RH 1996:116

L-E.L. har efter avtal med P.N. Byggnads Aktiebolag utfört fasadputsning m.m. i maj 1992 på en fastighet i Malmö. Avtalet har träffats muntligen mellan L-E.L. och L.J., vilken då var ställföreträdare för bolaget.

L-E.L. yrkade vid Malmö tingsrätt att tingsrätten skulle förplikta bolaget att till honom utgiva ersättning för utfört arbete inklusive material och transporter med 112 368 kr jämte ränta. Han gjorde gällande att parterna överenskommit att uppdraget skett på löpande räkning. Bolaget -- som däremot gjorde gällande att fast pris i ett för allt avtalats -- bestred L-E.L:s talan och yrkade kvittning med en motfordran om 183 071 kr för färdigställande av det arbete L-E.L. inte utfört enligt avtalet. L-E.L. bestred motfordringen.

Malmö tingsrätt (1994-04-06, rådmannen S. E. Naumann) förpliktade bolaget att till L-E.L. utge yrkat belopp jämte ränta, varvid tingsrätten lämnade bolagets kvittningsyrkande utan bifall.

Tingsrätten anförde i domskälen under rubriken tingsrättens bedömning följande.

Parterna är ense om att avtal träffats i slutet av april 1992 om att L-E.L. under fyra veckor i maj 1992 skulle förse villabyggnadens fasader med puts samt att L-E.L. grovputsat huset och därtill efter särskild överenskommelse monterat byggnadsställningar och grovputsat en trädgårdsmur på fastigheten. Vardera av L-E.L. och L.J. har vidhållit tidigare motstridiga uppgifter om arbetets omfattning och betalningssättet. Ingendera framstår som mera trovärdig än den andra. L-E.L. har emellertid ostridigt utfört det arbete som han begär betalt för och tillhandahållit material för detta. Den betalning som han har fordrat för arbete och material framstår inte som oskälig och kan därför godtas.

I fråga om bevisbördan har bolaget gjort gällande att L-E.L. är bevisskyldig för att fast pris inte avtalats. Den praxis bolaget åberopat i denna del avser förhållandet mellan en konsument som beställare av husbygge och en entreprenör-företagare som utför detta. Som uttalats i rättsfallet NJA 1975 s. 280 är en sådan entreprenör bevisskyldig för sina uppgifter om avtalets innehåll beträffande priset och metoden att beräkna detta, eftersom det får anses lämpligt och rimligt att det ankommer på honom säkerställa bevisning i prisfrågan, vilket främjar bruket av skriftlig avtalsform till klarhet om avtalsinnehållet. I nu förevarande tvist är båda parter företagare och större krav bör ställas på bolaget som är den vida större företagaren och tillika huvudentreprenör medan L-E.L. är ensamföretagare med enstaka anställd. För sådant fall måste skyddsintresset för konsumenten närmast vara att tillämpa på L-E.L. och inte tvärtom vad gäller frågan om fast pris eller löpande räkning. Därtill kommer att bolaget i vart fall får anses bevisskyldigt för sitt påstående i kvittningshänseende om avtalets arbetsmässiga omfattning vilket dessutom är nära förbundet med prisfrågan.

Tingsrätten finner att svaranden inte förmått visa att avtalet avsett mer arbete än vad L-E.L. utfört och därmed inte heller att fast pris överenskommits för ett arbete av sådan större omfattning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts skall käromålet bifallas och svarandens kvittningsinvändning ogillas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-03-28, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, och t.f. hovrättsassessorn Ingegärd Lind) fastställde tingsrättens domslut.

Hovrätten anförde i domskälen följande.

Parterna är ense om att L-E.L. utfört det aktuella arbetet, att han därvid tillhandahållit material som behövts och att det arbete som han faktiskt utfört inte varit behäftat med några brister. Parterna är däremot oense om principerna efter vilka ersättning skall utgå till L-E.L.. L-E.L. har hävdat att parterna överenskommit att uppdraget skett på löpande räkning. Bolaget har däremot hävdat att fast pris i ett för allt avtalats. På den föreliggande utredningen kan inte bedömas om det förhåller sig på det ena eller det andra sättet. Avgörande för utgången i målet blir därför hur bevisbördan bör placeras mellan parterna.

Vare sig lag eller rättspraxis ger något bestämt besked om hur bevisbördan bör placeras i ett fall som det föreliggande. Ledning för avgörandet får hämtas från de principer som finns i likartade fall (Se bl.a. Hellner, Speciell avtalsrätt, 2 hft. 2 u. s. 47.)

Enligt gängse principer skall L-E.L. otvivelaktigt ha bevisbördan för att det mellan parterna träffats ett avtal, om den saken nu varit tvistig. Det kan synas ligga nära till hands att han då även får bevisbördan för de grundläggande villkoren för avtalet, däribland priset. Det är emellertid inte ovanligt att bevisbördan delas mellan parter så att den ena parten har att bevisa vissa inledande förhållanden och motparten har att bevisa andra delar av rättsförhållandet. Sålunda torde man kunna räkna med att en part får bevisskyldigheten för påståenden om särskilt ovanliga eller gynnande inslag i ett avtal som normalt har annan karaktär även om andra parten har bevisbördan för att avtalet ingåtts. Ett viktigt inslag i bedömningarna är också överväganden om vilkendera parten som haft störst möjlighet att säkra bevisning eller som av andra skäl anses ha bort göra det. (Jfr bl.a. NJA 1937 s. 565, 1948 s. 554, 1979 s. 483, 1969 s. 409, 1987 s. 668 samt Ekelöf-Bohman, Rättegång IV, 6 u. s. 81 not 66, s. 95--98 samt 102--103 samt Fitger, Rättegångsbalken s. 35:10--15 med hänvisningar.)

Mot bakgrund av att båda parter när avtalet slöts var verksamma i den aktuella branschen finner hovrätten det i och för sig anmärkningsvärt att parterna är oense i en så grundläggande fråga som den i målet aktuella utan att det kan anföras omständigheter som anger att prisfrågan varit i någon mening komplicerad. En omständighet av betydelse för bedömningen i målet är att påståendet om fast pris innebär ett för bolaget särskilt gynnande inslag i avtalsförhållandet. Därtill kommer att avtalet enbart grundas på en muntlig överenskommelse mellan parterna. Bolaget får enligt hovrättens mening anses ha haft störst möjlighet att säkra bevisning i den aktuella frågan.

I enlighet med det sagda finner hovrätten att det är bolagets sak att bevisa att fast pris avtalats. Eftersom bolaget inte har lyckats i den delen och det inte finns något annat skäl däremot måste bedömningen ske som om parterna överenskommit att arbetet skulle ske på löpande räkning.

Bolaget har förklarat sig inte kunna vitsorda det av L-E.L. fakturerade beloppet, eftersom L-E.L. -- enligt bolaget -- inte presenterat något granskningsbart underlag för sitt krav. Ersättningen får i detta läge bestämmas till skäligt belopp. I denna del antecknar hovrätten följande. Bolaget har hävdat att L-E.L. avbrutit sitt arbete redan när nära hälften av det totala arbetet återstått och att bolaget därefter för att slutföra arbetet haft kostnader om drygt 180 000 kr. Detta talar för att det utförda arbetet har ett betydande värde. Den av L-E.L. utställda fakturan innehåller enligt hovrättens mening en sådan beskrivning av utfört arbete och det materiel som erfordrats att den ger ledning för bedömningen av kravets skälighet. Hovrätten finner det av L-E.L. fordrade beloppet för arbete och materiel inte framstår som oskäligt.

Vid den bedömning hovrätten gjort har bolaget inte styrkt att bolaget som bolaget hävdat har en kvittningsgill motfordran mot L-E.L.. L-E.L:s talan skall enligt det anförda bifallas.

Målnummer T 308/94