RH 1995:98
Fråga om avkastningsränta och dröjsmålsränta enligt räntelagen på skadestånd samt om ränteförlust som en del av skadeståndet.
C.E. önskade under hösten 1985 köpa en fastighet i Spanien. Han kom därvid genom en annons i kontakt med fastighetsmäklaren K.O.. Genom K.O:s förmedling tecknade C.E. i november 1985 ett köpekontrakt avseende en fastighet i Spanien i ett grupphusområde kallat Villa Martin i Torrevieja. I november och december 1985 gjorde C.E. delbetalningar på sammanlagt 5 580 000 pesetas. I samråd med K.O. och med dennes hjälp bytte C.E. köpeobjekt och tecknade i januari 1986 ett nytt köpekontrakt avseende en fastighet i ett grupphusområde kallat la Rosaleda, beläget någon mil från Villa Martin. Slutlikviden skulle betalas den 15 juni 1986. Båda grupphusområdena ägdes av familjen Pedrera. Köpekontraktet avseende fastigheten i Villa Martin undertecknades av familjens representant, Peganbolaget. I samband med bytet av fastigheterna annullerades det första köpekontraktet av detta bolag. Peganbolaget gick i konkurs under våren 1986. En del av de av C.E. gjorde inbetalningarna, eller 3 225 000 pesetas, gick förlorade i konkursen. För denna skada ersattes under år 1992 C.E. genom K.O:s ansvarsförsäkring. Eftersom en stor del av C.E:s inbetalningar gick förlorade genom konkursen kunde C.E. inte betala slutlikviden för fastigheten i la Rosaleda. Detta hade till följd att familjen Pedrera under sommaren hävde köpet. På grund av en i köpekontraktet intagen förverkandebestämmelse hade detta till följd att redan inbetalade medel innehölls av familjen Pedrera som skadestånd.
C.E. yrkade vid Malmö tingsrätt att tingsrätten skulle förplikta K.O. att till honom utge skadestånd med närmare angivet belopp jämte ränta för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av två procentenheter på vissa närmare angivna belopp (avkastningsränta) och enligt 6 § räntelagen på hela skadeståndsbeloppet från den 21 maj 1986 ( en månad efter kravdagen) till dess betalning sker (dröjsmålsränta) eller motsvarande belopp i svensk valuta enligt på betalningsdagen gällande kurs. C.E. åberopade därvid att K.O. på grund av vårdslöshet vållat skadan.
K.O. bestred yrkandet men vitsordade i och för sig kaptitalbelopp och dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen från 1993-02-15 (en månad efter stämningsdagen).
Malmö tingsrätt (1994-12-22, chefsrådmannen Tomas Krueger och rådmännen Bengt Uno Orremo och Lena Serrander) förpliktade K.O. att till C.E. utge yrkat belopp jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 februari 1993 tills betalning sker eller motsvarande belopp i svensk valuta enligt på betalningsdagen gällande kurs.
Tingsrätten fann i sina domskäl att K.O. vid utförandet av mäklaruppdraget förfarit oaktsamt och att C.E. var berättigad till yrkat skadeståndsbelopp. Tingsrätten anförde i frågan om ränta följande.
C.E. har till stöd för yrkandet om dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen från 1986-05-20 åberopat ett brev från honom till K.O. med följande lydelse.
"Bara 200486
K.O. Företagskonsult AB
Sälggatan 65 213 63 Malmö
Med anledning av att vi ej kunnat fullfölja husköpet i Spanien p.g.a. Pegans tvivelaktiga förfarande, ber vi dig såsom närmaste affärskontakt och mot oss ansvarig mäklare, att du bevakar våra krav på ersättning mot Pegan, alternativt krav vid eventuellt försäkringsfall i Spanien eller Sverige.
Med vänlig hälsning
C.E.
PS. Våra krav är återbetalning av våra pengar i pesetas, inklusive ränta, plus ersättning för eventuella kostnader.
DS"
Tingsrättens bedömning.
Avkastningsränta utgår enligt 2 § andra stycket räntelagen (1975:635) på fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund.
I målet är inte fråga om återgång av betalning från en kontraktspart utan om skadeståndsskyldighet för mäklare på grund av dennes försumlighet i samband med utförande av sitt uppdrag. Laga grund för avkastningsränta på de av C.E. utbetalade beloppen saknas således.
Avser, såsom i detta mål, en fordran skadestånd utgår enligt 4 § andra stycket räntelagen dröjsmålsränta på förfallet belopp från den dag som infaller en månad efter det borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Den utredning som krävs omfattar inte endast ersättningsbeloppets storlek utan även fråga om vållande föreligger. Det av C.E. som grund för sitt yrkande om dröjsmålsränta från 1986-05-20 åberopade brevet har inte sådant innehåll att de av räntelagen uppställda förutsättningarna för dröjsmålsränta kan anses uppfyllda. På grund av det anförda kan ränta inte utgå för annan tid än den K.O. vitsordat.
C.E. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans talan vid tingsrätten även i den del som avser ränta för tiden före den 15 februari 1993. K.O. bestred ändring.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1995-10-12, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättrådet Jarl-Inge Svensson, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, och tf. hovrättsassessorn Lena Petersson) ändrade på det sätt tingsrättens domslut att hovrätten förpliktade K.O. att till C.E. på av tingsrätten angivet belopp betala ränta enligt 6 § räntelagen från och med den 21 maj 1986 tills betalning sker. Hovrätten anförde i sina domskäl följande.
Målet i hovrätten avser i första hand frågor om ränta enligt räntelagen på skadestånd för fastighetsmäklare på grund av vårdslöshet under utförandet av mäklaruppdraget. Yrkandena avser dels utgångspunkten för betalning av dröjsmålsränta och dels frågan om avkastningsränta I andra hand uppkommer frågan om ränta som yrkats enligt räntelagen i förevarande fall skulle kunna utgå såsom en del av själva skadeståndet.
Hovrätten prövar först frågan om utgångspunkten för beräkning av dröjsmålsränta enligt 4 § 2 st räntelagen. Där föreskrivs att ränta på skadestånd i allmänhet utgår på förfallet belopp från den dag som infaller en månad efter det att borgenären har framställt krav och lagt fram den utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom.
Den utredning som fordras enligt lagrummet avser de faktiska förhållandena inte de rättsliga grunderna för kravet. Behovet av utredning kan avse såväl förutsättningarna för ersättningsskyldighet över huvud taget, t.ex. frågan om vållande vid skadestånd, som storleken på beloppet som krävs. I lagstiftningsärendet uttalade departementschefen bl.a. följande om utredningsskyldigheten. "När det gäller omfattningen av den utredning som borgenären skall vara skyldig att lägga fram har jag redan i den allmänna motiveringen anfört att utredningen inte skall behöva vara lika omfattande som den utredning som kan krävas för att talan skall bifallas i en skadeståndsprocess. Hur mycket som i detta sammanhang bör fordras av den skadeståndskrävande får bero på omständigheterna. I den mån den mot vilken kravet riktar sig inte kan ta ställning utan kännedom om omständigheter som är uteslutande tillgängliga för den skadelidande, får det antas att denne inte fullgjort vad som ankommer på honom förrän han har lagt fram uppgifter om dessa omständigheter. Det kan inte heller anses att den som kräver ersättning alltid har fullgjort sin skyldighet, om han exempelvis har fyllt i ett formulär som översänts av ett försäkringsbolag, utan ibland kan mera omfattande aktivitet krävas. Vad beträffar prisnivån på skadad egendom - t.ex. värdet av en begagnad bil av vanlig typ - eller vedertagna normer för beräkning av ersättning för personskada, bör man däremot inte fordra att den som begär ersättning skall skaffa utredningen. Åtminstone om den mot vilken kravet riktas yrkesmässigt handlägger skadeståndskrav, bör det vara tillräckligt att den skadelidande på begäran lägger fram behövliga sakuppgifter."(Prop 1975:102 s. 125-126, Edvard Nilsson, Dröjsmålsränta på skadestånd och försäkringsersättning, Festskrift till Bertil Bengtsson 1993 s. 372.) Här kan tilläggas att bestämmelsen i 4 § 2 st räntelagen har en motsvarighet i 22 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Enligt denna bestämmelse skall den som kräver ersättning lämna försäkringsbolaget upplysningar som gör det möjligt att avgöra bolagets eventuella ansvar. Den utredning som krävs avser dock endast tillgängliga handlingar och upplysningar. Försäkringsgivaren kan sålunda inte med stöd av detta stadgande kräva att försäkringstagaren anskaffar särskilda handlingar. (Jfr NJA 1935 s. 424.)
Som otvetydigt framgår av såväl K.O:s som C.E:s berättelser i hovrätten har det varit K.O. som ensam haft närmare kännedom om behövliga sakuppgifter. Han har uppgett att det funnits flera skadelidande än C.E. och att han haft bokföring över de skilda skadebeloppen och även att försäkringsbolaget använts som kontaktman gentemot skadelidandena. Visserligen kan hävdas att C.E. i brevet av den 20 april 1986 inte direkt framställt något i penningar preciserat krav mot K.O. personligen. C.E. betecknar dock K.O. som "mot oss ansvarig mäklare" och kravet som sådant är angivet som "återbetalning av våra pengar i pesetas inklusive ränta". Därtill kommer att det av K.O:s uppgifter i hovrätten framgår att detta brev föregåtts av att K.O. i brev till samtliga sina kunder - däribland C.E. - beskrivit den uppkomna situationen och bett dem att komma in med sina krav och att C.E:s brev inte föranlett någon som helst reaktion från K.O:s eller det aktuella försäkringsbolagets sida.
Vid nu angivna förhållanden finner hovrätten att C.E. presenterat sådan utredning att han är berättigad till dröjsmålsränta enligt 4 § 2 st räntelagen med utgångspunkt från det krav han framställt i brevet av den 20 april 1986.
Hovrätten tar härefter upp frågan om avkastningsränta. C.E. har yrkat sådan ränta enligt 2 § 2 st räntelagen på fyra olika belopp från tidpunkterna då han betalade ut dem till dagen då dröjsmålsränta börjar löpa på det sammanlagda beloppet.
Enligt räntelagen utgår inte ränta på fordran som inte är förfallen till betalning om inte annat är avtalat eller utfäst eller särskilt föreskrivet. I räntelagen finns emellertid en särregel för ränta på fordran som inte är förfallen. Regeln avser den situationen att redan erlagd betalning går åter på grund av att avtal hävts eller till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund. Eftersom ränta i sådant fall skall beräknas redan från den dag betalningen ursprungligen erlades och alltså för tid innan fordran att få tillbaka medlen förfallit används i praxis om detta slags ränta benämningen avkastningsränta.
Vad gäller innebörden av lagrummets hänvisning till "liknande grund" uttalades i lagstiftningsärendet följande. "Med det senare uttrycket åsyftas bl.a. att avtalet är ogiltigt på grund av svek, handlande mot tro och heder e.d. Vid andra avtalstyper än köp kan uppsägning på grund av motpartens kontraktsbrott böra jämställas med hävning i trängre mening. Däremot omfattar regeln om avkastningsränta inte fall då betalning går åter enligt principen för condictio indebiti, när betalningsmottagaren är i god tro, och liknande fall. Vid condictio indebiti har betalningsmottagaren ett betydande godtrosskydd enligt svensk rätt, och det skulle inte stå i samklang med detta att ålägga honom skyldighet att betala ränta från det han uppburit beloppet. Gränsfall kan otvivelaktigt uppstå, t.ex. vid återgång av avtal på grund av bristande förutsättningar på betalningsmottagarens sida och återkrav av betalning som mottagits utan svek men i ond tro. Bedömningen av dessa fall får överlämnas till rättspraxis." (Prop 1975: 102 s. 116.)
C.E. har yrkat avkastningsränta på det skadestånd som avser att han förlorat vissa medel som han betalat under perioden den 23 november 1985 den 15 april 1986. Dessa inbetalningar har utgjort led i ett tillämnat fastighetsköp, som C.E. inte sedermera kunnat fullfölja.
Enligt tingsrättens i denna del inte överklagade dom har K.O. på grund av vårdslöshet under utförandet av mäklaruppdraget förpliktats att betala skadestånd till C.E. motsvarande hans betalningar. Det är sålunda inte fråga om en situation där ett avtal hävts på grund av kontraktsbrott. Grunden för C.E:s rätt till betalning kan - såsom framgår av ovan redovisade förarbetsuttalanden - inte heller sägas vara av liknande slag. Ränta kan därför inte utgå enligt 2 § 2 st räntelagen.
Som alternativ till avkastningsränta enligt 2 § räntelagen har C.E. yrkat ränta för samma tid motsvarande diskontot och hävdat att sådan ränta bör kunna utgå som en del av själva skadeståndet. Yrkandet har framställts först vid pläderingen i hovrätten och formulerats som en rättslig bedömning av de omständigheter vilka C.E. förut lagt till grund för räntekrav enligt räntelagen.
Rättsreglerna om ränta lämnar i och för sig möjligheten öppen att skadestånd kan utgå för ränteförluster i skilda sammanhang utan att man fördenskull tillämpar räntelagen. I förevarande fall har emellertid inte framförts sådana omständigheter som kan föranleda att skadestånd bestäms for ränteförluster. Yrkandet som framställts på den nu angivna rättsliga grunden kan sålunda inte bifallas.