RH 1996:18
Fråga om ansvar för vållande till kroppsskada. Även fråga om arbetstagares ansvar.
Lokal ordningsstadga för Kungälvs kommun innehåller i 14 § bestämmelse bland annat om att affisch, annons eller annat anslag inte utan tillstånd av polismyndigheten får anbringas på allmän plats eller på husvägg, staket eller dylikt, som vetter mot sådan plats. - U.T. träffade för sommarsäsongen 1992 avtal med Aktiebolaget Foot and Shoe i Stockholm att såsom anställd driva bolagets butik på Koön i Marstrand.
Åklagaren yrkade vid Stenungsunds tingsrätt ansvar å U.T. för brott mot lokala ordningsstadgan för Kungälvs kommun, mot allmänna ordningsstadgan och mot 3 kap. 8 § brottsbalken under följande påstående: U.T. har den 18 juli 1992 på gångbanan utanför en kiosk på Ringplan på Koön i Marstrand i Kungälvs kommun utan tillstånd ställt upp en reklamskylt för Foot and Shoeaffären. Skyltens stödben är 1,17 meter långa och går vinkelrätt mot skylten. Samma dag har U.T. av oaktsamhet åsamkat M.S. bland annat en kotfraktur på åttonde bröstkotan och förlust av en framtand i överkäken, då hon snavade på ett av stödbenen till reklamskylten och föll till marken. U.T:s oaktsamhet har bestått i hans olämpliga placering av reklamskylten på gångbanan.
Enligt anteckning i förundersökningen hade M.S. angivit brottet vållande till kroppsskada till åtal.
M.S. yrkade i målet skadestånd av U.T..
U.T. bestred ansvar och skadeståndsskyldighet.
Till utredning om M.S:s skador åberopade åklagaren läkarintyg.
M.S. uppgav: Hon var på tillfälligt besök på Koön men kände sedan tidigare till trafikförhållandena där. Hon gick gångbanan fram utan att ha bråttom. Plötsligt snavade hon och föll till marken. Hon hade inte sett att det fanns någon skylt. Det fanns kanske 20-30 människor i rörelse runt omkring. Efter fallet fick hon hjälp. Där hon ramlat stod en skylt ute i gångbanan, ett par meter från närmaste husvägg. Hon hade gått på insidan av skylten. Det fanns bara den skylten där. Vid fallet ramlade hon framlänges och fördärvade två framtänder. En tand gick av på mitten och den andra fick rotfyllas. Hon fick ett stort sår på överläppen som fick sys. Hon skrapade upp benen. Hon blödde. Hon fördes genast till Kungälvs sjukhus. Man röntgade där inte ryggen men ena handen som fått ett slag. Hon fick senare hemska plågor i ryggen och kunde inte röra sig. Vid senare röntgen har det visat sig att hon har fått en fraktur på åttonde bröstkotan. Hon har varit hos tandläkare minst 3-4 gånger och på sjukhus 6-7 gånger. Hon har inte varit inlagd på sjukhus. Hon har fortfarande ont i ryggen och har svårt att vända sig.
U.T. uppgav: Han yrkesarbetar normalt som flygtekniker. För sommaren 1992 träffade han avtal med L.R. i Stockholm såsom företrädare för Foot and Shoe Aktiebolag att sköta bolagets sommarförsäljning i Marstrand. Han skötte butiken ensam. Under arbetets gång hade han kontakt med L.R. åtminstone ett par gånger i veckan. Denne var hela tiden fullt insatt i de åtgärder som U.T. företog beträffande butiken. U.T. köpte för bolagets räkning in två stativ för gatuskyltar och satte upp en av dem utanför butiken. Han gjorde själv texten till skyltarna. Den andra skylten ställde han upp på gångbanan vid Ringplan, som ligger något hundratal meter bort. Han ställde skylten omedelbart intill en husvägg och vänd med textplattan i rät vinkel mot väggen. På så sätt blev texten lättast läsbar för den som gick på gångbanan. Stödbenen stod då i gångbanans längdriktning och inte tvärs. Han valde ut platsen med omsorg. Han kunde inte se skylten från butiken. På sin väg till och från butiken kunde han emellertid dagligen kontrollera skylten. Ibland fick han anledning att ställa den till rätta när den hade blivit flyttad i sitt läge. Han såg inte någon gång att skylten stod på sådant sätt som M.S. uppgivit, dvs. med stödbenen vinkelrätt ut i gångbanan. På morgonen den 18 juli 1992 stod skylten intill husväggen som den skulle. Vid Ringplan fanns flera andra skyltar och när han hörde sig för bland några handlare fick han intrycket att de i allmänhet inte hade sökt några formella tillstånd.
Stenungsunds tingsrätt (1995-02-16, f.d. lagmannen Bo Enderstein) dömde U.T. för vållande till kroppsskada och förpliktade honom att utge skadestånd till M.S..
I domskälen anförde tingsrätten i ansvarsfrågan: Det är utrett att U.T. på eget initiativ införskaffat två skyltstativ, att han iordningställt skyltar med text och att han placerat ut en av skyltarna på en gångbana. Omständigheterna är inte sådana att U.T. kan i dessa avseenden anses ha handlat på order eller varit i sådant beroendeförhållande att han inte skulle vara ansvarig för åtgärderna. Genom skyltens utplacering har U.T. handlat i strid mot den lokala ordningsstadgan för Kungälvs kommun. - U.T. har nu invänt att det inte är utrett att M.S. snavat på just den skylt som han ställt ut, utan att hon kan ha snavat på någonting annat och att det heller inte är utrett att skylten stått på den plats eller på det sätt som M.S. påstått. - Skylten med reklam för Foot and Shoe blev fotodokumenterad av M.S:s make dagen efter olyckan. M.S. har i rättegången uppgivit att hon är helt säker på att det var på den skylten hon föll. Av utredningen framgår att U.T. den 18 juli 1992 blev uppsökt i sin butik av M.S:s make och då beklagade det inträffade och bad att få göra upp i godo. Tingsrätten finner att dessa omständigheter utgör tillförlitlig utredning om att M.S. snavat på den av U.T. uppställda skylten. - Genom att ställa skylten på en gångbana har U.T. gjort ett risktagande, innebärande att skylten kunde bli till hinder eller skada för fotgängare. Risk för hinder och skada torde för övrigt vara en av grunderna för att okontrollerad skyltning på gångbana inte är tillåten. Oavsett var i gångbanan skylten slutligen hamnat har U.T. varit oaktsam, vilket lett till skada för M.S.. Han skall därför fällas till ansvar för vållande till kroppsskada. Vållande till kroppsskada anses innefatta jämväl ansvar för förseelse mot ordningsstadga.
I fråga om skadestånd anförde tingsrätten: Vid tingsrättens bedömning i ansvarsdelen att M.S. blivit skadad på grund av den skylt som U.T. monterat upp är hon berättigad att få ersättning för lidna skador. U.T. har invänt att skadeståndsskyldighet inte åvilar honom med hänsyn till stadgandet i 4 kap 1 § skadeståndslagen om att arbetstagare, som vållar skada genom fel eller försummelse i tjänsten är ansvarig för skadan endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. - På grund av U.T:s ställning som självständig butiksföreståndare och till hans åtgärd att på eget initiativ införskaffa och ställa upp skylten till fara för trafiken på gångbanan är han att bedöma som ansvarig för skadan. - U.T. har då vidare invänt att M.S. själv varit i sådan mån medvållande till sin skada att han skall vara fri från skadeståndsskyldighet eller att skadeståndet i allt fall skall kraftigt jämkas. - M.S:s skadeståndsyrkande avser ersättning för personskada. Vid sådan skada kan enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen jämkning ske om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. M.S. har emellertid inte handlat uppsåtligt och i den mån hon brustit i uppmärksamhet på den framförvarande gångbanan kan den oaktsamheten inte anses som grov. Jämkning av skadeståndet skall alltså inte ske.
Beträffande skadeståndets storlek uttalade tingsrätten, såvitt nu är av intresse, i samband med bedömningen av skälig ersättning för sveda och värk, att läkarutlåtandet inte erbjöd någon entydig bedömning av att den senare konstaterade kotfrakturen på åttonde bröstbenet stod i direkt samband med olyckan.
U.T. överklagade domen med yrkande att hovrätten skulle ogilla åtalet och lämna M.S:s skadeståndstalan utan bifall, i andra hand sätta ned utdömt skadeståndsbelopp.
Åklagaren och M.S. bestred ändring.
Hovrätten för Västra Sverige (1996-02-05, hovrättslagmannen Staffan Leven, hovrättsrådet Ann-Christine Persson och hovrättsassessorn Helena Åhlen, referent) fastställde tingsrättens domslut i ansvarsdelen. Med ändring av tingsrättens dom i fråga om skadestånd lämnade hovrätten M.S:s skadeståndsyrkande utan bifall.
I domskälen anförde hovrätten:
Ansvarsfrågan
I hovrätten har U.T. och M.S. hörts på nytt. Åklagaren har som skriftlig bevisning i hovrätten åberopat läkarintyg och fotografier.
M.S. och U.T. har i hovrätten gjort följande tillägg och förtydliganden.
M.S.: Hon uppmärksammade inte skylten före fallet. Hon är emellertid helt säker på att hon snubblade på skylten, eftersom hon kände att hon fastnade med ena foten under ett av dess stödben. Skyltens placering var som framgår av de av åklagaren åberopade fotografierna.
U.T.: Han var L.R:s "förlängda arm" på västkusten och skötte butiken här på egen hand. Det förekom emellertid daglig kontakt dem emellan. Han var anställd med fast månadslön utan rätt till provision. Anledningen till att han tog anställning i butiken var att han önskade lära sig sköta en sådan rörelse. L.R. påtalade att de behövde skylta för att dra uppmärksamhet till butiken. U.T. fick fria händer att ombesörja detta. Han bestämde således vad det skulle vara för typ av skyltar samt var de skulle placeras. Hans beslut förankrades dock som brukligt hos L.R.. U.T. placerade skylten intill husväggen med tanke bl.a. på att skylten inte skulle orsaka skada för någon. Han saknade kännedom om att det behövdes tillstånd för att skylta.
U.T. har i hovrätten gjort samma invändningar i fråga om ansvar som vid tingsrätten.
U.T. har vidgått att han placerade skylten på gångbanan utan tillstånd härför. Han har som tingsrätten funnit därmed handlat i strid med lokal ordningsstadga för Kungälvs kommun.
M.S. har lämnat en klar redogörelse av händelsen och hennes uppgifter förtjänar tilltro. Genom dessa är det styrkt att hon snavat på den av U.T. utplacerade skylten. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det saknas tillräckliga bevis för att M.S:s fraktur på åttonde bröstkotan uppkommit till följd av fallet. Däremot är det utrett att hon på grund av fallet bl.a. nödgades rotfylla en framtand i överkäken, att den andra framtanden gick av och att hon fick ett sår på överläppen med efterföljande ärr. Skadorna kan inte bedömas som ringa.
Det föreligger således orsakssamband mellan U.T:s handlande och den inträffade skadan. För att han skall kunna fällas till ansvar för vållande till kroppsskada krävs dessutom att handlandet är oaktsamt.
Att en handling anses som oaktsam beror på den risk den kan anses medföra. Med oaktsamhet bör därmed inte förstås vilken som helst avvikelse från det helt aktsamma beteendet. Culpabedömningen får göras med beaktande särskilt av graden av avvikelse från godtagbart beteende, riskens karaktär och det hotade intressets värde. Riktlinjer för bedömningen kan hämtas från förhållningsregler i lag eller annan författning eller i föreskrift som myndighet meddelat. För att ansvar skall inträda för vållande av en inträffad skada krävs också att gärningsmannen haft anledning att ta risken för den inträffade skadan i beräkning.
Som tingsrätten funnit får det antas att den aktuella lokala ordningsstadgans föreskrifter om tillstånd för skyltning har till syfte bl.a. att hindra en med hänsyn till risken för skada på personer eller egendom olämplig placering av skyltar. Den ifrågavarande skylten är av sådant utförande att den, placerad på gångbana, utgör en risk för att förbipasserande kan komma till skada. U.T. har varit medveten om detta och sökt minimera risken genom att välja den enligt honom mest lämpliga placeringen av skylten. Av hans egna uppgifter har dock framkommit att skylten vid flera tillfällen före den ifrågavarande händelsen flyttats något ur sitt läge. Det förhållandet att skylten den 18 juli 1992 kommit att flyttas på sätt som medfört att M.S. snavade på den kan därför inte anses som en oberäknelig följd av U.T:s handlande. Han har således haft anledning att ta risken för de uppkomna skadorna i beräkning.
Med hänsyn till att U.T. har ställt upp skylten utan erforderligt tillstånd på en mycket välbesökt plats utan möjlighet att ha uppsikt över den, får U.T:s oaktsamhet anses så klandervärd att den bör medföra ansvar.
U.T. har utfört gärningen i tjänsten. Hans ställning har dock inte varit av underordnat slag. Som tingsrätten angett föreligger inte någon till hans anställning hänförlig ansvarsfrihetsgrund.
Hovrätten delar således tingsrättens bedömning att U.T. gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada samt förseelse mot allmänna ordningsstadgan, jämförd med lokal ordningsstadga. Som tingsrätten angett skall det sistnämnda brottet innefattas i det förstnämnda.
Skadeståndsfrågan
M.S., företrädd av åklagaren, har utöver vad som antecknats i tingsrättens dom anfört att, för det fall U.T. skulle anses ha handlat i egenskap av arbetstagare, synnerliga skäl föreligger att han, med hänsyn till sitt förfarande, skall åläggas skadeståndsskyldighet gentemot henne. Hon har därvid särskilt anmärkt att U.T. använt sig av en farlig försäljningsmetod, agerat självständigt och gjort ett stort medvetet risktagande.
U.T. har i hovrätten åberopat samma grunder för sitt bestridande som vid tingsrätten.
Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen skall den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta bl.a. personskador som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetstagaren är enligt 4 kap. 1 § nämnda lag ansvarig för sådan skada endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Mot bakgrund av vad som framkommit om U.T:s anställningsförhållanden såvitt nu är i fråga är han att anse som arbetstagare i skadeståndslagens mening. Eftersom U.T. har vållat M.S:s skador i sin anställning skall han således inte stå personligt betalningsansvar för dessa såvida inte synnerliga skäl härför föreligger. Vad M.S. åberopat härvidlag kan inte anses utgöra sådana synnerliga skäl. M.S:s skadeståndsyrkande skall därför lämnas utan bifall.