RH 1996:132

Åklagaren yrkade vid Malmö tingsrätt ansvar å M.H. för

1. Grov misshandel och grovt olaga hot under följande ansvarspåstående.

M.H. har i familjens bostad i Malmö vid olika tillfällen misshandlat styvsonen L född 1983 och styvdottern K född 1985 enligt följande.

L under tiden 1991--1995 genom att vid ett stort antal tillfällen tilldela denne en mångfald slag med öppen och knuten hand, sparkar, slag med olika tillhyggen såsom tofflor, livrem med metallspänne, bordsben/stolsben. Slagen och sparkarna har träffat huvudet och kroppen. M.H. har dessutom vid flera tillfällen kastat L i golvet och väggarna. M.H. har därutöver vid några tillfällen slagit och skurit L med en kökskniv i ansiktet och på kroppen. Misshandeln har orsakat smärta, ett stort antal blåmärken, svullnader, brott på vänster underarm, skärsår i ansiktet och på kroppen och upprepade tandskador.

K under tiden 1993--1995 genom att vid ett flertal tillfällen tilldela henne slag med öppen och knuten hand, slag med olika tillhyggen såsom tofflor, livrem, stolsben/bordsben. Slagen har träffat i huvudet och på kroppen och orsakat smärta och blåmärken. Han har vidare vid ett tillfälle kastat en flaska mot hennes ansikte, vilket medfört tandskada.

Misshandeln mot L och K är att bedöma som grov eftersom M.H. visat särskilda hänsynslöshet och råhet genom att under en längre tidsperiod vid upprepade tillfällen med tillhyggen misshandla försvarslösa personer.

M.H. har vidare vid flera tillfällen riktat kökskniven mot L och uttalat att han skulle döda L, vilket varit ägnat att hos L framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person.

2. Olaga frihetsberövande och grovt olaga tvång under följande ansvarspåstående.

M.H. har i Malmö vid ett stort antal tillfällen berövat L och K friheten antingen genom inlåsning eller olaga tvång. Han har vidare tvingat L och K att sitta i kallt vatten i ett badkar.

M.H. har således:

Vid ett stort antal tillfällen under 1991--95 låst in L i en klädkammare utan belysning där L fått vistas under flera timmar i sträck såväl dagtid som nattetid.

M.H. har vidare vid ett stort antal tillfällen genom misshandel och hot om misshandel tvingat L att hela dagar och nätter i sträck vistas på sitt rum eller i klädkammaren samt även tvingat L att under långa stunder sitta i kallt vatten i ett badkar samt duschat med honom med kallt vatten.

M.H. har dessutom vid upprepade tillfällen under 1993--1995 genom misshandel och hot om misshandel tvingat K att under timtal vistas i klädkammaren och på toaletten samt att sitta i kallt vatten i badkaret eller att bli duschad med kallt vatten.

Olaga tvånget är att bedöma som grovt med hänsyn till att det skett upprepade gånger under lång tid och kombinerats med misshandel.

3. Grovt övergrepp i rättssak under följande ansvarspåstående.

M.H. har vid upprepade tillfällen under tiden 1991--95 i Malmö med hot om våld hindrat E.H. att göra anmälan om i åtalspunkt 1 och 2 ovannämnda brott. Hotet har bestått att M.H. uttalat att i fall något händer honom skall han döda hela familjen och bränna upp huset.

Brottet är att bedöma som grovt med hänsyn till M.H. upprepade gånger grovt misshandlat L och K, varför E. haft särskilda anledning att ta hotet på allvar.

4. Misshandel under följande ansvarspåstående.

M.H. har den 8 januari 1996 misshandlat E.H. genom att tilldela henne ett kraftigt slag i ansiktet så att hon fallit till golvet. Misshandeln har orsakat smärta och rodnad.

Åklagaren yrkade vidare att M.H. skulle utvisas ur riket.

Malmö tingsrätt (1996-04-18, rådmannen Anders Aurell samt nämndemännen Jan Lindhe, Roland Hellborg och Kerstin Åkerlund) dömde M.H. för misshandel, grov misshandel, olaga frihetsberövande, grovt olaga tvång, grovt olaga hot och grovt övergrepp i rättssak till fängelse tre år. Vidare utvisades M.H. ur riket och han förbjöds att inom tio år återvända till Sverige.

Tingsrätten fann efter att i sina domskäl ha redovisat utredningen i målet åtalet under åtalspunkterna 1 och 2 styrkt, med den inskränkningen att tingsrätten inte fann det visat att M.H. skurit L med kniv vid mer än ett tillfälle. Likaså fann tingsrätten åtalet under åtalspunkt 3 styrkt. I fråga om åtalet under åtalspunkt 4 fann tingsrätten åtalet för misshandel styrkt såtillvida att M.H. tilldelat sin hustru ett knytnävsslag, som orsakat att hon fallit i golvet och vållat i vart fall smärta. Av skäl som anges i gärningsbeskrivningarna fann tingsrätten att samtliga brott skulle rubriceras på det sätt som angivits i åtalet.

I påföljds- och utvisningsfrågorna anförde tingsrätten följande.

M.H. förekommer inte i kriminalregistret. Läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål har inhämtats. I intyget anförs som bedömning att allvarlig psykiatrisk störning inte föreligger och att skäl för rättspsykiatrisk undersökning om frihetsberövande påföljd aktualiseras inte föreligger. Från häktets läkare har under målets handläggning upplysts att M.H. försökt begå självmord.

Statens invandrarverk har i yttrande i målet anfört bland annat följande: M.H. reste in till Sverige den 11 mars 1988 efter att ha beviljats uppehålls- och arbetstillstånd inom ramen för den svenska flyktingkvoten. Han beviljades permanent uppehållstillstånd den 16 augusti 1988. Han är inte flykting enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen och har inte heller flyktingförklaring enligt 3 kap. 6 § samma lag. Hinder mot verkställighet enligt 8 kap.1--4 §§utlänningslagen av eventuellt utvisningsbeslut föreligger inte.

De brott som M.H. enligt tingsrättens ovan redovisade bedömning har gjort sig skyldig till är av sådan art och har ett så högt straffvärde att annan påföljd än fängelse normalt sett inte bör komma i fråga. Vad som framkommit om M.H:s personliga förhållanden medför inte annat påföljdsval. Straffvärdet för brotten motsvarar fyra års fängelse.

Den aktuella brottsligheten är sådan, att utvisning av den tilltalade kan komma i fråga enligt 4 kap. 7 § andra stycket första och andra punkterna utlänningslagen. M.H:s anknytning till Sverige är emellertid, som framgått av Invandrarverkets yttrande, sådan att det enligt 4 kap. 10 § utlänningslagen krävs synnerliga skäl för utvisning.

M.H. har begått mycket allvarliga brott. Han har ingen anknytning till det svenska arbetslivet utan hans anknytning till Sverige är den egna familjen och syskon och föräldrar som är bosatta i Sverige. Gemenskapen med hans familj är på väg att upplösas genom skilsmässa. Det förefaller uteslutet att han under de närmaste åren kan få rätt till umgänge med sina barn, med hänsyn till hans genom den aktuella lagföringen klarlagda beteende mot den egna familjen. Tingsrätten finner därför att det föreligger synnerliga skäl för utvisning av M.H. och tiden för förbud för honom att återvända till Sverige bör bestämmas till tio år.

På grund av det men utvisningen medför för M.H. kan fängelsestraffets längd begränsas till tre år.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle skärpa straffet. M.H. överklagade även han tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle upphäva förordnandet om utvisning. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-04-18, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Martin Borgeke och hovrättrådet Lennart Frii, referent, samt nämndemännen Elsie Isgren och Inga-Lisa Eklundh) ändrade på det sätt tingsrättens domslut i påföljdsdelen att hovrätten bestämde påföljden till fängelse fyra år.

Hovrätten anförde i domskälen bl.a. följande.

M.H., som numera vidgått att han handlat på sätt åklagaren påstått, har om omständigheterna kring gärningarna och sina personliga förhållanden berättat i huvudsak i enlighet med vad som finns antecknat i tingsrättens dom. Han har tillagt följande: Innan han tvingades fly från Iran var han en affärsman med god ekonomi. Han vet att hans syskon var aktiva inom oppositionen men känner inte till deras närmare politiska aktiviteter. Själv är han efterlyst av regeringen och mobiliseringsmyndigheten. Han var visserligen inte politiskt aktiv men under en tid av tre månader gömde han en regimmotståndare. Denne blev senare gripen och avrättad. På grund av dessa omständigheter blev han tvungen att lämna landet illegalt. Han var den sista i familjen som lämnade landet. Han kom till Polen där han träffade E.H.. Under tiden i Polen lärde han sig polska. På grund av främlingsfientlighet blev han under den tid då han bodde i Polen svårt misshandlad. Han har därefter upplevt att han haft minnesluckor. Han kom till Sverige i början av år 1988. E. och hennes två barn -- L och K -- kom åtta månader senare. Han påbörjade svenskundervisning vid tre tillfällen men kunde inte slutföra kurserna. Han tror att detta sammanhänger med de skador han fick när han misshandlades i Polen. Eftersom han inte hade något intyg från språkutbildningen kunde han inte få något arbete genom arbetsförmedlingen. Han försökte på egen hand att skaffa jobb, men lyckades inte få något mera stadigvarande arbete. Eftersom han inte var van vid att gå sysslolös tappade han så småningom kontrollen över tillvaron. Han började bl.a. att konsumera alkohol. -- M.H. har hävdat att det föreligger hinder mot att verkställa ett eventuellt beslut om utvisning till Iran, eftersom han kommer att fängslas och därefter avrättas på grund av sina tidigare aktiviteter i landet.

E.H. har i hovrätten bekräftat att hon ansökt om skilsmässa. Hon har på direkt fråga från M.H. uppgivit att hon anser att barnen skall träffa sin pappa.

Hovrätten gör följande bedömning.

Som tingsrätten funnit är förutsättningarna enligt 4 kap. 7 § 2 st. 1 och 2 p. utlänningslagen för utvisning uppfyllda.

Vid prövningen av utvisningfrågan skall domstolen enligt 10 § samma kapitel utlänningslagen även väga in utlänningens anknytning till det svenska samhället. Därvid skall domstolen särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen vistats i Sverige.

De nuvarande reglerna om utvisning tillkom år 1994. I lagstiftningsärendet uttalades bl.a. följande. "Bedömningen av anknytningen till Sverige bör, såsom redan sker, göras utifrån en sammanvägning av vad som är känt om utlänningens personliga förhållanden såsom levnadsomständigheter, familjeförhållanden, vistelsetid i Sverige och eventuella kvarvarande band med hemlandet. Att utlänningen har familj här torde regelmässigt innebära en betydelsefull anknytning till landet, särskilt om de anhöriga är svenska medborgare eller har bott i Sverige en avsevärd tid. Familjens övriga medlemmar kan ofta drabbas i lika hög grad som den dömde genom den splittring av familjen som avlägsnandet kan innebära. Särskilt bör barns behov av kontakt med sina föräldrar beaktas och det bör exempelvis inte komma i fråga att utvisa ett barn under arton år som har sina föräldrar i Sverige. Även arbetsförhållanden, bostadsförhållanden och social anpassning är faktorer som bör inverka på prövningen. Att utlänningen lärt sig det svenska språket är ytterligare en faktor som talar för att han eller hon etablerat sig i landet." (Prop 1993/94: 159 s. 163.)

M.H. kom till Sverige i mars 1988. Han beviljades i augusti samma år uppehållstillstånd. Han har därefter vistats i Sverige, där även de två barn han har med E.H. bor tillsammans med modern. Enligt vad Statens invandrarverk uppgivit är M.H. inte flykting enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen. Inte heller har han flyktingsförklaring. M.H. har emellertid vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes. Enligt 4 kap. 10 § 2 st. utlännningslagen får utvisning då ske endast om det finns synnerliga skäl.

M.H. har under mer än fyra av de åtta år han vistats i Sverige gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Som framgår av vad M.H. uppgivit i hovrätten har han under den tid som han vistats här inte lärt sig det svenska språket. Han har inte heller skaffat sig arbete eller på annat sätt socialt anpassat sig till det svenska samhället. M.H:s anknytning till Sverige inskränker sig till E.H. -- från vilken han skall skiljas -- och de två minderåriga barn har tillsammans med E.H.. Den aktuella brottsligheten har till övervägande delen innefattat grova integritetskränkningar mot skyddslösa barn. Detta utgör enligt vad som uttalades i förarbetena till de nuvarande bestämmelserna om utvisning en omständighet som bör tillmätas extra stor betydelse. (Prop 1993/94:159 s. 13.) Brottsligheten har även riktats mot E.H.. De gemensamma barnen måste också ha berörts negativt av de övergrepp som under lång tid skett inom familjen. Vid en sammanvägning av de omständigheter som talar för och de omständigheter som talar emot utvisning finner hovrätten att det föreligger synnerliga skäl för att utvisa M.H. ur Sverige.

Vid prövningen av utvisningsfrågan skall även beaktas bestämmelsen i 4 kap. 12 § utlänningslagen. Enligt denna skall domstolen ta hänsyn till om det föreligger hinder mot verkställighet av ett beslut om utvisning. Statens invandrarverk har i särskilt yttrande angivit att det inte föreligger hinder mot verkställighet enligt 8 kap.1--4 §§utlänningslagen av eventuellt utvisningsbeslut till Iran. I yttrandet lämnas visserligen inte någon redogörelse för bakgrunden till invandrarverkets bedömning. Varken vad M.H. anfört eller vad som i övrigt förekommit ger emellertid anledning att ifrågasätta den av verket redovisade uppfattningen. Hovrätten delar således tingsrättens bedömning att det inte föreligger hinder att verkställa en utvisning av M.H. till Iran.

Hovrätten godtar vad tingsrätten bestämt i fråga om den tid under vilken M.H. bör förbjudas att återvända till Sverige.

På grund av det men som utvisningen medför för M.H. bör fängelsestraffets längd begränsas till fyra år.

Målnummer B 334/96