RH 1996:157
Olaga vapeninnehav av omändrad skarpladdad startrevolver har inte rubricerats som grovt brott. Påföljden för det olaga vapeninnehavet har bestämts till fängelse tre månader.
Åklagaren yrkade ansvar å B.M. för brott mot knivlagen, snatteri och olaga vapeninnehav. Beträffande det olaga vapeninnehavet påstod åklagaren följande. B.M. har den 25 april 1995 i Stockholm innehaft en omändrad skarpladdad startrevolver, vilket vapen är tillståndspliktigt. Enär vapnet är livsfarligt och saknar legalt användningsområde är gärningen att bedöma som grov.
B.M. erkände samtliga gärningar och berättade beträffande det olaga vapeninnehavet följande: Han köpte vapnet för omkring tre år sedan av en utlänning på Brommaplan. Det kostade 2 500 kr och var redan omändrat när han köpte det. Han har aldrig använt vapnet, "han är för feg för sådant". Det har legat i ett skåp i hans bostad. Vid inköpstillfället var han med i "knarksvängen", varför han köpte vapnet för att ha något att försvara sig med. Kort dessförinnan hade han nära nog blivit ihjälslagen och han var "skraj". Dagen han åkte fast var han på väg ner till Ulvsundasjön för att provskjuta vapnet. Han var påverkad av amfetamin. Om vapnets farlighet visste han ingenting, men han förstod att människor kunde skadas om skott avlossades på nära håll mot dem. -- B.M. ifrågasatte om gärningen skulle anses som grov.
Stockholms tingsrätt (1996-03-19, nämndemännen Anna Lisa Andersson och Erik Stigell) dömde B.M. för samtliga gärningar till skyddstillsyn. I anvarsfrågan anförde tingsrätten att B.M:s erkännande vann stöd av utredningen i målet och att det olaga vapeninnehavet på av åklagaren angivna skäl var grovt.
I påföljdsdelen anförde tingsrätten följande. B.M. dömdes 1992-01-14 av Stockholms tingsrätt till skyddstillsyn och 1992-10-13 av samma tingsrätt till fortsatt skyddstillsyn, varvid övervakningen förlängdes. B.M. har haft sjukpension i över tio år. Sedan ett par veckor tillbaka vistas han på ett inackorderingshem, Krinolinen, som drivs av länkrörelsen. -- Straffminimum för olaga vapeninnehav, som är grovt, är fängelse i sex månader. Olaga vapeninnehav är ett artbrott som normalt skall sonas med fängelsestraff. B.M. har tidigare inte dömts för olaga vapeninnehav och det aktuella brottet begicks för ganska länge sedan och han har inte sedan dess återfallit i likartad brottslighet. Det finns anledning att anta att B.M. mycket aktivt arbetar på att komma bort från sitt drogberoende, varför den kontakt han nu fått med länkrörelsen bör få fortsätta och inte avbrytas av en fängelsevistelse på några månader. Adekvat påföljd för B.M. är därför skyddstillsyn.
Chefsrådmannen Göran Stigenberg och nämndemannen Märta Brask var skiljaktiga och anförde följande. B.M. har innehaft ett livsfarligt vapen, för vilket legalt användningsområde saknats. Annan påföljd än ett fängelsestraff kan därför inte komma ifråga för B.M..
Åklagaren fullföljde talan och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.
B.M. bestred ändring.
Svea hovrätt (1996-09-19 hovrättslagmannen Rolf Holmquist, hovrättsrådet Birgitta Hahn, referent, tf. hovrättsassessorn Charlotte Ingvar-Nilsson samt nämndemännen Inger Attersand och Kåge Pihl) bestämde påföljden till fängelse tre månader och uttalade i domskälen följande.
Enligt tingsrättens dom, som inte har överklagats i skuldfrågan, skall B.M. dömas för snatteri och brott mot knivlagen. Han skall vidare dömas för olaga vapeninnehav. Frågan är emellertid om detta skall bedömas som grovt brott.
B.M. har hörts på nytt i hovrätten. Han har därvid i allt väsentligt lämnat samma uppgifter om innehavet av revolvern som framgår av tingsrättens dom.
Genom en ändring i 37 § vapenlagen (1973:1176), som trädde i kraft den 1 juli 1993, infördes för olaga vapeninnehav en särskild straffskala för brott som är grovt. Detta innebar att straffmaximum för brottet höjdes från två till fyra års fängelse. Straffminimum för grovt brott bestämdes till fängelse sex månader.
Vid tillkomsten av de nya bestämmelserna uttalade departementschefen att det otvivelaktigt fanns ett samband mellan förekomsten av illegala vapen och våldsbrottslighet samt att användningen av skjutvapen vid våldsbrott hade ökat under de senaste 15-20 åren. Enligt departementschefen borde vidare ett kraftfullt ingripande mot olaga vapeninnehav minska förekomsten av illegala vapen och därigenom medverka till kampen mot den allvarliga våldsbrottsligheten. Som grovt brott borde, enligt departementschefen, särskilt bedömas brott under former som medför att vapnen kan befaras komma till brottslig användning, exempelvis innehav av livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en större mängd vapen. Vid fastställande av straffvärdet var överhuvud taget mängden vapen av stor betydelse liksom frågan huruvida vapnet var av särskilt farlig typ, främst av militär karaktär (prop. 1992/93:141 s. 52).
B.M. har innehaft en till ett funktionsdugligt skjutvapen omändrad startrevolver och även ammunition till vapnet. Enligt sin egen uppgift var han vid ingripandet mot honom på väg till Ulvsundasjön för att provskjuta vapnet. Detta var laddat och han var påverkad av amfetamin.
Den revolver som målet avser saknar lagligt användningsområde. Mot bakgrund av detta och vad som kommit fram i övrigt i målet finner hovrätten att B.M:s brott mot vapenlagen är av allvarligt slag.
Den särskilda skalan för grovt brott bör emellertid, enligt hovrättens mening, reserveras för fall där det är fråga om innehav av flera vapen eller vapen av särskilt farlig typ, främst militära vapen. Även innehav av vapen som typiskt sett förekommer i samband med annan allvarlig brottslighet, t.ex. avsågade hagelgevär, bör i normalfallet bedömas som grovt brott.
Vid bedömningen av B.M:s brott får också beaktas att han -- enligt vad han själv uppgett och som inte ifrågasatts i målet -- köpte vapnet innan den särskilda straffskalan för grovt brott mot vapenlagen infördes.
Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten att det olaga vapeninnehav som B.M. gjort sig skyldig till inte skall rubriceras som grovt brott.
Vid olaga vapeninnehav bör påföljden normalt bestämmas till fängelse, om inte särskilda skäl talar däremot (se rättsfallen NJA 1977 s. 473 och NJA 1991 s. 498).
I hovrätten har det blivit upplyst att B.M. inte längre har den aktiva kontakt med länkrörelsen som tingsrätten redovisat. Inte heller i övrigt är han f.n. föremål för några mera ingående åtgärder i syfte att påverka hans drogberoende. B.M:s personliga förhållanden kan under sådana omständigheter inte anses utgöra tillräckliga skäl för en annan påföljd än fängelse. Inte heller i övrigt föreligger det några omständigheter som motiverar att påföljden fängelse kan frångås. Straffet bör bestämmas till tre månader.