RH 1996:144
Föräldraansvar och nödrätt.
Åklagaren yrkade vid Stenungsunds tingsrätt ansvar å L.B. för hemfridsbrott och skadegörelse med följande gärningspåstående: L.B. har den 31 december 1994 med hjälp av en spade uppsåtligen krossat en ruta i S., A. och P.B:s bostadsfastighet på Lingonvägen i Kungälv. L.B. har därefter olovligen inträngt och kvarstannat i fastigheten. Reparationskostnader avseende rutan har uppkommit med 2 435 kr.
L.B. vitsordade det av åklagaren påstådda händelseförloppet men bestred ansvar på den grunden att hon handlat i nöd.
Vid tingsrätten hördes, förutom L.B., S.B. som målsägande och P.B., B.J. och M.Ö. som vittnen.
S.B. uppgav: Han och L.B. har varit gifta och de har flera barn tillsammans, bl.a. döttrarna P. och A. vilka vid händelsen i fråga var 14 resp. 13 år. Föräldrarna har gemensam vårdnad men båda döttrarna bor hos honom i hans villa i Kungälv. Det händer att L.B. uppsöker bostaden när han inte är hemma. Han har sagt åt döttrarna att de då inte behöver släppa in modern, om de inte vill. Han anser sig ha god hand med döttrarna och det är inte alls så att han lämnar dem vind för våg. Vid det aktuella tillfället var han i Borås. Han hade talat med döttrarna och visste att de skulle gå ut med kamrater. Under kvällen ringde döttrarna och meddelade att mamma var utanför huset samt att de inte ville släppa in henne men att hon ämnade ta sig in genom att krossa ett fönster. Han begav sig omedelbart hem. Vid framkomsten hade L.B. gått men polisen var där. Han kunde inte se att döttrarna var det minsta alkoholpåverkade och detta förhållande bekräftades av polismännen. Inte heller fanns det någon sprit i bostaden. Det visade sig att en ruta vid altanen var krossad och där fanns splitter över golvet. Han har anlitat en glasmästare som varit på plats och satt in en ny ruta till den kostnad som åklagaren angivit.
L.B. anförde: Hon oroar sig mycket över döttrarnas utveckling vid deras boende hos fadern. Han är ofta bortrest och bekymrar sig föga om deras förehavanden, vilket fått till följd att de missköter sig på olika sätt. Så har exempelvis P. tagits av polisen för mopedfylleri. Hon anser att hon som mor och vårdnadshavare har ett ansvar för flickornas utveckling. Hon känner detta ansvar särskilt starkt eftersom de äldre barn som hon har tillsammans med S.B. har stora problem, bl.a. med narkotikamissbruk. Hon kände till att S.B. skulle vara borta på nyårsafton och eftersom hon då var särskilt orolig för döttrarna begav hon sig till S.B:s villa för att se till dem. När hon tittade in genom fönstren såg hon att de hade dukat upp till fest och hon hörde stimmande ungdomsröster av båda könen från övervåningen. Hon såg spritflaskor på bordet. När hon ringde på öppnade först P. men när P. såg vem det var slängdes dörren igen. Därefter tog P. ett glas med sprit och drack så att L.B. skulle se det genom fönstren. Hon ansåg att hon som förälder nu var skyldig att ingripa. Eftersom det torde varit meningslöst att försöka få polis eller socialtjänst till platsen med erforderlig skyndsamhet fann hon ingen annan råd än att ta sig in i huset. För att göra det krossade hon en altanruta med en spade, som stod på altanen. När hon kom in möttes hon av P., som var berusad och alldeles oregerlig. A. tycktes dock vara nykter. Hon uppfattade att ungdomarna som funnits i övervåningen gav sig av via någon annan utgång. Spritflaskorna var borta, tydligen undangömda. När hon hörde att flickorna ringt efter S.B. lämnade hon huset.
P.B. uppgav: Hon var hemma med A. och två tjejkompisar. De höll på att göra sig i ordning för att gå till en fest. Alla var helt nyktra och det torde inte ha funnits någon sprit i huset över huvud taget. Det ringde på dörren och när hon öppnade stod L.B. där. Det blir vanligtvis bråk när L.B. kommer, varför deras far sagt att de inte behöver släppa in henne, om de inte vill. Hon ville inte att L.B. skulle komma när kompisarna var där, varför hon genast stängde dörren igen. L.B. började då föra ett väldigt liv. P. ringde till S.B. i Borås och han sade att han skulle komma med en gång. Sedan klirrade det såsom av krossat glas och L.B. kom inrusande med en spade skrikande något om "svartskallar". P.B blev väldigt arg och de ropade skällsord åt varandra. Hennes kompisar blev chockade av det inträffade. P. vet inte vad L.B. ville egentligen men det verkade som hon letade efter andra ungdomar, kanske mörkhyade pojkar. När L.B. fick höra att S.B. skulle komma från Borås gav hon sig genast av. Det är riktigt att hon vid ett tillfälle gripits av polisen för mopedfylleri men det var en engångsföreteelse. Hon är annars skötsam och anser sig ha det bra hos S.B..
B.J. uppgav: Han är nära vän till L.B.. Hon oroar sig starkt för P. och A.. S.B. ger dem alldeles för lösa tyglar, anser hon.
M.Ö. uppgav: Hon är syster till L.B.. Hon vet att L.B. hyser stark oro för P. och A., eftersom hon anser att S.B. inte ser efter dem tillräckligt.
Stenungsunds tingsrätt (1995-09-14, rådmannen Lars Samuelsson) dömde L.B. för hemfridsbrott och skadegörelse till trettio dagsböter.
I domskälen anförde tingsrätten: Genom L.B:s egna uppgifter och övrig utredning är det bevisat att L.B. handlat som åklagaren påstått. Det finns ingen anledning att ifrågasätta L.B:s uppgift att hennes handlande föranletts av oro över döttrarna, även om det framstår som inkonsekvent att hon tämligen omgående lämnat huset utan att vidta någon särskild åtgärd. Vad som framkommit ger inte vid handen att döttrarna befunnit sig i någon sådan akut fara som berättigat L.B. att tränga in i huset genom att krossa fönstret. L.B. kan därför inte undgå ansvar för hemfridsbrott och skadegörelse i enlighet med åtalet. L.B. har gjort gällande att hon i händelse av fällande dom bör erhålla påföljdseftergift med hänsyn till att hon endast handlat med sina barns bästa för ögonen. Tingsrätten delar inte denna bedömning men anser med tillämpning av 29 kap. 5 § 8 p. brottsbalken att den angivna omständigheten påkallar ett lägre straff än brottets straffvärde annars motiverar.
hovrätten
L.B. överklagade domen till hovrätten och yrkade att åtalet skulle ogillas.
Åklagaren bestred ändring.
I hovrätten hördes S.B., L.B., B.J. och M.Ö. på nytt. P.B:s vittnesberättelse återgavs ur tingsrättens dom.
Hovrätten för Västra Sverige (1996-05-28, hovrättsrådet Kjell Björnberg, referent, och tf. hovrättsassessorn Dan Isaksson) ändrade på så sätt tingsrättens dom att L.B. meddelades påföljdseftergift.
Hovrätten fann lika med tingsrätten att L.B:s handlande uppfyllde rekvisiten för skadegörelse och hemfridsbrott.
Därefter anförde hovrätten:
Den fråga som då kommer i fokus är om det vid en kollision mellan föräldraansvar och straffrättsligt ansvar finns något utrymme för att bedöma en eljest straffbar handling som straffri.
Den svenska lagstiftningen på familjerättens område utgår från att föräldrarna skall se till att barnets rätt till omsorg, trygghet och en god fostran blir tillgodosedda och att den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden (6 kap.1-2 §§föräldrabalken). Någon närmare konkretisering av innehållet i vårdnadsansvaret ges inte i lagstiftningen. Vårdnadsansvaret innebär dock rent allmänt att vårdnadshavaren har både en rätt och en skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål (6 kap. 11 § föräldrabalken). Vårdnadshavaren har också en skyldighet att ha uppsikt över barnet. Uppsiktsplikten är i första hand till för att skydda barnet från att skada sig själv, men är även i vissa sammanhang straffsanktionerad samt har en betydelse för förälderns och barnets skadeståndsansvar (Göran Ewerlöf -- Tor Sverne, Barnets bästa, 3 u 1993, s. 43; angående det straffrättsliga sanktionerade tillsynsansvaret, se även Lars-Göran Sund, Tillsyn över barn, 1989, s. 60 ff). Vårdnadshavaren anses vara skyldig att ingripa om ett barn kan komma till skada eller om barnet visar sig inte vara moget att själv fatta beslut (Gunnar Fahlberg; Samhället och barnen, 13 u 1983 s. 65).
Även i andra sammanhang finns lagstiftning som berör föräldraansvarets omfattning. Av centralt intresse är här samhällets övertagande, enligt socialrätten, under vissa förutsättningar av föräldraansvaret, främst då lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Efter ansökan av socialnämnd kan länsrätt besluta om vård av den unge, bl.a. om det föreligger brister i omsorgen eller om något annat förhållande i hemmet gör att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas (2 § LVU). I akuta situationer kan t.ex. socialnämnden eller dess ordförande besluta att den unge under nyss angivna omständigheter skall omhändertas. Bestämmelserna om ingripande enligt LVU faller ytterst tillbaka på det ansvar som lagts på socialnämnden enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) att verka bl.a. för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden och att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som visat tecken till en ogynnsam utveckling och att i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver. En avgörande skillnad mellan LVU och socialtjänstlagens regler om samhällets ansvar ligger i den förra lagens möjligheter till åtgärder utan vårdnadshavarens samtycke.
Socialrättens regler på området är av intresse dels på så sätt, att man av dem torde kunna dra den slutsatsen, att föräldraansvaret ger föräldern en rätt att och skyldighet att ingripa med förebyggande åtgärder rörande barnet i vart fall när sådana omständigheter föreligger, som ger samhället en rätt att ingripa med stöd av socialrätten (jfr Sund, a.a., s. 23), dels att reglerna anvisar föräldern en väg att gå, nämligen via sociala myndigheter, om ett eget ingripande av någon anledning inte kan ske.
Föräldraansvaret är givetvis primärt i förhållande till samhällets ansvar för barn, även om de två regelsystemen delvis kan sägas täcka varandra. De bägge systemen, och främst då föräldraansvaret, kan också komma i beröring med andra rättsområden, såsom skadeståndsrätten och, vilket nu är aktuellt, straffrätten. Lagstiftningen ger emellertid inte alltid någon direkt vägledning för hur eventuella konflikter mellan de olika rättsområdena skall hanteras och lösas. Här torde man få söka sig till allmänt gällande rättsprinciper. När det gäller förhållandet mellan föräldrarätten och straffrätten är främst bestämmelsen i 24 kap.brottsbalken om nöd av direkt intresse.
Förpliktelsen enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken innefattar en skyldighet för vårdnadshavaren att vidta förebyggande åtgärder i en omfattning som är svår att fastställa. Det kan t.ex. gälla att åtminstone försöka att hindra barnet (beroende på ålder m.m.) att vistas utomhus i olämpligt sällskap efter viss tid på dygnet (Sund s. 56; jfr JO 1972 s. 221).
L. och S.B.. har gemensam vårdnad om barnen. Eftersom S.B. vid det aktuella tillfället var frånvarande, han vistades tillfälligt i Borås, hade L.B. med stöd av 6 kap. 13 § föräldrabalken rätt att ensam bestämma om sådant som inte utan olägenhet kunde uppskjutas även om hon, mot bakgrund av deras tidigare mellanhavanden, inte kan ha haft anledning att räkna med ett samtycke från S.B:s sida till att bereda sig tillträde till dennes bostad på sätt hon gjorde. Hennes rätt att ensam bestämma angående barnen får anses ha varit särskilt framträdande om en nödsituation skulle anses föreligga.
Den aktuella situationen så som L.B. uppfattade den -- med rätt eller orätt -- får mot bakgrund av det sagda anses ha inneburit att L.B. inte bara hade en rätt utan också en skyldighet såsom förälder att vidta någon åtgärd. Det framstår inte som meningsfullt att hon i den situation som förelåg skulle försöka kontakta socialnämnd eller S.B.. Valet bör närmast ha stått mellan att själv ingripa -- med övervägande av de eventuella konsekvenser detta skulle få -- eller att kontakta polis. Det senare hade möjligen kunnat få ett visst resultat, men det kan knappast läggas L.B. till last att hon inte valde denna väg.
Frågan är då dels om situationen var sådan att L.B. kan anses ha handlat i nöd, dels, om så inte var fallet, om straffrihet eller straffnedsättningsgrund har förelegat med hänsyn till föräldraansvaret.
Nöd föreligger enligt 24 kap. 4 § 2 st. brottsbalken när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Som framgår redan av bestämmelsens ordalydelse är dess tillämpningsområde starkt begränsat. Bestämmelsen skall också tolkas restriktivt. Vidare gäller, att bedömningen av om ett brott skall anses föreligga trots att handlingen har utförts i nöd skall ske med utgångspunkt i om denna med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig.
I och för sig kan ett leverne så som L.B. uppfattade barnens särskilt på sikt anses ha utgjort en fara för deras hälsa och utveckling. Men inte ens med utgångspunkt enbart i L.B:s egna uppgifter om den aktuella situationen har en så akut faresituation förelegat, som utgjort ett tillräckligt underlag för bedömningen att ett omedelbart ingripande av det slag som L.B. gjorde var nödvändigt.
Brottsbalkens allmänna regler om straffrihet får anses vara uttömmande, varför en längre gående straffrihet inte kan grundas på rättsliga regler eller principer som gäller för andra rättsområden. Någon straffrihet på grund av kollisionen med föräldraansvaret kan således inte komma ifråga.
Vid bedömningen av straffvärdet skall enligt 29 kap. 1 § brottsbalken de avsikter eller motiv som gärningsmannen haft särskilt beaktas. Enligt 5 § 8 p. i samma kapitel skall vid straffmätningen i skälig omfattning även beaktas om någon omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. L.B:s på sitt föräldraansvar grundade ingripande motiverar såväl att gärningen skall bedömas ha ett lågt straffvärde som att det finns starka skäl för en straffnedsättning med hänsyn till dessa bägge lagrum. Hovrätten finner mot denna bakgrund att det vore uppenbart oskäligt att döma L.B. till påföljd. Hon skall därför meddelas påföljdseftergift för brotten.
Hovrättsrådet Ola Olsson var skiljaktig och anförde: L.B:s handlande uppfyller i och för sig rekvisiten för de åtalade brotten skadegörelse och hemfridsbrott.
Jag anser emellertid att det förelåg ett viktigt och av rättsordningen skyddat intresse av att L.B., som förälder och vårdnadshavare, kraftfullt och omedelbart markerade att hon fann en spritfest med sina tretton- och fjortonåriga döttrar som värdar och deltagare oacceptabel. Jag finner vidare att L.B. på allvar trodde att det var en sådan fest som var förestående samt att hon inte kunde se något annat realistiskt sätt att stoppa festen än att företa åtalade gärningar. På grund härav finner jag att L.B. har agerat i en nödsituation som avses i 24 kap. 4 § brottsbalken. Frågan är då om L.B:s agerande varit oförsvarligt med hänsyn till nödsituationens beskaffenhet. Härvidlag skall man enligt min mening till L.B:s förmån beakta att skadorna av hennes agerande inte drabbade annan än den andre vårdnadshavaren till döttrarna, S.B., som, med den givna men av honom möjligen bestridda utgångspunkten att L.B. verkligen trodde att en spritfest var förestående, får antas ha haft intresse av att denna hindrades. Jag finner för min del uppenbart att L.B:s agerande varit försvarligt vad gäller hemfridsbrottet, varför åtalet härför skall ogillas. Eftersom skadegörelsen kom att avse ett relativt högt värde, 2 435 kr, vilket L.B. bör ha haft en ungefärlig föreställning om innan hon krossade rutan, är det tveksamt om inte skadegörelsen däremot varit oförsvarlig med hänsyn till att nödsituationen trots allt inte gällde någon akut hälsofara. I förarbetena till den senaste ändringen av 24 kap.brottsbalken uttalas -- väl som extremfall -- att det bör vara tillåtet att rädda även en gammal hund utan något egentligt ekonomiskt värde från att dö av koloxidförgiftning genom att slå sönder en fönsterruta (NJA II 1994 s. 439). Även med denna standard är jag benägen att finna den av L.B. förövade skadegörelsen oförsvarlig. Dock var omständigheterna klart sådana att hon svårligen kunde besinna sig. Hon skall därför med stöd av 24 kap. 6 § brottsbalken frikännas även beträffande åtalet för skadegörelse.