NJA 1991 s. 498

Domslut

Domslut. TR:n dömde S.S. jämlikt 37 § 1 st vapenlagen (1973:1176), 9 kap 7 § BrB, 3 § 1 st andra meningen trafikbrottslagen (1951:649) och 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) för olaga vapeninnehav, häleriförseelse, olovlig körning och narkotikabrott till fängelse 4 mån.

Villkorligt medgiven frihet förklarades till en tid av 4 mån förverkad.

I beslag tagna vapen, axelhölster och ammunition förklarades förverkade.

Fängelsestraffet skulle till en tid av 19 dagar anses verkställt i anstalt genom att S.S. varit berövad friheten som anhållen och häktad.

En nämndeman var skiljaktig.

Domskäl

Domskäl. TR:n har funnit att S.S. skall dömas för olaga vapeninnehav, narkotikabrott, som är att anse såsom ringa, samt olovlig körning vid två tillfällen, vilka brott är att bedöma som grova. Skuldfrågan beträffande dessa brott är inte föremål för HovR:ns prövning. Gärningarna är att bedöma på sätt TR:n gjort.

När det gäller åtalet för häleriförseelse - - -. Som TR:n funnit skall åtalet för häleriförseelse således bifallas.

I fråga om påföljden delar HovR:n TR:ns uppfattning att S.S. för brotten skall dömas särskilt till fängelse.

Vid straffmätningen är att beakta att det olaga vapeninnehavet avsett ett vapen av särskilt farlig beskaffenhet. Som antecknats i TR:ns dom rör det sig om ett mycket kraftfullt vapen som saknar varje lagligt användningsområde. Revolvern har av S.S. förvarats i hans bostad laddad med ammunition av en typ som är ägnad att tillfoga den som träffas särskilt svåra skador. Det finns mot bakgrund härav anledning att se allvarligt på det olaga vapeninnehavet och tillmäta brottet ett betydande straffvärde. Enligt HovR:ns mening bör för brott av denna beskaffenhet ådömas längre fängelsestraff än vad som kan utläsas av hittills redovisad rättspraxis.

Med hänsyn härtill och med beaktande av straffvärdet av de andra brott S.S. befunnits skyldig till finner HovR:n att fängelsestraffet för den samlade brottsligheten bör bestämmas till en längre tid än vad TR:n fastställt.

På grund härav och då S.S. återfallit i allvarlig brottslighet relativt kort tid efter det att han villkorligt frigavs från det fängelsestraff som han ådömts genom Malmö TR:s dom d 8 juni 1990, bör den honom villkorligt medgivna friheten, 8 månader, förklaras helt förverkad.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n bestämmer påföljden till fängelse 6 mån samt förklarar den S.S. villkorligt medgivna friheten helt förverkad.

Fängelsestraffet skall till en tid av 67 dagar anses verkställt i anstalt.

Domskäl

Domskäl. Enligt HovR:ns dom har S.S. gjort sig skyldig till häleriförseelse, grov olovlig körning, ringa narkotikabrott och olaga vapeninnehav.

Det olaga vapeninnehavet gäller en revolver 357 Magnum. Av uppgifter som i HD lämnats av sakkunniga vittnet majoren Sverker U framgår, att den typen av vapen tillverkas i USA för att användas främst vid jakt. Det är fråga om en kraftig revolver med hög anslagsenergi. Sådana revolvrar används i Sverige för olika former av tävlings- och sportskytte. De typer av skarp ammunition, som påträffats hos S.S., är enligt Sverker U vanligt förekommande vid tävlings- och sportskytte.

HD utgår vid sin prövning av påföljdsfrågan från de uppgifter Sverker U sålunda lämnat.

Rättsfallet NJA 1977 s 473 gällde olaga vapeninnehav av en pistol och en revolver med skarp ammunition. HD uttalade då bl a att vapnen var av särskilt farlig beskaffenhet och att en icke frihetsberövande påföljd för olaga vapeninnehav, som ej är ringa brott, borde tillämpas endast om särskilda skäl talade för det. Det finns vid prövningen av det nu aktuella målet ingen anledning att anlägga något annat synsätt; det är även nu fråga om ett vapen av särskilt farlig beskaffenhet. Mot bakgrund av vad som upplysts om S.S:s tidigare brottslighet och personliga förhållanden i övrigt skall därför, såsom domstolarna funnit, påföljden bestämmas till fängelse.

I det förut nämnda rättsfallet bestämdes påföljden för olaga vapeninnehav, olaga ammunitionsförvärv samt skadegörelse och grov olovlig körning till fängelse tre månader. De brott som då var i fråga synes i vart fall inte vara lindrigare än de som S.S. gjort sig skyldig till. När det gäller att bestämma straffvärdet för det nu aktuella olaga vapeninnehavet bör emellertid beaktas att användningen av skjutvapen vid våldsbrott ökat under de senaste 15-20 åren (se SOU 1989:44 s 315 ff). Det motiverar att man bedömer olaga vapeninnehav av det slag som nu är i fråga något strängare än vad som skedde i rättsfallet.

S.S. dömdes d 24 maj 1988 för bl a grovt narkotikabrott och olaga vapeninnehav till fängelse 2 år 6 månader. Han frigavs villkorligt från det straffet d 12 aug 1989. Den 8 juni 1990 dömdes han för bl a narkotikabrott och grov olovlig körning till fängelse 8 månader, varvid villkorligt medgiven frihet förklarades delvis förverkad. Han blev d 17 jan 1991 villkorligt frigiven från det sistnämnda straffet med en återstående strafftid av 8 månader.

De nu aktuella brotten har begåtts endast ett par månader efter det att S.S. frigavs från ett tidigare ådömt fängelsestraff. S.S:s snabba återfall och tidigare misskötsamhet talar för att den villkorligt medgivna friheten helt förverkas. Två andra omständigheter är emellertid också av betydelse. Den ena är att straffet enligt domen d 8 juni 1990 avsåg narkotikabrott och att S.S. nu övertygats om olaga vapeninnehav. Frihetsstraffens längd har ej nämnvärt påverkats av att S.S. båda gångerna dömts för grov olovlig körning och att han nu gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott. Den tidigare och den nya brottsligheten kan därför inte anses vara likartade. Den andra omständigheten är att den nya brottsligheten förskyller avsevärt lägre straff än vad han ådömdes förra gången och att den nya brottsligheten alltså är lindrigare än den tidigare. Av den villkorligt medgivna friheten bör därför endast 4 månader förklaras förverkade.

I och med förordnandet om förverkande av villkorligt medgiven frihet har tillräckligt beaktats att det är fråga om återfall i brottslighet (se 29 kap 4 § BrB). Straffmätningen skall alltså ske med utgångspunkt i brottens straffvärde utan något hänsynstagande till att det är fråga om återfall i brott.

HD bestämmer straffet till fängelse 4 månader.

S.S. har sedan d 2 maj 1991 varit berövad friheten såsom anhållen och häktad i målet. HD har d 26 sept 1991 försatt honom på fri fot. Den sammanlagda tiden för frihetsberövandet, 147 dagar, skall avräknas dels på fängelsestraffet dels på vad som förverkas av den villkorligt medgivna friheten (se NJA 1977 s 574).

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i ansvarsdelen samt beträffande förverkande av villkorligt medgiven frihet fastställer HD TR:ns domslut i dessa delar.

Fängelsestraffet och vad som förverkas av den S.S. villkorligt medgivna friheten skall anses verkställt i anstalt till en tid av 147 dagar.

Referenten, JustR Lind, med vilken JustR Gad förenade sig, var skiljaktig och anförde: HD har att ta ställning till i vilken utsträckning den S.S. villkorligt medgivna friheten skall förverkas. Fråga uppkommer därvid om vilken betydelse som skall tillmätas den omständigheten att S.S. begått brott medan han varit villkorligt frigiven från tidigare fängelsestraff än det som den nu aktuella villkorliga frigivningen hänför sig till.

Förverkande av villkorligt medgiven frihet får inte ske med mindre fråga därom har uppkommit i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång (34 kap 4 § 4 st BrB). Ordalydelsen i stadgandet utesluter inte alls att man, när väl förutsättningarna för förverkande befunnits föreligga, tar hänsyn till hur den tilltalade har skött tidigare medgivna villkorliga frigivningar. En rättstillämpning enligt vilken sådana hänsyn tas harmonierar väl med hur påföljdssystemet i övrigt tillämpas. Det kan i det sammanhanget erinras om att man vid straffmätning och påföljdsval får beakta, om den tilltalade tidigare har begått brott. Även reglerna om förverkande av villkorlig frigivning får därför antas medge, att domstolarna beaktar, om den tilltalade regelmässigt misskött tidigare villkorliga frigivningar genom att begå brott.

Reglerna i 34 kap 4 § BrB om förverkande helt eller delvis av villkorligt medgiven frihet har sin grund i uppfattningen att förverkandets funktion är att utgöra en sanktion av de villkor om brottsfrihet som gällt för frigivningen (SOU 1977:83 s 186, prop 1978/79:212 s 69 och 79, prop 1982/83:85 s 107 f och prop 1987/88:120 s 55). Det är viktigt att domstolarna beaktar denna grundläggande aspekt på bestämmelserna och med kraft ingriper mot upprepade missbruk av villkorlig frigivning. I sådana situationer kan det i viss utsträckning bli ofrånkomligt att den straffåterstod, som blir förverkad, överstiger det straff som utmäts för de i målet aktuella brotten. Längden av det förverkade straffet ställs då i proportion till den kvalificerade misskötsamhet som det upprepade missbruket innebär.

S.S. har före de nu aktuella brotten under tiden febr 1986-juni 1990 vid fem olika tillfällen dömts till fängelsestraff, nämligen fängelse 4 månader, 6 månader, 5 månader, 2 år 6 månader samt fängelse 8 månader. Han har återfallit i brott inom en-tre månader efter villkorlig frigivning från fängelsestraffen.

De nu aktuella brotten har begåtts endast ett par månader efter det att S.S. frigavs från fängelsestraff. Det är fråga om återfall i brottslighet av delvis ganska allvarligt slag. Mot bakgrund av att S.S. genomgående gående har återfallit i brott inom kort tid efter det att han frigivits villkorligt från fängelsestraff finns det nu anledning att med bestämdhet reagera mot att S.S. ånyo har begått brott under prövotiden för en villkorlig frigivning. Jag finner därför att den villkorligt medgivna friheten på 8 månader skall förklaras förverkad i dess helhet.

I övrigt är jag ense med majoriteten.