hänseende mot en enskild

person, skall utskiljas och upptagas i förevarande kapitel. Enligt förslaget

skall dessa handlingar sammanföras under brottsbeteckningen otuktigt be­

teende, och de beskrives så, att man på sedlighetssårande sätt berör någon

eller blottar sig själv eller annorledes i ord eller handling uppträder sed­

lighetssårande. Såsom förutsättning för straffbarhet skall enligt förslaget

vidare gälla att gärningen är riktad mot barn under femton år eller är ägnad

att kränka annan.

Del föreslagna stadgandet synes i viss mån svåröverskådligt, och det kan

ifrågasättas om icke gärningsbeskrivningen blir alltför vidsträckt för att

försvara en plats i kapitlet om sedlighetsbrott. För att klart avgränsa stad­

gandets tillämpningsområde torde i detsamma böra upptagas endast de prak­

tiskt mest betydelsefulla fallen av sådana otuktiga handlingar som riktas

mot enskild person och som innebär typiska avarter av sexuellt beteende.

Dessa handlingar är, som kommittén själv understryker, dels exhibitiva åt­

gärder och dels sedlighetssårande beröring av minderårig. Övriga fall av an­

grepp med sexuell inriktning mot enskild person, såsom sedlighetssåiande

beröring av vuxen person, oanständiga åtbörder och yttranden etc., torde i

den mån de icke faller under andra bestämmelser i förevarande kapitel

täckas i främsta rummet av stadgandet om ofredande (se 4 kap. 7 § i depar-

tementsförslaget). Sådana situationer då handlingen icke inriktar sig mot

en bestämd person utan karakteriseras av att den väcker anstöt hos en

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1062

storre eller mindre krets av utomstående, exempelvis då två personer idkar

könsumgänge på allmän plats, bör behandlas i kapitlet om brott mot allmän

ordning.

För sedlighetssårande beröring av minderårig torde kunna sättas en ål­

dersgräns av femton år. Något behov av motsvarighet till den bestämmelse

som upptagits i 3 § andra stycket synes ej föreligga i detta fall.

Vad angår åtgärder av exhibitiv natur torde gärningen kunna beskrivas

sa, att nagon pa satt som är ägnat att väcka anstöt blottar sig för annan.

Det i kommittéforslaget begagnade uttrycket »kränka» synes något för re­

striktivt i detta sammanhang. Åtgärden faller under bestämmelsen även om

den vidtages i enrum inför en enda person. Givetvis måste dock därvid hän-

syn tagas till situationen i dess helhet, bl. a. om den mot vilken åtgärden

riktas frivilligt deltagit i sexuellt närmande mellan parterna.

PåföJjden för de handlingar som här avses torde lämpligast kunna sättas

till böter eller fängelse i högst sex månader.

186 B

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

7 §•

Denna paragraf svarar mot SL 18: 11 och 18: 12 samt har motsvarighet i

kommittéförslaget 4: 7.

Gällande ratt. I SL 18: 11 och 18: 12 stadgas om koppleribrott. Dessa lag­

rum fick sin nuvarande lydelse genom lagstiftning år 1918, vilken grundades

på den s. k. reglementeringskommitténs förslag av år 1910 angående åtgär­

der för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning. I SL

18. 11 första stycket stadgas ansvar för den som vanemässigt eller för att

därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främ­

jar otukt mellan andra. Brottet benämnes koppleri. I andra stycket av sam­

ma paragraf behandlas s. k. sutenörskap. Enligt detta lagrum inträder an­

svar för den som, utan att ha gjort sig skyldig till sådant förfarande som i

första stycket sägs, för egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuk-

tiga levnadssätt. Påföljden enligt SL 18: 11 är straffarbete i högst fyra år

eller fängelse i högst sex månader. I SL 18: 12 behandlas ett särskilt fall

av främjande av otukt mellan andra, även om gärningen varken skett vane­

mässigt eller för att bereda gärningsmannen vinning. Stadgandet är tillämp-

ligt på föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller

andra som till otukt med annan förleder barn eller dem som är ställda under

deras lydnad eller uppsikt. Påföljden är normalt straffarbete från och med

två till och med sex år men kan vid synnerligen förmildrande omständighe­

ter nedsättas till straffarbete i sex månader eller till fängelse.

Kommittén. I kommitténs förslag har de nuvarande bestämmelserna i SL

18. 11 och 18: 12 sammanförts till en gemensam brottstyp med benämning­

en koppleri.

I paragrafens första punkt föreslås ansvar för det fall att någon vanemäs-

sigt främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Vad angår åtgärder

B 187

som innefattar främjande av sådant levnadssätt innebär förslaget en viss

begränsning av brottsområdet i förhållande till vad som nu gäller. Medan i

SL 18:11 stadgas ansvar för den som främjar »otukt mellan andra», straf­

fas enligt förslaget främjande av »annans otuktiga levnadssätt». Med ut­

trycket otuktigt levnadssätt åsyftas enligt kommittén vanemässiga utomäk-

tenskapliga förbindelser av tillfällig natur, i främsta rummet den mer eller

mindre yrkesmässiga, kvinnliga eller manliga prostitutionen. I fiåga om

utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt innebär förslaget, att ansvar in­

träder i och med att någon på annans otuktiga levnadssätt förskaffar sig

fördelar utan vederlag eller mot ett vederlag som står i missförhållande till

vad han å sin sida presterat. Det har icke ansetts nödvändigt att såsom i

gällande lag uttryckligen uppställa krav på att utnyttjandet skall ske »för

egen vinning». Bestämmelsen om utnyttjande av annans otuktiga levnads­

sätt tar, enligt kommittén, främst sikte på sutenörer men den är tillämplig

även i vissa andra fall som innebär att någon ekonomiskt ockrar eller eljest

profiterar på annans otuktiga levnadssätt. Såsom komplettering till det före­

slagna stadgandet om vanemässigt främjande av annans otuktiga levnads­

sätt föreslås i andra punkten första ledet ansvar för den som för att bereda

sig särskild vinning främjar tillfällig könslig förbindelse mellan andra. I det­

ta fall kräves sålunda varken vanemässighet eller att främjandet avsett an­

nans otuktiga levnadssätt, utan det är tillräckligt att gärningsmannen i

vinningssyfte främjat en tillfällig könslig förbindelse, t. ex. ett s. k. natt­

parti. Medan den nuvarande bestämmelsen i SL 18: 11 första stycket avser

varje främjande av otukt mellan andra som sker i vinningssyfte, inträder

enligt förslaget ansvar först då gärningsmannen åsyftat att bereda sig sär­

skild vinning. Härmed avser kommittén, att han tagit eller betingat sig ett

oskäligt vederlag för den prestation varigenom han främjat den könsliga

förbindelsen.

I paragrafen föreslås även ansvar för den som till otuktigt levnadssätt för­

leder någon som är under tjuguett år. Stadgandet motsvarar det kvalifice­

rade fall av koppleri som för närvarande behandlas i SL 18: 12, men det är

något mera omfattande än detta. Genom den föreslagna utvidgningen avses

att bereda ökade möjligheter att ingripa mot sutenörer och prostituerade,

kvinnliga eller manliga, som förleder underåriga till prostitution. Det före­

slagna stadgandet överensstämmer med den gällande bestämmelsen däri att

varken vanemässighet eller vinningssyfte kräves samt att endast sådana

fall som har karaktär av förledande inbegripes. I förslaget har emellertid

brottsomådet icke begränsats till vissa särskilt angivna personkategorier och

icke heller har såsom brottsförutsättning uppställts att den mot vilken gär­

ningen riktats skall stå under gärningsmannens lydnad eller uppsikt. Den

nödvändiga begränsningen ligger enligt förslaget däri att handlingen skall

rikta sig mot någon som är under tjuguett år och att den skall innebära för­

ledande till otuktigt levnadssätt.

Påföljden för koppleri föreslås till fängelse i högst fyra år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

188

B

Yttrandena. Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida önskemålet om en ut-

tThlT8 T iydde/.. T* kopplare och sutenörer blivit i erforderlig mån

td godosett genom forslaget. Möjlighet att ingripa med straffrättsliga me­

del bor föreligga vid främjande av annans otuktiga levnadssätt, då det före­

ligger avsikt att bereda sig vinning därpå utan att

vanemäsrighet

är för

handen eller denna kan bevisas. Enligt gällande rätt bestraffas också en dv-

i gärning, och straffrattskommittén bär icke anfört något skäl för den före-

komna

h

§ rnsn,insen härvidla§- I fråga om de egentliga sutenörerna har

kommittén föreslagit en icke obetydlig utvidgning av det straffbara områ­

det genom att upphava vinningsrekvisitet och samtidigt ersätta kravet på

stadigvarande utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt med det mindre

^ utnyltjandet ska11 ha skett vanemässigt. Med hänsyn

till brottets utomordentlig stora samhällsfarlighet bör det övervägas, om

icke en storre utvidgning är möjlig att genomföra. Även kravet på vane-

massighet forefaUer således styrelsen väl rigoröst; ett ingripande i straff-

rattsbg ordning bor kunna ske redan då ett även icke bevisligen vanemässigt

u nyttjande av annans otuktiga levnadssätt föreligger. Villkoret synes kun-

na utgå, särskilt om man beaktar att med annans otuktiga levnadssätt, vars

utnyttjande det har gäller, förstås vanemässiga utomäktenskapliga förbin­

delser av tillfällig natur.

Riksförbundet för sexuell upplysning har sagt sig ej ha något att erinra

mot de föreslagna bestämmelserna men uttalat att lagtexten och motiven

fått eu alltför vag utformning.

Hovratten over Skåne och Blekinge anser att en motsvarighet till det stad­

gande angående oaktsamhet hos gärningsmannen i fråga om föremålets ål­

der, som föreslagits vid otukt med barn och otukt med ungdom, är påkallad

vid förevarande brottstyp.

Departementschefen.

Det av kommittén föreslagna stadgandet om kopp­

en synes bora något jämkas, innan det upphöjes till lag. Med anledning av

vad socialstyrelsen anfört torde ansvar för främjande eller utnyttjande av

annans otuktiga levnadssätt böra inträda ej blott vid vanemässighet utan

aven om vinningssyfte utan vanemässighet föreligger. Att såsom socialsty­

relsen llragasatt kriminalisera sådana fall av utnyttjande av annans otuk­

tiga levnadssätt, då varken vinningssyfte eller vanemässighet förefinnes,

torde däremot tora alltför långt och synes icke heller påkallat.

Koppleribrottet bör såsom kommittén föreslagit omfatta även fall, då

någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könslig förbin­

delse mellan andra. Kommittén nämner som exempel främjande av s. k

nattparti och torde därvid åsyfta särskilt det fallet att en portier på ett

hotell mot särskilt vederlag, d. v. s. vederlag som överstiger ordinär taxa,

upplåter rum åt personer som tillfälligt träffats för att idka könsumgänge.

enlighet med kommitténs förslag bör i koppleribrottet vidare in^å att

man till otuktigt levnadssätt förleder den som är under tjuguett år, utan

att vare sig vanemässighet eller vinningssyfte kräves. För tillämpning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

B 189

denna strängare regel bör krävas vanligt uppsåt i fråga om vederbörandes

ålder. Jag vill alltså ej tillstyrka det av en hovrätt framförda förslaget att

regeln skall vara tillämplig jämväl vid oaktsamhet i avseende å åldersgrän-

sen.

Den latitud för påföljden som upptagits i kommittéförslaget, fängelse i

högst fyra år, synes något för snäv. Möjlighet att ådöma längre tids fängel­

se "än fyra år bör föreligga i grova fall, exempelvis då gärningsmannen sär­

skilt brutalt och hänsynslöst utnyttjat sitt offer eller då han i större om­

fattning främjat otuktigt levnadssätt. För nu avsedda och liknande grova

fall torde böra stadgas en särskild latitud, upptagande fängelse i lägst två och

högst sex år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962

8

§.

Paragrafen har motsvarighet i stadganden i SL 15:25, 18:7, 18:8 och

18: 10. I kommitténs förslag svarar paragrafen mot 4: 8.

Gällande rätt. Gällande lag upptager i SL 15: 25 bestämmelse om ansvar

för försök till våldtäktsbrott (SL 15: 12, 15: 13, 15: 15 och 15: 15 a). På för­

söksstadiet inträder vidare ansvar i fråga om otukt med barn under femton

år (SL 18: 7, 18: 8) samt homosexuell otukt som avses i SL 18: 10. Försök

till brott enligt andra lagrum i SL 18 kap. är icke belagt med ansvar. Icke

heller är förberedelse till brott av de slag som är upptagna i förevarande ka­

pitel i något fall kriminaliserat i gällande rätt.

Kommittén. Kommittén föreslår kriminalisering av försök till våldtäkt,

otukt med barn samt otukt med ungdom. I fråga om våldtäkt föreslås att

straff skall inträda jämväl vid förberedelse och stämpling.

Yttrandena. Advokatsamfundet har ifrågasatt, huruvida ett stadgande om

straff för förberedelse eller stämpling till våldtäkt har någon uppgift att

fylla.

Departementschefen.

I likhet med advokatsamfundet anser jag det nagot

tveksamt, om det finns anledning att stadga ansvar för våldtäkt på förbere­

delsestadiet. Det praktiska behovet av en kriminalisering på detta stadium

torde vara i huvudsak täckt av de regler som upptages i kapitlet om brott

mot frihet och frid. Vid övervägande av frågan har jag stannat för att låta

stadgandet om ansvar för förberedelse och stämpling till våldtäkt få utgå.

Försöksregeln beträffande våldtäkt torde böra omfatta även den lindri­

gare graden, i departementsförslaget benämnd våldförande. Vidare bör i

anslutning till kommitténs förslag ansvar stadgas för försök till otukt med

barn, grov otukt med barn samt olukt med ungdom.

190 B

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1962

7 KAP.

Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

Med detta kap. inledes den del av brottsbalken som behandlar förmö«en-

hetsbrotten. Kapitlet omfattar tillgreppsbrotten och motsvarar i gällande rätt

SL 20 kap. I kommitteforslaget har kapitlet motsvarighet i 6 kap. Några

väsentliga andringar i förhållande till gällande rätt föreslås icke.

§

Kapitlet innehaller i det föreliggande förslaget följande brottstyper näm­

ligen stöld (1 §), snatteri (2 §), bodräkt (3 §), grov stöld (4 8) rån’(5 8)

oersjrälvtäkt§)(90l8°)VlDkrafttaVledninS (? §)’ egenmfikti«t förf«™“ de (Sfi)

och ^sjalvtakt (9 §). Dessutom upptages bestämmelser om försök m. m.

Denna paragraf svarar mot SL 20: 1 och mot 6: 1 i kommittéförslaget.

stök^Sådanfh lnL 2°: 1 behandlas det ^dinära tillgreppsbrottet, nämligen

- före^l

~ som medför straffarbete i högst två år eller fängelse

föreligger, om man olovhgen tager vad annan tillhör med uppsåt att till-

tiflerenn H! t.lllgreppet ti,lika innebär skada. Det förutsattes alltså dels

g pp, dels tillagnelseuppsåt och dels förmögenhetsöverföring. I rättstill­

ämpningen har särskilt spörsmålet om tillägnelseuppsåtet tilldragit sig in-

esse. Fragan har sin största betydelse då det gäller tillgrepp av cyklar,

motoi cyklar och bilar. Vid sådana tillgrepp förekommer det ofta att gär-

mngsmannen efter att ha färdats ett stycke med fortskaffningsmedlet över-

?

, e-“ ri-^CThoa dyllka fal1 1 re§el bedömts såsom egenmäktigt förfa-

ande jämlikt SL 20: 6. Till grund för denna praxis torde ha legat vissa

i ST Tn Ti1 * *

',.0

it,!1 1942 åFS la8stiftning- Det må även anmlrkas att

SL 20: 6 tillgrepp av fortskaffningsmedel under vissa omständigheter ut­

tryckligen angives såsom exempel på grovt fall av egenmäktigt förfarande I

dt par av högsta domstolen nyligen avgjorda mål har emellertid tillgrepp

av bil under nu berörda omständigheter bedömts såsom grov stöld, när det

mast antagas såval att det vid tillgreppet av bilen stått klart för gärnin«s-

återTh-I

1 f°!jd 3V hanS handlin§ vore “öjligt, att ägaren icke skulle

ha v! S°m °Ck aU V1S8het därom’ att så eJ komme att ske, icke skulle

ha avhållit gärningsmännen från att tillgripa bilen (se N. J. A. 1954 s. 240).

Kommittén. Kommittén framhåller att den starka stegring av antalet till-

??;r:irtor{ord°n som

under de senaste åren ^rum ^

land med-

f « u

J°m lampll§a åtgärder mot detta slags brottslighet tilldragit

sig ett betydande allmän! intresse. Av den debatt som förts har framgått

att domstolarnas praxis - härvid åsyftas praxis före nyssnämnda avgö-

randen i högsta domstolen, vilka icke förelåg då kommittén framlade sitt

betänkande - strider mot vad en allmänt utbredd opinion anser naturligt.

For gemene man har, framhåller kommittén, framstått som särskilt svår-

B 191

förståeligt att en person, som under färd genom landet i en tillgripen bil

skaffat sig bensin, tobak och mat genom inbrott och stölder, dömes föl-

egenmäktigt förfarande beträffande tillgreppet av bilen men för stöld eller

grov stöld beträffande tillgreppen i övrigt. För att undanröja denna klyfta

mellan rättspraxis och allmän rättsuppfattning har kommittén föreslagit att

stöldbegreppet skall bestämmas så, att det omfattar, förutom tillgrepp med

tillägnelseuppsåt, även tillgrepp med uppsåt att bruka det tillgripna utan

att återställa det.

1 övrigt innebär kommittéförslaget ej några ändringar i förhållande till

gällande rätt.

Yttrandena. Den av kommittén föreslagna utvidgningen av stöldbegrep­

pet har tillstyrkts av bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stock­

holms, Kronobergs, Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och Norrbottens

län, föreningen Sveriges häradshövdingar och advokatsamfundet.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm, som likaledes tillstyrkt förslaget,

anför bl. a. följande.

Det svar den utredande kriminalpolismannen får på sin fråga om veder-

börandes tidigare brottslighet blir ofta, att denne »bara lånat» en eller an­

nan bil tidigare. Det är heller icke ovanligt att den många gånger unge lag­

överträdaren, sedan han upplysts om arten av brottet och det allvarliga

däri, förklarar sig icke ha känt till detta. Talesättet torde tyvärr i manga

fall ha fog för sig.

.

.

...

Till en början synes härav framgå att den inställningen blivit vanlig

bland det brottsklientel det här är fråga om att betrakta nämnda tillgrepp

endast såsom ett »lån». Ett sådant betraktelsesätt måste vara främmande

för det allmänna rättsmedvetandet. Jag ansluter mig sålunda helt till vad

kommittén i denna del anfört. Att tolkningen av kravet på tillagnelseupp-

såt, på sätt framgår av 1 § i förslaget, slutligen bragts till en andainalsen-

lig lösning måste ur samhällets synpunkt vara lyckligt och ägnat att under­

lätta de rättsvårdande myndigheternas ansträngningar att stävja denna

kriminalitet.

.

. , ,.

Det förefaller vidare som de individualpreventiva synpunkterna i detta

sammanhang så till den grad satts i förgrunden att allt tal om allmänpreven-

tionens betydelse tolkats såsom bevis för en reaktionär ståndpunkt. Jag anser

mig dock erfarenhetsmässigt kunna påstå att åsidosättandet av de allman-

preventiva synpunkterna i betydande omfattning medverkat till att har be­

rörda brottslighet på senare tid ökat i så oroväckande grad.

I några yttranden har emellertid uttalats, att stöldbegreppet genom den

föreslagna ändringen blir för vidsträckt. Landsfogden i Malmöhus län har

anfört, att många egenmäktiga förfaranden som icke förtjänar att behand­

las som grövre brott, t. ex. »lån av en eka», skulle vid ett genomförande av

förslaget komma att bedömas som stöld. Enligt landsfogdens mening är det

därför riktigare att skapa en ny brottstyp, tillgrepp av motorfordon, vilken

bör straffas såsom stöld. Polisintendenten i Hälsingborg har uttalat en lik­

nande uppfattning samt framhållit att det är oklart vilka omständigheter

som i praktiken skall anses innefatta återställande av tillgripen egendom.

Polisintendenten har föreslagit att i den nuvarande stöldparagrafen uppta­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

192 B

ges en bestämmelse av innehåll, alt för stöld skall dömas, där någon olovli­

gen tager och brukar annans fortskaffningsmedel. Statsäklagaren i Malmö

med h™8Ct 0Ver,luvud finnes anledning att ändra stöldbegreppet

med hansyn till att en ändring icke skulle ha någon betydelse ur straffmät-

mngssynpunkt. Enligt statsåklagarens mening är det måhända mera lill-

redsstallande afl 1 § andras förslagsvis sålunda: »Tillgrepp med uppsåt att

bruka det t.ltgripaa utan att älerslälla det strattes säsom för stöld?

Aven riksåklagarämbetet har ställt sig tveksamt till eu ändring av stöld-

begieppet. Enligt ämbetets mening är det lyckligare om bil tillgreppen kan

i an sadan ändring inordnas bland stöldbrotten genom en ändrad rättstill-

«g,'hirVrTtT"' SO“ tr°“ SiS fi"na ““ omsvänSn‘ne i praxis är pä

Syftet med den föreslagna utvidgningen av stöldbegrennet har i

första

hft?illVarit

att åvägabringa, att de s. k. billånen, vilka enligt gällande praxis

hithl s regelmässigt bedömts såsom egenmäktigt förfarande i störfe ut

sträckning behandlas såsom stöld. De skäl, som i betänkandet anföfts

de1

hrinladant

.standPl,flktstagande — nämligen att brottsrubriceringen bor­

de brmöas i överensstämmelse med vad som enligt allmän rättsunnfatt

Amletérv? fdZ" tikitiB,-°,?h ”mligt -

vård. alu bealftandé.

mbetet vill dock ifrågasatta, om den föreslagna ändringen i stöldnaraara-

ien ar ratta sattet att uppnå nyss angivna syfte. Med den utformning Sdet

ioreslagna tillagget i 1 § fått, kommer sålunda att till tjuvnadsbrott hänfö­

ras exempelvis sadana fall, där en person tillgriper en roddbåt för färd

fida ehe^dä 6 mSJ° °]C?tefter anvandandet lämnar båten på sjöns andra

!d/’ er ,da ,ea v.arnPhktlS> som k«rt före permissionstidens utgång med

tåg anlander till sin forlaggmngsort i en mindre stad, »lånar» en vid sta­

tionshuset stående cykel och på denna färdas till det i närheten liggande

<aneidn°tTådet “t311 aU dä!efter återställa cykeln. Enligt ämbetets mlning

Imn det knappast anses sta i överensstämmelse med den allmänna rätts­

uppfattningen att beteckna dylika förfaranden såsom tjuvnad. Det torde möta

afl formulera tillägget i 1 § så, att nu angivna fall uteslutas

ÄfbegrTäsld Sck^d “det Sam'idiSl f4r ‘ a"dra hä"see"de"

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1962

Föreningen Sveriges landsfogdar har betonat, att frågan om det straff­

rättsliga bedömandet av biltillgreppen oftast torde inskränka sig till en

rubricerings!råga, samt i likhet med riksåklagarämbetet uttalat, att det sak-

lgt sett är mest tillfredsställande om rättspraxis kan ledas in på den lin­

jen, »It det skall bedömas som stöld om någon tillgriper en sak med uppsåt

att tillfälligt tillgodogöra sig den men utan uppsåt att återställa den.

Departementschefen. Frågan om rubriceringen av sådana tillgrepp, vid vilka

gärningsmannen ej haft klart tillägnelseuppsåt utan allenast uppsåt att bruka

det tillgripna utan att återställa det, har vållat viss tvekan i rättstillämp­

ningen. Spörsmålet har praktisk betydelse med hänsyn till att tillgrepp av

fortskaffningsmedel med sådant begränsat uppsåt är en mycket vanlig

brottstyp. Kommittén har velat lösa detta problem genom ett tillägg till de­

finitionen på stöld, så att därunder skulle ingå ej endast tillgrepp med klart

B 193

tillägnelseuppsåt utan jämväl tillgrepp som sker med uppsåt att bruka det

tillgripna utan att återställa det. Jag anser goda skal tala för en vidgad

tillämpning av stöldbegreppet, då det gäller tillgrepp av motorfordon, men

såsom bl. a. riksåklagarämbetet framhållit kommer stoldparagrafen med

den föreslagna lydelsen att få en så vidsträckt omfattning, att därunder

skulle ingå även en rad andra fall av olovligt begagnande forutom dem

som egentligen åsyftats. Detta synes knappast vara förenligt med den

allmänna rättsuppfattningen i hithörande frågor. Efter de vagledande av­

göranden från högsta instans som numera föreligger synes fragan ha fått

en tillfredsställande lösning utan ändring av lagstiftningen. Jag har darfor

stannat för att förorda bibehållande tills vidare av stadgandets lydelse i detta

avseende.

I övrigt sammanfaller kommitténs förslag med gällande rätt och synes

ej i sak giva anledning till erinran.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1962

2

§•

Paragrafen motsvarar SL 20: 2 och 6: 2 i kommittéförslaget.

3 §.

Förevarande paragraf motsvaras i gällande rätt av SL 20:3 och i kom­

mitténs förslag av 6:3.

Departementschefen.

I kommittéförslaget har den av kommittén förordade

ändrade beskrivningen av stöldbegreppet i 1 § föranlett en komplettering

av det särskilda stadgandet om ansvar för medverkan till bodrakt. Med han­

syn till den ståndpunkt jag intagit i fråga om formuleringen av 1 § torde

emellertid detta tillägg böra uteslutas.

4 §.

Paragrafen motsvarar SL 20:4 och 6: 4 i kommittéförslaget.

Departementschefen.

I enlighet med kommitténs förslag har minimum

för den grova typen av vissa förmögenhetsbrott, däribland stöld, höjts

från frihetsstraff i två månader till sex månader. Denna ändring innebar en

förskjutning av gränsen mellan normalformen och den grova formen av

brottet, och syftet är alltså icke att åstadkomma en allmän straffskärpning

vid ifrågavarande brott. Jag vill i detta sammanhang erinra om att rubrice­

ringen alltid skall ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet föreliggan­

de omständigheter. De i vissa brottsbeskrivningar angivna exemplen på om­

ständigheter, som skall särskilt beaktas vid bedömande huruvida ett brott

är grovt, är sålunda varken uttömmande eller i och för sig avgörande. Även

om exempelvis ett olovligt tillgrepp har skett medelst inbrott, kan det där­

för med hänsyn till omständigheterna i övrigt bli att bedöma såsom stöld och

icke som grov stöld.

7 Hihanq Ull riksdagens protokoll 1962. t samt. Nr 10. B.

194 B

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J962

5 och 6 §§.

Dessa båda paragrafer motsvarar SL 20:5 och har i kommitténs förslag

motsvarighet i 6: 5 och 6: 6.

sla&

Gallande rätt. Enligt SL 20: 5 föreligger rån, om man stjäl medelst våld

öåTsTT T medt S<lh0t S°m innebär hängande fara eller, sedan man be-

gatt stöld och antraffats å bar gärning, sätter sig med sådant våld eller

ot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna. Rån föreligger

men om man med sådant våld eller hot tvingar någon till handling eller

tvune 0 ’ '°m mnebar VinninS fÖF Särnin§smannen och skada för den

ungne eller nagon i vars ställe denne är. Lika med våld skall anses åtgärd

^angenom någon försättes i vanmakt eller annat sådant tillstånd. FörTån

vid rån h

5*!

°Ch mCd Ctt tU1 °ch med åtta år- Om någon

d rån blir sa våldförd, att han därav får döden eller svår kroppsskada eller

ranet eljest ar att anse som grovt, skall gärningsmannen dömas till straff-

aibete pa livstid eller från och med sex till och med tio år.

Jl»Zmittén/-{rå^~°m rånbrottet skiIJ'er kommitténs förslag från

MiS H T danfnom att de s- k. culpösa överskotten borttagit.

<het med vad som skett vid misshandels- och andra liknande brott

Aven i vissa andra avseenden innebär förslaget ändringar i förhållande till

StTrde y dT- SåS°m exemPel På omständigheter som skall sär-

skdt beaktas vid bedömande huruvida rån skall anses som grovt angives i

toista hand, att gärningsmännen tillfogade svår kroppsskada eller gär-

ansfufer 8 a Sy"Trl,lg förslagenhet eller grymhet. Exemplifieringen

sluter sig i denna del till den av kommittén föreslagna beskrivningen av

grov misshandel. Att rånaren uppsåtligen berövar sitt offer livet har i för-

tin8»fVhkettU?Pif?.tlbi“nd eXemplen På omständigheter som bör föranleda

till att brottet skall bedömas som grovt. Dödande i rånsyfte bör enligt kom-

mitten regelmässigt bedömas såsom mord. Såsom exempel på grovt brott an-

gives i forslaget ytterligare att gärningen innefattade ett hänsynslöst ut-

yttjande av den ranades skyddslöshet eller utsatta ställning. Det må näm-

nas att kommittén haft att överväga en framställning från svenska drosk-

bilagareforbundet om utvidgning av ämbetsskyddet till att avse även drosk-

7rk,e:-tÖVni"g’ Det med framstäHningen åsyftade ökade straff-

3

ddet for droskforare blir enligt kommitténs uppfattning i huvudsak till­

godosett genom att enligt förslaget rån mot sådana och andra yrkesutövare

str ff -tt r 7!gel SkaH bedömas som grovt rån- Ett ytterligare ökat

straffrättsligt skydd for droskforare genom en utvidgning av ämbetsskyddet

skidle en igt kommitténs mening bli av föga praktisk betydelse. Straffet för

rån föreslås till fängelse mellan ett och åtta år och för grovt rån till fängelse

/ Tf fy? °cb 7 ar' Att lcke’ såsom 1 gallande lag, livstidsstraff upptagits

. raffskaIan for det grova brottet sammanhänger med att de fall där sådant

stiaff narmast kan ifrågakomma, d. v. s. rånmord, enligt förslaget skall be­

dömas sasom mord. Vad angår den föreslagna sänkningen av frihetsstraffets

B 195

minimum från nuvarande sex. år till fyra år har denna föranletts av att giän-

sen mellan rån och grovt rån något förskjutits i jämförelse med gällande lag,

vissa fall som nu bedömes som rån jämlikt SL 20: 5 första stycket skall enligt

förslaget bedömas som grovt rån.

Yttrandena. Några remissinstanser har anfört betänkligheter mot att bort­

taga straffskärpningen för culpösa överskott. Riksåklagarämbetet anför, att

de skäl som föranlett ämbetet att föreslå bibehållandet av särskilda straff­

bestämmelser för de culpösa överskotten vid misshandelsbrotten icke gör

sig med fullt samma styrka gällande vid rånbrotten. Det ar sålunda icke

för rånbrotten typiskt, att de företages i affekttillstånd, utan snarare ar för

dem utmärkande, att de sker efter föregående överläggning; ofta vittnar

rånbrotten om stor kallblodighet hos gärningsmannen. Att bedöma frågan,

om uppsåt eller oaktsamhet förelegat i förhållande till den större effekten,

blir därför ej vid rån förenat med sådana särskilda svårigheter som vid

misshandelsbrotten. Å andra sidan överensstämmer rånbrotten, i den mån

de förövas medelst våld å person, i förevarande hänseende så lillvida med

misshandelsbrotten, att den större effekten ofta framstår såsom en täm­

ligen normal följd av våldet; de båda brotten bildar jämväl här ur brolts-

bedömningssynpunkt en naturlig enhet. Även med hänsyn till svårigheterna

att avpassa straffskalorna för det okvalificerade rånet och det därmed kon­

kurrerande brottet vållande till annans död eller kroppsskada, så att de

även lämpar sig för de objektiva överskotten, föreligger likheter mellan rån

och misshandel. Föreningen Sveriges landsfogdar har uttalat sig i samma

riktning. Länsstyrelserna i Malmöhus och Södermanlands lön hav uttryckt

farhågor för att borttagandet av straffskärpning för culpöst överskott kan

medföra fara för att rånbrott icke kommer att beivras med sådan skarpa

som ur allmänpreventiv synpunkt måste anses erforderligt.

Hovrätten för Nedre Norrland har förordat att livstidsstraff skall uppta­

gas såsom påföljd för grovt rån. Hovrätten anmärker att, såvitt hovrätten

har sig bekant, interneringsnämnden ej brukat förorda förvaring, då livs­

tids straffarbete varit alternativet till förvaringen, enär nämnden i sådant

fall ansett straffarbetet vara den lämpligare reaktionsformen. I flera fall

under senare år, där rånare dödat sina offer, har de invänt, att de ej avsett

att döda. Har någon misshandlat en annan människa till döds, fordras det

alltid starka skäl för att man mot gärningsmannens nekande skall våga

antaga, att han skulle ha misshandlat den andre så svårt, som han gjort,

även om han vetat att denne skulle do därav. Såvitt angår rån, varav

döden följt, skulle avgörandet av denna vanskliga uppsåtsfråga ej få så stoi

betydelse om livstids straffarbete inginge redan i straffskalan för rån i

samband med livsfarlig misshandel. Uttalanden i samma riktning bär

gjorts av hovrätten för Västra Sverige och landsfogden i Malmöhus län.

Svea hovrätt har, i anslutning till vad hovrätten föreslagit beträffande

grov misshandel, hemställt att orden »förslagenhet och grymhet» måtte ut­

bytas mot »råhet».

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1962