RH 1996:17

Nobel Industrier AB (numera Akzo Nobel AB; Nobel) väckte talan mot IBM Svenska AB (IBM) och yrkade fastställande av att Nobel äger bättre rätt än IBM till en viss datorutrustning (en stordator m.m.).

IBM bestred käromålet.

Stockholms tingsrätt (1994-05-27, chefsrådmannen Ylva Häckner-Gille, rådmannen Gunnar Holmgren och f.d. chefsrådmannen Ulla Ljungh-Hoff) lämnade käromålet utan bifall.

Tingsrätten antecknade följande bakgrund.

Tvisten gäller äganderätten till en stordator av fabrikat IBM, modell 3090/20 E, jämte viss annan datautrustning av samma fabrikat.

Hösten 1987 önskade Stockholms läns landsting, som hade en stordator av fabrikat IBM, modell 3084, sälja denna och köpa en ny av ovanstående fabrikat och modell. IBM sysslade vid ifrågavarande tid med försäljning av nytillverkade IBM-produkter men handlade inte med begagnade sådana. Det gjorde däremot så kallade brokers, som förmedlade och finansierade bland annat stordatorer. Störst bland dem vid denna tid var Integrated Computer Systems Aktiebolag (ICS). Detta bolag handlade huvudsakligen med stordatorer från IBM, både nya och begagnade, vilka bolaget köpte och sålde eller hyrde ut. Verksamheten finansierades genom att ICS överlät datorerna och hyresavtalen, ibland efter viss tids belåning hos bank, för att sedan hyra dem och på nytt hyra ut dem.

Under den aktuella tiden fanns åtskilliga vinstgivande företag som sökte underlag för skattemässiga avskrivningar i rörelsen och möjlighet till uppskjuten beskattning av vinsten. För denna skatteplanering köpte de, i regel kort före ett årsskifte, bland annat stordatorer av brokerföretag eller finansbolag och hyrde ut datorerna till dem mot en förmånlig avgift, grundad på en lägre ränta än som skulle ha tillämpats vid sedvanlig belåning, varefter brokerföretagen eller finansbolagen hyrde ut datorerna till dem som skulle använda dessa. Finansiärerna benämndes investorer och finansieringsformen kallades investorleasing. En av investorerna vid ifrågavarande tid var News Leasing Aktiebolag (News) som var ett dotterbolag till Nobel. Aktuellt finansbolag i målet är Independent Corporate Finance Aktiebolag (Independent).

Landstinget infordrade anbud avseende önskad stordator från bland andra IBM och ICS, med vilket sistnämnda bolag landstinget tidigare träffat avtal om uppgradering av den befintliga stordatorns minne. Anbud avgavs men efter en tid avbröts upphandlingen. Landstinget fortsatte dock att förhandla med IBM och ICS. I december 1987 nåddes en uppgörelse och affären kom till stånd på sätt framgår av det följande.

Enligt avtal, dagtecknat den 9 och den 10 december 1987, sålde IBM till landstinget en stordator av modell 3090/20 E jämte annan datautrustning på sätt närmare anges i domsbilaga 1 för en köpeskilling av cirka 33,8 miljoner kr. Landstinget överlät i sin tur genom avtal, dagtecknat den 9 och den 11 december 1987, sina rättigheter och skyldigheter enligt köpeavtalet till ICS. Överlåtelsen godkändes av IBM den 11 december samma år. Köpeskillingen skulle erläggas den 15 maj 1988. Avtalen tecknades på IBM:s standardformulär. Köpeavtalet innehöll en hänvisning till ett annat standardformulär, benämnt Avtal om köp av IBM-produkter, vari fanns angivet att IBM förbehöll sig äganderätten till produkterna intill dess köpeskillingen blivit till fullo betald. Även i överlåtelseavtalet föreskrevs att IBM hade äganderätten till utrustningen till dess full betalning erlagts.

Genom avtal av den 9 december 1987 hyrde ICS ut datautrustningen till landstinget på viss tid och pantförskrev samtidigt sina rättigheter enligt avtalet inklusive rätten till utrustningen till Första Sparbanken. Pantförskrivningen bekräftades av landstinget. Samma dag sålde landstinget sin stordator av modell 3084 till ICS.

Den 28 december 1987 sålde ICS stordatorn av modell 3090/20 E jämte övrig utrustning till News, anvisat av Independent, med vilket bolag ICS samarbetade. Genom brev av den 30 december samma år erhöll landstinget underrättelse om New´s förvärv.

ICS överlät per den 30 december 1987 sina rättigheter enligt hyresavtalet med landstinget till Independent. I samband därmed hyrde News ut utrustningen till Independent, som i sin tur hyrde ut den till landstinget.

Datautrustningen levererades till landstinget före årsskiftet 1987/1988.

News lät den 18 maj 1988 överföra likviden för datautrustningen till ett ICS tillhörigt konto hos Första Sparbanken. Den 14 juni samma år försattes ICS i konkurs, varvid konkursboet tog likviden i anspråk. IBM har inte erhållit betalning för utrustningen. I samband med avyttring av News övertog Nobel dess rätt till utrustningen.

Nobel anförde följande grunder för käromålet.

Nobel har förvärvat utrustningen av News, som förvärvat den av ICS, som i realiteten förvärvat den av IBM. Visserligen innehåller de ursprungliga avtalen ett villkor enligt vilket äganderätten till utrustningen tillkommer IBM till dess full betalning skett. Äganderättsförbehållet är emellertid ett standardvillkor som enligt IBM:s interna instruktioner alltid måste ingå i avtalstexten även om annat avtalats i det enskilda fallet. Nobel påstår att IBM, som under lång tid före ifrågavarande affär samarbetat med ICS och haft god kännedom om såväl ICS´verksamhet som innebörden av investorleasing, vetat att ICS ämnat överlåta utrustningen till en investor för att få medel till betalning av köpeskillingen och att IBM och ICS därför inte träffat avtal om äganderättsförbehåll för IBM. Om det skulle befinnas att sådant förbehåll avtalats, gör Nobel gällande att förbehållet inte är giltigt eller verksamt. Härutinnan åberopar Nobel följande: IBM måste ha förstått att affären skulle finansieras genom investorleasing, eftersom affären gällde en stordator, den ränta på vilken hyresavgifterna grundades var ytterst förmånlig och affären skulle ske kort före ett årsskifte. IBM har sålunda medgivit eller får anses ha medgivit, generellt och i förevarande fall, att ICS förfogade över datautrustningen. ICS har också förfogat över denna genom att överlåta den vidare, pantsätta den och låta sammanfoga den med annan utrustning hos landstinget. Vidare har News erlagt betalning till ICS. På grund av sistnämnda bolags konkurs är äganderättsförbehållet inte gällande gentemot bolagets borgenärer. Under alla förhållanden hävdar Nobel att News förvärvat utrustningen i god tro. News visste inte att datautrustningen var ny eller att den sålts med förbehåll för IBM:s äganderätt. Däremot kände News till att utrustningen fanns hos landstinget och att ICS hade medelbar besittning till den. News har utgått från att ICS, som varit ett välrenommerat företag, ägt förfoga över datautrustningen. På grund av det anförda äger Nobel bättre rätt till denna än IBM.

IBM anförde följande grunder för bestridandet.

IBM har känt till att ICS använt investorleasing såsom en av flera former för finansiering av sin verksamhet. Investorleasing innebär inte i sig ett omedelbart förfogande över äganderätten till den egendom varom är fråga. IBM har inte vetat att ICS överlåtit förvärvade datautrustningar innan IBM fått betalt för dessa. Avtalen mellan IBM och landstinget respektive landstinget och ICS innehåller förbehåll för IBM:s äganderätt till utrustningen till dess full betalning erlagts. IBM har aldrig medgivit att ICS förfogade över utrustningen i strid med detta förbehåll. Först i samband med ICS´ konkurs har IBM fått kännedom om att ICS överlåtit utrustningen och pantsatt den. Den omständigheten att utrustningen sammanfogats med annan utrustning hos landstinget medför inte att äganderättsförbehållet förlorat sin verkan. Inte heller är förbehållet utan verkan på grund av ICS´ konkurs. IBM bestrider att News förvärvat utrustningen i god tro. Förvärvet avsåg en datautrustning värd över 30 miljoner kr. Utrustningen var ny och fanns inte i ICS´ besittning. Den var tillverkad och levererad av IBM, som i enlighet med sina standardvillkor alltid sålde sina utrustningar med äganderättsförbehåll. Det hade därför ålegat News att före förvärvet undersöka äganderättsförhållandena. News vidtog emellertid inte någon åtgärd i detta hänseende. Vid angivna förhållanden äger IBM rätt till datautrustningen framför Nobel.

Tingsrätten lämnade följande domskäl.

I målet är ostridigt att Nobel genom en kedja av överlåtelser förvärvat den aktuella datautrustningen, som av IBM sålts på kredit, att såväl det ursprungliga avtalet mellan IBM och landstinget som avtalet mellan landstinget och ICS upprättats på standardformulär, utarbetade av IBM, att enligt dessa avtal IBM förbehållit sig äganderätten till utrustningen till dess den blivit till fullo betald samt att IBM inte erhållit betalning.

Tingsrätten upptar först till prövning frågan huruvida avtal träffats om äganderättsförbehåll för IBM samt om detta i så fall är giltigt och verksamt.

Till utredning härom har på begäran av Nobel hållits förhör under sanningsförsäkran med I.V., finansdirektör hos Nobel, samt vittnesförhör med T.D., E.Å., P.L. och J.B., vilka varit anställda hos ICS som respektive verkställande direktör, säljare, finanschef och ekonomichef, B.O., som driver ett brokerföretag och som tidigare varit anställd hos ICS, samt M.S., tidigare verkställande direktör hos Independent. På begäran av IBM har vittnesförhör ägt rum med G.H., chef för IBM:s enhet för standardavtal och affärspolicy, C.M., tidigare försäljningschef hos IBM, B.B., tidigare säljare och numera försäljningschef hos IBM, samt L.N., tidigare finansdirektör hos IBM. På begäran av båda parter har vittnesförhör hållits med R.A., chef för landstingets upphandlingsavdelning, och G.P., tidigare chef för dess dataavdelning. Parterna har därjämte åberopat en omfattande skriftlig bevisning.

T.D., E.Å., B.O., G.H. och B.B. har omvittnat att någon ändring av villkoren i IBM:s standardavtal praktiskt taget aldrig förekommit utan att i stället sidoöverenskommelser brukat träffas i speciella frågor.

Av utredningen framgår att T.D., E.Å. och P.L. från ICS, R.A. och G.P. från landstinget samt C.M. och B.B. från IBM deltagit i de förhandlingar som lett fram till avtalen mellan IBM och landstinget samt landstinget och ICS. Inte någon av dem har berättat att äganderättsförbehållet därvid varit föremål för diskussion.

G.H., C.M. och L.N. har uppgivit att äganderättsförbehållet haft central betydelse för IBM och att bolaget aldrig avstått från detta. G.H. har tillagt att äganderättsförbehållet inte behövt ägnas särskilt intresse, eftersom det varit känt på marknaden. Detta förhållande har bekräftats av R.A., som vidare berättat att avtalet mellan IBM och landstinget omfattat även de villkor som angivits i handlingen benämnd Avtal om köp av IBM-produkter.

På grund av vad sålunda upptagits finner tingsrätten inte styrkt att vare sig IBM och landstinget eller landstinget och ICS, såvitt gäller äganderättsförbehållet för IBM, träffat avtal av annat innehåll än avtalshandlingarna utvisar.

Tingsrätten övergår härefter till frågan huruvida det avtalade äganderättsförbehållet inte skulle gälla av det skälet att IBM medgivit eller får anses ha medgivit att ICS förfogade över datautrustningen före betalningen till IBM.

Nobel har i denna del åberopat handlingar utvisande att IBM och ICS samarbetat i betydande omfattning och att ICS i några fall överlåtit utrustningar till investorer i strid med gällande äganderättsförbehåll.

T.D., E.Å., P.L. och B.O. har omvittnat att ICS regelmässigt överlåtit förvärvade datautrustningar till investorer, vilket IBM känt till och inte haft något att invända emot, samt att det varit praxis i branschen att överlåtelserna skett innan betalning erlagts även om äganderättsförbehåll förekommit.

B.O. har berättat att kreditaffärer varit av särskilt intresse kort före årsskiften samt att finansbolag och brokerföretag då konkurrerat om att skaffa objekt för skatteplanering. Han har tillagt att de inte brukat avslöja den ränta som legat till grund för affärerna; det har förekommit "bluffpoker" härom.

T.D. och P.L. har uppgivit att IBM känt till att ICS ämnat överlåta ifrågavarande utrustning före årsskiftet. Både de och B.B. har berättat att IBM haft intresse av att sälja så mycket som möjligt före ett årsskifte för att uppnå ett gott årsresultat. B.B. har vidare förklarat att en leverans före årsskiftet passat landstinget väl, emedan dess verksamhet då inte skulle bliva alltför störd.

De av IBM åberopade vittnena - med undantag av G.P. som inte uttalat sig i saken - har, liksom även I.V. och M.S., uppgivit att de inte funderat över hur ICS finansierat det aktuella förvärvet eller sina förvärv överhuvudtaget. C.M., B.B. och L.N. har tillagt, den förstnämnde att ICS inte nämnt att bolaget ämnat sälja utrustningen innan IBM erhållit betalning och samtliga att de inte hört talas om News förrän i april-maj 1988 eller senare.

I målet är ostridigt att IBM i vissa fall på begäran av ICS utställt faktura avseende förvärvad utrustning på ett anvisat finansbolag i stället för på ICS.

IBM har åberopat handlingar utvisande att bolaget i sådana fall upplyst ICS om att äganderätten till utrustningen inte övergått förrän betalning erlagts.

L.N. har omvittnat att T.D. vid telefonsamtal i maj 1988 begärt att IBM skulle släppa äganderätten till utrustningen, vilket L.N. förklarat vara omöjligt. T.D. har sagt sig inte minnas nämnda telefonsamtal.

IBM har vidare åberopat ett brev av den 24 maj 1988 från J.B. till G.L:s Advokatbyrå, vari han gett uttryck för att IBM haft äganderättsförbehåll beträffande datautrustningen, och protokoll över edgångssammanträde i ICS´ konkurs, hållet den 9 augusti 1988, enligt vilket J.B. uppgivit och under ed bekräftat att en skuld om cirka 32 miljoner kr till News bort finnas för en utrustning ägd av IBM, samt ett telefaxmeddelande av den 25 maj 1988 från P.L. till News, vari denne uppgivit att IBM haft äganderättsförbehåll avseende utrustningen.

J.B. har förklarat att brevet upprättats av en advokat och att han inte minns om han hyst uppfattningen att IBM haft äganderättsförbehåll beträffande utrustningen men att så troligen inte varit fallet samt att det är tveksamt om han, som vid edgångssammanträdet inte tagit ställning till om det förelegat en skuld till News eller IBM, uttryckt sig på sätt antecknas i protokollet.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Väl framgår av utredningen att ICS erhållit medel till betalning av de datautrustningar bolaget förvärvat av IBM genom att överlåta utrustningarna till investorer, att en förutsättning för dessas medverkan varit att de erhållit äganderätten till utrustningarna, att detta haft särskild betydelse strax före ett årsskifte och att IBM känt till förekomsten av investorleasing. Emellertid är ostridigt att ICS ibland belånat hyresavtal rörande utrustningarna hos en bank, innan överlåtelse skett, och på så sätt skaffat medel till betalning av köpeskillingarna. ICS har också i förevarande fall till Första Sparbanken pantförskrivit sina rättigheter enligt hyresavtalet med landstinget. T.D. har inte kunnat förklara anledningen härtill. Enligt P.L. har pantförskrivningen skett slentrianmässigt och saknat betydelse, något som motsägs av R.A:s vittnesmål, av vilket framgår att landstinget måst betala en miljon kr i anledning av pantförskrivningen. På grund av det anförda berättigar enbart den omständigheten att ICS ämnat överlåta utrustningen till en investor inte till slutsatsen att detta skolat ske i strid med äganderättsförbehållet. Den låga ränta som legat till grund för affären och som enligt Nobel visar att en investor skolat anlitas tillåter, med hänsyn till vad B.O. uttalat om "bluffpoker" och till att, enligt vad som framkommit, flera faktorer samverkat vid bestämmande av villkoren för en affär enligt tingsrättens mening inte någon säker slutsats rörande ICS´ avsikt att överlåta utrustningen med åsidosättande av äganderättsförbehållet eller IBM:s insikt därom. Inte heller kan någon sådan slutsats dras av det förhållandet att affären gjorts upp strax före ett årsskifte, eftersom olika motiv härför kunnat föreligga enligt vad som framkommit.

Vid övervägande av vad sålunda upptagits finner tingsrätten inte styrkt att IBM förstått att ICS ämnat överlåta eller pantsätta datautrustningen innan köpeskillingen till fullo erlagts eller att IBM, generellt eller i förevarande fall, får anses ha medgivit att ICS förfogat över utrustningen i strid med äganderättsförbehållet, än mindre att IBM uttryckligen lämnat medgivande därtill.

Vad angår frågan huruvida äganderättsförbehållet förlorat sin verkan genom att datautrustningen sammanfogats med annan utrustning hos landstinget har B.O., G.H. och C.M. omvittnat att stordatorn är den centrala enheten i en dataanläggning. De sistnämnda och B.B. har berättat att datorn, som ansluts till ett datasystem med elektriska kablar, kan kopplas till och skiljas från detta utan svårighet.

Vid angivna förhållanden finner tingsrätten ifrågavarande datautrustning inte ha sammanfogats med landstingets egen utrustning på sådant sätt att den blivit en beståndsdel av eller ett tillbehör till denna. Äganderättsförbehållet har följaktligen inte genom sammanfogandet blivit verkningslöst.

Då ett äganderättsförbehåll är gällande även mot ett konkursbo har inte heller ICS konkurs inneburit att äganderättsförbehållet förlorat sin verkan.

Tingsrätten prövar slutligen frågan huruvida News förvärvat datautrustningen i god tro.

I målet är ostridigt att IBM, som vid ifrågavarande tid dominerat marknaden för stordatorer, i sina standardavtal förbehållit sig äganderätten till försåld utrustning till dess denna blivit till fullo betald.

M.S., som hörts som vittne i denna del, har visserligen sagt sig inte känna till IBM:s äganderättsförbehåll och tillagt att Independents leverantörer inte haft sådana i sina avtal. IBM har emellertid åberopat ett antal handlingar utvisande att äganderättsförbehåll ofta förekommit vid försäljning av data- och annan utrustning.

Av det anförda framgår att datautrustningar i stor utsträckning sålts på kredit med äganderättsförbehåll. Detta förhållande, det stora värde utrustningen representerat och den omständigheten att utrustningen inte funnits i ICS´ omedelbara besittning borde enligt tingsrättens mening ha föranlett News att undersöka ICS´ rätt att förfoga över utrustningen. News har ostridigt inte vidtagit någon åtgärd i detta hänseende och har följaktligen inte iakttagit tillbörlig aktsamhet vid sitt förvärv av datautrustningen. Nobel kan därför inte på detta förvärv grunda någon mot IBM gällande rätt till utrustningen.

I enlighet med det anförda är inte visat att Nobel äger bättre rätt till datautrustningen än IBM. Käromålet skall därför ogillas.

Nobel överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till käromålet.

IBM bestred ändring.

Parterna åberopade samma grunder som vid tingsrätten, dock att Nobel gjorde följande förtydliganden.

Det förhållandet att ICS försatts i konkurs åberopas inte som självständig grund för att äganderättsförbehållet skall anses sakna sakrättslig verkan. I sista hand åberopas att Nobel - genom News - gjort ett exstinktivt godtrosförvärv av utrustningen, genom att News var i god tro vid förvärvet, att Landstinget underrättades om förvärvet och att Landstinget förhöll sig passivt efter denuntiationen.

Svea hovrätt (1995-09-15, hovrättslagmannen Dag Victor, f.d. hovrättslagmannen Peter von Möller, hovrättsrådet Swen Westberg och t.f. hovrättsassessorn Håkan Friman, referent) fastställde tingsrättens domslut och anförde - sedan det konstaterats att utredningen var densamma som vid tingsrätten - bl.a. följande domskäl.

Det är ostridigt i målet att Nobel - genom News - har köpt den aktuella utrustningen i ICS och erlagt betalning till ICS samt att IBM inte har fått betalt för utrustningen.

Mot bakgrund av hur parterna har lagt upp sin respektive talan i målet kommer hovrätten först att pröva frågan (1) om avtalet mellan IBM och ICS har innefattat ett äganderättsförbehåll, vilket IBM hävdar och Nobel bestrider. Vid jakande svar på den frågan kommer hovrätten att ta ställning till om förbehållet saknar verkan mot tredje man på den grunden att (2) den överlåtna utrustningen har infogats i Landstingets övriga datorutrustning eller att (3) IBM - generellt eller i det särskilda fallet - skall anses ha medgivit ICS rätt att fritt förfoga över utrustningen före betalning till IBM. Om hovrätten finner att avtalet innefattat ett äganderättsförbehåll som kan åberopas mot tredje man kommer hovrätten i sak slutligen att pröva (4) om Nobel har gjort ett exstinktivt godtrosförvärv av utrustningen, vilket Nobel hävdar och IBM förnekar.

1. Frågan om äganderättsförbehåll avtalats

Såväl köpeavtalet mellan IBM och Landstinget som avtalet om överlåtelse av detta köpeavtal mellan Landstinget och ICS - vilket godkänts av IBM - innehåller villkor om att IBM förbehåller sig äganderätten till utrustningen till dess full betalning erlagts. Båda avtalen har förhandlats fram och slutits i ett sammanhang. Det får anses ha varit möjligt för Landstinget att överlåta sin rätt enligt köpeavtalet till en ny köpare med bibehållet förbehåll för leverantörens rätt till kreditsäkerhet i egendomen (se NJA 1980 s. 219).

Både IBM:s förhandlare vid avtalsförhandlingarna - C.M. och B.B. - och Landstingets företrädare - R.A. - har uppgivit att de förutsatt att äganderättsförbehållet skulle gälla trots att detta villkor inte särskilt diskuterades.

Parterna har agerat inom ramen för sin yrkesverksamhet och de har tidigare gjort affärer med varandra. Av utredningen framgår vidare att IBM vid all försäljning - utom beträffande försäljning av persondatorer till återförsäljare - har haft äganderättsförbehåll intagna i sina standardavtal, vilket varit känt på marknaden. Ingen av dem som hörts i målet har hört talas om att IBM uttryckligen avstått från förbehållet, varken vid denna eller någon annan affär. Det har även framgått att detta villkor varit av central betydelse för IBM. Mot denna bakgrund anser hovrätten att förbehållet kommit till uttryck på ett tillräckligt klart och tydligt sätt.

Att parterna i andra avseenden har avtalat om villkor som inte överensstämmer med vad som anges i standardavtalen medför inte att även äganderättsförbehållet skall anses ha avtalats bort.

Hovrätten finner - liksom tingsrätten - att Nobel inte kunnat styrka sitt påstående att förbehållet inte utgör avtalsinnehåll i rättsförhållandet mellan IBM och ICS. Utgångspunkten för den fortsatta prövningen blir därmed att avtalet mellan IBM och ICS har innehållit ett äganderättsförbehåll.

2. Frågan om sammanfogande

Ett äganderättsförbehåll anses förlora sin sakrättsliga verkan om det föremål som avses med förbehållet infogas i annan lös egendom som i förhållande till det infogade föremålet framstår som huvudsaken (se t.ex. NJA 1955 s. 1 och 1960 s. 9).

Parterna är ense om att den stordatorutrustning som är aktuell i målet utgör den centrala enheten i ett datorsystem. Landstinget har anskaffat denna för att ersätta en tidigare utrustning. Det har framkommit att centralenheten relativt snabbt och enkelt kan monteras bort och ersättas. Det fanns uppenbarligen en andrahandsmarknad för begagnad utrustning och ett frånskiljande kan inte anses ha medfört någon värdeförstöring.

Även om ett stort antal terminaler m.m. varit anslutna till den aktuella utrustningen delar hovrätten tingsrättens bedömning att utrustningen inte har utgjort tillbehör i nu aktuell bemärkelse till Landstingets övriga datorsystem. Äganderättsförbehållet har därmed inte förlorat sin verkan som borgenärsskydd på grund av sammanfogandet. Nobels talan kan därför inte vinna bifall på nu prövad grund.

3. Frågan om medgivande till förfogande

Nobel har gjort gällande att IBM, generellt eller i detta enskilda fall, har medgivit eller - med hänsyn till omständigheterna kring denna affär och IBM:s tidigare kontakter med ICS - måste anses ha medgivit ICS rätt att förfoga över utrustningen innan IBM fått betalt och att äganderättsförbehållet därmed varit verkningslöst. Det förfogande som påstås ha medgivits är i första hand pantsättning eller överlåtelse av egendomen. Enligt Nobel måste nämligen IBM ha förstått att ICS avsett att finansiera sitt köp genom någon av dessa åtgärder. Nobel har vidare bl.a. pekat på att egendomen skulle sammanfogas med annan utrustning och anfört att de allmänna förhållandena i vart fall varit sådana att det föreligger en presumtion för att förbehållet inte varit allvarligt menat från IBM:s sida och därför - i brist på annan utredning från IBM - att förbehållet skall anses vara verkningslöst.

IBM har bestritt vad Nobel anfört i detta avseende.

Hovrätten gör följande bedömning i denna del.

Vid tiden för affären - 1987 - var s.k. investorleasing en vanligt förekommande metod att återfinansiera köp av dyrare lös egendom (se t.ex. SOU 1994:120 s. 62). Finansieringen ordnades så att användaren (här Landstinget) hyrde utrustningen istället för att köpa den och att en investor (här News/Nobel) förvärvade egendomen - oftast genom en förmedlare - för att göra avskrivningar och därmed minska sin skattebelastning. Med hänsyn till de skatterättsliga reglernas utformning och investorernas möjlighethet att överblicka sina resultat var investorleasingaffärerna särskilt vanliga kort tid före investorernas bokslutsdagar, dvs. bl.a. inför årsskiften. Investorleasing användes även för att finansiera förvärv av nya datorutrustningar från IBM och det är ostridigt såväl att ICS bl.a. tillämpade denna form av finansiering som att IBM kände till detta förhållande.

Ett äganderättsförbehåll ger redan genom avtalet säljaren separationsrätt till den sålda egendomen även om den därefter - före betalningen - kommer i köparens besittning. För säljaren fyller förbehållet främst funktionen som kreditsäkerhet. Både säljaren och köparen kan sägas ha en villkorad äganderätt till godset till dess det är betalt. Det som skiljer köparen från full äganderätt är att betalning krävs för att häva förbehållet.

Ett äganderättsförbehåll kan dock inte göras gällande mot tredje man, om köparen av säljaren medgivits fri förfoganderätt över godset innan säljaren fått fullt betalt. Avgörande för den sakrättsliga ogiltigheten - som är ursprungligt verkande - är förfoganderätten som sådan, oavsett om köparen gjort bruk av denna rätt eller ej.

Hovrätten finner det inte vara visat i målet att IBM - generellt eller i detta fall - uttryckligen har medgivit ICS rätt att fritt eller i något bestämt hänseende förfoga över utrustningen före betalning till IBM.

Även om säljaren inte lämnat köparen något uttryckligt medgivande att förfoga över egendomen kan emellertid förhållandena vara sådana att säljaren, i vart fall om inte annat visas, måste anses ha varit så införstådd med att köparen skulle kunna förfoga över utrustningen att äganderättsförbehållet inte kan göras gällande mot tredje man. En fråga i det sammanhanget är vilka förfoganden som kan anses relevanta för bedömningen av ett äganderättsförbehålls giltighet.

Vid bedömningen av detta finns det anledning att beakta den straffrättsliga reglering som ger skydd mot olovligt förfogande. Ansvar för olovligt förfogande enligt 10 kap. 4 § brottsbalken avser endast egendom som gärningsmannen har i sin besittning och förutsätter i allmänhet ett faktiskt förfogande över denna egendom. Starka skäl talar för att gränsen mellan sakrättsligt giltiga och ogiltiga äganderättsförbehåll bör vara densamma som gränsen för olovligt förfogande (se även SOU 1988:63 s. 70).

Det får antas att det bl.a. är mot denna bakgrund som en leverantörs återtagandeförbehåll i varor ingående i en detaljhandlares lager normalt inte anses vara sakrättsligt giltigt. Fråga är ju här om omsättningsvaror som får förutsättas vara avsedda för vidareöverlåtelse med omedelbar besittningsövergång enligt för detaljhandeln sedvanliga villkor. En sådan överlåtelse kan inte gärna anses innefatta ett olovligt förfogande, vilket då förutsätter att ett föreskrivet återtagandeförbehåll inte anses giltigt.

Den typ av överlåtelse till en investor som förekommer vid investorleasing skiljer sig på avgörande sätt från den ovan skisserade situationen. Det är således vid investorleasing typiskt sett inte fråga om omsättningsvaror utan om dyra kapitalvaror. Överlåtelsen till investorn förutsätter inte heller någon besittningsövergång utan avsikten är tvärtom att besittningen inte skall påverkas. Vad investorn eftersträvar genom förvärvet är inte att nyttja egendomen utan att erhålla en avskrivningsmöjlighet. Transaktionerna innefattar således inte något faktiskt förfogande över själva egendomen.

Den likhet som däremot skulle kunna anses föreligga är att leverantören skulle inse att köparen avsett att finansiera köpet genom en vidareförsäljning. Av utredningen i förevarande mål framgår - utöver vad tingsrätten angivit - att IBM godtagit att betalning för en del datorer kommit direkt från investorer samt att IBM måste ha insett att ICS hade begränsade möjligheter att med egna medel finansiera den aktuella utrustningen. IBM måste, enligt hovrättens mening, med hänsyn härtill anses ha varit införstått med att ICS skulle kunna träffa en överenskommelse om överlåtelse innan IBM fått betalt. Frågan är då om äganderättsförbehållet redan härigenom bör anses vara sakrättsligt ogiltigt.

Ofta kan de faktiska förhållandena vara sådana att en kreditköpare måste anses ha förfogat olovligen över egendomen i samband med en överenskommelse om vidareöverlåtelse. Det står dock klart att ett sådant avtal i sig inte behöver innefatta ett olovligt förfogande. Så behöver exempelvis inte anses vara fallet vid ett avtal om framtida köp eller ett på annat sätt villkorat köp, även om detta innefattar att köparen skall erlägga betalning eller fullgöra annan prestation innan köpet fullbordas. I praktiken är det inte heller ovanligt att en finansiär eller annan tredje man är inkopplad i samband med att avtalsförhållanden, som innefattar äganderätts- eller återtagandeförbehåll, upplöses genom att säljaren erhåller betalning.

Köpare med behov av återfinansiering har således möjlighet att - utan att därför olovligen förfoga över egendomen - med en finansiär sluta avtal om överlåtelse med förbehåll att leverantören först skall erhålla full betalning för egendomen. Om, såsom normalt varit förhållandet mellan IBM och ICS, säljaren förbehållit sig mer eller mindre omedelbar betalning från köparen kan finansiären i praktiken eliminera den egna kreditrisken genom att se till att medlen förs över direkt till köparen. Enligt hovrättens uppfattning saknas det därför anledning att underkänna äganderättsförbehåll redan på den grunden att säljaren varit införstådd med att köparen skulle kunna träffa en överenskommelse om vidareöverlåtelse för att därigenom kunna finansiera det egna köpet.

Det har inte heller i målet framkommit att IBM genom passivitet eller på annat sätt visat sig acceptera att ICS i annan omfattning än som nu berörts förfogat över utrustning som sålts med äganderättsförbehåll. Av utredningen framgår tvärtom att IBM visserligen i åtskilliga fall accepterat att fakturera annan än köparen, men då också på olika sätt - bl.a. i ett standardmeddelande till köparen om att faktura på begäran kommer att ställas ut på ett anvisat finansieringsföretag - och i olika sammanhang uttryckligen påpekat att äganderätten övergår till köparen först efter det att finansiären betalat.

På grund av det anförda kan därför något sådant generellt medgivande att förfoga över utrustningen som skulle göra äganderättsförbehållet ogiltigt inte anses ha förelegat.

Den nu aktuella affären skiljer sig emellertid från tidigare affärer mellan IBM och ICS genom den längre kredittiden och genom att krediten löpt över ett årsskifte.

Enligt Nobel måste IBM ha insett att ICS avsåg att finansiera köpet genom ett s.k. investorsupplägg före årsskiftet och därmed också varit införstått med att en fullbordad vidareöverlåtelse skulle ske innan IBM:s fordran på ICS förföll till betalning i maj följande år. Enligt hovrättens mening har IBM saknat anledning att räkna med att ICS med åsidosättande av IBM:s intressen skulle överlåta utrustningen före betalning till IBM. Den längre kredittiden har för IBM rimligtvis inneburit att äganderättsförbehållet var av än större vikt. Detta måste också ICS ha insett. IBM har vidare inte haft anledning att räkna med att ICS haft medelsbehov för denna affär före förfallodagen. Med hänsyn till att olika investorers räkenskapsår löper ut vid olika tillfällen har IBM inte heller haft skäl att tro att ICS skulle överlåta utrustningen innan betalning skett redan därför att affären gjordes upp strax före årsskiftet. Enligt hovrätten kan det därför inte heller i detta enskilda fall anses ha förelegat något sådant medgivande som skulle göra äganderättsförbehållet ogiltigt.

Nobel har för det fall att infogandet av utrustningen med Landstingets övriga datorutrustning inte i sig skulle anses tillräckligt för att frånkänna äganderättsförbehållet sakrättslig verkan även åberopat infogandet som stöd för att IBM medgivit förfoganderätt. Hovrätten finner inte att infogandet har någon självständig betydelse för denna senare bedömning.

Hovrätten finner sammanfattningsvis att äganderättsförbehållet inte - på föreliggande utredning - kan anses vara sakrättsligt ogiltigt på grund av att IBM medgivit eller godtagit att ICS förfogar över utrustningen innan betalning erlagts. IBM kan därför hävda förbehållet gentemot Nobel, vars talan därmed inte kan bifallas på denna grund.

4. Frågan om godtrosförvärv

News - numera Nobel - företräddes av Independent vid förvärvet av utrustningen från ICS i enlighet med ett dem emellan träffat ramavtal om förvärv av objekt för investorleasing. Det bör för ett godtrosförvärv krävas att såväl förvärvaren som ombudet är i god tro (jmf. Håstad, Sakrätt till lös egendom, 5 uppl., 1994, s. 67 och SOU 1965:14 s. 104 f).

För god tro fordras att förvärvaren inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över det sålda. När det gäller dyr utrustning som ofta säljs med äganderättsförbehåll vid kreditköp måste det enligt hovrättens uppfattning anses åligga den som yrkesmässigt förvärvar och finansierar sådan utrustning att - för att kunna hävda god tro - relativt ingående kontrollera överlåtarens rätt att förfoga över egendomen (se även Högsta domstolens dom 1995-06-02, DT 95). Höga krav bör ställas även om parterna - som i detta fall - tidigare har gjort affärer med varandra och de inblandade företrädarna är personligt bekanta. Det är ostridigt att varken News eller Independent vidtog några kontrollåtgärder i detta fall. News och Independent kan följaktligen inte anses ha varit i god tro vid förvärvet. Nobels talan kan därmed inte heller vinna framgång på denna grund.

Målnummer T 1085/94